BOK: Barnens första världsatlas - Jorden Runt på 80 Sidor!

Författare: Tom Mumbray

Titel: Barnens första världsatlas

Publicerad: maj 2026

Översättare: Sara Jonasson

ISBN: 978-91-8053-880-0

Jorden runt på 80 sidor! Passa på att resa sida för sida, uppslag för uppslag ... och upptäck bekvämt hela världen, millimeter för millimeter kartlägger den här boken färgglatt alla länder och har och öar och de största städerna och vad som är typiskt för varje land ...

Sedan kan man ju alltid debattera vad man själv skulle ha valt att sätta på respektive land (och kanske komplettera med stickers eller rita en egen karta ...) Sverige täcks av en stor liten blåklocka (Sveriges nationalblomma) och ett fat med köttbullar. Turkarna må bli förbannade ... ;D Enligt legenden ska svenska köttbullar vara inspirerade av det turkiska originalet ... men även i Spanien finns köttbullar, albondigas, som är en viktig del av tapas-traditionen ... att Sverige fått fatet med köttbullar kan ses som en liten seger i den stora köttbullekampen där flera länder är inblandade.

Mitt i Sverige spelas det bandy och i Stockholm har man highlightat gamla stan. I Norge finns det våfflor. I Finland badas det bastu och körs rally. (Finland brukar även vara motståndare till Sverige i bandy ... och så har de flest hårdrocksband per capita.) På andra siden gränsen, i Ryssland, plockar man svamp. 

London nästan täcks av en dubbeldäckarbuss och där finns Stonehenge och Lake District ... Shetlandströjan av det berömda varma garnet är större än alla Shetlandsöarna tillsammans. Man kan inte hänga upp sig för mycket på skala. Jättebläckfisken är större än alla de japanska öarna och den trendiga japanska tonåringen får snällt stå i havet, bredvid huvudön, som täcks av en stor skål med ramen. När det är dags för Sydkorea vill vi så klart klistra in en bild av BTS - var vore världen utan K-pop? 

Vi bläddrar vidare och kommer fram till ett uppslag bortom Australien (pungdjur, ett operahus och en stor röd klippa) där alla öarna i Stilla havet finns med. Vart seglade Vaiana? Visste ni att det fanns en Notre Dame katedral även på en ö i Stilla havet?

Om du förresten trodde att Danmark skulle täckas av ett enda stort smörrebröd eller ett wienerbröd med choklad (wienerbröd heter förresten "danish" på engelska, så förknippat är bakverket med Danmark) så tror du fel ... Danmark täcks av Köpenhamnsoperan. Vilket är precis vad små barn är intresserade av.  När Köpenhamnsoperan kommer upp som ledtråd i På spåret, då är det kidsen som drar på tio poäng!

BOK: Virka frukt och grönt - 25 mönster av Garngott - läckerheter som ingen kan motstå ...

Titel: Virka frukt och grönt - 25 mönster av Garngott

Författare: Camilla Sandsjö

Förlag: Lind & Co

Problem med att få kidsen att intressera sig för grönsaker? Inte efter att de fått leka med ett gosigt blomkålshuvud eller en hel klase med  gulliga, garniga körsbärstomater ... 

Garngotts Camilla Sandsjö följer upp succén med virkat fikabröd och sätter nu tänderna i något matnyttigare och svårare: frukt och grönt. Här finns allt som behövs för att skapa ett fruktat stilleben som aldrig ruttnar eller drar till sig bananflugor ...  eller en trälåda full med lekfulla grönsaker som är omöjliga att hålla små finrgar borta ifrån. Sällan har frukt och grönt fått så här bra reklam ...

Här finns citrusfrukter, blomkål, majs, morot, gurka, tomater, broccoli, körsbär, plommon, paprika, äpplen, chili ... och det är stor variation när det gäller svårighetsgrad och vad man behöver. Detta kan göra boken till en stor hit, för många böcker känns alldeles för lätta, eller alldeles för svåra, beroende på vilken nivå man befinner sig på. Här kan man välja och vraka och växa med den nyttiga uppgiften ... Och det syns direkt vad som kommer att ta lite mer tid och vad som kommer att kräva lite mer fingerfärdighet ... och författaren kommer med life hacks (eller snarare virkningshacks) för att göra det svåraste lite lättare.

För att få till den rätta finishen tipsas om yoghurtkorkar i botten på passionsfrukthalvan, och så ska man ha blanka, svarta pärlor till hands för att sy i som kärnor. Mindre svarta pärlor dekorerar kiwihalvan ... (den odelade kiwin påminner förresten om en extra brun och rund potatis)  liksom vattenmelonklyftorna. Att virka en mandarin är en sak, att virka en skalad mandarin och mandarinklyftor är next lever shit. Att få till en perfekt jämn och böjd gul banan är en sak ... och inte så lätt som det låter (Minionernas favoritfrukt är bedrägligt enkel och egentligen rätt svår ...) men att få till en skalad banan i sitt bananskal, detta är ett utmanande projekt. Ytterskal ska virkas, innerskal ska virkas, skalen ska sys ihop och den ljusa, böjda skalade bananen ska virkas och få plats i de virkade bananskalen och fästas ....

En gurka (som kanske kan dansa mazurka) borde väl vara enkelt ... ? Rak, grön sak (enligt EU-regler ska gurkor inte vara bananböjda längre). Även där finns hacks för att få det att se mer verkligt ut. Man byter mellan olika sorters maskor för att få till rätt randig struktur och så avslutar man med att sy ränder i en annan grönfärg. Sedan är det bara att ta itu med körsbärstomaterna som ska göra gurkan sällskap ...

Det finns bra bilder och beskrivningar där allt följs och förklaras steg för steg. Man går igenom mönster och tekniker och förkortningara redan i början av boken, så alla kan hänga med. Här finns 25 pysselprojekt, både lätta och svåra, alla projet är relativt små (grönsaker är inte lika stora som, låt oss säga, en kudde och ett sängöverkast) och det gör att man för resultat snabbt och snart.

Boken rekommenderas varmt. Och, som författaren säger, virka gärna frukt och grönt som presenter eller för att sälja  på marknader, men kopiera, dela och sälj aldrig hennes mönster ... tipsa istället om att köpa den här boken. Priset per mönster är väldigt lågt ... och du får dem alla i en snygg, inbunden form full med härliga färgbilder!

BOK: Rödluvan - Modern klassiker av Ingrid Vang Nyman 80 år senare ...

Titel: Rödluvan
Översättning: © Modernista, 2026
Originaltitel: Rotkäppchen
Omslagsbild: Ingrid Vang Nyman
Bandtyp: Kartonnage

Utgivningsdag: 2026-07-03

ISBN: 978-91-8108-850-2 

Det var en gång ... en liten flicka som växte upp i Danmark och som blev Sveriges mest berömda illustratör. Ingrid Vang Nyman. Det var hon som skapade bilden av Pippi Långstrump. Den riktiga Pippi Långstrump. Dagens nya illustrationer och serier rankas alltid efter hur väl de klarar av att  fånga Ingrid Vang Nymans Pippi-DNA. 

Det var en gång ... en liten flicka som växte upp i Danmark och som blev Sveriges mest berömda illustratör. Ingrid Vang Nyman. Det var hon som skapade bilden av Pippi Långstrump. Den riktiga Pippi Långstrump. Dagens nya illustrationer och serier rankas alltid efter hur väl de klarar av att  fånga Ingrid Vang Nymans Pippi-DNA. 

Men Ingrid Vang Nyman har gjort så mycket mer än den rödhåriga lilla jäntan som har ett eget sockerdricksträd ... Bland annat den rödluvade lilla jäntan som är ute och går i skogen med saft (inte sockerdricka) och kakor till mormor ... 

Det här är bilder som känns ikoniska. Så här ska sagan se ut! Illustrationerna till Rödluvan gjorde Ingrid Vang Nyman till en dansk utgåva av boken 1947. Bilderna föll i glömska tills de i början av 2000-talet lyftes fram av Kungliga biblioteket i Stockholm. Och nu är boken här. Igen. Typ 80 år efter att Inrig Vang Nyman retiade dem. De är fargglada, lekfulla, upproriska ... och oft med något element i bilden lite käckt på sned. Som spegeln i mormors rum, som  gör att kakelungnen i bilden hamnar helt  förrängs på sniskan. Moralen om att hålla sig på den rätta vägen och att inte lyssna på främlingars råd och irra längre och längre in i skogen på jakt efter vackrare och vackrare blommor ... Den metaforen håller väl fortfarande. Tänk själv. Lita inte på allt vad andra säger. Vad har de för motiv med sina fejkat välvilliga råd? Ifrågasätt avsändaren och bakgrundstankarna. Däremot verkar det mest långsökta idag att en mamma ska skicka ut en minderårig liten flicka själv i skogen där hon vet att det finns en predator, en varg ... Ungar idag är lite mer övervakade än förr i tiden. Och gamla människor har lärt sig att inte öppna dörren (eller svara i telefonen) när okända knackar på. Charmiga röster som sällan för något gott med sig ...

När det gäller bilderna av skogen, visst ser man influenser av Bland  tomtar och troll och John Bauer ... En värld av trädstammar skapar illusionen av en djup skog med massor av stora träd ... Ingrid Vang Nyman ligger förresten före sin tid när det gäller många aspekter av design och illustration. Hennes bilder känns djärvare och ligger "före i utvecklingen" jämfört med till exempel andra illustratörer av Astrid Lindgrens verk. Smart, stilrent, fräscht, djärvt. Med helt rätt öga för färg, form och detaljarbete, allt är så rent och så starkt, och små saker fångas i bild utan att det någonsin blir överarbetat eller plottrigt. 


Om upphovspersonen: INGRID VANG NYMAN [1916–1959] var en dansk illustratör. Hon slog igenom under andra hälften av 1940-talet när hon gjorde de klassiska illustrationerna till Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump.

FILM: Michael - tvättad biopic med greatest hits

Michael och Bubbles

Titel: Michael

Regi: Antoine Fuqua

Medverkande: Jaafar Jackson, Colman Domingo, Nia Long, Miles Teller, Juliano Valdi ...

Betyg: 3

Ett gammalt tips inom showbiz: Jobba aldrig med barn och djur. Michael Jackson jobbade med både barn och djur. Och ... han var själv bara ett barn när han började inom showbiz. Och så gick det som det gick.

Filmen Michael är ett slags greatest-hists-version av Michael Jacksons liv och karriär, där de största låtarna och de mest kända ögonblicken finns med. Beat it videoinspelningen där två rivaliserande gäng får vara med i videon. Pepsi-debaclet där Micaels hår började brinna. Thriller. Schimpansen Bubbles. Som spelas av CGI. Djuren fångar välbehövlig komik, att ha ett eget zoo i de snobbigaste kvarteren där alla kändisar och rika människor bor är mer än excentriskt, det är helt crazy.

Filmen Michael har dels blivit väldigt framgångsrik och dels blivit väldigt utskälld. Utskälld eftersom det här är en "tvättad" version av Michaels liv där negativa saker lyser med sin frånvaro - men vad kan man vänta sig av ett familjeprojekt? Det är Michaels brorson som spelar huvudrollen. Alla i släkten verkar ha varit involverade och alla vill ha sin del av den lukrativa kakan. Och visst är man trött på alla generiska biopics som bara verkar illustrera (positiva) high lights från en wikipedia sida. Oftast gjorda om och av män. Borg hyllade och väjde för kokainmissbruk och misslyckade affärer, medan Judy Garland filmen fokuserade på hennes missbruk och inte hennes fantastiska kärriär och filmen om Astrid Lindgren knappt sa ett ord om hennes fantastiska böcker utan bara handlade om att hon inte hade tagit abort utan fött ett utomäktenskapligt barn. Det är alltså olika regler för olika folk. 

Michael handlar inte om hur misshandlad huvudpersonen blev av sin pappa, att han tvingades till att bli popstjärna, att han berövades sin barndom .. och filmen handlar inte heller om senare tiders anklagelser om pedofili.

Framgångarna med filmen är enkla att förklara. Michael Jackson  är en ikon i stora delar av världen, bland annat i Indien, och folk uppskattar hans musik (och hans dansmoves) och ger blanka sjutton i hans privatliv, om han var knäpp eller inte, om han utnyttjade småbarn eller inte, om han själv blev utnyttjad ... och så vidare. Här finns en stor skillnad mellan västvärlden och övriga världen.

Och de större delarna av världen verkar inte vilja ha en bra, djuplodande, inovativ biopic utan något generiskt och harmlöst med trevlig musik att tralla till och dansa till ...

Och man kan inte anmärka på huvudrollsinnehavarna, porträttlika och gör jobbet. Jaafar Jackson, brorson till Michael, är bra. Juliano Valdi, som spelar Michael som barn, är till och med ännu bättre.  Fast ... visst är originalet bäst, till exempel i Thriller-videon. Där syns en konstnär med totalt kreativ kontroll som håller fast vid sin vision och som visar vad skåpet ska stå. Den konstnären hade aldrig skapat en så pass generisk och menlös biopic. När Michael var på sin topp var han cutting edge. Det kan ingen ta ifrån honom och det ska inte glömmas bort nu när pengamaskineriet dras igång med massor av kopior.  Som allra bäst kan jämföras med Pepsi Light.

FILM: The Super Mario Galaxy Movie - karamellfärg och nya okända släktingar ...

Titel: The Super Mario Galaxy Movie

Originalröster: Chris Pratt, Anya Taylor-Joy, Charlie Day, Jack Black, Brie Larsson,
Keegan-Michael Key, Benny Safdie, Donald Glover, Glen Powell med flera.

Betyg: 3

Aktuell: på 4K UHD, BD med flera format.

Se filmen med originalröster. Så brukar standardtipset låta. Nu känner man snarare för att säga: se hellre den svenska versionen. Eller den franska (som har bäst Super Mario röst). Se vilken version som helst där du slipper höra Chris Pratt.


Filmens handling använder sig av några släktingar till de klassiska karaktärerna. Bowser Jr. kidnappar Prinsessan Rosalina, som är väktare av hela kosmos och Prinsessan Peachs sedan länge förlorade storasyster. Skurken ska använda Rosalinas krafter för att ladda upp i en kanon, eller nåt, och ta över hela kosmos. Bla bla bla. Någon har sett för mycket Marvelfilmer. Man lånar friskt från både X-men och Thanos och en massa annat vi redan sett.

Prinsessan Peach härskar över Svampriket och hon ger sig av, utan svamparnas tillåtelse, för att rädda sin storasyster och hela världen. Hon lämnar ett brev till Mario. Mario och hans bror Luigi och deras vän Yoshi ska i sin tur rädda svampriket från fara.

Rösterna i original är generiske Chris Pratt som rörmokaren Mario, som inte låter det minsta italiensk (och inte heller det minsta Brooklynsk), Anya Taylor-Joy som Princess Peach, Charlie Day som Luigi,
Jack Black som Bowser, Keegan-Michael Key som svampen Toad, Benny Safdie som Bowser Jr.,
Donald Glover som den snälla gröna dinosaurien Yoshi, Glen Powell som prisjägarräven Fox McCloud ... Yoshi påminner en hel del om en snäll dinosaurie i Toy Story och Fox påminner om snubben i Mandalorian serien, typ, det ska alltid vara en prisjägare med. Och så Oscarsvinnaren Captain Marvel, alias Brie Larson, som Princess Rosalina.

Det är väldigt mycket färg, väldigt mycket åkningar, väldigt mycket ologiskt hattande hit och dit, inga regler alls för vad som gäller (saker kan antropomorfiseras hur som helst och karaktärer kan åka omkring mellan olika universum eller galaxer hur som helst).
Det är en karamellfärgad barnfilm utan någon djupare förankring i, eller respekt för, spelen.

Mot slutet dyker tomboy prinsessan nummer ett upp, Prinsessan Daisy.
Och det är bäddat för uppföljare. Mer karamellfärger och mer åksjuka.

BOK: Heja Barbro! - Cheerleadingserie att heja på!

 

Titel: Heja Barbro!

Serie: Stjärnglans

Författare: Emma Bouvin

Förlag: Rabén & Sjögren

Betyg: 4

Heja Barbro! är inledningen på en bokserie om cheerleading som man verkligen måste heja på. Barbro är underbar, likaså hennes fransktalande storasyster Viola. Sedan finns de andra cheerleadingtjejerna och en enda kille i laget Stjärnglans ... det är upplagt för rivalitet, både vem som ska stå högst upp i pyramiden och vem som ska ha den enda killen som håller på med cheerleading. Det påminner lite om hästböcker, där en massa tjejer i stallet är rivaler om vem som ska ha den sötaste ponnyn.

Det finns mycket tänkvärt i Heja Barbro! och mycket som passar in i debatten om barn och sport som hålls just nu ... Hur smart är det med akademier? När ska man sålla agnarna från vetet? Hur tidigt ska barn få börja tävla på allvar? Hur mycket ska barn pressas? Hur dyrt får det vara (och hur mycket kan föräldrar förväntas punga ut med)? Hur känns det att bli bortvald, redan i mellanstadiet, för att man inte är tillräckligt bra? Hur mycket ska vara kul och hur mycket ska vara kamp och vinstvilja? Och ... visst finns det kulturella kontraster. Barbro har en mamma, Svetlana, som varit prima ballerina och hon hävdar att det roligaste är att vinna, medan Barbros mycket svenska och sävliga pappa försöker säga att man bara ska ha kul och inte vinna ... Varken Barbro eller Svetlana (eller för den delen Viola) tycker att detta verkar vettigt, kvinnorna i familjen är alla toppresterande inom sina olika områden. Barnen tar frivilligt extra språklektioner. Och Barbro har satsat på andra sporter innan all hennes kärlek och energi fångas upp av cheerleading.

Något annat viktigt som boken tar upp är debatten om hur mycket sportvärlden fokuserar på killar. Cheerleading ses ofta som en tjejsport - men visst vill sporten locka till sig killar. Och även i en tjejsport som cheerleading har killar en fördel, bara genom att finnas till och alla lag vill ha dem. Sedan möts tjejerna ofta av fördomar, som att de skulle heja på någon, typ ett lag med killar som spelar fotboll, vuxna män fattar inte att cheerleading är en sport i sig och att tjejerna hejar på sig själva, att de själva ska vinna.

Många av tjejerna i boken längtar efter att bli gamla nog att få tävla på riktigt och inte bara låtsastävla. Uttagningskraven till laget Stjärnglans är stenhårda. I debatten mellan "ha kul och alla ska vara med" och "ge  järnet och vinna" så landar Heja Barbro! helt klart på "ge järnet och vinna" sidan. Alla ska inte vara med. Bara de bästa. De som har tid och råd och föräldrar som ställer upp. Det roligaste är att vinna och att stå på toppen av pyramiden. Alla kan inte vara vinnare, men Barbro har gett sig den på att hon ska bli en vinnare ... På alla sätt. Även om kompisarna vill ha samma sak. Minou är avundsjuk för att Barbro landat på toppen av pyramiden och inte hon själv, och Vera är avundsjuk för att Barbro hamnat i samma lag som den enda killen i laget ... Barbro får stå ut med att bli utfryst gång på gång, men hon ger aldrig upp sin dröm och hon slutar aldrig träna för att bli bäst i cheerleadinglaget. Second best is the first loser. 

Det är upplagt för dramatik och triangeldrama i del två om Barbro och laget Stjärnglans. Och då blir det dags för den allra första riktiga tävlingen ... Det kommer att hetta till. På mer än ett sätt.

FILM: Mortal Kombat II – The only way is up ...

 

Titel: Mortal kombat II

Regi: Simon McQuoid

Medverkande: Karl Urban, Adeline Rudolph, Jessica McNamee, Josh Lawson, Ludi Lin, Mehcad Brooks, Tati Gabrielle, Lewis Tan med flera

Aktuell: på 4K UHD, BD med flera format

Betyg: 2

 

Det är ljuva tider nu för alla spelfilmer. Det går superbra för Super Mario Bros och det går ännu bättre för Minecraft. Fast ... Minecraft hade ju något att bygga sin historia på. Mortal Kombat II har inga byggstenar. Inte ens ett skelett. Och ingen frukt och ingenting som bär frukt ...

 

Handlingen, eller det som ska föreställa handlingen, är följande. Random ond ledare vid namn Shao Khan (Martyn Ford  i dödskallehjälm) dödar en random god ledare i en by som ligger någonstans i fantasy-sci-fi rymden av någon random anledning. Byborna är förskräckta och ledarens lilla dotter Kitana vill hämnas. So far, so Supergirl. Eller so far, so Thanos. Shao Khan behåller drottningen och den lilla dottern som sin egen familj och uppenbarligen har han aldrig sett Hamlet och fattar inte att det här är en dålig idé.

I rymden har vem som helst random krafter och förmågor utan anledning och folk gör saker utan anledning och folk väntar en halv evighet på att göra något utan anledning ... Man har inte brytt sig om världsbygget och man har inte brytt sig om att bygga karaktärerna. Detta hindrar så klart inte en actionfilm från att kunna leverera bra action i alla fall, men det verkar som om spektakulära stunts står längst ner på önskelistan och alla fajter och allt dödande skulle kunna vara gjort i en dator av ChatGPT.

Tjugo år går sedan den generiska inledningen och nu till ett knepigt och oförklarligt fall av (halv) whitewashing. Kitana byter skepnad från lilla Sophia Xu och spelas som vuxen av Adeline Rudolph, en korensk-tysk skådespelare, som inte alls är lik den lilla asiatiska flickan i inledningen. Hon har i alla fall dödliga solfjädrar. Gäsp. Annars hade hon säkert kunnat tråka ihjäl en eventuell motståndare.

Men en tramsig spelhistoria måste tydligen ha en manlig hjälte, i alla fall Mortal Kombat II, så man hämtar in en avdankad Hollywoodskådespelare vid namn Johnny Cage. Karl Urban ser obekväm ut i rollen som misslyckad skådespelare. Kanske too close to home. Det blir lite gamla Sagan om Ringen skämt och det är aldrig bra när filmindustrin ska driva ineffektivt med sig själv - det blir som en orm som äter sin egen svans och sätter den i halsen.

Shao Khan bekämpas i en ny Mortal Kombat-turnering och avdankade actionskådespelaren Johnny Cage ska vara med, han kidnappas och blir osannolikt oförvånad över att befinna sig i ... ja, var nu  Mortal Kombats fantasyspelvärld utspelar sig. Kidsen i Minecraft filmen visade i alla fall upp lite wow-effekt.

Sedan är det töntig fight club resten av tiden, med väldigt oklara regler (folk tycks återuppstå lite hur som helst) och det mesta ser väldigt fejkat ut. CGI och en massa blobbar. Har de någon vettig stuntperson eller stuntkoordinator med? Har de någon med i filmen som faktiskt kan kampsport? Eller är det onödigt att kunna något i vår nya AI värld?

Det är väldigt sömnigt och väldigt generiskt. Spel funkar för att man måste själv hålla sig alert. Det här är som att se någon annan spela - väldigt, väldigt dåligt ... Varför se på?
Men för Mortal Kombat serien kan det väl bara gå uppåt efter det här ...