lördag 27 juni 2026

FILMCHALLENGE 1000 FILMS: Kaspar Hauser - var och en för sig och Gud mot alla - Lättsmält och rolig klassiker...


En ung man dyker plötsligt upp i Nürnberg 1828, nästan oförmögen att tala och gå, med ett märkligt brev i handen. När Kaspar Hauser steg för steg lär sig språket och möter omvärlden avslöjar hans naiva blick samhällets fördomar och maktstrukturer. Regi: Werner Herzog. I rollerna: Bruno S. Walter Ladengast, Brigitte Mira, Willy Semmelrogge, Michael Kroecher m.fl.


Omdöme: Gammal klassiker som är oväntad rolig och "lätt tittad". Inget svårsmält pretto alltså.


Betyg: 4


FILMCHALLENGE 1000 FILMS: Raye live i Royal Albert Hall - Fenomenal konsertfilm

 


Rayes genreöverskridande musik blandar friskt, med inslag från jazz, soul, R&B, pop, hiphop och blues. Debutalbumet "My 21st Century Blues" utkom 2023 och fick ett närmast överväldigande mottagande. I september samma år spelades konsertfilmen "My 21st Century Symphony Live" in, i självaste Royal Albert Hall. Med sig på scenen har Raye stor orkester, kör och ett celebert besök på orgelläktaren, där den engelska organisten Anna Lapwood gör ett musikaliskt gästspel. (Storbritannien, 2023).

Omdöme: Underbar konsertfilm. Raye är verkligen hudlös - och hutlös - och klär bland annat av sig in på bara underkläderna när hon sjunger om sexuella övergrepp ... Starkare än så här blir det inte, och jag har inte sett något bättre på Royal Albert Hall. Fenomenalt.

Betyg: 4


FILMCHALLENGE 1000 FILMS: Wall Street: En film och dess era - Briljant fransk dokumentär om stilbildande film ... där skurken blev "hjälte"





Fransk filmdokumentär från 2018. Idag betraktas den som en klassiker, regissören Oliver Stones femte långfilm Wall Street. Filmen hade premiär 1987 och den genomcyniske börshajen Gordon Gekko har i Michael Douglas tolkning kommit att bli en kultfigur och näst intill fått eget liv. Antingen som förebild eller som avskräckande exempel, beroende på hur man ser det. Här berättar de tillsammans med flera andra inblandade om hur filmen kom till, hur man hämtade inspiration från verkliga förebilder och om hur filmen flera decennier senare har fortsatt och fortsätter att framstå som hyperaktuell.

Omdöme: Briljant fransk dokumentär. Fransoserna kan dokumentärer! Oliver Stones mamma är förresten från Frankrike.

Betyg: 4



fredag 26 juni 2026

FILM/TV: Alan och Amandas italienska husdröm - En euro i Toscana och många besvär ...


I ett försök att ge nytt liv åt glömda städer säljer italienska kommuner tomma hem för en euro. Genom att uppfylla en gammal dröm köper Amanda Holden två förfallna lägenheter i den pittoreska staden Salemi och övertalar bästa vännen Alan Carr att tillbringa en sommar med att renovera dem, med målet att skapa ett italienskt drömhem.

Omdöme: Alan och Amanda är väldigt roliga och charmiga. Speciellt Alan ... Nu när det är fotbolls-VM kan det vara värt att påminna om att Alan Carrs pappa är en av de största fotbollsprofilerna (som manager och talangscout) ... och sonen blev vald sist till varje lag i skolan. Väldigt bollrädd och väldigt gay och väldigt rolig ... Som Alan själv säger: jag har aldrig varit inne i garderoben ...

Betyg: 3

FILMCHALLENGE 1000 FILMS: Newcomer - Sportfilm om psykisk ohälsa

 


Handling: En förstaårsstudent på college går med i universitetets roddlag och blir besatt av att ta sig upp i toppbesättningen, kosta vad det kosta vill. Jakten på resultat driver henne in i en allt mer extrem fysisk och psykisk kamp där gränsen mellan ambition och självdestruktion suddas ut. Regi: Lauren Hadaway. I rollerna: Isabelle Fuhrman, Amy Forsyth, Dilone, Jonathan Cherry, Kate Drummond m.fl.

Omdöme: En del av SVT plays queersatsning (pride sommar) - men också en väldigt deprimerande sportfilm, som inte handlar om sport och glädje utan hur sport leder till mani och depression och psykisk ohälsa. Välspelad och imponerande debutfilm.

Betyg: 4

FILMCHALLENGE 1000 FILMS: A Simple Favor - Simpelt långtråkigt GG

 


Handling: En mörk komedi om den ensamstående mamman Stephanie som driver en populär blogg om föräldraskap. Hon blir vän med den eleganta och hemlighetsfulla Emily, vars son går i samma skola som hennes egen. När Emily plötsligt försvinner bestämmer sig Stephanie för att själv ta reda på vad som hänt - och dras in i ett nät av lögner, hemligheter och oväntade vändningar. Regi: Paul Feig. I rollerna: Anna Kendrick, Blake Lively, Henry Golding, Andrew Rannells, Linda Cardellini m.fl.

Omdöme: En medelålders Gossip Girl. Ojämn och långtråkig med soundtrack som inte alls passar till filmen. Och vilken jävla BFF försöker sätta dit sin nyförvärvade BFF för försäkringsbedrägeri, samtidigt som hon stöter på hennes man? Om Anna Kendricks karaktär hade blivit mördad som straff, då hade det blivit en bättre och mer trovärdig film ... ;D

Betyg: 3

FILM: Avatar x 3 - rymd, vatten, eld och aska ...

 



Titel: Avatar box med hela trilogin

Betyg: 4 och 3 och 3 ...

Avatar började som "space Pocahontas" - en western i rymden där "new frontiers" ska erövras, och den vite cowboy som vi får följa väljer att bli blå och gifta sig med en prinsessa - eller i alla fall hövdningens dotter och bilda familj.


Avatar 2 - Way of Water - fortsätter som en western där "indianerna" rånar tåget som kommer med förnödenheter till nybyggarna. Vi får veta att planeten Jorden kommer att gå under, så nya områden kommer att koloniseras. Felet är bara att det redan bor folk på de nya ställena och de vill inte ge upp sitt territorium till nya invandrare. Same old, same old ... 

Sedan ... blir det en mix av Lord of the Rings och Transformers och Game of Thrones och Jurassic Park och Hajen och Titanic och i stort sett alla blockbusters som finns. Tjusiga smala folk med spetsiga öron flyger omkring på drakar (typ) och säger högtravande saker. Det är patriarkal struktur och alla förväntas följa order. Människorna har transformers som hjälp till att bygga grejor, och även till att själva bli längre och större. En jättehaj (typ) jagar en av huvudpersonerna under vattnet. Tills en ännu större varelse attackerar. Världen är full av ormbunkar och jättedjur, som i Jurassic Park filmerna. På slutet sjunker ett osänkbart jätteskepp och en massa folk ska rädda sig och inte drunkna, medan de förgäves försöker stänga olika dörrar mellan olika delar av fartyget. Det är inte alltid lätt att se vem som är vem eftersom alla är blå. 

Avatar 3 - Fire and Ash - introducerar  en vulkanhäxa som är skitförbannad på allt och alla, och hon och hennes klan slår sig ihop med människorna, eftersom hon och hennes klan hatar alla andra Na'vis och eftersom de inte fick hjälp från Eywa (det magiska  gudomliga trädet).

Gång på gång blir någon i familjen Sully kidnappad och måste räddas. Det är ungefär samma intrig som i Avatar 2 som återanvänds gång på gång. Det är imponerande att de lyckats smeta ut en så tunn handling till över tre timmar. Förutom alla referenser till gamla goda blockbusters så har man med en referens till Gamla Testamentet där Abraham ska offra Isak, men backar i sista sekunden. Eywa går från New Age flum i den snygga Fern-Gully-regnskogen i ettan till en hämndlysten gammaltestamentlig gud i trean. "Döda alla människor"  befaller en blå, ung version av Sigorney Weaver och Eywa gör som hon blir tillsagd. Aska och eld folket bad tydligen inte tillräckligt snällt när de svalt i 40+ år i öknen. Någonstans, när alla statister dödas på löpande band, så undrar man vad James Cameron har emot "blue collar workers". Det här är inte onda människor, det är fattiga människor som inte får några andra jobb (varför skulle de annars riskera liv och lem på uppdrag i rymden) för att rädda mänskligheten. Och förmodligen har jobben i bilindustrin försvunnit till Kina, därför är rymden nu full av folk från Detroit som pratar amerikanska.

Avatar serien ... hur ska man betygsätta den? Den börjar lovande, och sedan går det utför. Bland annat för att man tappar bort det ursprungliga kärleksparet, opposites attract, som träffades i den första filmen. Istället koncentrerar man sig på deras tonårsbarn som alla låter som amerikanska surfare som hela tiden säger "bro" och "cuz" och "that was sick". Och så skriker de woohoo hela tiden, när de gör (för dem i deraas värld) helt normala saker, som att flyga på drakar. Danerys skrek aldrig woohoo.  Tänk dig ett gäng mountinbike cyklister med Jenny Rissveds i spetsen som hela tiden skriker woohoo. Eller folk som pendlar till jobbet på AutoBahn. Woohoo vad häftigt det här är! Nästa gång jag sätter mig på ett silverfärgat snabbtåg ska jag skrika Woohoo ... för tåget går snabbare än en Avatar-drake. Och egentligen är tåget ju ett under av ingenjörskonst. Men inte tänker vi på det. Vi skriker inte ens woohoo när vi ser en igelkott eller en ekorre - och enligt ekologer i verkligheten är de tydligen mer komplexa och komplicerade än de påhittade varelser vi ser i rymden.

That's life.

Vad kommer nästa del att heta? Avatar - dust to dust? Avatar - gegamoja och lera?
Vem vet. Den som lever  får se och vi får väl skrika woohoo och fejka lite entusiasm i väntan på femte (och förhoppnngsvis) sista delen.