FILM: The Inglorious Bastards - gör dig redo för macaroni combat med en göteborgare i spetsen!

Glöm spagettiwestern. Gör dig redo för macaroni combat ... The Inglorious Bastards (Quel maledetto treno blindato) har göteborgaren Bo Svenson, Peter Hooten, Fred Williamson, Jackie Basehart och Ian Bannen i rollistan. Filmen har många claim-to-fame. 

Bland annat så inspirerades Quentin Tarantino till sin film med nästan samma namn som kom 2009. The Inglorious Bastards i sig är inspirerad av The Dirty Dozen. Och spagettiwesterns. När genren inte är western utan "Euro war" kan den kallas macaroni combat. Vänta dig många slagsmål, massor av svärande, fullt ös,  ingen historisk relevans över huvud taget, hopp mellan scener utan någon som helst logik ... och en scen med badande sjuksköterskor för alla som tycker att krigsfilmer har för lite naket. Sådant händer aldrig i Rädda Menige Ryan. 

Försoning genom hjältedåd och självmordsuppdrag

Referenser till verkligheten: noll. Referenser till The Dirty Dozen: massor. Det här är den typ av försoningshistoria där random udda folk (gärna forna "bad guys") ska göra ett självmordsuppdrag-slash-osjälviskt hjältedåd. Ett koncept som fungerat från De sju samurajerna till Suicide Squad.

Huvudpersonerna i The Inglorious Bastards är alla dömda för olika saker, de beslutar sig för att fly från fångtransporten tillsammans, de dödar av misstag ett helt kompani med amerikanska soldater och bestämmer sig sedan för att själva ta sig an självmordsuppdraget med att stoppa nazister och spränga saker i luften. Få överlever.

Ett spagettifall som gjort för Herr Böna

Extremt dumt och extremt vanvördigt - och givetvis roligt på samma sätt som Suicide Squad och Johnny English, fast med fler explosioner och svordomar. Att ha ihjäl alla sina egna och sedan (klantigt men modigt) ta över uppdraget ... det är sådant som Mr Bean gör.

Det här är det svenska filmbolaget Studio S storsäljare genom tiderna - av en anledning.

BOK: Jag överlevde Hindenburgkatastrofen 1937 av Lauren Tharshis

Författare: Lauren Tharshis

Titel: Jag överlevde Hindenburgkatastrofen 1937

Serie: Jag överlevde (del 12)

Utgivningsdatum: 2025-03-24

Förlag: Lind & Co Förlag

Översättare: Emeli André

Illustratör: Scott Dawson

ISBN: 9789180535502


Hugo Ballard är elva år gammal och har alltid drömt om att flyga ... och nu ska han få flyga med zeppelinaren Hindenburg. Luftskeppet är imponerande och Hugo och hans familj ska flyga hela vägen över Atlanten, hela vägen hem till Amerika, i lyxig första klass. Efter en tid i Afrika, bland vilda djur, har Hugos lillasyster blivit sjuk och därför måste de åka hem så snabbt och säkert som möjligt. Lillasystern har ett träffande sätt att beskriva alla de träffar som djur ... och det visar sig att det finns en mänsklig kobra ombord, en Gestapoofficer som är på jakt efter en spion.

Hugo har blivit vän med en jämnårig flicka, en fläckig gepard, och tillsammans försöker de överlista motståndarna. Läsaren vet så klart att den största faran ligger i framtiden, katastrofen som syns på bokens omslag har inte inträffat ... än.

Boken passar både alla som är intresserade av spänning och spionhistorier och alla som gillar dramatiska verkliga händelser från historien och miljövänlig banbrytande teknik.

Slutligen finns mängder av fakta om zeppelinare och funderingar om varför de gick ur modet. Hindenburg drevs av väte, helium hade varit mycket säkrare.

Zeppelinare var ett miljövänligt,  tystlåtet och bekvämt sätt att resa - på så sätt vida överlägset flygplan.

Var det kostnaden som gjorde att zeppelinarna försvann som transportmedel? Eller var det dåligt rykte efter Hindenburgkatastrofen? Denna katastrof var faktiskt inte den största eller dödligaste i zeppelinarnas historia, den är inte heller den största katastrofen i historien. Folk åker fortfarande båt efter Titanic, folk använder fortfarande flygplan efter många flygkatastrofer, det finns fortfarande kärnkraft efter Harrisburg och Tjernobyl ...

Jag överlevde Hindenburgkatastrofen 1937 ger läsaren mycket spänning för stunden och mycket att tänka på för framtiden ... 

FILM: Emilia Pérez - en jättekonstig film på så många sätt

Titel: Emilia Pérez

Regi: Jacques Audiard

Medverkande: Zoe Saldaña, Karla Sofïa Gascón, Selena Gomez, Adriana Paz, Édgar Ramírez med flera.

Betyg: 3

Vissa filmer transenderar så många gränser. Emilia Pérez är en jättekonstig film som har gjort så många upprörda på så många sätt av så många anledningar. En musikal om massmord i Mexiko och en gangsterboss som byter kön och likt Mrs. Doubtfire vill ha tillbaka sin familj ... och en skrupelfri advokat som gör vad som helst för pengar. Filmen är skapad av en fransman, inspelad i studio i Frankrike (och med skattelättnader från Belgien), alla talar och sjunger på spanska (med varierad framgång och med spretiga accenter), det finns inga mexikanska skådespelare bland huvudrollsinnehavarna ... och ett stort mexikanskt trauma används mest som pikant backdrop till en massa sång-och-dansnummer. Filmen predikar förlåtelse, huvudpersonen är en massmördare, samtidigt blev filmens huvudrollsinnehavare cancelled utan chans till förlåtelse efter att elaka gamla inlägg  på sociala medier grävts upp. Fasten your seatbelts. It's a bumpy ride.

Vilka har blivit upprörda? Givetvis alla Wicked-fans eftersom Emilia Pérez vann pris för Bästa musikal/komedi på Golden Globe galan. Visst är Wicked bättre. Visst är Cynthia Erivo bättre än alla i den här filmen. Musikaler med folk som sjunger och dansar lite spretigt och amatörmässigt är visserligen en trend, men det är inte en bra trend.

LGBTQI-världen blev rosenrasande på grund av hur transpersoner - eller snarare en transperson -representeras i filmen. Huvudpersonens könsdysfori och sexualitet används för att ljuga och bedra omgivningen, vilket är ett bekant tema från förr ... 

En gång i tiden räckte det med att Tony Curtis och Jack Lemon satte på sig kvinnokläder och så var bedrägeriet på gång (tilläggas bör att Some Like It Hot fortfarande är en älskad queer-klassiker ... vilket Emilia Pérez inte lär bli.)

Härnäst på listan kommer arga kulturaktivister i Mexiko. I den mån mexikaner i allmänhet har råd att bekymra sig över hur en fransman beskriver deras land och deras kultur så var många rosenrasande. 

Regissören är fransman, titelpersonen spelas av en en spanjorska Karla Sofía Gascón, amerikanerna  Zoe Saldaña och Selena Gomez talar och sjunger minst sagt mycket spretig spanska som täcker många olika geografiska områden i en och samma mening.

Emilia Pérez är en musikalisk smällkaramell som fått ordentligt med smäll.

Och många blir nog förvånade att höra att Zoe Saldaña vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Det känns som om hon har huvudrollen, och det är henne vi följer i filmen.

Rita (Saldaña) är en skrupelfri advokat som just fått en man friad från mord på sin fru. Efter triumfen förs hon bort med en påse över huvudet ... för att få ett nytt jobb. Hon anlitas av en kartellboss vid namn Juan ”Manitas” Del Monte (Gascón). Han berättar för Rita att han vill komma bort från sitt gamla liv - både sitt liv som man och sitt liv som kriminell droglord och massmördare. Han har nyligen utplånat en hel rivaliserande kartell. Han upplyser också Rita om att hennes föregångare misslyckades med sitt uppdrag. Rita hr alltså att välja mellan att lyckas och bli snuskigt rik eller att misslyckas och bli levande nedsänkt i cement alternativt styckad och matad till Manitas hundar. Något som tydligen hänt tidigare offer. När Rita flyger runt för länge i första klass och lever "det goda livet" blir hon mordhotad igen. Till sist hittar hon den perfekte läkaren - i Tel Aviv. Dana International nästa.

Manitas familj ska Rita föra till Schweiz, där de kan leva ett liv i säkerhet, utan att bli mördade av rivaliserande kartellmedlemmar eller andra som är ute efter blodshämnd. Manitas fru verkar inte gilla det nya snöiga landet, men barnen blir snabbt förtjusta i att åka skidor.

Manitas dödförklaras på nationella eller internationella nyhetssändningar, samtidigt som vi får se hen återuppstånden i ny skepnad och med ett nytt namn: Emilia Pérez.

Slutet gott, allting gott (förutom för alla de människor som Manitas torterat och mördat under sin långa och framstående karriär).

Emilia är  en fri, anonym och lycklig kvinna utan något förflutet. Frugan fryser i Schweiz. Barnen älskar att åka skidor. Rita är ekonomiskt oberoende för all framtid och väljer att lämna Mexiko och bygga en karriär i London. 

Fyra år senare är Rita på en fin middag i London och en elegant kvinna tilltalar henne. Det visar sig att hon också är från Mexiko, vilket man inte kan ana på dialekterna. Det visar sig också att de har en gemensam bekant ... Plötsligt inser Rita vem kvinnan är. Och vem hon var. Ritas första tanke är att hennes sista stund är kommen. Manitas var inte känd för att lämna överlevande för att vittna. Emilia är förmodligen likadan. De är ju samma person och har samma personlighet ... eller?

Rita blir inte mördad. Hon får till uppgift att ta tillbaka frugan och barnen till Mexiko där Emilia ska låtsas vara Manitas kusin. Nu spårar det ur på riktigt.

Vi rör oss mot Mrs. Dooubtfire land, ni minns, filmen där Robin Williams gjorde vad som helst för att få umgås med sina barn. Inklusive bli en nanny vid namn Mrs. Doubtfire.

Barnen är sura för att de måste lämna Scwheix, sina kompisar, sin skola och sin älskade skidåkning. När "faster" Emilia frågar vad barnen vill göra så vill de åka skidor. De får ett skidspel istället.

Precis som i Mrs. Doubtfire så räknar barenn ut vem Emilia är (hon luktar nämligen precis som pappa, detta är musikalens med råge sämsta och fånigaste sång - hur kombinerar man lukten Coca-Cola Light med citron med grus och damm?) men frugan har noll koll. Det är osannolikt att hon inte känner igen sin före detta make som hon varit tillsammans med sedan tonåren, även om hen nu har en ny skepnad så är mycket likadant. Inte bara doften av Coca-Cola, citron och grus och makadam. Frugan tar upp relationen med en före detta älskare som hon hade ihop det med även när Manitas levde. Men hon lämnade aldrig äktenskapet. Eftersom ett flyktförsök hade varit lika med att bli uppspårad och  styckad och matad till hundarena. Samma slut för henne själv och älskaren. 

Emilia säger inte emot. Men det måste svida att höra att frugan stannade för att hon var rädd ...

Samtidigt skaffar Emilia en ny flickvän som spelas av en av få mexikanska skådespelare i anrättningen (Paz).

Avdelning för ologiska saker: Emilia och Rita blir bästa väninnor ... varför? Det tar tid att bli bästa vänner. Här går det osannolikt fort och allt vi har sett av deras relation är att Rita först varit rädd för att bli mördad av Manitas och sedan rädd för att bli mördad av Emilia. Det är inte en bra grund för att bli BFFs.

Hur som helst, det är massor av raffel och båg i ett svängigt hopkok av författaren Boris Razon. Regissören Jacques Audiard har står bakom operalibrettot och filmmanuset. Artisten Camille (som bland annat skrivit sånger till Ratatouille) har skrivit låtar till filmen. Vissa är bättre än andra. I en musikal ska ett musiknummer fördjupa storyn och ta den framåt. Många nummer här står i vägen för storyn och stoppar upp den.

Filmen skiftar ofta i tonläge mellan komedi och tragedi och actionrökare och satir och allt möjligt.

Karaktären Rita har fått två satirnummer - bland annat ett där hon klagar på sin uppstädarroll som advokat och bakom henne gnor en hel hög med rosaklädda lokalvårdare. I ett annat har Rita en röd kostym och sjunger vad hon verkligen tänker om alla höghönsen på välgörenhetsgalan och deras smutsiga pengar. Förövare kommer i alla möjliga former. Och Rita har varit både medberoende och medskyldig. En klassik "enabler".

 
Rita är ofta iklädd kostym och i en scen blir hon tillfrågad om hon ska byta kön och bli kvinna. Hon är redan kvinna, född kvinna ... Men hon är en "macho" kvinna. Hon måste vara det i den värld där hon verkar. Allt eftersom hon umgås med Emilia mer och mer blir Rita också mer och mer "feminin" i sin framtoning. Medvetet? Måste man vara på ett visst sätt för att vara kvinna? Går det inte att vara kvinnlig i grå machokostym?

 Transkvinnan Gascón övertygande både som kartellboss och som Emilia - det hade varit lätt att säga att en internationell stjärna är född, vilket fynd!

Men vi vet ju hur det gick sedan. Skelett i Gascóns garderob grävdes upp - eller snare gamla inlägg på sociala medier. De var vidriga, men inte lika vidriga som något av de dåd som närapå vem som helst av alla filmens karaktärer gör sig skyldiga till - och de ska alla förlåtas ... ?

Snart tävlade alla inblandade i filmen om att distansera sig från Gascón. Hon trodde att Saldana var hennes vän i verkligheten, precis som Emilia och Rita var på film. Det var de inte. Saldana satsade allt på att vinna sin Oscar. Av 13 Oscarsnomineraingar gick de flesta i stöpet. 

Efter en lång tids förföljelse av en icke mediatränad person var det några kändisar som fick nog. Bland annat Antonio Banderas, som påpekade att han kommer från ett land där man kan göra fel men där det också finns förlåtelse.

Under tiden hade Emilia Pérez blivit raderad på filmaffischer med hennes namn på och Gascón hade blivit avinbjuden till mängder av galor och evenemang. Till Oscarsgalan fick Gascón gå bakvägen. Som en märklig symbolik för  hur transpersoner blivit osynliggjorda genom tiderna ... 

Man kan jämföra med när Kevin Hart förlorade att vara värd för Oscarsgalan när homofobiska skämt i det förflutna grävdes upp eller när James Gunn förlorade rätten att regissera Guardians of the Galaxy serien när gamla skämt om våldtäkt grävdes upp ...

Men, undrar vän av ordning, Gunn fick väl regissera alla Guardians of the Galaxy filmerna och han fick väl bli övermufti för DC på köpet? Ja, det fick han. Alla Guardians - inklusive Saldaña- gick offentligt ut och stöttade Gunn. Vad man kan och får säga, och vad man kan och får komma undan med, det skiljer sig om man är en vit hetero man eller en transperson. Och det beror också på hur bra personen i stormens öga är på att göra en hel pudel så övertygande som möjligt.

Så till syvende och sist ... kanske Emilia Pérez, denna spretiga, långsökta och ofta larviga film, också kan ses som en allegori över filmvärlden ... det är fritt fram att kasta vem som helst under bussen, för folk som vill rädda sig själva och sina egna möjligheter på kuppen.

FILM: Sleuth - Spårhunden - Ett mästerverk i deckargenren

Betyg: 5

Nu blir det klassisk påskekrim i världsklass!

Sleuth – Spårhunden hade premiär på teaterns tiljor 1970. Då var pjäsen en billig underdog som få trodde på ... men det blev en klassiker som gick non-stop både på West End och på Broadway i tolv år. Den senaste uppsättningen i Storbritannien gjordes så sent som 2024 - och resultatet blev utsålda hus och entusiastiska recensioner. Sleuth känns fortfarande aktuell med sin lekfullhet och sina diskussioner om deckargenrens troper, ett postmodernistiskt metagrepp som är väldigt trendigt idag ... och så är det så klart en ruggigt bra story som inspirerat till många efterföljare.

Alla som inte har råd med nio miljoner tulpaner: misströsta inte. Man kan göra en succé med bara av bara två skådespelare och en scen och en sjömansdocka ...

Släktingar gick och såg den nya pjäsen i London 1970 (där de bodde) istället för att gå på den sedvanliga billiga kvartersbion och de var imponerade. De valde pjäsen Sleuth för att det var billigt att se den (till skillnad från dyra klassiska teateruppsättningar och musikaler). På den tiden hade pjäsen inte fått kultstatus och skådespelarna var relativt okända. Idag har teater mer och mer rört sig mot att bli ett lyxnöje - liksom biopremiärer.

Anthony Shaffer ville vänta med filmatiseringen så att den skulle hinna "gå färdigt" på teatern först. Filmen kom 1972. Pjäsen gick i tio år till och den kommer fortfarande i nyuppsättningar.

Premissen är bedrägligt enkel. Två män som är förälskade i samma kvinna möts och diskuterar och försöker lura varandra ... Med dödlig utgång ... För vem?

Det behövs bara två skådespelare till pjäsen, för det är aldrig mer än två karaktärer samtidigt på scen. Dockorna - speciellt sjömansdockan - ger en air av gotisk mystik och obehag. Dockor är fasansfulla.

Fler karaktärer medverkar via telefon och kvinnan som alla förälskar sig i finns med på en stor tavla. Det är lite Rebecca eller Laura över det hela. Kvinnan som sätter igång en massa händelser, och övervakar handlingen från sitt porträtt, fastän hon helt eller delvis befinner sig offstage.

Dramatikern Anthony Shaffer har skrivit filmens manus, baserat på sin egen Tony Award-vinnande pjäs, och huvudrollerna spelas av Sir Laurence Olivier och Michael Caine. De blev båda två nominerade till bästa manliga huvudroll inför Oscarsgalan 1973.

För regin står Joseph L. Mankiewicz, mest känd för All About Eve (1950) som han vann två Oscars för (bästa regi och bästa manus). Sleuth blev hans sista film - och visst finns här med en blinkning till All About Eve.

Sleuth har inspirerat till många efterföljare där en rik äldre man bjuder in till lekar ... med potentiellt dödlig utgång. Som Graham Greenes The Bomb party eller Rian Johnsons Knives Out 2. Mest lik är den kluriga, twistiga Deathtrap där Michael Cain spelar den äldre mannen och Superman Christopher Reeves spelar den yngre mannen. Här befinner sig inte kvinnorna bara offstage, som i Sleuth, och metafiktionen dras ett varv till då båda männen är manusförfattare för teatern.

Något som blivit populärt idag i deckare är att diskutera själva deckargenren i handlingen. Det görs med framgång bland annat i den framgångsrika serien Dödligt kapitel som delvis utspelar sig i förlagsbranschen. 

I Sleuth påstår Milo (Cain) att deckare är en utdöende genre på grund av dålig representation - inga  invandrare finns representerade ... Milo har italienskt påbrå och läser aldrig deckare. Givetvis har Milo fel. Redan på den här tiden då Sleuth gjordes så var världens näst mest populära detektiv (efter ettan Sherlock Holmes) en invandrare som mötte fördomar och nesliga kommentarer i bok efter bok: Hercule Poirot. Agatha Christie medverkar förresten på ett foto som döljer ett kulhål ... 

Det här är en uppenbar ledtråd till att det är Milo som har fel, inte deckargenren (och att Milo kommer att bita i gräset innan deckargenren gör det). Det är dock intressant att se och höra hur PK-folk låtit likadana i alla tider. "Jag läser inte det här för att det är fel på det ... det här är i alla fall vad jag tror är fel, men jag har ju aldrig själv läst denna förkastliga litteratur ..." De som bannlyser böcker har oftast själv inte läst dem. De går på rykten och andrahandsinformation. Det är farligt. 

Intressant att tänka på är att både manusförfattaren Anthony Shaffer och skådespelaren Sir Laurence Olivier inspirerades av West Side Story skaparen Stephen Sondheim, som var deras gemensamma vän. Sondheim hade ett hem fullt av spel och leksaker och upptåg, han älskade att bjuda in till lekar, och som lekande människa hade han ett långt och kreativt och glatt liv på 91 år ... Tilläggas bör att Sondheims lekar aldrig hade dödlig utgång.

FILM: Wicked - Grönt är skönt ... i alla fall i kombination med rosa fluff!

 

FILM: Wicked

Regi: Jon M Chu

Medverkande: Cynthia Erivo, Ariana Grande, Michelle Yeoh, Jonathan Bailey, Marissa Bode, Jeff Goldblum, Ethan Slater med flera ... och Peter Dinklage som röst till en get.

Betyg: 5

Nio miljoner planterade tulpaner. Och en verklig väg av gula tegelstenar. Det känns alldeles rimligt för en öppningsscen i en musikalfilm som vet att den måste klara av att konkurrera med den färgglada klassikern från 1939 där Judy Garland sjöng och utmanövrerade ondskan, förkroppsligad av en elak häxa, med lite hjälp av tre goda vänner och en trollkunnig kvinna som symboliserade godheten. Det här är fortfarande LGTBQI+ filmen nummer ett. Men Wicked är en fullgod arvtagare. 

I dagens era där så mycket görs mot green screens och blue screens och hela världar bara finns i datorn ... är det positivt att gammaldags yrkesskicklighet kan få visa upp sig. Det gäller kostymerna, miljöerna, produktionen ... alla skräddare, snickare och tulpanodlare som får sin dag i solen. Kudos.

Wicked är "old school movie making" som andas Hollywoods guldålder. Precis som Barbie, Wonka, Paddington, Gladiator II ... Det märks att det finns en längtan tillbaka till filmer där folk ansträngde sig "på riktigt" istället för att förlita sig på att allt kan fixa sig hastigt och plastigt i datorn. Från Trollkarlen från Oz till Ben Hur ... visst märks det vad dagens filmmakare sneglar på. Wicked och Gladiator II hade förresten samma  biopremiärdatum, men någon Glicked rörelse (i stil med Barbenheimer) blev det inte. Ändå symboliserar båda filmerna en längtan tillbaka till "äkta yrkeskunnande". Det gäller allt från finsnickerier till kostymer, allt från sång till stunts.

I Wicked gör huvudrollsinnehavarna sina stunts på riktigt -- och de sjunger live. Inga genvägar. Inget läppsynk. Inga fejktulpaner i datorn. Publiken förtjänar bara det allra bästa.

Från trollkarlen i Oz till häxorna i Wicked 

Hur hänger Trollkarlen från Oz ihop med Wicked? Kort resumé: Först fanns de fjorton böckerna om sagolandet Oz,  illustrerade av William Wallace Denslow, skrivna av Lyman Frank Baum. 1902 kom musikalen på Broadway och 1939 kom filmen med Judy Garland som blev en sådan massiv succé att det är svårt att tänka sig Oz utan att höra Judy som sjunger Somewhere Over the Rainbow (sången som nästan ströks ur filmen!) och se glada vänner som tar hoppsan-steg till Follow the Yellow Brick Road ... 

Långt, långt senare (1990-tal) kom Gregory Maguires revisionistiska bokserie om sagolandet Oz, där han undersöker häxornas barndom och uppväxt och tonårstid. Tänka sig, den goda och den onda häxan var rumskompisar på college! Maguire ger den onda häxan ett namn, Elphaba, som är en homage till original-Oz skaparens initialer: L. F. Baum. Ell-Fa-Ba.

Glinda - en smart feminist och pacifist

I originalböckerna var "the Wicked Witch of the West" inte grön. Den fanns många olika skurkar i bokserien. Glinda the Good var supersmart och feministisk (inspirerad av Baums svärmor) oftast klädd i vitt och med en vit spetsig hatt som hade passat Gandalf the White. Eller en vit jultomte. Glinda är ständigt ung, ungefär som alverna i Sagan om Ringen, men har århundraden av kunskap som sitter i ryggmärgen. När hon ska avstyra ett krig så låter hon soldaterna dricka av vatten som ger glömska - de glömmer att de ska invadera Oz och lever lyckliga i alla sina dagar. Och landet Oz är räddat. Igen. Tänk om våra dagars problem kunde lösas så lätt och tänk om Glinda fanns på riktigt ... 

Vis, praktisk och strategisk

Glinda är som en korsning mellan Galadriel och Gandalf och lejonet Aslan i Narnia ... oändligt vis, men också praktisk och strategisk, och hon inser (eller anser?) att magi inte kan lösa allt. Av någon anledning behöver hon hjälp av ett föräldralöst barn från vår värld, någon helt utan några magiska krafter. (Det är lika obegripligt som att barn behöver hjälpa Aslan eller att små hobbitar behöver hjälpa alver och Gandalf ...) Glindas barndom var förmodligen någon gång under renässansen. Om hon haft en barndom ... ?! Som symbol för godhet kanske hon alltid har svävat runt i sin bubbla, sedan tidernas begynnelse.

En evigt grön häxa

Efter 1939 års film är det svårt att inte tänka på den onda häxan som grön. Även om hon inte var grön i böckerna. Margaret Hamilton står som etta på listan över berömda kvinnliga filmskurkar genom tiderna. Privat arbetade hon för barns och djurs rättigheter. Hon hade förmodligen gillat den nya gröna häxan i Wicked, som verkligen hänger upp sig på djurs rättigheter och förmodligen också tillbringar Mello-säsongen med att gå runt med rädda våtmarken skyltar.

Planer på att filmatiserar Maguires bokserie fanns länge, men först kom musikalen. Gigantisk succé på Broadway, ännu större succé på West End i London, där handlingen tweakades lite till det bättre och denna version exporterades sedan tillbaka till Broadway igen. 

Brittisk amerikansk häxa

Cynthia Erivo, som spelar Elphaba i filmen, är en i raden av brittiska skådespelare som tolkar en ur-amerikansk roll: den gröna häxan Elphaba. Hon har ett fantastiskt ansikte som klarar av att säga allt - redan innan sångnummer och danser och dialoger och stunts. Erivo gör helt enkelt årets bästa huvudroll - hon borde ha haft sin Oscar som i en liten ask. Hennes motspelare är popstjärnan Ariana Grande som gör den rosaklädda, bubbligt glada och populära Galinda - årets bästa (och största) biroll. Senare ändrar Galinda sitt namn till Glinda, och blir känd som Glinda the Good. 

Börjar med slutet

Filmen Wicked börjar med slutet ... och händelser som alla känner till från Trollkarlen från Oz. Ding-Dong! The Witch is Dead. Eller: No One Mourns the Wicked. 

Glinda the Good glider ner i sin rosa bubbla och lugnar tulpanfältens invånare: allt står väl till i riket Oz. Sedan blir det flashback. Vi får se att Glinda kände Elphaba, de var till och med rumskompisar på universitetet. Det började med bråk och slutade med kärlek. De bästa sångerna är de där tjejerna hatar och älskar varandra. Loathing och Popular och Defying Gravity är megastora hits. Defying Gravity är den typ av LGBTQI+ anthem som bara Let It Go kan konkurrera med (ursprungsversion av Idina Menzel som Elsa ... Menzel är också original-Elphaba).

Är inte symboler starkare än förklaringar?

Hur står sig Wicked mot Trollkarlen från Oz? Är det inte mäktigare att häxorna bara får vara uråldriga symboler för gott och ont, förstör man inte det ikoniska genom att försöka förklara dem, göra dem till människor, ge dem en barndom, och så vidare? Jo. Självklart. Dessutom är de båda karaktärerna i böckerna så gamla att de absolut inte kan vara yngre än trollkarlen och trollkarlen kan absolut inte vara pappa till en av häxorna  (klar Star Wars varning på den intrigen). Att förklara och att göra klassiska skurkar tillgängliga har gjorts så mycket ... Darth Vader fick sin egen prequel (three-quel), Maleficent fick sin egen ursprungshistoria där vi får veta att hon var ett snällt barn, till och med Scar i Lejonkungen var snäll som en liten kissemiss en gång i tiden, Cruella De Vil gillade hundvalpar som ung, och så vidare. Kanske ska vi skylla den moderna skurkarnas-barndom-trenden på Gregory Maguire och hans vurm för missförstådda karaktärers barndom. Han har också gjort en alternativ version av sagan Askungen där den onda styvsystern är missförstådd, hon är så smart (men ful) medan Askungen är så söt (och korkad).

Omkullkastar troper ... eller befäster nya?

Målet är så klart att subversera troperna. Kasta omkull uppfattningen om ont och gott. Men. Vad som istället händer är att det serveras nya troper: den "fula" eller alldagliga smarta tjejen (den gröna häxan eller fula styvsystern) som till och med har runda små glasögon för att alla ska fatta att hon är "den fula smarta tjejen" och så den söta populära tjejen som inte verkar så smart - hon får gärna vara blond och ytlig och inte ha full koll på alla ord hon använder. 

Makeover scenen är en trop i sig. Här till tonerna av Popular. Efter att Galinda sjungit Popular har Elphaba inte längre glasögon i filmen. Kanske kan Galinda helt magiskt ge folk bättre syn genom att sjunga. Eller så insåg Elphaba att hon såg alldeles för mycket ut som Harry Potter i glasögonen. Det räcker att hon går på en trolleriskola, hon behöver inte ha glasögonen också.

Wicked är typ Harry Potter möter Mean Girls. Ja, både Harry Potter och Mean Girls kom efter Maguires första bok. Men innan filmatiseringen. Självklart tänker publiken på "föregångarna" och nu för tiden ska alla gå i skolan för att lära sig trolla, samtidigt som de navigerar bland de mer eller mindre populära studenterna, mellan nördar, sportfånar, aktivister, teaterapor, primadonnor och flitiga bokmalar.

Konkurrerar om allt 

Elphaba och Galinda konkurrerar om allt. Möjligheter, favoritskap, betyg, pojkvänner. Elphaba blir snabbt "Dumbledores favorit" (om du kan tänka dig en Dumbledore som ser ut som Michelle Yeoh) men eftersom det är en kvinnlig rektor/trolldomslärare är hon så klart lurig och har en räv bakom örat och hon är inte den typ av goda, pålitliga Merlin-Gandalf-mentor som en man utgör i motsvarande roll. Elphaba blir också get-professorns favorit - geten klarar till och med av att uttala Elphabas namn, trots att han inte har tänder i överkäken och då är det svårt att säga F-ljudet. Däremot klarar inte geten av att uttala Galindas namn - till hennes stora frustration. (En av filmens många små logiska luckor.)

Metrosexuell dansprins charmar alla

Allt ställs på sin spets när en ny prins kommer till skolan, en primadonna med metrosexuell charm, och han blir förtjust i både Elphaba och Galinda. Och alla som någon gång har sett en high school movie vet att han till sist kommer att välja den oansenliga plugghästen med glasögon (när hon väl sumpat glasögonen) istället för den blonda populära tjejen...

Så förutsägbart ... eller hur?

En twist som räddat Wicked

Men. Här kommer den välkända twist som räddat Wicked och som gjort den till en modern musikalklassiker. Elphaba och Galinda blir bästa vänner. BFF:s.  Inget kan rubba dem. Killen som får rollen som prinsen vet att han spelar andrafiolen till musikalens huvudsakliga kärlekshistoria: den mellan de båda tjejerna.

Popular är vändpunkten. Galinda väljer att göra Elphaba populär. Det är ett av musikalens och filmens roligaste nummer.

En Glinda som är besläktad med Elle Woods och Barbie

Den här versionen av Galinda - eller Glinda - är inte så mycket besläktad med Galadriel och Gandalf och Aslan som den är besläktad med Margot Robbies Barbie eller Reese Witherspoons Legally Blonde hjältinna Elle Woods. Ariana Grande är fantastiskt rolig. Dessutom visar filmen på samma fördomar (mot blondiner, mot söta tjejer). Galinda underskattas och förolämpas gång på gång. Bland annat av de lärare som alla föredrar smarta Elphaba. Michelle Yeohs luriga rektor-slash-trolldomslärare kommer med små stick hela tiden och ibland rejäla hugg, för att understryka att hon är säker på att Galinda kommer att vara en besvikelse och misslyckas hela tiden.

Vill göra gott ... väljer olika vägar

Som vänner är Elphaba och Galinda som yin och yang. Men de har också mycket gemensamt. Båda två vill gott, vill göra gott. Men sättet på vilket de försöker, sättet på vilket de uttrycker sig, det skiljer sig åt. Det är såklart att alla lever sig in i Elphaba och identifierar sig med henne och sympatiserar med henne. Hon är ju "Let It Go" drottningen de luxe. Hon tar ingen skit, hon står upp för de svagares rätt, hon ömmar för de söta små djuren, hon bryr sig inte om hur hon ser ut, hon försöker aldrig behaga, hon dansar som om ingen såg på (eller som om hon höll på med performance art) ... Hon är den alla vill vara. Hon är "no more fucks to give" inkarnerad. Och en LGBTQI+ ikon. Älskad av generationer.

Galinda blir underskattad gång på gång

Men ju mer man ser Wicked - både på scen och på film - desto mer inser man hur smart och underskattad Galinda är. Ja, som publik gör man samma misstag som alla de karaktärer som befinner sig i sagan, i fiktionen, i själva produktionen. Hon ses som blond, lite blåst, lite ytlig, lite egenkär ... Men hon är också fruktansvärt smart. Mycket smartare än Elphaba. Hon rusar aldrig iväg, hon funderar på hur hon kan förändra systemet inifrån ... hon har för tusan en hel sång som handlar om att det viktiga i livet är att vara populär, för popularitet är en makt som inte kan underskattas. 

Ibland kan det kännas skönt att flyta omkring i en rosa bubbla. Men för Galinda är bubblan en del av hennes image. Hon lever inte i en bubbla. Hon skapar den. Det är en nog så tänkvärd metafor.

Fullbordad story arc

Wicked har en story arc som är fullbordad - Elphaba har förvandlats till "the Wicked Witch of the West" när sista sången är över. Men det kommer ändå en fortsättning. För att jämföra med scenuppsättningen: Defying Gravity har tonat ut. Vi befinner oss i halvlek. Dags att fylla på med snacks och energi. Snart går ridån upp igen, och vi tar oss tillbaka till de politiska intrigerna och myglet i Oz ... som påminner väldigt mycket om det som pågår i vår värld. Eller i Star Wars.

Efterlängtad Sing-Along version för The Rock

Blu-ray utgåvan innehåller bioversionen och en efterlängtad singalong version. Ni har väll inte missat debatten om utifall man får lov att sjunga högt på bio eller inte? Dwayne "The Rock" Johnson kom ut som stort musikalfan och deklarerade att om man gett sina surt förvärvade slantar för en biobiljett så har man banne mig rätt att sjunga högt och ljudligt! Man kan också tycka att om man gett sina surt förvärvade slantar för en biljett så har man rätt att höra Cynthia Erivo och Ariana Grande sjunga högt och ljudligt ... Är du team lyssna på Cynthia och Ariana eller team jag vill sjunga själv? Givetvis kan man köra filmen flera gånger ... se den i andlös andäktig tystnad och sedan ha sång- och dansparty.

När Wicked var ny i London träffade  jag en tjej som jobbade på Mamma Mia! (musikalen) och varje helg som hon var ledig gick hon på Wicked ...  helst en gång i veckan ...

Wicked har trogna hard core fans. Inget slår live musikal. Men om du vill se Wicked en gång i veckan eller oftare är det lättare (och billigare) att ha den till hands hemma.

Missa inte de första Elphaba och Galinda ...

Extramaterialet är generöst och djuplodande - en 45 minuters lång dokumentär om olika aspekter av filmen.

Påskägg och gästskådespel är ett kapitel för sig. Få missar väl att de första Elphaba och Galinda - Idina Menzel och Kristin Chenoweth - har ett extravagant sångnummer i The Emerald City. De ställer sig till och med bredvid sina filmiska arvtagare. Men kanske har du missat någon annan cameo ... som att musikalens skapare, Stephen Schwarz, är den som bjuder in filmens Elphaba och Galinda till trollkarlens personliga palats? 

Se och njut och begrunda. Vi befinner oss i fablernas värld. Och Wicked har skapat en modern och angelägen fabel som är väl värd att återvända till.

FILM: Den vilda roboten - Den fula ankungen möter Moses och Noaks ark

 

Den vilda roboten

Regi: Chris Sanders

Originalröster: Lupita Nyong’o, Pedro Pascal, Catherine O’Hara, Bill Nighy, Kit Connor, Stephanie Hsu med flera

Svenska röster: bl a Mary N’diaye, Vilhelm Blomgren, Adrian Macéus, Jack Ekman Regenholz med flera

Betyg: 3

Den vilda roboten är ett slags uppdatering av den klassiska sagan Den fula ankungen av H.C. Andersen. Denna saga kombineras med legenden som figurerar i DreamWorks tidigare största hit Prinsen av Egypten, där ett adoptivbarn, Moses, hittar sin biologiska familj, leder hela sitt nya folks exodus och blir en hjälte och frontfigur på kuppen.

"Den fula gåsungen" (som givetvis är jättesöt) uppfostras här inte i en ankdamm, men väl av en robot på villovägar och hens bästa vän och sidekick: den listige räven. Pedro Pascal (som gör rävens originalröst) kan väl göra denna typ av stand-in-föräldraroll och (anti-)hjälte i sömnen. Det är precis samma roll som han har t.ex. när han tar hand om Baby Yoda i Star Wars franchisen.

Moses och gässen i vassen

Det är en udda trio och en udda adoptivfamilj - och än mer udda är att det är roboten som dödat hela gåsungens familj (visserligen av misstag) under en björnjakt. Både vuxna fåglar och alla äggsyskon.

Gåsungen lämnar till sist sin adoptivfamilj för att flyga söderut med gässen, blir hjälte under färden och blir till sist gammelgåsens ersättare och flockens nya ledare. Moses transformationen är komplett.

Förresten. Gäss är bland de första djuren som blev tama. Domesticeringen ägde rum just i Egypten för omkring 3000 år sedan, kanske ännu tidigare. Hade Moses tamgäss?

Jämför med Akka från Kebnekaise - ledaren i Nils Holgerssons saga

Man kan jämföra med ledaren Akka från Kebnekaise, en kvinnlig ledare för vildgässen i Nils Holgerssons underbara resa, och konstatera att denna ordning fungerar bättre. Familjegrupper av gäss brukar ledas av en gåsförälder - alltså inte en manlig gåsunge som gör sin första flygning. Gässens  ledarskap handlar om att ta hand om de sina, och det bygger inte på att hela flocken ska se upp till en man och att han ska bevisa sig för ställföreträdande fadersfigur.

Oavsett om en flock djur är ett matriarkat eller ett patriarkat så brukar detta ändras när det ska bli film ... se bara på de marscherande elefanterna i Djungelboken. Elefanter är djurvärldens största matriarkat. Och Lejonkungen skulle givetvis hetat Lejondrottningen.

Smart som en gås

Vildgäss är starka. Inte för att de mobbar varandra  utan för att de stödjer varandra och skyddar "svagare" individer. Väldigt mycket av hur gäss är och hur de beter sig porträtteras helt fel i filmen. Gäss är egentligen väldigt smarta. De kör inte med hackkycklingar.

Alla fel när det gäller olika djur och olika djurs beteenden är mycket förvirrande, speciellt för djurintresserade kids som vet "hur det ska vara" (det är förvirrande även för alla andra).

Värme är ett hot - bland annat mot vintersömnen

Och nu till de andra djuren. Roboten räddar dem när det är vinter och de sover alla tillsammans i ett varmt bo med en brinnande eld i mitten - ett slags Noaks ark på fast mark. Men. För många djur är det just värme och global uppvärmning som är hotet, de kan inte gå i ide eller övervintra eller gå i dvala och sova och vila ut som de ska. Att ge alla djur värme under vintern ... är helt enkelt fel. Djuren kommer i sådana fall att behöva mycket mer mat under vintern och när alla djur sover tillsammans ... finns det inga bytesdjur för rovdjuren att jaga där ute under hela vintern. Och hur är denna nymodiga Noaks ark kopia konstruerad? Det finns bara en räv, en björn, en bäver, en skunk ... och alla de unga pungråttorna är syskon. Så vad vi verkar ha att se fram emot är att alla djuren håller på att dö ut eller så blir det inavel.

Tio procents rabatt ... på ingenting

Hur ser resten av världen ut, utanför den här ön med vilda djur och en vilsen robot som letar kunder och förgäves delar ut stickers med tio procents rabatt på nästa köp till djur som ingenting kan köpa och ingenting vill ha? Det ser ut som resterna av en doomsday scroll, som är så trendig idag. Golden Gate bron ligger under vatten och visst var ett alternativt San Fransisco roligare i Big Hero 6 där massor av aktiviteter fanns i staden - både med och utan robotar.

FILM: Den of Thieves: Pantera - Jönssonligan och den Röda Diamanten

Titel: Den of Thieves: Pantera

Betyg: 3

Regi: Christian Gudegast

Medverkande:  Gerard Butler, O’Shea Jackson Jr, Evin Ahmad, Meadow Williams med flera

Man brukar få vänta länge på bra kuppfilmer, det brukar gå alldeles för lång till mellan varven. Nu kommer två bra kuppfilmer ut på marknaden inom loppet av en månad - albeit med väldigt olika ton och väldigt olika målsättningar. Men båda två har svenskintresse ...

Medan Jönssonligan tar in en dansk extramedlem (homage till originalet Olsenbanden) i jakten på ett komplett dinosaurieskelett så tar Big Nick hjälp av en karismatisk svenska i jakten på en sällsynt röd diamant. Fan av kuppfilmer och actionkomedi drar sig till minnes Jönssonligan & den svarta diamanten.

Sju år sedan het debut

Big Nicks första kupp såg vi i Den of Thieves som kom 2018 - ett äventyr som var mer en lovligt inspirerat av Michael Manns utmärkta Heat.

Gerard Butler har lovat att det inte kommer att dröja sju år innan nästa Den of Thieves film. 

På jakt med Cleopatra

Butlers karaktär Big Nick är nu i Europa, frånskild och bitter, ännu en hjälte eller antihjälte som förvandlats till grumpy old man. Han tänker joina - eller infiltrera? - ett rövarband som är på jakt efter en sällsynt röd diamant. Ledaren har kodnamn Cleopatra och spelas av den guldbaggenominerade aktrisen Evin Ahmad.

Dynamit-Harry hade gillat

Uppföljaren är bättre än ettan.  Alldeles lagom med action och kuppande - och en liten smula romantik. Dynamit-Harry hade tryckt på Gilla.