Janne Andersson var förbundskapten mellan 2016 och 2023. Då var då. Boken börjar med slutet och arbetar sig sedan tillbaka till början. Ett inte unikt, men ändå ett ovanligt grepp, när det gäller memoarer.
Det börjar med att Janne Andersson, likt Robert Gustavsson i sin Tony Richardsson speedway imitaiont, gång på gång försäkrar att han inte är bitter, trots att han blivit grovt sviken och felbehandlad och inte ens avtackad ordentligt. Efter att ha varit förbundskapten för fler matcher än någon annan.
Dramaturgin fungerar inte, eftersom i vissa fall behöver man se första mötet och hur en vänskap byggs upp innan storyn är klar. Det som känns kul i början blir mindre kul efter hand. Man kan i och för sig göra som med en japansk manga och börja bakifrån.
Det var bättre förr. Lex Janne. Han försöker aldrig förställa sig. Sida på sida, rakt på sak, utan krusiduller. Typiskt Janne Andersson.
Kärleken till fotbollen kan summeras med att förberedelser kan slå ut ren skicklighet och därför överpresterade (eller överlevererade) Sverige många gånger under Janne Andersson.
Då var då, och nu är nu, som Andersson säger. Nu är han fotbollspensionär. Trots att han älskar fotboll och inte har fyllt 65 än. De som verkligen älskar fotboll brukar komma tillbaka till den, på ett eller annat sätt. Som Svennis som reste runt till sina olika lag tills han drog sin sista suck och förkunnade hur lycklig fotbollen gjorde honom och hans sista tid i livet. Janne Andersson borde ha gott om tid för att göra comeback. Om rätt lag ringer, så kanske ... Då var då, nu är nu, men sedan kom sedan ... och Sedan vet vi inte vad som händer. Vem vet. Aldrig smakar väl korv med bröd så gott som på en fotbollsläktare. Läs och njut.
Dramaturgin fungerar inte, eftersom i vissa fall behöver man se första mötet och hur en vänskap byggs upp innan storyn är klar. Det som känns kul i början blir mindre kul efter hand. Man kan i och för sig göra som med en japansk manga och börja bakifrån.
Allt är baserat på Janne Anderssons egna anteckningar, och de är ofta sakliga och precisa och inte speciellt dramatiska.
Många biografier och memoarer skrivs av spökskrivare ... och även om här finns en medförfattare så tycks hen ha gjort ett minimalt avtryck. Ingenting verkar ha rättats, diskuterats, ältats ... på gott och ont. Vi har blivit så vana vid de professionellt skrivana biografierna och memoarerna, de som känns som en berg-och-dalbana att åka med på, att det först känns ovant att läsa någons vanliga anteckningar. Men det har ju sina fördelar, man hör Janne Anderssons oförställda röst när han korthugget konstaterar vad som gått fel med svensk fotboll, att det var bättre förr, eller att de på text-TV är slarviga.
Att vara förbundskapten är ett utsatt jobb. Och om man ser vem, eller vilka, som väljs ut så verkar det vara en whiplash situation.
Nuvarande Graham Potter är jovialisk, trevlig, öppen, kan handskas med media och spelarna. Det känns tryggt. Dessförinnan den yvige Jon Dahl Tomasson som verkade vilja underhålla hellre än att vinna, dessvörinnan den trygge folkhemsmannen e Janne Andersson som serverade konservativa 4–4–2 (laget före jaget, vinna före underhållning), dessförinnan den yvige Erik Hamrén, dessförinnan den lugne Lars Lagerbäck, dessförinnan den yvige Tommy Söderberg, dessförinnan lugne Tommy Svensson, dessförinnan utåtriktade och yvige Olle Nordin, dessförinnan trygge Lars ”Laban” Arnesson, dessförinnan utåtriktade Georg ”Åby” Ericson… Det svänger fram och tillbaka medan tryggt och yvigt. Mellan att lugnt göra jobbet och vara extrovert och (kanske för) underhållande. Just nu är det tryggt och trevligt. Men nästa gång kommer berg-och-dalbanan att gå igång igen ...
Janne Andersson har slutat att titta på fotboll - han har fått nog, han är övermätt, men favoriträtten korv med bröd är fortfarande ”bra grejer".
”Jag står inte ut med dubbel bokföring, en sak sägs men en annan gäller”, påpekar han, och det stämmer. Det gjorde honom populär, folklig, älskad. Snus är snus om än i gyllene dosor.
Att vara förbundskapten är ett utsatt jobb. Och om man ser vem, eller vilka, som väljs ut så verkar det vara en whiplash situation.
Nuvarande Graham Potter är jovialisk, trevlig, öppen, kan handskas med media och spelarna. Det känns tryggt. Dessförinnan den yvige Jon Dahl Tomasson som verkade vilja underhålla hellre än att vinna, dessvörinnan den trygge folkhemsmannen e Janne Andersson som serverade konservativa 4–4–2 (laget före jaget, vinna före underhållning), dessförinnan den yvige Erik Hamrén, dessförinnan den lugne Lars Lagerbäck, dessförinnan den yvige Tommy Söderberg, dessförinnan lugne Tommy Svensson, dessförinnan utåtriktade och yvige Olle Nordin, dessförinnan trygge Lars ”Laban” Arnesson, dessförinnan utåtriktade Georg ”Åby” Ericson… Det svänger fram och tillbaka medan tryggt och yvigt. Mellan att lugnt göra jobbet och vara extrovert och (kanske för) underhållande. Just nu är det tryggt och trevligt. Men nästa gång kommer berg-och-dalbanan att gå igång igen ...
Janne Andersson har slutat att titta på fotboll - han har fått nog, han är övermätt, men favoriträtten korv med bröd är fortfarande ”bra grejer".
”Jag står inte ut med dubbel bokföring, en sak sägs men en annan gäller”, påpekar han, och det stämmer. Det gjorde honom populär, folklig, älskad. Snus är snus om än i gyllene dosor.
Janne Andersson gillar inte missförstånd, han gillar inte divor, han tycker att laget går före jaget, han är så klart inte nummer ett i
Zlatan Ibrahimovics fanclub, han tycker att nuvarande förbundsledningen borde fråga honom om råd. Trots allt. Han har ju varit förbundskapten i fler matcher än någon annan i Sveriges historia. Ska all den kompetensen och erfarenheten kastas bort? Ska hjulet uppfinnas på nytt?
Det var bättre förr. Lex Janne. Han försöker aldrig förställa sig. Sida på sida, rakt på sak, utan krusiduller. Typiskt Janne Andersson.
Kärleken till fotbollen kan summeras med att förberedelser kan slå ut ren skicklighet och därför överpresterade (eller överlevererade) Sverige många gånger under Janne Andersson.
Den som är bättre förberedd kan slå den som är skickligare. vilken annan sport kan man säga det om ...? De bästa brukar vinna i de flesta sporter. Men ... Janne läste på och gjorde hemläxan och Sverige (över-)levererade. Det gick så bra i VM 2018. Tills kvartsfinalen. Då mötte Sverige ett lag som leddes av en förbundskapten som var ännu bättre på att plugga på och göra hemläxan. Englands Gareth Southgate hade pluggat in Sveriges uppspelsvarianter, allesammans, Sverige blev följdaktiligen av med bollen gång på gång. Och Gareth Southgate har adlats.
Då var då, och nu är nu, som Andersson säger. Nu är han fotbollspensionär. Trots att han älskar fotboll och inte har fyllt 65 än. De som verkligen älskar fotboll brukar komma tillbaka till den, på ett eller annat sätt. Som Svennis som reste runt till sina olika lag tills han drog sin sista suck och förkunnade hur lycklig fotbollen gjorde honom och hans sista tid i livet. Janne Andersson borde ha gott om tid för att göra comeback. Om rätt lag ringer, så kanske ... Då var då, nu är nu, men sedan kom sedan ... och Sedan vet vi inte vad som händer. Vem vet. Aldrig smakar väl korv med bröd så gott som på en fotbollsläktare. Läs och njut.
