söndag 25 februari 2018

Lycklig den som Dunne får - Rose Lagercrantz vilsna lilla hjältinna är tillbaka

Författare: Rose Lagercrantz
Titel: Lycklig den som Dunne får

Serie: Dunne (del 6)
Lycklig den som Dunne får som sportlovsläsnning!
Rekommenderad läsålder: 6-9 årIllustrationer:Eva Eriksson
ISBN: 9789163894114
Förlag: Bonnier Carlsen


Rose Lagercrantz kom med en av förra årets absolut bästa böcker - Liten svart hund i natten. Sällan har väl någon fångat vilsenhet och utsatthet och förtvivlan --- och hoppfulhet mot alla odds! --- med sådan skärpa och sådan skönhet!  Rebecca Lagercrantz Stockholmsakvareller var en storslagen skönehetsupplevelse i denna allåldersbok.

Lycklig den som Dunne får är en helt annan typ av historia med en helt annan typ av illustrationer - skojiga barnboksillustrationer av svarta tuschstreck, med storögda och rundhuvade gulliga barn i huvudrollerna.

Eller också är det precis samma historia.

För även Lycklig den som Dunne får handlar om att komma bort.

Komma bort från den som man älskar mest i världen.

Och att försöka komma tillbaka till den personen igen.

Och så ...

Misslyckas det.

Ja, Liten svart hund i natten lyckas till sist komma tillbaka till sin matte igen (tack vare en magisk röd vante och en briljant nos-känsla) men Dunne lyckas inte på hela den här boken komma tillbaka till sin bästa vän igen.

Man riktigt känner knuten i magen och hur Dunne lider.

Boken är konsekvent skriven med Dunnes perspektiv - men man förstår även mycket av andra personers känslor genom att läsa mellan raderna.

Visst, Dunne lider och längtar efter Ella Frida, men den som man som läsare mest lider med är Kudden (alias Alexander - "när det är allvar") som gillar Dunne så mycket. Men hon vill bara ha Ella Frida.

Dunne har blivit helt blind för att det finns en bra potentiell bästis på hemmaplan. Hon följer inte sin nos-känsla och hon har blivit som besatt av Ella Frida. Hon är så upptagen med att längta bort att hon inte ser vad som finns på hemmaplan.

Barnen påpekar en massa fel i boken som att Dunne borde ha haft en mobiltelefon länge och VARFÖR har inte Dunne telefonnumret inlagt till sin bästis och till bästisens mamma, för det är ju sånt man HAR.

Och hur kan Dunne inte veta vilken dag som är hennes bästis födelsedag, sånt vet man ju?

(Och det borde även Dunnes mormor och Ella Fridas mamma fatta).

Men då hade det inte blivit någon handling i boken, om Dunne & co varit välorganiserade och ständigt messat varandra och haft varandras nummer till hands.

Man har en känsla att det här utspelas lite förr i tiden när mobiler var nya.

Jag gillar faktiskt att det inte blir ett lyckligt slut, för allt för många barnböcker handlar om att allt ordnar sig lätt som en plätt, man blir ihop igen, får en ny bästis, en hund och en drömsemester eller vad som helst ... allt genom deus-ex-machina ingrepp.

Lycklig den som Dunne får handlar snarare om att spåret inte är så rakt. Det blir inte alltid så roligt som man tänkt sig. Ibland blir allt bara jättehemskt!

Folk som skriver skräckböcker och marknadsför dem i skolorna brukar alltid säga att vad barn är mest rädda för är att komma bort, missa bussen och att mobilen inte funkar så att de inte blir hämtade ...
Glöm spöken och gastar och varulvar, att vara vilse och utan mobil är det värsta som finns så Lycklig den som Dunne får är alltså världens skräckroman för små barn!

En kul och ironisk detalj för både barn och vuxna: tanten som ska ta hand om Dunne och se till att hon kommer av i Norrköping somnar och kommer själv inte av --- Dunne försöker, men lyckas inte väcka henne!

Nej, bara för att man är äldre än en lågstadieunge så betyder det inte att man kan hålla sig vaken för den skull!

I bok 7 kommer man att få läsa mer om Dunnes öden och äventyr --- hoppas hoppas att hon släpper Ella Frida! Kudden (Alexander när det är allvar) är faktiskt så mycket coolare. Och det var jättegulligt av honom att komma med en ros till Dunne!

Rose Lagercrantz skriver hur bra som helst, känslomässigt engagerande och inlevelserikt  och aldrig förenklat eller torftigt. Här blir ett vanligt sportlov till ett komplext och rafflande äventyr - utan att något egentligen händer. Det sportas inte, kompisar träffas inte, Alexander får aldrig träffa Dunne och Dunne får aldrig träffa Ella Frida och det blir inget födelsedagskalas ... Men det är spännande ändå!

Om det här hade varit en film hade det varit en indie art movie med känslosamt soundtrack.

Jag kan riktigt höra refrängen: Lycklig den som Dunne får ...!

Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar