'
Don Giovanni har blivit en slem mediaman och i post-#MeToo världen är han rökt, redan innan vålnaden dyker upp och gör slut på honom. Den nya versionen av Doktor Glas är väldigt lik populära moderna nytolkningar av Don Giovanni - inklusive den operaliknande, bombastiska stilen och den maskerade svarta vålnaden som blir mediamannen Gregorius undergång.
Ja, pastor Gregorius har fått samma makeover och blivit mediaman, han också. Fast ... medan Hjalmar Söderbergs samtid förmodligen förväntade sig att pastorer var fromma och trevliga förväntar sig knappast vår samtid att en mediaman ska vara from och trevlig. Han ska vara en egotrippad kvinnotjusare, eventuellt våldtäktsman, som vräker ur sin ångest på bästa sändningstid i diverse program och poddar, en man som stolt ståtar med en uppsjö av diagnoser, medan droger håvas in på mer eller mindre laglig väg via privata kliniker. Doktor Glas själv, romanens titelfigur, har blivit en tandlös varelse utan övertygelser, en gnällig incel som runkar till porr och som alla tror är gay, eftersom han ser söt ut och aldrig har en flickvän. Mer än en karaktär i filmen verkar vilja värva honom som "gay best friend". Inklusive Gregorius. Glas och Gregorius har en märklig bromance. De kanske tror att de är med i en remake av Top Gun.
Platsen är densamma som i romanen, samma Stockholm, samma kvarter. Fast miljön känns märkligt livlös, färglös, karaktärslös. Stockholm är blåare än i en Eugène Jansson tavla. Alla pratar som om de nyss upptäckt svenska språket och läser från en gammal sekelskiftesroman från förra sekelskiftet. Utom poddprofilerna Alex och Sigge, som spelar sig själva, och Cyklopernas lands Christopher Garplind som också spelar sig själv. De lyckas få ihop ungefär tre bra repliker som låter som något som folk i Stockholm skulle kunna säga idag. Helga, tjejen som alla gillar, ska vara ett modeorakel, men hon går mest klädd i mysbyxor från 1970-talet och spetsgardin från 1950-talet och ser ut som Josephine Bornebusch för femton år sedan (då den looken var cool) men med mindre attityd, och hon låter som en av de mindre lyckade karaktärerna i norska Nepobaby.
Om någon nu missat att Hjalmar Söderberg och hans samtida mediemän inte alltid var så bra på att skildra kvinnor och att dessa ofta hamnade i hora eller madonna facket utan nyanser och komplexitet så håller den kvinnliga huvudpersonen Helga ett brandtal om detta på slutet - snacka om att skriva publiken på näsan. Men ... stämmer denna föreställning om Söderberg? Lydia Stille i Den allvarsamma leken är en komplex kvinnlig karaktär som navigerar "the sexual politics of the times" på sitt eget sätt. Hon struntar i hora-madonna motsättningen och inbjuder sin älskade att älska henne på "hedniskt vis". Alltså innan alla etiketter uppfanns. Något som känns mycket modernare än denna blåtonade version av Doktor Glas ... Och den där influencer-Helga som velar mellan svenska-och-norska, bryr man sig om henne? Influencern i den polska filmen Sweat var mycket mer engagerande - en annan film som tar upp ämnet stalkers och voyerism och brist på privatliv för kändisar, men med mycket fler nyanser, starkare handling och ett riktigt bitande slut.
Betyg: 3