Medverkande: Gunilla Poppe, Mia Poppe, Niclas Strand, Thomas Poppe.
Manus: Mia Poppe
Premiär: 22 juni 2026
Betyg: 5
Ett skepp kommer lastat med godsaker. En dramaten väska kommer lastad med dramatik. Och sånger och minnen och poesi och örongodis och personliga nedslag från Gunilla Poppes långa och produktiva karriär.
Femton eller fyrtio år med Gunilla Poppes poetiska och dramatiska bravader firas med glädje, lekfullhet och panache.
Det är femtonårsjubileum på Poppegården. Men Gunilla Poppes produktioner började redan 1986 på Fredriksdal, där hon fick
husera i Prästgården. Hon hade önskat Herrgården, men hennes produktioner var för populära och Herrgården bedömdes utsättas för alltför stort slitage. (Prästgården var däremot skyddad från ovan för att skadas av allt slitage ... ?) Gunilla Poppes man Nils Poppe drev Fredriksdalsteatern och under tiden ville Gunilla Poppe ha något alldeles eget. Även om hon givetvis också var en stor del av sin mans framgångar och hon har gjort succé tillsammans med många andra skådespelare och regissörer, manusförfattare och producenter. Nils och Gunilla träffades under en teaterproduktion och så började en av de största kärlekshistorierna i svensk teaterhistoria.
Det är Gunilla Poppe som gjort Poppegården till ett centrum för svensk visa, lyrik, musik, dramatik
och intressanta möten under de senaste decennierna.
Femton år på Poppegården, och fyra decennier av minnen från de egna produktionerna, bildar grunden till kvällens soaré ... med manus av Gunillas dotter Mia Poppe. Konceptet är ett slags storstädning, där Gunilla Poppe går igenom gamla manus, programblad och minnesbilder (och många gamla medarbetare verkar finnas på plats upp i publiken), men samtidigt blir det en resa där personliga höjdpunkter från det senaste seklet av svensk poesi dyker upp i olika former.
Niclas Strand spelar den perfekte svärsonen (vilket han också är, intygar Gunilla Poppe) men också en illmarig Evert Taube, en Nils Ferlin på jakt efter husrum och en Birger Sjöberg som grämer sig över att Fridas visor blivit alldeles för populära. Mia Poppe dyker upp som nyss nämnda Frida, iklädd en puderrosa, spetskantad dröm, för att i nästa scen ha på sig piggt moderna prickiga kläder, då hon går igenom sin ömma moders samlingar ... och med gemensamma ansträngningar så hamnar allting i spara-högen. Utom ett trasigt duschmunstycke. Som inte omfattas av teaterns och poesins ljuva nostalgiskimmer.
Tiden har dock förändrat hur Mia ser på sina egna skatter, samlade på stranden ett stenkast bort från Poppegården. Vackra stenar som hon målat ansikten på, fina snäckor och underbara, slipade glasbitar. De blåa stod högst i kurs. Tills hon som vuxen förstod att de var delar av billiga vinflaskor av märket Blue Nun. Eftertankens kranka klokhet kan ibland ge en oväntad baksmälla.
Det här är ett ljuvligt vackert program, författat med finkänslighet och balans, och uppfört under svensk sommars allra vackraste tid, när rosorna står i överdådigt doftande blom vid ett skånskt korsvirkeshus. Allt och alla får komma till sin rätt och glänsa. Inte som slipade glasbitar, utan som vassa diamanter och ädelstenar som inte trubbas av och bara höjer sitt värde med tiden.






