”Vår bästa tid är nu!” sjöng en gång Jan Malmsjö. Kanske är det så, att vår bästa tid är nu, i alla fall om man kollar in science-fiction dystopierna som blomstrar just nu (utopier är det däremot ont om!). Dystopierna finns överallt: i boklådorna, på pocketstället, bland de nya DVD-filmerna och på bio. Det handlar om en framtid med krig, svält, miljöförstöring, smittor, epidemier och inkompetenta regeringar eller maktfullkomliga härskare, som är onda despoter eller diktatorer. Ibland kommer zombies och utomjordingar in på ett hörn och attackerar.
Cynikern skulle kunna påpeka att livet i sci-fi dystopierna väldigt mycket är som livet är idag … Men det är det som är dystopiernas styrka: de belyser problem som finns här och nu och gör det till ett slags saga som utspelar sig i en obestämd framtid. Sagans mantra ”Det var en gång” har ersatts av dystopiernas varning: ”Det blir en gång”! Det är alltså så här som de nya historierna konstrueras.
Tre av de största dystopi-serierna –
Hungerspelen,
Divergent och
Legend - är alla skrivna av amerikanska författarinnor, de har tonåriga tjejer som huvudpersoner och utspelar sig i ett framtida Amerika där allt gått åt helvete. Med tanke på hur livet ser ut idag, är det inte konstigt att just Amerika i framtiden är ämnet för många dystopier.
Dystopier kontra utopier – hur började det?
En utopi är ett idealsamhälle. Det finns till exempel ekonomiska utopier, religiösa utopier, ekologiska utopier, politiska utopier, feministiska utopier, vetenskapliga eller teknologiska utopier och akademiska utopier. Men i vardagsbruk kan ordet ofta användas nedsättande, ”det där är ju en utopi!” betyder snarare ”det där är ju orealistiskt!”. Vanligt i politisk retorik – och därmed behöver man inte motivera vidare vad motståndaren har för fel. Det är intressant att konstatera att det just är ordet utopi som blivit synonymt med orealistiskt – inte motsatsen dystopi.
Thomas Mores bok Utopia publicerades år 1516, de grekiska orden för bra plats – eutopia – och ingen plats – utopia – uttalas på samma sätt på engelska. Men Mores utopi är långt ifrån den första i genren. Tänk t.ex. på Platons Staten och den muntliga traditionen går ännu längre tillbaka. Det finns gott om utopier i myter och legender: Atlantis, himmelriket, Nirvana …
1984
Begreppet dystopi är motsatsen till utopi och används för att syfta på en dyster samhällsvision, en av de mest kända är George Orwells 1984,men ofta handlar det om samtida problem – Orwell skrev sin klassiker om året 1948 och man känner igen ett sönderbombat Europa, fullt av misstro och fattigdom, i berättelsen. 1984 kom ut år 1949.
Nu har dystopier framför allt blivit populärt inom ungdomslitteraturen, och många av bästsäljarna blir framgångsrika actionfilmer. I de nya dystopierna är huvudpersonerna oftast betydligt yngre än i de romaner som för längre sedan etablerade genren, något som kan användas för att förstärka dramatiken.
The Hunger Games - tonårsdramatik med en modern prinsessa
Suzanne Collins tänkte helt rätt när hon gjorde sin huvudperson till en tonårstjej som blir tvungen att bokstavligen slåss för sitt liv. När man är tonåring är allt så dramatiskt - allt är en strid på liv och död. Det stämmer i Engelsforstrilogin som handlar om tonårshäxor i Bergslagen, det stämmer iHungerspelen trilogin som handlar om framtida gladiatorspel, som en ondskefull regim organiserar för att hålla befolkningen på plats. En extremversion av Expedition Robinson, om man så vill, där alla utom vinnaren dör, bara för att underhålla det rika folket i huvudstaden med skådespel och för att kuva det fattiga folket på landet som skriker efter bröd.
Fantasy och sci-fi dystopier har mycket gemensamt, men i sci-fi dystopierna finns ingen magi, allt i framtiden fungerar på “vetenskaplig väg” men specialeffekterna i bombastiska filmatiseringar påminner ändå om varandra.
Från reaktiv till reflektiv
Medan den första delen av
Hungerspelen trilogin är reaktiv, är den andra delen i serien reflektiv. Huvudstaden håller befolkningen på plats med att ständigt hålla dem i ett reaktivt tillstånd - överleva för stunden, det är mottot, inte att tänka på sakers sammanhang. Detta symboliseras av
Hungerspelen som anordnas i boken - allt gäller att överleva för stunden, ingen hinner reflektera över om det är rätt för barn och tonåringar att döda varandra. Den reflektiva delen kommer in i
Catching Fire, då flera av personerna drabbats av posttraumatisk stress, och funderar över vad de egentligen gjort för att överleva.
Hungerspelen är egentligen som romarnas gladiatorspel, fast TV-sänt, och allt övervakat av ”kejsaren” President Snow. När Snow gör ”tummen” ner till spelledaren Seneca Crane avrättas han och ersätts med Plutarch Heavensbee.
Gladiatorspel passar på film
Det var bara en tidsfråga innan filmrättigheterna till
Hungerspelen trilogin snappades upp av Warner Bros och det blev fyra filmer av tre böcker. Det här är dock inte första gången som gladiatorspel gjort sig bra på film, tänk bara på
Ben Hur,
Gladiator,
The Running Man, men mest av allt: tänk på den japanska filmen
Battle Royale, som också handlar om tonåringar som slår ihjäl varandra. Skillnaden är att medan
Battle Royale är kritisk mot hela vuxenvärlden (vilket kan ses som en genomgående agenda från den japanska regissören som, liksom sina jämnåriga, blev grymt sviken av vuxenvärlden under andra världskriget) så innehåller
The Hunger Games ingen kritik mot vuxenvärlden för vad de gör för att förstöra den yngre generationen. Det hela är helt enkelt “regimens fel” - förkroppsligad av President Snow.
Catching Fire - konsten att ha kakan och att äta den
Catching Fire presenterar ett nytt gladiatorspel, precis som del ett, men ändå helt annorlunda. För nu är det alla gamla favoriter som ska komma tillbaka och tävla på liv och död en gång till --- och det innebär att Katniss och Peeta måste in i ringen igen. Men det innebär också att Catching Fire är mindre av en tonårsfilm än ettan iThe Hunger Games serien. Medan Katniss och Peeta var bland de äldsta att delta i den första filmen, är de nu de yngsta, eftersom alla de gamla favoriterna är äldre än fjolårets vinnare.
I
The Hunger Games - Catching Fire får publiken både ha kakan och äta den. Katniss är en fattig pojkflicka som trivs bäst i skogen - ändå njuter hon av alla spektakel, all överdådig mat och alla vackra kläder som huvudstaden har att erbjuda. Katniss blir “omgjord” som i en Askungesaga, eller som i en chick-flick, med en modedesigner, Cinna, som den goda fén. Han använder sitt mode på ett subversivt sätt för att störta regimen. Säck och aska i all ära, men vill man vara riktigt upprorisk mot den meningslösa materialismen och det kapitalistiska förtrycket ska man tydligen välja designerkläder.
Visuellt frosseri i ny Askungesaga
 |
| Katniss transformation - Askungen förvandlas i Catching Fire. |
Det är meningen att man ska avsky klassklyftorna, men samtidigt bjuder filmen på ett ohämmat visuellt frosseri när det gäller det goda livet i huvudstaden (mycket mer så än i böckerna, där allt silar genom Katniss kritiska medvetande). Katniss är som en modern prinsessa - snygg i prinsessbakelserna hon har på sig, men alltid redo att ta till svärdet, eller i alla fall pilbågen, och bokstavligen splittra illusionen som håller de tävlande fjättrade.
Till syvende och sist är detta en uppväxtskildring, helt i klass med de senaste Snövitfilmatiseringarna, som handlar om hur en apolitisk ung människa tvingas ta ställning - och rädda sitt folk. The Hunger Games -Catching Fire ligger alltså helt rätt i tiden.
Folksagornas arketyper känns igen
Det finns ytterligare kopplingar till de gamla folksagorna: huvudpersonen är en tjej i de sena tonåren, temat med den romantiska triangeln eller ”hitta drömprinsen” och att de flesta bifigurer kan klart och tydligt delas in i hjälpare och stjälpare. Det är däremot inte tydligt vem som är vem vid en första genomläsning av boken - och heller inte tydligt för de som ser filmerna utan att ha läst böckerna först.
Johanna Mason är som en framtida inkarnation av den sexiga häxan, komplett med rött hår och utmanande attityd. Plutarch Heavensbee är som det otäcka, listiga trollet, eller en beräknande Rumpelstiltskin. Finnick Odair, livsfarlig i vatten, en treudd som vapen och vackert, blont utseende, är som en ny näcken. Lita inte på denna förföriske kille, verkar undertexten säga oss. Men alla tre visar sig vara hjälpare som räddar livet på Katniss. Två av dem blir framtida bästa vänner till henne.
Till skillnad från många ungdomsböcker är det alltså inte så lätt att se vem i hela världen man ska lita på. Skenet bedrar hela tiden. Till och med när det gäller ledarna för de olika grupperna. Till och med när det gäller President Snow. Något som är värt att tänka på, i en tid där till och med nyhetsförmedling blir allt mer förenklad och ska förklara för oss vem som är värd att ”heja på”.
Arvtagarna till Hungerspelen - Legend och Divergent
”Legend inte bara överlever hypen, den förtjänar den!” utropade The New York Times, och hyllningarna i USA bara fortsatte. Nu har Legend trilogin kommit till Sverige. Hungerspelen har skapat en hunger efter fler böcker, nya dystopier och mer intriger i samma stil. Legend av Marie Lu svarar med råge på den hungern.
I Legend befinner vi oss återigen en framtida dystopi. Det som en gång var västra USA är nu Republiken, en nation som ständigt befinner sig i krig med sina grannar.
Två huvudpersoner, två perspektiv
Femtonåriga June är född in i en elitfamilj i ett av Republikens rikaste distrikt – hon har fått det högsta resultatet någonsin i ”prövningen”,1.500 poäng av 1.500 poäng möjliga. Hon får sin utbildning i Republikens högsta militära kretsar. Bokens andra huvudperson Day är född i slummen, lever som hemlös och är landets mest eftersökta brottsling. Han misslyckades i prövningen och skulle därmed avrättas – de som inte har rätt gener har ingen rätt att leva vidare, enligt Republiken. Day flyr och lever vidare – och ställer till med förtret för Republiken. Den som först var ”genetiskt avfall” har snabbt blivit ett av Republikens största problem.
Under ett av Days inbrott – för att stjäla pestmedicin för att ge till en fattig familj som inte har råd med den – blir Junes bror Metias dödad. June svär på att hämnas, hon lever som hemlös på gatorna och lyckas komma nära Day. Det är bara en sak som inte stämmer. Day har aldrig mördat förut, varför dödade han då Junes bror?
Alltför sent inser June att hon har blivit utnyttjad och att allt inte är som det först har sett ut…
Legend växlar snyggt perspektiv mellan June och Day – hennes stil är elegant, hans är kantigare, vilket även avspeglas i val av typsnitt.
Legend passar in i mönstret av övriga sci-fi dystopier, som är som ett slags moderna svarta sagor, som egentligen inte handlar om framtiden utan hur det är idag. Legend tar upp klyftan mellan fattiga och rika i dagens USA och även problemet med biologisk krigsföring.
Tidig prövning i den nya sagan
Skillnaden mellan Legend och de andra dystopierna som finns just nu, är att vanligen genomgår hjältinnan en prövning när hon är ungefär 16 år, som en Törnrosa eller en Snövit i en modern saga. I Legend inträffar prövningen redan vid tio års ålder. Utslagningen har alltså gått ännu längre ner i åldrarna, vilket är symptomatiskt för dagens USA, där urskillningen för att hamna i elitskolor sker i allt lägre åldrar. Det finns till och med kösystem för att komma in på ”rätt dagis”.
Legend ligger alltså helt rätt i tiden, fångar tidsandan, och blir samtidigt till en modern saga om den rika flickan och den fattige pojken som slår sina påsar samman och bildar enad front mot den onda regimen.
Det kommer väl knappast som någon överraskning att Legendär baserad på supersuccén Les Miserables av Victor Hugo? Det märks lika tydligt som influensen av gladiatorspel i Hungerspelen, och detta är också styrkan med dessa dystopier. Medan många framtidsskildringar skildrar kala, sterila stadsmiljöer där kläder, mat, fordon, filosofier, allt ska vara nytt, bygger både Hungerspelenoch Legend på ett slags historiskt kapital, en berättarskatt som redan finns och som folk kan känna igen sig i. Det finns fortfarande folk som dagligen måste jaga efter sin mat (precis som idag) och frågor om vänskap, kärlek och lojalitet är desamma som idag - och desamma som på Victor Hugos tid.
Divergent - framtiden tillhör de som vet var de hör hemma
”The future belongs to those who know where they belong” hörs Kate Winslets stämma förkunna i trailern för Divergent.
Detta låter som ett förvridet George Orwell citat: ”Den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna, och den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden.”
Författaren Veronica Roth funderade på en utopi baserad på fem dygder. Sedan funderade hon på
hur dessa fem dygder kunde gå fel … Utopin blev en dystopi. Idén bakom serien
Divergent var född.
Ett enda val kan förändra dig eller förgöra dig. Men varje val har konsekvenser, och när oroligheter väller upp i falangerna omkring henne måste Beatrice ”Tris” Prior försöka att rädda dem hon älskar - och sig själv - samtidigt som hon brottas med svåra frågor om sorg och förlåtelse, identitet och lojalitet, politik och kärlek.
I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.
Liksom vampyrboken hyllades som ”den nya Harry Potter” så är dystopierna den nya vampyrboken. Det mesta och det intressantaste inom ungdomslitteraturen händer just nu i dystopi-skidningarna, som har en hel del att säga om vårt samhälle idag och Divergent är bland det bästa som finns på marknaden just nu.
16 - och dags att sorteras
På sin 16 års dag ska ungdomarna i
Divergent de välja falang, sin egen som de är född inom eller en ny, och en simulering ska visa var de hör hemma - precis som ”the sorting hat” i Harry Potter böckerna så sorteras alla eleverna i simuleringen efter vilka egenskaper de har och var de hör hemma (där är Harry Potters Gryffindor "de modiga").
Men simuleringen fungerar inte - Beatrice får inget svar var hon hör hemma.
Hon känner att hon inte hör hemma bland de osjälviska, men när hon väljer de tappra klipper hon banden med sin familj, sina vänner och sin gamla falang. Och det blir en kulturkrock av sällan skådat slag!
Efter att i 16 års tid blivit drillad att vara osjälvisk, ska hon plötsligt bara tänka på sig själv och vara så självisk som möjligt, slå ner andra för att själv få fördelar, och de tappras falang verkar vara en blandning av adrenalin-junkies, mobbare och översittare. De leker med knivar och skjutvapen, hoppar från tåg, hoppar från hustak och drar runt i gäng och misshandlar både starkare och svagare motståndare, precis som det faller dem in.
En gång i tiden handlade tapperhet och mod om att vara osjälvisk, om att försvara andra, men det har förändrats ...
Det visar sig att en ny falang tänker ta makten och då behövs de tappra som hjärndöda soldater, och träningen blir därefter: döda utan att tänka.
Beatrice är den enda som gör mentalt motstånd mot detta, i ett drömscenario blir hon hellre dödad än dödar någon annan ... och regimen börjar se henne som ett hot. Det är inte sådana soldater de vill ha.
Plötsligt är Beatrices liv fullt av hot: blir hon först dödad av avundsjuka klasskamrater som tycker att hon är för duktig, eller av regimen som inte gillar att hon inte går att kontrollera?
Eller kommer hon att klara att fly?
Inget hem finns
Beatrice förstår att hon egentligen inte hör hemma någonstans- hon är divergent.
Det finns fler som hon, men regimen tänker utrota dem alla, eftersom de divergenta inte går att kontrollera och i framtiden ska det bara finnas människor som enbart passar in i en falang.
Parallellerna till vår värld är helt uppenbara: finns det en plats för folk som egentligen inte hör hemma någon stans?
Det intressanta med Insurgent är att förutom de fem falangerna får vi även göra ett besök hos bokens kastlösa, alltså de falanglösa, och där finns många som blivit utmobbade från de tappra … och de väntar på hämnd. I Divergent var de falanglösa anonymt folk som var städare, sophämtare, vaktmästare och tog alla jobb ingen ville ha. I
Insurgent får vi veta att de falanglösa kommit fram till att de redan är dubbelt så många som de tappra … och de falanglösa inser att med splittrade falanger borde det vara lätt för dem att utplåna falangsystemet och ta över.
Filmversionen av Divergent har bland andra Shailene Woodley, Theo James och Kate Winslet i huvudrollerna.
Zombies och miljökatastrofer
Jorden som smittas, jorden som tas över av zombies, Jorden som går under av miljöförstöring … naturen som slår tillbaka. Flera framgångsrika filmer och böcker finns på detta ämne:Warm Bodies, After Earth, World War Z.
”Allt på jorden har utvecklats för att ta kål på människor,”upplyser Will Smiths karaktär i sci-fi succén After Earth, som Smith själv skrivit manus till, för att öka miljömedvetenheten på Jorden, medan det fortfarande finns någon Jord att bevara.
Zombien R i
Warm Bodies av Isaac Marion har ingen aning om vad som gick snett med Jorden och Jordens befolkning – han har inte ens en aning om vad han heter, eller varför zombies alltid hänger på flygplatser, han undrar om det kanske ska ses som symboliskt?! Terminaler är ju både för de som är på väg och de som inte har något hem, de som inte släpps in i något land alls, de som utvisas.
Men de friska människorna i Warm Bodies bygger murar, och det kan ses som symboliskt. Vi struntar i att tala med ”den andra” vi bygger murar istället! Lika symboliskt är det när murarna rivs tillsammans – alla zombies har blivit botade med kärlek.
World War Z
Filmen
World War Z har däremot ingen förståelse kvar för den andre. De ska förgöras och Brad Pitts karaktär med familj ska räddas.
Max Brooks bästsäljande roman
World War Z var speciell till sin form formen – den var skriven som en fragmentarisk mardröm. Olika röster runt om på jorden gav sin berättelse från en global zombiekatastrof. Romanen visade på en geopolitisk medvetenhet över hur ofta inkompetenta och långsamma regeringar hanterar kriser.
”Allt är sant, utom zombierna”, sa Brooks själv. Han hade gjort mycket research inför boken. Blir det en katastrof, vad det än vara må, är det ingen som vet vad som gäller och ingen som gör något vettigt. Det finns inte så mycket kvar av romanen i filmen. Här är det hjälteaction där Brad Pitt ska stajla i varje ruta.
Han åker till Korea, Israel, Wales och försöker lösa zombiemysteriet och han har tagit jobbet för att hans familj ska få plats på den Noaks Ark liknande båten för friska människor.
Alla andra jorden runt blir bara sidenkicks - och i Korea dör hela hans entourage för att frun ringer mannen (och Brad Pitt har inte slagit av mobilen!) för att kolla att han är okej.
Man blir väldigt irriterad både på Brad Pitt och hans gulliga familj.
Om boken
World War Z var en kritisk, politisk roman så handlar filmen snarare om att bygga murar och hålla ute "de andra". Och sedan döda dem.
Det är rätt kul att konstatera att Warm Bodies (också en zombieroman som blivit film) gjorde precis tvärtom: där gällde det att riva murar och förstå de andra, att även de kunde bli botade.
”Måste vi smitta ner andra världar?”–science-fiction med humanism
En speciell genre av science-fiction dystopier är de som skildrar Jorden under hot från utomjordingar – och människorna brukar i allmänhet vinna.
”Det seende ögat”, en klassisk essä av C.S. Lewis handlar om människans sökande efter liv i rymden. C.S. Lewis hoppas på att de som söker inte kommer att finna. Liv i rymden alltså. Det räcker med att utforskare har koloniserat och förstört alla folkslag de hittat på Jorden.
“Vi är inte redo att besöka andra världar. Vår egen har vi fyllt med massmord, tortyr, syfilis, svält, miljökatastrofer och allt möjligt som är vedervärdigt för syn och hörsel. Är vi tvungna att smitta ner nya världar?”
Ender's Game
“Det var delvis dessa funderingar som först fick mig att dra mitt lilla strå till science-fiction-stacken. På den tiden beskrev författarna i genren nästan per automatik invånarna i andra världar som monster och intränglingarna från jorden som goda Sedan dess har den motsatta idén blivit rätt vanlig. Kunde jag tro att jag i någon mån bidragit till den förändringen vore jag stolt över det.”
Orson Scott Cards roman
Ender’s Game publicerades 1985, och vann snart science-fiction världens två mest prestigefyllda priser: Nebula Award 1985,och Hugo Award 1986. Den svenska översättningen Enders Spel kom 2013, samma år som den internationella filmen gjorde succé.
Sedan dess har romanen också stått på marinkårens litteraturlistor för blivande officerare. Ender’s Game har likheter med Full Metal Jacket och Starship Troopers, och drag av Flugornas herre. Och nu tänker man även på ”de tappra” i Divergent – det första de unga får lära sig för att vara framtidens hopp är att slå ner varandra. Både individuellt och i lag.
Varför ska barn vara soldater? Huvudpersonen i boken är 12 år (skådespelaren i filmen är dock 16) och barn anses i framtiden som varande de perfekta soldaterna, just för att de är uppväxta med att döda --- via datorn.
De flesta framgångsrika rymdsagor och rymdspel går ut på att döda den andre – men det finns undantag.
Only you can save mankind ...
C.S. Lewis banbrytande rymdtrilogi manade till förståelse. Sedan blev denna inriktning vanligare inom sci-fi, nu för tiden. Tänk bara på E.T. …Och tänk på Terry Pratchetts
Only You Can Save Mankind inledningen på den framgångsrika barnbokstrilogin Johnny Maxwell trilogin, som handlade om ett barn som spelar dataspel i godan ro till utomjordingarna han lugnt håller på att döda plötsligt åberopar Genève-konventionen, vill ha vapenvila och håller upp sina stackars små bebisar i rutan, för spelaren att se. Ender’s Gameär inte lika rolig som Only You Can Save Mankind , men de har liknande drag: kriget som dataspel, vem som egentligen är fienden och varför man hela tiden måste döda.
-Det är ett sånt beteende de vill se, säger Ender Wiggin till en av sina kamrater när han just gjort något extra motbjudande i ett dataspel. Strax därefter blir han befordrad.
Men det är en sak att göra något i ett spel och en annan att få reda på att det varit på riktigt …
Epilogen går i humanismens tecken.
The Time Machine och Elysium
Uppdelningen i The Time Machine gäller fortfarande i dagens framtidsvisioner
I sci-fi klassikern The Time Machine av H.G. Wells är mänskligheten i framtiden uppdelade i fattiga och rika. De fattiga bor under jorden de rika ovan jorden. I sydafrikanen Neill Blomkamps Elysium, som utspelar sig år2154, bor de fattiga på Jorden och de rika på en rymdstation ovanför Jorden. Det kommer knappast som en överraskning att några av de bästa science-fiction dystopierna har skrivits av en man från Sydafrika, eftersom det sydafrikanska apartheidsystemet i sig är som taget ur en dystopi, där människor behandlas omänskligt.
Liksom i The Time Machine kan rika människor överfallas av de fattiga - när de kommer ner på Jorden … Max är en av dem som är med om överfallet av en rik industriägare --- det är en elegant kupp iscensatt av den kriminelle datahackern Spider. Av det handplockade team som genomför överfallet är det bara Max som överlever (rånoffret och två robotar dör också) --- och i Max huvud finns nu allt som fanns i den rikes hjärna, överladdat med hjälp av en datasladd. Max har plötsligt tillgång till hela programmet för att omstarta Elysium och göra Elysium till ett ställe för alla, inte bara för rika. Och Max& co var egentligen bara ute efter lite pinkoder till kreditkort och bankkoder! Nu får de plötsligt nya farliga motståndare, för fler vill åt Elysium programmet.
Under hela filmen hänger Elysium som ett julgranssmycke i himlen och tindrar. Borde det inte rotera för att inte dras in i jordens dragningskraft? Någon gång vara på andra sidan jorden och inte jämt hänga rakt över Los Angeles? Vara lite mer som en boll? Ha lite mer fart? Men Elysium är en metafor, inte en exakt framtidsvision, annars kan man också fundera över varför ett framtida samhälle med tillgång till superduktiga robotar måste ha människor att gå in i dödligt farlig strålning, varför säkerheten i ett högteknologiskt samhälle är så undermålig och varför människor med tillgång till smarta vapen och superförstörelsemanicker av alla de slag väljer ett gammalt traditionellt knivslagsmål - som övergår till knytnävsslagsmål - när de till sist ska göra upp. Vilda västern reglerna gäller tydligen även i framtiden - man mot man och enkla eller inga vapen.
Filmen Elysium har av filmskaparna själva kallats för både dystopi och utopi i ett. Dystopin är planeten Jorden, där folk är fattiga och sjuka, utopin är rymdboningen Elysium, där alla är rika och friska och kan leva i princip hur länge som helst. Men är Elysiumegentligen en utopi? Allt man ser är en massa inhägnade vita hus med jämngröna gräsmattor, ljusblå badbassänger, uteterrasser och några tennisbanor.
 |
| Liknar 2001 ... |
Det här är en “utopi” enligt filmskaparna själva – något som ”alla” kan känna igen – och det är kanske en ”utopi”och något som ”alla kan känna igen” om ”alla” bor i Bel Air i en Hollywoodfruar-dröm. Men om ALLA i Jordens rika befolkning flytt upp i rymden, borde det då inte finnas indisk arkitektur, kinesisk arkitektur, japansk arkitektur, italiensk arkitektur … ? Alla kan ju inte vara från Beverly Hills och vilja ha den landskapsplaneringen - och Elysium är helt fritt från “verkliga” och naturtrogna landskap. Är det en utopi när det inte finns någon vild natur, inga berg, inga floder och dalar, inga skogar, ingen svamp och inga bär, ingen allemansrätt och ingenstans att gå ut med hunden? Man ser inte ens några djur alls på Elysium, alla djuren finns bland de fattiga människorna på jorden. Dessutom ser alla människorna på Elysium ut som om de vore gjorda i plast.
Hackern som hjälte
 |
| Spider i Elysium. |
Filmen Elysium är en metafor över världen idag, över klyftan mellan fattiga och rika, över rörelsefrihet, emigration och immigration och att alla inte har tillgång till fri sjukvård.
Matt Damons karaktär Max är faktiskt inte filmens hjälte, till syvende och sist är det datahackern Spider som gör hela mänskligheten till medborgare i Elysium och som sänder ut mobila sjukhus över hela jorden och botar alla från svält, undernäring och alla andra sjukdomar.
Datahackern som hjälte (oavsett vilka regler som bryts längs vägen) är något som ligger i tiden - tänk bara på The Social Network, Pirate Bay, WikiLeaks … allt ska vara gratis och tillgängligt för alla hela tiden. Oavsett vilka medel som behövs och vilka regler som bryts längs vägen. Spiders hjältestatus säger en hel del om dagens tidsanda.
Fritt serveras allt till alla, och så har filmen ett lyckligt slut.
Men hur det går … det får vi egentligen inte veta.
Gravity - Robinson Crusoe i rymden
Thomas Mores Utopia utspelar sig på en ö. Hungerspelen i Catching Fire utspelar sig på en ö.Robinson Crusoe utspelar sig på en ö … En ö och att överleva är ingredienser som passar i många typer av historier. Sci-fi succén Gravity är egentligen en modern Robinson Crusoe, med en kvinna, Dr. Ryan Stone, som Robinson. Alla runtom henne dör, men hon är inte Aliens ”final girl”, för detta är en Robinsonad, detta ska vara realistiskt. Nästan för realistiskt, för när Alfonso och Jonas Cuáron skrev sin historia hann verkligheten ikapp dem. Olyckor med sopor i rymden hände allt oftare på riktigt - även om soporna inte hade ihjäl alla utom en i en besättning. Det är tidstypiskt att i Gravityär inte hotet utomjordingar, monster eller meteoriter: hotet är sopor. Rymdskräp.
Astronomen Donald Kessler, som gett sitt namn till Kesslers syndrom, har förklarat att det vore opraktiskt att bosätta sig i rymden med allt rymdskräp som snurrar runt jorden. Det hela vore som att bosätta sig på en skjutvall, där alla kulor går 10 gånger så fort som på jorden. Alla sci-fi dystopier som evakuerar människor till rymden när Jorden blivit nedskräpad har alltså fel.
Rymden är redan nedskräpad och ingen bra plats att bo på. Redan idag är det vanligare att rymdskräp ramlar ner på jorden än meteoriter. Gravityvisar i alla fall hur snabbt verkligheten kan hinna ifatt en författares fantasi. Men för Dr. Ryan Stone finns ett lyckligt slut i denna Robinsonad. Men ingen kommer och räddar henne, hon måste rädda sig själv, något hon har gemensamt med många av hjältinnorna i dystopierna. Den moderna Mrs. Robinson överlever, liksom ”originalet”, för att hon är smart, kan tänka logiskt och kan använda sig själv och sina resurser optimalt. Hon illustrerar, med Darwins ord, ”the survival of the fittest”.
Darwins utveckling i en snabbspolad version
 |
| Inspirerade till Elysium ... |
I slutscenen där hon plaskar runt i vattnet som en fisk, kravlar upp från vattnet som en kvastfening, går hukad som en primitiv varelse och sedan reser på sig till full mänsklig gestalt illustrerar hela evolutionen och överlevnadsinstinkten på några minuter, samtidigt som meteoriter regnar ner över Jorden och påskyndar evolutionen … fast det är ju inte meteoriter, det är ”rymdskräp”. En allusion till att människorna, till skillnad från dinosaurierna, håller på att förbereda sin egen undergång?
Evolutionen gick ännu snabbare i 2001 A Space Odyssey – ett ben kastades upp i luften, snurrade och blev till ett rymdskepp.
Så snabbt kanske utvecklingen går ur ett gudomligt härskarperspektiv.
Planerar för utopier, konsumerar dystopier
Under tiden planerar mänskligheten för utopier – och konsumerar ofta dystopierna. Kanske är det så, att det mörkare alternativet, mardrömmen, är det mest lockande. Kanske är det så, att överlevnadsinstinkten kräver att vi ska veta vad vi kanske har att möta. För att vara realistiska.
På något sätt så skapar vi vår historia och våra berättelser och vår rättvisa. I romanen
1984 skrev George Orwell att den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna, och den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Han skrev om regeringars makt att manipulera folk med hjälp av propaganda, men det går att vända på Orwells ord och säga att alla kan kontrollera framtiden. Vi bygger ju själva våra historier.
B. Graham
