FILM: The Running Man - Stephen King nyfilmatisering haltar mer än springer ...

Film: The Running Man

Regi: Edgar Wright

Medverkande: Glen Powell, Josh Brolin, Colman Domingo, Michael Cera med mera ...

Betyg: 3

Aktuell: på 4K UHD, BD med mera ...


Edgar Wright är en av de bästa regissörerna, the new brit pack, som gjort några av de bästa och roligaste filmerna - från Cornetto trilogin till Last Night in Soho. Nu har har gjort sin mest påkostade film ... 

... men större lass med glass innebär inte alltid bättre kvalitet - eller för den delen mer smak. 110 miljoner dollar har det kostat för att göra en ny filmversion av Stephen Kings framtidsdystopiska roman Den flyende mannen. Det här känns varken som Edgar Wright eller Stephen King. Det här är urvattnad blåbärssoppa som inte tar någon framåt i spåren. Vad är det här? Hungerspelen spin-off? En mesig Y.A. roman i mängden? Går det ihop? Vad är meningen med det här? Medan många dystopier utspelar sig i en romarriket-light-version så utspelar det här sig i en värld som har AI ... vilket gör hela intrigen idiotisk och onödig, för man behöver inte få människor att göra saker för att sända det, det räcker att lägga upp AI manipulerade bilder och få folk att tro på dem ... vilket också görs under filmens gång ... och därmed är filmen själv med på att underminera sig själv och sitt manus och någon eventuell logik i manuset. Just AI var inte så på tapeten när Stephen King skrev sin roman. 

Glen Powell (Twister, Top Gun: Maverick, Anyone But You) är känd som den nya generationens Hollywood filmstjärna (innan AI kommer och gör alla filmstjärnor obsolete?) och han spelar Ben Richards, en man som ständigt är arg, argare än en man som heter Ove.  Han är fattig och har räkningar att betala och ett sjukt barn  och det är dyrt att vara sjuk (alltså: ungefär så som många folk har det i dagens USA) och hans lösning är att söka sig till TV-världen. Alla programmen är så dåliga att man undrar hur det finns budget att göra dem och hur någon kan tjäna något på dem ... man kunde lika gärna ösa upp AI-slop i stora skopor.

Ben kommer med i programmet The Running Man där det gäller att hålla sig undan och hålla sig vid liv i 30 dagar. Det blir alltså en annan nivå av fara än när Maria Montazami med dotter jagas av Robert Aschbergs hejdukar i Kanal 5 och avslutar varje lyckad dag med champagne. Ben och hans program är mycket mindre roligt än Maria Montazami och vilket program som helst, och dessutom är programmet långsökt, långsamt och ologiskt. Och varför det skulle leda till revolution ... ingen aning. Har inte folk evighetslånga talkshows som håller dem nedsövda, i stil med Sverige Live där det renoveras gjutjärnspannor och diskuteras matlagning och en tittare får ny stil? Varianter av det programmet finns i alla länder och fungerar utmärkt för att söva befolkningen.

The Running Man har filmatiserats förut - 1987 kom en version med Arnold Schwarzenegger.  Superfånig. Edgar Wright har däremot satsat på att vara så trogen förlagans dystra framtidsvision som möjligt och publiken skrivs på näsan och filmen tar sig själv på gruvligt, gravligt stort allvar. kritik mot media, klasskillnader och The Kardashians. Det går knappt att bli mer PK.

FILM: Bugonia - Grekisk-koreanska knäppigheter blir till kammardrama med Stone och Plemons

Betyg: 3

Aktuell: på 4k UHD, BD med mera

De gamla grekerna skördade stora framgångar med knäppa och perversa dramor redan på antiken - och vår tids poster boy för grekiska knäppheter är

Giorgos Lanthimos, som nu är tillbaka med två av sina favoriter,

Emma Stone och Jesse Plemons, i huvudrollerna. Fast ... Bugonia är i ärlighetens namn egentligen genren K-knäpp. Filmens motsvarighet till K-pop. Populära, knäppa, småperversa historier som omvärlden smaskar i sig snabbare än kimchi och kombucha. Frågan är: behövs det en amerikansk remake av en grek, av en redan perfekt, knäppt koreanskt sci-fi framgång? Det korta svaret är: Nej. Vad tillför en amerikansk remake? Helt enkelt att vi får se Emma Stone och Jesse Plemons i ett långt och ofta långsamt kammardrama. Stundom känns detta mer som Ingmar Bergman i en amerikansk remake - typ Scener ur ett äktenskap, skildsmässodramadelen. Stone och Plemons går rond efter rond, landing the punches.

Jesse Plemons spelar Teddy, en kuf som tror stenhårt på konspirationsteorier, han har läst på allt som finns darknet, och pluggat in alla Reddit-trådar och han är säker på att utomjordingar från andromedagalaxen promenerar runt mitt ibland oss och att de kommer att bli ansvariga för planeten jordens imminenta undergång. Teddys plan är att kidnappa en utomjording och tortera hen, eller förhandla med hen, och förhindra mänsklighetens undergång. Utomjordingen spelas av Emma Stone, en stenhård chef som behandlar sina anställda som skit ... och här någonstans börjar man tänka på den gamla komedin Horible Bosses ... Som faktiskt var mycket roligare (och där kidnaping stavas med ett p ...) Utomjordingen kidnappas, Teddy börjar tortera och förhandla, och det är självklart att allt kommer att gå åt pipsvängen. Medan originalet har en manlig utomjording kör denna remake med en kvinnlig utomjording. Men den uppenbara twisten på slutet är exakt densamma.

Ännu en onödig remake? Går allt ihop? Är det någon som bryr sig? Korta svar: Ja, nej och nej.

FILM: Springsteen: Deliver Me From Nowhere av Scott Cooper - Snyggt filmporträtt av en deppig Springsteen och Nebraska

FILM: Springsteen: Deliver Me From Nowhere

Regi: Scott Cooper,

Manus: Scott Cooper, efter Warren Zanes bok Deliver Me from Nowhere

Medverkande: Jeremy Allen White, Jeremy Strong, Stephen Graham, Odessa Young, Paul Walter Hauser, Gaby Hoffmann, Grace Gummer, Marc Maron, David Krumholtz, Matthew Anthony Pellicano jr. med flera ...

Betyg: 4

Aktuell: på BD etc.


Kocken i Disney-serien The Bear, Jeremy Allen White, har blivit affischnamnet för begreppet "hot rodent boyfriend" - och nu för The Boss. Men det här är ingen fullständigt Springsteen biopic, filmen handlar om tillkomsten av albumet Nebraska från 1982.

Bruce Springsteen var en lidande gitarrsnubbe som kände att han tappat bort sig själv mer och mer ju större han blev som artist. Svaret var att gå tillbaka till rötterna och att leta efter sig själv.

Nebraska blev Bruce Springsteens sjätte album, där bossen fajtas mot sina inre dämoner på ett nästan Bergmanskt sätt - det är spöken som inte lämnar honom ifred, det är smärtsamma minnen som ska dissekeras och det är relationen till rötterna. Verket har integritet. Filmen är däremot konventionell. Kanske en förolämpning mot hard core fans, för så här kan väl ingen ha tänkt sig Nebraska-Bruce, eller kanske en förolämpning mot filmvetare, för det här är en film som verkligen målar allt nummer efter nummer.

Biopics brukar välja mellan korta nedslag för de redan frälsta (som i alla fall kommer att klaga på filmen, eftersom de själva är större experter på sin idol än alla manusförfattare/regissörer/skådespelare) och porträtt som ska omfatta hela wikipedia sidan, där barndomstrauma och uppgång och fall (och eventuellt uppgång igen) är stapelvaror inom dramaturgin.

Det här är en biopic som velar mellan de två vägarna. Smal stig, fokus på Nebraska. Bred landsväg, fokus på hela wikipedia sidan och barndomstraumat och huvudpersonens trasiga, såriga relation till fadern. Det senare är en stapelvara inte bara inom biopics utan inom i stort sett all film, i alla fall all amerikansk film och mainstream Hollywoodspektakel. Som nu senast Predator: Badlands. Där sonen tar fadern av daga, efter att han brottats med sina egna dämoner, och här löser man konflikten med ett slags kram - sonen ska sitta i faderns knä ... en scen som är så knepig så att den antingen måste vara sann eller väldigt, väldigt dåligt påhittad.

Filmen Springsteen: Deliver Me From Nowhere är dessutom väldigt, väldigt övertydlig.

Karaktären Jon Landau tolkar hela tiden Springsteens musikaliska process - det är lite som om man slagit på SVT:s syntolkning och teckenspråkstolkning och tydligare tal, allt på samma gång ... och toppar det hela med detaljer om olika inspelningstekniker och mackapärer och vad ljudtekniker pysslar med.

Den som älskar vinyl får här sitt lystmäte när det gäller närbilder på läckert snurrande vinylskivor ... Det finns ständiga reklaminslag för apparaternas produktnamn (jag hör i fantasin SVT:s syntolkning lägga till "... och det finns även andra märken ...")

Stephen Graham, så bra i Netflix serien Adolescence och som labil kock i Boiling Point ... (en så mycket bättre kock-serie än The Bear) är med som en mycket enkel, tvådimensionell pappa-figur.

Det blir aldrig något djuplodande far-och-son porträtt. Det blir aldrig något djuplodande musikporträtt. Man är väldigt väldigt upptagen och närapå autistiskt upphetsad över att prata om de olika tekniska prylarna och själva inspelningen. Där ligger fokus.

Jeremy Allen White som the boss? Inte alls lik. Varken utseende eller rörelsemönster eller röst. Alt är fel. Förutom New Jersey-dialekt och jeans som inte passar (märke: Levis .... men det finns också andra jeans-märken). Det hela är som en karaoke cover. Någon har piggat upp sig till AW - efter jobbet som kock på stjärnkrogen - men det är inte övertygande. Dock ett bra försök.  Varför ska man förresten se någon klä ut sig till Springsteen och hitta på saker runt honom, där originalet finns på riktigt? Det som är bra är extramaterialet, birollerna och hela tolkningen av 1980-talet på landet ... som är långt från de neondoftande citytolkningar som vi brukar se av 1980-talet.

FILM: Sisu 2 - Sisu: Road to Revenge är ultravåld 2.0

Sisu 2.0

Film: Sisu: Road to Revenge

Regi: Jalmari Helander

Medverkande: Jorma Tommila, Stephen Lang, Richard Brake med flera ...

Betyg: 3

Aktuell: på 4k UHD, BD med mera ...

KAJ lärde världen att bara bada bastu. Aatami Korpi lär världen finsk sisu. Det är väl inte konstigt att Finland är världens lyckligaste land ... ? 

Yksi, kaksi, kolme ... megakaxig ... (mega-kaksi?) machomannen Aatami Korpi vägrar att dö - igen - i finländaren Jalmari Helanders våldsamma Sisu-uppföljare. Här är "lagom" inte alls tillräckligt, och "för mycket" är heller inte alls i närheten av tillräckligt ... Det är extra mycket ultravåld i nära nittio minuter, i en uppföljare som är bättre än ettan, och det är medvetet överdrivet och dumt, med glimten i ögat ...

Det är så överdrivet att man bara kan skratta.

Den guldgrävande och stoiske finländske machoknutten Aatami Korpi (spelad av Jorma Tommila) introducerades med buller och bång och blod i filmen Sisu för ungefär två år sedan - och nu är han tillbaka. 

Andra världskriget är förbi, Ryssland  (eller Sovjetunionen) har helt fräckt gluffat åt sig stora delar av östra Finland, Aatami åker över den nya gränsen när han ska montera ner sitt gamla hus där familjen mördades av sadistiska ryska soldater och han planerar att senare bygga upp sitt hem på nytt någonstans i Finland. Får Aatami leka Byggare Bob i fred? Absolut inte. Ryssarna skickar ut officeren Igor Draganov (Stephen Lang) med sina hejdukar för att döda Aatami innan han når gränsen. Men Aatami är svårare att döda än Bruce Willis i hela Die Hard serien. Det här är ultravåld 2.0. Och kanske någon slags aggregationsterapi för alla människor, och deras anhöriga, som utsatts för ryssarnas övergrepp, mord och våldtäkter genom tiderna? Historien upprepar sig. Gång på gång.

Det är inte många repliker i filmen, men det här är inte en film som någon ser för vitsiga dialoger eller verbal förmåga över huvud taget. Filmen är medvetet orealistisk, överdriven och överdrivet våldsam. Och filmen rullar obönhörligt och effektivt fram mot det ultravåldsamma slutet och en episk final battle ... eller? Slutet är inte säkert. Visst kan det bli en Sisu 3.0.

FILM: Nürnberg - Russel Crowe äger, Malik ser och lär ...

FILM: Nürnberg

Regi: James Vanderbilt

Medverkande: Rami Malek, Russell Crowe, Leo Woodall, John Slattery, Michael Shannon, Mark O’Brien, Colin Hanks med flera ...

Betyg: 3

Aktuell: på 4kUHD, BD etc.

Regissören och manusförfattaren James Vanderbilt har imponerat med porträtt av ondska förr, som när han skrev manuset till regissören David Finchers Zodiac.

Nu har Vanderbilt inriktat sig på rättegångarna i Nürnberg, där ledande nazister efter andra världskriget skulle ställas till svars.  Fokus ligger på Hermann Göring (forne Gladiator Russel Crowe),  den högst rankade ledaren av Tredje riket, som ställdes till svars för sina handlingar - Adolf Hitler begick självmord i sin bunker. Förtjänar alla "a fair trial"? Svaret här är ja. Psykiatern Douglas Kelley (Bohemian Rhapsodys Oscarsvinnare Rami Malek) ska bedöma hur pass "friska" de anklagade är och till sin hjälp har han en duktig, gullig tolk (Leo Woodall från senaste Bridget Jones filmen).

Vanderbilt själv har i flera intervjuer sagt att han haft Hannibal Lecter i tankarna när han skrev Görings roll i filmen ... Innebär detta att Rami Malek ska föreställa Jodie Foster?  Ja, båda två kan i alla fall sjunga och dansa ...

Behållningen i filmen är Russel Crowes insats. Svagaste kortet är Rami Malek. Och att det här är en sådan där fin, pretentiös, klassisk Hollywoodfilm där man ska prata om ondska, godhet och människans valfrihet, där en mängd kända manliga karaktärsskådespelare får fina, matiga roller och rejäla repliker och monologer ... och vad får de kvinnliga skådespelarna? Tre miniroller som mest kan ses som cameos. Samtliga är klyschiga kvinnokaraktärer, rena rama schablonerna, ingen har några vettiga repliker, ingen har någon meningsfull "screen time".  Kelley framstår mer och mer som en oprofessionell idiot. Han smugglar ut Görings brev till kärestan och flirtar hejvilt och totalt omotiverat med en kvinnlig journalist. Filmen hade blivit bättre om man strukit detta. Och fått ännu färre scener för kvinnorollerna. Filmen är sorglig i sin människosyn på så många sätt - men inte i första hand på det sätt som filmmakarna tänkt sig.

FILM: One Battle After Another - "Oscarsbait" lockar till sig One Award After Another ...

 

Film: One Battle After Another

Regi: Paul Thomas Anderson

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Teyana Taylor, Chase Infiniti, Sean Penn, Benicio Del Toro, Regina Hall ...

Aktuell: 4K UHD och BD etc.

Betyg: 3

Det är dags att agna krokarna med Oscarsbete och här var det fullt med feta maskar och feta masker. Regissören Paul Thomas Anderson har värvat sin kompis Leonardo DiCaprio för att kasta sig in i ett en actionkomedi om vänsteraktivister som slåss mot en vit makt elit. Make America Great Again ... Eller?

Den här filmen känns oerhört tam och de här människorna känns som pappersklippdockor jämfört med alla de modiga människor som på riktigt protesterar mot ICE - och två av dem har skjutits till döds. I verkligheten. Leonardo DiCaprio gör samma grej som han gjort i alla sina senaste filmer. Färgade Foxy Brown liknande kvinnor hamnar i samma roller och i samma situationer som de alltid hamnar i.  Och Benicio Del Toro är också som vanligt. Sean Penn känns lite trött. Men han kan nog  spela en sådan här skurkroll i sömnen. Om du skulle råka slumra till så är det rejält med buller och brak hela filmen igenom för att väcka dig med jämna mellanrum.

Den sanna filmen Ku Klux Klan-infiltratören som går att se på SVT play ända till och med 2027 är mycket bättre --- för det handlar om en modig människa som faktiskt på riktigt vågar göra något åt vit makt idioterna.

Det här är ett slags låtsas-mod i en feg film som folk ger - och kommer att ge - en massa filmpriser, för att klappa sig själva på axlarna och gratulera sig själva för sitt eget låtsas-mod, istället för att göra något på riktigt.

Genren är förresten actionkomedi, och actiondelarna är sådär, och komedidelarna är sådär, lättmjölk hela vägen, helt och hållet utan tajming och humor. Så av actiondelen och komedidelen fungerar ingen del, och de fungerar ännu sämre tillsammans. 

Vad hände med tur, talang och tajming i amerikanska actionkomedier? Point Break, med bankrånarpresidentsurfarna, hade allt, One Battle After Another har inget. Det är snarare ännu en självgod scen efter en annan som staplas på varandra. För att dingla med bete inför Oscarsjuryn ...

Fågel, fisk, mittemellan? Mest fisk - och röstfiske. Och filmen är på tok för lång.

Buddyactionkomedin Midnight Run var förresten bättre. Och kortare.

FILM: Predator: Badlands - Firma robot och rovdjur är en duo vi är redo att heja på en gång till ...

Film: Predator: Badlands

Regi: Dan Trachtenberg

Medverkande: Elle Fanning, Dimitrius Schuster-Koloamatangi, Mike Homik med flera ...

Betyg: 4

Aktuell: på 4K UHD och BD etc.

Predator: Badlands sneglar lite lagom på Alien franchisen, kommer med lagom mycket fanservice och är samtidigt lagom fristående och gör lagom mycket sin egen grej, samtidigt  som man känner igen så mycket från annan fantasy/sci-fi/skräck. "The bad guy" som ska få sin egen story line, "the villain" som ska recastas och bli "the hero". Det har funkat för alla, från Terminator Schwarzenegger till den före detta onda fen Maleficent. Och så har man toppat allt med en trendkänslig ligger-i-tiden debatt om toxisk maskulinitet.

Något som trendar på kultursidorna (och inte bara där) är allt snack om toxisk maskulinitet, och huvudkaraktären i Predator: Badlands lär sig sakta men säkert att ta avstånd från toxisk maskulinitet, att inte bli som sin far, att värdesätta att vara en "alfa" på sitt eget sätt, som en alfavarg som tar hand om sin flock ... Fast sonens uppror mot fadern och hans värderingar är i och för sig inte något nytt inom populärkultur och finkultur - från antikens dramer till Carl Jungs psykoanalys, "patricide" (där sonen gör slut på fadern, mentorn eller fadersfiguren, intellektuellt och/eller fysiskt) är stapelvaror inom dramatiken och sedermera inom filmhistorien.

Nu ska man inte bli avskräckt och tro att Predator: Badlands är för intellektuell, här rullar huvuden snabbare än i Frans G. Bengtssons Röde orm och ett zombiespel kombinerat. Och i centrum står en omaka vänskap, i stil med den i The Mandalorian, där en gullig robot (spelad av Elle Fanning) blir vän med predatorvarelsen (spelad av Dimitrius Schuster-Koloamatangi) och denna duo knatar vidare sida vid sida genom hela äventyret.

En stapelvara i gammal klassisk skräck,  speciellt under den viktorianska eran, är den onda tvillingen, och Elle Fanning får njuta av att spela ond tvilling också --- eller snarare: ond tvillingrobot. 

Predatorn var  en gång i tiden förresten Arnold Schwarzeneggers gamle nemesis, och nu har hen gjort samma resa som Terminatorgubben själv - från skurk till motvillig hjälte, genom sina val och genom att strunta i den nedärvda "förhandsprogrammering" som familjen och hans kultur pådyvlat honom. Även robotarna verkar ha valmöjligheter och kan ignorera programmeringen från det där ondskefulla företaget som alltid  dyker upp i Alien filmerna.

Det är mer humor än vanligt och mer gulligheter än vanligt och mer moralkakor än vanligt nu när Predator är inne på sin nionde film ... och att döma av slutet så är tian redan planerad, klappad och klar.

Och visst är vi redo att heja på firma robot och rovdjur en gång till ...

Massor av extramaterial och för alla som alltid älskat denna franchise och även Alien och Aliens ... så är detta så klart måste-ha i sci-fi/fantasyhyllan. En av de bästa filmerna i denna serie av alla de  som kommit på senare år.