Författarmötet: Cara Hunter, deckardrottning från Oxford

 

Cara Hunter är en pigg, blond, sprudlande doktor från Oxford ... och en av världens hetaste deckardrottningar. Hennes succéserie om Adam Fawley utspelar sig i Oxford,  men det var inte alltid en självklarhet att det skulle bli  en deckarkarriär, eller att böckerna skulle utspela sig i Oxford. Framgångssagan började med en solsemester med allt för många dåliga pocketböcker, en potatiskatalog och en insiktsfull agent ... 

- Hur började du skriva deckare?

- Jag var på solsemester med min man och vi var på stranden och jag gick igenom högvis med pocketdeckare och klagade på dem alla ... och till sist sa han (lite trött): "Men skriv en själv då!" Jag kom på utkastet till min första deckare där och twisten till Close to Home ... som presenterar Adam Fawley som min deckare.

- Man kan tycka att eftersom du bor i Oxford så skulle det ligga nära till hands att börja fantisera fram deckare när du är på hemmaplan ...

- (Skratt!) Inte alls! Första utkastet till min första Adam Fawley bok utspelade sig inte i Oxford, jag hade hittat på ett namn, det var alltså en fiktiv stad, och min agent sa att boken var briljant, förutom staden. Hon menade att !Alla ser att det är Oxford under ett annan namn, bara ge upp och kalla det för Oxford, tro mig, du kommer att tacka mig! Folk älskar Oxford och Kommissarie Morse över hela världen! Och det var just därför jag hade tänkt att jag INTE skulle skriva om Oxford, Oxford är ju redan upptaget av Kommissarie Morse ... Men jag gjorde min agent sa, jag bytte till Oxford ... och hon hade ju rätt. Det blev bra!

- Är det hemligt att avslöja att du har ett annat namn än Cara Hunter?

- Inte alls! Jag har författarkompisar som har fem-sex olika namn. Man tar en ny pseudonym när man ger sig på en ny serie eller en ny genre. Jag vet också hur de brukar välja namn ... Man har en frökatalog hemma hos sig och så slår man i den och tar ett förnamn från en blomma och ett efternamn från en annan blomma ... Jag tänkte göra samma sak. Ett krux bara. Vi hade ingen frökatalog hemma! Vi hade bara en katalog med potatissorter! Jag slog i den katalogen och potatissorten Cara kom upp. Sedan Hunter. Hmmm ... Cara och Hunter. Det lät som en bra deckarförfattare!

- Potatisar kan alltså vara bra kriminspiration`?!

- Absolut! Annars är jag helt besatt av true crime. Min man har aldrig förstått mig. Han tycker bara att sådana serier och  dokumentärer är hemska. När jag satt och kollade på dem förr i tiden var han bara förskräckt och undrade "Vad håller du på med ..? Nu är han bara "AHA! Du håller på med research!" Så jag har det perfekta jobbet nu för att verkligen få lov att grotta ner mig i min last: True crime! (Skratt.)

- Kommer du alltid att skriva om Adam Fawley?

- Kanske. Kanske inte. Jag känner mig ganska klar nu. Jag är här i Sverige och lanserar den senaste i serien, och jag känner mig ganska färdig med hans story arc just nu. Han är på en bättre plats, han börjar komma över sonens självmord, det börjar se ljusare ut ... och så vill jag skriva individuella romaner, deckare med början-mitt-och-slut som inte är del av en serie, där man inte behöver lämna trådar i slutet av en roman som ska tas upp i nästa och så vidare. Efter Adam Fawley har jag satsat på en roman som det bara ska bli en av, är det tänkt ... inspirerad av true crime och true crime dokumentärer och hur det är att göra dem. Men jag kanske kommer tillbaka till Adam Fawley igen i framtiden. Jag stänger inga dörrar.

- Finns det något speciellt roligt som hänt under din tid som författare?

- Jag brukar gå in och titta på mina försäljningssiffror på internet, min "guilty pleasure" och en dag hade det plötsligt bara exploderat. Adam Fawley sålde som smör. Det var roligt! Det visade sig att böckerna fått en bra recension på ett ställe på internet och sedan bara spred det sig.

- "Gammelmedier" kanske förlorat lite av sin makt att skapa bestsellers, nu är det mer på nätet ... och en digital version av  "word of mouth" med BookTok, youtuberecensioner, instaflöden och så vidare kan vara lika viktigt för att skapa ett fenomen och en bestseller.

- Ja, precis så är det.

- Fler roliga författarminnen?

- Att träffa Richard & Judy i samband med att de valde ut den första Adam Fawley deckaren Close to Home till sin bokklubb på tv, att bli nominerad till Crime Book of the Year på British Book Awards, att få se Adam Fawley  uppföljaren No Way Out på Sunday Times lista över de bästa kriminalromanerna sedan 1945 ... och att få ett tv-film-kontrakt med Castlefield.

- När kom du till Oxford?

- Jag studerade Engelska i Oxford på 1980-talet - jag fastnade för böckernas underbar redan när jag var liten och läste The Lord of the Rings och Pride and Prejudice. Jag tycker fortande att bibliotek är något av det finaste som finns. En massa fönster in i andra världar, helt gratis ... Och så kom jag tillbaka till Oxford för att doktorera 2003.

- Vad gjorde du innan återkomsten till Oxford?

- Jag tillbringade ungefär 15 år i affärsvärlden, först i City och sedan som PR-person för Guinness (som nu bytt namn till Diageo), sedan blev jag copywriter å frilans basis ... vilket är väldigt bra efarenhet nu när man är författare. Man lär sig skriva och man lär sig ha respekt för sina deadlines. Under tiden då jag arbetade för Guinness skapade jag ett världomspännande humanitärt projekt som heter Water of Life. Det finns fortfarande kvar och under de senaste åren har det gett fem miljoner människor i Afrika rent vatten. Jag är väldigt stolt över det. Och jag är stort över att ha tagit mig till Oxford eftersom ingen i min familj ens gått ut gymnasiet innan mig ...

- Det sägs att du bor på samma gata som din deckare Adam Fawley ... ?

- (Skratt.) Våra gator liknar i alla fall varandra! Vi kan säga att vi är grannar. Eller att vi bor i samma hus!

- Gör du mycket research innan du skriver dina böcker?

- Ja, och jag har ett jättebra team nu som jag kan fråga saker. Jag skulle inte klara mig utan dem. Det är för mycket att nämna alla, men först och främst detective inspector Andy Thompson på Thames Valley, han ser till att alla procedurer blir rätt, och de kan vara väldigt komplicerade. Det knepigaste tycker jag är när ett vittne plötsligt blir en av de misstänkta ... och det visade sig att det är i ett mycket tidigare stadium än vad jag först hade trott. När det gäller rättsmedicin vill jag framhålla Joey Giddings, helt briljant. Jag brukar nu kontakta honom på ett tidigt stadium för det är ingen mening att jag sitter i evigheter och bygger upp en intrig som raseras på ett ögonblick av CSI.

- Var det svårt att först bli publicerad?

- Jag hade väntat mig det. Men jag hittade en bra agent. Hon fattade grejen. Och flera olika förlag ville ha  Close to Home - den första boken om Adam Fawley. Romanen gick till auktion och det blev budgivning ... jag hade inte i mina vildaste drömmar kunnat tänka mig ett sådant scenario! Och så vann Penguin Publishers budkriget och de första de sa var: "Vi vill ha TRE sådana här böcker ..." Så plötsligt hade jag en serie att skriva, utan att ens ha planerat det från början ... Och nu har jag skrivit ett halvt dussin böckder i serien! Jag hade aldrig tänkt det när jag först satt och fantiserade om ett fall på en solig sandstrand i 2016.

- Har du några favoritböcker? Gamla klassiker eller böcker du fått av dina kompisar som också skriver böcker?

- Hm. Svår fråga. Det varierar vad man har för favoritböcker. Jag tar min första stora läsupplevelse, det var The Lord of the Rings som verkligen är som ett fönster in i en annan värld och min andra stora läsupplevelse, Pride and Prejudice - den är så stilsäker och så rolig .... Sedan kan jag ta Still Life av A.S. Byatt, The Magus av John Fowles och Statues in a Garden av Isabel Colegate. Alla de här böckerna är riktigt bra ... om du vill ha ett bra tips till soffan, hängmattan eller stranden.

- Inspirerar det dig att lyssna på musik när du skriver?

- Jag tycker att nästan allt är inspirerande ... riktigt bra stilistiskt bra böcker, true crime dokumentärer, iakttagelser i vardagen ... och jag kan ha musik på när jag skriver. Men jag behöver inte det, jag brukar inte det, det blir snarare så att jag blockerar ljudet för att vara inne i min egen värld. Men alla är olika. En del kan skriva med musik på.

- Vad gör dig glad?

- Mina tre C:n. Champagne, choklad och ... cats!

BOK: Long Island - uppföljaren till Oscarsbelönade Brooklyn är här

Jim på Irland, Eilis mittemellan och  Tony i USA.

Titel: Long Island

Serie: Uppföljare till Brooklyn
Författare: Colm Toibin
Antal sidor: 311

Utgivningsdatum: 2024-10-02

Förlag: Norstedts

Översättning: Erik Andersson

Originaltitel: Long Island

ISBN: 9789113130811

Long Island är den efterlängtade fortsättningen på Brooklyn - Colm Tóibíns stora romansuccé som blev Oscarsbelönad film med Saoirse Ronan i huvudrollen som Eilis Lacey.

Brooklyn utspelade sig på 1950-talet. Eilis Lacey lämnar Irland för USA, väljer mellan att återvända och att stanna kvar, väljer mellan en snygg och pålitlig irländsk pojkvän som hon känner väl, och en italiensk kille i det nya landet som kanske verkar mer spännande. Hon väljer USA och den italienska pojkvännen. 

Hopp till början av den nya romanen. Året är nu 1976 och det har gått tjugo år sedan hon gifte sig med rörmokaren Tony Fiorello. Ellis känner sig fortfarande inte som en del av USA och hon känner sig fortfarande inte som en del av Tonys stora, bullriga, intensiva italiensk-amerikanska familj som ständigt finns närvarande i deras liv i Lindenhurst, Long Island. Alla bor i närheten av varandra, hans mamma, hans bröder, en massa andra italienare ... själv har hon inga vänner och inga släktingar i närheten och hon längtar ofta hem till Irland.
Ellis har två barn som är i tonåren och de har aldrig varit på Irland.

En dag förändras Ellis liv. Ellis sitter hemma och går igenom bokföringen för familjeföretaget som vanligt.

Em irländsk man, Jim, hälsar på och meddelar att hans fru är gravid med Tonys barn. Han vill inte ha det. Det är inte hans. Han kommer att lämna barnet på Ellis tröskel direkt när det är fött. Det är Ellis uppgift att ta hand om sin mans oäktingar.

Ellis håller inte med. För första gången på tjugo år säger hon ifrån. För första gången får hon nog av att bli förtryckt av en stor italiensk familj som verkar som en gudfadern parodi. Hon tar sina döttrar och åker till Irland så de får hälsa på sin mormor och se landet som de kommer ifrån för första gången. Lite sent kan man tycka. Men Tony lät väl inte Ellis ta ut någon lön från familjeföretaget som hon gratis gör bokföring för.

På Irland träffar Ellis sin gamla pojkvän som hon fortfarande är försjust i --- många läsare och filmåskådare "shippade" detta par redan när Brooklyn kom ut --- och han är fortfarande förtjust i Ellis. Men som tröst har han blviti ihop med hennes bästa vän ...

Det är förmodligen en besvikelse för många fans att de båda går bakom ryggen på bästa vännen. Ska den irländske killen Jim också visa sig vara en otjogen sate? Den här gången får Ellis vara den andra kvinnan. Men hon är väl den första kvinnan eftersom han var kär i Ellis först?

Jim blir mer och mer inlindad i sina egna lögner och boken utvekclas till "a comedy of errors" Ett slags spring i dörrarna fars utan dörrar.

Det är också oklart vad som händer med karaktärerna, hur går det för dem== Är det här bara en sådan där mittenbok som lägger upp bollen för en trea?

Finns det något par överhuvudtaget att shippa i den här boken. Sedan förra boken har alla blvit egocentriska skitstövlar det finns ingen att heja på. Dialogerna som brukade vara naturliga och enkla, har blivit konstlade och invecklade och styltiga.

Boken verkar ha skrivits väldigt snabbt och relativt ogenomtänkt. Blev Colm mutat med en massa pengar för att en äldre Saoirse skulle kunna återgå till samma roll en gång till? Ett mindre tidsglapp hade funkat bättre, och karaktärerna hade behövt vara åtminstone lite lika de som de var i första boken för att det skulle ha blivit trovärdigt och engagerande.

BOK: Hjärnsläpp av Jeff Kinney - aktuell samhällssatir i Dagbok för alla mina fans

Författare: Jeff Kinnery

Titel: Hjärnsläpp

Format: Kartonnage

Serie: Dagbok för alla mina fans (del 18)

Antal sidor: 224

Utgivningsdatum: 2024-02-28

Förlag: Bonnier Carlsen

Översättning: Jan Risheden

Originaltitel: Diary Of A Wimpy Kid: No Brainer

Illustrationer: Jeff Kinney

ISBN: 9789179790424

Dagbok för alla mina fans sjunger på artonde versen ... och detta är den bok i serien som är mest "edgy" och politisk. Den tar upp "hälsosamma" luncher, budgetnedskärningar, bannade böcker (skolbiblioteket blir tommare och tommare), sponsring, hur "privata pengar" ska rädda den offentliga sektorn  (inklusive skolan), hur skolor drivs med vinstintresse ... kommentarer om AI, teorin att jorden är platt (och 4000 år gammal) och den underbara amerikanska kapitalismen som fostrar "vinnare".

Det här är en rolig bok för barn - många säger att det är den bästa boken i serien eller i alla fall topp tre - men för vuxna är det snarare än alarmerande otäck samling satirtäckningar som är "roliga" för att de är sanna ... och de är så obehagligt sanna att man funderar på om det är okej att skratta eller om man bara ska skaka på huvudet. Det här är Jeff Kinney - och hans lille antihjälte Greg Heffley - som ett slags satirens Janne Josefsson på Uppdrag Granskning i skolans värld. Visserligen i Amerikas Förenta Stater ... men många företeeelser sprider sig. Censur, bannade böcker, naturvetenskap som undergrävs, konspirationsteorier, hotet att AI ska ta alla våra jobb, utbildning och matkultur som blir allt sämre och denna ständiga jakt på att öka vinstmarginalerna ... även i skolorna.

Gregs skola försöker överleva genom att hyra ut till egenföretagare, så snart har de allt från biodling till hundträning i sina gamla lokaler, och eleverna får allt färre klassrum att hålla till med. Städroboten börjar utvecka ett eget medveteande och sitter hellre och läser finkulturella bökcer än att göra något som den var designad att göra. Betygen blir allt sämre och till sist stänger skolan och Greg hamnar i en ny skola ... där han plötsligt är en stjärna. Den ende som kan läsa en gammaldags klocka. Och känna igen en triangel på matten.

Greg stormtrivs, han har till och med en flickvän (som inte kan stava ett enda ord, men man kan inte vara så npgräknad när hon är snygg) ... och livet leker. Tills han råkar imponera på helt fel person ....

Hjärnsläpp är en aktuell bok på måpnga sätt, en du-sätter-skrattet-i-halsen-bok. Visst är det överdrivet, men det är också spot on. Förresten svenska PEN anordnade Banned Book Week för första gången 2023. Innan har det inte behövts? Kommer denna bok också att hamna på bannade böcker listan i vissa amerikanska stater eller i vissa länder? Kommer städrobotar att sitta och läsa denna bok i framtiden? Vi får se.

En nackdel är att det är mindre av det gamla sammanhanget kring Greg - hans bröder Roderick och Manny, hans knasiga, roliga föräldrar och hans underbare bäste vän Rowley. Det finns de som saknar det, sammanhanget i böckerna, här är det mest scener och politiska frågor staplade på varandra. Men det hindrar inte att det är en bra satirbok ... som råkar vara aktuell alldeles innan det amerikanska valet.

Vart är vi på väg? Kanske åt pipsvängen. Eller så kan vi som Greg vara glada åt en värld där man blir geniförklarad bara för att man förstår hur en gammaldags klocka med visare.

Barnen skrattar. Man kan dock gissa att lärare och skolbibliotekarier sitter och gråter över boken ... gränsen mellan vad som kan tolkas som komedi och vad som kan tolkas som tragedi är som sagt hårfin.

BOK: Må bra-produktivitet - En enkel metod för att få mer gjort med mer glädje

 

Titel: Må bra-produktivitet - En enkel metod för att få mer gjort med mer glädje
Författare: Ali Abdaal

Antal sidor: 238

Utgivningsdatum: 2024-09-02

Förlag: Volante

Översättning: Rasmus Carlsson

Originaltitel: Feel-Good Productivity

ISBN: 9789179653781

No pain, no gain! Vi har lärt oss att framgång kräver hårt arbete, att vägen till framgång är kantad av strävsamt slit och uppoffringar. Men ... stämmer det verkligen? Och behöver det vara så?



Ali Abdaal läste till läkare och hade som motto att liksom Mohammed Ali slita ont. Men så insåg han att det inte höll. Han blev sämre som både läkare och som människa ... och vad är det för fel med att ha kul? Idag är Ali Abdaal en hyllad produktivitetsexpert och framgångsrik youtuber och poddare och han har stakat ut en enklare, trevligare, roligare och framför allt mer hållbar väg till framgång. En filosofi baserad på glädje och feel-good.


Det finns tre energigivare som ligger till grund för produktiviteten

Det finns tre hinder som som stjäl energi.

Det finns tre uthållighetsfaktorer som skyddar oss från utbrändhet och hjälper oss att uppnå balans.


Det finns massor av tips i den här boken, som avslutas med det allra bästa tipset: att inte använda alla tips, utan bara de som passar för just dig. Är du redan stressad och pressad och försöker genomföra alla tips och alla förändringar så förvandlas det bara till ännu fler måsten och du blir ännu mer stressad.


Ali Abdaal tar exempel från sitt eget liv, som student och som läkare och kantar sitt berättande med inspirerande berättelser om framgångsrika nobelpristagare, olympier och entreprenörer.
Han pekar på att enkla förändringar kan göra stor skillnad.


Ett av hans egna tips är att se livet som ett spel, och du kan ge dig själv "a side quest" varje dag, eftersom det är de som är de roligaste när man spelar, till exempel World of Warcraft. Ett annat tips är att sätta på cool musik så du låtsas att du är med i en äventyrsfilm. Ali Abdaal satte på soundtracket till Pirates of the Caribbean när han hade tråkiga läkaruppgifter att ta itu med ...
Och så det där med belöning. Ett experiment från 1935 har använts och återanvänts många gånger. Hr man ska fästa ett ljus på en anslagstavla och ine få det att droppa på golvet. Ett test världigt Taskmaster eller Bäst i test. Den grupp som klarade av testet bäst hade fått en påse godis INNAN de gjorde något. Belöningar hjäöper alltså. Till och med innan du gjort något ...


Man kan belöna sig själv med ett kapitel läsning i den här boken. Med lite äventyrs musik i bakgrunden.

Det kan ses som godis ....

Om författaren: Ali Abdaal, född 1994, är den före detta läkaren som idag är youtuber, poddare, entreprenör och författare. Han har över fem miljoner följare.

BOK: Konsten att åldras utan värdighet av Clare Pooley

Titel: Konsten att åldras utan värdighet 

Författare: Clare Pooley
Antal sidor: 362

Utgivningsdatum: 2024-08-21

Förlag: Printz

Översättning: Katarina Falk

Originaltitel: How to Age Disgracefully

ISBN: 9789177718246

Lydia har tappat bort sig själv, Art har tappat bort sin karriär, Ziggy har tappat sin tro på framtiden och Daphne ... gör allt för att inte tappa kontrollen.

Åratal av mörka hemligheter har satt sina spår och Daphne släpper aldrig andra människor in på livet. Ändå lockas hon till träffarna på Mandels sällskapshus - en nedgången byggnad som en gång i tiden fick sitt namn efter Mandela, men A:et har försvunnit och snart ska hela huset rivas. Precis när Daphne börjat få vänner ... Precis när Lydia äntligen har fått ett jobb ... Precis när Art har funnit en ny grupp människor att regissera ... precis när Ziggy fått plats på förskolan för sin lilla dotter så att han kan fortsätta studera ... och de tänker inte finna sig i kommungubbarnas beslut.

Protestjulspel och hunddressyr

Alla som på något sätt har något att göra med Mandels sällskapshus, från pensionärer till småttingar, är med på att protestera. Vare sig det gäller julspel, insamlingar eller hunddressyr så är det bara fantasin som sätter gränser. Många omaka par bildas under romanens gång. Daphnes och Arts vänskap börjar med bråk, men efter ett tag börjar det osa kärlek banne mej ... 

Lydia och Clare Pooley har mycket gemensamt

Lydia - som är jämnårig med författaren Clare Pooley - inser att hon har tappat bort sig själv och hela sitt liv. Hon har till och med tappat bort sig eget namn. Hon har varit känd som Mrs., som fru och mamma, så länge att hon inte ens har ett eget förnamn. Hon som brukade vara cool och ha en karriär ... för ungefär trettio år sedan. Nu ser hon fram emot sitt första jobb på evigheter, att hålla i pensionärssammankomsterna på Mandels sällskapshus, men hon blir totalt överkörd av viljestarka pensionärer från dag ett. De inköpta makramékiten som Lydia tänkt att pensionärerna skulle få pyssla med ligger oanvända och oälskade under romanens gång.

Fördomar mot harmlösa pensionärer

 Visst finns det de som har fördomar mot hemmafruar som missat decennier på arbetsmarknaden ... men Lydia har själv fördomar mot "harmlösa pensionärer" och vad de kan tänkas vara intresserade av ... och det finns inget harmlöst med den grupp av pensionärer som samlas på Mandels.

Vad ska Susan bli när hon blir stor?

The Susan Ryland mysteries - Dödligt kapitel på svenska - har blivit omåttligt populära, både som böcker och som TV-serier. Det beror i första hans inte på den skruvade idén att Susan Ryland (spelad av underbara Lesley Manville) löser kluriga mordfall och pusselgåtor tillsammans med en fiktiv detektiv som bara hon kan se, utan att Susan Ryland, förläggare och senare motvillig hotellägare, fortfarande försöker klura ut vad hon vill göra när hon blir stor. 

Välja jobb, välja partner, välja att vara singel ...

Vad vill hon ha för jobb? Vem vill hon vara ihop med? Vill hon vara ihop över huvud taget eller trivs hon bäst som singel? Lesley Manville är 68 och gissningsvis är Susan Ryland ungefär i samma ålder. Medelålders och älre personer i litteratur och film har genomm tiderna skildrats som "färdiga". De har sitt på det torra. De kan vara visa bakgrundkaraktärer i en bok eller en film och komma med visa, förnumstiga råd till de unga och de vilsna. Susan Ryland bckdera är alrig så. Clare Pooley böckerna är aldrig så. Det är ett framgångsrecept.

Vimsiga och vilsna karaktärer att tycka om

Här, i Clare Pooleys böcker, får medelålders och äldre karaktärer vara lika vimsiga och vilsna som unga karkaäter, de försöker fortfarande reda ut vad de vill bli när de blir stora och vem de vill vara ihop med och om de vill vara ihop öer huvud taget.När det gäller Lydia drar Clare Pooley många erfarenheter från sitt eget liv, om att förvandlas till osynlig, fast man själv tycker att man har mycket kvar att ge. Clare Pooley har dock inte en otrogen skitstövel till man - så ett helt autobigrafiskt porträtt är Lydia inte.

Eat or heat?

När det gäller de äldre karaktärerna i boken ... Art försöker fortfarande få fjutt på sin skådespelarkarriär. Han arbetar forfrafande heltid, trots att han är pensionär. Eller, han skulle arbteta heltid om hans agent ringde någong gång. Han är i den sists som många engelsmän befinner sig i "eat och heat" ... och vilket jobb som helst är btätre än att stanna i ett hem som han inte har råd att värma upp.Daphne underskatas ständigt för att hon ser ut osm en liten, harmlös, äldre dam. En Miss Marple i designerkläder - och ett elegant hem full av dyr konst och designermöbler från 1970-talet. 

Daphne är rena rama komediguldet

Alla scener som Daphne är med i är rena rama komediguldet. Som när hon ska köpa en ii phone, en röd ... den självgode unge försäljaren vet inte vem han har att göra med, men det vet vi, och han får verklgien sina fiskar varman ... komediguldet.Daphne blir vän med den unge Ziggy, som försöker komma bort från gängkriminaliteten, främst för sin lilla dotters skull. Det blir Daphne som tar itu med gängledaren som utpressar Ziggy, en liten maffiaboss som inte begriper att han mött sin överman eller överkvinna i Daphne.

Hämnd är en rätt bäst serverad inlindad i garn

Ruby älskar att sticka och när hon hämnas så är det genom handarbetsaktivism. Banksy med garnbollar och stickor. Hämnd är en rätt som bäst serveras inlindad i yllegarn. William har fortfarande kvar sina skills som paparazzo fotograf. Alla de underskattade pensionärerna är ruggigt bra på något. Faktum är att de alla är mer kompetenta och mer drivna än den kuvade Lydia ...

Lydia inspireras av alla de äldre personer hon möter och inser att hon måste bli tuffare. Det blir Daphne som med hjälp av alla de andra pensionärerna orkestrerar en passande hämnd mot Lydias otrogne man. Men till sist är det Daphne själv som måste räddas ... när hennes förflutna hinner i kapp henne. Kommer de andra seniorerna, Lydia och Ziggy att klara skivan? Och hur? Det är det problem som presenteras i prologen. Och i de sista kapitlen får vi svaret.

Pendlarsällskapets Iona Grey gör en cameo ...

Clare Pooleys tidigare bok Pendlarsällskapet, är minst lika bra ... och den oförglömliga Iona Grey, som var huvudperson i den boken, gör en cameo i Konsten att åldras untan värdighet. Daphne har henne som idol. Så klart.

BOK: Två röster, en historia - Marcus & Martinus - Omfamnade i Sverige, landsförrädare i Norge?

Författare: Marcus Gunnarsen, Martinus Gunnarsen 

Medförfattare: Frida Söderlund

Titel: Två röster, en historia - Marcus & Martinus Format: Kartonnage
Utgivningsdatum: 2024-10-04

Förlag: Mondial
ISBN: 9789180025133

När är det dags att skriva sina memoarer? På Bokmässan lanseras flera spännande självbiografier. Folkkära OS-guldmedaljören Ludmila Engqvist är 60. Folkkäre LasseStefanz profilen Olle Jönsson är 68. Den populära och fortfarande mycket aktiva skådespelerskan Grynet Molvig fyller 82 dagen innan julafton. Idol-vinnaren Erik Grönwall är 36. Ungefär hälften så gammal som de andra folkkära självbiogafiförfattande kändisarna i Bokmässevimlet. Men. Priset för yngsta memoarförfattare går till Marcus och Martinus. De lanserar sin gemensamma självbiografi Två röster, en historia - bara 22 år gamla.

Är det hybris att skriva sin självbiografi innan man fyllt 30 ... ? För övrigt en ålder då Sir Kenneth Branagh lanserade sin självbiografi, och alla tyckte att det var för tidigt. Med facit i hand är det bara att hålla med --- hans mest spännande rollprestationer och regiuppdrag låg fortfarande i framtiden.

Kanske är det så att biografier är en färskvara och när det gäller populära grupper och artister så vet man inte hur länge de håller.  One Direction böcker finns det gott om. Nu får de väl skrivas om och utökas när åtminstone en individuell saga har fått sitt grymma och allt för tidiga slut.

Tolv år i rampljuset räcker

Kanske är det så att ... tolv år i rampljuset räcker för att veta vad man pratar om. Så länge har Marcus och Martinus varit kändisar och turnerat över hela världen. Det är en lång tid på toppen i det moderna kändislandskapet när nya Idolvinnare, Mellovinnare och andra vinnare lanseras varje år. 

"Marcus & Martinus slog igenom på den internationella musikscenen med sin debutsingel “To Dråper Vann” 2012 och har sedan dess fortsatt att erövra världen med sina melodier och karismatiska framträdanden. Med miljontals följare över hela världen och över 1 miljard strömningar har den norska duon sålt ut arenor över hela Skandinavien. 2024 vann de svenska Melodifestivalen."

Dubbla boksigneringar med rekordartade köer

Marcus och Martinus är uppenbarligen fortfarande på topp. De har två boksigneringar på Bokmässan i Göteborg. Det är långa köer. Rekord? När folk kommer fram till signeringsbordet ska båda pågarna kramas om, selfies ska tas, autografer ska skrivas. De får fler kramar än alla gröna gosekaniner på Liseberg sammantaget. En del lyckliga fans brister i gråt. Ingen annan signeringskö påminner om denna. Inga andra författare blir omkramade på samma sätt. Inga andra författare blir omkramade. Punkt. Alla hinner inte fram för att få sina böcker signerade. Marcus och Martinus avslutar signeringen med att springa längs kön, fortfarande imponerande lång, och skriva i allas böcker. Alla får inte selfies och kramar. Men alla får sina böcker signerade. Nästa signering är på NK i Stockholm. En del ska dit och köa. Igen. Fansen sjunger Marcus och Martinus hits och är lyckliga att de i alla fall fick se dem och fick autografer. Alltid något. Tills nästa gång. 

Köandet som event

Blir det Bokmässerekord? Enligt kö-mätarna har den svenska humorgruppen I Just Want To Be Cool rekordet. De satsar aktivt på rekord, liksom deras fans, och kön varar i fyra timmar på söndagen. Fansen är aktivt med på att det ska bli rekord. Köandet i sig är ett event.

Marcus och Martinus kö varar i två timmar på torsdagen. Och två timmar på fredagen. Man får inte slå ihop två köer för att få ett rekord.

En ojämförlig historia

Vad kan man jämföra Marcus och Martinus med? Deras framgångshistoria är egentligen ojämförlig. Om man ska hitta ett svenskt exempel på barnstjärna som slår igenom i lilla Mello och sedan blir stor artist som vuxen ... så får det bli Benjamin Ingrosso. Han hade en cool turné förra året, en ännu coolare turné detta år, han har vunnit Kristallen för bästa tv-program, han har redan gett ut en bok ... (på samma förlag som Marcus och Martinus) och han fick hålla ett bejublat medley när ESC sändes från Sverige.  Varje land visar ju upp något de är stolta över när chansen finns och det strömmande in positiva kommentarer från hela världen. Tänk vad BRA Dance you off-killen har blivit! En vuxen fullfjädrad artist.

Barnstjärnan får lov att växa upp

Benjamin och Marcus och Martinus har alla varit barnstjärnor. De har båda skrivit böcker som kommit ut på samma förlag. Men. Där slutar väl likheterna. Alla i Sverige tycks älska att Benjamin har blivit vuxen och att han utvecklats som artist. I Norge tycks ingen vilja att Marcus och Martinus är mer än små pågar. De insåg att de kört fast. De valde att nystarta sin karriär i Sverige efter pandemin. Vinst i Masked Singer. Tvåa i Melodifestivalen. Vinst i Melodifestivalen. Bejublade av alla svenska fans i ESC. Och samtidigt ... kallade förrädare av media i Norge. Som till och med nedlät sig till att använda Q-ordet. Som står för en nazistisk förbrytare som arbetar med fiendemakterna. När svenska låtskrivare, artister, koreografer och så vidare arbetar för andra länder är nöjes-Sverige och svenska media stolta som tuppar. De vill ha oss! De gillar oss! Vi är bäst! Hurra! Vad Marcus och Martinus utsattes för är inget mindre än personförföljelse av vuxna människor som borde veta bättre. Var finns pressetiken? De tveksamma och kränkande skriverierna började redan när de var minderåriga. Är det ens lagligt att säga att en femtonåring ska hamna i säng med prostituerade och ta droger? Skulle detta vara okej att säga och skriva om vilken annan femtonåring som helst, som inte arbetar i nöjesindustrin?

Två individer, en enhet

Samtidigt med att barnstjärnorna växer upp och vill bli tagna på allvar ... så växer de upp privat som helt olika personligheter. Ändå ser många dem som en enhet. Inte så konstigt, när de är en duo på scenen. Men även på tv, som under Melodifestivalen, så märks de hur olika de är som personer. Kanske mer olika än andra syskon. När de inte pratar och rör på sig, när det är en stillbild, som den svartvita omslagsbilden på boken, då är det svårare att se vem som är vem. Det kanske är det som är tanken bakom omslagsbilden. Att man kan tappa bort sig själv i bilden av en duo, en grupp, en enhet.

Är det där jag?

När en dokumentär gjordes om ishockeystjärnorna Henrik och Joel Lundqvist satt de och tittade i gamla fotoalbum och försökte se vem som var vem på de gamla korten. Det var inte alltid de lyckades. Friidrottsstjärnorna Susanna och Jenny Kallur började färga håret i olika färger för att de själva skulle kunna se vem som var vem på bilder.

När tiden har gått och man inte minns det förflutna ... hur känns det att se bilder och inte veta. Är det jag eller mitt syskon? Har jag varit med om detta eller någon annan?

En historia - tre röster

När det gäller Marcus och Martinus så har de ofta varit med om samma saker. Boken heter Två röster, en historia. Men fast de har varit med om samma saker så har de inte upplevt det på samma sätt. Det är egentligen två historier. Eller tre, om man räknar med att deras pappa också intervjuas och får ett eget kapitel. Han har upplevt saker som han aldrig berättat för sina söner och han har upplevt livet i nöjesvärlden med världturnéer och utlandslanseringar på ett helt annat sätt. Det blir tre historier.

Jantelagen härskar i Norge

Ibland låter Marcus och Martinus förbittrade på Norge och den norska Jantelagen. Men de vill inte bo någon annan stans. Där finns vännerna och familjen och pandemihunden och skogen och naturen och fotbollen ... allt de tycker om. Utom norsk media (som de helst inte talar med). Vilken tur att det är så nära till Sverige. Alla älskar dem.

Det märks på de långa tålmodiga köerna och alla kramarna. Sverige vill adoptera Marcus och Martinus. Och precis som Benjamin så får de gärna växa upp till fullfjädrade artister, dansmän och programledare. The Show Will Go On. Välkomna hem!

Det mest folkkära från Norge

Det är mycket möjligt att Marcus och Martinus mest spännande rollprestationer och framgångar och nöjesuppdrag ligger i framtiden. Men just nu är detta en intrikat och initierad bok som berättar historien hitintills. Hur två norska pågar blev de folkkäraste norska företeelser som Sverige någonsin har sett. Möjligen med undantag för Grynet Molvig ...

BOK: Julias hus och nattpappan av Maria Gripe - Tidstypisk och tidlös på samma gång

Författare: Maria Gripe

Format: Inbunden

Serie: Julia & Nattpappan (del 2)

Följs av: Elvis Karlsson

Antal sidor: 150

Utgivningsdatum: 2024-08-23

Förlag: Modernista 

Illustrationer: Harald Gripe 

ISBN: 9789180946926



"Han har blivit ganska skärpt, Peter, det har han. Fast annars är han som förut - mot mej och så. Peter, det är min Nattpappa alltså. Fast förra gången vi skrev en bok ihop ville jag inte tala om vad han hette. Jag ville att det skulle vara hemligt. Jag var jättebarnslig på den tiden.
Då på den barnsliga tiden ville jag att boken bara skulle handla om honom och mej. Och så om Smuggel förstås, det är Peters uggla. Den här boken ska handla om allt möjligt annat. Och särskilt om huset som gubbarna i stan vill riva. Fast det ska dom allt få se hur det går med den saken! Vi ska nog visa dom vi, det ska vi!"



Maria Gripe är för alltid förknippad med Trolltider - den bästa och mest omtyckta julkalendern i SVT (möjligen med konkurrens av Teskedsgumman ...) och den enda som fått en uppföljare eller reboot. Trolltider skrev Maria tillsammans med sin dotter Camilla. Värt att minnas är att Marias man Harald var en framstående konstnär och illustratör på sin tid och hans illustrationer förgyller både omslag och innehåll i denna vackra nyutgåva av en Maria-Gripe-klassiker som både är väldigt tidstypisk ... och väldigt tidlös.

Julias hus och Nattpappan från 1971 är uppföljaren till Maria Gripes omtyckta Nattpappan från 1968 - nästa del i serien heter Elvis Karlsson och lille Elvis dyker upp som sidekick redan i den här boken.

Fem gånger Elvis

Förutom Trolltider och de fem Elvis-Karlsson-böckerna är Maria Gripe också känd för Skuggserien, I klockornas tid, Hugo & Josefin, Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia. Den sistnämnda kommer ofta upp som favoritbok när man intervjuar nutida författare som excellerar i att skriva mysrys och som ligger på dagens bästsäljartopp. Maria Gripes böcker är översatta till 29 språk, flera har blivit filmer och TV-serier (Trolltider skrevs direkt för TV). Maria Gripe fick ta emot en rad utmärkelser för sitt författarskap, bland annat H. C. Andersen-medaljen, Litteraturfrämjandets stora pris och Astrid Lindgren-priset.

Lurvig lärare struntar i läroplanen

Julias hus och Nattpappan utspelar sig några år efter Nattpappan, men Julia har fortfarande kvar sin nattpappa, och nu avslöjar hon att han heter Peter. Han är geolog och har skrivit klart en bok om stenar och mineraler och han har dessutom tagit vad Julia kallar för "filbunkeexamen". De har tid över. Julia och Peter bestämmer sig för att skriva en ny bok tillsammans. Vad ska den handla om?

Det är nu ett nytt årtionde i den lilla staden, det är 1970-tal. Julias nya lärare har ett huvud som mest består av skägg, mustascher, polisonger och lugg. Han gillar inte tider, scheman och ämnen, så han spelar protestsånger på grammofon för barnen, oavsett vad läroplanen säger att de ska lära sig.

Rivningshets och kulturarvsdemolering  

Förändringens vindar blåser. Rivningshetsen kulminerar. Kulturarvsdemoleringen är ett faktum. Det Nya Sverige ska byggas och i den lilla staden rivs fler och fler gamla hus ... det är upprörande, tycker Julia. Staden blir fulare och fulare. Allt som är vackert och gammalt och själfullt ska bort. Allt ersätts av det som är nytt och fult och praktiskt - enligt förståsigpåarna och det senaste modet. Inga lyckliga kulturella människor kan väl bo i de nya bostäderna? Rivningarna och planerna på den nya staden upprör Julia och Peter. De blir ännu mer upprörda när kommunalmännen anser att den gamla villa där Julia bor tillsammans med sin mamma också ska rivas. Julia och hennes mamma ska få en modern lägenhet i ett nybyggt hyreshus. Det vill inte Julia. Inte heller hennes mamma och hennes nattpappa.

Det är 1970-tal. Man väjer inte för  överheten. Man lägger sig inte platt ner när myndigheter säger sig "veta bäst". Man protesterar.

Vem är den tystlåtne pojken i trädgården?

Konstnären Nisse målar av rivningshotade hus och kommer för att måla av Julias hem. Samtidigt dyker den tystlåtne lille pojken upp. Han brukar stå och spana i trädgården som omger villan. Pojken visar sig heta Elvis Karlsson ... och här går en mysrysning längs ryggraden på alla Maria-Gripe-älskare. Elvis Karlsson är en av hennes allra mest älskade karaktärer.

När hoppet verkar vara ute (som det brukar vara inför tredje akten) är det dags för Julia och Peter att lansera en ny räddningsaktion så att Julia och hennes mamma får ha kvar sitt älskade hus. De ska omvandla hemmet till ett allaktivitetshus ...

Vad är tidstypiskt? 1970-tals andan av ständiga protester, att aldrig finna sig i något. Staten och kapitalet ... vem kan lita på dem?

Tidlöst och tidstypiskt

Vad är tidlöst? Aktivism har fått ett uppsving på sista tiden. Man litar inte på myndigheterna. Vem säger att politiker vet bäst? Det går ju åt helvete med miljön. Samtidigt är det många som hatar att bo i de nybyggda rena och praktiska hem som 1970-tals förståsigpåarna byggde, själlösa lådor, lägenhetskomplex efter lägenhetskomplex varav många stämplas som "problemområden" idag. Finkulturella arkitekter är en sak och har en smak. "Vanligt folk" har en annan smak. När Kulturnyheterna sände en omröstning som handlade om hur folk ville bo, så ville alla bo i gammaldags charmiga hus byggda på 1800-talet (eller som såg ut att ha byggts på 1800-talet). Ingen ville bo i 1970-talets lägenhetslådor. Så om fler protesterat så som Julia & Co hade det funnits fler byggnader kvar idag som folk faktiskt tyckt om. Glada människor leder till finare miljöer som folk tar hand om ... och till mindre fuffens och alienation.

Populär prins på folkets sida

Förresten. Prins Charles (numera Kung Charles III) blev känd för att skälla ut fisförnäma arkitekter och folket älskade honom för det. Han låg långt före i tiden när det gällde miljötänk. Han designade själv en hel "gammaldags by" helt miljövänlig och med moderna faciliteter. Folk älskar att bo där. Och i Vem bor var? denna säsong fick vi se ett vackert sekelskifteshus i 1800-tals stil i utkanten av Stockholm ... och huset var exakt åtta år gammalt. En del renoverar vackra gamla hus. En del bygger så att det ska se vackert gammalt ut direkt. Och så ska det vara vackra gamla trädgårdar med gammaldags växter ...

Här i Maria Gripes roman så hindras rivningen bokstavligen av flowerpower. Tidstypiskt. Och tidlöst. Vi har fortfarande kvar i ryggmärgen att leva i en blomstrande miljö - både bildligt och bokstavligt. Evolutionen ringer inga lyckoklockor för opersonliga fula lådor.

Nytt och gammalt i perfekt fusion

Slutligen en eloge till Modernista för deras stilrena, vackra nyutgåvor av Maria Gripes texter och Harald Gripes illustrationer. Nytt och gammalt i en perfekt fusion.