SPORT: Ultimate Championships - Ultimate Revenge för Ingebrigtsen och Ultimate Duell för Duplantis-Karalis ...

 

$150,000  till Jacob Ingebrigtsen --- sött och gött efter hans akilles häl (som verkar ha läkt finfint) ... Kryddan ... det var att  Ingebrigtsen mosade rivalen  Cole Hocker, som han kallat en fegis för bara en vecka sedan (Cole Hocker hade beställt snabba harar till Diamond League, och sedan  låg han bara i klungan och mes-sprang... så gör man inte mot hararna, så gör man inte mot publiken ... )

Citat från The Guardians rapportering:

Ingebrigtsen has never been shy of venturing an opinion, and he was aggrieved when Hocker insisted on having his own pacemaker for the 1500m Diamond League final – and then refused to follow him. That led to a high-profile war of words, and a rematch that was the talk of Budapest. And, my, did it live up to the hype. The pace was quick, but the Norwegian was so confident he had time to look around twice on the final lap before launching a devastating final kick to win in 12min 59.24sec, with Hocker, the reigning 5,000m world champion, nearly a second back.

“I was predicted number 12 by World Athletics can you imagine?” said a bemused Ingebrigtsen, who is the Olympic champion at this distance after all."

Yep. Ingebrigtsen "skulle" ha blivit tolva. Han vann. Så mycket för World Athletics och deras statistik och uträkningar ...

Enligt beräkningarna skulle Katzberg från Kanada vinna släggan - stort. I verkligheten fick han två ogiltiga kast och fick inte kasta vidare (som bäst får man fyra kast) ...

Hummel från Tyskland vann Hammer - alltså slägga - med sitt allra första kast. Och blev den allra första Ultimate Champions vinnaren.

Den första kvinnliga vinnaren var gulblåa glada Mahuchikh från Ukraina. Tre ukrainskor i fältet. Två australiskor. Det märks vilka länder som dominerar sporten ... Pigga Olyschlagers med sin berömda dagbok blev tvåa, blonda Patterson (färsk Diamond League vinnare) blev trea. 

Från tett hopp till ett annat ...

Jazmin Sawyers klämde i med ALLT i sista hoppet och det räckte till en andra plats efter Italiens Larissa Iapichino - 6.78meter. Efter 

Commonwealth guld and EM silver ... bra jobbat! $75,000 (£55,000) katching!

“It’s an incredible amount of money - Prize money like this just means a big sigh of relief … I will buy something – I’m going to upgrade my sewing machine.”

Yep. Sawyers ska köpa en ny symaskin.

Amerikanen som vann 110 meter häck ska köpa en Porsche. 
Och där har ni skillnaden mellan britter och amerikaner. Britter sparar "for a rainy day". I USA låtsas man som att det aldrig regnar. Bränn pengarna direkt! Det kanske är för mycket för en 20-åring, de flesta 20-åringar kör bilar som ser ut som EPA-traktorer.

Eftersom det inte är kvoterat hur mycket varje land får ha med, så var det FEM amerikaner som sprang, följt av två japaner. 

Det är lite svårt att se vem som är vem när alla har samma (landslags-)dräkt på sig.

Coolaste duellen var Emanoil Karalis mot Armand  Duplantis ... Duplantis stod helt coolt över 6,25 och lät Karalis hoppa själv. Om den gullige greken hade klarat, då hade Duplantis varit illa ute. 6,30 är nästa höjd - och det är itne alla dagar som Duplantis hoppar så högt. Det blev tre världsrekordförsök på 6,32 ... men det syntes att Duplantis hade tvingats hoppa för mycket för segern och att benen nu var för sega.

I intervjun efteråt sa Duplantis att han får se om benen finns kvar i morgon. (Ja, de kan ju gå på promenad själva ...)

Pengarna går väl till att betala hyran i Monaco. Och till att festa ... Winner takes it all, sjöng ABBA. Stavhopparna har Winner pays for it all ... Alltså, han betalar för festen och bjuder laget runt ... Karalis kanske går på plus, genom att bli tvåa?

Keely Hodgkinson vann sin semifinal på 1:57.57 ... och i den andra semin fanns Audrey Werro och Femke Broeders-Bol. I morgon är det final.

Alla pratade om ... Kylan. Det gick inte att kasta hur bra som helst, att springa hur snabbt som helst ... bla bla bla.

 Ukrainskan Yaroslava Mahuchikh kom förberedd. Med madrass att ligga på och en sovsäck att krypa in i och en tjock täckjacka att ha på sig ...  Och så håller man sig tillräckligt varm för att vinna på 1.99 meter.

FILM: Svärtan - Shape of Water får en Vi på Saltkråkan makeover

 

Handling: Sommaren 1985 på Särsö hittas en ung pojke mystiskt drunknad i vattnet. Under en förbjuden utflykt till den mytomspunna ön Svärtan gör Johannes och hans vänner en upptäckt som förändrar dem för alltid. Efter hyllade författaren John Ajvide Lindqvists roman Sommaren 1985.

Omdöme: Vi på Saltkråkan korsas med Shape of Water. Shape of Water var så mycket bättre. Väldigt tradiga schablonmässiga kvinnoroller, tjejroller. Från den farliga sjöjungfrun till den självdestruktiva sexiga tjejen som super, skär sig och knullar runt. Önskan: att sjöjungfrun hade varit lesbisk, så kunde hon och det klassiska kvinnliga nyknullade skräckfilmsoffret bara dratt iväg någonstans.

Även Vi på Saltkråkan är bättre (originalet med den riktiga Tjorven). Och Stina är med i en liten roll.

Håkan Bråkan kommer förbi på en cykel och killen från Tordyveln flyger i skymningen är med i en flashback. Det är gott om rödhåriga killar i den här serien. Och en rödhårig tjej ... hon är den ofarliga pojkflickan, den enda tjejen  i (core)gänget - ungefär som Eleven i Stranger Things. Och så är det 8+ tals musik. Som i Stranger Things.

Likheter mellan Svärtan - Vi på Saltkråkan - Tordyveln flyger i skymningen ... Massor. Svensk sommar, privilegrade svenskar på sommarsemester någonstans, allt är sådant som undertecknad aldrig upplevt ... (Det TYPISKA Sverige som Anders Lundin snackar om i Allt om Sverige och som undertecknad aldrig varit med om ... får väl ansöka till TV ...)  Bland annat att alla samlas i handelsboden och att allt skvaller går via handelsboden ... Och så en massa fallfärdiga gamla stugor och cyklar och mystiska grejor som kidsen hittar på som kanske är eller kanske inte är sanna ... och så rödhåriga kavata tjejer som är lagom ofarliga och inte alls som den sexiga tjejen ... och en massa pelargoner i fönstren. Och så djur. I snabb jämförelse: Båtsman är gulligast. Bättre än en CGI skalbagge eller en konstig fisk.

Betyg: 3

FILM: Död mans svid - Döda män klär inte i rutigt. Men i randigt?

 

Döda män klär inte i rutigt - en gammal deckarsanning. Men klär de i randigt? Randiga kostymer och spionaffärer spelar en stor roll när alla springer omkring och försöker  få tag i rätt randig kostym (eller en bild av den) för att lösa en binär kod om en raketuppskjutning. 

Vem sa att deckare var förutsägbara? Här har man kastat allt in i mixern och blandat ... Det är mer spionhistoria i gammal kalla kriget James Bond anda än regelrätt deckare, och det finns en transvestit med träben som går runt och plåtar mycket iögonfallande ...(borde inte spioner hålla låg profil?) och Mister Book tror att det är en kvinna, men han kollar inte på det stora guppande adamsäpplet ... Och den mordmisstänkte skräddaren ser likadan ut som ledaren för Hemlig Spionenhet. Tvillingar? 

Om handlingen: Mister Book och hans team dras in i ett farligt spel när en död kropp hittas hos en skräddare i Burlington Arcade. En respekterad skräddare erkänner mordet på en inflytelserik kund, men när Gabriel Book bes om hjälp står det snabbt klart att bekännelsen läcker som en dåligt sydd söm. Varför stämmer inte tidslinjen, och varför är alla i skrädderiet så märkligt ivriga att stänga butiken och gå vidare? Polisinspektör Morris hittar spår av utpressning, medan Jack lockas in i en farlig katt-och-råtta-lek bland Londons mest välklädda herrar. I rollerna: Mark Gatiss, Polly Walker, Connor Finch, m.fl.

Omdöme: För lite deckare, för mycket spionparodi och för mycket spring ... Scenen där en snygg tjej ska få av Jack byxorna (det finns en kod i dem) påminner om Kalabalik i fabriken, förra sommaren på Vallarna ...

Betyg: 3

FILM: Memento Mori - Mister Dodds faller död ner och Doctor Who mannen briljerar

 

Mark Gatiss är bra på att skapa TV-filmer. Vem minns inte Sherlock filmerna, där varje liten film gav mer spänning och hade mer detaljer och mer arbete än de flesta biofilmer? Och vem minns inte kommissarien i Sherlock, spelad av Rupert Graves ... leveransen av "You bastard!"  repliken blev en klassiker och ett meme (och något Graves får säga i otaliga paneler ...)

Nu är det dags för en ny ubersmart hjälte och den här gången har Mark Gatiss valt att spela honom själv.

Mister Gabriel Book driver en bokhandel, är bög, är spion och allmänt smart och hjälper till med allehanda kluriga fall.

En vän vill avslöja Harold Smeed som den bedragare han är, eftersom hans käresta dragits in i de dyra seanserna (förment gratis, men sedan utpressas offrena ...) och innan Book hunnit med avslöjandet så mördas Harold Smeed. Nåväl. Det blir ett mordmysterium istället för ett avslöja-bedragaren mysterium.

Hon som blir misstänkt för mordet är också en gammal vän till Book, och han vill rädda henne, samtidigt som han visar sig på styva linan.

Han har hjälp av sin låtsasfru Trottie, som inleder en fling med Rupert Graves på en seans, och sonen till hans gamle käresta Felix. Tillsammans utgör de ett slags ihopsatt kärnfamilj. En liten turkisk flicka som vill komma bort från familjens turkiska restaurang blir fjärde hjulet i kärran.

Det är ett ganska enkelt mysterium att lösa. Men det är en okej TV-film. Många bra skådespelare, bland annat han som spelade Dodds i Ett fall för  Dodds ... Från smart utredare till mordoffer. Oh well ... man tar de roller man får ...

Omdöme: Inte lika kul som Ludwig, men ännu mer långsökt ... 

Betyg: 3

BOK: Landet utanför - Short and sweet vinner i längden ...

Titel: Landet utanför

Omslagsbild:Harald Gripe
Bandtyp: Halvklotband

Utgivningsdag: 2025-06-19
Antal sidor: 240
ISBN: 978-91-8108-372-9 








En upptäcktsresande har hittat ett land som inte borde finnas, eftersom det enligt kartorna helt enkelt inte ligger där. Men nu gör det det i alla fall, något som strular till allt – särskilt för de två länder som ligger i närheten. Ländernas kungar är redan osams och den här konstiga historien gör inte saken bättre. Men kanske kan gåtan lösas av den ene kungens yngsta dotter, den närsynta prinsessan?

Landet utanför publicerades för första gången 1967, då i en kortare version. Maria Gripe kände dock att historien hade mer att ge och 1987 gavs den ut igen, den här gången tillsammans med en ny, längre version av samma berättelse. Denna efterlängtade nyutgåva innehåller båda versionerna.

OMDÖME:

Den korta version är SÅÅÅ mycket bättre än den långa. Mindre tjatig. Och man får fantisera mer själv om de olika personerna och vad som motiverar dem.

Det är en bättre twist att den som kallas för den gode kungen är så ondskefull och fördomsfull, det är ett bättre slut att hans armé håller på att leta efter ett land som inte finns för att  fåfängligt förklara krig mot det okända ...

Short and sweet vinner i längden.

Den långa versionen innehåller en massa tjat och en massa onödig bakgrundshistoria och förklaringar. Som varför kungen och drottningen har ett olyckligt äktenskap (det har man redan fattat utan förklaringar) och varför den unge kungen är ogift (vem fan bryr sig) det är på grund av ett olyckligt förhållande som han har till sin egen mamma (återigen - vem fan bryr sig, män som ynkar sig på grund av att deras mamma gift om sig ... var det inte nog av detta i Hamlet?) och han verkar vara en sådan kvinnohatare att man tycker att glasögonprinsessan ska vända sig om och springa och hitta ett gulligt grodyngel istället ... Fuck all male gnällspikar som knatar på om olycklig barndom och skyller på sina mammor (att pappan stack gör tydligen ingenting alls ...)

Och att upptäcktsresanden ska vara påhittad liksom landet ... det är för mycket som är påhittat då.

Centrum är inte den unge prinsen och hans låtsasvän påhittad upptäktsresande, centrum i berättelsen är hur olika folk reagerar inför det okända ... fejk news och off with his head och sedan vi måste förklara krig mot det okända ...

eller hurra vilka spännande möjligheter ... vi ska välkomna det!

Den korta versionen vinner i längden. På alla sätt.

BOK: Vi skulle bara cykla förbi - Snygg punkig girlpower i Finland ...

 

Titel: Vi skulle bara cykla förbi

Författare: Ellen Strömberg

Förlag: Schilt och Söderströms (och Rabén & Sjögren)

Finns i pocket.

Vinnare av Augustpriset 2022. Välförtjänt. Denna bok utspelar sig i svensktalande Finland och Ellen Strömberg fångar på pricken livet i glesbygden. Främst genom sin protagoniskts Mandas observationer av omvärlden. Som att hennes pappa bara har ett par byxor, med massor av fickor, och t-shirts med olika reklamloggor på (typ för olika skogsbolag) och att när hon ska få handla pizza med pappa så hamnar han jämt i evighetslånga konversationer med olika gubbar, replikskiften som Manda kan utantill. Vilka djur de skjutit, vilka djur de inte skjutit, vilka djur de sett som de inte skjutit och hur de ska  göra för att skjuta dem nästa gång ... bla bla bla. Manda fantiserar om ett coolt liv i New York. Det går att tänka sig mamma i New York, men inte pappa. (Vad skulle han skjuta?) 

Manda har en bästa vän som heter Malin. Tillsammans cyklar de runt i jakt på att det ska hända något spännande i glesbygden. Oftast sitter de på två ensamma gungor i en övergiven lekpark som aldrig blev färdigbyggd. Man skulle kunna tro att Manda och Malin går i lågstadiet, men de går faktiskt i högstadiet, vårterminen i nian. De två vännerna bestämmer sig för att skaffa erfarenhet och få ihop det med killar innan de börjar gymnasiet och det riktiga livet börjar.  Manda spanar in en snygg kille på pizzerian, John är från Colombia och hon börjar läsa Hundra år av ensamhet för att imponera på honom. Oskar, som gillar Manda, frågar om boken finns som TV-serie, för han vill imponera på Manda ... Nej, den finns inte som TV-serie, säger Manda. (Och som läsare tillägger man glatt, Jo, visst finns boken som TV-serie - på Netflix! men det hände efter den här boken skrevs ...) Malin spanar in en punkare, Pugh, och börjar intressera sig för punkmusik. Båda tjejerna förändrar sig och anpassar sig till killarna ... innan de ens lärt känna dem. Innan de vet om de vill ha dem. Det är ganska typiskt.

För vi vet inte om John och Pugh kommer att gilla Manda och Malin och vi vet inte om killarna är värda besväret (det är de inte ...) och vi vet inte om Manda och Malin gillar killarna de anstränger sig för ... Efter ett enda första hångel, där John försöker  tvinga  Manda till två avsugningar, och efter en chatt där John skickar dickpics till Manda funderar Manda om hon egentligen vill ha John. Det var inte så här det skulle kännas. Eller? Hur ska det kännas? Hur vet man om man är kär? Hur vet man om det är bra sex? Det kanske inte blir bättre än så här? Man kanske ska hålla käften och se söt ut och ställa upp?

Det finns många turer i boken. Många träffsäkra observationer. Malin kommer fram till att hon inte vill vara groupie till ett punkband och hänga efter en kille - hon vill själv HA ett punkband och det finns gott om coola tjejer (både straighta och gay) som vill vara med. Och så vill Malin bli politiker och konstnär och skriva böcker och göra allt möjligt ... Energin som frigörs när Malin slutar ranta efter "fel kille" är enorm. Hon börjar också drömma om New York ...

Något som man tänker på i bakhuvudet är hur tuffa dessa två sårbara tjejer är, trots allt de råkar ut för. Och hur korkade många kvinnor i feelgoodromaner är, även om de är tjugo-trettio-nånting eller äldre. I sommarens Jenny Colgan är det återigen en trettioplussare som låter sig behandlas illa av både pojkvän och potentiel pojkvän ... och de flesta runtom henne. Utan att någonsin säta ner foten... Självspäkning är bara förnamnet. Och i Emily Henrys sommarplåga är det en trettionågonting som låter sig behandlas dåligt av sin (inte-)pojkvän och glatt suger av sin nya (inte-)pojkvän och försäkrar honom att hon älskar det trots att han inte vill ligga med henne, trots att han vill ha hennes jobb, trots att han är avundsjuk på henne, trots att han hela tiden tjataar om sin olyckliga barndom (som egentligen var jävligt privilegiad) ... Vidare till Lucy Diamonds sommarroman där fler trettio-plus-kvinnor behandlas dåligt av fler män, och måste lära sig att leva med det för att bli älskade och gå vidare ... Hujedamej.  Man skulle vilja slå ett hårdinbundet Liv Strömstedt album i huvudet på dem alla. Det är som att man får gå ner i åldrarna och läsa mellanstadieböcker för att få tjejer som inte behandlas som dörrmattor och som står upp för sig själva. Vad fan hände? Vad hände med attityden? Vad hände med litteraturen? Vad skulle Gloria Steinhem säga?

Samtidigt som alla dessa feelgood och chicklit hjältinnor förgiftar hjärnorna eller hjärtana på sin fanbase så har man böcker som Vi skulle bara cykla förbi och Legenden om oss ... där högstadie-eller-mellanstadietjejer lägger av med att ranta efter pågar och bara gör sin grej. Mer sånt.

Manda och Malin går vårterminen i nian, de är bästisar och bor i ett litet samhälle där det verkligen inte händer mycket. Malin och Manda kallas "cyklarna" för att de så ofta cyklar omkring i jakt på något spännande - en snygg kille, en fest, lite kärlek, vad som helst. Om de inte cyklar så hänger de vid kiosken nästan varje dag, eller på bibblan. När den snyggaste killen Manda någonsin sett börjar jobba på pizzerian känner hon att äntligen, nu kan livet börja! Men hur intresserad är han egentligen av henne, är hon inte alldeles för vanlig för honom? Och hur intresserad är hon, när allt kommer omkring?

Ellen Strömberg fångar på pricken tiden då man fortfarande är så ung, men själv tycker att man är väldigt vuxen, när ens familj mest är en plåga och man byter kläd- och musikstil varannan vecka. Karaktärsteckningen är träffsäker, igenkänningen hög, och Vi ska ju bara cykla förbi rymmer både allvar och befriande humor.

"Det är en klassisk handling, men tusan vad härligt det är att läsa den en gång till i Ellen Strömbergs version." Johanna Lindbäck, Expressen

"En träffsäker bok om längtan, vänskap och systerskap." Maria Friedner, Jönköpings-Posten

"Att Strömbergs prosa dessutom är både rapp, rolig och suggestiv gör boken till en av vårens bästa." Lydia Wistisen, DN

FILM: Sune i fjällen - Snöras, takras och miljonärer i trevlighet ...

Titel: Sune i fjällen

Svensk långfilm från 2014



Handling: Vad gör Sune när han upptäcker att hans älskade Sophie ska åka till fjällen med den snygga sportkillen Santos? Enkelt! Han övertygar hela familjen Andersson att följa med trots att de varken har råd eller kan åka skidor. Regi: Gustaf Åkerblom. I rollerna: William Ringström, Morgan Alling, Anja Lundqvist, Julius Jimenez Hugoson, Hanna Elffors Elfström m.fl. Programmet sänds i HD och med 5.1-ljud.

Omdöme: "Det värsta är att vi varit trevliga mot familjen Blixt i onödan. Vi har slösat som om vi var miljonärer i trevlighet. Vi är inte miljonärer i trevlighet. Vi är normaltrevliga ..."

Det här är Sune-seriens Snowroller. Out on a high ...  Väldigt mycket fånigt, men också väldigt mycket kul ...

Betyg: 4