söndag 14 oktober 2018

FILM: En kvinnas slav - Bette Davis genombrott är fortfarande banbrytande bland filmhistoriens kvinnoporträtt!

Regi: John Cromwell
Originaltitel: Of Human Bondage
Medverkande: Leslie Howard, Bette Davis
Land: USA, 1934
Distribution: Rapid Stream Media
Release DVD: 2018-08-22


”En kvinnas slav” är baserad på romanen ”Människans slaveri” av den världsberömde författaren W. Somerset Maugham. Boken, som först utkom 1915, rankas idag som en av de mest framstående brittiska romanerna från 1900-talet. Bette Davis nominerades välförtjänt till en Oscar för sin insats i denna första och bästa filmatisering från 1934, som dessutom utgjorde grunden till hennes monumentala karriär i Hollywood.

I filmen som allmänt betraktas som Bette Davis stora genombrott spelar hon Mildred Rogers, en cynisk servitris på jakt efter en framgångsrik man att gifta sig med. Hon träffar den klumpfotade läkarstudenten Philip Carey (Leslie Howard) som faller pladask för henne, trots hennes uppenbara förakt för honom. När han sedermera friar till henne, hånar hon honom och berättar att hon redan är förlovad med en annan man som ”tjänar bra med pengar”. Tiden går och Mildred blir själv övergiven och återvänder gravid och luspank till Philip. Som den slav till kärleken han är släpper han in henne i sitt liv igen, utan att inse sitt största misstag: Det är inte kärleken han har funnit i Mildred, utan ett maktspel där han själv står chanslös. Men kan han stå emot detta spel innan det slår hans liv i spillror?

Det finns skillnader mot romanen - där det står klart att alla människor är fast i slaveri, det är inte bara den här mannen som råkat bli "en kvinnas slav". Ett tidigare förhållande slutar med att tjejen begår självmord --- detta är inte med i filmen, allt för att den manlige huvudpersonen ska framstå som mer sympatisk. 

John Donne skrev "no man is an island" för att på ett positivt sätt visa hur vi alla är beroende av varandra. Detta citeras bland annat av Hugh Grant i början på feel-good filmen About A Boy.

Det här är raka motsatsen till feel-good och Somerset Maugham och Of Human Bondage visar hur alla är knutna till varandra - på ett negativt sätt. Det finns ingen frihet. Det finns bara slaveri (eller "bondage") och huvudpersonen blir aldrig fri. Han må hitta ett snällare exemplar än Bette Davis bitska rollgestalt, men frihet finner han aldrig.

Bette Davis rolltolkning är fortfarande efter alla dessa år banbrytande! Än idag är det praktiskt taget tabu för kvinnor på film (main stream film) att få vara fula och elaka. Bette Davis fixade förresten själv sminket för att hon skulle se tillräckligt ful ut när hennes rollkaraktär gått ner sig totalt ... Davis har verkligen ingen fåfänga alls och hon är fortfarande en av 1900-talets starkast lysande filmstjärnor!

BG

Ingmar Bergman 100 år - Fira med filmerna, böckerna, utställningarna ... men framför allt med musiken!


Ingmar Bergman 100 år - Fira med musiken!

Det har varit ett fantastiskt jubileumsår för Ingmar Bergman med ett hejdundrande 100-års firande. Höjdpunkter under detta år har varit en filmkryssning till Ingmar Bergmans Hovs Hallar i Skåne, Norstedts utgivning av Arbetsböckerna, Jan Holmbergs utmärkta och initierade skildring av Författaren Ingmar Bergman, ett helt briljant Ingmar Bergman seminarium på Bokmässan i Göteborg (det bästa seminariet under hela Bokmässan!), en vacker och fascinerande utställning på Scenkonstmuseet i Stockholm, stadsvandringar i Ingmar Bergmans fotspår, fem nya kartor om Ingmar Bergmans värld (Fårö, Dalarna, Uppsala, Stockholm och Skåne), guidade visningar på Dramaten och den fantastiska teaterfestivalen som hölls i Ingmar Bergmans anda, med Ingmar Bergmans egenhändigt tecknade lilla djävul i lysande neon på Dramatens fasad! ...

Men om Ingmar Bergman själv hade fått välja att vara med på en enda fira-Ingmar-Bergman- tillställning, under detta sprakande jubileumsår, så är det högst troligt att han hade valt att vara i Göteborg under Göteborgs Filmfestival. Ingmar hade diskret smugit sig in på Konserthuset vid Poseidonstatyn på Götaplatsen, för att få njuta av musiken ostörd, och så hade han helt enkelt myst i fulla drag och glatt sig åt den fenomenala konsert som bar titeln: Ingmar Bergman 100 år - Varifrån kommer musiken?  En fin födelsedagspresent från Göteborgs Symfonikerna till Ingmar Bergman!

Varifrån kommer musiken? 
En fin födelsedagspresent från Göteborgs Symfoniker till Ingmar Bergman!

Titel: Ingmar Bergman 100 år - Varifrån kommer musiken?

Medverkande: Göteborgs Symfoniker, Frank Strobel dirigent, Laura Mikkola piano, Arnbjörg Danielsen regissör, Lene Juhl videokonstnär & rumsdesign och Kasper Stouenborg ljusdesign.

Plats: Göteborgs Konserthus


Om jag var tvungen att välja mellan att förlora hörseln eller synen 

– då skulle jag behålla hörseln. 
Jag kan inte tänka mig något värre än att min musik skulle tas ifrån mig.

- Ingmar Bergman


Det är synd att inte Ingmar Bergman lever längre. Han hade verkligen uppskattat den 100-års present som packades upp på Göteborg Konserthus: Varifrån kommer musiken? Ett musikaliskt drömspel i Bergmans universum med livemusik av Göteborgs Symfonikerna ... Tänk, att sitta omsluten av sin favoritmusik, framförd live av en skicklig orkester, och bara njuta, medan ljusverket och bilderna spelar över sidor och tak i den stora salen. Brusande hav, broderade snöflingor, Samlade verk av Strindberg och Ingmar Bergmans egna anteckningar. Mellan musikstyckena hörs ofta Ingmar Bergmans egen röst i högtalarna och hans egna tankar om musiken som mellansnack.

Ett mysterium som Bergman inte kan lösa

Bergmans förundran över en symfoniorkesters förmåga att verka som en organism, sammansmällt och samspelt, för att förmedla musiken under dirigentens taktpinne, är äkta och oförställd. Musiken är ett mysterium som han inte kan lösa.

Och hur är det med människan bakom musiken? Bergman hävdar att den som lever med en musiker blir lurad och bedragen, för musiken är underbar, men människan som framkallar musikens underverk är tydligen helt vanlig. Albeit med en speciell talang.

Hur många människor som levt med Bergman har funderat över samma sak? Att en mästerregissör inte nödvändigtvis är samma sak som en mästermänniska?

Filmen var Ingmar Bergmans yrke. Musiken var hans passion.

Bergman drömde om att bli musiker

Den filosofiska frågan "Varifrån kommer musiken?" ställde Ingmar Bergman i sitt sommarprat 2004. Det här var en fråga som han grubblat över och fascinerats över hela livet.

Det hävdas i ett mellansnack under kvällens program att Bergman i själva verket drömt om att bli musiker. Men den drömmen rann iväg mellan hans fingrar.

Bergmans roll blev musikälskarens, inte musikutövarens. Däremot spelar musiken en stor roll i hans filmer och det är nästan omöjligt att tänka på Bergman och inte automatiskt associera till klassisk musik, Mozart, Chopin, Beethoven, Bach ...

Ingmar Bergmans musikaliska 100-års present är ett allkonstverk som erbjuder en annorlunda ingång till den mytomspunne demonregissören och hans liv och hans konstnärsskap. Det här är ett drömspel med livemusik av stor orkester, med video och ljusspel, där såväl musiker som publik omfamnas av Bergmans universum. Och den eviga frågan - varifrån kommer musiken? - förblir en gåta.


Musikerna i Göteborgs Symfoniker, dirigenten Frank Strobel och piainsten Laura Mikkola omges av projektioner på salens väggar och tak.

Film uppbyggd som fuga

Programmet innehåller mycket Bach. Bach var Bergmans personliga favorit. I sin nyutkomna biografi Tommy berättar Tommy Berggren om sitt möte med Bergman, då Tommy inte hunnit läsa ett manus i tid och bara kom ihåg ordet "Bach" från hela manuset.

- Vad tycker du? undrade den store Bergman.

- Bach, sa Tommy, eftersom det var det enda ord han uppfattat i manuset (innan han somnade).

Bergman blev överförtjust.

- Du har uppfattat att hela filmen är uppbyggd som en fuga! lovordade Bergman

Den tilltänkta rollen hade nu Tommy som i en liten ask.

Bach var Bergmans personliga favorit och Bach spelade en stor roll i Bergmans filmer.

Bachs Saraband knyter ihop eran med Bergmans mest musikaliska filmer

Det mest träffande citatet, som speglar Bergmans relation till Bach, finns i Bergmans sista film, Saraband: "Vi går hela livet och undrar över döden och det som följer eller inte följer. Och så är det så här enkelt. Genom musiken kan jag ibland få en aning. Som hos Bach."

När det gäller Bergmans filmer märks hans kärlekshistoria till den klassiska musiken tydligast från 1961 till 2003. Från Såsom i en spegel till Saraband. I Såsom i en spegel återkommer sarabanden från Bachs Cellosvit nr 2 fyra gånger. I drömscenerna i Smultronstället (där Isak drömmer att hans kusin gifter sig) spelar kusinen ett preludium av Bach. Drömlika scener hos Bergman ackompanjeras för det mesta av Bachs eller Chopins musik. Sorg utrycks genom Beethovens Månskenssonaten och Chopins Nocturne i Musik i mörker.

Konsten att skolas till en bra lyssnare

Bergman blev en bättre lyssnare, en bättre musikalisk beundrare av klassisk musik, sedan han gift sig med konsertpianisten Käbi Laretei 1959. Han levde dagligen med klassisk musik och såg och upplevde den på ett annat sätt än tidigare. Han dedicerade den första filmen han gjorde under deras äktenskap till sin musikaliska fru --- och resten av Bergmans liv spelade musiken en större roll en någonsin. Både privat och professionellt. Både på hemmaplan och i filmens värld.

Käbi Laretei säger i ett av kvällens mellansnack att Bergman var avundsjuk på hennes förhållande till musiken. Han ville själv kunna sätta sig ner vid pianot och kunna skapa på samma sätt.


Ingmar Bergmans egna anteckningar projiceras runtom i salen.

Musiken binder samman helheten

Många Bergmanfilmer inleds och avslutas med samma musikstycke. Till exempel Fängelse (en kantat av Bach), Till glädje (Beethovens nionde symfoni), Sommarlek (Svansjön), Djävulens öga (en sonat av Scarlatti), Såsom i en spegel (Bachs Cellosvit nr 2), För att inte tala om alla dessa kvinnor (Bachs Svit nr 3 för orkester), Viskningar och rop (en mazurka av Chopin), Fanny och Alexander (en kvintett av Schumann) och Larmar och gör sig till (Schuberts Winterreise).

Musiken blir ett sätt för Bergman att skapa en filmisk helhet, att knyta ihop säcken på ett tillfredsställande sätt. Det gör också att filmen kan upplevas som en inspirerad hyllning till en av Bergmans musikaliska idoler. Musik inspirerade Bergman mycket och i ett av kvällens första mellansnack hävdar Bergmans kända stämma bestämt att han älskar att vara inspirerad. Man kan inte leva i ett vakuum. Man måste ta till sig saker. Och musiken var en ständigt, outsinlig källa till inspiration.

Bergman, Bach, Beethoven, Bruckner och Bartók

Programmet som presenteras på Göteborgs Konserthus innehåller mycket Bach. Bergman skulle ha varit i sjunde himlen. Tre stora B:n till är presenterade: Beethoven, Bruckner och Bartók. Som grädde på moset presenteras ett nykomponerat verk av tonsättaren Jüri Reinvere, som i många år var Bergmans förtrogne. Vackert, tidlöst modernt med en klassisk touch, och passar som hand i handsken in med resten av programmet.

Birger Malmsten och Mai Zetterling hade huvudrollerna i Bergmans film Musik i mörker. Göteborgs Symfoniker, dirigenten Frank Strobel och pianisten Laura Mikkola har huvudrollerna i detta 100-års kalas som med fördel kan kallas Musik i ljus. Kasper Stouenborg står för ljusdesign och Lene Juhl står för videokonst & rumsdesign och Arnbjörg Danielsen har regisserat hela kalaset.

Ja må musiken leva!




Program

Bach - Klaverkonsert nr 5, f-moll, Sats 2

Reinvere - Through the Lens Darkly

Bach - Fuga II .Allegro con moto ur Die Kunst der Fuge

Bach - Canon I. Allegro assai ur Die Kunst der Fuge

Bach - Klaverkonsert nr 5, f-moll, Allegro moderato

Bach - Canon II. Allegro tranquilo ur Die Kunst der Fuge

Bach - Fuge VII. Andantino ur Die Kunst der Fuge

Bartók - Elegia ur Konsert för orkester

Bach - Air ur Orkestersvit D-dur

Paus

Bach - Fuge XVI. Allegro Moderato ur Die Kunst der Fuge

Zender Der Leiermann ur Schuberts 'Winterreise', en komponerad interpretation

Bach - Affettuoso ur Brandenburgkonsert nr 5

Beethoven - Andante ur pianokonsert nr 4

Bach - Canon III. Presto non troppo ur Die Kunst der Fuge

Bruckner - Finale ur Symfoni nr 4 "Den romantiska"

Bach - Klaverkonsert nr 5, f-moll, Sats 2


Foto: Göteborgs Konserthus

fredag 12 oktober 2018

FILM: Christopher Robin & Nalle Puh - Manliga medellivskriser sprider sig som en trend i så kallad barnfilm




Regi: Marc Forster
TitelChristopher Robin
Svensk titel: Christopher Robin & Nalle Puh
Manus: Alex Ross Perry, Tom McCarthy, Allison Schroeder
Medverkande: Ewan McGregor, Hayley Atwell, Jim Cummings, Brad Garrett m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Walt Disney Studios Motion Pictures
Svensk biopremiär: 12 oktober 2018
Betyg: Tre

Christopher Robin - Manliga medellivskriser sprider sig som en trendig löpeld i barnfilmerna

"I’m not a hero, Pooh. I’m lost!" säger Ewan McGregor i rollen som en vuxen Christopher Robin som går igenom en medellivskris i den här nya live-action Disneyfilmen Christopher Robin (svensk titel: Christopher Robin & Nalle Puh). Manliga medellivskriser sprider sig som en trendig löpeld i filmens underbara värld, även i barnfilmerna.

Till skillnad från tidigare tecknade filmer som baserat sig på böckerna och där Christopher Robin för evigt är ungefär fem eller sex år gammal, så är filmen Christopher Robin inte baserad på någonting och det måste sägas direkt att detta inte är den riktige Christopher Robin.

Evigt unga i fantasins värld

Det finns två riktiga Christopher Robin. 

Den ene är den i A.A. Milnes böcker. Liksom andra huvudpersoner i klassiska barnböcker så blir han aldrig vuxen och han åldras aldrig.  Alice in Wonderland, Christopher Robin, Mary i The Secret Garden, Jennings, Just William, Enid Blyton's The Famous Five, Peter Rabbit, Peter Pan, Paddington ... De finns alla där, evigt unga, för varje ny generation som vill upptäcka dem.

Den andra riktiga Christopher Robin var Alan Alexander Milnes son --- han växte upp, kallade sig aldrig för Christopher Robin och som vuxen ändrade han namnet till bara Christopher Milne. Han slutade snabbt att gilla gosedjur och den ovälkomna berömmelse som de hade gett honom. Hans dotter hette Clare Milne, hon led av cerebral pares, och hon grundade som vuxen The Clare Milne Trust för att underlätta för andra som föds med handikapp.

Gosedjuren finns inte bara i fantasilekar

Christopher Robin i filmen Christopher Robin har ingenting med någon av de två riktiga Christopher Robin att göra. För det första heter han inte ens Milne i efternamn, utan Robin, hans pappa är död och inte en berömd författare, och gosedjuren lever tydligen på riktigt och är inte bara objekt för Christopher Robins egna fantasilekar. Den förnumstiga dottern heter Madeleine Robin. Hon har inga handikapp. Hon ska börja på internatskola och verkar inte speciellt entusiastisk över idén, förmodligen för att Harry Potter böckerna inte blivit trendiga än.

Trots att gosedjuren vuxit upp i en skog i Sussex så pratar de amerikansk engelska med bred accent, speciellt Winne-the-Pooh, Tigger och Piglet. För att sälja filmen i Amerika? Kom igen, Paddington, Harry Potter, Newt Scamander och Mary Poppins älskas av alla, trots att de inte pratar amerikanska! (Och James Bond och Lisbeth Salander pratar inte heller amerikanska, nu när vi ändå är inne på att lista bästsäljande trendiga litterära karaktärer på bio med icke-amerikansk accent).

Mr Banks i Mary Poppins behövde också räddas

Den här Christopher Robin karaktären i filmen Christopher Robin är som Mr Banks i filmen Mary Poppins --- familjefar, pedant och organiserad tråkmåns. Och han har ett tråkigt jobb, som han avskyr. Dock inte på en bank utan på ett företag som säljer väskor. Det är många och långa och långtråkiga scener med Mr Robin på  det tråkiga jobbet innan filmen kommer igång. Så mycket tid behövde man aldrig tillbringa på banken tillsammans med Mr Banks i Mary Poppins!

Se upp var du spiller honung!

Startskottet för filmens handling, när den väl kommer igång, sent omsider, är att en burk frukosthonung spills på en teckning av Winnie-the-Pooh som Christopher Robin gjorde som barn, och vips så kommer Winne-the-Pooh som en fluffig, tuffsig CGI-karaktär till London och ställer till massor med oreda. CGI-effekterna håller allra högsta klass hela vägen igenom, man tror verkligen att Winnie-the-Pooh är på plats i det nya hemmet i London och kladdar ner allt med sina geggiga små tassar. Christopher Robin springer pedantiskt efter med en trasa och torkar för allt han är värd.

Vem slår sönder mest? Pooh eller Paddington?

Scenen där Winne-the-Pooh trashar köket är förmodligen inspirerad av scenen i filmen Paddington där Paddington skapade totalt kaos i familjen Browns badrum. Förutom att badrumsscenen i Paddington var så mycket roligare (och hade sin grund i Paddington böckerna av Michael Bond). Winnie-the-Pooh har helt enkelt blivit ... lite lagom.

Det är svårt att veta vad filmen Christopher Robin egentligen vill.
Ge vuxna dåligt samvete för att de jobbar för mycket?
Ge barnen ännu en barnfilm som tar upp en manlig medellivskris?

Medellivskriser som tema i barnfilmer

Manliga medellivskriser börjar bli vardagsmat i barnfilmer idag, fast de tar olika mycket plats i handlingen (här tar den upp oproportionerligt mycket plats). Dock är det inte någon ny företeelse, det har förekommit i mer eller mindre lyckade filmer tidigare, från Mary Poppins med Julie Andrews (mer lyckad) till Hook med Robin Williams (mycket mindre lyckad). Om någon skulle ha råkat missa att Mary Poppins uppdrag i filmen Mary Poppins är att rädda den stackars överarbetade medellivskrisande pappan i familjen så finns det ännu en film, Saving Mr Banks med Emma Thompson i huvudrollen som författaren Pamela L Travers, som gör detta övertydligt solklart.

Manliga medellivskriser som barnfilmsunderhållning

De senaste åren har vi kunnat se gott om manliga medellivskriser på bio, där manlig hjältestatus måste återupprättas (samtidigt som mannen ska visas upp som god familjefar). Mr Incredible hade det tufft i den första filmen om The Incredibles, men det var inget emot den andra filmen, The Incredibles 2, där han kämpar med matteläxan i filmens roligaste scen.

Paddington har fått hela två lyckade filmer på bio och räddat familjen Brown från sönderfall, men framförallt har han räddat Mr Brown och gett honom den hjältestatus som han förtjänar. Barnen får återigen se upp till honom och frun får beundrande sucka "My Hero!" i filmslutets klimaxscen.

Pedanten Thomas McGregor i Peter Rabbit filmen har visserligen inga barn och ingen fru som han vill framstå som hjälte inför, men han behöver i alla fall räddas av talande kaniner, som i slutet av filmen talar om för honom att han inte behöver ha ett själsdödande jobb i London, han borde åka ut till landet och fria till sin älskade Bea och skaffa ett nytt jobb som han faktiskt tycker om ...

Och knappast någon har väl undgått att notera att Mary Poppins ska komma tillbaka i en ny Disney-film, Mary Poppins Returns, för att rädda de nu vuxna barnen Banks?! (Medellivskriser kanske är ärftliga?)

Alla har en egen Pooh eller Piglet

Den verklige Christopher Robin, alltså Christopher Milne, sa något mycket bra och tänkvärt apropå nallebjörnar: att Winnie-the-Pooh inte var någon speciell björn. Alla barn har sin egen Winnie-the Pooh. Och jag skulle vilja tillägga att alla också har sin egen Piglet --- en maskot som är så liten att den kan följa med praktiskt taget överallt. Det behöver inte ens vara ett gosedjur. I Un sac de billes är det en blå spelkula. Det är kraften som fantasin laddar objektet med som är speciell, inte själva objektet.

Var finns nästa generations gosedjur?

Vad som är oförklarligt i filmen Christopher Robin --- bland mycket annat --- är att Christopher Robins dotter Madeleine Robin inte verkar ha några egna gosedjur alls, eller leksaker, eller kompisar att leka med ... trots att hon är ganska gammal och går i skolan. Varför ska hon vänta på att pappa blir ledig för att ha någon att leka med? Varför ska hon ha pappas gamla slitna gosedjur att leka med? Hon bör ju ha sin egen Winnie-the-Pooh och sin egen Piglet! (Och om man nu ska spara på gamla teckningar och leksaker ... varför har Christopher Robins fru Evelyn inga egna barnteckningar och leksaker att komma med och visa upp, när det är hon som hela tiden surar över att Christopher Robin inte är tillräckligt rolig, tramsig och lekfull?!).

Både frun och dottern i filmen är onaturligt stela och verkar bara finnas i filmen för att ge Christopher Robin ännu mer dåligt samvete. Han lider redan av tanken på nedskärningar och att han måste låta en stor del av sin personal gå --- eftersom han har en elak chef. Ja, se där, mellanchefens otacksamma ställning!

Ett slut som inte lyfter med en flygande drake

Slutet i filmen Christopher Robin är nästan exakt detsamma som i filmen Mary Poppins --- förutom att hela familjen inte sjunger en sång tillsammans om att flyga drake (istället sjunger Richard M Sherman Busy Doing Nothing och spelar piano på stranden) --- men slutet går den här gången inte riktigt ihop med resten av filmen.

Skulle man kunna kalla filmen Christopher Robin för Saving Mr Milne eller Saving Mr Robin (med tanke på bytet av efternamn)? Kanske. På slutet har de talande gosedjuren räddat Christopher Robin och alla njuter av det goda livet i solstolar på stranden. Talande gosedjur och antropomorfiska björnar och påklädda kaniner har bråda dagar nu för tiden, med alla medelålders män som de ska rädda från medellivskriser och försäkra om deras hjältestatus.

Goodbye Christopher Robin - den riktiga Saving Mr Milne!

Det finns förresten en annan Saving Mr Milne film --- den heter Goodbye Christopher Robin och gick upp på bio i Storbritannien i september 2017. Här spelar Domhnall Gleeson (känd från filmen Peter Rabbit) författaren Alan Alexander Milne som kommer hem från första världskriget och lider av PTSD. Långa skogspromenader och tid tillbringad på lantstället hjälper --- liksom att skriva verserna och berättelserna om Winnie-the-Pooh, Piglet, Eeyore, Rabbit, Owl och alla de andra i den magiska skogen. På så sätt "räddas" Mr Milne --- naturen rehabiliterar honom, sakta men säkert.

A Bear Named Winnie - en maskot från Canada

Även en annan soldat räddas av en björn, en björn som heter Winnie. En veterinär från Canada, Harry Colebourn, tog med björnungen Winnipeg, allmänt kallad Winnie, som maskot, när han skulle ut i det stora kriget i Europa. Efter krigets slut är det mötet med Winnie som får Harry att hitta tillbaka till sin egen mänsklighet. Harry åker så småningom hem till Canada igen och arbetar vidare som veterinär  --- medan Winnie blir kvar på London Zoo och där kommer hon att bli många barns favorit att besöka. Hon blev också Christopher Robins favorit  Därför fick hans nalle namnet Winnie-the-Pooh, efter att tidigare ha haft det mer alldagliga och traditionella nalle-namnet Edward Bear.

Goodbye Christopher Robin (2017) och A Bear Named Winne (2004) har förresten samma manusförfattare och producent - Simon Vaughan. Rollen som den krigsskadade veterinären Harry Colebourn var en tidig roll för Michael Fassbender. Winnie spelas i filmen av en riktig björn, inte av en CGI-effekt, och att djur och natur har en läkande och rehabiliterande effekt är vetenskapligt dokumenterat och bevisat. Fast det hör dock inte till vanligheterna att ta in en levande björn i en sjukhussal!

Solskenshistoria med en mörk twist

När det gäller filmen Goodbye Christopher Robin så låter filmen förmodligen som en solskenshistoria, frisk luft, natur och fina djur (både levande och gosedjur) rehabiliterar Mr Milne, och böckerna gör honom dessutom framgångsrik. Med de fyra böckerna om Winnie-the-Pooh har han sitt på det torra. Men fenomenet Winnie-the-Pooh utvecklar sig till ett slags Frankensteins monster som överskuggar allt annat som Mr Milne skriver, och Christopher Robin avskydde berömmelsen (och att alla i skolan retade honom för böckerna om hans gosedjur.)

Bästa scenen i Goodbye Christopher Robin är då både björnen Winnie och barnet Christopher Robin visas upp för allmänheten på London Zoo --- och det går knappast någon betraktare förbi att de befinner sig inspärrade i bur, båda två.

Den verklige Christopher Robin Milne hade inte alls blivit glad om hans gamla gosedjur hade blivit levande och letat upp honom som vuxen, och han hade definitivt inte gett sig ut i skogen för att slåss mot osynliga Heffalumpar för att göra dem glada.

Företagsmöte med filosofiska one-liners

Bakom manuset till filmen Christopher Robin ligger Tom McCarthy (Spotlight), Allison Schroeder (Hidden Figures) och Alex Ross Perry (Listen Up Philip, Queen of Earth). Regissören Marc Forster har erfarenhet av magi och magisk realism, han ligger bland annat bakom filmen Finding Neverland (2004), men ibland är det något som inte riktigt lyfter.

Filmens klimax är --- håll i er nu! --- ett företagsmöte. Man kan knappast tänka sig något tråkigare.

Filmen kanske är tänkt att appellera till vuxna läsare av böcker som The Tao of Pooh, för Winnie-the-Pooh kommer verkligen med många new-age-aktiga och filosofiska one-liners under filmens gång.

Det ska vara barnfilm på bio!

Som barnfilm betraktad är den mest lång och långsam och långsökt. Och den är ingenting för Winne-the-Pooh fans, för vi vet ju alla att de magiska djuren egentligen finns inom oss och i fantasins värld --- de springer inte omkring på Londons gator i en 1950-tals kostymfilm och talar amerikanska.

Ändå har filmen Christopher Robin blivit en av de mest framgångsrika filmerna på brittisk bio i år --- en i en exklusiv skara på fem filmer som legat som nummer ett på biolistan i tre veckor eller mer. De andra fyra är  Black Panther, Peter Rabbit, Avengers: Infinity War och Jurassic World: Fallen Kingdom. På sätt och vis kan alla filmerna ses som barnfilmer. De kan även kategoriseras som barnfilmer för vuxna. Kanske är det filmer som får betraktarna att känna sig mer som "hero" och mindre som "lost". Tre av dem kommer från Disney.

BG

torsdag 11 oktober 2018

SCEN: En Talk Talk Show med countrystjärnan Jill Johnson, minnesmästaren von Essen, målvakten Ravelli och magikern Odelberg



Titel: En Talk Talk Show
Medverkande: Stefan Odelberg, Jill Johnson & Erik Jansson, Thomas Ravelli, Okan "Håkan" Cetrez, minnesmästaren Jonas von Essen.
Premiär: 11 oktober
Scen: Trädgår'n, Göteborg
Kommande En Talk Talk Show i Göteborg: 18 oktober Thomas Petersson och Markoolio, 25 oktober Kee Marcello, Nina Söderqvist, Tone Norum & Johan Boding, 8 november Galenskaparna Anders Eriksson och Per Fritzell, Linda Bengtzing.
Kommande En Talk Talk Show i Stockholm, på Hamburger Börs: 29 november Kristian Luuk och Per Andersson, 5 december Shirley Clamp och Andreas "Granen" Granqvist.
Konfettiregn över Jill Johnson.
En Talk Talk Show med countrystjärnan Jill Johnson, minnesmästaren von Essen, målvakten Ravelli och magikern Odelberg

Jill Johnson levererar nyskrivna låtar, färska från Nashville. Minnesmästaren Jonas von Essen imponerar och stjäl showen. Thomas Ravelli står i baren. Magikern Stefan Odelberg firar jubileum med konceptet En Talk Talk Show - fem år med showen i Göteborg och första året som den också ska gå på Hamburger Börs i Stockholm.

Se och lär, Joe Labero!

Publiken på Trädgår'n i Göteborg är definitivt på festhumör. Stefan Odelberg skojar och trollar, river av Michael Jacksons Bad, får in Jill Johnsons sönderrivna kort i ett kinderegg, sågar itu Håkan iklädd kaninkostym (dock inte Lisebergsgrön) ... Allt händer i ett rasande tempo och han stannar inte upp en enda sekund och väntar in applåder (se och lär, Joe Labero!). Thomas Ravelli hänger i baren och påpekar att hela hans framgång bygger på att han en enda gång i sitt liv slängt sig åt rätt håll. (Det var 1994). Han får också visa att han kan sjunga country.
Thomas Ravelli och Jill Johnson - premiärgäster!
Minnesmästare med koll på nötter

Kvällens höjdpunkt är ändå en överraskning: Minnesmästaren Jonas von Essen, aktuell med boken Så får du ett superminne. Medan magiker aldrig avslöjar sina tricks eller illusioner har Jonas skrivit en hel bok där han avslöjar alla sina tricks. Det gör det inte mindre mäktigt eller magiskt att se minnesmästaren i aktion. Han hävdar att alla kan lära sig att bli en minnesmästare --- men Jonas von Essen är faktiskt bäst i världen, han har vunnit VM i minnesteknik och inte bara en gång. I finalen skulle de tävlande memorera valnötter och plocka ut 4 speciella valnötter bland 200. Jonas klarade av att knäcka nöten. (För mitt inre öga ser jag en remake av The Usual Suspects med en massa valnötter i huvudrollerna --- Jonas von Essen som cool kommissarie spanar direkt in vilka fyra som är valnötshjärnorna bakom den stora nötkuppen!)
Jonas von Essen och Stefan Odelberg pratar nötter.
Det är på riktigt!

Varför blir man så imponerad av Jonas? Svaret är ganska enkelt. Visst är magi tjusigt och spektakulärt och ibland också roligt --- men vi vet alla att det är illusioner. Jonas kommer ihåg saker på riktigt. Det är äkta! Och vi vet alla hur svårt det är att fokusera och att komma ihåg saker. Två av Jonas offer i publiken kommer inte ens ihåg sina egna mobiltelefonnummer. Jonas skulle förmodligen klara av att memorera allas mobiltelefonnummer i hela publiken, och dessutom komma ihåg hur alla nötterna i baren ser ut.

Jill Johnson är som alltid lysande, den här gången verkar hon extra privat och nedtonad, ackompanjerad inte av ett stort "big band" utan bara av gitarristen Erik Jansson.
Fin avslutning med Open your heart och Erik Jansson och Jill Johnsson.
Färska låtar från Nashville

Jill berättar personligt och lågmält för publiken om sitt krossade hjärta, om hur pressen i Sverige för första gången på 20 år vadat i hennes högst personliga privatliv (och stampat lite till på det krossade hjärtat), om den nya kärleken och bäst av allt, om de nya låtarna från Nashville. Så alla hardcore Jill Johnson fans (och alla andra i publiken) kan nu skryta med att de har hört det allra senaste från Jill, innan det är utgivet. Den vackra  och passande ballanden Open your heart avslutar kvällen med Jill & co.

När applåderna rungar och alla avtackas glömmer Stefan Odelberg bort minnesmästaren. Lite ironiskt otacksamt att glömma just honom --- han var ju ändå bäst och mest minnesvärd!
Erik Jansson och Jill Johnson gör succé med nya Nashville låtar.

B.Graham.

tisdag 9 oktober 2018

FILM: Isle of Dogs - Söt stop-motion film av Wes Anderson

Jeff Goldblum, Bill Murray, Bob Balaban, Edward Norton, Bryan Cranston och Koyu Rankin i Isle of Dogs (2018)
Regi: Wes Anderson
Titel: Isle of Dogs
Röster: Bryan Cranston, Edward Norton, Bill Murray, Jeff Goldblum, Bob Balaban, Greta Gerwig, Frances McDormand, Courtney B. Vance, Fisher Stevens, Harvey Keitel, Liev Schreiber, Scarlett Johansson, Tilda Swinton, F. Murray Abraham, Frank Wood, Kunichi Nomura och Yoko Ono.
Handling: Filmen utspelar sig i ett dystopiskt Japan, där den 12-årige Atari Kobayashi arbetar för den korrupte borgmästaren i Megasaki City. Till följd av en hundinfluensa blir stadens hundar utskickade till Trash Island utanför staden. Ataris vakthund Spots är en av dessa hundar, och Atari tar saken i egna händer och använder sitt miniatyrplan för att flyga till ön och leta efter sin hund.
Land: USA, Tyskland, 2018
Längd: 101 minuter
Distribution: Fox Searchlight Pictures

Det här är en söt och rolig film, en barnfilm för vuxna, och definitivt en måste-ha-film för alla hundälskare!

Filmen utspelar sig i en påhittad version av Japan, alltså ett inne-i-Wes-Andersons-huvud-Japan. Mycket fint hantverk hela filmen igenom, man är riktigt imponerad av handlaget och alla detaljerna ...

Stop-motion för mig är annars Dug och Wallace och Gromit och Varulvskaninen ... Fullt så bra blir det inte här, men det blir bra, och det är bättre än Roald Dahl filmen om rävar som Wes Anderson gjorde för några år sedan Den fantastiska räven.

Det här är blandning av dystopi, steam punk, saker man sett i animé filmer och Kurosawa. Ingen dålig soppa. Smolket i glädjebägaren är väl att ännu en amerikan ska dyka upp som "white saviour" och rädda dagen. Det är som om amerikanerna inte kan låta bli ... Men det här är en mer subtil film an The Great Wall i alla fall.

En 12-årig pojke åker till en ö dit alla hundar förvisats för att rädda sin egen fyrfota vän Spots ... Filmen är dränkt i Bill Murray-stämning; en lugn och loj humor som levereras med god tajming, som om den vore spontant mumlad ur mungipan.

En Wes-Anderson-film är som ett övermöblerat och proppfullt dockhus, där det finns så många roliga och finutliga detaljer att det är helt sanslöst att han lyckats klämma in allt!

Så mycket hårt och kärleksfullt arbete ligger bakom den här filmen ...

i Wes Andersons katalog är det bara The Grand Budapest Hotel som kan mäta sig med Isle of Dogs när det gäller snygghet och detaljrikedom. Skilnaden är att intrigen och handlingen i Isle of Dogs är väldigt enkel och inte speciellt spänannde (jämfört med The Grand Budapest Hotel). Men det gör ju inget när hundarna är söta och tilltalande och man vet att de alla kommer att klaga sig i denna alegoriska saga, som helt tydligt INTE utspelar sig i Japan utan i Wes Andersons huvud, där det finns taiko-trummor, anime, Hokusai, sumo, kabuki, haiku, körsbärsblommor och ett svampformat moln (?! vill någon minnas Hiroshima?!)

Alla verkar vilja jobba med Wes Anderson och det syns på listan till alal som lånat ut sina röster till den här filmen: Bryan Cranston, Yoko Ono, Scarlett Johansson, Frances McDormand, Bill Murray (självklart) Tilda Swinton den superhyllade Lady Bird regissören Greta Gerwig ... . Även Anjelica Hustons har tydligen varit med, enligt eftertexterna, som rösten till den stumma pudeln… Konsten att göra en pudel, någon?

BG

måndag 8 oktober 2018

FILM: I feel pretty - Amy Schumer i konservativ komedi om önsketänkande



En mainstream Hollywood film om "female body image". Det är lite som om man skulle ge Pol Pot jobbet att göra en film om mänskliga rättigheter.

Amy Schumer är en cool komiker med självförtroende. I Trainwreck spelade hon en tuff tjej som hade hur många killar som helst --- tills filmen blev förstörd av en konservativ twist, för visst ville hon helst vara gift, precis som sin tråkiga syster (Brie Larsson) och visst blev hon monogam, tillsammans med en tråkig men snygg läkare. Och visst drog hon ner på festandet och alkoholintaget! Hujedamej, vad den filmen plötsligt blev moralisk och inte riktigt rolig.

I feel pretty är en film om en tjej som är supersnygg - spelad av Amy Schumer - men eftersom detta är Hollywood är hon ju inte tillräckligt söt snygg och smal. Hon har dåligt självförtroende, önskar sig något (som i filmen Big med Tom Hanks) slår i huvudet och tror sedan att hon är supersnygg. Fast hon ser likadan ut. (Något som inte förändrar sig är huvudpersonens tröttsamma obsession med hur hon ser ut. Kan hon inte tänka på nåt annat, nån gång?)

Här går något snett. Amy har i intervjuer sagt att huvudpersonen Renée bara inser att hon är snygg --- ja, det verkar ju logiskt! Men samtidigt introducerar hon sig på nytt för personer som hon redan känner. För att hon tror att de inte känner igen henne. Varför? Det är så himla ologiskt!!! Känner hon inte igen sig själv på gamla foton heller? Eller?

Här går ingenting ihop ... Och så inser Renée snabbt att även snygga människor kan ha problem! Till och med hennes vackra chef, spelad av Michelle Williams! Oj, vilken läxa!

Manusförfattarna ligger bland annat bakom filmen How to be single och det bästa med den filmen är att huvudpersonerna var okej med att vara singlar! Inklusive Rebel Wilson som var den som festade hårdast och hade flest killar i filmen! Och hon var övertygad om att hon var skitsnygg, utan att slå i huvudet.

I feel pretty spårar ur mer och mer ...

Men, men. Det här är en innefråga. Det finns dock bättre filmer och böcker som tar upp samma sak.
Och inte låter som en power point presentation (till skillnad från slutet på I feel pretty).

Stina Wollter på Bokmässan med sin nya bok.

Läser just nu Stina Wollters bok om kroppsuppfattning, att alla har rätt att vara och känna sig snygga.

Träffade henne på Bokmässan bad om ett foto och ...

- Åh, vad snygg jag ser ut! sa Stina

Bra kommentar för ett fint foto ... Men som jag sa:

- Du ÄR ju snygg!!!

Dagens sanning. Verkligen.

FILM: Solo: A Star Wars Story - En Rymd-Vilda-Västern med Universums mest kända meet-cute!

På uflykt i Vilda Västern ... Redo att dra snabbt!


Regi: Ron Howard
Titel: Solo: A Star Wars Story
Manus: Jonathan Kasdan, Lawrence Kasdan
Medverkande: Alden Ehrenreich,Woody Harrelson, Emilia Clarke, Donald Glover, Thandie Newton, Phoebe Waller-Bridge, Joonas Suotamo, Paul Bettany, Erin Kellyman m.fl.
USA, 2018
Walt Disney Studios

Solo: A Star Wars Story är den roligaste filmen sedan originaltrilogin (förutom Lego Star Wars filmerna) och det är den första filmen sedan den allra första Star Wars (1977) som verkligen spelar högt på hur genren hänger ihop med western-genren.

Här har man allt: duell i solen, krogslagsmålet i saloonen, det stora tågrånet, "the outlaws", den ensamme revolvermannen, olika banditgäng som slåss om samma territorium, kortspelet där den störste korthajen fuskar och har extra "ess" i ärmen ... och så de stackars förslavade människorna som tvingas jobba i gruvor eller med att bygga järnväg.

Filmen Solo är full av meet-cute situationer.

Meet-cute 1: Han Solo träffar Chewbacca.

Meet-cute 2: Han Solo träffar Lando Calrissan

Meet-cute 3: Han Solo träffar the Milennum Falcon och DET är kärlek vid första ögonkastet!

Meet-cute brukar egentligen vara ett begrepp i rom-coms där killen möter tjejen och det säger klick direkt ... Men det finns inget bättre ord för kärleken som Han Solo känner för Milennium Falcon!

När det gäller tjejen, så spelas hon av Emilia Clarke (smart val Game of Thrones är Star Wars i en fantasy medeltid) och där finns inget meet-cute, för de känner varandra redan när filmen börjar.

Han Solo får inte tjejen i den här filmen, men det spelar ingen roll, för han får Chewbacca och Milennium Falcon, och det är ju allt som spelar någon roll!

På det hela taget är detta en kanonfilm som tar tillbaka Star Wars till sina rymd-western-rötter.

En matinéfilm som man har kul med och det är också den Star Wars film som har flest och mest intressanta kvinnliga karaktärer.

En kvinnlig robot som är för robot-rättigheter och lite småkär i Lando Calrissian (och vice versa).
Namnet L3 låter som Elle three ... Elle är ju ett snyggt förnamn för en snygg tjej!

Emila Clarke som är så himla kick-ass (även utan drakar) och en blandning av girl-next-door och femme fatale.

En kvinnlig rebell-ledare, iklädd ruggigt respektingivande mask.

Här finns jakter, strider, mer jakter, mer strider, olika lojaliteter som svänger hit och dit, och en rafflande upplösning.

Solo: A Star Wars Story har allt man kan önska sig av ett matinéäventyr.

BG

FILM: Daphne & Velma - Ny långfilm om livet för Scooby Doo!



Regi: Suzi Yoonessi
Titel: Daphne & Velma
USA; 2018
Warner. Bros

Daphne & Velma. Den här berättelsen kan inte ha kommit lägligare! Den är bara så himla bra och ligger helt rätt i tiden! Sarah Jeffery spelar Daphne Blake och Sarah Gilman glänser som Velma Dinkley och gör verkligen karatären till sin egen.

Den är girlpower hela vägen och fokuserar på kvinnlig vänskap och det visar sig att de båda tjejerna som vi alla känner och älskar från Scooby-Doo serierna var bästisar och kompetenta mysterielösare långt före de åkte runt i hippieskåpbilen The Mystery Machine ...

Filmen är faktiskt mer lik Ghost World än Scooby Doo .. Den är optimistisk och rolig och undviker high school klichéer.

Som vanligt i Scooby Doo är det verkliga bovar och inte spöken som är de stora motståndarna!

Som Velma säger: Det finns en logisk förklaring till allt!

FILM: Venom - Ett stort magplask i hummerakvariet


Michelle Williams och Tom Hardy spelar sött romantiskt Hollywoodpar i Venom.  Filmen är inte så giftig som titeln vill få oss att tro ..En påkostad men nästan helt diffus superhjältefilm med osammanhängande ton, godtycklig intrig, ingen som helst tematisk röd tråd och en livlös stil. Som om man slängt ut en massa scener huller om buller och sedan satt ihop dem ...


Venom introducerades 1984 i serietidningen The Amazing Spider-Man nummer 252, då som en "utomjordisk dräkt” som Spindelmannen använde. 1988 blev varelsen Venom egen rätt.

Fast liksom en parasit (eller symbiot) behöver en värd för att andas, så verkar Venom behöva Spider-Man för att blåsa liv i rullen. Det hjälper inte att man försöker göra Eddie Brock till en Peter Parker kille som är tjenis med alla i kvarteret ... Det hjälper inte alls.



Vad hade du blivit gladast för om du höll på att bli rånad?
A) Att någon åskådare gör ingenting
B) Att någon åskådare ringer polisen eller i a f kastar en konservburk för att distrahera (eller knocka) rånaren
C) Att någon äter upp rånaren.

Gissningsvis är det mer upprörande och traumatiserande att se någon bli uppäten av en kannibal än att bli rånad.

Eddie Brock som Eddie tar alternativ A) och gör ingenting,
Eddie Brock efter förvandlingen till Venom tar alternativ C).

Peter Parker hade tagit alternativ B).

Det står liksom helt klart att killen har civilkurage redan innan han blir stark och Spider-Man säger till när någon blir mobbad i skolan osv.

(Spider-Man tar också alternativ B. Kastar något, distraherar, lämnar över brottslingar till rättvisan, men dödar aldrig godtyckligt. För då skulle han ju vara värre än de maffiatyper och skurkar som han bekämpar.)

Men Eddie är liksom bara en slashas. Som gör ingenting. Och sedan blir Venom som hans inre hund som han måste tämja så den inte bara äter upp alla den ser, inklusive den trevlige rundlagde vaktmäsaren/recenopinsten på Eddies fd jobb.

Eller så kan man se det som en buddy-movie där två olika personligheter ska komma överens, ungefär som i Leigh Whannell’s Upgrade.

Och Jekyll&Hyde karaktärerna i superhjältevärlden finns ju i drösar.

Filmen Venom är tänkt lansera ett nytt serie universum som är tänkt att konkurrera med DC:s universum, med Justice League och Batman, och Disney Marvels Universum med Infinity War och Avengers. Det nya universum ska heta SUMC. Det låter som om någon försökt stava it SUCKs och inte riktigt fått till bokstäverna utan bara känslan.

Det här är ett värre magplask än The Mummy (med Russel Crowe som Jekyll&/Hyde). Ett nästan bokstavligt magplask blir det när huvudpersonen Eddie Brock/Venom dyker ner i ett akvarium på jakt efter färsk levande hummer och chockerade restauranggäster ser på.

Det är till och med rolgiare att se Mr Bean, alias Johhny English, grilla räkor och bränna ner en annan fin resturang i Johnny English Strikes Again. Humorn går ofta snett i Venom och Tom Hardy, en av sin generations mest hyllande skådespelare, spelar över å det grövsta.

Eddie Brock/Venom är egentlignen en Jekyll/Hyde karaktär, men Hardy spelar honom mer som "the nutty professor" som raglar omkring och pratar med sig själv.

Serievärlden är full av bättre och mer engagerande Jekyll&Hyde karktärerer. Som TwoFace i Batman. Eller Bruce Banner/The Hulk i Avengers serien.

Eller för den delen Scarlet Johansons animé-superhjälte som är både människa och mekanisk övermänniska i Ghost in the Shell ...

(Captain Marvel är så klart också till viss del människa och till viss del utomjording, det är därför hon fått sina krafter).

De bästa origin storys är enkla. Föräldrar skjutna på väg hem från bion, mitt på öppen gata, polisen hittar inte gärningsmannen. Sonen tränar upp sig själv till superhjälte, för att få bukt med kriminalitet. Enkelt logiskt, och lätt för publiken att identifiera sig med. Batman skaparna drog i princip samma origin story en gång till när de skulle introducera Robin ...

Venom är en usel originstory, Eddie Brock är en grävande reporter som smälts ihop med en utomjordning. Man gillar inte Eddie Brock och hejar inte på honom ... och han ska vara den sympatiska sidan av Venom. Han är mest självgod. och spelar över och har knepig gångstil.

Det finns en massa utomjordingar som ska ta över jorden och de behöver alla värdar (människor) för att kunna andas i jordens atmosvär. Deras mål är att ta hit alla utomjordingar för att äta upp människorna, för de behöver mat. Uppenbarligen har de streamat den gamla 1980-tals serien V för att komma upp med en sådan originell idé.

Det här är allmän geggamoja. Venom är inte en rimlig adaption av serierna, inte heller är det en film som har någon som helst egen identitet. Den är, liksom för många blockbusters idag, en oformlig röra av ingenting särskilt och allt möjligt. Den ena scenen har inget att göra med den som föregick den, saker händer utan orsak eller verkan, karaktärer byter personligheter hipp som happ och intrigen består av scenarion som lika gärna kunnat komma i en helt annan ordning. Man skulle kunna tala om logikluckor – Venom är överkänslig mot ljud i alla scener utom den där han utan problem klättrar längsmed en rymdraket medan den avfyras – men då skulle man behöva nämna en plats där luckorna kan finnas. Men ingenting binder något. Allt är luckor, av olika slag.
Vad Venom har för superkrafter är egentligen oklart. Han har en lång tunga, som Gene Simmons i bandet Kiss. Han dreglar på folk (dina popcorn blir rejält blöta på 4D visningar). Han gillar att bita huvudet av saker, precis som den blå mannen i The Shape of Water, och liksom den blå mannen verkar han även ha helande krafter om han är på det humöret (även en till synes pålad och död Eddie kan piggas upp igen) men till skillnad från blå mannen biter han aldrig huvudet av någon av katterna i filmen.

Venom gillar inte höga ljud, han avskyr hårdrock, han skulle förmodligen inte gillat Kiss och han hade avskutt denna byrrliga film som använder ljudeffekter i hopp om att distrahera publiken från att filmen är usel, klippningen är usel och ingenting går ihop.

Texturen ser ut som en slemmig manet från havet. Armarna är lite bläckfisklika och hur stretchiga som helst. Stretchförmågan påminner om Elastigirl från The Incredibles 2 som just nu går på bio.  Liksom Elastigirl kan Venom förvandla sig själv till en fallskärm, för att rädda Eddies liv, och liksom Elastigril han kan förvandla sig till en sköld för att stoppa olika vapen. Och så är armarna som sagt superstetchiga. Han är också lika bra som Elastigirl att köra motorcykel och använda de stretchiga armarna för att göra stunts. Var nu en utomjording lärt sig att köra motorcykel på det där sättet ... Elastigirl har förmodligen övat på det i stort sett hela livet!

Nu till "the buddy movie": När Venom lär känna Eddie bättre bestämmer han sig för att hjälpa Eddie och rädda mänskligheten, de andra utomjordingarna ska inte få komma hit på kalas. För hemma på sin egen planet var han bara en "loser" precis som Eddie på den här planeten, men tillsammans kan de skapa en egen framgångsrik nisch ... Förutsatt att andra starkare utomjordingar stoppas från att ta över jorden (och göra Venom till underlydande loser igen). Egentligen var Venoms första plan att trycka ut Eddie totalt ... De två grälar hela tiden om herraväldet i samma kropp.

"Har vi inte nyss sett den här filmern?" undrar kompisen bredvid, och jo, det har vi på sätt och vis.
Filmen The Host baserad på en bok av Stephenie Meyer handlade också om utomjordingar som bodde i människor och de flesta tryckte bort människan och människans vilja, men en av dem lärde sig samarbeta med sin människa, de blev kompisar och startade en motståndsrörelse mot de andra utomjordiska. Fast det var fortfarande jobbigt att bo två i en och samma kropp. Speciellt när de båda kärade ner sig i två helt olika killar ... (Saoirse Ronan hade ett tufft jobb på den här filmen, hon blev tvungen att hångla med både Max Irons och Jeff Bacon).

Men att välja mellan två snygga killar ... Sådana problem har inte Eddie. Han och Venom är kära i samma tjej. Söta, väna, blonda Michelle Williams. Lite kul hade det varit om Venom blivit kär i en annan tjej eller en annan kille ...
Så ingen konflikt där.
I Warm Bodies hade Nicholas Hoults zombie åtminstone en inre konflikt om han skulle äta upp tjejen han gillade, eller bara försöka bli ihop med henne ...

Massor av filmer och böcker har nu "ta över någons kropp" temat. Den svenska Cirkeln trilogin hade det, och nu avslutades PAX serien med samma sak --- ond varelse från en annan värld söker starkast möjliga värd för att ta över och förgöra  vår värld ...

Ja, och det har  ju redan gjorts så många gånger i sci-fi och skräckfilmer och TV-serier.

Venom kunde knappast ha kommit med en tråkigare och kletigare och mer uttjatad intrig.

Man är så trött på geggan innan filmen är slut, att man aldrig vill se SUMC igen. It sucks.

Så går det när man försöker bygga ett universum på rester. Ingen fest på rester. De kanske skulle försöka tänka på att göra EN bra film, istället för att bygga ett universum.

Tom Hardy var riktigt bra som Bane i den bästa Batman trilogin någonsin (Dark Knight trilogin) och riktigt bra som coolaste killen i Inception, han som har den bästa repliken:
You've got to dream bigger, darling!

Här skulle man kunna kontra med: You've got to dream smaller! 
Om man inte bryr sig om att göra ett ordentligt jobb med det lilla, med en film, kommer hela den stora drömmen att krascha.
Som ett universum utan grund.

De bästa filmerna är fortfarande de som bara koncentrar sig på att vara en enda bra film - som Logan. Man struntade totalt i hur filmen skulla passa in i något universum eller vad man skulle lansera med det eller hur många leksaker man skulel sälja. Man koncentrade sig helt enklet på att göra bästa möjliga film.

I USA finns det teorier som at det är Lady Gaga fans som sprider dålig kritik kring Venom filmen, för de vill att hennes film A Star is Born ska toppa biolistorna.

Filmen Venom klarar så bra av att förstöra för sig själv att det behövs inga Lady Gaga fans som hjälper till. Om det inte var Lady Gaga fans som låg bakom manus och regi och klippning och löjliga specialeffekter och påfrestande ljudeffekter och dåligt skådespeleri ... En person måste i alla fall vara glad över den här filmen  Sam Raimi. Hans svarta gubbe utan namn i Spider Man 3 är nu inte längre den sämsta Venom någonsin ...

BG

FILM: Mamma Mia! Here We Go Again - Passerar en miljon biobesökare i Sverige!