lördag 29 februari 2020

Nio främlingar - Moriartys comeback



Författare: Liane Moriarty
TitelNio främlingar
Originaltitel: Nine Perfect Strangers
Översättning: Anna Strandberg
ISBN: 9789100179311
Förlag: Albert Bonniers Förlag



Liane Moriarty är den australiensiska succéförfattaren som ligger bakom succéserien Big Little Lies på HBO.

Moriartys nya roman Nio främlingar filmatiseras för Hulu under titeln Nine Perfect Strangers. 

Showrunner är liksom på Big Little Lies David E. Kelley och initiativtagare och producent är återigen den prisbelönta australiensiska skådespelerskan Nicole Kidman, som även denna gång kommer att inneha en huvudroll. Rollen som Celeste Wright i Big Little Lies gav Kidman både en Emmy och en Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll.  Inför filmatiseringen av Nio främlingar har Kidman lagt vantarna på rollen som den vackra och mystiska Masha Dmitrichenko, som driver ett hälsohem med mycket oortodoxa metoder ...

Färgstarka karaktärer
.
Nio främlingar  är en bok som verkligen har samma typ av färgstarka karaktärer som Big Little Lies, samma typ av humor och samma sätt att långsamt nysta upp människors hemligheter.

Slutet på boken serverar twist på twist --- och när man tror att boken är över så finns en sista PS-överrakning serverad på det allra sista uppslaget.

Titeln Nio främlingar syftar på att nio olika människor ska ta in på samma exklusiva behandling på ett hälsohem. En behandling som ska ta tio dagar och som beskrivs som "transformerande".

Tid för att ladda batterierna

Den bästsäljande romanförfattaren Frances Welty förväntar sig att koppla av och ladda batterierna under sin tio dagar långa vistelse på Tranquillum House. Promenera i det vackra landskapet, meditera under stjärnorna, simma i den fina poolen, avnjuta lyxiga spa-behandlingar, äta gott, lära känna nya intressanta människor ... Frances är inte sådan att hon är intresserad av att gå ner i vikt. Eller av att transformeras. Livet är ganska bra som det är ...

Det är Frances som vi inledningsvis får följa, men sedan får vi lära känna de andra åtta "främlingarna" som titeln syftar på. Två gifta par, varav ett av par har tagit med sig sin tjugoåriga dotter Zoey (dessa personer kan alltså inte sägas vara främlingar för varandra) och tre singlar: en pensionerad fotbollsspelare, en utsliten frånskild fyrabarnsmamma och en framstående skilsmässoadvokat som årligen unnar sig lite detox från partydroger på ett lyxigt spa.

Vänskapsband och antipatier bildas snabbt

Frances och Zoey blir snabbt bästa vänner och bildar en "pakt" och även bland de andra deltagarna uppstår snabbt vänskapsband och attraktioner eller missförstånd och antipatier.

Nu blir inte vistelsen alls som någon av de nio förhoppningsfulla kunderna hade tänkt sig. De hade ingen aning om att alla obligatoriska smoothies spetsas med LSD ... Och de hade inte heller väntat sig att behöva genomlida ett Escape Room liknande scenario, där de måste lita på varandra och samarbeta för att över huvud taget överleva ...

En skicklig mix av olika genrer

Det här är en roman där bladen praktiskt taget vänder sig själva - man vill hela tiden vidare. Roligt, rörande, sorgligt, humoristiskt, grymt spännande och på gränsen till skräckthriller ... Liane Moriarty kan verkligen konsten att mixa olika sorters känslor och olika genrer på ett lyckat sätt.

Med ett rikt persongalleri och med många hemligheter och lögner - både stora och små - verkar det vara laddat för en ny succéserie i stil med Big Little Lies. Och efter att ha läst den här boken kommer du aldrig att se på hälsotrender och hälsohem på samma sätt igen ...

BG

FILM: Bröllopskaos - igen! Supersuccé från Frankrike!


Regi: Philippe de Chauveron
Svensk titel: Bröllopskaos - igen!
Originaltitel: Qu'est-ce qu'on a encore fait au bon Dieu?
Medverkande: Christian Clavier, Chantal Lauby, Ary Abittan, Frédéric Chau, Noom Diawara, Frédérique Bel, Medi Sadoun, Julia Piaton, Élodie Fontan, Pascal Nzonzi m.fl.
Land: Frankrike, 2019
Distribution: Njutafilms

Aktuell: På DVD och VoD 2020-02-26


12 miljoner fransmän har inte fel! Det här är très , très amusant!

Filmsuccén  Bröllopskaos kan lättast summeras med orden Fyra bröllop och ingen begravning.



I uppföljaren Bröllopskaos - igen! blir det bara ett bröllop - men desto fler förvecklingar! 

Det här är faktiskt ännu roligare än den första filmen! Man känner karaktärerna (eller introduceras snabbt till karaktärerna), det finns ingen startsträcka och de fyra "bröderna" är alla superkul i sina roller  - liksom de gamla fäderna André Koffi (Pascal Nzonzi) och Claude Verneuil (Christian Clavier) som fortsätter sin omaka och något-griniga-gamla-gubbar vänskap.

Charles karriärsplaner går om intet ...

André Koffi var förtvivlad i Bröllopskaos när hans ende son, Charles, hoppade av studierna, blev skådespelare och gifte sig med en mycket blond fransyska. André hade hoppats på ett fint högstatusjobb med hög inkomst för sonen, och att han skulle gifta sig med en svart, katolsk tjej från Elfensbenskusten. Ja, tjejen var ju åtminstone katolik ... Och det blev ett stort, pampigt kyrkbröllop i en vacker kyrka i Loiredalen och alla dansade traditionell ivoriansk dans tillsammans på efterfesten, inklusive den partyglade prästen.

Dags för lillasysterns bröllop ...

I Bröllopskaos -  igen! ska Andrés dotter Viviane gifta sig -  och André är grymt nöjd. Den tilltänkta är välutbildad, svart, rik, från Elfensbenskusten, katolik, bor i Paris och har ett välbetalt högstatusjobb som mäklare. Perfekt! Det är bara en enda liten detalj som dottern "glömt" att berätta ... att den tilltänkta "brudgummen" är en brud ... "Nicolas" heter egentligen Nicole ...

Var finns alla bra roller för svarta killar?

I en parallellhandling blir Vivianes bror Charles desillusionerad över att aldrig få några bra roller. Att behöva gå på audition för att spela "svart kille, droglangare" och att ha två ynkliga repliker i hela manuset ... när han egentligen drömmer om att spela huvudrollen i Shakespeares Othello.

Charles tre svågrar Rachid, David och Chao har också av olika anledningar blivit besvikna på livet i Paris. Är inte gräset grönare utomlands? Rachid funderar på att flytta med sin familj till Algeriet, för att få intressantare juridiska fall. David planerar att emigrera till New York eller ännu hellre till Israel, för där uppskattar de säkert egenföretagare ... Chaos nästa karriärsteg är ett jobb på en bank i Shanghai ...

Ingen konkurrens av Omar Sy i Bollywood ...

Charles beslutar sig helt sonika för att framtiden för honom finns i Indien, i Bollywood. Där finns ju ingen konkurrens alls från andra svarta skådespelare! Och där finns ingen Omar Sy som tar alla svarta huvudroller!

Svärföräldrarna, Marie och Claude Verneuil, blir inte lika glada när alla fyra svärsönerna och alla döttrarna och alla barnbarnen plötsligt ska försvinna utomlands ... Hur kramas man över Skype? Hur bjuder man barnbarnen på mousse au chocolat? Hur ska man stå ut med att bara träffas när det är jul?

Saken är klar för Marie och Claude Verneuil: De måste bevisa att Frankrike är världens bästa land ... !

Frankrike - Landet där maten och vinerna är som allra bäst

Undan för undan börjar de tre svärsönerna att tveka över flytten. De är ju trots allt fransmän i själ och hjärta.

Rachid vet tveklöst att maten och vinet är bäst i Frankrike - bäst i hela världen. Och på landsbygden finns ju intressanta fall, med att försvara vinproducenter och ostproducenter från utländska plagiatörer  och amerikanska konglomerat ...

Frankrike - Landet där alla talar franska

David börjar tveka när det gäller flytten till Israel. Han har ju trots allt inte bott någon annan stans än i Paris ... Att plötsligt bo i Israel  är inte samma sak som att vara där på semester. Dessutom verkar affärslivet där kräva att man talar engelska och hebreiska flytande ... och David talar bara franska. Lektionerna i hebreiska går uselt och han förstår inte ens enkla fraser som "Köp bröd!". Förrän de upprepas på franska ... Är det inte bättre att ta franskt regionstöd och få en hel fabrik för 1 euro? Dessutom slipper man ju lära sig svåra, konstiga språk som engelska och hebreiska ...

Frankrike - Landet som älskar kultur över allt

Samtidigt får Charles sin drömroll som Othello (bye, bye Bollowooddröm!) på en fin gammal teater som inte ligger i Paris. För i Frankrike finns det kultursatsningar överallt.

Chao får lära sig den hårda vägen att yttrandefrihet och demonstrationsfrihet inte finns i Kina ... Han har fått inreseförbud till landet.

I Frankrike får man demonstrera och strejka hur mycket som helst. Det är nästintill en folkrörelse.

Visst har ödet fått lite hjälp av svärföräldrarna Marie och Claude ... Men i stort sett stämmer det, att det finns andra möjligheter utanför huvudstaden. Fabriken som är till salu, regionstödet som är fix och färdigt att söka, teatern som söker en Ohtello, vinproducenterna som behöver hjälp, den lantliga regionbanken som söker en ny, ung bankdirektör med visioner ... Allt detta finns på riktigt.

En ensemble på gott humör

Bröllopskaos - igen! är en varmhjärtad film med en ensemble på gott humör som verkligen kan "riffa" tillsammans. Roligast är de fyra svärsönerna, som alla spelas av stiliga franska hunkar med väldigt olika image ... Medi Sadoun som machokillen som klär i Men-in-Black kostym, Ary Abittan som ser ut som Frankrikes svar på George Clooney, Frédéric Chau som är Frankrikes svar på Henry Golding (han får till och med stajla och ta av sig skjortan i en scen) och slutligen Noom Diawara som skruvar upp charmen så att till och med en 100-wattslampa och Omar Sy bleknar i jämförelse ...

Allvar under den komiska ytan

Det finns en hel del allvar under komedins yta --- om hur landsbygden glöms bort, om att det finns massor av plats för "nytt folk" från alla möjliga länder i glesbygden, att det finns massor av möjligheter i det egna landet, som man blivit hemmablind för, och att "Paris" inte är synonymt med hela Frankrike ...

Och givetvis sägs det ett sanningens ord om hur svårt det är att vara färgad skådespelare i filmindustrin.

"Ni har i alla fall Omar Sy!" säger Chao med ett stänk av bitterhet, och man får en tankeställare om vem fransk-asiatiska skådespelare har som förebild. Har de någon förebild över huvud taget? Alla asiater vill inte jobba på bank och räkna på räntor.

Var finns nästa Othello?

Var finns nästa hunkiga komiska eller dramatiska roll för Frédéric Chau, som spelar Chao? Hur många roller finns det för färgade skådespelare där de inte spelar en klyschig kille från gettot som langar droger och blir skjuten? Var finns moderna roller i samma klass som Othello? Eller .... vardagligt komiska roller i samma klass som de i Bröllopskaos - igen!  ?

Det finns något drömskt vackert i hur de fyra killarna med enormt olika bakgrund, utseende, värderingar, yrkesval och livsval blir "bröder" och bästa vänner - bara för att de lyckas lägga olikheterna bakom sig. Och för att råkar ha gift sig med var sin av fyra vackra systrar. Och för att de klarar av att gräla och bli sams gång på gång - precis som riktiga bröder.

Starka, vackra och roliga kvinnoroller

Tjejerna är starka, vackra och roliga - liksom många franska skådespelerskor ser de alla ut som mannekänger och fotomodeller. Komediveteranen Chantal Lauby som Marie Verneuil drar dock det längsta komiska strået och hon kan till och med få stavgång att se roligt ut.

Tolerant präst på festhumör

En mindre roll som gör det mesta av sin komiska potential är byns unge katolske präst - som behöver något uppiggande för att hålla sig vaken under mässan (som han själv ska hålla) efter att ha tittat på sju säsonger av Game of Thrones non-stop. Och som blir så besviken över att Viviane och hennes älskade brud inte ska gifta sig i kyrkan - för han han hade så sett fram emot att dansa på bröllopsfesten. Han hade gärna vigt paret i kyrkan - han delar inte den katolska kyrkans syn på partnerskap.

En hyllning till Christiane Taubira

Det är förresten en svart kvinna som drivit igenom "giftermål för alla" i Frankrike ... Christiane Taubira. Det finns en fin hyllning till henne i filmen. Frankrike blev tack vare Taubiras dedikerade arbete det fjortonde landet i världen att sanktionera homosexuella äktenskap. Fjorton länder av alla länder i världen ... det låter som en droppe i havet, men det är också ett ljus i mörkret.  "Mariage pour tous" är förresten ytterligare ett plus för att bo i Frankrike! Förutom naturen, kulturen, vinet, maten, och dessertostarna! Att man får gifta sig med vem man vill!  Viviane fick inte gifta sig med vem hon ville när hon bodde i Elfenbenskusten, men hon kunde gifta sig med sin älskade Nicole i Frankrike.

Alla kan dansa tillsammans 

Prästens liberala inställning  till Vivianes äktenskap är i sig ännu ett litet ljus i mörkret ... Vem vet, snart kanske även katolska kyrkbröllop erbjuds till homosexuella par? Och  givetvis blir den partyglade prästen bjuden på festen och dansar hela natten lång! Både ivorianska och franska danser!

Humorn är både snäll och skarp, satirisk och huvudet-på-spiken ... om vartannat. Och typiskt fransk.
Amerikanerna ligger i lä, inte bara när det gäller att producera viner utan även när det gäller moderna komedier. Här finns smarta iakttagelser, skarpa dialoger och positiva framtidsdrömmar, och starka kvinnor - främst de två färgade tjejerna som gifter sig - medan amerikanerna vanligtvis satsar på en massa skrikande och en tirad av svärord och klichéer som inte ifrågasätts och karaktärer som är karikatyrer. Främst de kvinnliga karaktärerna.

"Acteur francais"

Av de fyra skådespelarna som utgör brödrakvartetten har alla titeln "Acteur français" på sitt CV. Inga tillägg med "ursprung" eller bindestrecksidentiteter - ty Liberté, égalité, fraternité gäller - med betoning på brödraskap. Alla är bröder och alla är fransmän. Mer komplicerat än så behöver det inte vara.

BG


FILM: Tell It to the Bees - Försoning, hemligheter, fördomar och dansande bin

Regi: Annabel Jankel
Titel: Tell It to the Bees
Manus: Henrietta Ashworth och
Jessica Ashworth, baserat på romanen av Fiona Shaw
Medverkande: Gregor Selkirk, Holliday Grainger, Anna Paquin, Emun Elliott, Lauren Lyle,
Gregor Selkirk, Billy Boyd, Kate Dickie, Steven Robertson m.fl.
Land: Storbritannien, 2018
Distribution: Studio S Entertainment

Aktuell: På DVD 2020-02-26


Fördomar, hemligheter, försoning och dansande bin.
Och minnet av sommaren då allting hände ...

Tell it to the Bees är en coming-of-age story med en tioårig protagonist i huvudrollen, Charlie Weekes. Platsen är en liten by i Skottland, året är 1952, och Charlie har mycket att tänka på. 

Att hans föräldrar separerar. Att han åker på stryk i skolan. Att han inte har några nära vänner. Att mamma ständigt är ledsen och inte dansar längre. Att de inte har några pengar och hotas av vräkning. Att hans mamma förlorat jobbet på den lokala vävfabriken. Att hans kusin har fått ihop det med en svart kille. Att han inte vill växa upp och bli en man --- om det innebär att han ska bli precis som sin pappa.

En ny läkare på landet

År 1952 är the National Health Service en relativt ny idé. (NHS grundades 1948). Professionell läkarhjälp har blivit gratis och ska finnas tillgängligt för alla. Vilket behövs på den fattiga landsbygden. När Charlie en dag fått rejält med stryk på skolgården, efter att ha försökt försvara sin mammas rykte, tar kusinen med honom till den nya unga läkaren, Doktor Markham, för att dra nytta av en kostnadsfri undersökning. Vänskap uppstår omedelbart mellan Charlie och Doktor Markham. De är båda två intelligenta och reserverade individer, och tillsammans blir de gladare och mer öppna och avslappnade. Det visar sig också att de har många gemensamma intressen, bland annat bin ...

Bin, böcker och en bästa vän att prata med

Charlie älskar bin, Doktor Markham har flera bikupor på sin tomt. Charlie älskar att läsa, Doktor Markham har massor av böcker. Plötsligt är Charlie inte längre ensam, han har en bästa vän att prata med, han har bina att prata med, han har någon som förstår honom. Livet är roligt att leva igen, allt är som ett spännande äventyr och bina behåller alla hemligheter som han viskar in i deras honungsdoftande bikupor. Bina slåss inte, de kommunicerar genom dans. Bina är vänliga och lever i ett harmoniskt matriarkat. Bina verkar veta hur man ska leva livet utan att komplicera det i onödan.
Charlie är övertygad om att bina minns honom och förstår honom och kan ta instruktioner - som "flyg till den lila blomman".

Skvaller och avundsjuka

Charlie och hans mamma hotas dock fortfarande av fattigdom och vräkning ... Lösningen blir ett nytt jobb som hushållerska hos Doktor Markham, där mamma fixar med allt och Charlie pysslar med bina och odlar sin vänskap med Doktor Markham.

Men det är inte lätt att vara lycklig ... Folk i byn gillar inte Charlies mamma, hon är ju inflyttad utifrån, hon pratar med en annan accent, hon låter mer engelsk än skotsk, hon gillar musik och dans och det är lättsinnigt ... och skvallret går.

Hemligheter och svek

När folk ställer insinuerande frågor om mammas vänskap med läkaren så svarar Charlie blåögt att Doktor Markham minsann är hans vän, inte hans mammas!

Något som han tror på, tills han hittar dem i säng med varandra en tidig morgon. Charlies avundsjuka är glödhet och destruktiv. Vad är värst? Att mamma har ett eget liv och egna hemligheter? Eller att Doktor Markham inte längre är exklusivt hans vän?

En nedåtgående spiral av destruktivitet börjar, och snart inser Charlie hur fel han har handlat ...

Försoning och oanade konsekvenser

Tell it to the Bees är baserad på en bästsäljande roman av Fiona Shaw. Manusbearbetningen är av
Henrietta och Jessica Ashworth och för regin står Annabel Jankel, som först slog igenom som framstående regissör av musikvideos. Jankels musikvideos finns i de permanenta samlingarna på Museum of Modern Art i New York, så väl som på Victoria & Albert Museum i London.

Grundhistorien i Tell it to the Bees och filmen i sig påminner en hel del om Atonement. En roman av Ian McEwan som filmades 2007 efter ett manus av Christopher Hampton och i regi av Jon Wright, som sin vana trogen satte Keira Knightly i den kvinnliga huvudrollen ... men filmen är främst ihågkommen för 13-åriga Saoirse Ronans magnifika genombrott. Det är hon som spelar  rollen som oförstående vittne och vad hon säger kommer att få ödesdigra konsekvenser för historiens kärlekspar. 
I Tell it to the Bees är det Gregor Selkirk i rollen som Charlie som har Saoirse Ronans både drivande och betraktande roll.

"The child's gaze"

Man talar ofta om "the male gaze" och "the female gaze" i filmvetenskapliga sammanhang. Här har man dock många gånger valt att filma med "the child's gaze" - kameran placeras lågt, kikar in genom låga fönster, spanar genom glipor mellan brädor, betraktar genom smala dörrspringor, smyger fram under en låg trädgren ...  eller ser in i bikupornas mystiska och harmoniska matriarkat.

Charlie håller på att driva sin pappa till vansinne när han pratar om binas känslor och om  att bina saknar honom och om att träd har känslor och om inte pappa tänker på trädens känslor när han hugger ved till vintern ...

Vårdnadstvist som hämndaction

Pappa vill egentligen inte ha Charlie, han använder honom mest för att hämnas på exet, och skakar om ungen brutalt och säger att han måste lära sig att vara en man. Och att aldrig prata känslor.

"What if I don't want to be a man ... like you?" frågar Charlie och summerar på så sätt hela filmens tema.

Måste man växa upp på ett visst sätt? Måste man ha vissa värderingar?

Finns det inte något annat sätt att vara man på --- och att vara människa på?

Charlie har reda hittat sin "role model" - Doktor Markham.

Allting är i förändring ...

Det handlar inte om att komma ut som tio-årig gayaktivist, snarare om att konstatera att världen förändras och att människor förändras och att det inte går att hålla fast vid förlegade roller och gamla förutfattade meningar.

Kärlekshistorierna och relationerna är komplexa och nyanserade. Tell it to the Bees är en fulländad relationsroman och en fulländad relationsfilm.


Berömda bin i litteratur och film

Det är intressant att notera att Charlie älskar bin och att han älskar att läsa Sherlock Holmes - när Sherlock Holmes pensionerade sig från detektivarbetet så blev han biodlare på heltid. (Vilket bland annat utforskats i en Sherlock Holmes roman och sedermera film med Ian McKellen i titelrollen som en utmärkt Mr. Holmes.) Redan Sherlock Holmes på sin tid höll på att utmejsla en ny mansroll. Alla fans av bin minns säkert också att bin hade en viktig roll i den gamla romantiska klassikern Stekta gröna tomater.

Vacker, eftertänksam och överraskande brutal. Tell it to the Bees gör ett outplånligt intryck. Holliday Granger och Anna Paquin är lysande i sina respektive huvudroller, liksom nykomlingen George Selkirk i rollen som Charlie.

Ett magiskt realistiskt filter

Det ligger stundom ett sagolikt skimmer över fotot och över hela filmen. Skottland är ofta soldränkt och vackert och binas dans är helt magisk ... Vilket kan bero på att större delen av filmen utspelar sig i Charlies minnen. Och i minnenas sommar kan solen skina hur mycket som helst - till och med i det regniga Skottland.

BG

onsdag 26 februari 2020

FILM: Den Stora Deckarboxen Volym 2 - Så fortsatte det svenska deckarundret ...


Regi: Rolf Husberg, Anders Ångström, Göran Gentele, Stig Olin, Håkan Bergström, Jan Molander
Titel: Den stora deckarboxen Volym 2 (3-disc)
Filmer: Moln över Hellesta, Kvinnan som försvann, Brott i sol, Mord lilla vän, Farligt löfte, Kvinna i leopard
Medverkande: Harriet Andersson, Anita Björk, Birger Malmsten, Sif Ruud, Inga Landgré, Cécile Ossbahr, Inger Juel, Gunnel Broström, Ulf Palme, Stig Olin, Erik Strandmark, Åke Fridell, Lena Nyman m.fl.
Inspelningsår: 1945-1955
Land: Sverige, 2019
Distribution: Studio S Entertainment


En av Sveriges främsta exportvaror idag är deckare. Swedish noir, Lisbeth Salander, Sandhamn, Fjällbacka ... Men hur började det svenska deckarundret? Inom filmvärlden började det redan under stumfilmernas tid. Deckare lockade publik till biograferna. 

Det är dock en film från 1933, Tystnadens hus, som fått den tveksamma benämningen "den första deckaren". En svensk-finsk dramafilm som varken blev någon stor kritiker- eller publiksuccé. Filmen är löst baserad på Øvre Richter Frichs roman Fredag den 13de som utgavs 1933 och filmen räknas som ett av de största fiaskona i svensk filmhistoria. 

Deckarfans blev dock inte avskräckta för gott ...

1940-och 50-talen förde med sig en bred våg av framgångsrika deckare, både när det gäller bästsäljande böcker och filmsuccéer. Dessutom var radiodeckare populära. Stieg Trenter, Maria Lang, Kerstin Ekman, Folke Mellvig och Vic Suneson är namnkunniga deckarförfattare som även skrivit filmmanus och/eller fått sina romaner filmatiserade.

Damen i svart

För den som vill göra en djupdykning inom det svenska deckarundret rekommenderas att ladda upp med Den stora deckarboxen och uppföljaren Den stora deckarboxen Volym 2 och även - icke att förglömma - Hillmandeckarna av Folke Mellvig som fått en alldeles egen box. Den första filmen, Damen i svart (1958), är stilbildande inom thrillergenren och fotot av Sven Nykvist är fortfarande något av det snyggaste som svensk film har åstadkommit. Anita Björk är magnifik i en av huvudrollerna. Hon specialiserade sig på roller som framgångsrika kvinnor med egen karriär - ofta inom modeindustrin - och hennes karaktärer är som en stilstudie av tidens mest exklusiva modetrender.

Spöken och mord går igen ...

I Den stora deckarboxen Volym 2 ingår filmpärlan Moln över Hellesta (1956), en av de mest kända klassiska deckarna från 1900-talet. Många har hört talas om Hellesta-sviten av Margit Söderholm men Moln över Hellesta är en fristående historia, som utspelar sig på 1950-talet istället för på 1800-talet. Anita Björk spelar huvudrollen som Margareta Snellman, en direktris för ett framgångsrikt modeimperium i Stockholm. Margareta ska gifta sig med en rik greve, arvtagaren till Hellesta. Men det är något skumt med hela hans familj och sättet på vilket hans förra fästmö dog ... Margareta börjar nysta i det förflutna och kommer fram till att den unga fästmön var livrädd och att allt det som hände henne nu verkar upprepa sig ...

"Strunta i karln och kom hem!"

"Strunta i karln och kom hem!" säger Ulla Forsberg, en tuff affärskollega och kompanjon i Stockholm (spelad av Sif Ruud). Och det är inte utan att man håller med henne. Men Margareta är en hjältinna av det tuffare slaget och bestämmer sig helt sonika för att lösa mysteriet med vad som hände med hennes olycksaliga föregångare på Hellesta.

Moln över Hellesta har subtila drag av Daphne Du Mauriers Rebecca (filmad av Hitchcock) fast det utvecklar sig till en helt annan historia, och istället för att göra huvudrollen till en ung, fattig, föräldralös och totalt vettskrämd flicka går huvudrollen här till en mogen, smart och beslutsam ung kvinna med skinn på näsan --- och dessutom har hon egen karriär och eget kapital på banken.
I en av birollerna syns "teskedsgumman" Birgitta Andersson  och greve Carl Anckarberg spelas av Ingmar Bergman favoriten Birger Malmsten.

Stark och smart föregångare

Filmen Moln över Hellesta är inspelad på godset Danbyholm utanför Katrineholm, där påfåglarna (och deras spöklika skrik) bidrog till en hel del problem - liksom att hela innertaket på godset föll ner under filmningen. Stuckaturen tålde inte de heta filmlamporna. Filmen hade premiär på biografen Grand i Stockholm den 24 november 1956.

Moln över Hellesta är på alla sätt och vis en mycket lyckad herrgårdsdeckare och framför allt kan man avnjuta mycket lyckade rollprestationer av Anita Björk och Sif Ruud som gör filmen spännande och sevärd. Margareta är en stark och smart föregående till alla dagens kvinnliga deckare och mysterielösare.


Med en get som arvtagare

Moln över Hellesta är en av de bästa filmerna i den klassiska deckarfilmsamlingen volym 1 och 2 - regissören Rolf Husberg har letat upp de vackraste miljöerna och många av de bästa skådespelarna från 1950-talet. Husberg var av de mest framgångsrika och omtyckta regissörerna i svensk filmhistoria. Han är även känd som den regissör som först av alla tog sig an Astrid Lindgrens verk och gjorde filmsuccéer av dem. Husberg har även regisserat den film som är känd som Sveriges första barnfilm, Barnen från Frostmofjället. Priset Gullspira (som delas ut under Guldbagge galan) har fått sitt namn från geten i den filmen. Husbergs Mästerdetekiven Blomkvist (baserad på Astrid Lindgrens bok) är givetvis den första filmatiserade barndeckaren - en föregångare till dagens alla LasseMajor och andra små deckare som syns på film.

Jazzmusikal, cirkusdeckare och screwballkomedi

Den ovanligaste deckarfilmen i samlingen måste vara Kvinnan som försvann (1949) i regi av Anders Ångström och efter ett manus av Pär Rådström. Svend Asmussen och hans sextett,  Sven Arefeldt, Yngve Stoors orkester och vokaltrion Harmony Sisters finns bland de artister som medverkar i filmen.
Filmen lanserades inte bara som deckare och thriller utan som jazzfilm, och filmen är faktiskt mer en musikfilm än en deckare. Men man har inte nöjt sig med det - man har även lagt till genren screwballkomedi à la Frank Capras It Happened One Night. Dessutom har man inkluderat dödligt farliga cirkusnummer och handgemäng på en teater med rep och ridåer och luckor, som i en klassisk Hitchcock-thriller-upplösning.

Grundhandlingen är i och för sig enkel, och påminner om dagens Oceans 8, om försäkringsagenten (James Cordens karaktär) hade fått huvudrollen. Kvinnan som försvann handlar om juvelsmuggling och en stor juvelstöld i England --- men hur smugglas stöldgodset till Sverige?

Sångfågel med dyrbara fjädrar

En nitisk försäkringsagent (Carl Henrik "Kenne" Fant) har fått ett hett tips  - mot löftet om att den som kommer med tipset ska få en fet belöning från försäkringsbolaget. Men innan han hinner prata med tipsaren blir denne mördad ... Precis när han ska hålla auditions för att värva nya balettflickor till cirkusen. I tumultet försvinner en vacker kvinna i leopardpäls (spelad av Inger Juel) --- titelns Kvinnan som försvann.

Försäkringsagenten försöker lista ut sanningen och få tillbaka juvelerna, innan fler personer blir mördade --- och innan polisen hinner lägga sig i. Sakerna blir inte mindre komplicerade av att han förälskar sig i Inger Juels tjusiga karaktär, en berömd sångerska som turnerar internationellt och som visar sig ha väldigt dyrbara saker sydda som dekorationer på sin klänning ...

Avbrott för jazznummer

Det unika med filmen är att varje gång någon misstänkt ska intervjuas, eller det ska bli ett mordattentat, eller mördaren ska avslöjas, så gör man ett avbrott för ett jazznummer. Det är som strategiskt utplacerade reklampauser med jazz. Det är onekligen en märklig kontrast till deckardramat, men jazzfantaster kan roa sig med att spana efter många av Sveriges gamla jazzlegendarer, som på den här tiden var unga jazzfantaster som verkar tycka att det är roligt att spela utfyllnad i en musikalisk deckare.

Per Pär Rådström som stod för manuset (detta var hans enda filmmanus) hade vid 23 års ålder romandebuterat, slagit igenom som framstående jazzskribent för Expressen och blivit manager för Expressens elitorkester.

Improviserad jamsession och halsbrytande cirkuskonster

Dåtidens svenska jazzelit medverkar i en improviserad jamsession mitt i filmen - liksom den amerikanske tenorsaxofonisten Vernon Story. Musik- och shownummerna är helt klart inspirerade av storstilad amerikansk showfilm.

Dessutom får man se ett halsbrytande nummer av svajmastartisten Felix Alvo, som här gör ett av sina få filmframträdanden - tre år efter succén med Kvinnan som försvann bildade han Knäppup AB tillsammans med Povel Ramel, vilket förändrade den svenska revyscenen för alltid.

Deckare och musikal är än så länge en relativt ovanlig kombination av genrer.

Det finns däremot fler kopplingar mellan deckare- och musikvärlden. Deckare brukar räknas till populärkultur och opera till finkultur - men Göran Gentele rörde sig lika bekvämt inom båda världar.

Brottstycken av Genteles framgångar 

Göran Gentele är den mest framgångsrika operadirektör som Sverige någonsin haft - 1972 utsågs han till chef för Metropolitan i New York, operavärldens mest prestigefulla chefsposition, men han omkom i en bilolycka på Sardinien tillsammans med sina två små döttrar innan han hann tillträda.
Gentele var också regissör på Dramaten och Kungliga Teatern i Stockholm. Han blev chef för Kungliga Teatern 1963 och iscensatte 24 operor och två operetter. Det var en gyllene tid för svensk opera och under denna blev Birgit Nilsson en världsstjärna. Göran Gentele regisserade också deckaren Brott i sol (1946) av Staffan Tjerneld på Dramaten  - och ett år senare stod han för manus och regi av filmatiseringen av dramat (där man lade till en viktig karaktär) - en filmatisering, som blev både hyllad och framgångsrik. Samma år kom dramat också ut i bokform.

En berättare som inte är att lita på

Brott i sol (1947) är filmad i sann suggestiv Hitchcock-stil som påminner om klassikern Spellbound (1945). Huvudpersonen Harry Werner är en "unreliable narrator" i bästa klass, som till och med överträffar moderna sådana i succéer som Gone Girl, Kvinnan på tåget och Earthquake Bird. Harry är på jakt efter en mördare ... men samtidigt är det inte alls otänkbart att Harry själv är mördaren, eftersom han har minnesluckor och lider av blackouts. Musiken blir nyckeln till att låsa upp vissa minnen ...

Spellbound vid pianot

Huvudpersonen och filmens berättare spelas av Birger Malmsten, som gör det mesta av rollens passioner och lidanden. Få skådespelare kan lida så snyggt som Birger Malmsten - något som både Hasse Ekman och Ingmar Bergman har utnyttjat. Dessutom har Malmsten drag av Hitchcock-veteranen Gregory Peck, vilket stärker illusionen att detta är en svensk Spellbound som vi ser.

Harry återvänder till sin villa efter en lång vistelse i Italien. När hans trädgårdsmästare vill gräva upp en gran på tomten som inte vill ta sig så hittar han resterna av en man som försvann för sex år sedan ...

I flashbacks får vi följa minnen från den ödesdigra kvällen och Harry förstår att han måste gå till botten med mysteriet för att kunna gå vidare och se framåt ...

Gunnel Broström, Margareta Fahlén, Ulf Palme, Jan Molander och Curt Masreliez spelar kvällens inbjudna festdeltagare - och alla kommer inte att överleva kvällen.

Journalisten och deckarförfattaren Loulou Forsell har samarbetat med Gentele om manuset.

Journalist och deckare - och 
deckarförfattare

Journalistbakgrund hade även Anders Jonason som ligger bakom succén Mord lilla vän (1955). Bokförlagan heter Mord med mera och utkom 1953. Den belönades med Svenska Detektivromanspriset samma år. Handlingen är inspelad på plats i både i Stockholm och Paris och man har använt Expressens redaktion för att filma redaktionsscenerna.

Den ständigt äppelmumsande reportern Dick Mattsson på Kvällsbladet får nys om en potentiell skandal ... och får i uppdrag att forska i sällskapet "Sjöbjörnarna" och dess förehavanden. En av medlemmarna, Lasse, dog i en båtolycka efter sällskapets midsommarfirande i skärgården, och innan Dick hunnit följa upp sin första ledtråd, Maria Waern, hittas även hon död ...

Enligt Anna Jansson är det en ren slump att hennes hjälte Maria Wern (spelad av Eva Röse på film) har samma namn som ett av offren i Mord lilla vän.

Favorit hos Bergman och Poppe

Inga Landgré  innehar den största kvinnliga rollen i Mord lilla vän. Hjälpare, dam i nöd eller femme fatale? Vad vet hon egentligen om Sjöbjörnarna? Inga Landgré  är känd både från Ingmar Bergman filmer och Nils Poppes klassiska biosuccéer - Inga Landgré var också Nils Poppes första hustru.

Stig Olin har skrivit manus (efter bokförlagan) och regisserat och lagt rabarber på huvudrollen som den äppelmumsande detektiven. Går talang i arv? Stig Olins dotter Lena Olin är idag en stor filmstjärna och gift med regissören Lasse Hallström.

I övriga roller i filmen Mord lilla vän syns Gösta Cederlund, Peter Lindgren, Torsten Lilliecrona, Ingvar Kjellson, Curt Masreliéz, Mimi Pollak , Hans Strååt , Inga Gill , Bengt Eklund, Nils Kihlberg , Ulf Johanson, Manne Grünberger, Helge Hagerman och Sven-Eric Gamble. De flesta i rollerna som misstänka Sjöbjörnar eller som mer eller mindre pålitliga vittnen.

En par av dramats misstänkta är numera kända som omtyckta inventarier i den gamla TV-serien Saltkråkan.

Lena Nymans deckardebut 

Omtyckt är bara förnamnet när det gäller Lena Nyman. Hennes filmdebut skedde som elvaåring i deckaren Farligt löfte (1955) i regi av Håkan Bergström och efter ett manus av Torsten Scheutz. Handlingen utspelar sig i ett hyreshus. Nyman spelar ett ungt vittne till mord. Mordoffret är en av grannarna och mördaren är en annan granne.

Filmens åskådare får direkt veta vem som mördat vem, frågan är nu bara om mördaren även kommer att tysta den lilla flickan för gott? Hon blir lovad en cykel om hon lovar att hålla tyst om mordet, men mördaren har så klart inte tänkt låta den lilla flickan leva - vare sig med eller utan cykel. På så sätt ligger åskådaren hela tiden före i filmens handling - här finns inga twists eller avslöjanden eller överraskande vändningar.

Osannolik psykologi

Det är ganska svårsmält att ett barn i skolåldern är så korkad att hon inte begriper att den skumma gubben är skum - inte ens när han försöker dränka henne och strypa henne. Huvudpersonen ska föreställa ett vanligt barn, inte en karikatyr av någon som är totalt tappad bakom en vagn. Barn har ofta bra instinkter. Ett decennium tidigare hade Rolf Husberg framställt barn i ungefär samma ålder som smarta och drivna och pålitliga - dels i Barnen på Frostmofjället, dels i Mästerdetektiven Blomkvist. Men även en märklig och ganska konstig film kan tydligen bli en språngbräda för en framgångsrik karriär - i alla fall för Lena Nyman. I övriga roller syns Bengt Blomgren, Ulla Holmberg, Inger Juel, Herman Ahlsell, Birgitta Valberg, Guje Lagerwall och Hanny Schedin.

Stockholms tunnelbana gör deckardebut

Värt att notera är de för tiden ovanliga miljöerna i filmen. Mordet sker i ett vanligt hyreshus och för första gången i svensk film använder man sig av Stockholms tunnelbana för att dramatisera handlingen. Finalen sker på  ett hustak i Vällingby, som på den tiden var en symbol för det moderna folkhems-Sverige. Filmmakarna har försökt att få till en egen svensk socialrealistisk efterkrigston - för att skapa en typ av svensk deckare som inte liknar de engelskspråkiga - men klippningen, scenerna och skrämseleffekterna ser helt och hållet ut som något som Hitchcock kunde ha gjort på en av sina sämsta dagar.

Publikens dom var hård - och konkurrensen ännu hårdare

Kritikernas dom var hård - de konstaterade att regissören absolut inte är någon Hitchcock - och publikens dom var ännu hårdare. Vid det här laget hade Hillmandeckarna blivit populära, först på radio och sedermera på bio, och de blev enormt älskade och framgångsrika. Det var nu som deckarfilmen blev populär på riktigt - med vackra, tjusiga miljöer och med ett sympatiskt deckarpar i huvudrollerna. Morden må ske på lyxiga varuhus eller anrika herrgårdar där det spökar, men fallen diskuteras av man och hustru över köksbänken. Personkemin mellan Karl-Arne Holmsten och Annalisa Ericson bidrog till succén - liksom Folke Mellvigs kluriga intriger.

Harriet Anderssons mest sågade film

Kvinna i leopard (1958), med manus och regi av Jan Molander, är ytterligare en märklig deckare med osannolik psykologi. Även här vet man direkt vem som är mördare och vem som är offer. Den vackra Marianne - kvinnan i leopardpälsen - är gift med den gamle rike Arvid, och hon har lätt för att attrahera yngre och mer spännande älskare. Hennes plan är att döda Arvid och ärva alla pengarna själv och fortsätta sitt lättsinniga liv med unga älskare och fina pälsar ...

Harriet Andersson sågade filmen när hon tillsammans med författaren Jan Lumholdt lanserade sin biografi på Bokmässan i Göteborg 2006 (filmen är även sågad i själva boken) - och hennes karaktär Marianne flamsar omkring i negligéer under stora delar av filmen och är allmänt opraktiskt klädd för att vara en kalkylerande mördare som ska tjäna storkovan på ett testamente. Dessutom beställer hon sin sorgdräkt en dag för tidigt.

En drift med thrillergenren

Hela filmen ser ut som (och låter som) en drift med thrillergenren, med spring i dörrar, tassande steg, krossat glas och blixtnedslag och åskdunder. Förutom Harriet Andersson syns Renée Björling, Ulf Palme, Erik Strandmark och Curt Masreliez i de större rollerna.

Det här blev Jan Molanders första och enda film som ensam manusförfattare och regissör. Filmen blev en total flopp. Molander hade bättre tur som skådespelare - han medverkar bland annat som mordmisstänkt i den hyllade Brott i sol i denna deckarsamling, och han är även känd som Lilla Fridolfs chef.

Likriktning av deckargenren

Vad hände efter 1950-talet? 1965 kom den första Beck-deckaren i bokform och så småningom kom den första Beck-filmen, Mannen på taket (1976) i regi av Bo Widerberg. Filmen hyllades som något "nytt" inom svensk thrillerhistoria - en svensk French Connection. Men därefter har svensk film fått dras med en hel rad Beck-deckare och deckare som liknar Beck-deckarna. Deckargenren har på film blivit mer och mer likriktad och färglös. Från att ha varit en genre som omfamnade allt från jazzmusikal till herrgårdsspökerier, psykologiska thrillers och svenska små landsortsdramer, har mycket av mångfalden försvunnit. Till och med den fåniga Kvinna i  leopard var lite rolig på sitt eget osannolika och tramsiga sätt.

Herrgårdsmysterier och juvelstölder - dags för comeback?

I och med Män som hatar kvinnor gjorde herrgårdsmysteriet storstilad comeback, och sedan dess har åtminstone deckare i bokform friskt blandat genrer - deckare korsas ofta med romance eller med thrillers, fantasy och skräck. Utseendet och formen på svenska deckare på film har däremot i mångt och mycket stagnerat. Ständigt samma kontor, samma korridorer, samma bilar, samma dialoger, samma kaffemuggar ...

Men vem vet, kanske framtiden kommer att bjuda på musikaler med smugglade juveler och mordförsök ännu en gång och mer färgstarka personer och miljöer. Fredagen den 13de behöver dock inte göra sig besvär att dyka upp med fler uppföljare ...

BG

tisdag 25 februari 2020

FILM: Lejonkungen II - Simbas Skatt - Romeo och Julia i lejonvärlden



Regi: Darrell Rooney och Rob LaDuca

Titel: The Lion King II: Simba's Pride The Lion King 2: Simba's Pride
Manus: Flip Kobler, Cindy Marcus
Medverkande: Matthew Broderick, Neve Campbell, Andy Dick, Robert Guillaume, James Earl Jones
Moira Kelly, Nathan Lane, Jason Marsden, Suzanne Pleshette, Ernie Sabella
Land: USA, 1998
Distibution: Walt Disney Home Entertainment


Gillade du Lejonkungen på bio 2019? Eller har den på DVD/BD? Vill du veta vad som hände sedan? Det finns en uppföljare ...

Lejonkungen II - Simbas Skatt (The Lion King II: Simba's Pride) är en uppföljare till den tecknade succéfilmen Lejonkungen från 1994. Och där får man träffa nästa generation av lejon-kungligheter ...

Handlingen går från Hamlet i ettan till Romeo och Julia i tvåan - de små lejonungarna Kiara och Kovu uppfostras till att bli fiender av sina respektive lejonflockar - men istället blir de vänner och ser till att alla lejon kan vara en del av samma flock ...


Kiara är en väldigt bra huvudperson, hon är eftertänksam och lite grubblande och hon vet att "with great power comes great responsibility ..." En gång kommer hon att bli drottning, med medans lejonungen Simba var egoistisk och sjöng "I just can't wait to be King!" för att köra med allt och alla, så funderar Kiara istället på sitt ansvar och om hon vill ha det och kan leva upp till det ...

Originaltiteln är dubbeltydig - "Simbas Pride" kan både betyda "Simbas stolthet" och "Simbas lejonflock" ... som i "A Pride of Lions".

De flesta rösterna från originalfilmen återkommer ...

Filmen finns på DVD och BD.

FILM: Hercules - Tecknat kul med popkultur, modern merchandise och en dam i nöd som inte vill räddas ...


Regi: Ron Clements, John Musker
Titel: Hercules
Svensk titel: Herkules
Medverkande (röster, original): Tate Donovan, Danny DeVito, James Woods, Susan Egan, Rip Torn m.fl.
Land: USA, 1997
Distribution: Walt Disney Studios

Gillar du Percy Jackson? Undrar du hur "allt började"? Rick Riordan var inte först med att flytta de grekiska gudarna och halvgudarna till USA ... Disneys Hercules gjorde det redan 1997. Visst, det sägs vara Grekland, men i själva verket ser vi ju allt från dagens USA: en hjälte ska ha ett eget sportklädesmärke, en egen sportdryck, egna sportskor ... och finnas som actionfigur.


Hercules är baserad på olika delar av den grekiska mytologin, men är egentlingen mer av en samtidssatir. Och påminner även om första filmen med Superman med Christopher Reeve i huvudrollen.

Roligast är gospelkören som består av 5 sjungande musor och filmens skojiga femme fatale Meg - som påminner om Barbara Stanwyck i en screwballkomedi.

Bästa replik: I am a Damsel. I am in Distress. I can handle it.

Det är den trettiofemte tecknade klassikern i serien Disney klassiker - Frost II är den senaste.

Extramaterial på DVD: Greekisk mytologi samt hur filmen gjordes och teckningarna och musiken och rösterna ...

Alan Menken har också gjort musiken till Lilla Sjöjungfrun, Aladdin och Skönheten och Odjuret.

måndag 24 februari 2020

FILM: Catch-22 Det beigefärgade krigets monotoni



Regi: George Clooney, Grant Heslov och Ellen Kuras (2 avsnitt vardera.)

Titel: Catch-22 

Manus: Luke Davies och David Michôd, baserat på Joseph Hellers roman

Medverkande: Christopher Abbott, Kyle Chandler, Daniel David Stewart, Rafi Gavron, Graham Patrick Martin, Lewis Pullman, Austin Stowell, Pico Alexander, Jon Rudnitsky, Gerran Howell, Hugh Laurie, Giancarlo Giannini, George Clooney, Julie Ann Emery m.fl.

Land: USA, UK, Italien, 2019

Distribution: Paramount Pictures (Hulu)


Aktuell: På DVD och BD i februari


Många medelålders Hollywoodfigurer tycks ha drömprojekt som de vill sätta tänderna i. <em>Once Upon a Time in Hollywood</em>  var helt klart Quentin Tarantinos drömprojekt, en planerad roman som istället blev film, och det verkade vara Brad Pitts drömprojekt också - i alla fall har Pitt håvat in priser som i en dröm. Vad gör hans <em>Ocean's 11</em>  polare George Clooney under tiden? Svar: han sätter tänderna i en bok som var obligatorisk läsning i skolan: <em>Catch-22</em>. Joseph Hellers gamla klassiker.

Clooney regisserar och skådespelare och är exekutiv producent. Men detta kommer inte på bio, utan är istället gjort som en TV-serie i 6 avsnitt för att täcka hela boken. Och ingen uppföljare till serien är planerad.

En nedåtgående spiral

Hela spektaklet tar lite över 4 timmar. Det går att inta som "binge watching" om man vill, men i sådana fall blir det lite väl repetitivt. Redan ett avsnitt är repetitivt. Eftersom samma sak händer hela tiden. Serien är som ett moment-22 i sig, där allting är upprepar sig gång på gång och det inte verkar finnas någon utväg ... Men vad som först verkar vara en cirkel (bestraffningen i avsnitt ett för att "ge svar på tal" under en övning är faktiskt att gå runt, runt, runt i en cirkel) visar sig snabbt vara något mycket värre: en nedåtgående spiral. Hur många kommer att vara döda innan spiralen når botten?

En studie i beige

Det finns alltså en mening med att handlingen inte går framåt, det kanske också finns en mening med att man aldrig lär känna några karaktärer - <em>Catch-22</em> är inte ett verk att se på för sina karaktärsstudier. Naturen och flygbasen är mestadels beige-gul-brun. Uniformerna likaså, och tälten, och mössorna, och flygplanen ... och texten. Allt flyter ihop med vartannat. Förmodligen ligger en kamouflagetanke bakom. Undertexten är också beige-gul-brun. För att kamouflera bokstäverna, så att de inte kan läsas? Alla pratar mycket och snabbt hela tiden, som i en 25 minuters sitcom där alla ska få in sina repliker innan den obligatoriska reklampausen.

Vardagligt moment-22

<em>Catch-22</em>, eller <em>Moment-22</em> som romanen heter på svenska, har blivit ett uttryck som smugit sig in i vardagsspråket. Som när man försöker förklara att man behöver sina glasögon för att hitta sina glasögon, men om man har sina glasögonen, så behöver man ju inte leta efter glasögonen ...

<em>Catch-22</em> i originalversionen är att man måste vara frisk för att flyga bombplan. Men att anmäla sig som sjuk fungerar inte, eftersom det i sig är ett tecken på friskhet --- att man inser faran och vill inte flyga. Alltså måste man flyga i alla fall ...

På plats i Italien

Den mesta delen av handlingen utspelar sig i Italien, huvudpersonerna flyger sina bombplan och gör sitt för att USA och de allierade ska vinna kriget ... Men TV-serien hinner även visa upp hur vackert och turistvänligt Italien är i några snabba bilder där färgerna rött och blått ingår - som hastigast. Karaktärerna njuter av solvarma tomater med kryddor och olivolja, de åker på permissionssemester till Rom och lägger alla pengar de har (och lite till) på prostituerade , de badar i det klarblå vattnet nära förläggningen ... och de räknar dagarna, eller uppdragen, tills de får åka hem till USA igen.

Fienden lyser med sin frånvaro

En del av ironin är att man inte ser till en enda fiende (alltså inte en enda tysk) under hela romanen eller hela TV-serien.

Man ser bara en massa amerikaner som flyger och bombar Italien och försöker undvika Vatikanstaten.
"För vi gillar verkligen katoliker --- och judar" påpekar Colonel Cathcart förnumstigt.

Joseph Heller flög själv bombplan under andra världskriget --- men detta har egentligen ingenting med den fiktiva handlingen att göra.
Heller har påpekat att ha inte hade - eller träffade på - en enda dålig överordnad under andra världskriget.

Det sista "goda kriget"

Andra världskriget var det sista "goda kriget", ett krig som hade ett tydligt mål och en klar ondskefull fiende i sikte. Det fanns mål och mening med kriget. Nazismen som skulle besegras. Alla som fanns i förintelselägren skulle räddas. Ockuperade länder skulle befrias. Den fria världen skulle försvaras. Krigen som USA har varit med om sedan dess har varit mycket mer vaga ... och kan inte lika lätt marknadsföras som "goda" eller "nödvändiga" krig.  Vad Joseph Heller inspirerades av  när han skapade verket <em>Catch-22</em> var (ur hans synvinkel) samtida, moderna, meningslösa krig.

Mot McCarthyismen och Koreakriget

Två saker som Heller driver med i <em>Catch-22</em>, gång på gång, är meninglösheten med Koreakriget (som han var mot) och McCarthyismen. McCarthy jagade kommunister och förstörde på egen hand en stor del av filmindustrin och kulturindustrin i USA. Romanen kom ut 1961. Det finns flera passager som uppenbart driver direkt med McCarthy.

Det som <em>Catch-22</em> gör satir av är byråkrati --- inte militären (eller meningen med militära ingrepp). Vilket märks tydligt när man läser boken. Ytterligare bevis för detta är att <em>Catch-22</em> har inköpts som obligatorisk läsning av den amerikanska försvarsmakten, för att visa rekryter om hur farligt det är med byråkrati. (Den amerikanska försvarsmakten köper inte in verk där man driver med den eller framställer den i dålig dager - <em>Top Gun</em> föll till exempel i god jord men inte <em>En officer och gentleman</em>.)

Kafka-stil - utan Kafka

<em>Catch-22</em> är förmodligen den mest kafkaeska roman som Kafka aldrig skrev. En bekant som jobbar på ett väldigt stort, byråkratiskt ställe kallar det Kafka-rundan när hen ska gå runt med något som ingen riktigt vet var det hör hemma ... Kafka-rundan i <em>Catch-22</em> visar sig vara dödlig - en ung kille går in i fel tält (fel tält-kontor) med sitt papper och blir uppskickad i ett flygplan som "gunner" och dör direkt.

En annan kafkaesk situation: Major Major som bara är sergeant och inte major blir tilldelad ett eget kontor av misstag --- på grund av sitt ovanliga namn --- och eftersom Major Major inte vet vad en major gör, finns det aldrig några besökstider för att ta emot folk som har ärenden eller klagomål.

Clooney jagar trumpen satir

<em>Catch-22</em> är på så sätt en satir för alla tider. Det verkar som om Clooney har hittat det perfekta redskapet för att driva med Trump-eran och han har dammat av <em>Catch-22</em> för att visa att den här historien kan fungera som satir även i våra dagar.

Catch-22 är förresten - unikt nog - ett modernt klassiskt verk som innehåller ett "lyckligt slut" där ett par av huvudpersonerna flyr till Sverige.

Undras hur man ska tolka in det i ett modernt sammanhang? Vem vet, snart kanske det kommer amerikanska flyktingar som inte tål Trump och ber om att få asyl ...

Färgstarkare förr i tiden ...

Skådespelarna i serien är dock för slätstrukna och anonyma och allmänt färglösa (och alltför beige) för att man ska bry sig om deras karaktärer och hur det går för dem.

En gång i tiden filmades Catch-22  med bland andra Alan Arkin, Jon Voight och Orson Welles i några av rollerna. Och den versionen lyckades med att få fram all monotoni och repetition och uttråkning på bara två timmar.

Allt var kanske inte var bättre förr. Men förr i tiden kunde man göra förr i tiden mer koncentrerat - och mer färgstarkt.

BG

FILM: Gemini Man - Ny teknik - gammal story





Regi: Ang Lee
Titel: Gemini Man
Manus: David Benioff, Billy Ray, Darren Lemke
Medverkande: Will Smith, Mary Elizabeth Winstead, Clive Owen, Benedict Wong m.fl.
Land: USA, 2019
Distribution: Paramount Pictures

Aktuell: På DVD, BD och VoD i februari


"Om man kan klona någon, varför inte klona Nelson Mandela?" Frågan ställs av Henry Brogan, spelad av Will Smith, som varit världens bäste lönnmördare - och nu ställs han plötsligt mot en annan lönnmördare som också hävdar att han är den bäste ... En karaktär som visar sig vara Brogans klon.

Will Smith spelar båda rollerna, både Henry Brogan och den yngre klonen Jackson. Mary Elizabeth Winstead (nu aktuell som Huntress i DC:s Birds of Prey) innehar den kvinnliga huvudrollen, Clive Owen spelar kostymklädd skurk och Benedict Wong, känd som Wong i Marvel-Avengers-serien, spelar Brogans hjälpare och fixare. För alla hjältar behöver ju "the guy in the chair". En kille som kan fixa fram ett privat flygplan utan att blinka och som kan flyga dem var som helst i världen utan tanke på kostnad eller miljöpåverkan.

Kombinerar utlandssemester med actionscener

Filmmakarna bakom Gemini Man verkar ha haft samma idé som filmmakarna som skapat megasuccén Spider-Man: Far From Home - varför inte kombinera filmandet med en utlandssemester och låta varje fajt och varje ny actionsekvens utspela sig i ett nytt land? Fast nu begränsar man sig ju inte bara till Europa när det gäller actionscenerna ... Man hoppas istället mellan olika kontinenter. Och grande finale får det bli i USA, där berättelsen startade.

Ang Lee återanvänder favoritteman

Ang Lee (Crouching Tiger, Hidden DragonThe Hulk) får med många av sina gamla favoritteman i denna film. Den ständiga dualiteten mellan "Nature versus Nurture", den medelålders mannen som känner sig allt mer irrelevant och allt mer alienerad från den moderna omvärlden, och så, givetvis, utmaningen vad man kan göra med den senaste nya tekniken och vad digitalt filmskapande kan erbjuda för möjligheter. Ang Lee känns som "a kid in a candy store". Han ska minsann prova på allt och beställa allt vad butiken har att erbjuda!

Teknologi som överträffar allt

Gemini Man innehåller faktiskt så mycket cutting edge teknik att bara de allra modernaste biograferna kunde visa den här biofilmen och dessa biografer fanns bara i Asien. Alltså: i hela Europa kunde man inte uppleva Gemini Man på maximalt sätt, så som Ang Lee tänkt sig filmen. Det är lätt att tro att vi ligger i framkant teknologiskt sett, med det gör vi inte. Det är bara att snacka med kompisar i Indien, Singapore och Japan för att inse hur bakom flötet vi är i Europa.

Charmiga tider i Fresh Prince i Bel Air

Will Smith är supercharmig i huvudrollen - det är han ju alltid, vare sig han spelar ena halvan av Bad Boys eller en blå ande i en lampa eller en dejtingguru. Men den yngre Will Smith ... alltså klonen som är en digitalt föryngrad version av Will Smith. Vad har hänt? Han har ingen personlighet alls och ingen charm och man bryr sig inte alls om hans karaktär och eftersom en stor del av filmen går ut på att han ska "räddas" så är ju detta lite synd. Digital föryngringsteknik fungerar väl så där. Det är svårt att inte tänka på hur Will Smith såg ut i Fresh Prince i Bel Air och hur charmig han var på den tiden. Den karaktären hade man brytt sig om att rädda!

Explosioner och tjusiga fordon 

Manuset skulle kunna vara rester från Jason Bourne serien (eller valvfri actionfilm från 1990-talet) där överheten är ond, och systemet är ondskefullt, och hela landet är ruttet, men underligt nog räcker det att skjuta en enda gubbe för att lösa hela problemet.

Men Will Smith den äldre är trivsam, Jorden-runt-resan till olika tjusiga platser är trivsam, "Huntress"-tjejen är skitsnygg, Wong är rolig, actionscenerna är bra ... Och trots allt, det där är ju kriteriet för bra action. Actionscener. Nydanande tänk är ett plus, men inte ett måste, bara man har lite pang-pang och explosioner för stunden och en cool hjälte som likt James Bond överlever medan han åker runt i olika tjusiga fordon så är man nöjd för stunden. Även om intrigen i sig inte är unik och minnesvärd utan snarare lätt klonad.



BG

söndag 23 februari 2020

FILM: The Imitation Game - How much is true?

Turing's rebuilt bombe machine, called Christopher in the film, on display at Bletchley Park Museum


True: Alan Turing was a great genius. And he helped win the war and invent the computer ...
But he was not so socially awkward as the film shows him ... And that is not the only thing the film gets wrong ...


Historical events

False: The naming of the Enigma-breaking machine "Christopher" after Turing's childhood friend, with Turing the only cryptographer working on it while others either did not help or outright opposed it. 
In reality  this electromechanical machine was called "Victory" and it was a collaborative, not individual, effort. It was a British Bombe machine, which was partly inspired by a design by the Polish cryptanalyst Marian Rejewski. Rejewski designed a machine in 1938, called bomba kryptologiczna, which had broken an earlier version of Germany's Enigma machines by the Polish Cipher Bureau before the Second World War.

A new machine with a different strategy was designed by Turing in 1940 with a major contribution from mathematician Gordon Welchman, who goes unmentioned in the film, his contribution instead attributed to Hugh Alexander.

False: The building of only one machine, with Turing playing a large role in its construction. More than 200 British Bombes were built under the supervision of chief engineer Harold Keen of the British Tabulating Machine Company. None of them were built at Bletchley Park.

Turing's rebuilt bombe machine, called Christopher in the film, on display at Bletchley Park Museum


False: The overall plot arc in which the British cryptographers were stymied for the first few years of the war and then a sudden breakthrough enabled them to finally break Enigma.

In reality, the Polish cryptanalysts Marian Rejewski, Jerzy Różycki and Henryk Zygalski from the Polish Cipher Bureau had been breaking German Enigma messages since 1932. Their effort allowed the Poles to build replicas of German machines in Warsaw for the Polish secret service. 

Just before the war, the Polish secret service revealed their work to their French and British allies in a secret meeting on 26 and 27 July 1939, in Pyry near Warsaw. Thousands of men and women were working on the project by the time the war ended in 1945. 

False: The computing advances did not obviate the need for human labour, as the many teams of largely female operators certainly knew. Throughout the war, there were breakthroughs and setbacks when the design or use of the German Enigma machines was changed and the Bletchley Park code breakers had to adapt.

False: The breakthrough depicted in the film gives the impression that the Bombe was developed first, and only became effective later, after it was realised that deciphering could be made easier by looking for known or speculated items contained in an intercepted message, a practice known in cryptanalysis as employing a crib. 

In reality, the opposite was true: the use of cribs was the central attack model upon which the Bombe's principal design was based, rather than being an afterthought to the design.

The suggestion that Enigma was the only German cipher broken at Bletchley Park. The breaking of the Lorenz cipher, codenamed "Tunny", arguably made just as important a contribution to Ultra intelligence as the breaking of Enigma, and breaking Tunny was in many ways more difficult. 

Neither the Tunny effort nor its main contributors, mathematician W. T. "Bill" Tutte and electrical engineer Tommy Flowers, are mentioned in the film. The Colossus computer they built goes unmentioned by name in the film, although there is an implicit suggestion that Turing was responsible for it, which he was not.

False: The scene where the Hut 8 team decides not to use broken codes to stop a German raid on a convoy that the brother of one of the code breakers (Peter Hilton) is serving on, to hide the fact they have broken the code.In reality, Hilton had no such brother, and decisions about when and whether to use data from Ultra intelligence were made at much higher administrative levels.

False: The sequence in which Turing writes a letter to Churchill to gain control over the project and obtain funding for the decryption machine. Turing was actually not alone in making a different request with a number of colleagues, including Hugh Alexander, writing a letter to Churchill (who had earlier visited there) in an effort to have more administrative resources sent to Bletchley Park, which Churchill immediately did.

False: The recruitment of Joan Clarke as a result of an examination after solving a crossword puzzle in a newspaper.In reality, Joan Clarke was recruited by her former academic supervisor, Gordon Welchman, to the Government Code and Cypher School (GC&CS). Puzzles were used by Bletchley Park in recruitment but neither Turing nor Clarke were ever involved with them.

Turing's personality and personal life
 
False: The presentation of Turing's social difficulties as so severe as to suggest Asperger syndrome or some form of autism. While a few writers and researchers have tried to assign such a retrospective diagnosis to Turing, and it is true that he had his share of eccentricities, the Asperger's-like traits portrayed in the film – social awkwardness, difficulty working co-operatively with others, and tendency to take things too literally – bear little relationship to the actual adult Turing.

True: Despite enjoying working alone, Turing was sociable and had friends, was also viewed as having a sense of humour, and had good working relationships with colleagues.

False: The scenes depicting Turing's childhood friend, including the manner in which Turing learned of Morcom's illness and death.

False: The sequence, which brackets the whole film, in which Turing is arrested in 1951 when a detective suspects him of being a Soviet spy, which leads to the discovery that Turing is gay.Turing's arrest was in 1952. The detective in the film and the interview as portrayed are fictional. Turing was investigated for his homosexuality after a robbery at his house and was never investigated for espionage.

The suggestion that chemical castration made Turing unable to think clearly or do any work. Despite physical weakness and changes in Turing's body including gynaecomastia, at that time he was doing innovative work on mathematical biology, inspired by the very changes his body was undergoing due to chemical castration. While the physical changes distressed Turing, his friends did not notice any meaningful changes to his disposition or comportment in the period between the beginning of his castration and his death.

The scene in which Clarke visits Turing in his home while he is serving probation.There is no record of Clarke ever visiting Turing's residence during his probation, although Turing did stay in touch with her after the war and informed her of his forthcoming trial for indecency.

The statement that Turing committed suicide after a year of hormone treatment. In reality, the nature of Turing's death is a matter of considerable debate. The chemical castration period ended 14 months before his death. The official inquest into his death ruled that he had committed suicide by consuming a cyanide-laced apple. 

Turing biographer Andrew Hodges believes the death was indeed a suicide, re-enacting the poisoned apple from Snow White, Turing's favourite fairy tale, with some deliberate ambiguity included to permit Turing's mother to interpret it as an accident. However, Jack Copeland, an editor of volumes of Turing's work and Director of the Turing Archive for the History of Computing, has suggested that Turing's death may have been accidental, caused by the cyanide fumes produced by an experiment in his spare room, and that the investigation was poorly conducted.

Personalities and actions of other characters
False: The depiction of Commander Denniston as a rigid officer, bound by military thinking and eager to shut down the decryption machine when it fails to deliver results.Denniston's grandchildren stated that the film takes an "unwarranted sideswipe" at their grandfather's memory, showing him to be a "baddy" and a "hectoring character" who hinders the work of Turing. They said their grandfather had a completely different temperament from the one portrayed in the film and was entirely supportive of the work done by cryptographers under his command.

There is no record of the film's depicted interactions between Turing and Denniston. Indeed, before the war, Denniston recruited lecturers at Oxford and Cambridge, and Turing, Welchman, and others began working part-time for him then.

Turing was always respected and considered one of the best code-breakers at Bletchley Park and in short order took on the role of a leader there.

False: All the interactions between Turing and Stewart Menzies, head of the British Secret Intelligence Service. There are no records showing that they interacted at all during Turing's time at Bletchley Park.

False: An espionage subplot involving Turing and Soviet spy John Cairncross.Turing and Cairncross worked in different areas of Bletchley Park and there is no evidence they ever met. Alex Von Tunzelmann was angered by this subplot (which suggests that Turing was for a while blackmailed into not revealing Cairncross as a spy lest his homosexuality be revealed), writing that "creative licence is one thing, but slandering a great man's reputation – while buying into the nasty 1950s prejudice that gay men automatically constituted a security risk – is quite another."

False: Hugh Alexander is said to have won the British Chess Championship twice near the beginning of the film. Although this is true, he won it once in 1938 and the second time in 1956, after the war.

I stallet med Sigge - Nytt stall, samma gamla kompisgäng ...


Författare: Lin Hallberg
Titel: I stallet med Sigge
Serie: Sigge (del 18)
Illustrationer: Margareta Nordqvist
ISBN: 9789178037407
Förlag: Bonnier Carlsen

Favoritshettisen Sigge är tillbaka! Det här är faktiskt den artonde boken om den lilla vita ponnyn och hans skötare Elina och det är inte klokt att det finns så många böcker och ändå händer det något nytt i varje bok! Det är liksom aldrig upprepningar, personerna utvecklas hela tiden ...


Bok sjutton i serien slutade näsrapå med en cliffhanger ... Ingela skulle bli tvungen att stänga ridskolan om hon inte skaffade ett nytt stall till ponnyerna, där alla får ha en egen box (istället för en spilta) - nya regler för ridskolor. Det hade Ingela inte råd med, men alla ungarna i stallet och deras föräldrar fixade gratis virke och bestämde att de skulle göra allt själva och bygga ett nytt stall.

Det nya stallet har byggts mellan bok sjutton och arton - det gick undan med andra ord - och i den här boken blir det invigning. Dessutom är det dags för ett träningsläger på jullovet, där det ska fokuseras på dressyr, Ingela tar dit en riktig dressyrdomare ... och alla tränar hårt för att prestera bra på tävlingarna i Danmark (som förmodligen kommer att utspela sig under en senare bok). Men det här är ändå inte npågon lycklig bok, förmodligen är det den sorgligaste i serien ... 

Ponnyn Nanou ska komma tillbaka till stallet (ponnyn som bits) och ingen vill vara skötare till henne och ingen vill byta häst ... och det blir direkt tjafs och konflikter. Det märks mer och mer att det är två läger i stallet, de andra tjejerna säger jämt passiv aggressiva (eller öppet aggressiva) saker till Elina, eftersom hon har Sigge, som är allas älsklingsponny, som sin sköthäst ... Till och med bästisen Mattis kan vara sur ibland. 

Den enda som är riktigt schysst är Agnes, som älskar ponnyn Japp mest av alla hästarna i stallet, men hennes mormor är sjuk och Agnes tillbringar mycket tid i stallet med att gråta i Japps päls eller man ... Elina tänker på alla som dött, och på tiden som går, och att hon själv växer, och snart kommer hon att vara för stor för Sigge ... Helst skulle hon vilja frysa tiden: Ingen dör och själv blir hon inte större! Boken avslutas med ett efterord och en minnesstund för Sigges bror Sam, som nu dött 32 år gammal. Vilket är väldigt gammalt för en shettlandsponny. Alla ponnyer i boken finns eller har funnits i verkligheten och allt är baserad på realistiska och verkliga händelser ...

Mycket hästintriger och ännu mer människointriger och hästarna lever i alla fall vidare för evigt i bokform ....

Boken är genomgående illustrerat med fina svartvita illustrationer av Margareta Nordqvist. Bilden där ponnyn Sigge rullar sig i höet i sin nya box (som för att inviga den) ser ut som en bild av ren pur lycka och livsglädje! Och att ponnyerna genomgående ser så glada, livliga och spralliga ut är en kontrast till bokens sorgliga teman.

lördag 22 februari 2020

FILM: Maleficent 2 - Ondskans härskarinna - Angelina Jolie är tillbaka i sin paradroll


Elle Fanning som Aurora, Angelina Jolie som Maleficent och Sam Riley som Diaval i Maleficent: Mistress of Evil.



Regi: Joachim Rønning
Titel:  Maleficent 2 - Ondskans härskarinna
OriginaltitelMaleficent: Mistress of Evil
Manus: Linda Woolverton, Noah Harpster, Micah Fitzerman-Blue
Baserat på karaktärer från Disney's Sleeping Beauty (Törnrosa) och La Belle au bois dormant
av Charles Perrault
Medverkande: Angelina Jolie, Elle Fanning, Chiwetel Ejiofor, Sam Riley, Ed Skrein, Imelda Staunton
Juno Temple, Lesley Manville, Michelle Pfeiffer m.fl.
Land: USA, 2019
Distribution: Walt Disney Studios

Aktuell: På DVD och BD den 2 mars


Angelina Jolie är tillbaka i sin paradroll som Disneys mest kända (och mest älskade?) skurk.

Det här är en uppföljare som har en fantastisk uppsättning av skådespelare att ståta med: Angelina Jolie återigen i titelrollen (så klart!), en underbar Elle Fanning som hennes adoptivdotter Aurora, Sam Riley som människokorpen Diaval, Michelle Pfeiffer som den vackra Queen Ingrith och Robert Lindsay som King John  - de båda sistnämnda spelar Prince Phillips föräldrar.

Prinsen är utbytbar

Prince Phillip var inte någon speciellt viktig karaktär i den första filmen om Aurora och Maleficent och Harris Dickinson har nu tagit över Brenton Thwaites gamla roll (så oviktig och utbytbar är alltså prinsen).
Imelda Staunton, Juno Temple och Lesley Manville återkommer som vimsiga och färgglada små féer. Chiwetel Ejiofor och Ed Skrein är nya i rollistan - de spelar några av Maleficents släktingar ... För det visar sig att Maleficent visst inte var den sista av sitt slag (människostor fé med vingar och horn).

Ett reservat för utrotningshotade féer

Det finns många fler féer som Maleficent, och de har gömt sig från ondskefulla människor, i ett reservat som de har skapat för sig själva. Man kan se det som en symbol för kolonialismens effekter och hur "first nations" folk blivit undanskuffade i hela världen. Det spelar ingen roll om det handlar om Canada, USA, Sydamerika, Australien ...

Fokus ligger först på bröllopet mellan Aurora och Prince Phillip - det här verkar bli komedi à la Meet the Parents och Guess Who's Coming to Dinner? - för båda sidor har fördomar mot den andra sidan. Maleficent kan verkligen inte konsten att småprata. Och all övning med med den socialt överlägsne människokorpen Diaval har inte hjälpt mycket.

Från familjekomedi till CGI-krig

Men snart försvinner fokus från familjetrassel till storskaligt CGI-krig med människorna mot féerna och det är upp till Phillip och Aurora - och även Maleficent - att få alla att försonas.

Försoningen går lite väl snabbt och enkelt - hur snabbt kan man gå från blodbad till bröllop? Massor av féer har slaktats, massor av människor har dött och så ska de gå direkt in i kyrkan och hurra för brudparet?

Är det förresten inte respektlöst mot féerna att kräva att de ska gå in i en kyrka och lyssna på en biskop - det är ju inte deras religion?

Förutom att människorna avlossar massförstörelsevapen mot dem, ett slags magiskt pollen som dödar féer direkt. Det är respektlöst.

Det traditionella patriarkala historieberättandet återvänder

Poängen med filmen Maleficent var att lögnen avslöjades - Maleficent hade gjorts till skurk av patriarkalt historieskrivande - Kung Stefan var den verkliga boven i dramat. I uppföljaren är plötsligt de vita männen med makt - Prince Phillip och King John - genomgoda och värda att försvara, status quo ska upprätthållas till varje pris.

I den här berättelsen har man återigen valt en kvinnlig skurk - Queen Ingrith. Hon är precis som Maleficent i "original-legenden". Ondskefull och vacker och smart, med en armé av hejdukar och med magiska överraskningar som hon hämtar från sitt hemliga labb i underjorden - som ser ut som en korsning mellan "the Batcave" och den onda drottningens tillhåll i den första tecknade Disneyfilmen Snövit.

Det finns en ny "Mistress of Evil" 

Det innebär också att det är Queen Ingrith som får den bästa rollen - den som gör ondskefulla saker i godhetens namn för att skydda sin familj och för att komma undan patriarkalt förtryck (i alla fall som Queen Ingrith ser det).

Maleficent blir alltså "upstaged" när det gäller påhittighet, planering, magi och "evil" av en annan kvinna - och det är inte bra.

Vad som dock är bra är personkemin mellan Angelina Jolie och Elle Fanning --- och att kärleken mellan mor och dotter är i centrum precis som i ettan. För visst är adoptivbarn minst lika älskade ... och ingen kan tvivla på att Maleficent älskar Aurora och räddar henne gång på gång ... Nej, den här Törnrosa-prinsessan behöver ingen prins, hon behöver egentligen bara Maleficent ...



Se mer Törnrosa-féer:

Det tecknade originalet Sleeping Beauty (Törnrosa) från 1959 - den första gången som Maleficent dyker upp. Filmen är ett mästerverk i geometri och Tjajkovskimusik. Värt att notera är att varken i den gamla folksagan eller i Tjajkovskis balett Törnrosa finns Maleficent omnämnd - och i den svenska översättningen av filmen kallades hon bara för "den onda fén".

Maleficent från 2014 med Angelina Jolie som Maleficent.

Descendants från 2015 - första filmen i en serie om tre som handlar om Mal, Maleficents dotter, spelad av Dove Cameron. Massor av dans och musik. Istället för krig och CGI-effekter har man "dance battles" där alla blir sams på slutet. Musikalartisten Kristin Chenoweth (känd från Wicked) är riktigt kul i rollen som Maleficent och river av ett pampigt musikalnummer som är Finger-licking Evil to the Bone.

Den tecknade serien Sofia the First där de tre små goda féerna Miss Flora, Miss Fauna och Miss Merryweather driver en prins-och-prinsess-skola ... och där den nya fén Miss Nettle har rollen av ondskefull eller missförstådd fé.

BG