SCEN: Homecoming för Skånetösen - Lisa Nilsson är grande finale på Gripenscenen, Culture Club Ängelholm

Artist: Lisa Nilsson

Medverkande på scen: Lisa Nilsson, sång och percussion, Mattias Torell på tre olika gitarrer och Sebastian Notini på alla andra instrument ...

Fotnot: Mattias Torell och Lisa Nilsson har tidigare kört föreställningen "I nöd och lust" tillsammans ... Nu när de två har utökats och blivit en trio går det väl ingen nöd på dem längre? Nu är det bara lust ...

Datum: 30 juli 2026

Plats: Gripenscenen, Hembygdsparken, Ängelholm

Publik: Fullsatt

Arrangör: Culture Club Ängelholm

Sommaren är kort, även om det mesta inte alltid regnar bort och ett åskväder är på väg in över Ängelholm när Ängeln runt hörnet skrider in på scenen och gör en Homecoming. Lisa Nilsson är huvudattraktion på den sista konserten som Culture Club anordnar i år utomhus på Gripenscenen i Hembygdsparken i Ängelholm. Solens sista strålar silas genom grenverket och Lisa Nilsson låter som en stolt Skånetös som fullkomligt går all in på att köra en lång version av Här Är Mitt Liv - eller kanske programmet Min Sanning - mellan låtarna.

Lisa Nilssons föräldrar var från Perstorp respektive Åstorp och Lisa och hennes två bandmedlemmar var där på besök tidigare under dagen. Home Sweet Home. Historiens vingslag. Mamma Birgit från Perstorp älskade bokskogar och Lisa säger sig alltid känna sig hemma i en bokskog och nära sin mamma. Nu är det ju inte en bokskog som omger Gripenscenen, det är mest tallar blandat med flera olika sorters lövträd, men tanken är god och det bildar stämning när Lisa stolt pratar om sina kära skånska föräldrar. Gösta från Åstorp gillade musik. Men ... kanske blev Lisas bonuspappa från Kalmar den störta influencern i hennes musikaliska liv? Han matade henne med 90-minuters band med Ola Magnell. 

En fördel med att vara barn på 1970-talet, menar Lisa, var att ingen frågade barnen vad de ville äta eller vad de ville göra eller vad de ville lyssna på eller vad de ha för playlist i bilen hela vägen från Stockholm till sommarhuset utanför Kalmar. Här är maten. Ät. Här är musiken. Lyssna. Med den effekten att barnen fick i sig mycket som de inte visste om att de ville ha ... När Lisa Nilsson som vuxen musiker sjöng och spelade tillsammans med Ola Magnell och hennes bonuspappa från Kalmar satt i publiken, han som alltid varje år pekade ut "Här bodde Ola Magnell" när de närmade sig Kalmar, då kände Lisa att hon fått MVG i livet ... En känsla som väl är få förunnad.

Lisa Nilsson har fler kända musikaliska vänner än Ola Magnell (vars sista konsert hon uppträdde på) som till exempel Åsa Jinder. Riksspelman och nyckelharpsvirtuos. Lisa och Åsa fick sin låt utvald för uruppförande på Nationaldagen - en ära ditintills bara förbehållen "gubbar". Låten kom till via badet och Facebook. Något som verkar vara en röd tråd i Lisas skapande. Samarbetet med Jens Hult kom också till via bad och Facebook - ett extravagant badande i kopparbadkar med lejontassar och med en piccoloflaska champagne som grädde på moset (eller som skum på badet ...) Det är inte alla som har en så trevlig arbetsplats som Lisa Nilsson. Samarbetet med Marit Bergman - också detta via Facebook - gick sämre. Lisa fick den perfekta texten av Marit, som Lisa sedan tonsatte. Det visade sig dock att Marit redan själv tonsatt och spelat in texten. Bottennapp. Tills Lisa ringde en trygg norrländsk vän som skrev en humoristisk text, där fuck-you:et låter som ett litet melodiskt påfågelsrop. 

Mattias Torell växlar flitigt mellan tre gitarrer, Lisa Nilsson själv kör mycket percussion och länge har denna duo turnerat tillsammans med föreställningen "I nöd och lust" ... Nu går det inte längre någon nöd på duon. Numera ackompanjeras de även av Lisas hemvändande vän Sebastian Notini som skapat och spelat in musik i Brasilien i 25 år tillsammans med många av de största brasilianska artisterna. Det finns en historia av korsbefruktning när det gäller inspiration, musikalitet och kunnande. Duktiga svenska musiker, kompositörer och producenter är förresten flitigt efterfrågade i många länder. Och svenska musiker i sin tur blir inspirerade av sin resa ... Visst finns det plats för lite upptempo och brasilianska rytmer i programmet och Lisa själv hör till den svenska musikelit som lockats till Brasilien för att inspireras och för att komma bort från den ibland lite stela svenska musikscenen och ledsna ankdammen. Man behöver inte vara en expert på portugisiska för att ryckas med av Lisas entusiasm och heta rytmer.

Alla Lisa Nilsson fans vet att Mattias Torell och Lisa Nilsson fann varandra under inspelningen av Himlen runt hörnet. Musikaliskt alltså. Mattias är fortfarande gift med sin Kerstin, konsertpianist, sångerska och sångpedagog (hon utbildar kanske framtidens små Lisa Nilssons?) som han träffade på musikgymnasiet. Lisa är fortfarande avundsjuk, för hon vill också ha en Kerstin att vara gift med - en partner i behov av mycket egentid som glatt vinkar av musikern när hen ger sig ut på vägarna. Lisa Nilsson var som bekant gift med en annan gitarrist i sju år, under den tiden låg samarbetet med Mattias Torell lite i träda ... Men man konstatera att skilsmässan hade något gott med sig: Lisa och Mattias hittade tillbaka till varandra och turnerar nu flitigt. A match made in heaven.

Nästa spelning är i Örebro. Undras om den publiken också får höra långa historier om skånska bokskogar ... Vissa mellansnack är för långa och invecklade och med långsökta skämt. Allt behöver inte skojas bort. Och ibland kan musiken och texterna få tala för sig själva och berätta sin egen historia. Bakgrunden hur de kom till, och i vilket badkar Lisa Nilsson befann sig i, spelar ingen roll. Andra mellansnack är spot-on. Korta, koncisa, äkta. 

När Lisa Nilsson berättar om kärleken till sin pappa och kärleken som de delade till musiken kryper en tonårsdotter med långt ljust älvhår närmare sin gråhårige gamle far ... och de myser extra mycket till låten som Lisa tillägnar sin pappa. Det är kvällens finaste bild. Det är Himlen runt hörnet för mig.

Bildspel från kvällen:

SOMMAR: Det bästa med utflykt till Hembygdsparken i Ängelholm med Pettson och Findus, en get, en våffla och mycket mer ...

 Pettson och Findus ... Solklar ETTA på listan! Final i morgon ... (de kommer tillbaka till Ängelholm nästa år igen ...)

Findus skojar med Pettson på Gripenscenen ...

Geten gör en audition för Modrena Museet ... med bildäck och allt ...

Våffelstugan ...

Våfflan ... Såååå läcker!

Pettson och Findus förråd av solrosor och charmiga pinnaler ...

Dovhjortar som vilar i värmen ...

Hästarna har vilopaus och vilopuls ...

Gullegrisar som vilar i värmen ... skafötters ...

Pytteskogen ... lek och bus för småttingar!

Trollmor och hennes ungar som binds i svansen i Pytteskogen ...

Dovhjort poserar ...

SCEN: Allsång på Vallarna med Idolstjärnan Sofia, Måns Möller och Christer Sjögren fångad av en stormvind ...

 

Annika Andersson bländar Måns Möller och publiken med sin allsång om Blända av till halvljus (Stefan & Krister klassiker  från 1997)

Scen: Allsång på Vallarna 

Datum: 27 juli 2026 på Vallarna i Falkenberg

Gästartister: Idolfinalisten Sofia Gregersen, stand-up komikern Måns Möller, smörsångaren från Vikingarna Christer Sjögren och saxofonisten Martin Lindqvist.

Allsångsledare: Annika Andersson och Sonny Enell

Medverkande: Jonathan Larsson & Carl-Oscar Korenado producenter, Bo Liljedahl allsångslegendar, 

Axel Andersson kapellmästare & gitarr, Benjamin Önnhed kapellmästare & bas, Peter W trummor, Petter Boström keyboard & piano, Sandra Boman sång, Lydia Schough sång.

Fångad av en stormvind. Måns Möller och Christer Sjögren gästar Vallarnas populära Allsång på Vallarna, mitt i ett rejält blåsväder, liksom Falkenbergsbördiga Idolfinalisten Sofia Gregersen, som hinner med både att lansera en egen nyskriven låt och att finstämt tolka jazziga Monica Zetterlund.

Att det blåser på västkusten, det är det normala. När meteorologerna varnar för blåst i Halland, då blåser det rejält.

En äldre dam som är rejält insmord i mycket väldoftande myggmedel sammanfattar kvällen så här: "Vad gör man inte för Christer Sjögren?". Hon tillhör dem som försvinner i pausen, så svaret är förmodligen: "Man gör inte vad som helst." En halvkväll i blåsväder räcker. Sedan ska man hem och mata myggen.

Christer Sjögren hinner med Blue Hawaii före paus och sparar My Way och Leende guldbruna ögon till kvällens slutkläm. Han ackompanjeras fint av saxofonisten Martin Lindqvist och Vallarnas egen dragspelslegendar Bo Liljedahl, liksom hela det dansbandssvängiga allsångsbandet, som kvällen till ära fått både en ny trummis och en ny keyboardist: Peter och Petter.

Körsångerskorna Sandra och Lydia har var sitt rivigt nummer (Sandras Carola-tolkning av Fångad av en stormvind passar extra bra just ikväll) och allsångsledaren Sonny Enell klär ut sig till Madicken och kör hårdrocksversioner av Pilutta dig visan och några andra barnvisor tillsammans med en komikerkollega som förmodligen ska föreställa Lisabet. MEMIL (Medelålders Män i Lycra) blev just till MEMILV - Medelålders Män i Ljuva Volangklänningar. Just ikväll kanske komikermåttet redan var rågat - det blir mycket snack och lite sång (och ännu mindre allsång) när Måns Möller är en av hedersgästerna. Annika Andersson kan däremot konsten att multitaska, hon är både rolig och sjunger samtidigt. Blända av till halvljus är en gammal Stefan & Krister klassiker som verkligen får publiken med på noterna. Allsång utan allsångshäfte. Mer Stefan & Krister till folket, mer Stefan & Krister på Vallarna. Förutom deras tjusiga bänkstaty, som är mycket välbesökt under kvällen.

Sedan kan man fråga sig om det är någon mening med att bjuda in komiker långvägaifrån till Vallarna - eftersom det redan finns så många som är så mycket roligare i Falkenberg.  Falkenbergsrevyn,  Vallarnas friluftsteater, Paraden, Teatergläntan  ... Måns Möller har inte så mycket konkurrens hemma i Stockholm. Att importera komiker till Falkenberg är ungefär som att ta en snöboll till Sahara. Den avdunstar innan man märker att den gjort något.

Måns Möller försöker komma ihåg skämt som han och Annika utbytte när de båda var med i samma gamla TV-program. Ett av dem handlar om vilket pris man helst skulle vilja ha som trofé, OS-guld, FIFA:s VM-buckla eller Annika Andersson ... Att döma av reaktionen från publiken tycker ingen att det är roligt. Det givna svaret är väl ett OS-guld, Björn Ferry har sagt att ett enda OS-guld räcker för hans del och nu har han jobb som expert resten av livet. Två OS-guld är lika onödigt som två kylskåp i öknen. Men ... Donald Trump lägger ju beslag på alla möjliga olika priser som han inte vunnit, han har bland annat en fotbollsbuckla (som han skulle ha delat ut till vinnande lag) och ett Nobels Fredspris i Ovala rummet. Det vore väldigt roligt om Annika Andersson plötsligt dök upp i Trumps prisskåp, rakt framför den lysande orangea mannen, och började sjunga Blända av till halvljus ... Den tanken får mig i alla fall att skratta. Men det är lite sorgligt att ens egen virrande stream of consciousness hittar på bättre skämt än de som levereras på scenen.

Måns son Viggo verkar i alla fall vettig, liksom hans nya flickvän Sofia (inte Idol-Sofia). Hans skämt om dem handlar om hur Viggo tröttnar på en trerätters lyxmiddag och istället börjar färgsortera pjäxor och om hur Sofia gillar självplock av jordgubbar, loppis och Gekås i Ullared (som Måns bara kallar Ullared - Ullared är inte en affär, det är ett ställe där folk bor, precis som Falkenberg eller Stockholm) ... Måns har bokat svindyrt spa, och flickvännen vill tillbringa hela dagen i morgon på Gekås i Ullared. Eller på loppis. Eller i en jordgubbsodling. Sonen dissar den fina middagen och sorterar skodon istället. De där två vet minsann hur man kan ha roligt i livet utan att spendera storkovan. My kind of people.  Skämtet om Hasse "Kvinnaböske" Andersson, som har ett ärr över hela bröstet efter en pacemakeroperation, är en typisk platt fall inget skratt bombfinal ... där borde punchline ha varit utifall Hasse gått med i snapphanarna för att strida för Skånes (och Hallands) frihet mot överheten i Stockholm (och fått battle scars ...) inte om att han ätit för mycket ... Kom igen nu, det här är inte Ivar Arosenius Kattresan! Måns besök hos urologen går betydligt bättre hem hos publiken. Och nu klarar Måns av att kissa igen. Kul för honom.

Idol-Sofia återkommer med en allsång och går från klarhet till klarhet och Falkenberg har fått en ny älskling. Som kostat Sonny Enell 174 kronor i röstning. Men ... som alla vet, den som vinner Idol är inte alltid den som är vinnare i längden. Idol-Sofia har framtiden för sig.

När det gäller hyllningar av vackra röster är det på sin plats att hylla Lydia Schough och Sandra Boman, både för kollektiva insatser och för solonumren. Vilka pipor, vilken utstrålning. Gäster kommer och går, körtjejerna består.

Apropå kommer och går ... var blev Måns Möller och Christer Sjögren av? Unga fans stod snopna kvar vid scenkanten, för den yngre generationen har lärt sig att man möter fansen ... Det kvittar om det är Pettson och Findus, Ola Salo från The Ark eller Dag-Otto på Vallarna ... Vallarnas ensemble har förresten i trettio år troget mött fansen för selfies och autografer efter varje föreställning. Ikväll försvann artisterna snabbt som blixten. Kanske för att vara först i kö när Gekås i Ullared öppnar i morgon ... ?!

Förresten. Yngst på Vallarna ikväll var två år gamle Dylan (och den yngste som sjöng från allsångshäftet var en musikalisk sexåring) och den äldsta var en pigg 99-åring, därmed blev Annika Anderssons mamma, blott 92 år gammal, utklassad i kampen om äldsta sångfågel i publiken. Det är inte många evenemang som har ett åldersspann på 97 år bland fansen. Allsång. Vallarna. En kulturskatt att värna. 

En gren, en kvist och en dahl ... Christer Sjögren, Martin Lindqvist och Bo Liljedahl.

Annika Andersson och Måns Möller sjunger allsång ...

Sofia Gregersen, Annika Andersson, Måns Möller, Christer Sjögren, Martin Lindkvist, Bo Liljedahl.

SCEN: Tuppens minut - Pettson och Findus briljerar i Ballongteaterns 20-års jubileum

Pettson, Tuppen och Findus ... i Tuppens minut.

Titel: Tuppens minut

Medverkande: Pettson och Findus och Tuppen och Gustavsson.

Scen: Gripenscenen, Hembygdsparken Ängelholm

Av: Ballongteatern, efter Sven Nordqvists böcker om Pettson och Findus.

Besökt: klockan 13, måndagen den 27 juli  2026

Spelas: Hela denna vecka! På Gripenscenen i Hembygdsparken, Ängelholm.

Kommande: Håll utkik efter fler Ballongteaterproduktioner OCH de återkommer till Ängelholm redan nästa år!

Uppsluppna skratt och förtjusta små skrik ekar framför Gripenscenen - det är imponerande fullsatt en helt vanlig måndag klockan ett på eftermiddagen, och klockan tre är det dags för dagens andra matiné. Det är Pettson och Findus som gör succé - tjugonde gången gillt. Deras närvaro på Gripenscenen i Hembygdsparken i Ängelholms har blivit en kär tradition. Tuppens minut visar att än har Pettson och Findus mycket kvar att ge i Ballongteaterns fina regi. Själva bokkaraktärerna av Sven Nordqvist är numera 40+, men det kan man inte ana när man ser den spralliga lilla kattungen springa över scenen och skutta över bänkraderna och leka kurragömma med hönorna ... Och med publiken!

Barnen hjälper mer än gärna till för att Findus ska se var hönorna har gömt sig på scenen. Och sedan försvinner Findus ut i publiken, till småttingarnas ohejdbara förtjusning ... Två hönor (inte levande, tack och lov) har gömt sig bland bänkraderna och den sista, klurigaste hönan har gömt sig i Pettsons hatt.

Tänk vad roligt Findus har tillsammans med hönorna! Men allt ska komma att förändras ... Den lurige Gustavsson prackar på Pettson en galet galande tupp och snart får ingen en lugn minut hemma på gården. Dessutom vill inte hönorna leka med Findus längre. De beundrar bara den nye sprätthöken ... ja, alltså tuppen. Det här påminner lite om när någon ny kommer in i kompisgänget och är häftigare och tjusigare och mer spännande och kan andra saker ... Findus känner sig eländig och oälskad. Det var ju han som alla hönorna beundrade! Nyss! Det var han som hittade på alla hyss! Och roade hönorna! Nu jagar tuppen lilla Findus bara han närmar sig hönsgården ...

Tuppen, som heter Jussi, ger sig till sist ut på sångturné och Findus blir herre på täppan igen. Men inte förrän tuppen även jagat ut Pettson i publiken ... Det här är verkligen en interaktiv föreställning. En timme går snabbt när man har roligt, men det känns också som en lång och gedigen föreställning där man har fått in mycket historia och många äventyr och massor av skämt och upptåg per minut. 

Det blir massor av skratt och bus. Och efteråt sätter sig Pettson och Findus vid scenkanten och alla som vill får ta selfies med sina idoler. Det bildas snabbt en lång och entusiastisk kö. Några småttingar kan bara titta förundrat på Pettson och hans runda glasögon och höga hatt och lurviga skägg och mamman får inte ett enda kort där barnen tittar in i mobilkameran ...

Det här är en gedigen, interaktiv teaterupplevelse med högkvalitativ Sven Nordqvist konstnärlig dekor och fenomenala energiska skådespelare. Två tummar upp! Så här ska Pettson och Findus hyllas, upplevas och förvaltas!

P.S. Lantlig, fin inramning till Gripenscenen, massor av riktiga höns och andra djur att titta på i Hembygdsparken (Findus hade gillat detta!). Du kan även passa på att besöka Pettson och Findus hus i Hembygdsparken (ingen entré för detta) och att se Pettson och Findus som staty (ny attraktion sedan 2025) och att äta Pettson och Findus inspirerade våfflor i våffelstugan - med sylt och grädde eller glass och nutella ... Som gjort för en uppföljare till Pannkakstårtan!

Två tummar upp för Pettson och Findus!

Pettson, Gustavsson och Findus tackar för applåderna!

FILM: Dead Man's Wire - Inget Stockholmssyndrom för Bill Skarsgård ...

 

Titel: Dead Man's Wire

Regi: Gus van Sant

Medverkande: Bill Skarsgård, Dacre Montgomery, Colman Domingo, Myha’la, Cary Elwes, Al Pacino ...

Aktuell: på blu-ray  och 4K UHD 

Betyg: 3

Någonting med Dead Man's Wire får mig att tänka på det där dramat om Stockholmssyndrom med Ethan Hawke. Stockholm. Den filmen var bättre. Fast alla kidnappningsfilmer där kidnappare och kidnappningsoffer börjar ha en relation med varandra på något sätt måste ju per automatik mer eller mindre påminna om varandra. Det finns bara så många varianter som man kan göra. 

Dessutom: alla filmer som mjölkar 1970-tals nostalgi påminner om varandra. Att förlägga sin film till 1970-talet, den gyllne eran för filmer med snygg design, läcker estetik, bra skådespelare, komplexa manus och svängig musik, har blivit ett vanligt trick för filmmakare idag. Försöker man lura publiken att filmen är bra, bara för att det ser ut som en 1970-tals film? Det blir inte automatisk Taxi Driver klass bara för den skull ...

Det är morgon den 8 februari 1977 i Indianapolis. Radioprataren pratar på, jazzmusik spelas. Någon lyssnar ... Någon som är mycket nervös och hispig. En man som blivit orättvist behandlad, enligt honom själv,  tar en bankdirektör som gisslan. Förövaren riggar ett hagelgevär mot gisslans huvud genom att använda ståltråd. Dead Man's Wire. Ett lånebolag har lurat folk på pengar, och huvudpersonen vill upplysa allmänheten om detta. Och att skriva arga insändare räcker inte...

Bill Skarsgård innehar den verklighetsbaserade huvudrollen som gisslantagaren Tony Kiritsis. Han spelar ut hela sitt register med olika känslor och det är trevligt att få se Bill utan att han är täckt av en massa smink och CGI-effekter. Han slipper också hålla en röd ballong i handen. Han har nog med alla skjutvapen ...

Media följer dramat och kan inget göra, polisen följer dramat och kan inget göra ... Kommer gisslan att överleva? 

Gus van Sant växlar mellan nyhetsinslag som återskapas och stillbilder med dokumentär stil. Al Pacino, en av 1970-talets stjärnor som slog igenom i Gudfadern, spelar kidnappningsoffrets pappa, det är han som är chefen för hela skiten som - möjligen - lurar fattiga hipp som happ.

Det här är en annan variant på den nu trendiga Eat the Rich genren (som ärligt talat börjar bli rejält tröttkörd, White Lotus blommar inte för evigt ...). Ready or Not filmerna kör slashervarianten, Gus van Sant kör avslappnad dokumentär stil.

Al Pacino hade förresten Bill Skarsgårds roll i Dog Day Afternoon som kom ut 1975, en film som även den var baserad på verkliga händelser. Att återanvända den gamle filmstjärnan i en skurkroll är ett högst medvetet val från Gus van Sant. För att fritt parafrasera Hoola Bandoola Band (och Lena Ph?): Vem i hela världen kan man lita på? Även de gamla hjältarna som Al Pacino har fallit från sina gamla upphöjda piedestaler ...

FILM: Ready or Not 2: Here I Come - Blixten slår sällan ner två gånger på samma kurragömmaställe ...

Nu blir det sommar-skräcksöndag här i TK!

Titel: Ready or Not 2: Here I Come

Regi: Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett, 

Medverkande: Samara Weaving, Kathryn Newton, Sarah Michelle Gellar, Shawn Hatosy, Elijah Wood, Néstor Carbonell, David Cronenberg ... 

Aktuell: på blu-ray och 4K UHD

Betyg: 3

Tips1: Samma gömställe fungerar sällan lika bra andra gången du ska leka kurragömma med kidsen. De har redan genomskådat dig ... Tips 2: Blixten slår sällan ner två gånger på samma ställe ... Tips 3: Att göra samma kurragömmafilm en gång till är inte en bra idé ... Vilket kan sägas om många uppföljare.

I hopp om ett andra blixtnedslag är det så många som gör om samma film en gång till, men med större budget, mindre originalitet och sämre resultat. Så klart att även Ready or Not skulle få en kurragömma uppföljare, och här går man verkligen in för More is More ... som skamlöst rider på Eat the Rich vågen ... som ärligt talat börjar bli lite ... eh, mätt vid det här laget. Måttet var rågat med filmen Triangle of Sadness, och serien White Lotus, och allt efter det är stela efterrätter på ett buffébord som ingen vill ha.

Vi ställs alltså inför ännu mer dödlig kurragömma och slasher och istället för en mordisk, slem, rik familj finns det hur många som helst och istället för en blond final girl som ska vinna leken finns det två. Det är lite som om man skulle ha två Katniss Everdeen i Hungerspelen. Som så många gånger i skräckfilmer handlar det om syskon och falnad syskonkärlek och avundsjuka och hinder som de två syskonen måste övervinna för att hitta hem igen och hitta tillbaka till varandra igen ... Det är lite som Hans och Greta en gång till. Nya brödsmulor, nya häxor, samma gamla story. Vad som räddar filmen är att skådespelarna som spelar syskonparet är bra i sina roller.

Samara Weaving återvänder från ettan och får här sällskap av sin nästan lookalike, duktiga Katherine Newton som bland annat är känd från HBO:s Big Little Lies och som mordoffer i Oscarsvinnaren Three Billboards Outside Ebbing, Missouri.

Samma regissörer (Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett) och manusförfattare (Guy Busick och R Christopher Murphy) står för anrättningen och det verkar finnas en trea inplanerad. Ska ännu en syster hittas? Eller en lillebror? Finns det fler kändisar som ställer upp i dödliga cameos och biroller?

Här kan nämans Buffy the Vampire Slayer tjejen  Sarah Michelle Gellar och hobbiten Elijah Wood och  regissören David Cronenberg ... Det är inte alla filmer som kan skryta med sådan grädde på den blodiga slasher-moset.

Inte lika nattsvart, inte lika kul, ännu mer absurt, ännu mer långsökt ... men inte sämre än annan ny skräck i samma genre. Det finns sämre sällskap än Samara Weaving och Katherine Newton. Nu får vi se vart brödsmulorna leder oss nästa gång ... Slutet lämnas väldigt öppet för uppföljare.

SCEN: La Traviata med Skånska Operan - Linnéa Sjösvärd briljerar som kärlekskrank Kameliadam

 

Titel: La Traviata

Av: Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave. 

Regi och översättning: Ola Hörling. 

Orkesterarrangemang: Daniel Fjällström. 

Musikaliskt ansvarig:  Albert van Pham. 

Kostym: Fredrika Lilius. Scenografi: Rigmor Grönwall.

I rollerna: Linnéa Sjösvärd, Markus Pettersson, Seth Sundman, Alexandra Olsson Andersen, Anne Daugstad Wik, Arvid Emilsson, Gabriel Olsson, Esbjörn Christensson, Eric Schoeffler, Isabella Rubin.

Plats: Ystad teater, 22 juli 2026.

Skånska operans sommarturné varar till och med den 13 augusti.

Greta Garbos klassiska Kameliadam som opera - eller musikalen Moulin Rouge med pampigare musik. La Traviata är operan som är baserad på Alexandre Dumas den yngres klassiska roman, men filmen med Greta Garbo i titelrollen och musikalen Moulin Rouge (som är ett fritt riff på Kameliadamen) är förmodligen vad en popkulturellt bevandrad modern publik känner bäst till. Och i Skånska Operans tappning blir La Traviata just popkulturell och modern. Vi befinner oss i ett läckert designat 1960-tal där huvudpersonen matchar bubbelgumscerise med knallorange och inredningen i hennes hem, tillika pjäsens stora partycentral, skulle kunna ha varit med i en tidig Bondfilm. Eller Austin Powers. Drinkskåpet är laddat, designersoffan inbjudande, älskare står på rad ... och för huvudpersonen Violetta gäller det att välja en rik man, som baronen, som kan ge henne inkomster och sponsra hennes liv som modedrottning, it-girl, influencer-partypingla, festens medelpunkt ... you name it.

Men hjärtat vill ha det hjärtat vill ha ... Hjärtat vill ha en fattig pojk med medelklassvärderingar. Partyprinsessa träffar helyllekille och vänder blad och flyttar ut på landet ... nog känns detta igen från otaliga romcoms, familjefilmer, Hallmark produkter, feelgood böcker och så vidare. Hon ska omvändas. Ge upp staden, ge upp sitt arbete och ge upp sin livsstil. Ångra sina tidigare val och sina älskare och sina vänner och skämmas för sin förmögenhet och sina vackra klänningar och dyra juveler och höga klackar. Vara praktiskt, vara nedtonad, vara trogen sin man. Och inte andas ett ljud om att hon försörjer honom. Väl på landet, med noga inövade könsroller, ska det hållas höns och produceras ägg och bakas surdegsbröd. Lyckligt (konservativt) slut. Ridå.  Fast ...

Nu är det bara första akten som slutar så. Operan fortsätter efter pausen och alla som någon gång sett en opera vet att alla överlever inte, och vanligtvis är det den kvinnliga huvudpersonen som går hädan. Som straff för tidigare partajande och promiskuitet, som straff för översvallande passionerad natur eller som konsekvens av att hon satsade på kärleken.  Rent krasst: på den här tiden var sjukvården under all kritik och massor av människor dog av tuberkulos. Och en tuberkulospatient hade aldrig kunnat sjunga huvudrollen i La Traviata ... Så klart. Det krävs rejäla lungor och magstöd och ett decennium av operastudier - minst. Dessutom skådespelartalang och utstrålning. Samtidigt som vi hör smäktande toner ska vi kunna tro på att den stackars flickan är blek och döende.

Den ljuvliga Linnéa Sjösvärd har allt detta, och mer därtill. Hon är självlysande i huvudrollen, både som färgstark demimond i storstaden och som kärlekskrank och lungsjuk patient på en gammal soffa. 

Hon spelar ut hela registret av känslor och pendlar mellan trots och sårbarhet, hopp och förtvivlan. Hon går från att vilja ha champagne varje kväll till att vilja ha kärlek varje dag. Det förstnämnda var mer okomplicerat.

Scenen är myllrar av het operatalang med välskolade pipor, här kan man spana efter framtidens stjärnskott och alla är uppklädda i smällkaramellsnygga stasser. Alla gör sitt för att fylla scenen maximalt med febrig energi och partykänsla. Det ska festas som om varje natt vore den sista. Förr eller senare får ju partygänget rätt.

Scenografin är både avskalad och stilrent snygg. Man kan fantisera om så mycket mera runt det som vi erbjuds. Här finns drinkglas och magnumflaskor och en vas med vita blommor, som skulle kunna vara kamelior, som en blinkning till La Traviatas inspiration. På landet finns en vas med prästkragar eller margeriter.  Originalets huvudperson hette Marguerite.

De korta färgglada klänningarna, de glänsande lackstövlarna, de pråliga stora mönstren, alla lena sammetskavajer och veckade halskrås ... allt ropar party, the swinging sixties ... och ett mode som kommit igen många gånger och på något sätt blivit tidlöst. Spice Girls hade kunnat ha de här klänningarna, Nickelodeon kids hade kunnat ha de här kläderna ... och min mormor sydde exakt en  sådan klänning som huvudpersonen har på sig i inledningsscenen. Jag norpade den ur garderoben till ett studentparty. What goes around, comes around. Och det gäller i synnerhet färggrant mode. Efter en lång tid av blekhet vill alla ha färg och lekfullhet igen. Och La Traviatas kranka, bleka slut mår bra av att kontrasteras mot den tidigare färgglada uppsluppenheten och levnadsglädjen. Vi ska känna att Violetta förlorar något - när all färg rinner bort från hennes ansikte, hennes kläder ... och hennes soffa. Dekoren bleknar med henne, som om den vore närmast sörjande.

Det finns roliga små glimtar, bland annat den fest där Violetta råkar ha två älskare på plats, som hon försöker parera, och hon försöker gömma sig bakom ... en röd ballong. Pennywise would approve.

Sin vana trogen så översätts alltid operorna till svenska när Skånska Operan drar ut på turné. Det är ett mycket lyckat grepp, man kommer nära personerna i handlingen och det ger en annan vardaglighet. Och varför ska operor inte översättas? Musikaler översätts. Såg en briljant Moulin Rouge på Rondo. Och att operor översattes till svenska var helt normalt när Birgit Nilsson var den största operastjärnan i Sverige. Visst går det att sjunga urstarkt, känslosamt och vackert även på svenska.

Regissören Ola Hörling har här flyttat berättelsen till en tid då ungdomskulturen växte fram på allvar, och många subkulturer och frihetsrörelser. Många började ifrågasätta och begära mera. Idag verkar det finnas många bakåtsträvande rörelser ... och återigen kritiseras kvinnors body count, livsval och arbeten. Vad de än väljer så är det fel. Den här uppsättningen balanserar på ett föredömligt sätt originalet från 1800-talet, som poängterar kärlekens rena väsen, mot moderna frågor om kvinnors rättigheter, rätt till fri kärlek och egna pengar. Violettas kärleksobjekt må vara ung, snygg och självsäker, men han är också fattig som en kyrkråtta och kommer från en moraliserande och religiös medelklass som ser ner både på Violetta och hennes egna förmögenhet. Kvinnor ska veta sin plats - bli försörjda och inte ligga runt. Känns dessa ideal igen i dagens flöden där tradwives och lyckliga "enkla" lilla huset på prärien liv marknadsförs? Den här uppsättningen har fått en vacker gammal klassiker att se ut som ett brännhett inlägg i den moderna debatten, lika eldfängt och färgstarkt som Violetta själv och hennes första sprakande scenkostym.

Triangeldramat är både dramatiskt och nedtonat. Orkestern med violin, viola, cello och piano guidar karaktärerna genom kärlekens med och motgångar, där hoppet är det sista som lämnar människan. Hela tiden ligger det musikaliska temat som Verdi skapat nära dansen - som ett klassiskt dansband. Det är liv och dans och leende guldbruna ögon ... som till sist slocknar.

Det här är en uppsättning som kommer nära publiken och nära hjärtat. Närhet är ledordet. Alla på och bakom scenen och i orkesterdiket har skapat något som smälter samman till en både klassisk och nyskapande helhet. Och detta är en lättillgänglig opera som är föredömligt kort, samtidigt som den är fullpackad av känslor, hjärta och smärta, längtan och trängtan ... Om du har en vän som aldrig gått på opera förr ... ta med denne till Skånska Operans La Traviata. Det är omöjligt att inte bli biten av dramatiken och smittad av operans kärlek.