fredag 31 mars 2023

BABYLON, A MAN CALLED OTTO och OPERATION FORTUNE bland april månads DVD- och Blu-ray releaser

April, april … påsklov och vårregn. Dags att ladda påskägget med lite film – och gärna filmer med påskägg i? 

Det finns några nya releaser att se fram emot och som vanligt kommer det julfilmer till våren. I mars kom bonusfamiljens julfilm, och nu är det dags för actionfilmen Violent Night om en råbarkad tomte. 

Anthony Hopkins gör comeback i Oscarsbelönad roll

The Son må låta som ett avsnitt av Bonusfamiljen där nya och gamla familjer ska samexistera – men den här filmen spelar i en helt annan liga. Regissören är Frank Zeller, som gjorde Oscarsvinnaren The Father med Anthony Hopkins. Hugh Jackman, Laura Dern, Vanessa Kirby, Anthony Hopkins … The Son har en stark startelva på planen. Och ja, detta är en prequel. Även kvalitetsfilmer gör prequels, inte bara fluffiga franchises. 

Stjärnspäckat med favoriter 

Lika stjärnspäckad är Guy Richies nya film Operation Fortune: Ruse de Guerre där en annan Hugh, Hugh Grant, står i centrum tillsammans med den gamle Richie-favoriten Jason Statham och en lång rad kända Hollywoodstjärnor. 

Babylon handlar, liksom Once Upon A Time in Hollywood, om Hollywood förr i tiden och återigen spelar Brad Pitt och Margot Robbie mot varandra. Det är påkostat, extravagant och dekadent. Damien ”La La Land” Chazelle har regisserat. 

Ove som amerikansk palindrom 

Till är baserad på den sanna historien om Emmett Louis Till som 1955 lynchades när han besökte sina kusiner i Mississippi. 

Och apropå baserat på …  A Man Called Otto är baserad på den svenska succén En man som heter Ove. Nu är det Tom Hanks som axlar en palindromsk mantel som Otto.

3
Arthur, malédiction
A Tale of Ten Guns
Gunfight at Rio Bravo
Operation Fortune: Ruse de Guerre
Plan A

10
Babylon
Tyst som natten

17
A Man Called Otto
Hundra
Till
Violent Night

24
The Son
What’s Up Tiger Lily?

 

MURDER MYSTERY 2 – har gått all in med satsningen på actionkomedi

 

FAKTA
Regi: Jeremy Garelick
Skådespelare: Adam Sandler, Jennifer Aniston, Mark Strong, Mélanie Laurent, Jodie Turner-Smith
Land: USA
År: 2023
Genre: Action, Komedi, Brott
Visas på Netflix
Betyg: 3

Jennifer Aniston och Adam Sandler är tillbaka som det äkta paret Audrey och Nick Spitz. Efter framgångarna med att lösa mord på Europasemestern har paret nu gett upp sina dagjobb hemma i Amerika och satsat allt på en detektivfirma. Något som dränerar dem. Både finansiellt och emotionellt.

När en guldkantad all-inclusive bröllopsinbjudan kommer från deras gamle vän Maharajahn (som var en av få karaktärer som inte blev mördade i ettan) så verkar det som en skänk från ovan. 

Kidnappning som avledningsmanöver

En extravagant lyxig weekend, ett bröllop med exklusiva goodie bags, massor av jättegod ost, exklusiva ostknivar (som också kan användas som mordvapen), en garderob full av pärlbeströdda festliga outfits, koreograferad Bollywooddans, en målad elefant … what’s not to like? Och så inträffar det första mordet. Offret är Maharjahns nye livvakt. Och det är en avledningsmanöver. Maharajahn har blivit kidnappad … 

Alla blir misstänkta … inklusive deckarduon 

I rollistan återfinns  Adeel Akhtar, John Kani och Dany Boon, vars karaktärer känns igen från första filmen Murder Mystery, och nykomlingarna  Mark Strong, Mélanie Laurent, Jodie Turner-Smith, Kuhoo Verma, Enrique Arce, Tony Goldwyn, Annie Mumolo och Zurin Villanueva.  

Alla är misstänkta. Och självklart blir Audrey och Nick också misstänkta. 

Filmen är inspelad bland annat på Hawaii och i Paris och detta ger filmen en äkta extravagant guldkant som man saknar i alla massproducerade filmer som förlitar sig på green screens. 

Kulturkrockar och drömlika extravaganser 

Liksom i ettan så har vi även här en ”fish out of water” historia. Men det handlar i första hand inte om amerikaner versus mer sofistikerade varelser från äldre kulturer (vare sig det är Asien eller Europa), även om ett par repliker snuddar vid detta tankesätt, utan om det faktum att Audrey och Nick är så uppenbart mycket fattigare än alla andra karaktärer i filmen. För de flesta är extravagansen och lyxen vi får se i filmen helt normal vardagsmat. För Audrey och Nick är det sjunde himlen … och mer än vad de någonsin har kunnat drömma om.  

Vem skulle vilja kidnappa Maharajahn för 50 eller  60 eller 70 miljoner dollar? (Prislappen går upp hela tiden.) Vilka det är som mestbehöver pengarna är ett uppenbart faktum för alla inblandade – ändå blir Audrey och Nick förvånade när de blir misstänkta. 

Användbara frisörkunskaper

Att deckarparet blir misstänkta och förföljda, att Audreys kunskaper som hårfrisörska hjälper till att lösa fallet, att Audrey och Nick har ett slags mindervärdeskomplex mitt ibland en stor församling av karaktärer som alla verkar vara smartare och framgångsrikare och mer sofistikerade …. Allt detta känns igen från ettan. Det här är favorit i repris. Ge publiken samma highlights en gång till. Kom inte med något annat än ostbågar till fredagsmyset. Avvik inte från en tried-and-tested formula. Men lite avviker man ändå … 

Agatha Christie pastischen kommer av sig

Det är inte så mycket mord och inte så mycket mysterium i Murder Mystery 2. Man har snarare gått all in för genren actionkomedi. Här förlitar man sig inte så mycket på ledtrådar och klurande utan mer på skottlossning och biljakter och koreograferade slagsmål … bland annat ett lite för långt och lite för långsökt biljaktslagsmål inuti en skåpbil.  

Vem som hjälper och stjälper deckarparet är inte riktigt logiskt eller överhuvudtaget genomtänkt. Men, men. Manusförfattare idag håller inte samma deckarklass som Agatha Christie. Inte heller samma humorklass – Agatha kunde leverera syrliga och skojiga one-liners och smarta observationer och vitsiga dialoger på varje sida. Se till exempel filmen Witness for the Prosecution med Marlene Dietrich och Charles Laughton. Svart humor och krispig “dry wit” som regerar, samtidigt som dramat belyser xenofobi, sexism och klassklyftor. Här är det långt mellan skratten. Ingen ”dry wit” alls. Det är snarare ”moist wit”. 

Fungerar som par 

Mycket hänger på Jennifer Aniston och Adam Sandler, att de fungerar som par och att de ser ut att gilla varandra. Och de fungerar tillsammans. De har “on screen chemistry” och de har åratal av samarbeten bakom sig. Självklart är de övertygande som ett par som älskat varandra, men också gått varandra på nerverna, i femton plus år. Att de gått varandra på nerverna är den delen som är mest övertygande. 

Referenser till 1980-tals favoriter 

Filmen har en stor fördel – den klockar in på åttio minuter innan eftertexterna. Det är precis lagom för en komedi. Det är egentligen lagom för de flesta underhållningsfilmer, även actionrökare, westerns och superhjältefilmer, för ju längre filmen går desto mer har man stoppat in uppenbar utfyllnad.  

Ville uppenbarligen klämma in mer

Den här filmen kunde till och med ha gjorts ännu kortare och ännu effektivare, men filmmakarna ville uppenbarligen klämma in mer än en homage till 1980-talets actionklassiker. Som Die Hard. Sätt dig tillrätta med fredagsmyset och invänta grand finale med både romantik och handgemäng i Eiffeltornet. Precis så knasigt, fånigt, fnissigt som det ska vara.

tisdag 21 mars 2023

I WANNA DANCE WITH SOMEBODY – lika bra som Bohemian Rhapsody och Elvis

 


I kyrkokören finns en klart lysande stjärna: den nittonåriga Whitney Houston (Naomi Ackie). Mamma Cissy Houston (Tamara Tunie) dirigerar och tränar dotterns röst med sträng och klok disciplin. Det finns inga genvägar till att bli en stjärna.  Man måste ha huvudet med sig, men också hjärtat och magstödet. 

Filmen följer med Whitney när hon träffar sin första flickvän, när hon upptäcks och när hon blir framgångsrik. Och när hon plötsligt inte är så framgångsrik längre. Alla highlights. Sensationella framträdanden, musikvideoinspelningar, Super Bowl, inspelningen av The Bodyguard, Nelson Mandela konserten, comebacken på The Oprah Winfrey Show. Kevin Costner och Oprah Winfrey ”spelar sig själva”, det vill säga de medverkar genom gamla klipp. 

Destruktiva relationer 

Stort fokus ligger på det personliga planet och på Whitneys relationer. Den hjärtliga och varma relationen till skivbolagsmogulen Clive Davis (Stanley Tucci). Den fina relationen till flickvännen Robyn Crawford (Nafessa Williams). Den destruktiva relationen till droger. Den minst lika destruktiva relationen till Bobby Brown (Ashton Sanders).

Den komplicerade relationen till den pådrivande fadern, som gärna har fingrarna i syltburken och spenderar Whitneys surt förvärvade slantar på egna älskarinnor. Och han är beredd att stämma sin egen dotter för att få 100 miljoner dollar till. Whitneys pappa får systrarna Williams pappa (skildrad i filmen King Richard) att verka nästan normal. 

Supertjejig tjej – eller dragshow? 

Vem som helst som har sett bilder av Whitney minns henne som en supertjejig tjej – tänk på håret, hårbanden, sminket, glittret, jätterosetterna, klänningarna, volangerna, puffärmarna, stilettklackarna, smyckena … Men var det egentligen inte så att Whitney klädde ut sig? Precis som sin mamma Cissy, familjevännen Aretha Franklin och kusinerna Dionne och Dee Dee Warwick. Whitney klädde ut sig till den diva som folket väntade sig. Som folket ville ha. Det verkar som ett slags ironisk dragshow.  

Pappan beordrar henne att träffa killar

Privat var Whitney en pojkflicka som trivdes i collegetröjor, jeans, mycket kortklippt hår, joggingdress och Nike skor. Men vill man bli en mainstream artist och ”America’s Sweetheart” kan man inte vara både svart och gay. Det blir för magstarkt för att marknadsföra?

Whitneys dominerande pappa beordrar henne att träffa killar. Hon ligger med en av Michael Jacksons bröder. Och går sedan tillbaka till flickvännen Robyn. Men de kommer inte att vara ihop länge till. Deras förhållande krockade med bilden av vad en kvinnlig stjärna ska vara och hur hon ska vara. Så sorgligt. 
 
Jukebox med musik och intervjuer 

Extramaterialet innehåller bland annat en jukebox med musik, intervjuer med de medverkande och intervjuer med alla de verkliga personer som bidragit med sina historier, historier som fördjupat filmen och gett den en nästan dokumentär känsla. Bröderna, sminkösen, musikerkollegor … alla möjliga folk som är med i filmen har berättat sina minnen. Whitneys smink fanns bevarat och man kunde ge skådespelaren exakt rätt nyanser.  

Clive Davis ser förresten ut precis som Stanley Tucci. Clive Davis ser också precis ut som han gjorde 1983. Det år som han upptäckte Whitney.  

Likheter med Bohemian Rhapsody 

Regissören Kasi Lemmons har samarbetat med manusförfattaren Anthony McCarten (som också ligger bakom filmsuccén Bohemian Rhapsody) och de har intressanta tankar om Whitney som artist och som person. Ännu en gång har en gay eller bisexuell artist huvudrollen i en historia om framgångens pris och baksida. 

Inför prisgalor, speciellt Oscarsgalan, dyker alltid samma frågor och tankar upp från experter och kritiker. Att det inte finns tillräckligt med kvinnliga regissörer representerade och att det inte finns tillräckligt med skådespelare ”of colour” representerade.  

Det är inte som om det inte finns alternativ att välja bland. Freddie Mercury vann en Oscar, Elvis blev nominerad till en Oscar … och Whitney blev bortglömd. 

Det här är precis lika bra som Bohemian Rhapsody och Elvis

Naomi Ackie är mycket porträttlik i rollen, hon har plockat upp Whitneys manér in i minsta detalj, och rösten … den är Whitneys egen.

måndag 20 mars 2023

PÅ VÄSTFRONTEN INTET NYTT – en stark engagerande fullträff från början till slut, och ack så aktuell


FAKTA
Regi: Edward Berger
Skådespelare: Felix Kammerer, Albrecht Schuch, Aaron Hilmer, Moritz Klaus, Adrian Grünewald
Land: Tyskland, USA, Storbritannien
År: 2022
Genre: Krig, Drama, Action
Originaltitel: Im Westen nichts Neues
Engelsk titel: All Quiet on the Western Front
Längd: 148 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 5

Vad har  Fanny och Alexander (1982), Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000) och Parasite (2019) gemensamt? Svar: de är de mest prisade icke-engelskspråkiga filmerna i Oscarsgalans historia. Samtliga har vunnit fyra Oscars. Och nu kan man lägga en fjärde film till fyrklubben: På västfronten intet nytt  

Filmen var en ännu större succé på BAFTA-galan då den vann hela sju priser av fjorton nomineringar och blev korad till både bästa icke-engelskspråkiga film – och till bästa film. Ja, man kan vinna i båda kategorierna. Något som tyvärr filmen inte lyckades upprepa på Oscarsgalan.  

Det här är en stark och engagerande filmupplevelse som väcker så många tankar. Speciellt i dessa tider känns det extra viktigt med en välgjord antikrigsfilm.  

Förödelse på en helt ny skala 

Den moderna krigsföringen, med automatvapen, eldkastare, gasattacker och stridsvagnar, slog igenom under första världskriget. Förödelse på en helt ny skala var ett faktum. Misären och dödstalen och grymheterna överträffade alla tidigare krig. Liksom sjukdomarna som följde i krigets spår. 

17 miljoner dog under första världskriget. 

3 miljoner dog i Flandern, västfronten, där det streds om några hundra meter lerig mark. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. I fyra år.  

På västfronten hände det inte mycket nytt.  

Om någon hade kommit på en sådan intrig till en bok eller en film hade det varit alldeles för långsökt. Men detta är sant. Detta är världens historia. 

En extra stark upplevelse 

Författaren Erich Maria Remarque, född Erich Paul Remarque,  låg själv vid västfronten 1917. Han skadades av granatsplitter, blev hemskickad och hade turen att överleva. Vid sin hemkomst skrev han vad som skulle bli en av världshistoriens stora klassiker. När jag som tonåring var i Verdun köpte jag både det tyska originalet och den franska översättningen. Kommentarerna skiljde sig åt i de olika utgåvorna. Att läsa boken på den mark där så mycket blod hade spillts var en extra stark upplevelse.  

En ny parallellhandling 

Filmen har ett annat slut än boken – vilket har blivit mycket omdebatterat i Tyskland, där alla kan historien. Det finns också en parallellhistoria som handlar om fredsförhandlingarna. Förtar det något, att vi inte tillbringar all tid med Paul och hans vänner? Jag tycker inte det. Boken finns kvar. Läsupplevelsen finns kvar. Det här är en ny tolkning. Med ett nytt manus efter förlaga. Vi befinner oss nu också i en ny tid … och att visa upp de diplomatiska förvecklingarna bakom kulisserna har en poäng. En mycket aktuell poäng.  
 
Bannlyst exilförfattare förälskade sig i Chaplins fru 
 
Författaren Erich Maria Remarque blev bannlyst av nationalsocialisterna, han förlorade sitt tyska medborgarskap och boken hamnade på bokbål.  Remarque gick i exil och hamnade så småningom i USA där han gifte sig med Paulette Goddard, som tidigare varit gift med komikerlegendaren Charlie Chaplin,  han som gjorde filmen Diktatorn, som drev med Hitler redan under brinnande världskrig. De flesta i USA väntade tills efter krigets slut innan de tog ställning till vad man skulle tycka och vad man kunde driva med. 

Har vunnit på Oscarsgalan förr … 

All Quiet on the Western Front  har vunnit på Oscarsgalan förr – 1930 kammade den svartvita engelskspråkiga versionen hem Oscarsstatyetter både för bästa film och bästa produktion. Det är den första talfilmen i genren krigsfilm som vunnit en Oscar.   

Det här är första gången som historien filmatiserats på tyska. Det är egentligen märkligt att det inte har hänt tidigare. Det är ju en av de stora tyska klassikerna. Och att alla talar tyska och franska i filmen ökar trovärdigheten. 
 
Starka scener

Det finns många starka scener i filmen. Det är brist på förnödenheter. Svält, sjukdomar, lera och råttor är en del av vardagen. Två soldater vågar livet för att skaffa mat och riskerar att bli skjutna för ett par ägg.  
Högtidsstunden är när det kommer brev hemifrån. Alla slåss om breven, för att få sitt brev först. Om det kommer något brev. Kanske något matpaket hemifrån?  Pauls nye vän Kat kan inte läsa sina egna brev och de sitter och läser brev tillsammans på dass, någonstans i en gles skog vid ett öde fält.  

En av Pauls jämnåriga vänner hemifrån får ihop det med en fransk flicka och bär med sig hennes scarf som en snuttefilt ända tills det bittra och blodiga slutet.  

Avlösningen kommer aldrig. Vad har hänt med de sextio nya män – eller pojkar – som har utlovats? En soldat begår självmord med en gaffel. En annan soldat tar hans vattniga soppa. Till synes oberörd över ännu en död soldat. Det är ju bara dumt att låta mat förfaras. 

Rädda för krigets slut

Levnadsvillkoren är allmänt usla. Ändå är många av soldaterna rädda för krigets slut. För hur ska de kunna gå tillbaka till normalt liv när de inte vet vad som är normalt längre? Att sitta runt elden och bränna potatisar och äta dem med skalet på och berätta poänglösa roliga historier … det är det nya normala. 

Magnifikt filmiskt hantverk 

Det är ett helt fantastiskt arbete som gått in i den här filmen. Vilket jobb med att återskapa den här tiden och alla miljöerna. Alla priser för bästa foto – de är mycket välförtjänta. Mitt i all misär finns det bilder som är övernaturligt vackra. Som inledningen i ett rävgryt. Som trädtoppar som bildar en stjärna mot himmelen. Snöflingor som faller. Naturen tycks inte bry sig om vad de märkliga människorna håller på med.

Scenografin är också magnifikt  välgjord, med hela salar fulla av flickor som reparerar uniformer från döda soldater,  innan nya rekryter ska iklä sig uniformerna. Med firande unga pojkar i röda studentmössor som helt felaktigt tror att de ska ut på äventyr och se Paris, med verkliga skyttegravar och med många tidstypiska detaljer, allt från matkärl till gasmasker. 

Uttrycksfullt nyförvärv  

Nyförvärvet Felix Kammerer, som här filmdebuterar efter en karriär inom teatern, är ett fynd. Han kan uttrycka så mycket bara med ögonen – även när han är täckt med femtio nyanser av lera.  

Filmen är en fullträff från början till slut. Det är starkt, engagerande och minnesvärt. Och ack så aktuellt. Årets film.

söndag 19 mars 2023

ALLA KÄNNER ANKAN, Slagthuset, Malmö den 19 mars 2023 – det mesta blir stolpe ut

 


Medverkande: Anders ”Ankan” Johansson
Manus: Anders ”Ankan” Johansson

Slagthuset, Malmö den 19 mars 2023

Anders Ankan Johansson är bland annat känd från programmet Bäst i test, där han gick in i en stolpe, och frågesporten På spåret, där han slet sitt hår och bytte frisyr mellan varje fråga, och från den gamla humorduon Anders & Måns. Måns skriver numera Österlensdeckare tillsammans med en annan Anders, Anders de la Motte, och har extraknäckt som expert i Antikrundan. Ankan har gett sig ut på soloturné där han pratar om livets besvikelser, både små och stora.  Föreställningen pendlar mellan att vara en stor och en liten besvikelse. 

Det är ungefär som när man hamnar på puben bredvid en pratglad gubbe som inte går att stänga av, någon som tror att hans lidanden och hans världsuppfattning är mest intressant i världen, och man funderar på hur man kan ta sig därifrån utan att verka nyktert oartig. Publiken ikväll är tyst. Och nykter.  

Uppväxt i Linköping (utan bandy)  

Ankan avhandlar uppväxten i Linköping.  (Linköping är där man inte är så bra på bandy, till skillnad från Lidköping.) Världens kortaste kajaktur med farsan och brorsan. (Tyvärr sjönk inte kajaken.) Hur det var att skela som barn och att bli kallad CP-Anders i skolan. (Idag hade mobbingen också följt honom hem, via mobilen och ut på internet.) En misslyckad brevvänsannons i Kamratposten som signerades Carl-Gustaf Lindstedt. (WTF?) En misslyckad look på skolfotot med en skjorta med stora slag. (Har Ankan totalt missat att detta är INNE igen? Kolla in Cecilia Graldes moderiktiga stil i Aktuellt.)  

En misslyckad frisyr som såg ut som ett dött marsvin … (Frisyren i fråga är väl i alla fall lite bättre än den Ankan har ikväll?) Och Ankan toppar anrättningen med hur det är att inte kunna rita ankor och hur det är att göra misslyckad stand-up och att få panikattacker på parkeringen.   

Kommenterar gamla tidningsartiklar 

Det personliga fylls ut med kommentarer om artiklar i tidningen (väldigt gamla artiklar) och bilder av vanliga besvikna människor (på något sätt känns det inte rätt att driva med ”vanligt folk” i lokalpressen och hur de ser ut) och kommentarer om dumma politiker. Spelar det någon roll vad politikerna gör på fritiden? Om sossarna snortar ”mjöl” med mjölgänget i Finland eller om de dansar med kor eller om de dansar linedance? Eller om politikerna klär ut sig till Familjen Flinta? Det är väldigt, väldigt mycket politiksnack och inga skratt. Politik är väl inte vad folk vill tänka på en söndag kväll.  Om de inte är hemma och tittar på Agenda

Elefanten i rummet 

Den långa Ankan-harangen om saker som låter som sjukdomar har gjorts förr och mycket bättre av David Batra i Elefanten i rummet showen. Skillnaden är att Batras exempel faktiskt lät som några nya diagnoser som man inte hört talas om än. Kalops låter inte som en sjukdom. Det låter som någon form av skaldjur. Ankan kan knappast locka upp en stackars bäver i sin rumpa när den redan är full av kalops. Bävrar är veganer. Bävermisshandel är inte kul. Inte konstigt att det är tyst i salen. 

Och skämtet att allting togs bort från lekplatsen för att barn inte skulle skada sig … Det har gjorts förr och roligare i Jeff Kinneys Dagbok för alla mina fans.  

Nu är det ju svårt för komiker att hela tiden komma på nya skämt. Och barnen tycker fortfarande att ”kom ketchup” är kul. Men om man ska recycla skämt måste man göra något eget av det, något bättre, lite som sampling i musik. Man kan inte sitta och tänka att det där är en talanglös återvinning av en mycket bättre hit. 

Brist på engagemang och kontakt 

En svaghet i showen är brist på engagemang, det finns inget vitsigt munhuggande med publiken, inget försök att skapa någon kontakt med publiken. Det är just det som stand-up brukar göra så bra, att involvera publiken, och du kan känna att du är en del av showen – till skillnad från när du går på bio eller streamar din favoritserie i soffan. En av mina roligaste stand-up minnen i Sverige är med Jonas Gardell. Han frågar ett par var de kommer från. De svarar: ”Toaletten”. Sådant spontant komediguld kan man inte få fram i ett manus. Som blir lite mer dött ju fler gånger man upprepar det. Ungefär som en stackars bäver som man försöker truga på kalops.  

Tappar tempo med bildskärmsrullande 

Stand-up brukar oftast vara verbal, och på så sätt är det en genre som passar för nästan hur stora lokaler som helst, bara det är bra ljud. Till skillnad från fina skådespel gör det inget om man inte ser vad som pågår på scenen, bara man hör. Visst, det går att kombinera stand-up med att köra slapstick, man kan använda andra typer av fysisk komedi, man kan använda bilder … men detta bör göras sparsmakat.  

När en sådan där vit bildskärm, som var obligatorisk för powerpointpresentationer på företagsföreläsningar en gång i tiden, rullas in gång på gång för att visa små bilder och små textrader, så tänker man stillsamt att det inte stod på biljetten att en synundersökning var inkluderad i föreställningen. Bildskärmsrullandet gör att föreställningen hela tiden tappar tempo.  

När var det bättre? 

”Det var inte bättre förr”, är en återkommande devis som Ankan upprepar gång på gång och driver med en dåres envishet. Ett ”bevis” för detta är att förr fanns inte google där man kunde kolla fakta.   

Har han någonsin hört talas om böcker? Det är sådana där saker som den gamle parhästen Måns skriver nu för tiden – och även läser för att bli bra på fakta om gamla antikviteter. (Böcker kan läsas utan popupfönster som vill sälja saker till dig. Ypperligt.) 

”Hörsägen” på 1980-talet är inget mot alla de faktafel, konspirationsteorier och fake news som sprids som en löpeld på internet. Och alla mobbare har fått en megafon. Arg på flickvännen? Sprid lite revenge porn. Det försvinner aldrig. Har Ankans tonårsdöttrar aldrig drabbats av internets skoningslösa behandling?  Tonårsmisstag förevigas och får evigt liv och poppar upp på google varenda gång tonåringarna i framtiden ska söka jobb eller leta en partner och så vidare.  

TikTok och bilkö till Sälen  

I själva verket så blir vissa saker bättre, medan andra saker blir sämre och många saker blir dåliga på ett nytt sätt. Tricket är att sålla ut vad som är vad.  

Förr i tiden hade Ankans tonårsdöttrar inte behövt få migrän av att titta på TikTok i bilkö från Ängelholm till Sälen. (TikTok fanns inte, kineserna fick spionera på folk på andra sätt.) Förr i tiden fanns det snö i södra Sverige. Det fanns knappt några klimatkatastrofer och Sverige hade inte en statistik som avslöjade att fler folk blir skjutna i Sverige än i hela övriga Norden – sammanlagt. Vissa rekord vill inget land ha.  

Ingen bryr sig om PISA idag, eller minns vad det var (att döma av publikreaktionen) och än sen om Finland var bättre? Vad folk bryr sig om idag är att Finland kan gå med i NATO före Sverige. Även om NATO kanske inte är en klubb som man vill vara med i … så är det irriterande om Finland ska komma först över mållinjen. Finnkamp eller ej. 

Billiga tomater och fungerande kollektivtrafik  

Förr i tiden dominerade inte Mello och ESC nöjesnyheterna i ett halvår, förr i tiden var den tid då tomater inte kostade sextio kronor kilot – ack, jag minns det som igår! (Men det var så länge sedan som förra månaden.)

Förr i tiden var tiden när det största kriget efter andra världskriget inte pågick precis next door, när det inte var pandemi i ett par år, när sossarna inte hade som huvudsakligt mål att gå med i NATO, när folk hade råd att tanka bilen och gå till tandläkaren, när posten kom fram redan nästa dag till Carl-Gustaf Lindstedt  och ett brev kostade bara några kronor eller ören att skicka, det fanns snö överallt och tågen gick i tid och kom fram i tid, även när det fanns snö …  

Beredskapsläge vid nederbörd 

Det sista låter som en skröna, men jag har hört av äldre bekanta att det är sant. (Det finns också dokumenterat i böcker och meteorologiska rapporter.) Folk var vana vid snö och kunde hantera det. Hela landet gick inte in i beredskapsläge så fort det kom ett par centimeter vitt fluff och skolorna höll öppet.  

Senaste snöfallet här i trakten, anno 2023, utspelade sig följande scenario: skolorna skickade ut SMS att de hade stängt efter att skolbussarna hade gått iväg. Sedan kom eleverna fram till en stängd skola. Och därefter slutade alla bussar att gå. På grund av snöfall. Frusna elever stod i snöfallet på en busshållplats och längtade hem – och de tänkte säkert på ”hur bra allt är nu för tiden”.  

Gamla återuppvärmda rester  

Det är på det hela en tyst kväll på Slagthuset. För mycket material handlar om saker som hänt för väldigt länge sedan, det är ungefär som om man försökt köra ett ”Snacka om nyheter” eller ”Svenska nyheter” avsnitt som handlar om valet, och missat att det tåget har gått för evigheter sedan. (På ett helt snöfritt spår.) Gamla återuppvärmda rester blir inte den bästa måltiden. Komedi är ofta en färskvara. Och till skillnad från “förr i tiden” finns nu massor av internationell stand-up att streama. The competition is fierce. Och inte bara från Henrik Schyffert. 

Förr i tiden var komikers ambition att roa folk

Är det värt åtta kilo tomater (och att skaffa barnvakt/hundvakt) för att gå ut? Det blir för mycket snack om gamla nyheter och gammal politik  och psykisk ohälsa och egen ångest och panikattacker. Förr i tiden var komikers ambition ofta att roa folk. Att se till att folk har kul och mår gott en liten, liten stund – helt enkelt att erbjuda en paus från det allmänna eländet.   
Det här är eländet.   

Stolpe ut 

Ska vi tycka synd om Ankan, för hans uppväxt, för hans panikattacker, för att han inte får mycket skratt ikväll, och sedan tänka som kommunledningen i Lomma, att ”det gör inget”? Det gör inget att jag är här istället för att streama något kul hemma i soffan. Det är synd om komikern. Inte om oss som haft besvär att ta oss hit. (Det var i alla fall inte snö på vägarna.)  

Det blir inga extranummer. Både Ankan och publiken försvinner snabbt. Till respektive parkeringar.  

Ankan var så mycket bättre när han vad med i Bäst i test. Och gick in i en stolpe. Det mesta under kvällen här blir stolpe ut.

PANG I BYGGET – FAWLTY TOWERS, Nöjesteatern, Malmö den 19 mars 2023 – kan vara det roligaste någonsin på en svensk scen

 



FAKTA
Regi och översättning: Anders Albien
Manus: John Cleese
Skådespelare:
Basil: Adde Malmberg
Sybil: Eva Rydberg
Polly: Birgitta Rydberg
Manuel: Kalle Rydberg
Mrs. Richards: Ewa Roos
Majoren: Håkan Mohede   

Spelas till och med 29 april 2023. 

Magnifik mästarklass. Pang i bygget, som just nu går på Nöjesteatern, kan vara det roligaste som någonsin spelats på en svensk scen. Eller vilken scen som helst. Tajmingen är osviklig. Skådespelarna är briljanta. Regin är taktfast. Tempot är högt, utan en enda millisekund av inställsamt publikfriande efter extra skatt och applåder. Ingen behöver smöra. 

Historien bakom Pang i bygget – eller Fawlty Towers – är välkänd. Den har korats till den bästa komedin genom tiderna. Det är en av världens mest älskade tv-serier. Serien utspelar sig i Torquay (där jag har vuxit upp) men är inte inspelad där. Hotellintriger är något som fungerar praktiskt taget överallt, i alla tider, på alla språk och i många olika genrer. Georges Feydeau skrev bästsäljande hotellfarser på franska redan innan tragedin Cyrano de Bergerac hade premiär i Paris 1897.

Går det att översätta Fawlty Towers till svenska, fungerar skämten på en svensk scen, passar det för en modern publik? Ja, ja och ett rungande ja! 

Fenomenala skådespelarinsatser 

Man är inte beroende av det engelska språket. Man är bara beroende av fenomenala skådespelarinsatser (vilket i och för sig inte är så ”bara”) och Adde Malmberg i huvudrollen som Basil Fawlty, pjäsens motor, är en talangfull lyckträff av sällan skådat slag. Adde Malmberg är stundom mer lik John Cleese än John Cleese själv. Adde Malmberg är specialdesignad för att spela den här rollen.

Eva Rydberg kan spela allt och hon excellerar så klart som fru Sybil Fawlty. En gång i tiden skrattade det här omaka paret tillsammans. Men aldrig samtidigt. ”Det borde ha varit en varningsklocka”, muttrar Basil, och i publikhavet skrattar alla. Samtidigt. 

En vanlig person i ett stormande hav av excentriska original 

Birgitta Rydberg har den mest otacksamma rollen, den som den förhållandevis normala Polly, ”the straight person” i en ensemble av virriga, egensinniga, excentriska och komiska original. Men det behövs en normal person i stormens öga, komedin behöver ”the straight person” som kontrast till allt vansinne i komedin. Någon som kan iaktta och reagera på det absurda. Någon som ständigt försöker rädda situationen – även när situationen helt uppenbart är bortom all räddning. 

Kalle Rydberg har så klart pjäsens komiskt sett mest tacksamma roll – Manuel från Barcelona. Manuel vet ingenting. Och ingen är så bra på att veta ingenting som Manuel.  

Vågor av kärlek slår mot Ewa Roos 

Av alla original som kommer till hotellet så är väl Ewa Roos i en klass för sig. Det går vågor av kärlek mot henne bara hon går ut på scenen. Men att ha hennes karaktär Mrs Richards som hotellgäst … det är något av en mardröm. Mrs Richards är rena rama ding dong inkarnerad. Snart tar både Basil och Sybil betäckning bara hon är i närheten. Ingen vill betjäna henne och lyssna på hennes alltmer absurda klagomål. 

”Don’t mention the war!”

Inget Fawlty Towers utan den gamle majoren som siktar på både råttor och tyskar – Håkan Mohede är i sitt esse. Robert Rydberg är mer nedtonad som en man som säljer båtmotorer och älskar gott vin. Men han får aldrig dricka sitt vin i fred, Basil växlar som vanligt mellan att smickra och förolämpa sina gäster. Och första flaskan är korkad. (Kanske inte bara flaskan?) 

Fredrik Dolk har dubbla roller som skedförsäljaren, som Basil av misstag tror är en hotellinspektör, och en tysk hotellgäst med bristfälliga engelskkunskaper. ”Don’t mention the war!” är Basils finkänsliga råd till alla anställda … och självklart klarar han själv inte av att prata om något annat. Scenen där Basil förväxlar alla maträtter med kända tyskar från andra världskriget är komediguld, specialskriven för scenversionen av Pang i bygget. 

Bara fullpoängare från Pang i bygget – och Europapremiär i Skåne

Pang i bygget har gjorts på scen förr. Tidigast 2014 på Fredriksdalsteatern i Helsingborg, en gyllene sommar i teaterns historia. Inspirerad av denna megasuccé ville John Cleese själv skriva en teaterpjäs baserad på tv-serien och han valde att utgå från avsnittet The Hotel Inspectors, och vävde sedan in en greatest hits kavalkad från hela serien.  

Självklart är den misslyckade brandövningen med i pjäsen (den där Manuel blir instängd i ett verkligt brinnande kök) liksom det talande älghuvudet. Denna pjäs hade världspremiär i Australien och Europapremiär på Fredriksdalsteatern i somras. Och nu är det Europavärldspremiär inomhus på Nöjesteatern. Något som inte får missas av alla som älskar serien och alla som bara vill se en riktigt bra och tajt komedi. 

John Cleese medverkar och förolämpar med glimten i ögat

John Cleese medverkar också själv, i egen hög person. På tv-skärmar. Han förolämpar publiken på sant Basil Fawlty manér och råder oss även att komma tillbaka och skratta på rätt ställen (okej, publiken har ju skrattat hela tiden …?). Att vi lyckligt lottade premiärbesökare i en knökfull salong skulle komma tillbaka … Skulle inte det vara synd? För den här pjäsen spelas bara till och med den 29 april. Och så många skulle behöva muntras upp med att se den här pjäsen. 

Det finns de som växer i motgång. Som nobelt tar alla bakslag.  Och så finns det Basil Fawlty. Det är inte konstigt att vi älskar honom! 

Eva Rydbergs farväl till scenen 

Förresten. Eva Rydberg har hintat om att hennes teaterkarriär går mot sitt slut. Sommaren 2023 är den sista på Fredriksdal. Sedan ska hon ägna sig åt film och tv. Så denna skrattfest på Nöjesteatern kan bli bland de sista huvudroller Eva Rydberg gör på en teaterscen. Missa inte att se denna nationalikon i en glittrande rolig roll som hon är som klippt och skuren för.  Det här är inget mindre än en femstjärnig föreställning. Med guldkant.