måndag 17 februari 2020

Stängd kista - Ett nytt fall för Hercule Poirot - av Sophie Hannah


Författare: Sophie Hannah
Titel: Stängd kista
Originaltitel: Closed Casket
Översättning: Helen Ljungmark
ISBN: 9789188171894
Förlag: Bookmark förlag


Hercule Poirot är tillbaka, slipad, välklädd och artig, och tar sig an ett nytt familjemysterium.

Den här gången befinner sig Poirot i Frirebubliken Irland och året är 1929 - en orolig tid och en orolig plats.

Poirot är inbjuden till Lillieoak, den berömda författarinnan Lady Athelinda Playfords residens, tillsammans med sin vän Edward Catchpool från Scotland Yard. Poirot inser snabbt att de båda är inbjudna för att förhindra ett mord ... 


Lady Playford tillkännager ett nytt testamente vid middagen, ett testamente som innebär att alla hennes barn bli arvlösa och att alla hennes pengar kommer att gå till hennes unge sekreterare - som är döende i en sällsynt sjukdom. Varför? Vad är Lady Playfords motiv? Och den vars liv är i fara är inte Lady Playford ...

Serien med den nye Hercule Poirot är författad av den brittiska deckarförfattaren Sophie Hannah, som själv är ett stort fan av Agatha Christie och som har influerats av Christie även när hon skrivit sina egna psykologiska deckare.

Det här är del två i serien, men det är den bästa delen att börja med ... något man faktiskt diskuterar i boken, att dte är bästa att börja med mitten av en deckarserie, då serien har hunnit få fart ocha lla personerna är introducerade ...

Man känner igen många klassiska Agatha Christie knep och företeelser i boken Stängd Kista.

Sophie Hannah har till exempel gjort upp en karta över huset och alla rum och allas sovplatser (precis som i Dolken från Tunis och Mordet på Orientexpressen) ... Det finns referenser till ett känt drama i titeln och i handlingen  (i detta fall Shakespeares King John) som i så många Agatha Christie böcker. Det förekommer en massa mystiskt smygande och snyftande i trädgården (också precis som i Dolken från Tunis) och man känner också igen den dysfunktionella familjen och "det konstiga huset" från så många böcker, liksom intriger kring ett testamente och givetvis ... giftmord. Gift fanns med även i den allra första Agatha Christie boken, En dos stryknin och Christie är utbildad kemist och kunde mer om gifter än de flesta ... som vilket  gift som går bäst ihop med champagne och vilket giftig smak döljs av varm choklad och hur man kan förgifta någon med tandkräm ... Sophie Hannah serverar giftet i ett glas vatten, precis som i Monogrammorden, vilket är lite fantasilöst --- och ärligt talat en upprepning. Dessutom maskerar inte vatten smaken av ett visst gift.

Hercule Poirot och Edward Catchpool har givetvis inga befogenheter eftersom de befinner sig i Frirepubliken Irland - men givetvis är det ändå Poirot som löser gåtan.

Catchpool är återigen bokens berättare och han får Sherlock Holmes Watson och även Agatha Christies Hastings att framstå som veritabla genier. Catchpool är bakom flötet hela tiden och det går inte att fatta att han har fått jobb på Scotland Yard. Fast Poirot måste förstås lösa fallen om honom. Hastings var i alla fall en vanlig man som gifte sig och flytade till en ranch i Argentina, han hade ingen högt uppsatt position inom Scotland Yard. Man riktigt längtar efter att Sophie Hannah ska göra sig av med Catchpool, en karaktär som Hannah själv hittat på som berättare - hon behöver inte ha ihjäl honom med gift i ett glas vatten igen, det räcker att flytta honom till Argentina. Eller Grönland. Bara man slipper se och höra honom igen.

Som läsare ligger man alltid före Cathcpool (och Poirot ligger givetvis före Catchpool) och det är irriterande att se hur han lätt charmas av en mördare som knuffat sin före detta fästmö framför ett tåg, bara för att han, Catchpool får några komplimanger ...  Och sedan är han förbluffad över att mördare kan vara trevliga. Har han aldrig träffat charmiga psykopater och sociopater på jobbet förr? Både Agatha Christie och Alfred Hitchcock påpekade att mördare lätt kan vara snygga och charmiga --- det är så de kommer nära sina offer.

Om boken har en sensmoral så är det att folk som arbetar hårt och har bra idéer lätt blir överkörda av folk som inte kan något och som inte har några skulper utan bara "härmar" och tar folks idéer - och folks liv. Det är obehagligt - men inte alltför långsökt.

Agatha Christie hittade föresten på en deckarförfattare, Ariadne Oliver, som ständigt mumsar på äpplen och som har uppfunnit en populär deckare, Sven, som har blivit alltför berömd och som har drag av Poirot. Det är en helfestlig karikatyr!

Sophie Hannahs påhittade författare Lady Athelina Playford verkar inte vara en karikatyr av Sophie Hannah utan Martin Widmark (som i Sverige kallas barnens Agatha Christie). Lady Playford skriver ett slags LasseMaja böcker där små barn löser brott inför en förbluffad och oförstående vuxenvärld. Huvudpersonen Shrimp Seddon påminner mycket om den lillgamla Maja i LasseMaja böckerna. Edward Catchpool fnyser åt böckerna och åt att Lady Playford kan tro att kommissarier är så korkade - han har tydligen inte sett sig själv i spegeln. Catchpool kan bokstavligen trampa i en ledtråd (det gör han i Stängd Kista!) och inte fatta att det är en ledtråd! Det är klart att i böcker som riktar sig till barn är det viktigare att få barn att framstå som intelligenta och kunniga och drivna än vuxna --- barnböcker som framställer barn som maktlösa och korkade skulle inte få några barnfans som läste böckerna. Edward Catchpool själv kan ställa sig i främsta ledet när det gäller korkade kommissarier, han överträffar till och med den stackars vilsne polisen i LasseMajas Valleby.

Det är kul att träffa Hercule Poirot igen - men man hade gärna varit utan hans bihang. När det gäller Agatha Christie stilen är Stängd Kista bättre än Agatha Christie hyllningen Knives Out och svenska who-dunnits som Män som hatar kvinnor, men den når inte upp till Dame Agatha Christies egna alster - både med och utan Poirot - som Huset på Udden, Konstiga huset, Mordet på Orientexpressen, Dolken från Tunis, En dos stryknin, The Pale Horse, ABC-morden ...
I en dos stryknin togs flyktingsituationen efter det stora kriget upp (alltså första världskriget) och även i senare böcker tog Christie upp aktuella saker, som barn som kidnappas och mördas, Orientexpressen är inspirerad av verkliga händelser ... och Hannah lägger sin handling i ett brännhett område och en orolig tid - Irland 1929 - och lyckas lägga mer mysigt töcken över det förflutna än Downton Abbey. Det är en bedrift i sig.

Men jämfört med andra Agatha Christie kopior och jämfört med svenska standarddeckare och who-dunnits är Stängd kista bättre. Inte Dame Agatha Christie klass --- men bättre än ingenting.
Hercule Poirot kommer att komma tillbaka med nya fall!

Det är en bra översättning som fångar många dubbeltydligheter och ledtrådar (inte alltid det lättaste!)
Boken finns på årets bokrea (inbunden) och nyutgiven i pocket.

Monogrammorden - en ny Hercule Poirot!



Monogrammorden - en ny Hercule Poirot!

Författare: Sophie Hannah
Titel: Monogrammorden - Ett nytt fall för Hercule Poirot
Översättning: Helen Ljungmark
ISBN: 9789187441721
Förlag: Bookmark Förlag


Gamla hjältar i nya kostymer - Agatha Christies välskräddade superhjälte är tillbaka!

Året är åter 1929 och Agatha Christies egen superhjälte Hercule Poirot är tillbaka med ett nytt fall. Det här är första gången som någon fått rätt till att skriva och ge ut ett nytt äventyr med Hercule Poirot, och Mathew Prichard, barnbarn till Agatha Christie, skriver på omslaget till Monogram morden att alla gillade Sophie Hannas manusidé och hennes passion för Christies verk.
Att skriva nya äventyr med gamla hjältar är i och för sig inget nytt. Det ska bli fler böcker med Lisbeth Salander i huvudrollen av David Lagercrantz, P.D. James har skrivitDeath Comes to Pemberly, en perfekt deckare i Jane Austens anda, och otaliga människor runt om i världen skriver nya Sherlock Holmes historier. Gubbar som skriver Sherlock Holmes berättelser för att tjäna en hacka verkar idag vara vanligare än småtjejer som skriver Twilight fan-fiction för skoj skull. Men medan både BBC-serien Sherlock och den amerikanska Elementary har satt Mr. Holmes i nutiden är det intressant att konstatera att Sophie Hannah har satt Hercule Poirot i det decennium som de flesta kopplar ihop den klassiske hjälten med: 1920-talet.
En krigsflykting med ett brokigt förflutet
Den lille belgiske detektiven kom till England som flykting från Belgien under första världskriget. Hans förkärlek för ordning och reda gör att man gärna kopplar ihop Poirot med art deco stilen --- här ska det vara klara, rena linjer! Modern design! Moderna tider! Bort med gammeldags brittiskt krimskrams! Som en av Poirots vänner uttrycker det när Poirot ska flytta: “weren’t the walls straight enough for you?” För Poirot kan aldrig något var för fint, för välorganiserat, för välstädat. För rakt.
Man får den äkta Poirot känslan redan på omslaget till Monogram morden: här är en design som Poirot själv hade gillat, raka, rena linjer, art deco stil, 1920-tals design … man blir hänförd direkt!
Konsten att hitta ätbar mat i England

Sedan börjar boken med att Poirot filosoferar över det under att han hittat ett ställe med ätbar mat där det bara jobbar engelsmän … Ja, man känner igen sin Poirot! God mat hör det franska köket till. Goda vanor och artigheter tillhör ofta också det franska språket, i alla fall enligt Poirot. Han möter Jennie, någon som förefaller vara en jagad dam i nöd, och som den gentleman Poirot är vill han genast hjälpa till, lyssna och trösta … och helst även lösa problemet för damen.
Sedan växlar romanen spår och Poirot blir något av en birollsinnehavare när en nypåhittad jag-person, Edward Catchpool, berättar om de bestialiska monogram morden. Tre människor har blivit mördade --- men som Poirot påpekar: manschettknappar kommer i par, så det borde ha varit fyra mord. Vem ska bli den fjärde? Är nästa offer Jennie?
Sophie Hannahs sätt att använda Edward Catchpool som berättare är ett smart sätt att få in en egen röst i romanen och hon behöver inte skriva på Agatha Christies sätt --- för alla sanna deckarfans vet ju redan hur Hercule Poirots röst låter och det är inte lätt att efterhärma den.
Falska alibin och en härva av lögner
Här finns ett myller av personer, lögner, alibin, falska alibin och olika versioner av olika händelser.
Men den nyupplivade Poirot klarar givetvis skivan och sätter sin nye unge vän Catchpool på prov många gånger.
Behövs en ny Poirot? Agatha Christie planerade hela Poirots karriär, från de första fallet i The Mysterious Affair at Styles (då Poirot löser mordet på en kvinna som varit väldigt snäll mot belgiska flyktingar!) till Curtain, Poirots sista fall, där Poirot dör (men lämnar lösningen på mysteriet efter sig i ett förseglat brev). Curtain skrevs relativt tidigt i Agatha Christies karriär, men utgavs postumt. Allt i Hercule Poirots “story arc” är planerat, lika noga som en väl avvägd fransk fyra rätters måltid. Det här nya fallet med Poirot är lite som en extra dessert till kaffet, när man redan är mätt efter ostbrickan. Onödigt, visst, men ibland kan för mycket av det goda vara underbart!


BG

söndag 16 februari 2020

FILM: Love & Friendship - Kate Beckinsale gör Lady Susan med glimten i ögat!


Regi: Whit Stillman
Titel: Love & Friendship
Manus: Whit Stillman, 
baserad på Lady Susan av Jane Austen
Medverkande: Kate Beckinsale, Xavier Samuel, Emma Greenwell, Morfydd Clark, Jemma Redgrave
Tom Bennett, James Fleet, Justin Edwards, Jenn Murray, Stephen Fry, Chloë Sevigny m.fl.
Land: UK, Ireland, Netherlands, France, 2016
Distribution: Amazon Studios, Roadside Attractions
Alla hjärtans dag 2020. Ännu en filmatisering Emma har premiär. och alla ser fel ut och låter fel. Den bästa Emma är fortfarande Kate Beckinsale - och jisses vilken perfekt Lady Susan hon är! Clever, handsome and rich! Ja, det där är orden som beskriver Emma, men det är också orden för att beskriva Lady Susan.

Love & Friendship - baserad på kortromanen Lady Susan - är fortfarande den bästa Jane Austen filmatiseringen någonsin. Mycket tack vare leading lady Kate Beckinsale och hennes bästis, som spelas av amerikanskan Chloë Sevigny ... Kläderna är maffiga, hattarna jättestora och huvudpersonerna är färgstarka och antingen gifta eller, som Lady Susan, nyblivna singlar (Lady Susan är änka) på jakt efter att gifta sig till en ny förmögenhet ... eller bara på jakt efter en ny, snygg älskare, för skoj skull.
Det ena utesluter inte det andra.

Till skillnad från många Austen filmatiseringar som fokuserar på första kärleken och den enda kärleken så fokuserar Love & Friendship på många kärlekar. För Lady Susan har kärlek så det räcker och blir över, fast hon redan varit gift en gång ... Hon är beräknande, manipulativ och charmig.

Mest av allt älskar Lady Susan sin frispråkiga amerikanska väninna, som är en friskt fläkt bland alla torrbollar i London ... Under filmens 90 minuter hinner Lady Susan med tre olika pojkvänner (hennes avlidne man räknas inte) och hon älskar dem alla, på olika sätt ... Frågan är bara: vem av dem är mest av allt värd att gifta sig med en charmig kvinna i sina bästa år, en kvinna som Lady Susan?

Dialogen är snabb, bitsk, vitsig, totalt oromantisk och 100%-Jane-Austen-ig. Det här är smart och vitsig komedi för alla som är less på allt snack om romantik och äkta kärlek. För romantiskt fluff har ingen chans mot den vassa Lady Susan ...

Det här är inte någon traditionell romcom, det här är en innovativ heist-movie med en twist ... och det är så klart Lady Susan som driver "the heist" - med en del hjälp från den amerikanska väninnan.

Ursnygga miljöer, och filmen är filmad på plats ... på Irland! Se upp Downton Abbey, den gröna ön har visst en hel del att sätta emot!


lördag 15 februari 2020

FILM: Dunkirk - Hjältemod bara att överleva


Regi: Christopher Nolan
Titel: Dunkirk
Manus: Christopher Nolan
Medverkande:  Fionn Whitehead, Tom Glynn-Carney, Jack Lowden, Harry Styles, Aneurin Barnard
James D'Arcy, Barry Keoghan, Kenneth Branagh, Cillian Murphy, Mark Rylance, Tom Hardy m.fl.
Originalmusik Hans Zimmer
Land: Storbritannien, USA, Frankrike, Nederländerna, 2017
Distribution: Warner Bros.

Man hoppades på att kunna rädda 30.000. Facit blev 400.000. Allt tack vare att "vanligt folk" högg in, alla med små fritidsbåtar eller fiskebåtar, eller vilken skorv som helst, tog sig över kanalen för att rädda de soldater som väntade på stranden ... unga män som riskerades att bombas sönder och samman av tyskarna, även om de gett upp.

Dunkirk är som historia betraktad ett "heroic failiure" - det vill säga att vinna är inte allt, ett nederlag kan vändas och bli till en positiv och inspirerande legend.

Filmen handlar om Operation Dynamo som ägde rum vid det franska Dunkerque (den engelska stavningen är Dunkirk) under andra världskriget då Storbritannien skeppade hem sin armé från kontinenten. Medverkar gör bland andra skådespelarna Tom Hardy, Mark Rylance, Kenneth Branagh, Cillian Murphy och Harry Styles. Hans Zimmer har komponerat musiken.På Oscarsgalan 2018 fick Dunkirk åtta nomineringar för bl.a. bästa film, bästa regi, bästa filmmusik, bästa foto och bästa scenografi. Filmen vann tre Oscar för bästa ljudredigering, bästa ljud och bästa klippning.

Det finns tre olika narrativ i filmen, ett av dem tar en vecka (vänta på stranden) ett av dem tar en dag (köra över med en båt) ett av dem tar en timme (flyga över kanalen och skydda båtar och minröjare från tyska attackflyg). Det klipps hela tiden bland de tre narrativen.

Hetsig klippning, skakig kamera, garanterad sjösjuka och klaustrofobi när båtar bombarderas och sjunker och garanterad åksjuka när horisontlinjen snurrar runt under flyg-narrativet ...

Garanterat "lyckligt slut" - efter omständigheterna. Soldaterna blev hjältar inte för att de lyckats med något, utan bara för att de kom hem. En bragd i sig.



FILM: Tomb Raider - ett megastort magplask och djungel-pussel utan glimten i ögat


Regi: Roar Uthaug
Titel: Tomb Raider
Manus: Geneva Robertson-Dworet, baserat på spelet Tomb Raider från 2013 (rebooten).
Land: UK, USA, 2018
Distribution och produktion: Warner Bros., Metro-Goldwyn-Mayer, Square Enix, GK Films

Tomb Raider är vansinnigt dålig och vansinnigt tråkig. Det finns inget annat sätt att säga det på. Tyvärr ska det bli en uppföljare 2021. Varför? Filmen blev sämre och sämre ju längre tiden gick och när till och med ettan är dålig (då man kan reboota hur mycket man vill) bådar det dåligt för en fortsättning.

Man har Dora the Explorer - Dora and the Lost City of Gold - färskt i minnet. Det är en film som gör ALLT RÄTT!
- Den har en bra huvudrollsinnehavare - Isabela Moner är grym som djungelhjältinna!
- Den är rolig
- Den är ironisk på ett bra sätt (som inte förtar spänningen)
- Den har positiva bilder av icke-vita personer och i stort sett alla hjältarna är icke-vita personer
- Den driver med djungel-genren ...
Som att filmer i djungeln jämt ska ha djungel-pussel och hoppa-över-en-klyfta-scener ... och djungel-pusslet visar sig bara  vara en akvedukt (Stjärnorna har stått rätt hela tiden) och när någon hoppar över en klyfta landar hen pladask utan att komma över ...

Jaha, här är det en massa djungel-pussel com är djungel-pyssel och ungefär lika kul att se på som Rubiks kub. Och så är det hoppa över klyftor och klara det varenda gång - gäsp, gäsp, tråkigt ...

Och den vita hjältinnan är helt korkad hela tiden och gör korkade saker hela tiden --- ändå ser alla färgade slavar henne som någon slags "white saviour" och den asiatiska kille hon träffar på springer runt och beter sig som hennes betjänt från ruta ett ...

Über-skurken sparas till at skjutas sist av alla när hjältinnan har chans att skjuta honom först och ta telefonen och rädda alla ...

Och så har man Indierna Jones problemet ... huvudpersonen har ingen som helst inverkan på "the outcome of the movie" ---- om hon inte varit korkad nog att resa till ön, hade skurarna aldrig hittat ingången och då hade hon inte behövt döda en massa folk för att inte få en smitta att sprida sig i världen ... allt bara för att läget ska bli precis som i början av filmen.

Sensmoral. Så här sprider sig corona viruset. För Lara Croft åker från London till Asien, upptäcker en dödlig smitta (som förmodligen är luftburen) som varit begravd i århundraden  .. och sedan åker den dumsnuten hem till London igen! Hur dum får man vara?

Ska man tro på det som lycklig slut ---- eller borde hon inte självisolerat sig på obestämt tid? Då hade man i alla fall sluppit uppföljare!

I över en timme ser man på en avatar som hoppar och duckar för saker ... när man spelar spel är det en piäng med det, men när man inte spelar och hjältinnan inte har någon personlighet ... vem bryr sig om hon blir mosad och det blir "game over"?

Lara Croft lyckas inte lära sig någonting ... och verkar vara produkten av manlig jungfrufödsel eftersom allt bara handlar om farsan hela tiden ... och filmen är bara en lång rad gubbar som spelar över å det grövsta. Inte mycket till hjältinna film, hon blir en biroll i sin egen berättelse och läker för fort av alla   sår.

Dora lyckades förresten rädda sina kompisar och sina  föräldrar och lära sig något om inkafolket  och regnskogen på köpet ...

Här är sensmoralen att Lara och farsan borde ha stannat hemma - då hade skurkarna aldrig hittat den heliga graalen (eller den smittade graalen) ... och inte lär de sig något av det heller. Gravplundring - nej tack.


fredag 14 februari 2020

FILM: Husdjurens hemliga liv - vov på er alla djurfans!



Regi: Yarrow Cheney / Chris Renaud
Titel: The Secret Life of Pets
Röster original: Lake Bell, Louis C.K., Kevin Hart etc.
Land: USA, 2016
Universal Sony Pictures Home Entertainment


Happy Valentine's Day alla hundar och hundälskare!

Och alla katter, kaniner, fåglar och andra älskade djur!

Två hundar såg med oss på den här filmen och de gav båda två tummen upp - eller tassen upp! Gidget är skitsnygg, Max är charmig och alla hundar vill ju sjunga med i korv-numret där de kör en Grease-klassiker ... (Korvar stoppade med Grease ... vitsigt!)
Nu till filmen ...
Favorithusdjuret Maxs liv vänds upp och ner när hans ägare Katie kommer hem med en ny hund - Duke. Ska Max plötsligt ha en brorsa och behöva dela med sig av allt?
Men när de båda hundarna hamnar på gatan UTAN halsband (Lady och Lufsen scenario ... så antar att Max är Lady här? Duke ser ut som en Lufsen i alla fall) måste de fly från hundfångare ... Om Duke fångas kommer han att avlivas, för det var sista chansen för honom när Katie tog hem honom ...
Dessutom träffar de på kaninen Snöboll som bygger en armé av övergivna husdjur och planen är att hämnas på alla husdjur och deras ägare. Mot alla odds blir Snöboll och Max vänner för att rädda Duke och andra djur från att avlivas ...
Samtidigt är Gidget på jakt efter sin älskade Max, och hon bygger upp sin egen armé av lojala husdjur ... Med mottot: rädda Max!
Det här är en familjefilm av teamet bakom Dumma mig 1 & 2 & 3 och Minionerna.

En charmig film om härliga hundar (vem gillar inte hundar?) och några andra djur, en kaxig katt, en undulat och ett vilset marsvin. Max och Duke jagas av ormar och krokodiler och andra djur i Snöbolls armé och det finns gott om biljakter (Snöboll kan också köra bil!) och även en jättestor "final fight" scen på en bro. Precis som i så många andra actionfilmer. Alla ska de stå och slåss på en bro! Superhjältar, superskurkar, mutanter, spioner, Tom Cruise ... och nu alltså även animerade husdjur. Det finns också tunnlar under staden. Det finns alltid tunnlar under staden!
Men allra bäst är husdjuren på hemmaplan. De har precis så kul som vi tror, när de är oövervakade ... Och den där tårtan du sparat? Katten åt den!

Massor av extramaterial - bland annat djurfakta med Kevin Hart, en vit kanin & Co!

FILM: Stan & Ollie - Världens mest berömda komediduo hade allt annat än roligt tillsammans



Filmen fokuserar på Stan Laurel och Oliver Hardy under deras UK-turné 1953.




Regi: Jon S. Baird

Titel: Stan & Ollie
Manus: Jeff Pope

Medverkande: Steve Coogan, John C. Reilly,
Nina Arianda, Shirley Henderson, Danny Huston,
Rufus Jones m.fl.
Land: UK, 2018
Distribution: Noble Entertainment


Det är svårt att ta sig upp till den absoluta toppen. Det är ännu svårare att hålla sig kvar där.

När filmen Stan & Ollie inleds så har den mest kända brittiska komediduon någonsin,Laurel & Hardy, slagit igenom stort och till och med tagit Hollywood med storm! Men hur länge kommer de att hålla sig kvar på toppen?

Undervärderade och underbetalda

Året är 1937 och Laurel & Hardy befinner sig på toppen av sin framgångsvåg i Hollywood och de jobbar på med att spela in den blivande filmklassikern Way Out West. Vad kan gå fel?

De är hyllade och älskade. Ändå är de undervärderade och underbetalda. I alla fall jämfört med de tre stora: Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd, som alla äger sina egna filmer, och kan leva relativt bekvämt på sin konst. Pengar ger också konstnärlig frihet.

När alla filmbolag var rädda för att göra Charlie Chaplins film Diktatorn (ingen vågade stöta sig med Tyskland!) gjorde han den helt enkelt själv, på sitt alldeles egna filmbolag. Filmen blev en stor framgång och är idag en filmklassiker, rankad bland de allra bästa filmerna genom tiderna.Diktatorn använder humorn som vapen och gör en Hitlerparodi under en tid då det såg ut som om Hitler & Mussolini & Co skulle kunna vinna andra världskriget. Andra parodier, gjorda när det var klart vem som vunnit och vem som skrev historien, är betydligt mindre vassa, modiga och roliga.

Slog igenom under stumfilmens guldålder

Charlie Chaplin hade det gemensamt med Laurel & Hardy att han också var britt. Komikerna hade alla sin bakgrund inom vaudeville och slapstick. Alla slog de igenom under stumfilmseran.

För Stan Laurel är det solklart redan 1937 att Laurel & Hardy behöver samma frihet som Charlie Chaplin för att nå sin fulla potential. Laurel & Hardy arbetar för småsmulor och deras kontrakt är ett skämt. Fast inte ett roligt skämt.

Stan Laurel är inte nöjd med sakernas tillstånd och han har mage att byta filmbolag, säker på att hans parhäst Oliver Hardy kommer att följa efter ... Men det gör han inte.

1953 försöker Laurel & Hardy att lappa ihop sin "double act" och Stan Laurel försöker dessutom att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att få till en sista Laurel & Hardy film, en komisk adaption av Robin Hood legenden. När Laurel & Hardy inte uppträder, så jobbar de på Robin Hood manuskriptet --- eller försöker skrapa ihop pengar för att få filmen gjord.

Konsten att skratta åt eländet

Det är efterkrigstid i Storbritannien, folk är fattiga, det är ransonering, allt är allmänt eländigt och det verkar inte finnas mycket att skratta åt. Ändå ger sig Laurel & Hardy ut på en teaterturné. Stan är gråare, Oliver är tjockare, båda två är slitnare och mycket tröttare, men de behöver verkligen en comeback. Även om folk i allmänhet verkar tro att komediduon för länge sedan pensionerat sig.

Var går gränsen mellan skådespeleri och privatliv? Var går gränsen mellan komedi och melankoli? Vad är verkligt och vad är fiktion? I filmen ser man gång på gång hur Laurel & Hardy gör "kul grejer" som man känner igen från deras filmer, även om det är privat och inte alls avsett att vara kul. Och när de två har ett mycket högljutt och mycket offentligt gräl samlas stora skaror som är övertygade om att de ser ett nytt komedistycke.

Steve Coogan har arbetat på ett liknande sätt tillsammans med sin parhäst Rob Brydon, och de två har gjort flera lyckade filmer och TV-serier tillsammans, där de "spelar sig själva".

Elefanten i bromance-rummet

Laurel & Hardy visste mycket väl att de inte spelade sig själva, i filmerna verkar ofta Oliver Hardy vara den ledande personen, medan Stan Laurel kan framstå som blyg och osäker, men i verkligheten var Laurel ledaren, och hade så varit sedan begynnelsen. Han hade gjort dem till en succé, och därför tog han "sveket" desto hårdare. Elefanten i rummet är Zenobia, en film som Oliver Hardy gjorde själv, 1939. Stan Laurel har aldrig kommit över det och de grälar fortfarande om det, år 1953. Det skulle ju vara de två tillsammans, för evigt!

I filmens mest poignanta scen påpekar Stan "I loved us!", medan Oliver grumsar "But you never loved me!"

Bromance har aldrig gjorts bättre än så här.

Ett verkligt passionsprojekt

För Steve Coogan och John C. Reilly är Stan & Ollie ett passionsprojekt som de jobbat länge för att få igenom.

Manuset är baserat på anteckningar om de verkliga Laurel & Hardy och deras turné, och manuset är skrivet av Steve Coogans gamle manuspartner från Philomena-tiden, Jeff Pope. Hår- och make-up teamet har gjort ett fenomenalt jobb med att få Coogan och Reilly att se ut som Laurel & Hardy, och att finkänsligt åldra dem under filmens gång. (Här har man minsann ingen gigantisk CGI-budget och man gör ändå ett mycket bättre jobb än i de stora blockbusterfilmerna --- bara med vanliga traditionella medel!)

Dubbla komikerpar

Men det finns extra grädde på moset! I den här filmen: man får TVÅ komediduos för priset av en! Laurel & Hardy må vara kända som filmhistoriens mesta och bästa komikerpar, men i den här filmen har de vass konkurrens av fruarna Ida och Lucille, spelade av Nina Arianda och Shirley Henderson.

Till syvende och sist kan man konstatera att världens mest berömda komediduo inte verkar ha haft det speciellt roligt.

Fast det där är ju absolut ingen överraskning. Clownen gråter, medan alla andra skrattar --- det är ett klassiskt dilemma. Komiker har som jobb att göra andra glada, medan de själva lider, och dessutom undervärderas allt som oftast deras konst, både när det gäller pengar och status, och när det gäller uppmärksamhet och fina recensioner. Det är sällan komiker tar sig in i finaste finrummet hos finkulturen. Det är inte konstigt att Stan Laurel har hunnit bli bitter --- men i filmen är han desperat ute efter att bli både den som skrattar bäst och den som skrattar sist. Det är väl aldrig för sent för revansch?

Sista turen tillsammans

Den här turnén runt Storbritannien och Irland, som filmen fokuserar på , blir till slut en triumf! Men det visar  sig också bli den sista gången som Laurel & Hardy jobbar tillsammans. Den vetskapen gör filmupplevelsen desto mer bitterljuv. Men det bästa är så klart att filmen Stan & Ollie verkligen gör Laurel & Hardy rättvisa, med ett kärleksfullt och vackert porträtt av två proffsiga komiker och en rörande stark vänskap. Helt klart en av årets bästa filmer!

Och ... den ultimata Alla hjärtans dag filmen!

BG

torsdag 13 februari 2020

FILM: Adrift - Film som driver omkring i evigheter


Regi: Baltasar KormákurTitel: Adrift
Manus: Aaron Kandell, Jordan Kandell
Medverkande: Shailene Woodley, Sam Claflin m.fl.
Land:  USA, 2018
Distribution STX Entertainment



Adrift är en amerikansk dramafilm från 2018, i regi av Baltasar Kormákur. Filmen är baserad på verkliga händelser och handlar om Tami Oldham som överlevde en orkan i Stilla havet.[2]Filmen släpptes den 1 juni 2018 i USA.

Huvudrollen spelas av våldtäktsoffret Jane i Big Little Lies - alltså Shailene Woodley, som här återigen har en roll som består av att gå på stranden och surfa och minnas ett trauma.

Killen hon gillar har en egen fin båt, men de ska segla en annan fin båt "hem" till San Diego i USA och sedan flyga tillbaka till killens båt - de får 10 000 dollar plus första klass flygbiljetter i lön. Svart och skattefritt. Och detta var mycket mer värt på 1980-talet ... då filmen utspelar sig.

Men på väg till San Diego kommer en storm, och killen spolas överbord och tjejen måste segla hem själv, samtidigt som hon pratar med hans spöke, ungefär som tjejen i Last Christmas pratar med ett spöke, och på slutet visas samma scener igen för att visa att det verkligen var ett spöke hon pratade med ...

OMG. Hur övertydlig kan man bli? Det här är knappast Life of Pi med en tiger på flotten.

Och varför i hela världen ska man ge sig ut i en liten skorv på havet om man inte ska fiska`? De här utsätter sig för livsfara hela tiden för nöjes skull. Samma filmteam har också gjort filmen Everest --- om folk som klättrar på ett berg för nöjes skull och sedan, när det går snett, kallar de på dyra räddningspatruller som ska komma och rädda dem.

Det finns massor av "wilderness movies" nu -- om bergsklättring och annat (den äldsta var 80+ när hon klättrade upp på ett berg) och det leder till att fler och fler ska göra såna vansinniga saker.

Kan inte filmer inspirera till något lite bättre och lite roligare ...

Woodley är väldigt träig och tråkig och klarar inte alls av att bära upp en film själv. Man märker inte så mycket av hur dålig hon är i Big Little Lies, där Nicole Kidman, Reese Witherspoon & Meryl Streep distraherar.

Filmen är ungefär lite över en och en halv timme  lång, men det känns som över fem timmar ... Filmen tar aldrig slut och den är lika långtråkig hela tiden, men långtråkiga huvudpersoner som är lika tråkiga vare sig de är levande eller döda spöken.


Det finns faktiskt bättre saker i samma stil - om man nu gillar båtar och att bli sjösjuk av film: Life of Pi, Den gamle och havet och All is Lost med Robert Redford ensam på skutan - utan spöken).

FILM: Fifty Shades - Razzie galans favorit


Regi: James Foley
Titel: Fifty Shades Freed
Manus: Niall Leonard, baserat på romanen Fifty Shades Freed av E. L. James
Medverkande: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Eric Johnson, Rita Ora, Luke Grimes, Victor Rasuk, Jennifer Ehle, Marcia Gay Harden m.fl.
Land: USA,  2018
Distribution: Universal Pictures


Fifty Shades trilogins final hade biopremiär till Valentine's Day 2018 och har sedan dess dykt upp på DVD, BD och streaming.

Om det inte vore för att man hade haft The Hustle i färskt minne vore det lätt att säga att detta är den sämsta filmen någonsin. 

Ett par gifter sig, åker på "honey moon" till Europa, flyger runt i ett privatplan (ingen tanke på miljöpåverkan alls) åker runt på en privat båt ... och så är det ett attentat mot mannens företag på hemmaplan. Alltså måste paret åka hem igen. Varför? Var de inte säkrare i Europa?

Gärningsmannen försöker kidnappa kvinnan i paret, eftersom han vill hämnas på mannen eller eftersom han är kär i kvinnan. Motiv egentligen oklart. Han åker in, någon betalar borgen, han kidnappar mannens lillasyster istället och kvinnan måste komma med fem miljoner dollar så att lillasystern inte dör. Hon har med sig en pistol och fem miljoner dollar och en spårbar telefon och skjuter gärningsmannen och hamnar själv på sjukhus. Klipp till tomtebolycka X antal månader senare i ett nytt hus.

Just det, och så är det en biljakt i mitten av filmen, oklart varför, som ser ut som en reklamfilm för Audi.

Det finns bra skådespelare som har ingen eller en replik (Jennifer Ehle, Marcia Gay Harden) det finns dåliga skådespelare som har hur många repliker som helst ... och intrigen har absolut ingen substans och ingen logik alls.

Det är ofattbart att detta har blivit en biosuccé. Det verkar inte ens som något som går på bio, det verkar som en direkt till DVD och glömskan film. Det hela är som en Nora Roberts roman skriven under enbart dåliga dagar och med återanvändning av alla klichéer.

Däremot tog filmen hem flera Razzie nomineringar och en Razzie award för årets sämsta manus. Det är lätt att tro.


onsdag 12 februari 2020

FILM: The Hustle - Det är inte guld, allt som glimmar ...

Regi: Chris Addison 
Titel: The Hustle
Medverkande: Anne Hathaway, Rebel Wilson, Ingrid Oliver, Alex Sharp, Dean Norris etc.
Land: USA, 2019
Distibution: SF Studios

Det är inte guld allt som glimmar. Det tål att sägas mer än en gång. Postern glimmar som guld, bilen glimmar som guld ... men filmen är helt fri från guld. Komediguld.

OBS! Blanda inte ihop den här filmen The Hustle med filmen Hustlers - som faktiskt är bra (en av 2019 års bästa filmer!) och även en sann historia om hur ett gäng strippor lurade skjortan (och en hel del mer) av Wall Street grabbar och även en hel del fattigare och mycket oskyldigare offer ...

The Hustle betyder Svindeln och Hustlers betyder Svindlarna

Svindeln är inte helt lätt att säga, så man förstår att den engelska titeln behålls på den svenska marknaden.

The Hustle
(2019) är en remake av Dirty Rotten Scoundrels (1988) som i sig är en remake av
Bedtime Story. (1964). Dagens matte-problem: när kommer nästa remake av denna story? Är det någon som är road av att rita en graf?

Huvudrollerna i The Hustle innehas av tjejen från En Prinsessas Dagbok - amerikanska snyggingen Anne Hathaway, och den australiensiska Fat Amy från Pitch Perfect filmerna - Rebel Wilson.

Varför den förra ska lära upp den senare till att bli en svindlare är oklart - en kollega erbjuder att mörda henne och dumpa henne i stenbrottet (som är fullt av vatten) och det hade varit bättre. Filmen hade tagit slut snabbare. Och man hade sluppit se och framförallt höra något mer av Rebel Wilson i filmen. Hon är fruktansvärt påfrestande. Hon säger inte en enda rolig grej, men själv verkar hon tro att hon är kul. På Oscarsgalan levererade hon ett skämt om att Cats floppat på grund av specialeffekterna --- det är troligare att filmen floppade på grund av Rebel Wilson.

Wilson är faktiskt nominerad till årets sämsta skådespelerska dubbelt upp - både i Cats och den här The Hustle.

Nåväl, i The Hustle konkurrerar de två tjejerna om samme kille och han är så klart också en svindlare. Det säger sig själv, han är involverad i internetgrejer och konstiga appar. Internet i sig är en bubbla, en svindel ...

Det finns mycket bättre heist-filmer, förutom klassikerna (The Sting etc.) .... om man vill ha en "all-girls-movie" så är Oceans 8 bra. Man får Anne Hathaway, och slipper Rebel Wilson, och bara den ekvationen är bra ... Dessutom är det skönt att se 8 tjejer samarbeta och vara solidariska med varandra, istället för 2 tjejer som tjafsar om vem som ska ha killen. Det har man fått nog av i filmer och serier...

FILM: Second Act - Det finns alltid en andra chans ...





Regi: Peter Segal
Titel: Second Act
Medverkande: Jennifer Lopez, Leah Remini, Vanessa Hudgens, Treat Williams, Milo Ventimiglia m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: SF Studios

Maya Vargas ska minsann visa alla att kvinnor kan! Även arbetarklasskvinnor! Även kvinnor som fyllt 40!

Maya är så trött på att yngre män hela tiden klättrar förbi henne på karriärstegen. En fördomsfull, ny, ung manlig chef säger till henne att kvinnor i din ålder får aldrig något nytt jobb. Han tar för givet att han kan behandla henne hur nonchalant som helst.

Maya Vargas har två glastak som hon hela tiden kör huvudet i: 1) att hon är kvinna 2) att hon är lågutbildad. Glastaket som skiljer klasserna åt diskuteras sällan i Amerika. För det finns ju (officiellt sett) inga klasser i USA. Alla kan bli allt, det är bara att "follow your dreams"!

Men ändå: i USA är det något speciellt att höra till Ivy-League-klubben. De som hör till den klubben och som har gått i "rätt skolor" de tar hand om varandra och anställer varandra. De åker till Hamptons tillsammans och spelar golf och bestiger höga berg och seglar och tävlar i rodd tillsammans ... I alla fall enligt den här filmen.


Mayas Pygmalion-historia innehåller dock inte någon historia om utbildning (Professor Higgins utbildade faktiskt Eliza i George Bernard Shaws Pygmalion!). En av Mayas vänner har en son som är en supersmart hackare och ett datageni och han skapar en ny identitet åt Maya på Internet. Plötsligt har hon ett magnifikt CV med högsta betyg från Harvard och hon är bästis med paret Obama och hon bestiger berget Kilimanjaro --- allt rapporteras på hennes splitternya Facebook sida!

Ett fint kosmetikaföretag, Franklin & Clarke, går på bluffen och anställer Maya direkt. Hon borde vara lycklig. Men Maya har fortfarande dåligt självförtroende och bär på skuldkänslor på grund av något som hände när hon var tonåring ...

Delar av Second Act påminner om I Feel Pretty där Amy Schumer fick jobb på ett kosmetikaföretag som skulle lansera någon ny produkt, och även här hålls ett tårdrypande avslöjande tal inför en häpen massa av press och branschfolk och konsumenter.

Det är inte någon bra scen. I någon av filmerna. Och sedan kan man fråga sig varför de här tjejerna i de här filmerna tycker att det värdefullaste de kan göra med sin nyvunna fejkade identitet (eller sitt nyvunna fejkade självförtroende) är att jobba med olika typer av klet som folk ska ha i ansiktet (smink respektive återfuktande hudkräm).


1980 hade filmsuccén 9 to 5 premiär --- en komedi i vilken Violet Newstead (spelad av Lily Tomlin) klagar på att bara för att hon är kvinna och bara för att hon inte har ett papper från ett fint universitet kommer hon aldrig vidare på karriärstegen. Med hjälp av två kvinnliga vänner, Judy och Doralee (Jane Fonda och Dolly Parton) lyckas hon visa att "kvinnor kan". Kvinnlig solidaritet på arbetsplatsen fungerar! I alla fall i den här komedin. Maya Vargas i Second Act låter inledningsvis väldigt mycket som Violet Newstead.

1988 kom Working Girl där en ny arbetarklasstjej försöker ta sig fram, men här urartar intrigen till en rivalitet mellan två kvinnor --- det finns tydligen bara plats för EN kvinna vid styrelsens runda bord. När en ny kommer in, så går den gamla. Bokstavligen.

Det är på tiden att det nu kommer en ny 9 to 5 som påpekar att det finns mer än ett glastak och än så länge är inte ens det första glastaket krossat ... och det är på tiden att vi får en post-MeToo Working Girl. En Working Girl där de arbetande kvinnorna i filmen inte automatiskt blir rivaler och fiender.

Så man är benägen att tycka om Second Act, i alla fall lite grann, bara för att den försöker. Tanken är god, hjärtat är på det rätta stället och så vidare ... Det positiva är att man undviker fällan att göra de två största kvinnliga stjärnorna i filmen till rivaler. De blir vänner istället. De blir Familj!

Felet med berättelsen är att det inte blir någon ny 9 to 5 för våra moderna tider. Man förlorar fokus på arbetsplatsen och missionen att krossa glastaken, det är helt bortglömt. Filmen växlar snabbt spår och blir melodrama, eller ett slags romcom.

Ni vet, kärlek börjar alltid med bråk, men sedan uppstår attraktion, fast innan tredje akten går allt åt helvete på grund av ett stort avslöjande eller en stor lögn (eller både och), sedan återstår det bara att jobba mot försoningen, innan tredje akten är slut.

Allt finns med här, till punkt och pricka. Bara det att det inte handlar om "boy meets girl" utan snarare "mom meets girl".


Maya och hennes dotter förlorade varandra en gång, så finner de varandra igen, och så förlorar de varandra igen ... och så vidare.

Filmen gick så snabbt från att vara en arbetsplatskomedi till att bli ett tårdrypande drama om fosterhem och adoption. Vad hände? Var blev den första filmen av? Hur kunde det gå så fel?


Ställer man in sig på att se ett helt annat drama än det som filmaffischen, trailern, marknadsföringen och reklamen utlovar, blir man däremot inte så besviken. Det finns ju en hel hög skojiga vänner att tycka om, en ugglelik liten parvel som svär som en borstbindare, en nördar-blir-kära-på-jobbet romans att heja på och ett helt vansinnigt rodd-race. Och två kvinnliga karaktärer som börjar som fiender men som slutar som vänner. Det är inte det sämsta.

BG

måndag 10 februari 2020

FILM: Krönika Oscarsgalan 2020 - Parasit och 1917 vinnare, The Irishman och Netflix förlorare ...

Alla från Parasit hoppar och är glada ...

Krönika från Oscarsgalan 2020 
Vinnare: Parasit och 1917. 
Förlorare: The Irishman och Netflix 

Parasit  och 1917 fick flest priser under en mycket förutsägbar Oscarsgala. Oscarsgalan sätter punkt för en mycket lång och mycket repetitiv "Awards Season" och de fyra skådespelarpriserna har gått till samma kvartett på alla de stora galorna denna säsong: Brad Pitt (Once Upon a Time in Hollywood), Laura Dern (Marriage Story), Joaquin Phoenix (Joker) och Renée Zellweger (Judy).  

Även musikpriserna har gång på gång gått till favoriterna: Elton John för bästa sång I’m Gonna Love Me Again (Rocketman) och Hildur Guðnadóttir för bästa filmmusik (Joker).

Parasit kammade hem fyra av de mest prestigefulla priserna och Bong Joon-ho fick gå upp fyra gånger och tacka.Vinster: bästa originalmanus, bästa regi, bästa internationella långfilm och bästa film.

10 månaders kampanjande för miljontals dollar 

Att Parasit belönades för bästa film var möjligtvis kvällens enda överraskning. Däremot ingen stor skräll, eftersom Parasit var en favorit till vinsten, och Bong Joon-ho har verkligen jobbat intensivt med sin Oscarskampanj --- han har till och med varit gäst hos Jimmy Fallon, tillsammans med sin hårt arbetande tolk.

I dagens läge räcker det inte med att göra bra film, man måste även göra en bra kampanj --- en standardkampanj för en Oscar går på ungefär 5 miljoner dollar och skådespelare och regissörer och annat filmfolk förväntas ägna tio månader åt kampanjen. (Netflix kampanjer går dock på mycket mer än 5 miljoner dollar).

Inga fler remakes?

Det som gör kvällens förutsägbara kväll historisk är att det är första gången någonsin som en film som inte är på engelska har vunnit priset för bästa film.

Innebär det att vi slipper se en amerikansk remake av Parasit?
Innebär det att vi slipper se sämre versioner av internationellt framgångsrika filmer över huvud taget?
Innebär det att folk kan anpassa sig till att läsa undertexter, för att uppleva mer "world cinema"?

När Hollywoods elit applåderade ensemblen i Parasit som lyckliga hoppade på scenen verkade allt möjligt.

Banbrytande fototeknik belönades

Filmen 1917 har blivit mycket hyllad och omtalad för sin one-take-teknik (hela filmen verkar vara gjord i en enda tagning) och Roger Deakins blev mycket välförtjänt belönad med priset för bästa foto. 1917 kammade hem totalt tre Oscars under kvällen.

Taika Waititi verkade allra gladast under kvällen och höll ett tacktal om hur folk från kolonierna kunde lyckas i Hollywood - han prisades för bästa manus efter förlaga, Jojo Rabbit.

Bästa animerade film blev Toy Story 4 - inte den förhandstippade Netflix-favoriten Klaus (vinnare på BAFTA-galan och på Annie Awards).

Little Women och Bombshell kan också marknadsföra sina filmer med var sin Oscar på affischerna, och Ford v Ferrari (Le Mans ´66) kan sätta hela två Oscars på sin affisch.

Förlorare: The Irishman

I Oscarsvärlden talar man bara om vinnare och nominerade. Inte vinnare och förlorare. För man vinner eller är nominerad, ingen förlorar ... Ändå känns det som om kvällen hade en klar förlorare, Martin Scorseses The Irishman (som går att se på Netflix). Detta är förmodligen Scorseses sista film, men trots ett tiotal nomineringar - inga vinster. Precis som förra helgen på BAFTA galan. Och precis som på Golden Globe galan.

Galamat - en kalkonhistoria

Nu kan alla filmmakare och skådespelare lämna kampanjandet och galacirkusen och återgå till att göra film igen --- och slippa underlig mat på olika galapartyn. 10-åriga Julia Butters (känd från Once Upon a Time in Hollywood) låter redan som en veteran, som vet hur man gör en Oscarskväll lite trevligare. Hon hade med sig en kalkonsmörgås till Oscarsgalan, eftersom maten de serverar där inte är god. Så överlever man tydligen "awards season" - man tar med sig sin egen matlåda till galorna.


Från Pitt till Parasit - här är alla Oscarsvinnarna (överst i varje kategori) och alla nominerade från "92nd Academy Awards":


Bästa film

Parasit – Sin-ae Kwak och Bong Joon-ho
1917 – Sam Mendes, Pippa Harris, Jayne-Ann Tenggren och Callum McDougall
The Irishman – Martin Scorsese, Robert De Niro, Jane Rosenthal och Emma Tillinger Koskoff
Jojo Rabbit – Carthew Neal och Taika Waititi
Joker – Todd Phillips, Bradley Cooper ochEmma Tillinger Koskoff
Le Mans '66 – Peter Chernin, Jenno Topping och James Mangold
Marriage Story – Noah Baumbach ochDavid Heyman
Once Upon a Time in Hollywood – David Heyman, Shannon McIntosh och Quentin Tarantino
Unga kvinnor – Amy Pascal

Bästa regi
Bong Joon-ho – Parasit
Sam Mendes – 1917
Todd Phillips – Joker
Martin Scorsese – The Irishman
Quentin Tarantino – Once Upon a Time in Hollywood

Bästa manliga huvudroll

Joaquin Phoenix – Joker
Antonio Banderas – Smärta och ära
Leonardo DiCaprio – Once Upon a Time in Hollywood
Adam Driver – Marriage Story
Jonathan Pryce – The Two Popes

Bästa kvinnliga huvudroll

Renée Zellweger – Judy
Cynthia Erivo – Harriet
Scarlett Johansson – Marriage Story
Saoirse Ronan – Unga kvinnor
Charlize Theron – Bombshell – När tystnaden bryts

Bästa manliga biroll

Brad Pitt – Once Upon a Time in Hollywood
Tom Hanks – A Beautiful Day in the Neighborhood
Anthony Hopkins – The Two Popes
Al Pacino – The Irishman
Joe Pesci – The Irishman

Bästa kvinnliga biroll

Laura Dern – Marriage Story
Kathy Bates – Richard Jewell
Scarlett Johansson – Jojo Rabbit
Florence Pugh – Unga kvinnor
Margot Robbie – Bombshell – När tystnaden bryts

Bästa originalmanus

Parasit – Bong Joon-ho och Jin Won Han
1917 – Sam Mendes och Krysty Wilson-Cairns
Knives Out – Rian Johnson
Marriage Story – Noah Baumbach
Once Upon a Time in Hollywood – Quentin Tarantino

Bästa manus efter förlaga

Jojo Rabbit – Taika Waititi
The Irishman – Steven Zaillian
Joker – Todd Phillips och Scott Silver
The Two Popes – Anthony McCarten
Unga kvinnor – Greta Gerwig

Bästa animerade film

Toy Story 4 – Josh Cooley, Mark Nielsenoch Jonas Rivera
Draktränaren 3 – Dean DeBlois, Bradford Lewis och Bonnie Arnold
Klaus – Sergio Pablos, Jinko Gotoh ochMarisa Roman
Min borttappade kropp – Jérémy Clapinoch Marc Du Pontavice
Mysteriet om Herr Länk – Chris Butler,Arianne Sutner och Travis Knight

Bästa internationella långfilm

Sydkorea – Parasit
Frankrike – Les Misérables
Nordmakedonien – Honeyland
Polen – Corpus Christi
Spanien – Smärta och ära

Bästa dokumentär

American Factory – Steven Bognar, Julia Reichert och Jeff Reichert
The Cave – Feras Fayyad, Kirstine Barfodoch Sigrid Dyekjær
The Edge of Democracy – Petra Costa,Joanna Natasegara, Shane Boris och Tiago Pavan
Honeyland – Ljubomir Stefanov, Tamara Kotevska och Atanas Georgiev
Till min dotter – Waad Al-Kateab ochEdward Watts

Bästa kortfilmsdokumentär

Learning to Skateboard in a Warzone (If You're a Girl) – Carol Dysinger och Elena Andreicheva
In the Absence – Seung-jun Yi och Gary Byung-Seok Kam
Life Overtakes Me – Kristine Samuelsonoch John Haptas
St. Louis Superman – Sami Khan ochSmriti Mundhra
Walk Run Cha-Cha – Laura Nix ochColette Sandstedt

Bästa kortfilm

The Neighbors' Window – Marshall Curry
Brotherhood – Meryam Joobeur och Maria Gracia Turgeon
Nefta Football Club – Yves Piat ochDamien Megherbi
Saria – Bryan Buckley och Matt Lefebvre
A Sister – Delphine Girard

Bästa animerade kortfilm

Hair Love – Matthew A. Cherry och Karen Rupert Toliver
Daughter – Daria Kashcheeva
Kitbull – Rosana Sullivan och Kathryn Hendrickson
Mémorable – Bruno Collet och Jean-François Le Corre
Sister – Siqi Song

Bästa filmmusik

Joker – Hildur Guðnadóttir
1917 – Thomas Newman
Marriage Story – Randy Newman
Star Wars: The Rise of Skywalker – John Williams
Unga kvinnor – Alexandre Desplat

Bästa sång

"(I'm Gonna) Love Me Again" frånRocketman – Musik: Elton John · Text:Bernie Taupin
"I Can't Let You Throw Yourself Away" frånToy Story 4 – Musik och Text: Randy Newman
"I'm Standing With You" från Breakthrough– Musik och Text: Diane Warren
"Into the Unknown" från Frost 2 – Musik och Text: Kristen Anderson-Lopez ochRobert Lopez
"Stand Up" från Harriet – Musik och Text:Cynthia Erivo och Joshuah Brian Campbell

Bästa ljudredigering

Le Mans '66 – Donald Sylvester
1917 – Oliver Tarney och Rachael Tate
Joker – Alan Robert Murray
Once Upon a Time in Hollywood – Wylie Stateman
Star Wars: The Rise of Skywalker –Matthew Wood och David Acord

Bästa ljud

1917 – Mark Taylor och Stuart Wilson
Ad Astra – Gary Rydstrom, Tom Johnsonoch Mark Ulano
Joker – Tom Ozanich, Dean A. Zupancicoch Tod A. Maitland
Le Mans '66 – Paul Massey, David Giammarco och Steven Morrow
Once Upon a Time in Hollywood – Michael Minkler, Christian P. Minkler och Mark Ulano

Bästa scenografi

Once Upon a Time in Hollywood – Barbara Ling och Nancy Haigh
1917 – Dennis Gassner och Lee Sandales
The Irishman – Bob Shaw och Regina Graves
Jojo Rabbit – Ra Vincent och Nora Sopková
Parasit – Ha-jun Lee och Won-Woo Cho

Bästa foto

1917 – Roger Deakins
The Irishman – Rodrigo Prieto
Joker – Lawrence Sher
The Lighthouse – Jarin Blaschke
Once Upon a Time in Hollywood – Robert Richardson

Bästa smink

Bombshell – När tystnaden bryts – Kazu Hiro, Anne Morgan och Vivian Baker
1917 – Naomi Donne, Tristan Versluis ochRebecca Cole
Joker – Nicki Ledermann och Kay Georgiou
Judy – Jeremy Woodhead
Maleficent 2: Ondskans härskarinna – Paul Gooch, Arjen Tuiten och David White

Bästa kostym

Unga kvinnor – Jacqueline Durran
The Irishman – Christopher Peterson ochSandy Powell
Jojo Rabbit – Mayes C. Rubeo
Joker – Mark Bridges
Once Upon a Time in Hollywood – Arianne Phillips

Bästa klippning

Le Mans '66 – Andrew Buckland och Michael McCusker
The Irishman – Thelma Schoonmaker
Jojo Rabbit – Tom Eagles
Joker – Jeff Groth
Parasit – Jinmo Yang 

Bästa specialeffekter

1917 – Guillaume Rocheron, Greg Butleroch Dominic Tuohy
Avengers: Endgame – Dan DeLeeuw,Russell Earl, Matt Aitken och Daniel Sudick
The Irishman – Pablo Helman, Leandro Estebecorena, Nelson Sepulveda ochStephane Grabli
Lejonkungen – Robert Legato, Adam Valdez, Andrew R. Jones och Elliot Newman
Star Wars: The Rise of Skywalker – Neal Scanlan, Patrick Tubach och Dominic Tuohy

FILM: Oscars 2020 - The complete list of winners

Winner: Parasite!

From Pitt to Parasite, all the Oscar results from the 92nd Academy Awards


Best supporting actor

Tom Hanks, A Beautiful Day in the Neighborhood
Anthony Hopkins, The Two Popes
Al Pacino, The Irishman
Joe Pesci, The Irishman
Brad Pitt, Once Upon a Time in Hollywood – WINNER


Best animated feature


How to Train Your Dragon: The Hidden World
I Lost My Body
Klaus
Missing Link
Toy Story 4 – WINNER

Best original screenplay

Knives Out
Marriage Story
1917
Once Upon a Time in Hollywood
Parasite – WINNER


Best adapted screenplay


The Irishman
Jojo Rabbit – WINNER
Joker
Little Women
The Two Popes

Best live action short


Brotherhood
Nefta Football Club
The Neighbors’ Window – WINNER
Saria
A Sister

Best animated short


Dcera (Daughter)
Hair Love – WINNER
Kitbull
Memorable
Sister

Best production design
The Irishman
Jojo Rabbit
1917
Once Upon a Time in Hollywood – WINNER
Parasite

Best costume design


The Irishman
Jojo Rabbit
Joker
Little Women – WINNER
Once Upon a Time in Hollywood

Best documentary


American Factory – WINNER
The Cave
The Edge of Democracy
For Sama
Honeyland

Best documentary short


In the Absence
Learning to Skateboard in a Warzone (If You’re a Girl) – WINNER
Life Overtakes Me
St Louis Superman
Walk Run Cha-Cha

Best supporting actress


Kathy Bates, Richard Jewell
Laura Dern, Marriage Story – WINNER
Scarlett Johansson, Jojo Rabbit
Florence Pugh, Little Women
Margot Robbie, Bombshell

Best cinematography


The Irishman
Joker
The Lighthouse
1917 – WINNER
Once Upon a Time in Hollywood

Best sound editing


Ford v Ferrari – WINNER
Joker
1917
Once Upon a Time in Hollywood
Star Wars: The Rise of Skywalker

Best sound mixing


Ad Astra
Ford v Ferrari
Joker
1917 – WINNER
Once Upon a Time in Hollywood

Best film editing


Ford v Ferrari – WINNER
The Irishman
Jojo Rabbit
Joker
Parasite

Best visual effects

Avengers Endgame
The Irishman
1917 – WINNER
The Lion King
Star Wars: The Rise of Skywalker

Best makeup and hair


Bombshell – WINNERJoker
Judy
Maleficent: Mistress of Evil
1917

Best international feature film


Corpus Christi
Honeyland
Les Misérables
Pain and Glory
Parasite – WINNER

Best original score


Joker – WINNER
Little Women
Marriage Story
1917
Star Wars: The Rise of Skywalker


Best original song


I Can’t Let You Throw Yourself Away, Toy Story 4
I’m Gonna Love Me Again, Rocketman – WINNER
I’m Standing With You, Breakthrough
Into the Unknown, Frozen II
Stand Up, Harriet

Best actor


Antonio Banderas, Pain and Glory
Leonardo DiCaprio, Once Upon a Time in Hollywood
Adam Driver, Marriage Story
Joaquin Phoenix, Joker – WINNER
Jonathan Pryce, The Two Popes

Best actress


Cynthia Erivo, Harriet
Scarlett Johansson, Marriage Story
Saoirse Ronan, Little Women
Charlize Theron, Bombshell
Renée Zellweger, Judy – WINNER

Best director

Martin Scorsese, The Irishman
Todd Phillips, Joker
Sam Mendes, 1917
Quentin Tarantino, Once Upon a Time in Hollywood
Bong Joon-ho, Parasite – WINNER

Best picture

Ford v Ferrari
The Irishman
Jojo Rabbit
Joker
Little Women
Marriage Story
1917
Once Upon a Time in Hollywood
Parasite – WINNER

söndag 9 februari 2020

Best dressed at the Oscars ...



Extremely into this as a fashion statement: Natalie Portman has embroidered the names of female directors who weren’t nominated tonight on her cape. Those names are Scafaria, Wang, Gerwig, Diop, Heller, Matsoukas, Ha’rel, Sciamma. NB: Wang was surprise winner for best picture at the Spirit awards last night.

BTW - last year was the time to raise the absence of female directors - no Debra Granik, Nicole Holofcener or Lynne Ramsay.

What you can’t quite see here is that Timothée Chalamet – one of a new guard of men actually not looking boring on the red carpet– is wearing quite a punchy outfit. A sort of workwear-shaped jacket, rather than a tux or a suit, which the internet says makes him look as though he works in valet parking. Oh, pfft, internet, it’s fashion. And Margot Robbie likes it.


Snödrottningen och Frost - En revansch för "onda" karaktärer



Norge har inspirerat filmskaparna när de skapade filmen Frost med den magiska Snödrottningen.


Frost och Snödrottningen

--- Dags att revidera ”onda” karaktärers bakgrund!




H.C. Andersen, Jennifer Lee, Chris Buck

Frost - Snödrottningen

Walt Disney


Det finns olika teorier varifrån Isdrottningen som försänker Narnia i evig vinter i Häxan, lejonet och garderoben egentligen kommer ifrån. C.S. Lewis skrev själv en ”prequel” Min morbror trollkarlen där hennes ursprung förklarades --- men jag har aldrig riktigt trott på den. Jag håller fast vid min teori. Isdrottningen i Narnia är H.C. Andersens Snödrottningen --- hon har bara rymt till en annan saga. Och C.S. Lewis älskade all nordisk mytologi, sagor, H.C. Andersen … så det är en bra teori. Men har Snödrottningen alltid varit ond? Eller hade hon bara en olycklig barndom?


Det har blivit trendigt att redovisa onda sagofigurers bakgrund och att förklara varför de har blivit som de blivit ---och kanske bevisa att de kanske inte alls är onda. Från boken och musikalen Wicked (nytolkning av The Wizard of Oz, ur den gröna häxans perspektiv) till Disneys Maleficent (nytolkning av Törnrosa ur den onda féns perspektiv) --- de före detta onda karaktärerna får nu upprättelse. Nu är det dags för Narnia-häxan att revideras, eller i alla fall hennes ursprung. Frost (Frozen) ger oss Snödrottningens bakgrund --- och ja, hon hade en olycklig barndom.


H.C. Andersens saga, illustrerad av Elena Ringo


Snödrottningen har en hel del gemensamt med populära karaktärer i X-men --- hon trivs själv med sina krafter, men när hon skadar sin lillasyster börjar hon tvivla på sig själv och det hon är. Välmenande föräldrar isolerar henne, hon sitter oftast själv i sitt iskalla rum och det är uteslutet att bygga snögubbe med lillasystern. Men självkontroll fungerar inte i längden. Ett syskongräl framkallar evig vinter över det skandinaviska sagolandet Arendal (som ser ut som Norge).


Det som är kvar av H.C. Andersens originalsaga är att ett slags syskonkärlek står i centrum. Gerda och Kai känns som syskon, fast de i originalsagan bor grannar. Flickan ska rädda pojken från Snödrottningens inflytande. (Precis som i Häxan, lejonet och garderoben, där Lucys godhet hjälper till att rädda Edmund.) Här i Frost är det en syster som ska rädda sin syster ---- och systern ÄR Snödrottningen. Hur räddar man någon från sig själv? Hur hjälper man någon som är rädd för sin egen förmåga och för den skada den kan medföra? Detta ger en extra twist till en klassisk saga. Men det är kul att konstatera att syskonkärlek fortfarande övertrumfar allt. Ingen av tjejerna behöver prinsen, de behöver i första hand varandra. Och när det gäller onda karaktärer som får upprättelse: trollen och bortbytingen, traditionellt hotfulla karaktärer i gamla folksagor, är här på det godas sida. Liksom Snögubben som plötsligt får liv. Fast här heter ”Frosty the Snowman” Olaf.

Musiken hjälper också till på det godas sida --- precis som i Den lilla sjöjungfrun. Det hade H.C. Andersen gillat. Och C.S. Lewis. De trodde båda på musikens läkande kraft, den kan få vem som helst att tina upp. På riktigt.

BG

FILM: Pain and Glory - Smärta och ära - Almodóvars grande finale

Antonio Banderas i Pain and Glory.


Regi: Pedro Almodóvar
Titel: Dolor y Gloria - Pain and Glory
Svensk titel: Smärta och ära
Manus: Pedro Almodóvar
Medverkande: Antonio Banderas, Asier Etxeandia, Leonardo Sbaraglia, Nora Navas, Julieta Serrano,
Penélope Cruz m.fl.
Land: Spanien, 2019
Distribution: Scanbox Entertainment

Aktuell: På DVD och BD och VOD från 10 februari


2019 var ett år för stora gamla regissörers grande finale. nu är det ju mycket möjligt att de gör fler filmer, som ett slags spilog, men 3 stora filmare verkar ha satsat allt på ett kort, som om den här filmen vore den sista: Tarantino, Scorcese och Almodóvar.

Almodóvars Pain and Glory - eller Smärta och ära som den heter på svenska - är extra mycket extra allt när det gäller Almodovar. Man känner igen temana, favoritskådisarna och miljöerna. Ändå är Pain and Glory mycket mer nedtonad än Almodóvar filer i allmänhet, vilket på något sätt känns lite snopet. 

Det är mindre färg och mindre humor än vad man är van vid. Det är som om någon skruvat mer reglaget på Almodóvar. Nej, han gör inte så långt som Ingmar Bergman när det gäller dödsångest och sjukdomar och kriser, men ändå. Mycket elände ska genomlevas innan huvudpersonens kreativa kramp löser sig.

Alla tre ovannämnda regissörer har förresten gjort filmer om manliga medellivs kriser.
Tarantino om en skådespelare som är rädd att han blivit en före detting, irrelevant i det moderna hippa hippy-Hollywood.
Scorcese om en lönnmördare som ser tillbaka på sitt liv.
Almodóvarom en regissör som drabbats av kreativ kramp.

När det gäller författare brukar man säga skrivkramp, writers block, men vad säger man om egentligen filmregissörer? Filmkramp? Bildkramp? Regissörskramp? I alla fall så är huvudpersonen en regissör som har drag av Almodóvar själv.

Salvador Mallo är gay och har rufsigt hår och slog igenom som regissör i unga år.
Antonio Banderas spelar filmmakarens fiktiva alter ego Salavador Mallo. Det är en av Banderas bästa prestationer någonsin.

Salvador Mallo är en tokhyllad regissör som är globalt berömd, men som tappat gnistan.
Han har ont i ryggen och en hel massa andra krämpor, och han har hållit sig borta från branschen.
Men egentligen sitter inte smärtan i kroppen utan i huvudet (eller själen).
Doktorn påpekar att Mallo minsann skulle kunna regissera (är han ett fan som vill ha fler filmer att titta på?) Ryggsmärtan kanske bara är psykosomatisk.

Mallo får en inbjudan till cinemateket i Madrid för att närvara vid en visning av en restaurerad kopia av hans 32 år gamla genombrottsverk Sabor. Detta sätter igång en kedjereaktion.

Mallo söker upp filens huvudrollsinnehavare, som han inte pratat med sedan filmens premiär, och plötsligt är allt gammalt groll som bortblåst - de två röker heroin tillsammans och minnena dansar 
 à la Smultronstället i Salvadors plågade sinne.

Pain and Glory tävlade i Cannes (våren 2019) och Banderas vann pris för sin insats här. Han är också Oscarsnominerad för bästa manliga huvudroll.

Vi får följa hur den berömde regissören blev berömd - vi får se hur det började, hur han gått från punkfilmare under post-Franco-eran, över den sexiga perioden på 80-talet, till att bli mainstream och en global publiks favoritspanjor. Barndomen och mamman (spelad av Penélope Cruz) får som så ofta hos Almodóvar ta upp ett stort utrymme.

Det är den delen av filmen som utspelas i minnenas nostalgiska skimmer och klara färger som är den mest intressanta, och levande delen av filmen även om den är fragmentarisk och sönderbruten. Cruz är fenomenal. Banderas har med rätta hyllats för sin insats, men egentligen ä det Cruz som bara går runt och äger.

Nutiden rullar på utan egentlig konflikt. Ska filmaren med ryggsmärtor filma igen, eller inte?

Barndomen kanske har nyckeln till lösningen?

Det är lite samma stuk som i en av de bästa filmerna någonsin, Cinema Paradiso, där en filmregissör kommer tillbaka (rent fysiskt och inte genom haschhallucinationer) till sin gamla by och inser varför han älskade film och ville jobba med film från början --- och det var inte för att bli rik och berömd och hyllad. Han måste komma tillbaka till kärleken till filmen igen.

Ett lyckligt slut kräver att huvudpersonen, här den deprimerade regissören Salvador Mallo, kommer över sin kreativa ångest (och sina fantomsmärtor i ryggen) och filmar igen. Dags att gå från Pain - mot Glory!

Men är det egentligen så viktigt  att huvudpersonen hittar tillbaka till att filma igen? För mer är inte automatiskt bättre.

Man har samma tankar som när sluttexterna av Once Upon A Time in Hollywood rullar ... Hur ska Tarantino kunna toppa det här? Allt annat blir ett steg ner, en mer obetydligt epilog.

Och Almodóvar kan så klart göra roligare och spexigare filmer, men det här känns som ett värdigt hej då till filmbranschen. Ett som han inte kan toppa.

BG

FILM: Your name - Vacker och spännande japansk anime


Delade världar ... i samma land.


Regi: Makoto Shinkai
Titel: Your name
Manus: Makoto Shinkai
Medverkande (röster, original): Ryunosuke Kamiki, Mone Kamishiraishi, Masami Nagasawa, Etsuko Ichihara, Ryo Narita, Aoi Yūki, Nobunaga Shimazaki, Kaito Ishikawa, Kanon Tani
Land: Japan, 2016
Distribution: TriArt film

Det är inte ofta man ser en film som är otroligt vacker, otroligt spännande, mycket rolig och dessutom djupsinnig och känslosam. Your Name vågar ta stora känslor på allvar, vågar ta tonårstiden på allvar och vågar ta tag i en krånglig intrig med samma självklara lätthet som människorna i filmen flätar vackra snoddar. Något som är mycket bra är hur stad och landsbygd ställs mot varandra, för båda finns i Japan. Vi är vana vid att tänka på Japan som Tokyo, men det finns också de som håller på med jordbruk, hantverk och uråldriga traditioner någonstans ute på landet.

Min favorit i filmen är mormor och de sagor och legender som berättar. Det finns en sanning i dem ... Och mormor märker direkt när hennes barnbarn är hennes eget och när det finns någon annan i hennes kropp i denna Freaky-Friday-film som först är rolig, sedan romantisk och slutligen sanslöst spännande. Om Armageddon gjorts i Japan kanske det hade blivit en film med konstnärlig klass som tar  både känslor och hot på allvar.

Your Name är regisserad av Makoto Shinkai, som också skrivit filmens manus. Filmen är baserad på Shinkais bok med samma namn, publicerad en månad före filmen. Your Name berättar historien om en tonårstjej från landet och en tonårskille från Tokyo som byter kropp med varandra.

Filmen blev en oväntat stor bioframgång i Japan, med totalt 18,9 miljoner sålda biobiljetter (fjärde största biljettförsäljningen för en film i Japan, bland animerade filmer endast överträffad av Spirited Away). Hösten 2016 toppade Your Name den japanska biostatistiken nio veckor i rad. Filmen väntas få biodistribution i 92 länder. Goda Sverige-nyheter är att filmen finns på DVD och BD med originalspråk och svenska undertexter. Detta är en måste-ha film för alla manga-och-anime-fans, men även för alla som uppskattar en riktigt bra förvecklingshistoria.

Handlingen utspelas dels i småstaden Itomori i den bergiga Hida-regionen, dels i storstaden Tokyo. Huvudpersonerna går båda två i gymnasiet. Mitsuha är trött på livet på landet och önskar att hon vore en snygg kille från Tokyo. Hon tar hand om en släkthelgedom. Den andra huvudpersonen, Taki, bor i Tokyo och är precis en sådan kille som Mitsuha drömmer om att vara ...

I filmen byter de två huvudpersonerna kroppar med varandra, vilket har sina sidor. Och det byts tillbaka. Parallellt med att Taki och Mitsuha försöker vänja sig vid det hela, funderar de omkring varför det hela sker, om det finns en djupare orsak. Varför har de två blivit sammankopplade?

Your Name börjar, och slutar, med ett meteoritregn. Det är ett vackert men farligt skådespel som understryker människornas litenhet och utsatthet för obevekliga naturkatastrofer. Genom ungdomarnas kroppsbyte krockar storstad och landsbygd, det traditionella och det moderna, även om mänsklighetens alla ytterligheter blir futtiga då de underställs det brutala hotet från himlen.

Men det kunde lika gärna ha varit en tsunami eller en jordbävning eller ...

Folk i Japan vet att de lever på lånad tid. Om saker hänt för 1000 år sedan är det troligt att de händer igen. Förr eller senare. Det är bara att hoppas på "senare".

BG

FILM: The Eternal Zero - Kamikazepiloten


The Eternal Zero - Kamikazepiloten - Vinnarna har inte ensamrätt på att skriva filmhistoria


Rekommenderas: Storslaget, episkt drama från Japan!

Regi: Takashi Yamazaki
Titel: The Eternal Zero (永遠の0 Eien no Zero)
Svensk titel: Kamikazepiloten
Manus: Takashi Yamazaki, Tamio Hayashi, baserad på romanen av Naoki Hyakuta
Medverkande: Junichi Okada, Haruma Miura, Mao Inoue, Shota Sometani, Kazue Fukiishi, Isao Natsuyagi, Min Tanaka, Hirofumi Arai, Gaku Hamada, Isao Hashizume, Takahiro Miura, Tatsuya Ueda, Jun Fubuki, Mikijiro Hira m.fl.
Land: Japan, 2013
Distribution: Studio S Entertainment


The Eternal Zero visar på att vinnarna har inte ensamrätt på att skriva historia - och filmhistoria.

Att storslagna, episka filmer från andra språkområden och andra kulturella områden än Europa och Nordamerika släpps på den svenska marknaden hör inte till vanligheterna. 

The Eternal Zero (som i Sverige fått titeln Kamikazepiloten) är en av de tio mest populära japanska filmerna genom alla tider. Filmen låg etta på den japanska biotoppen i hela åtta veckor, vilket inte är dåligt, med tanke på det järngrepp som Hollywoodspektakel har, men inte ens Marvels populära superhjältar kunde rubba The Eternal Zero från sin förstaplats.

Vinnarna har ensamrätt på historien. Eller?

Andra världskriget filmer brukar ofta vara förutsägbara och det är sällan man ser filmer gjorda av den sidan som förlorade kriget - The Eternal Zero är ett undantag. Huvudpersonen Kyuzo Miyabe är en skicklig men enigmatisk pilot med humanistiska värderingar - han tycker att kriget är vansinne och helst av allt vill han komma hem till sin lilla dotter och sin vackra fru igen. Hans replik om att hans död inte skulle göra någon som helst skillnad för hur kriget slutar, men den skulle göra all skillnad i världen för hans familj, är smart och tänkvärd och går klockrent hem hos en modern publik.
Men varför blev då Kyuzo Miyabe kamikazepilot? Gåtan kvarstår och i ett Rashomon-liknande upplägg får vi höra Miyabes historia ur många olika berättares synvinklar (de är inte alls överens om hur Miyabe var som person eller vad som hände!) tills bilden till slut klarnar.

Ramhandling i nutid

Filmens ramhandling utspelar sig i nutid, där morfar Kenichiro gråter på mormor Matsunos begravning. Familjen har aldrig sett honom så knäckt. Mormor och morfar har så klart varit tillsammans hela livet ... påstår någon. Men nej, mormor var ju gift förr, vet du väl. Med en kamikazepilot. Kyuzo Miyabe. Barnbarnen Keiko och Kentaro hajar till och Kentaro sätter nästan begravningsteet i vrångstrupen.
"Kyuzo Miyabe var min biologiska far", påpekar deras mamma.
Det där blir startskottet till att de båda barnbarnen börjar nysta i vem deras biologiska morfar egentligen var. På köpet lär de sig även vem deras levande morfar är. Deras mormor och morfar som de växt upp med och tagit för givna hade inte alls något lätt liv - de unga är häpna över det. Morfar Kenichiro bara rycker på axlarna och säger att de på inget sätt var unika - många människor gick igenom stort lidande. Det är bara att bita ihop och gå vidare.

Går i morfars fotspår

Ett av barnbarnen, Kentaro, försöker att studera för att bli advokat, precis som morfar Kenichiro, som ägnat sitt liv åt "pro bono work" och att hjälpa fattiga, men det går inte så bra för Kentaro. Han har blivit kuggad fyra gånger. Man ser honom i sin studentlya, omgiven av mangaserier och animefilmer och typiska japanska snacks och godispåsar i ett slags evig, sorglös tonårstillvaro som inkluderar långa sovmorgnar och inga planer för dagen. Det finns ju alltid en morgondag att skjuta upp saker till. Han är 26 år.

26 år gammal dog Kentaros biologiska morfar, stridspiloten Kyuzo Miyabe. Då var 26 år vuxet och gammalt och Kyuzo Miyabe hade ansvaret för en hel hög unga rekryter.

Denna del av berättelsen är den allra mörkaste. Japan är på väg att förlora kriget, studenter som ditintills inte har blivit inkallade (eftersom de är en viktig resurs för Japans framtid) tvångsinkallas. De är unga, vältränade, vana att studera ... De ska bli piloter. Snabbt. Kyuzo Miyabe ska lära dem allt han kan ... Men man planerar inte att de unga rekryterna ska överleva, de flesta värvas till kamikaze avdelningen. Av de 4400 piloter som dog i kamikazeattacker beräknas hälften ha varit unga studenter.

Tvångsrekryterade studenter

Hur offervilliga och dödliga kamikazepiloterna egentligen var ifrågasätts i denna film - man slår fast att åtminstone hälften var tvångsrekryterade och inte alls frivilliga. De var inte heller dödligt farliga. I en fruktansvärd scen undermineras ryktet om kamikazepiloternas mytomspunna farlighet - hela svärmar av flygplan skjuts ner av amerikanerna innan någon av kamikazepiloterna ens är nära sina mål. Och så har ännu en skvadron med unga rekryter försvunnit, och de gjorde ingen som helst skillnad för kriget eller krigets utgång. Kyuzo Miyabe påpekar att de amerikanska flygplanen och de amerikanska hangarfartygen är överlägsna. Att offra Japans ungdom på kuppen (vid 26 år ser han sig själv inte som en av de unga) är inte bara dumt, det är dessutom strategiskt oförsvarbart.

Miyabe blir allt mer desillusionerad. Redan inledningsvis har han varit kritisk till hur illa kriget har skötts - han är den ende rösten som kritiserar Pearl Harbour och ser det som ett misslyckande. Angreppet retade upp amerikanerna och japanerna lyckades inte slå ut ett enda hangarfartyg, de fanns gömda någon annanstans - en missräkning som stod japanerna dyrt senare i kriget. När nationens unga studenter ska offras, de som är Japans framtid, bestämmer sig Kyuzo Miyabe för att åtminstone rädda en av de unga ... Själv är han ju hela 26 år, han har levt sitt liv.

Framtidstankar i Japan

Det är ovanligt med krigsfilmer eller historiska filmer som ser framåt ... Och The Eternal Zero är fullt av tankar om Japan och Japans utveckling och vart Japan är på väg.

Men japansk film och kultur i allmänhet brukar vara inriktat på framtiden. Vart är vi på väg? Vilka ska vi bli? Hur ska vi utvecklas?

Det där är en diametralt annorlunda hållning jämfört med gängse amerikanska mainstream filmer, vilket syns direkt om man t.ex. ser original Ghost in the Shell (en japansk produktion) och den amerikanska remaken Ghost in the Shell (med Scarlett Johansson i huvudrollen). Handlingen har helt och hållet gått från att fokusera på vem huvudpersonen ska bli till vem huvudpersonen en gång var. Man kan kalla det Jason-Bourne-syndromet.

Även när två kamikazepiloter sitter och småpratar innan deras sista flygning ska ske, så pratar de inte gamla minnen eller var de kommer ifrån - de upplever nuet väldigt intensivt och sedan pratar om vart de är på väg och vart Japan är på väg. Och de hoppas på en framtid som är bättre.

Högklassiga högtflygande scener

The Eternal Zero har sanslöst välgjorda flygbataljer som vilken amerikansk film som helst skulle bli grön av avund över (inklusive Top Gun) och även om allt känns äkta och "på plats" så har man använt CGI för att trolla fram 1940-talets "platta" Tokyo, långt innan skyskrapornas tid, och bilden har fått en visuell textur som andas nostalgi.

Men budskapet är långt ifrån nostalgiskt, det var inte bättre förr och krig är komplett vansinne. Ingen vinner på det. Det är bara att bita ihop och se framåt och bygga upp landet igen. Nästa generation måste få det bättre. Morfar advokaten har aldrig i hela sitt liv pratat om det förflutna - inte ens med sin fru. De pratade aldrig minnen, Miyabe eller andra världskriget. Men han funderar på hur det blir när ingen längre minns eller känner till eller vet om vad den äldre generationen gick igenom ... Men ett likadant vansinne kan väl inte hända en gång till. Eller hur?


BG

FILM: Beverly Hills Cop x 3


Eddie Murphy, John Ashton och Judge Reinhold i Beverly Hills Cop.

Titel: Beverly Hills Cop x 3
Medverkande: Eddie Murphy, Judge Reinhold, John Ashton, Brigitte Nielssen m.fl.
Land: USA, 1984 - 1987 - 1994
Distribution: Paramount Pictures

Aktuell: Hela trilogin släpps på BD för första gången - februari 2020

Eddie Murphy genomgår just nu en renässans och får massor av kärlek och uppskattning för sin fina roll i biopicen Dolemite Is My Name. En roll som lett till massor av prisnomineringar (dock ingen välförtjänt Oscarsnominering - vilket #Oscarssowhite påpekat!). Däremot har Murphy chans på en Razzie redeemer Award (liksom J-Lo och Adam Sandler) - ett pris som går till skådespelare som förr i tiden varit Razzie-nominerade för usla insatser inom filmen, och som i år skadespelat i några av årets bästa filmer.

Okej, håll tummarna för att Eddie vinner åtminstone detta pris!
Och för att fira Eddie Murphy riktigt mycket --- nu kommer alla Beverly Hills Cop filmerna ut på BD
för första gången någonsin.

Filmserien kallades förresten för  Snuten i Hollywood när den för första gången släpptes på svenska.

Beverly Hills Cop är en fragångsrik actionkomedi som kör med snabbt prat istället för snabbt skjutande - och Eddie Murphy i rollen som Axel Foley står för det mesta snabbpratandet!
Beverly Hills Cop hade premiär lagom till julen 1984 och filmen regisserades av Martin Brest.
Huvudrollerna innehas av Eddie Murphy, Judge Reinhold och John Ashton.

Detroit-polisen Axel Foley (Eddie Murphy)har en bäste vän som blir mördad - och han tänker minsann lösa mordet själv! Det spelar ingen roll att han lyckas hamna i Beverly Hills polisdistrikt och verkligen är "a fish out of water". Kulturkrockar uppstår direkt. Och de lokala poliserna verkar inte glada över Axels ovälkomna inblandning. Men som tur är får han två vänner i öknen.

William 'Billy' Rosewood (Judge Reinhold) och John Taggart (John Ashton). Filmen utvecklas till en omaka-buddy-komedi och de två vita Beverly-Hills-herrarna får lära sig en hel del om att vara streetsmart och hur man överlever (utan att skjuta vilt omkring sig) av den smarta och snabbpratande Axel.
Som givetvis lyckas lösa mordet. "With a little help from his friends ..." (för att fritt parafrasera Beatles).

Kul att veta: Beverly Hills Cop skrevs först med tanke på att Sylverster Stallone skulle ha huvudrollen, stora delar av det manuset användes till Stallones filmsuccé Cobra. När Eddie Murphy blev klar för huvudrollen skrevs manuset om för att passa honom ... och gissningsvis improviserade han en hel del, ståuppkomiker som han är ... 

Stallone fick aldrig vara med i serien, men det fick hans dåvarande fru, danska supermodellen Brigitte Nielssen som verkar vara dubbelt så lång som någon av karlarna ... Hon är verkligen en riktig amazon! Hon spelar en lönnmördare som jobbar för de onda vapensmugglarna.

Beverly Hills Cop är en klockren film, både när det gäller action och komedi - mest komedi - och filmens musik vann Grammis. Det här är en film där 80-talet när det gäller humor, mode och musik verkligen är på topp.

Beverly Hills Cop II är en okej film. Den är full av klichéer och det är inte lika roligt och fräscht andra gången runt, men tion från ettan kom tillbaka och personkemin dem emellan fungerar fortfarande ...

Beverly Hills Cop III är en deprimerande film. Speciellt om man ser den med ettan i färskt minne. Axel Foley har blivit äldre och klokare ... och mer deprimerad. Han är ine rolig längre. Eddie Murphy är inte rolig längre. Tidigare har han kunnat piffa upp nästan vilket manus som helst. Men det sägs att Eddie led av depression under inspelningen, det förklarar kanske varför man inte känner igen Foley längre.

Givetvis är detta en trilogi värd att äga - på grund av de första två filmerna i serien och på grund av Murphys rollprestation i de första två filmerna och på grund av musiken och 1980-tals vibbarna i soliga Los Angeles.

Nu börjar Murphy få credd och prisnomineringar --- men det står ju klart att han alltid varit bra. För det är inte lätt att spela komedi!

BG