FILM: Alpha - Upplev hur människan fann sin bäste vän i snygg IMAX-istidsfilm som får kritiker (och publik) att yla av lycka!

Alpha-varghund och blivande Alpha-hövdingmänniska ... i filmen Alpha gör de allt för att överleva tillsammans.

Regi: Albert Hughes

Titel: Alpha
Medverkande: Kodi Smit-McPhee, Jóhannes Haukur Jóhannesson, Leonor Varela, Jens Hultén,
Mercedes de la Zerda,Spencer Bogaert m.fl.

USA, 2018

Colombia Pictures

Distribution: UIP

Coming-of-age story, kärlekshistoria (mellan människa och hund), far-och-son story och överlevnadsfilm. 
Samt fantasyäventyr med spektakulära miljöer och djur som ser påhittade ut, men som uppenbarligen levt någon gång i tiden (eller i forntiden). 
Alpha är så mycket i ett paket!

Kritiker och den stora massan kan vara överens när det gäller att kora vad som är "bra film". Som när det gälle Alpha, nu aktuell i 3D och 3D IMAX även i Sverige ... Har hört så otroligt mycket gott om denna film, både från kritiker och "vanligt folk" (alltså den vanliga, betalande biopubliken) att det verkade osannolikt att filmupplevelsen skulle kunna leva upp till allt beröm, det hela var som en ylande kör av bifall.

Men ja, Alpha är en grymt snygg film, speciellt i 3D IMAX, och man får samma känsla som man fick första gången man såg Sagan om Ringen (första filmen) eller Jurassic Park (den riktiga, den som Spielberg gjorde). Vilken snygg värld! Vad fantastiskt gjort! Tänk att promenera omkring i den här världen!

Och man får känslan av att promenera runt någonstans någon gång under det som idag kallas istiden. Händelserna i filmen utspelar sig för 20 000 år sedan, och människan har ännu inte upptäckt människans bäste vän, hunden (eller rättare sagt: blivit kompis med vargarna, hundarnas förfäder).

Alpha är absolut ingen originell film, det här är en historia som berättats i olika varianter över tusen gånger, säkert ända sedan istiden. Alpha har drag av Lejonkungen och Lassie och  otaliga fantasyfilmer (som The Hobbit och Ringen-filmerna) där huvudpersonerna går och går och går bara för att ta sig hem igen. Men redan de gamla grekerna ville ju höra Odysséen (om en lång. lång, lång hemresa) om och om igen, så det här är en berättelse som säljer, en som är djupt rotad i människans själ.

Huvudpersonen Keda är hövdingens son, och tyvärr inte tillräckligt tuff. Förutsägbar far-och-son konflikt finnes. Keda får till exempel tillrättavisningar för att han inte är tillräckligt bra på att göra upp eld med pinnar. Pappa är besviken. Man ska inte ge upp! (Spola fram 20 000 år ... "Ska du verkligen ge upp college bara så där, för att det är svårt?! Quitters never win!").

Alla pratar någon slags fantasyspråk, det finns massor av skådespelare från alla möjliga länder (bland annat Island och Sverige) i filmen, och allt är så klart textat. Ingen kan förstå hitte-på-språket, men det gör att man koncentrerar sig mer på kroppshållning, mimik, action och annat icke-verbalt i filmen. Och dessutom: hur personerna säger vad de säger, snarare än vad de säger. (Enligt hundträningsböcker är det också så hundar lyssnar --- de lyssnar efter tonfall snarare än efter ords exakta betydelse).

Jakten på stäpp-bison är grymt spännande och även grym --- så här började människan att utrota djur? genom att vara för effektiv? --- och det hela slutar med att Keda skadas allvarligt och lämnas för död när alla drar hem till sitt. Men Keda är tuffare än han såg ut när han inte kunde göra upp eld med pinnar, och tillsammans med sin nye följeslagare, en hundliknande varg som han kallar Alpha, försöker han ta sig hem.

Keda får jobba hårt för att vinna Alphas förtroende, men när de väl blivit vänner är kärleken starkare än den i Lady och Lufsen och de båda gör allt för varandra och turas demokratiskt om att rädda livhanken på varandra under resten av filmen, under den långa, långa, långa vandringen hem.

Det här är en film som få djurälskare kan se utan att få en tår i ögonvrån, förhållandet mellan människa och hund har varit detsamma i alla tider.

Fast man kan fråga sig varför Keda döper hunden till Alpha --- som människa ska man vara flockledare, alltså Alpha, annars kan man aldrig träna en hund ordentligt.

För den som tycker att Keda och Alphas machoäventyr tillsammans låter lite för mycket ... så hav tålamod! Den här historien har en gullig och extra lurvig twist på slutet!

Det här är en härlig matinéfilm och familjefilm att njuta av och drömma sig in i!

BG

SCEN: Broarna i Madison County - En amerikansk Kristina från Duvemåla triumferar på Maximteatern

Daniel och Viktoria som Robert och Francesca i den melodramatiska musikalen Broarna i Madison County på Maxim.

Regi: Rikard Bergqvist

Titel: Broarna i Madison County
Manus: Marsha Norman
Text och musik: Jason Robert Brown
Svensk översättning: Rikard Bergqvist
Scen: Maximteatern, Stockholm

Premiär: 12 september 2018
Speltid: 2 timmar och 45 minuter, inklusive paus

Spelas: Hela hösten, först i Stockholm och sedan i Malmö.

Utvandrare och invandrare som undrar om de gjorde rätt som lämnade sitt hemland för att bygga ett nytt hem i ett annat land, långt borta. Nybyggare som sjunger om hopp och möjligheter och hemlängtan och besvikelser och ett liv som kanske blev bortslösat. 

Den här beskrivningen sammanfattar både Kristina från Duvemåla och Broarna från Madison County.

När man ser musikalen Broarna från Madison County på Maximteatern är det lätt att förstå att boken och sedermera filmen och slutligen musikalen blivit så enormt framgångsrika och populära i USA. Det finns så många som kan identifiera sig med huvudpersonen Francesca. Hon har hemlängtan till Italien, till Neapel. Och så många i Amerika har kommit dit från andra länder. Man kan lätt byta ut Italien mot Irland. Eller Tyskland. Eller Ryssland. Eller Österrike. Eller Puerto Rico. Eller Småland. Så många har rest till Amerika med ett hopp om en ljusare framtid. Så många har förmodligen också blivit besvikna. 

I USA kan säkert en hel publik sitta och tänka på sina hemländer och hur det hade blivit om de eller deras förfäder inte utvandrat. Hur skulle ett parallellt, alternativt liv sett ut? Med helt annorlunda val?

Och hur många i en svensk publik sitter och tänker på sitt andra hemland, hur ett annat liv skulle ha sett ut? Det tål att tänka på. 

Handlingen i musikalen Broarna i Madison County är nästan lika koncentrerad som i en franskklassiskt drama (en dag, en handling, en plats).

Tiden här är fyra dagar. 

Handlingen är en kort och koncentrerad kärlekshistoria.

Platsen är gården där Franscesca bor. Med en liten utflykt till den berömda bron i närheten.

Medan Francescas äkta man är borta tillsammans med barnen på en marknad (deras tjur ska vinna ett pris, hoppas de) går hon själv runt hemma på gården i Iwoa och tänker. Robert Kincaid, en fotograf som jobbar för National Geographic, dyker upp vid dörren och frågar om vägen till den sista av de berömda Broarna från Madison County, för han ska fotografera dem alla och hittar inte den sista av dem.

Francesca visar vägen och ljuv musik uppstår. I detta fall bokstavligen, eftersom det är en musikal. Men även bildligt talat så befinner sig de båda i samklang med varandra. Man förstår snart att Francesca inte har något alls gemensamt med sin träige och tråkige man Bud. Som en gång i tiden var en smärt och stilig och spännande amerikansk soldat, en av dem som befriade Italien. Men de dagarna ligger långt tillbaka i tiden. Bud glömde att berätta för Francesca hur långtråkigt det är i Iowa och hur fattigt och slitsamt livet är, när han tog henne från Italien, kulturens högborg i Europa, till lantliga hålan i Amerika. Verkligheten levde inte alls upp till reklamen för det förlovande landet.

Francesca och Robert blir djupt förälskade och de samtalar på riktigt. lagar mat tillsammans och utbyter tankar. Han har varit i Neapel och fotograferat, och gamla minnen flyter upp till ytan. Vad finns kvar, vad förändras?

Handlingen koncenteras kring de fyra dygn som Francesca och Robert har tillsammans, men det finns tillbakablickar mot vad som hände förr i tiden i Italien, och en kort epilog där man får se vad som hände sedan, efter de fyra dagarna.

Parallellt med kärlekshistorien hemma på gården klipps det till scener med den äkta mannen och barnen som grälar med varandra på den där marknaden där tjuren ska vinna första priset. Och så klipper man också över till grannparet på gården bredvid, där en beskäftig grannfru står med kikaren i högsta hugg och försöker räkna ut vad Francesca och den där hippie-fotografen har för sig, innan hennes man lägger beslag på kikaren. Det är comic relief av högsta klass!

Det är alltid intressant att lyssna i pausen på vad publiken tycker. Praktiskt taget alla har sett filmen Broarna i Madison County  i regi av Clint Eastwood, filmen där Eastwood själv och den ständigt Oscarsnominerade Meryl Streep spelar kärleksparet. Vad folk saknar mest i musikalen Broarna i Madison County  är Broarna. "Det var så vackra miljöer i filmen!" Här får man fantisera fram miljöerna och "det är tur att man sett filmen så man i alla fall vet hur bron ser ut", blir pausjuryns utslag. Det är ganska sparsmakat på scenen, samma träkonstruktion av obehandlat gråaktigt trä föreställer den berömda bron, Francescas hem, marknaden som resten av familjen är på, ett ställe där det är logdans, Italien, grannens hem, någon obestämd bar någonstans, där Bud sitter och super och klagar över sin egen otillräcklighet, fotografens hem eller hotellrum, en tidningsredaktion, och så vidare ...  ... 

Men det gör också att allt fokus är på skådespelarna och sången, det finns inga distraktioner, inget annat att titta på eller tänka på (om man inte sitter och fantiserar om broarna i filmen alltså) och det kan också vara en fördel för musiken och texten. Det här blir musik utan musikvideor eller filmprojektioner, som är så vanliga i teater och i musikaler idag.

Programbladet för musikalen är ett av de bästa (och tjockaste) någonsin --- hela boken av Robert James Waller finns med, och hans introduktion till den verkliga historien som ligger bakom romanen/filmen/musikalen. Gratis näsdukar från Lambi medföljer.

Daniel Sjöberg och Viktoria Tocca har de eminenta huvudrollerna i denna Sverigepremiär, Joachim Bergström spelar Bud, tonårsbarnen Carolyn och Michael spelas av Moa Pellegrini och Mattias Disman och grannfrun av musikalveteranen Petra Nielssen. Ungarna är grymt bra, nya stjärnskott på musikalhimlen, och man tror verkligen på deras gnabbande syskonrelation! Carolyn blir till något av en favorit under föreställningen - ständigt lika osäker och kaxig, och brorsan Michael ska minsann inte få lägga vantarna på deras gemensamma röda turtröja!

Broadwaymusikalen av Broarna i Madison County hade premiär 2014, med manus av Marsha Norman text och musik av Jason Robert Brown. Att vi nu 2018 för första gången har fått en svensk premiär på musikalen Broarna i Madison County är i mångt och mycket tack vare pjäsens Franscesca --- Viktoria Tocca. Hon har lyckats förhandla till sig rättigheterna och dessutom axlat den nyanserade och vuxna kvinnliga huvudrollen med pondus. 

Det är på det hela taget ganska sällsynt med vuxna kärlekshistorier idag, fokus ligger så ofta på tonåringar, och första kärleken, vare sig det gäller filmer eller musikaler,  tänk bara på Grease, High School Musical, West Side Story, Romeo och Julia, Wicked, Hairspray ...

Kristina från Duvemåla och Broarna i Madison County finns i ett fack för sig. Med kvinnliga mogna huvudpersoner som pendlar mellan hopp och förtvivlan och svåra val och stark hemlängtan.

Broarna i Madison County är de stora känslornas musikal - men också de små nyansernas. Det är en ypperlig kombination.

BG

SCEN: Ghost - Chinateaterns lotterivinst med Peter Johansson som Swayze-spöke

Gladys Del Pillar och Peter Johansson - dubbla lotterivinster i Ghost! 

Regi: Anders Albien
Titel: Ghost
Medverkande: Peter Johansson, Maria Lucia Heiberg Rosenberg, Gladys Del Pilar, Bruno Mitsogiannis m.fl.
Manus: Bruce Joel Rubin
Översättning: Anders Albien, Amanda Albien.
Musik: Dave Stewart, Glen Ballard.
Sångtexter: Dave Stewart, Glen Ballard.
Koreografi: Jennie Widegren, Bianca Fernström, Åsa Engman
Musikalisk ledning: Janne Radesjö.
Scenografi: Andreas Bini.
Kostym: Camilla Thulin
Plats: Chinateatern, Stockholm
Premiär: 14 september 2018.
Spelas: t.o.m. 15 december 2018

“Ghost! Can it win this lottery? - Ghost! Made me take up pottery!”

Så löd ett par rader från Billy Crystals öppningsnummer från Oscarsgalan 1991.

Filmen Ghost vann dubbelt upp i lotteriet. En Oscar för bästa kvinnliga biroll, Whoopi Goldberg som det vimsiga mediet Oda Mae Brown,  och en Oscar till för bästa manus av Bruce Joel Rubin.

Filmen blev en kultklassiker, enormt framgångsrik, spelade in över 500 miljoner dollar, och alla minns drejningsscenen med Patrick Swayze och Demi Moore. (Ja, vilken bra reklam för krukmakeri! Till och med Billy Crystal ville prova på!) Sedan dess har Ghost blivit en succé som musikal på Broadway och på Londons West End ... och nu på China. Chinateatern i Stockholm alltså. Så varför åka till West End när det räcker med att ta sig till China?

Den här uppsättningen ÄR en lotterivinst! Och den största vinsten är Peter Johansson, som spelar huvudrollen Sam, och som är så övertygande i allt han gör - i rollen går han igenom alla känslorna på en och samma gång, rollen är också enormt fysiskt krävande och dessutom har huvudpersonen under stora delar av dramat ingen att interagera med på scenen eftersom han blivit ett spöke.  (Detta är ingen spoiler, kolla titeln!)

Bonusvinsten, den där du kan skrapa fram dubbla beloppet, stavas Gladys Del Pilar. Hon är utomordentlig i Whoopi Goldbergs Oscarsvinnande roll som falskt medium som lurar folk på pengar, tills den dagen hon möter spöket Sam ... som hon faktiskt kan höra! Att hon faktiskt är ett fullt fungerande medium och inte längre en bluff kommer som en chock för henne. Eftersom hon bara kan höra Sam och inte se honom följer en hel del situationskomik .... Gladys Del Pilar mjölkar rollen på varenda skrattsalva och varenda applåd som den är värd och hennes fantastiska och egenartade kostymer är inte av denna världen.

Kostymerna är på det hela taget både vackra och lite historiska med sköna 1980-tals vibbar (Ghost hade ju biopremiär 1990).

Carl, skurken i dramat, spelas av Bruno Mitsogiannis - men han är också Sams bäste vän. Vänskapen mellan Sam och Carl känns äkta och inte ett dugg spelad, Carls förvandling till dramats huvudsaklige antagonist är mer långsökt och ansträngd ... man missar också helt att Carl faktiskt jobbar för någon annan, som dödar honom om han inte får tio miljoner dollar tvättade, bums.

Ghost är en blandning av kärlekshistoria och deckarhistoria (vem mördade Sam och varför?) och någon slags rörig maffiahistoria om pengatvätt ... och det är mycket som ska in i handlingen på en kort tid.

Sedan finns det också metafysiska utläggningar om varför vissa går vidare medan andra stannar kvar för att vaka över de levande. Men det här är ingen Himmel över Berlin. Tonvikten ligger på action och hämnd och Sam tränar upp sin nya spökkropp till att bli en gruvlig poltergeist som kan banka skiten ur de som förtjänar det. Förutom att han är smart nog för att ta finansiell hämnd, via krångliga bankkanaler och med Oda Mae som hjälp. Hon är "diskret klädd" för bankaffärer i röd dränkt med fantastisk röd pillerburk på huvudet.

Dansnummerna och kostymerna och scenbygget är fantasiska, det finns många små pärlor bland birollerna, som en förnärmad spansk dam som gärna vill ha kontakt med sin döde make, en citybanktjej som nyser i hissen, en breakdancande nunna, ett spöke som utan lov tar Oda Mae i besittning, och så vidare ...

Det enda som inte fungerar i musikalen Ghost är kärlekshistorien. Och det var liksom det som var det centrala i filmen Ghost, att Molly och Sam älskade varandra så mycket att Sam inte ville gå vidare till nästa liv. Här i musikalen verkar de bara vara två personer som inte alls passar ihop och fejkar "gulligt par" för selfies och facebook (vem skulle klandra Carl om han hade ihjäl dem båda två?) och hon är fruktansvärt tråkig. Den typen av klichébohem och konstnär som aldrig skapar någon konst utan bara pratar om det och bor i en dyr loftvåning med en massa dyra designermöbler. Maria Lucia Heiberg Rosenberg är väldigt blek i den kvinnliga huvudrollen, man varken ser eller hör mycket av henne när hon sitter på golvet och sjunger om den förlorade kärleken i ganska sömniga och smöriga ballader ... Den där kärleken som ska vara så viktig i dramat, men som man inte alls känner något av.

Dessutom: Drejningsscenen slarvas bort. Helt. Det är snudd på lika kriminellt som pengatvätt i en uppsättning av Ghost!

Bästa låten från filmen Ghost är helt klart Unchained Melody men det är knappast någon ny låt, den har funnits sedan 1955 (musik Alex North , text Hy Zaret) och den lär ha spelats in 1500 gånger av över 670 olika artister. 1965 års version av the Righteous Brothers, med solosång av Bobby Hatfield, är den "klassiska versionen" som var med i filmen Ghost.

Den nyskrivna musiken i  musikalen Ghost är av Dave Stewart, känd från den brittiska syntpopgruppen Eurythmics, och Glen Ballard, känd för att ha skrivit och producerat Alanis Morrissettes stilbildande 90-talsalbum Jagged little pill. Men efteråt är musiken från Ghost inget man minns eller går och nynnar på. Det finns ingen "Don't mess with Ghost Man" hit-låt, i  stil med "Don't mess with the missionary man".

Vad man däremot minns är Gladys del Pilars högljudda bluffmedium och hennes samspel med det osynliga, skönsjungande spöket Sam, som kan sjunga om balanserande elefanter i evighet. Bokstavligen. 

För fem balanserande elefanter är fler än fyra flitiga myror, och även om intrigen kan sätta myror i huvudet på vem som helst (går den egentligen ihop? nä!) så är det roligast att bara skratta åt skämten och fundera på om sådana där pillerburkar på huvudet kan bli moderna igen, för andra än piccolos.

BG

SCEN: Så som i himmelen - Så ska en slipsten dras!

Philip Jarmelid cyklar mot en succésäsong på Oscarsteatern, med Så som i himmelen!

Regi: Markus Virta

Titel: Så som i himmelen

Manus: Kay Pollak och Carin Pollak
Musik: Fredrik Kempe
Sångtexter: Carin Pollak och Fredrik Kempe

Manusmedverkan: Edward af Sillén
Musikalisk ledning och arrangemang: Karl-Johan Ankarblom
Koreografi: Roger Lybeck
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Anna Hagert
Mask och peruk: David Julio
Medverkande: Philip Jalmelid, Tuva Børgedotter Larsen, Malena Ernman, Björn Kjellman, Anders Ekborg, Sara Jangfeldt, Christopher Wollter, Kajsa Reingardt m.fl.
Scen: Oscarsteatern, Stockholm
Speltid: Cirka 3 timmar inklusive paus

Premiär: 13 september 2018
Spelas: Hela hösten!

Musikalvärlden tas över av jukeboxmusikaler. Svensk kultur tas över av amerikanska produktioner. Men Så som i himmelen är varken jukeboxmusikal eller Broadwayimport.

Så som i himmelen är 100% ekologisk och närodlad kvalitet. I musikalform.

Sällan har en musikal varit så här gedigen - och så här bra! Sällan har man på en scen sett så många bra rollprestationer och så många utvecklade karaktärer under en och samma kväll. Sällan har varenda låt satt sig direkt - som ett välsmakande tuggummi i hjärnan.

Så som i himmelen är en ren och skär triumf för alla medverkande!

Huvudpersonen i dramat, dirigenten Daniel Daréus, må säga att det inte går att tävla i musik, men OM det hade funnits musikaltävlingar så hade Så som i himmelen blivit best in show, Eurovisionvinnare och Olympisk medaljör.

Gabrillas sång låter bättre än någonsin, Malena Ernman levererar den helt lysande, och den nya musiken av Fredrik Kempe låter som om melodifestivalvinnare efter melodifestivalsvinnare radas upp ... Det är stor hit-varning på det mesta i den här musikalen, här kommer alla kommande svensktoppsklassiker och allsångsfavoriter på en och samma gång! Det är praktiskt taget omöjligt att se och höra musikalen Så som i himmelen utan att nynna på melodierna efteråt! Det är mycket som är fint! Den låten sätter sig som en smäck direkt! Liksom Sång till livet och Arnes egen fixar-sång.

Knappast någon har väl missat att Så som i himmelen var en megastor hit som film, och den nyligen bortgångne Michael Nyqvist spelade huvudrollen som Daniel Daréus, dirigent, violinist och musikaliskt geni. En hemvändare som flyttar tillbaka till Norrland och räddar en kyrkokör från undergång, och får en hel by att tro på sig själv.

Hemvändartemat, bort och hem igen, har fungerat sedan urminnes tider. Det fungerade i Odysséen. Det fungerade i Sagan om Ringen. Det fungerar i Så som i himmelen. 

Storyn är utan krusiduller bara så ... på pricken. Huvudet slås på spiken, gång på gång.
Så här är det i en kör. Eller i ett litet samhälle. Eller i vilken församling som helst. man behöver inte bo i Norrland för att känna igen alla karaktärerna, de finns överallt - ja, i storstäderna också. Till och med de största städerna är som ett kluster av små byar. Du kan ta en människa ur byn, men du kan inte ta byn ur människan.

Man kan fråga sig VARFÖR Daniel Daréus väljer att flytta tillbaka till en gudsförgäten håla där han blir misstrodd och förtalad, och dessutom flera gånger svårt misshandlad av samma mobbare som slog honom som barn (ingen tog itu med mobbaren då och ingen tar itu med honom nu heller). Men som sagt, man kan inte ta byn ur människan. Daniels inre by kanske behöver läka eller få någon slags upprättelse och därför flyttar han tillbaka till sin barndoms by. Philip Jarmelid är lysande i huvudrollen, motstår hela tiden för stora och för yviga gester, han spelar huvudrollen som ett sårat och chockskadat barn, eller en vingklippt fågel som så gärna vill lära sig flyga. Eller i alla fall lära sig att cykla.

Cykelscenen mellan Daniel och Lena är sanslöst vacker, rolig och laddad. Projektioner bakom skådespelarna gör att vädret går från vinter till vår och sommar, från fallande snöflingor till spelande solkatter.

Scenerierna är på det hela taget otroligt bra, både diskreta och effektfulla på en och samma gång.
Snörök rullar ut över scengolvet, en vit hare vrider på huvudet, vertikala träplankor förvandlar scenen till Daniels hem, den gamla skolan, till Arnes cykelbutik, till kyrka, till församlingshem, till en gata någonstans i Norrland ... Och karaktärerna kan snabbt byta mellan inomhus- och utomhusmiljöer.

Filmsnabba scenbyten och snabb "klippning" är mycket effektfullt. Brädgolvet som höjs gör att tankarna går till Kristina från Duvemåla, där det bland annat fanns en potatisåker som skådespelarna kunde vandra uppför. Det ser enkelt ut --- men det är påkostat och effektivt. Och så snyggt. 

Det briljanta med musikalen Så som i himmelen är att det finns många fler bra roller och utökade roller jämfört med i filmen. Det finns också ett stort åldersspann i rollerna, man kan lugnt säga att det finns bra roller att hämta för alla i Så som i himmelen! Man girar skickligt kring de värsta klichéerna och Daniel är inte längre ett slags "white saviour" som kommer till vildmarken och ska rädda infödingarna. I musikalen är det tydligare att Daniel själv är en sökare, att han själv kanske behöver räddas --- och det är också tydligt att invånarna i den obestämda norrländska byn inte bara är objekt som ska räddas, de har egna liv och egna identiteter. Så är alltså kvällens BÄSTA kärlekssång en sång mellan två kvinnor - Lena och Gabriella - där de sjunger om solidaritet och att de alltid ska ställa upp för varandra. Wow! #metoo och sjung med!

Det finns också en helt otroligt rolig och charmig sång om nätdejting och att hitta den rätta mellan Olga och Lena - de beter sig verkligen som två tjejkompisar som tror att ingen ser dem när de flamsar på! (förutom att de inte egentligen inte flamsar, de sjunger!, det krävs otroligt bra koreografi för att det ska se spontant och inte inövat ut!). Och den stora jag älskar dig sången är riktad till Tore, och är en duett mellan Lena och Tore.

Sången om att känna sig oälskad och vilse och övergiven --- den är det prästen som levererar. Anders Ekborg gör prästen så bra, så mänsklig så sårbar i allt sitt gudstvivel. Och så sjunger Ekborg samtidigt som en gud. Gåshud!

Hela första akten bygger upp mot Gabriellas sång och därefter är det paus. Välbehövligt. Man behöver hämta sig efter den upplevelsen!

Största överraskningen - på ett positivt sätt - är Björn Kjellman som cykelförsäljaren och fixaren Arne. Ja, vi känner alla en Arne! Den här Arne har skadat benet i en sparkolycka, eftersom en tokig tysk saltat bort isen på ett stycke trottoar. Bensprattlet i koreografin blir extra komiskt med ett gipsat ben. Allt verkar vara designat för maximal comic relief --- Arne är en sådan sprudlande naturkraft att inte ens ett brutet ben kan stoppa hans hoppande framfart. Men. Allt detta som verkar så genomtänkt är egentligen bara en ödets nyck - Björn Kjellman, som vikarierar för en sjukskriven Morgan Alling, har skadat sig på riktigt. Men han gör en kul grej av det och allt blir en del av Arnes karaktär. Björn Kjellman skulle mycket väl ha kunnat sagt: "jag tyckte att det passade Arne att ha ett brutet ben, alltså bröt jag benet, för att komma in i min karaktär!" Det där är method acting av högsta klass!

Cykelförsäljarens Arnes låt, om att fråga Arne och att Arne fixar allt, sätter sig som en smäck direkt. Likaså Sång till livet, som levereras av hela kören, komplett med klapprande koppar.

Ska vi slå vad om att den kommer att ligga längre på svensktoppslistan än Gabriellas sång och Guldet blev till sand?

Så som i himmelen musikalen överträffar filmen på alla sätt. Även slutet, som verkar utspela sig på tre tidsplan samitidigt --- och man kan ha tre saker som händer samtidigt på en scen,  och få det att se snyggt ut --- på en filmduk skulle det bli enbart virrigt att ha så många olika scener i en "splitscreen".

Det här är en musikal och en upplevelse att rekommendera.

100% svensk kvalitet. På topplistan av det bästa du kan se på en svensk scen just nu. Alla kategorier. Inte bara musikal!

För att citera en av sångerna i musikalen: "Det är mycket som är fint!  Det är mycket som är bra!" Och det är mycket som är helt fenomenalt!

BG

SCEN: Film är bäst på teater - Ghost, Broarna i Madison County, Så som i himmelen och The Sound of Music lockar teaterbesökare!

Så som i himmelen tar steget från succéfilm till succémusikal, med ny musik av Fredrik Kempe. Lika lätt som att cykla ...

"Film är bäst på bio."

Just nu kan teatrarna låna denna gamla slogan och säga: "Film är bäst på teater". För det är kända filmer som blivit teater och musikal som dominerar när höstens mest populära premiärer ska listas:

Först ut av premiärena är Broarna i Madison Country. Filmen kom 1995, i regi av Clint Eastwood, som också spelade den romantiska huvudrollen, mot Meryl Streep, som Oscarsnominerades ännu en gång för bästa kvinnliga huvudroll. Sedan kom Broadwaymusikalen och nu, den 12 september 2018, har musikalen Broarna i Madison Country Sverigepremiär på Maximteatern i Stockholm! Huvudrollerna spelas och sjungs av Daniel Sjöberg och Victora Tocca.

Så som i himmelen är en av de mest framgångsrika svenska biofilmerna någonsin. Filmpremiären var den 3 september 2004, Kay Pollak stod för regin och Michael Nyqvist, Frida Hallgren och Lennart Jähkel syntes i huvudrollerna. Gabriellas sång, framförd av Helene Sjöholm blev en gigantisk hit.

Filmen nominerades till en Oscar. Nu, den 13 september 2018 har musikalen premiär på Oscarsteatern i Stockholm. Gabriellas sång finns givetvis kvar och framförs av den eminenta Malena Ernman. Ny musik har skrivits av Fredrik Kempe. Michael Nyqvists klassiska huvudroll spelas av det nya stjärnskottet Philip Jarmelid. I rollen som präst märks den rutinerade och skönsjungande musikalartisten Anders Ekborg.

"Ghost, will it win this lottery? Ghost, made me want to take up pottery ...!" Så löd Billy Chrystals inledningssång till Oscarsgalan det året då Ghost var nominerad - och vann! - i detta prislotteri.

Filmen Ghost hade premiär 1990. Regissör var Jerry Zucker. Huvudrollerna axlades av Patrick Swayze, Demi Moore, Whoopi Goldberg och Tony Goldwyn och Rick Aviles. Ghost blev en enorm succe. Filmen blev en klassiker och spelade in över 500 miljoner dollar. I Oscarslotteriet vann Whoopi Goldberg för bästa kvinnliga biroll och Bruce Joel Rubin för bästa originalmanus. 2011 kom Broadwaymusikalen. Den har blivit en stor succé i bland annat Storbritannien och Australien, förutom USA. Den 14 september 2018 har musikalen Ghost premiär på svenska, för första gången, på Chinateatern. Peter Johansson, Gladys del Pilar och Bruno Mitzoganis m.fl. syns i huvudrollerna.

The Sound of Music var först en bästsäljande självbiografisk roman av Maria von Trapp, sedan en teaterpjäs, därefter blev det en musikal 1959 och en film 1965, med ny musik av Rogers & Hammerstein ...
The Sound of Music hade urpremiär på Broadway i New York den 16 november 1959 och den har sedan dess spelats överallt i världen - inklusive i Sverige - i många olika uppsättningar.

Filmen med Julie Andrews i huvudrollen är en Oscarsbelönad klassiker och en av filmhistoriens mest framgångsrika filmer och musikaler.

Den 21 september 2018 är det dags för nypremiär av The Sound of Music på Intiman i Stockholm. The hills are alive with the sound of music ... Och teatrarna lever upp med massor av filmklassiker i nya svenska teatermusikalversioner!

FILM: You Were Never Really Here - Ramsay och Phoenix levererar i svårslagen noir-thriller

Regi: Lynne Ramsay

Titel: You Were Never Really Here
Manus: Lynne Ramsay, baserad på Jonathan Ames roman
Medverkande: Joaquin Phoenix, Ekaterina Samsonov,
Alex Manette, John Doman, Judith Roberts m.fl.

Land: USA, 2018

Distribution: Scanbox Entertainment

Aktuell: På DVD, BD och VOD i september

You Were Never Really Here fick en sju minuter lång stående ovation vid filmfestivalen i Cannes

när den hade värdlspremiär, den 27 maj 2017. Ramsays regi berömdes, liksom Phoenixs huvudrollsprestation och ljudet, musiken och klippningen. Ramsey vann priset för bästa manus och Phoenix för bästa huvudroll som krigsveteranen Joe, som tar lagen i egna händer, för att få något gjort. Hans jobb: att rädda unga tjejer som fastnat i traffickingens nät. Och i den världen rör sig många riktigt fula fiskar, som dessutom råkar vara mäktiga, högt uppsatta och inflytelserika.

Om priserna kan man bara säga: det var helt välförtjänt! Det här är en film som håller hela vägen och som kommer att hålla i många, många år och fortfarande vara lika rå, chockerande och mästerlig!

Skotska Lynne Ramsay slog igenom i 1999 med den socialrealistiska filmen Råttfångaren och följde upp med lika hyllade Morvern Callar ... efter det tog det åtta år innan hon gjorde skolskjutningsdramat Vi måste prata om Kevin. Sedan tog det sex år till premiären av You Were Never Really Here...

Ramsay verkar vara omsorgsfull och ta god tid på sig när hon gör film ... eller är det helt enkelt så att filmindustrins kvarnar mal för sakta?

(Regissören Patti Jenkins som gjorde den hyllade och Oscarsvinnande Monster fick efter denna framgång vänta tio år ute i kylan innan hon fick göra comeback med Wonder Woman).

Efter succén med You Were Never Really Here borde i alla fall hela filmvälden stå på kö för att få finansiera Lynne Ramsays nästa film.

Hon är så bra. Och i hennes regi är Joaquin Phoenix ännu, ännu bättre än vanligt.

När man beskriver handlingen i You Were Never Really Here så låter det som en standardanrättning, typ Leon eller The Equalizer eller någon av alla otalliga kopior av dessa filmer: en antihjälte, alltså en hitman, bestämmer sig för att rädda en ung tjej som fastnat i trafficking ... och på kuppen räddar han sig själv.

Det här är en modern Taxi Driver för moderna tider och ... den överträffar Taxi Driver. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga.

Ingenting med You Were Never Really Here är standard, det här är en filmupplevelse utöver det vanliga!

Det här är en uppvisning i cineastisk suggestion.

Titeln syftar på Joes mentala status, som är total alienation. Hans psykologiska profil är utmejslad av framförallt en hemsk barndom med en psykopatisk misshandlande pappa (vi får precis lagom mycket backstory) och där Joe sett sig skyldig att skydda sin mamma. Vilket han fortfarande gör (fina scener mellan mor-och-son i filmen). Till detta läggs som toppen på isberget traumatiska krigsminnen. Joe har mycket som han vill förskjuta och hålla under ytan. Men kriget och de upplevelserna är snarare en konsekvens av, än en orsak till, hans tillstånd. Phonix går en hårfin balansgång - han är nästan hela tiden mentalt frånvarande, men fysiskt sett är han hela tiden mycket, mycket närvarande.

FILM: Gemini - Noir-deckare som blir en ytlig betraktelse av Hollywoods ytlighet

Regi: Aaron Katz

Titel: Gemini
Medverkande: Lola Kirke, Zoë Kravitz, John Cho, Greta Lee, Michelle Forbes m.fl.
Land: USA, 2017

Distribution: Universal

Aktuell: På DVD, BD och VOD september 2018

Neonljus, pastellfärger, rader av palmer och lpånga stränder som badar i sol ... Det här hade kunnat vara ett avsnitt av Miami Vice. Och kanske hade man varit nöjd om detta varit en TV-deckare, ännu en dussinprodukt i den strida ström av ond bråd död som levereras i alla kanaler, SVT och reklam-TV alike.

Men det här är en film-film, en som haft biopremiär i USA, och därmed höjer man ribban på förväntningarna.

Ändå är allt som vanligt, och ingenting levererar högre än strax under medel. 

L.A är sig likt från massor av filmer och TV-serier förr i tiden. En känd skådespelerska  blir mördad i sitt hem. Alla är misstänkta och alla i hela Hollywood verkar vara potentiella förövare. Producenter, paparazzis, fans ... Och så assistenten Jill, som var den siste som såg Heather vid liv. För att rentvå sig börjar Jill göra egna efterforskningar och bli ännu "en privatperson som inte är övertygande som deckare" i mängden.

Filmen må utspela sig i Hollywood, men den har inte lyckats få en enda bra skådespelare i hela listan.

Skådespeleriet varierar mellan dåligt och uselt. Manuset blir sämre och sämre ju längre tiden går.

Amerikansk film-noir brukade vara bra en gång i tiden (numera är Scandi-noir betydligt bättre och hetare!)

Är man en deckar-fan blir man grymt besviken hur man kan göra en story så slarvigt.

Vändningen mot slutet är definitivt varken övertygande eller trovärdig.

Filmen slår inte ens ihjäl tiden effektivt.

Det blir mest en ytlig betraktelse av Hollywoods ytlighet.