måndag 17 februari 2020

Stängd kista - Ett nytt fall för Hercule Poirot - av Sophie Hannah


Författare: Sophie Hannah
Titel: Stängd kista
Originaltitel: Closed Casket
Översättning: Helen Ljungmark
ISBN: 9789188171894
Förlag: Bookmark förlag


Hercule Poirot är tillbaka, slipad, välklädd och artig, och tar sig an ett nytt familjemysterium.

Den här gången befinner sig Poirot i Frirebubliken Irland och året är 1929 - en orolig tid och en orolig plats.

Poirot är inbjuden till Lillieoak, den berömda författarinnan Lady Athelinda Playfords residens, tillsammans med sin vän Edward Catchpool från Scotland Yard. Poirot inser snabbt att de båda är inbjudna för att förhindra ett mord ... 


Lady Playford tillkännager ett nytt testamente vid middagen, ett testamente som innebär att alla hennes barn bli arvlösa och att alla hennes pengar kommer att gå till hennes unge sekreterare - som är döende i en sällsynt sjukdom. Varför? Vad är Lady Playfords motiv? Och den vars liv är i fara är inte Lady Playford ...

Serien med den nye Hercule Poirot är författad av den brittiska deckarförfattaren Sophie Hannah, som själv är ett stort fan av Agatha Christie och som har influerats av Christie även när hon skrivit sina egna psykologiska deckare.

Det här är del två i serien, men det är den bästa delen att börja med ... något man faktiskt diskuterar i boken, att dte är bästa att börja med mitten av en deckarserie, då serien har hunnit få fart ocha lla personerna är introducerade ...

Man känner igen många klassiska Agatha Christie knep och företeelser i boken Stängd Kista.

Sophie Hannah har till exempel gjort upp en karta över huset och alla rum och allas sovplatser (precis som i Dolken från Tunis och Mordet på Orientexpressen) ... Det finns referenser till ett känt drama i titeln och i handlingen  (i detta fall Shakespeares King John) som i så många Agatha Christie böcker. Det förekommer en massa mystiskt smygande och snyftande i trädgården (också precis som i Dolken från Tunis) och man känner också igen den dysfunktionella familjen och "det konstiga huset" från så många böcker, liksom intriger kring ett testamente och givetvis ... giftmord. Gift fanns med även i den allra första Agatha Christie boken, En dos stryknin och Christie är utbildad kemist och kunde mer om gifter än de flesta ... som vilket  gift som går bäst ihop med champagne och vilket giftig smak döljs av varm choklad och hur man kan förgifta någon med tandkräm ... Sophie Hannah serverar giftet i ett glas vatten, precis som i Monogrammorden, vilket är lite fantasilöst --- och ärligt talat en upprepning. Dessutom maskerar inte vatten smaken av ett visst gift.

Hercule Poirot och Edward Catchpool har givetvis inga befogenheter eftersom de befinner sig i Frirepubliken Irland - men givetvis är det ändå Poirot som löser gåtan.

Catchpool är återigen bokens berättare och han får Sherlock Holmes Watson och även Agatha Christies Hastings att framstå som veritabla genier. Catchpool är bakom flötet hela tiden och det går inte att fatta att han har fått jobb på Scotland Yard. Fast Poirot måste förstås lösa fallen om honom. Hastings var i alla fall en vanlig man som gifte sig och flytade till en ranch i Argentina, han hade ingen högt uppsatt position inom Scotland Yard. Man riktigt längtar efter att Sophie Hannah ska göra sig av med Catchpool, en karaktär som Hannah själv hittat på som berättare - hon behöver inte ha ihjäl honom med gift i ett glas vatten igen, det räcker att flytta honom till Argentina. Eller Grönland. Bara man slipper se och höra honom igen.

Som läsare ligger man alltid före Cathcpool (och Poirot ligger givetvis före Catchpool) och det är irriterande att se hur han lätt charmas av en mördare som knuffat sin före detta fästmö framför ett tåg, bara för att han, Catchpool får några komplimanger ...  Och sedan är han förbluffad över att mördare kan vara trevliga. Har han aldrig träffat charmiga psykopater och sociopater på jobbet förr? Både Agatha Christie och Alfred Hitchcock påpekade att mördare lätt kan vara snygga och charmiga --- det är så de kommer nära sina offer.

Om boken har en sensmoral så är det att folk som arbetar hårt och har bra idéer lätt blir överkörda av folk som inte kan något och som inte har några skulper utan bara "härmar" och tar folks idéer - och folks liv. Det är obehagligt - men inte alltför långsökt.

Agatha Christie hittade föresten på en deckarförfattare, Ariadne Oliver, som ständigt mumsar på äpplen och som har uppfunnit en populär deckare, Sven, som har blivit alltför berömd och som har drag av Poirot. Det är en helfestlig karikatyr!

Sophie Hannahs påhittade författare Lady Athelina Playford verkar inte vara en karikatyr av Sophie Hannah utan Martin Widmark (som i Sverige kallas barnens Agatha Christie). Lady Playford skriver ett slags LasseMaja böcker där små barn löser brott inför en förbluffad och oförstående vuxenvärld. Huvudpersonen Shrimp Seddon påminner mycket om den lillgamla Maja i LasseMaja böckerna. Edward Catchpool fnyser åt böckerna och åt att Lady Playford kan tro att kommissarier är så korkade - han har tydligen inte sett sig själv i spegeln. Catchpool kan bokstavligen trampa i en ledtråd (det gör han i Stängd Kista!) och inte fatta att det är en ledtråd! Det är klart att i böcker som riktar sig till barn är det viktigare att få barn att framstå som intelligenta och kunniga och drivna än vuxna --- barnböcker som framställer barn som maktlösa och korkade skulle inte få några barnfans som läste böckerna. Edward Catchpool själv kan ställa sig i främsta ledet när det gäller korkade kommissarier, han överträffar till och med den stackars vilsne polisen i LasseMajas Valleby.

Det är kul att träffa Hercule Poirot igen - men man hade gärna varit utan hans bihang. När det gäller Agatha Christie stilen är Stängd Kista bättre än Agatha Christie hyllningen Knives Out och svenska who-dunnits som Män som hatar kvinnor, men den når inte upp till Dame Agatha Christies egna alster - både med och utan Poirot - som Huset på Udden, Konstiga huset, Mordet på Orientexpressen, Dolken från Tunis, En dos stryknin, The Pale Horse, ABC-morden ...
I en dos stryknin togs flyktingsituationen efter det stora kriget upp (alltså första världskriget) och även i senare böcker tog Christie upp aktuella saker, som barn som kidnappas och mördas, Orientexpressen är inspirerad av verkliga händelser ... och Hannah lägger sin handling i ett brännhett område och en orolig tid - Irland 1929 - och lyckas lägga mer mysigt töcken över det förflutna än Downton Abbey. Det är en bedrift i sig.

Men jämfört med andra Agatha Christie kopior och jämfört med svenska standarddeckare och who-dunnits är Stängd kista bättre. Inte Dame Agatha Christie klass --- men bättre än ingenting.
Hercule Poirot kommer att komma tillbaka med nya fall!

Det är en bra översättning som fångar många dubbeltydligheter och ledtrådar (inte alltid det lättaste!)
Boken finns på årets bokrea (inbunden) och nyutgiven i pocket.

Monogrammorden - en ny Hercule Poirot!



Monogrammorden - en ny Hercule Poirot!

Författare: Sophie Hannah
Titel: Monogrammorden - Ett nytt fall för Hercule Poirot
Översättning: Helen Ljungmark
ISBN: 9789187441721
Förlag: Bookmark Förlag


Gamla hjältar i nya kostymer - Agatha Christies välskräddade superhjälte är tillbaka!

Året är åter 1929 och Agatha Christies egen superhjälte Hercule Poirot är tillbaka med ett nytt fall. Det här är första gången som någon fått rätt till att skriva och ge ut ett nytt äventyr med Hercule Poirot, och Mathew Prichard, barnbarn till Agatha Christie, skriver på omslaget till Monogram morden att alla gillade Sophie Hannas manusidé och hennes passion för Christies verk.
Att skriva nya äventyr med gamla hjältar är i och för sig inget nytt. Det ska bli fler böcker med Lisbeth Salander i huvudrollen av David Lagercrantz, P.D. James har skrivitDeath Comes to Pemberly, en perfekt deckare i Jane Austens anda, och otaliga människor runt om i världen skriver nya Sherlock Holmes historier. Gubbar som skriver Sherlock Holmes berättelser för att tjäna en hacka verkar idag vara vanligare än småtjejer som skriver Twilight fan-fiction för skoj skull. Men medan både BBC-serien Sherlock och den amerikanska Elementary har satt Mr. Holmes i nutiden är det intressant att konstatera att Sophie Hannah har satt Hercule Poirot i det decennium som de flesta kopplar ihop den klassiske hjälten med: 1920-talet.
En krigsflykting med ett brokigt förflutet
Den lille belgiske detektiven kom till England som flykting från Belgien under första världskriget. Hans förkärlek för ordning och reda gör att man gärna kopplar ihop Poirot med art deco stilen --- här ska det vara klara, rena linjer! Modern design! Moderna tider! Bort med gammeldags brittiskt krimskrams! Som en av Poirots vänner uttrycker det när Poirot ska flytta: “weren’t the walls straight enough for you?” För Poirot kan aldrig något var för fint, för välorganiserat, för välstädat. För rakt.
Man får den äkta Poirot känslan redan på omslaget till Monogram morden: här är en design som Poirot själv hade gillat, raka, rena linjer, art deco stil, 1920-tals design … man blir hänförd direkt!
Konsten att hitta ätbar mat i England

Sedan börjar boken med att Poirot filosoferar över det under att han hittat ett ställe med ätbar mat där det bara jobbar engelsmän … Ja, man känner igen sin Poirot! God mat hör det franska köket till. Goda vanor och artigheter tillhör ofta också det franska språket, i alla fall enligt Poirot. Han möter Jennie, någon som förefaller vara en jagad dam i nöd, och som den gentleman Poirot är vill han genast hjälpa till, lyssna och trösta … och helst även lösa problemet för damen.
Sedan växlar romanen spår och Poirot blir något av en birollsinnehavare när en nypåhittad jag-person, Edward Catchpool, berättar om de bestialiska monogram morden. Tre människor har blivit mördade --- men som Poirot påpekar: manschettknappar kommer i par, så det borde ha varit fyra mord. Vem ska bli den fjärde? Är nästa offer Jennie?
Sophie Hannahs sätt att använda Edward Catchpool som berättare är ett smart sätt att få in en egen röst i romanen och hon behöver inte skriva på Agatha Christies sätt --- för alla sanna deckarfans vet ju redan hur Hercule Poirots röst låter och det är inte lätt att efterhärma den.
Falska alibin och en härva av lögner
Här finns ett myller av personer, lögner, alibin, falska alibin och olika versioner av olika händelser.
Men den nyupplivade Poirot klarar givetvis skivan och sätter sin nye unge vän Catchpool på prov många gånger.
Behövs en ny Poirot? Agatha Christie planerade hela Poirots karriär, från de första fallet i The Mysterious Affair at Styles (då Poirot löser mordet på en kvinna som varit väldigt snäll mot belgiska flyktingar!) till Curtain, Poirots sista fall, där Poirot dör (men lämnar lösningen på mysteriet efter sig i ett förseglat brev). Curtain skrevs relativt tidigt i Agatha Christies karriär, men utgavs postumt. Allt i Hercule Poirots “story arc” är planerat, lika noga som en väl avvägd fransk fyra rätters måltid. Det här nya fallet med Poirot är lite som en extra dessert till kaffet, när man redan är mätt efter ostbrickan. Onödigt, visst, men ibland kan för mycket av det goda vara underbart!


BG

söndag 16 februari 2020

FILM: Love & Friendship - Kate Beckinsale gör Lady Susan med glimten i ögat!


Regi: Whit Stillman
Titel: Love & Friendship
Manus: Whit Stillman, 
baserad på Lady Susan av Jane Austen
Medverkande: Kate Beckinsale, Xavier Samuel, Emma Greenwell, Morfydd Clark, Jemma Redgrave
Tom Bennett, James Fleet, Justin Edwards, Jenn Murray, Stephen Fry, Chloë Sevigny m.fl.
Land: UK, Ireland, Netherlands, France, 2016
Distribution: Amazon Studios, Roadside Attractions
Alla hjärtans dag 2020. Ännu en filmatisering Emma har premiär. och alla ser fel ut och låter fel. Den bästa Emma är fortfarande Kate Beckinsale - och jisses vilken perfekt Lady Susan hon är! Clever, handsome and rich! Ja, det där är orden som beskriver Emma, men det är också orden för att beskriva Lady Susan.

Love & Friendship - baserad på kortromanen Lady Susan - är fortfarande den bästa Jane Austen filmatiseringen någonsin. Mycket tack vare leading lady Kate Beckinsale och hennes bästis, som spelas av amerikanskan Chloë Sevigny ... Kläderna är maffiga, hattarna jättestora och huvudpersonerna är färgstarka och antingen gifta eller, som Lady Susan, nyblivna singlar (Lady Susan är änka) på jakt efter att gifta sig till en ny förmögenhet ... eller bara på jakt efter en ny, snygg älskare, för skoj skull.
Det ena utesluter inte det andra.

Till skillnad från många Austen filmatiseringar som fokuserar på första kärleken och den enda kärleken så fokuserar Love & Friendship på många kärlekar. För Lady Susan har kärlek så det räcker och blir över, fast hon redan varit gift en gång ... Hon är beräknande, manipulativ och charmig.

Mest av allt älskar Lady Susan sin frispråkiga amerikanska väninna, som är en friskt fläkt bland alla torrbollar i London ... Under filmens 90 minuter hinner Lady Susan med tre olika pojkvänner (hennes avlidne man räknas inte) och hon älskar dem alla, på olika sätt ... Frågan är bara: vem av dem är mest av allt värd att gifta sig med en charmig kvinna i sina bästa år, en kvinna som Lady Susan?

Dialogen är snabb, bitsk, vitsig, totalt oromantisk och 100%-Jane-Austen-ig. Det här är smart och vitsig komedi för alla som är less på allt snack om romantik och äkta kärlek. För romantiskt fluff har ingen chans mot den vassa Lady Susan ...

Det här är inte någon traditionell romcom, det här är en innovativ heist-movie med en twist ... och det är så klart Lady Susan som driver "the heist" - med en del hjälp från den amerikanska väninnan.

Ursnygga miljöer, och filmen är filmad på plats ... på Irland! Se upp Downton Abbey, den gröna ön har visst en hel del att sätta emot!


lördag 15 februari 2020

FILM: Dunkirk - Hjältemod bara att överleva


Regi: Christopher Nolan
Titel: Dunkirk
Manus: Christopher Nolan
Medverkande:  Fionn Whitehead, Tom Glynn-Carney, Jack Lowden, Harry Styles, Aneurin Barnard
James D'Arcy, Barry Keoghan, Kenneth Branagh, Cillian Murphy, Mark Rylance, Tom Hardy m.fl.
Originalmusik Hans Zimmer
Land: Storbritannien, USA, Frankrike, Nederländerna, 2017
Distribution: Warner Bros.

Man hoppades på att kunna rädda 30.000. Facit blev 400.000. Allt tack vare att "vanligt folk" högg in, alla med små fritidsbåtar eller fiskebåtar, eller vilken skorv som helst, tog sig över kanalen för att rädda de soldater som väntade på stranden ... unga män som riskerades att bombas sönder och samman av tyskarna, även om de gett upp.

Dunkirk är som historia betraktad ett "heroic failiure" - det vill säga att vinna är inte allt, ett nederlag kan vändas och bli till en positiv och inspirerande legend.

Filmen handlar om Operation Dynamo som ägde rum vid det franska Dunkerque (den engelska stavningen är Dunkirk) under andra världskriget då Storbritannien skeppade hem sin armé från kontinenten. Medverkar gör bland andra skådespelarna Tom Hardy, Mark Rylance, Kenneth Branagh, Cillian Murphy och Harry Styles. Hans Zimmer har komponerat musiken.På Oscarsgalan 2018 fick Dunkirk åtta nomineringar för bl.a. bästa film, bästa regi, bästa filmmusik, bästa foto och bästa scenografi. Filmen vann tre Oscar för bästa ljudredigering, bästa ljud och bästa klippning.

Det finns tre olika narrativ i filmen, ett av dem tar en vecka (vänta på stranden) ett av dem tar en dag (köra över med en båt) ett av dem tar en timme (flyga över kanalen och skydda båtar och minröjare från tyska attackflyg). Det klipps hela tiden bland de tre narrativen.

Hetsig klippning, skakig kamera, garanterad sjösjuka och klaustrofobi när båtar bombarderas och sjunker och garanterad åksjuka när horisontlinjen snurrar runt under flyg-narrativet ...

Garanterat "lyckligt slut" - efter omständigheterna. Soldaterna blev hjältar inte för att de lyckats med något, utan bara för att de kom hem. En bragd i sig.



FILM: Tomb Raider - ett megastort magplask och djungel-pussel utan glimten i ögat


Regi: Roar Uthaug
Titel: Tomb Raider
Manus: Geneva Robertson-Dworet, baserat på spelet Tomb Raider från 2013 (rebooten).
Land: UK, USA, 2018
Distribution och produktion: Warner Bros., Metro-Goldwyn-Mayer, Square Enix, GK Films

Tomb Raider är vansinnigt dålig och vansinnigt tråkig. Det finns inget annat sätt att säga det på. Tyvärr ska det bli en uppföljare 2021. Varför? Filmen blev sämre och sämre ju längre tiden gick och när till och med ettan är dålig (då man kan reboota hur mycket man vill) bådar det dåligt för en fortsättning.

Man har Dora the Explorer - Dora and the Lost City of Gold - färskt i minnet. Det är en film som gör ALLT RÄTT!
- Den har en bra huvudrollsinnehavare - Isabela Moner är grym som djungelhjältinna!
- Den är rolig
- Den är ironisk på ett bra sätt (som inte förtar spänningen)
- Den har positiva bilder av icke-vita personer och i stort sett alla hjältarna är icke-vita personer
- Den driver med djungel-genren ...
Som att filmer i djungeln jämt ska ha djungel-pussel och hoppa-över-en-klyfta-scener ... och djungel-pusslet visar sig bara  vara en akvedukt (Stjärnorna har stått rätt hela tiden) och när någon hoppar över en klyfta landar hen pladask utan att komma över ...

Jaha, här är det en massa djungel-pussel com är djungel-pyssel och ungefär lika kul att se på som Rubiks kub. Och så är det hoppa över klyftor och klara det varenda gång - gäsp, gäsp, tråkigt ...

Och den vita hjältinnan är helt korkad hela tiden och gör korkade saker hela tiden --- ändå ser alla färgade slavar henne som någon slags "white saviour" och den asiatiska kille hon träffar på springer runt och beter sig som hennes betjänt från ruta ett ...

Über-skurken sparas till at skjutas sist av alla när hjältinnan har chans att skjuta honom först och ta telefonen och rädda alla ...

Och så har man Indierna Jones problemet ... huvudpersonen har ingen som helst inverkan på "the outcome of the movie" ---- om hon inte varit korkad nog att resa till ön, hade skurarna aldrig hittat ingången och då hade hon inte behövt döda en massa folk för att inte få en smitta att sprida sig i världen ... allt bara för att läget ska bli precis som i början av filmen.

Sensmoral. Så här sprider sig corona viruset. För Lara Croft åker från London till Asien, upptäcker en dödlig smitta (som förmodligen är luftburen) som varit begravd i århundraden  .. och sedan åker den dumsnuten hem till London igen! Hur dum får man vara?

Ska man tro på det som lycklig slut ---- eller borde hon inte självisolerat sig på obestämt tid? Då hade man i alla fall sluppit uppföljare!

I över en timme ser man på en avatar som hoppar och duckar för saker ... när man spelar spel är det en piäng med det, men när man inte spelar och hjältinnan inte har någon personlighet ... vem bryr sig om hon blir mosad och det blir "game over"?

Lara Croft lyckas inte lära sig någonting ... och verkar vara produkten av manlig jungfrufödsel eftersom allt bara handlar om farsan hela tiden ... och filmen är bara en lång rad gubbar som spelar över å det grövsta. Inte mycket till hjältinna film, hon blir en biroll i sin egen berättelse och läker för fort av alla   sår.

Dora lyckades förresten rädda sina kompisar och sina  föräldrar och lära sig något om inkafolket  och regnskogen på köpet ...

Här är sensmoralen att Lara och farsan borde ha stannat hemma - då hade skurkarna aldrig hittat den heliga graalen (eller den smittade graalen) ... och inte lär de sig något av det heller. Gravplundring - nej tack.


fredag 14 februari 2020

FILM: Husdjurens hemliga liv - vov på er alla djurfans!



Regi: Yarrow Cheney / Chris Renaud
Titel: The Secret Life of Pets
Röster original: Lake Bell, Louis C.K., Kevin Hart etc.
Land: USA, 2016
Universal Sony Pictures Home Entertainment


Happy Valentine's Day alla hundar och hundälskare!

Och alla katter, kaniner, fåglar och andra älskade djur!

Två hundar såg med oss på den här filmen och de gav båda två tummen upp - eller tassen upp! Gidget är skitsnygg, Max är charmig och alla hundar vill ju sjunga med i korv-numret där de kör en Grease-klassiker ... (Korvar stoppade med Grease ... vitsigt!)
Nu till filmen ...
Favorithusdjuret Maxs liv vänds upp och ner när hans ägare Katie kommer hem med en ny hund - Duke. Ska Max plötsligt ha en brorsa och behöva dela med sig av allt?
Men när de båda hundarna hamnar på gatan UTAN halsband (Lady och Lufsen scenario ... så antar att Max är Lady här? Duke ser ut som en Lufsen i alla fall) måste de fly från hundfångare ... Om Duke fångas kommer han att avlivas, för det var sista chansen för honom när Katie tog hem honom ...
Dessutom träffar de på kaninen Snöboll som bygger en armé av övergivna husdjur och planen är att hämnas på alla husdjur och deras ägare. Mot alla odds blir Snöboll och Max vänner för att rädda Duke och andra djur från att avlivas ...
Samtidigt är Gidget på jakt efter sin älskade Max, och hon bygger upp sin egen armé av lojala husdjur ... Med mottot: rädda Max!
Det här är en familjefilm av teamet bakom Dumma mig 1 & 2 & 3 och Minionerna.

En charmig film om härliga hundar (vem gillar inte hundar?) och några andra djur, en kaxig katt, en undulat och ett vilset marsvin. Max och Duke jagas av ormar och krokodiler och andra djur i Snöbolls armé och det finns gott om biljakter (Snöboll kan också köra bil!) och även en jättestor "final fight" scen på en bro. Precis som i så många andra actionfilmer. Alla ska de stå och slåss på en bro! Superhjältar, superskurkar, mutanter, spioner, Tom Cruise ... och nu alltså även animerade husdjur. Det finns också tunnlar under staden. Det finns alltid tunnlar under staden!
Men allra bäst är husdjuren på hemmaplan. De har precis så kul som vi tror, när de är oövervakade ... Och den där tårtan du sparat? Katten åt den!

Massor av extramaterial - bland annat djurfakta med Kevin Hart, en vit kanin & Co!

FILM: Stan & Ollie - Världens mest berömda komediduo hade allt annat än roligt tillsammans



Filmen fokuserar på Stan Laurel och Oliver Hardy under deras UK-turné 1953.




Regi: Jon S. Baird

Titel: Stan & Ollie
Manus: Jeff Pope

Medverkande: Steve Coogan, John C. Reilly,
Nina Arianda, Shirley Henderson, Danny Huston,
Rufus Jones m.fl.
Land: UK, 2018
Distribution: Noble Entertainment


Det är svårt att ta sig upp till den absoluta toppen. Det är ännu svårare att hålla sig kvar där.

När filmen Stan & Ollie inleds så har den mest kända brittiska komediduon någonsin,Laurel & Hardy, slagit igenom stort och till och med tagit Hollywood med storm! Men hur länge kommer de att hålla sig kvar på toppen?

Undervärderade och underbetalda

Året är 1937 och Laurel & Hardy befinner sig på toppen av sin framgångsvåg i Hollywood och de jobbar på med att spela in den blivande filmklassikern Way Out West. Vad kan gå fel?

De är hyllade och älskade. Ändå är de undervärderade och underbetalda. I alla fall jämfört med de tre stora: Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd, som alla äger sina egna filmer, och kan leva relativt bekvämt på sin konst. Pengar ger också konstnärlig frihet.

När alla filmbolag var rädda för att göra Charlie Chaplins film Diktatorn (ingen vågade stöta sig med Tyskland!) gjorde han den helt enkelt själv, på sitt alldeles egna filmbolag. Filmen blev en stor framgång och är idag en filmklassiker, rankad bland de allra bästa filmerna genom tiderna.Diktatorn använder humorn som vapen och gör en Hitlerparodi under en tid då det såg ut som om Hitler & Mussolini & Co skulle kunna vinna andra världskriget. Andra parodier, gjorda när det var klart vem som vunnit och vem som skrev historien, är betydligt mindre vassa, modiga och roliga.

Slog igenom under stumfilmens guldålder

Charlie Chaplin hade det gemensamt med Laurel & Hardy att han också var britt. Komikerna hade alla sin bakgrund inom vaudeville och slapstick. Alla slog de igenom under stumfilmseran.

För Stan Laurel är det solklart redan 1937 att Laurel & Hardy behöver samma frihet som Charlie Chaplin för att nå sin fulla potential. Laurel & Hardy arbetar för småsmulor och deras kontrakt är ett skämt. Fast inte ett roligt skämt.

Stan Laurel är inte nöjd med sakernas tillstånd och han har mage att byta filmbolag, säker på att hans parhäst Oliver Hardy kommer att följa efter ... Men det gör han inte.

1953 försöker Laurel & Hardy att lappa ihop sin "double act" och Stan Laurel försöker dessutom att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att få till en sista Laurel & Hardy film, en komisk adaption av Robin Hood legenden. När Laurel & Hardy inte uppträder, så jobbar de på Robin Hood manuskriptet --- eller försöker skrapa ihop pengar för att få filmen gjord.

Konsten att skratta åt eländet

Det är efterkrigstid i Storbritannien, folk är fattiga, det är ransonering, allt är allmänt eländigt och det verkar inte finnas mycket att skratta åt. Ändå ger sig Laurel & Hardy ut på en teaterturné. Stan är gråare, Oliver är tjockare, båda två är slitnare och mycket tröttare, men de behöver verkligen en comeback. Även om folk i allmänhet verkar tro att komediduon för länge sedan pensionerat sig.

Var går gränsen mellan skådespeleri och privatliv? Var går gränsen mellan komedi och melankoli? Vad är verkligt och vad är fiktion? I filmen ser man gång på gång hur Laurel & Hardy gör "kul grejer" som man känner igen från deras filmer, även om det är privat och inte alls avsett att vara kul. Och när de två har ett mycket högljutt och mycket offentligt gräl samlas stora skaror som är övertygade om att de ser ett nytt komedistycke.

Steve Coogan har arbetat på ett liknande sätt tillsammans med sin parhäst Rob Brydon, och de två har gjort flera lyckade filmer och TV-serier tillsammans, där de "spelar sig själva".

Elefanten i bromance-rummet

Laurel & Hardy visste mycket väl att de inte spelade sig själva, i filmerna verkar ofta Oliver Hardy vara den ledande personen, medan Stan Laurel kan framstå som blyg och osäker, men i verkligheten var Laurel ledaren, och hade så varit sedan begynnelsen. Han hade gjort dem till en succé, och därför tog han "sveket" desto hårdare. Elefanten i rummet är Zenobia, en film som Oliver Hardy gjorde själv, 1939. Stan Laurel har aldrig kommit över det och de grälar fortfarande om det, år 1953. Det skulle ju vara de två tillsammans, för evigt!

I filmens mest poignanta scen påpekar Stan "I loved us!", medan Oliver grumsar "But you never loved me!"

Bromance har aldrig gjorts bättre än så här.

Ett verkligt passionsprojekt

För Steve Coogan och John C. Reilly är Stan & Ollie ett passionsprojekt som de jobbat länge för att få igenom.

Manuset är baserat på anteckningar om de verkliga Laurel & Hardy och deras turné, och manuset är skrivet av Steve Coogans gamle manuspartner från Philomena-tiden, Jeff Pope. Hår- och make-up teamet har gjort ett fenomenalt jobb med att få Coogan och Reilly att se ut som Laurel & Hardy, och att finkänsligt åldra dem under filmens gång. (Här har man minsann ingen gigantisk CGI-budget och man gör ändå ett mycket bättre jobb än i de stora blockbusterfilmerna --- bara med vanliga traditionella medel!)

Dubbla komikerpar

Men det finns extra grädde på moset! I den här filmen: man får TVÅ komediduos för priset av en! Laurel & Hardy må vara kända som filmhistoriens mesta och bästa komikerpar, men i den här filmen har de vass konkurrens av fruarna Ida och Lucille, spelade av Nina Arianda och Shirley Henderson.

Till syvende och sist kan man konstatera att världens mest berömda komediduo inte verkar ha haft det speciellt roligt.

Fast det där är ju absolut ingen överraskning. Clownen gråter, medan alla andra skrattar --- det är ett klassiskt dilemma. Komiker har som jobb att göra andra glada, medan de själva lider, och dessutom undervärderas allt som oftast deras konst, både när det gäller pengar och status, och när det gäller uppmärksamhet och fina recensioner. Det är sällan komiker tar sig in i finaste finrummet hos finkulturen. Det är inte konstigt att Stan Laurel har hunnit bli bitter --- men i filmen är han desperat ute efter att bli både den som skrattar bäst och den som skrattar sist. Det är väl aldrig för sent för revansch?

Sista turen tillsammans

Den här turnén runt Storbritannien och Irland, som filmen fokuserar på , blir till slut en triumf! Men det visar  sig också bli den sista gången som Laurel & Hardy jobbar tillsammans. Den vetskapen gör filmupplevelsen desto mer bitterljuv. Men det bästa är så klart att filmen Stan & Ollie verkligen gör Laurel & Hardy rättvisa, med ett kärleksfullt och vackert porträtt av två proffsiga komiker och en rörande stark vänskap. Helt klart en av årets bästa filmer!

Och ... den ultimata Alla hjärtans dag filmen!

BG