tisdag 12 juni 2018

FILM: Molly's Game - Poker Princess Jessica Chastain in Aron Sorkins best movie script



Jessica Chastain in Molly's Game.

Director: Aaron Sorkin
Title: Molly's Game
Script: Aaron Sorkin
Actors: Jessica Chastain, Idris Elba, Kevin Costner, Michael Cera etc.
DVD-release: 4th of June 2018
Scanbox Vision

She certainly is. America’s so-called Poker Princess, Molly Bloom, is the enigmatically glamorous woman in this very enjoyable true-life story who ran the hottest private card game in LA and then New York, before finally being led away in handcuffs in 2013 on illegal gambling charges. Luxurious hotel suites had been turned by Molly into macho gladiatorial arenas in which movie actors, sports stars, hedge fund managers and other wealthy poker addicts did battle under her gaze. There were no women players – a fact on which the film passes no comment.

Models were hired to serve drinks. Scented candles masked the reek of testosterone and rage. And Molly presided over it all, monitoring the bets on her laptop in the corner, wryly commenting on the Joycean echoes in her name (she repeatedly had to say no to these men) and accepting huge tips at the end of the night. She is played with exotic queenliness by Jessica Chastain, with something of the impassive hauteur and mute vulnerability that Elizabeth Taylor brought to Cleopatra. But who is Molly’s Antony? Does she even need an Antony? Of this, more in a moment.

Screenwriter Aaron Sorkin lets rip with another marathon-sprint of exhausting and exhilarating and exasperating dialogue, in the process switching up his game to hyphenate status, and making a very stylish debut as director. As ever, every character is turned into a motormouth marvel of hyper-articulate savvy.

There is much verbal headbutting on the issue of who is the smartest guy in the room – of whichever gender – and also a good deal of Sorkin’s trademark daddy issues. Could all this aggression and backtalk be an attempt to win some long-lost, intimately painful and humiliating dinner-table argument with your father?

Molly’s Game is, in its way, a Malcolm Gladwellian film, with Ted-talking insights about how people smarter than you have become more successful than you. It’s a bit like Bennett Miller’s Moneyball (also scripted by Sorkin) about a baseball manager using stats to beat the world, or Adam McKay’s The Big Short, about maverick dealers shorting the market and doing well out of the 2008 crash. However, Molly’s Game is thankfully without The Big Short’s dubious and overpraised need to confer underdog-hero status on successful moneymen. This film doesn’t posture, but has the air of letting you in on a tasty and unwholesome secret.

Chastain very plausibly portrays an ultra-competitive person who was once an Olympic-level skier, trained to the brink of abuse by her coldly demanding father, played by Kevin Costner. Injury puts Molly out of the skiing business; in despair she starts working as PA to a rich asshole who gets her to manage his regular poker night with other rich assholes. She takes it over, and turns it into her own poker salon for fashionable Hollywood types – perhaps inspired by the poker game in Steven Soderbergh’s Ocean’s Eleven.

Molly instinctively affects a style of cleavage-revealing dress which is sexual but not sexually available. She entices rich men into her game but cleverly deflects their predatory instincts into the alpha poker-fight with other men. A movie actor, known as Player X (reportedly based on Tobey Maguire, and played here by Michael Cera), becomes obnoxiously resentful at her failure to find him attractive or to defer to his alpha status, and takes over the game. Molly moves to New York – to defy X, to get his attention, to defeat him, in the same she wants to defeat her father. But in New York the macho mobsters are even more nettled by her lucrative achievements.

It’s impossible not to watch this without submitting to the propulsive funkiness of Sorkin’s writing. You can hear the trademark rhythms. Sean Parker in The Social Network says: “A million dollars isn’t cool. You know what’s cool? A billion dollars.” Molly Bloom has something just as good: “You know what makes you feel OK about losing? Winning.” There’s the same addictive and amoral snap.

And who are the men in Molly’s life? That’s a mystery. Her lawyer, played by Idris Elba, is a gallant, smart guy who seems to be a demanding dad to his adorable pre-teen daughter, so maybe he’s more of a quasi-father figure to Molly, although her actual dad has a huge redemptive scene with Molly at the very end, a moment that only Sorkin could have got away with. Her romantic life is a mystery preserved to the last: potent, like the virginity of Queen Elizabeth I. Molly’s Game is another big winner for Sorkin.

SCEN: Macken - ett tank-ställe som hållit i 33 år

Det ska vara gött å leva ... med Roy och Rogers mack! Foto: Graham

Regi: Claes Eriksson
Titel: Macken – TV-serien på scen
Medverkande: Knut Agnred, Anders Eriksson, Claes Eriksson, Per Fritzell, Jan Rippe
Thomas Hedengran, Charlott Strandberg och Den Ofattbara Orkestern XL under ledning av Anders Ekdahl.



Vissa saker är så perfekta. Så perfekt enkla, så perfekt genialiska, så tidlöst komiska att man funderar varför det inte gjorts förut eller varför det inte görs igen eller varför inte fler kan lyckas med att vara lika roliga ... Men det enkla är förstås en bedräglig illusion.

Macken. Ett tänkvärt tank-ställe.


Bakom megasuccén med Macken – TV-serien på scen, ligger decennier av rutin, ett varmt och hjärtligt kamratskap, som är allt annat än spelat, och en musik värdig en symfoniorkester. Och orkestern sitter väl synlig, svävande över macken. Orkestern har en egen scen och livemusiken ger en extra "gasen i botten" dimension till alla de musiknummer som är med i Macken.


Musikalen Macken – TV-serien på scen skapades till Lorensbergsteaterns 100-årsdag den 27 oktober 2016. 2016 var också det år som Macken hade 30 års jubileum (köper du något i shopen läggs det fortfarande ner i en liten kasse med texten Macken 30 år på). Den anrika teatern firade 100-års kalas med 100 förställningar av Macken - men det räckte inte så klart. Publiken ville ha mer.


Som ett brev på posten återuppstår Macken-succén igen och firar med nya föreställningar, både i Göteborg och i Stockholm. Kommer det att räcka? Man behöver inte en kristallkula för att förutspå att det knappast kommer att vara nog. Det är bara att lyssna på skratten. Det är bara att blicka ut över havet av lyckliga ansikten. Och det är bara att konstatera att det här är den lyckligaste publiken som finns.

Macken skapar en sällsynt gemenskap. Ålderspridningen är så jämnt fördelad, alla generationer finns representerade, de som är 10+, 20+, 30+ osv. Macken är inte en nostalgi-grej, det går att uppleva Macken för första gången och tycka att den är rolig. Det går att återuppleva Macken och konstatera att den fortfarande är rolig. Det är sällsynt med humor som överlever den tid den skapades i, att den blir så tidlös och folkkär och allmängiltigt som den i Macken. Vanligtvis förvandlas humor till gammal skåpmat redan nästa säsong.

Det finns ett sägesätt om deckare och komedier att det bara går att se dem en gång. När man vet vem som gjorde det, förlorar deckaren sin spänning. När man kan poängen på skämtet är komedin inte rolig längre.

Macken är det lysande undantaget.

Här går det att "kunna poängen" och ändå har roligt. Man hör hur publiken börjar fnissa redan innan poängen levereras, man hör till och med hur det viskas i salen att "nu kommer det!" eller "tipskupong!". (Kan du din Macken vet du precis i vilken sketch tipskupongen är poängen!)

Man skulle kunna ha "sing-along" visningar av Macken där inte bara alla sjunger alla sångerna, utan där publiken även säger poängerna i kör!

Nyckeln till framgång är en briljant ensemble som själva har roligt --- och alla här verkar trivas enormt bra tillsammans. Glädjen på scenen är varm och smittande.

Anders Eriksson och Jan Rippe spelar Macken-ägarna, ett par bröder som heter Roy och Roger.
Roger drömmer om att bli stor kändis, en skönsjungande TV-idol, men Roys dröm är att ha en mack. I det komiska förhållandet finns ingen "straight man" - båda två får ha sina galna stunder på scenen. Men Anders Eriksson är ändå som allra bäst när han bara reagerar på vad andra säger och gör. Det kan vara knäpptyst på scenen --- ingen sång, ingen dialog, ingen "punch line" --- och publiken vrider sig av skratt bara på grund av Anders Erikssons kroppshållning eller minspel. Han vet hur han ska mjölka varenda sekund på scenen till det yttersta. Blivande skådespelare brukar bli tillsagda att kolla på Meryl Streep för att se hur man "reagerar" ordentligt som skådespelare. Man skulle ännu hellre kunna komma med tipset att kolla på Anders Eriksson på scen i Macken. Han tränger aldrig ut andra skådespelare med sin närvaro på scenen, men samtidigt glömmer man aldrig bort att han är där. Han är begåvad med "funny bones" och har aldrig ett o-roligt ögonblick under hela Mackens långa speltid.

Förutom Jan Rippe och Anders Eriksson finns en stor ensemble av duktiga musiker och skådespelare som alla kan sjunga fenomenalt bra och som dessutom alla kan spela många olika roller övertygande och byta om och bli olika karaktärer i en handvändning.

Charlott Strandberg imponerar i ALLA kvinnorollerna. Ja, det finns många roliga kvinnor på scen, men de görs alla av Charlott! Från en snygg sångerska som är svag för bilreparatörer, till en nitisk lokalradioreporter, på jakt efter ett scoop. Och hon gör allas fruar. Från Rogers fru till husvagnsägarens fru. Och så vidare.

Regissören Claes Eriksson behöver bara visa sig på scenen och se lite försynt ut, så skrattar publiken.

Knut Agnred är nu 60-plus och han är fortfarande rolig som en konfirmand som vill ha en synth i konfirmationspresent!

Vilken låt är bäst? Vilken låt skapar mest allsångsstämning? Det är jämt lopp mellan Farsan, jag vill ha en synt och Man ska ha husvagn och Mackens signaturmelodi, Roy och Roger har en mack ihop ...

Men så, efter de stående ovationerna, sjunger hela ensemblen om att det ska vara Gött å leva ... publiken förvandlas till ett hav av glada "allsångare", och se där, vi gick en allsångsvinnare till sist!


Macken har en övergripande handling som presenterar ett hot om att Macken ska läggas ned och jämnas med marken för att bana väg för framsted och en ny motorväg, och några "running gags" om en värdefull och vit Opel som kommit bort och en försynt och beige Claes Eriksson som också kommer bort, men också många roliga sketcher som alla fungerar perfekt som "singlar" och som skulle kunna presenteras i nästan vilken ordning som helst i föreställningen.

Det här är en humorns "greatest hits" parad.

Macken förtjänar något slags kulturminnesmärke. En staty utanför Lorensbergsteatern, kanske? Men vad kan vara bättre än att vara affischnamn på själva Lorensbergsteatern?

Det här är tidlös humor som är lika rolig om du hör den för första gången eller för trettiotredje gången. Macken har fyllt 33 år med grace och även bevisat att den fortfarande är aktuell.

Macken är inte knuten till någon viss tid eller någon viss plats eller något visst land. Det finns en framgångsrik teaterkomedi om att ha husvagn i Australien. Men musikalen Macken får in det mesta av husvagnseländet i en enda sketch, humorskaparna bakom Macken behöver inte ens en hel pjäs att bre ut sig på. På samma sätt finns det i alla länder komedier om småföretagare, om hoten mot glesbygden, om omaka förhållanden, om skattefiffel (fast ingen gör det så genialiskt som att byta ett avgasrör mot 25 limpor ...) Det som är extra smart med Macken är att alla de olika komedierna får plats under ett enda Macken-paraply!


Bilmodeller förändras, men inte människor.

Bilmodellerna förändras och ingen ber längre att få låna en telefon på en mack (för alla har sina egna mobiltelefoner). Men det där att små människor ständigt blir överkörda, det har inte förändrats alls. Tyvärr.

Nyligen ringde en gammal vän och förkunnade att en motorväg skulle förstöra deras lantliga idyll, "och den där trevlige bilreparatören ni var hos, hela hans verkstad ska rivas". En gedigen verkstad som ligger, och alltid har legat, 100 meter från vännens hus. En lantlig grusväg ska plötsligt bli genomfartsväg för tung trafik. Om du är i vägen blir du jämnad med marken. Dessutom ska skatterna höjas för att finansiera vägen som ingen vill ha. Alla är mot idéen, till och med experterna som råder politikerna vad de ska göra. Alla är mot, utom kommunalpolitikerna själva, det vill säga. De hoppas locka svinrika människor till nya bostäder som ska byggas vid vattnet och befinna sig under vattnet om cirka 100 år eller förmodligen tidigare, i alla fall om den globala uppvärmningen fortsätter och om de tillfrågade experterna har rätt. Det hela låter som en sketch av Galenskaparna och After Shave. Om det bara vore så väl ...

Vad säger man till förtvivlade vänner i sådana lägen? Ge inte upp hoppet! Vem vet, kommunen kanske köper skruv för 400.000 kronor istället!

Ja, det där dramatiska deus-ex-machina greppet fungerade ju för att få till ett lyckligt slut i Macken! En komedi som hela tiden står på de små människornas sida och som hela tiden lyckas vara ruggigt aktuell - även om Macken i original skrevs för 33 år sedan.

Bakom mig på teatern befann sig en hel rörfirma. De har åkt långt, enkom för att uppleva Macken på scen --- det är lätt att identifiera sig med bröderna Roys och Rogers eviga slit. Men det gapskrattas genom hela föreställningen. Helt rätt. Man SKA skratta åt eländet! Det är det bästa man kan göra åt elände!

B. Graham

måndag 11 juni 2018

Dystopiernas bästa tid är nu!

Dystopiernas bästa tid är nu! -
Hungerspelen gjorde oss hungriga efter mer
Den dystopiska serien Hungerspelen som startade den nya trenden med dystopier i litteratur och film.

”Vår bästa tid är nu!” sjöng en gång Jan Malmsjö. Kanske är det så, att vår bästa tid är nu, i alla fall om man kollar in science-fiction dystopierna som blomstrar just nu (utopier är det däremot ont om!). Dystopierna finns överallt: i boklådorna, på pocketstället, bland de nya DVD-filmerna och på bio. Det handlar om en framtid med krig, svält, miljöförstöring, smittor, epidemier och inkompetenta regeringar eller maktfullkomliga härskare, som är onda despoter eller diktatorer. Ibland kommer zombies och utomjordingar in på ett hörn och attackerar. 

Cynikern skulle kunna påpeka att livet i sci-fi dystopierna väldigt mycket är som livet är idag … Men det är det som är dystopiernas styrka: de belyser problem som finns här och nu och gör det till ett slags saga som utspelar sig i en obestämd framtid. Sagans mantra ”Det var en gång” har ersatts av dystopiernas varning: ”Det blir en gång”! Det är alltså så här som de nya historierna konstrueras.

Tre av de största dystopi-serierna – Hungerspelen, Divergent och Legend - är alla skrivna av amerikanska författarinnor, de har tonåriga tjejer som huvudpersoner och utspelar sig i ett framtida Amerika där allt gått åt helvete. Med tanke på hur livet ser ut idag, är det inte konstigt att just Amerika i framtiden är ämnet för många dystopier.

Dystopier kontra utopier – hur började det?




En utopi är ett idealsamhälle. Det finns till exempel ekonomiska utopier, religiösa utopier, ekologiska utopier, politiska utopier, feministiska utopier, vetenskapliga eller teknologiska utopier och akademiska utopier. Men i vardagsbruk kan ordet ofta användas nedsättande, ”det där är ju en utopi!” betyder snarare ”det där är ju orealistiskt!”. Vanligt i politisk retorik – och därmed behöver man inte motivera vidare vad motståndaren har för fel. Det är intressant att konstatera att det just är ordet utopi som blivit synonymt med orealistiskt – inte motsatsen dystopi.

Thomas Mores bok Utopia publicerades år 1516, de grekiska orden för bra plats – eutopia – och ingen plats – utopia – uttalas på samma sätt på engelska. Men Mores utopi är långt ifrån den första i genren. Tänk t.ex. på Platons Staten och den muntliga traditionen går ännu längre tillbaka. Det finns gott om utopier i myter och legender: Atlantis, himmelriket, Nirvana …

1984


Begreppet dystopi är motsatsen till utopi och används för att syfta på en dyster samhällsvision, en av de mest kända är George Orwells 1984,men ofta handlar det om samtida problem – Orwell skrev sin klassiker om året 1948 och man känner igen ett sönderbombat Europa, fullt av misstro och fattigdom, i berättelsen. 1984 kom ut år 1949.

Nu har dystopier framför allt blivit populärt inom ungdomslitteraturen, och många av bästsäljarna blir framgångsrika actionfilmer. I de nya dystopierna är huvudpersonerna oftast betydligt yngre än i de romaner som för längre sedan etablerade genren, något som kan användas för att förstärka dramatiken.

The Hunger Games - tonårsdramatik med en modern prinsessa

Suzanne Collins tänkte helt rätt när hon gjorde sin huvudperson till en tonårstjej som blir tvungen att bokstavligen slåss för sitt liv. När man är tonåring är allt så dramatiskt - allt är en strid på liv och död. Det stämmer i Engelsforstrilogin som handlar om tonårshäxor i Bergslagen, det stämmer iHungerspelen trilogin som handlar om framtida gladiatorspel, som en ondskefull regim organiserar för att hålla befolkningen på plats. En extremversion av Expedition Robinson, om man så vill, där alla utom vinnaren dör, bara för att underhålla det rika folket i huvudstaden med skådespel och för att kuva det fattiga folket på landet som skriker efter bröd.

Fantasy och sci-fi dystopier har mycket gemensamt, men i sci-fi dystopierna finns ingen magi, allt i framtiden fungerar på “vetenskaplig väg” men specialeffekterna i bombastiska filmatiseringar påminner ändå om varandra.

Från reaktiv till reflektiv


Medan den första delen av Hungerspelen trilogin är reaktiv, är den andra delen i serien reflektiv. Huvudstaden håller befolkningen på plats med att ständigt hålla dem i ett reaktivt tillstånd - överleva för stunden, det är mottot, inte att tänka på sakers sammanhang. Detta symboliseras av Hungerspelen som anordnas i boken - allt gäller att överleva för stunden, ingen hinner reflektera över om det är rätt för barn och tonåringar att döda varandra. Den reflektiva delen kommer in i Catching Fire, då flera av personerna drabbats av posttraumatisk stress, och funderar över vad de egentligen gjort för att överleva. Hungerspelen är egentligen som romarnas gladiatorspel, fast TV-sänt, och allt övervakat av ”kejsaren” President Snow. När Snow gör ”tummen” ner till spelledaren Seneca Crane avrättas han och ersätts med Plutarch Heavensbee.

Gladiatorspel passar på film

Det var bara en tidsfråga innan filmrättigheterna till Hungerspelen trilogin snappades upp av Warner Bros och det blev fyra filmer av tre böcker. Det här är dock inte första gången som gladiatorspel gjort sig bra på film, tänk bara på Ben Hur, Gladiator, The Running Man, men mest av allt: tänk på den japanska filmen Battle Royale, som också handlar om tonåringar som slår ihjäl varandra. Skillnaden är att medan Battle Royale är kritisk mot hela vuxenvärlden (vilket kan ses som en genomgående agenda från den japanska regissören som, liksom sina jämnåriga, blev grymt sviken av vuxenvärlden under andra världskriget) så innehåller The Hunger Games ingen kritik mot vuxenvärlden för vad de gör för att förstöra den yngre generationen. Det hela är helt enkelt “regimens fel” - förkroppsligad av President Snow.

Catching Fire - konsten att ha kakan och att äta den


Catching Fire presenterar ett nytt gladiatorspel, precis som del ett, men ändå helt annorlunda. För nu är det alla gamla favoriter som ska komma tillbaka och tävla på liv och död en gång till --- och det innebär att Katniss och Peeta måste in i ringen igen. Men det innebär också att Catching Fire är mindre av en tonårsfilm än ettan iThe Hunger Games serien. Medan Katniss och Peeta var bland de äldsta att delta i den första filmen, är de nu de yngsta, eftersom alla de gamla favoriterna är äldre än fjolårets vinnare.

I The Hunger Games - Catching Fire får publiken både ha kakan och äta den. Katniss är en fattig pojkflicka som trivs bäst i skogen - ändå njuter hon av alla spektakel, all överdådig mat och alla vackra kläder som huvudstaden har att erbjuda. Katniss blir “omgjord” som i en Askungesaga, eller som i en chick-flick, med en modedesigner, Cinna, som den goda fén. Han använder sitt mode på ett subversivt sätt för att störta regimen. Säck och aska i all ära, men vill man vara riktigt upprorisk mot den meningslösa materialismen och det kapitalistiska förtrycket ska man tydligen välja designerkläder.

Visuellt frosseri i ny Askungesaga

Katniss transformation - Askungen förvandlas i Catching Fire.
Det är meningen att man ska avsky klassklyftorna, men samtidigt bjuder filmen på ett ohämmat visuellt frosseri när det gäller det goda livet i huvudstaden (mycket mer så än i böckerna, där allt silar genom Katniss kritiska medvetande). Katniss är som en modern prinsessa - snygg i prinsessbakelserna hon har på sig, men alltid redo att ta till svärdet, eller i alla fall pilbågen, och bokstavligen splittra illusionen som håller de tävlande fjättrade.

Till syvende och sist är detta en uppväxtskildring, helt i klass med de senaste Snövitfilmatiseringarna, som handlar om hur en apolitisk ung människa tvingas ta ställning - och rädda sitt folk. The Hunger Games -Catching Fire ligger alltså helt rätt i tiden.

Folksagornas arketyper känns igen

Det finns ytterligare kopplingar till de gamla folksagorna: huvudpersonen är en tjej i de sena tonåren, temat med den romantiska triangeln eller ”hitta drömprinsen” och att de flesta bifigurer kan klart och tydligt delas in i hjälpare och stjälpare. Det är däremot inte tydligt vem som är vem vid en första genomläsning av boken - och heller inte tydligt för de som ser filmerna utan att ha läst böckerna först.

Johanna Mason är som en framtida inkarnation av den sexiga häxan, komplett med rött hår och utmanande attityd. Plutarch Heavensbee är som det otäcka, listiga trollet, eller en beräknande Rumpelstiltskin. Finnick Odair, livsfarlig i vatten, en treudd som vapen och vackert, blont utseende, är som en ny näcken. Lita inte på denna förföriske kille, verkar undertexten säga oss. Men alla tre visar sig vara hjälpare som räddar livet på Katniss. Två av dem blir framtida bästa vänner till henne.

Till skillnad från många ungdomsböcker är det alltså inte så lätt att se vem i hela världen man ska lita på. Skenet bedrar hela tiden. Till och med när det gäller ledarna för de olika grupperna. Till och med när det gäller President Snow. Något som är värt att tänka på, i en tid där till och med nyhetsförmedling blir allt mer förenklad och ska förklara för oss vem som är värd att ”heja på”.

Arvtagarna till Hungerspelen - Legend och Divergent

”Legend inte bara överlever hypen, den förtjänar den!” utropade The New York Times, och hyllningarna i USA bara fortsatte. Nu har Legend trilogin kommit till Sverige. Hungerspelen har skapat en hunger efter fler böcker, nya dystopier och mer intriger i samma stil. Legend av Marie Lu svarar med råge på den hungern.

I Legend befinner vi oss återigen en framtida dystopi. Det som en gång var västra USA är nu Republiken, en nation som ständigt befinner sig i krig med sina grannar.

Två huvudpersoner, två perspektiv

Femtonåriga June är född in i en elitfamilj i ett av Republikens rikaste distrikt – hon har fått det högsta resultatet någonsin i ”prövningen”,1.500 poäng av 1.500 poäng möjliga. Hon får sin utbildning i Republikens högsta militära kretsar. Bokens andra huvudperson Day är född i slummen, lever som hemlös och är landets mest eftersökta brottsling. Han misslyckades i prövningen och skulle därmed avrättas – de som inte har rätt gener har ingen rätt att leva vidare, enligt Republiken. Day flyr och lever vidare – och ställer till med förtret för Republiken. Den som först var ”genetiskt avfall” har snabbt blivit ett av Republikens största problem.

Under ett av Days inbrott – för att stjäla pestmedicin för att ge till en fattig familj som inte har råd med den – blir Junes bror Metias dödad. June svär på att hämnas, hon lever som hemlös på gatorna och lyckas komma nära Day. Det är bara en sak som inte stämmer. Day har aldrig mördat förut, varför dödade han då Junes bror?

Alltför sent inser June att hon har blivit utnyttjad och att allt inte är som det först har sett ut…
Legend växlar snyggt perspektiv mellan June och Day – hennes stil är elegant, hans är kantigare, vilket även avspeglas i val av typsnitt.

Legend passar in i mönstret av övriga sci-fi dystopier, som är som ett slags moderna svarta sagor, som egentligen inte handlar om framtiden utan hur det är idag. Legend tar upp klyftan mellan fattiga och rika i dagens USA och även problemet med biologisk krigsföring.

Tidig prövning i den nya sagan

Skillnaden mellan Legend och de andra dystopierna som finns just nu, är att vanligen genomgår hjältinnan en prövning när hon är ungefär 16 år, som en Törnrosa eller en Snövit i en modern saga. I Legend inträffar prövningen redan vid tio års ålder. Utslagningen har alltså gått ännu längre ner i åldrarna, vilket är symptomatiskt för dagens USA, där urskillningen för att hamna i elitskolor sker i allt lägre åldrar. Det finns till och med kösystem för att komma in på ”rätt dagis”.

Legend ligger alltså helt rätt i tiden, fångar tidsandan, och blir samtidigt till en modern saga om den rika flickan och den fattige pojken som slår sina påsar samman och bildar enad front mot den onda regimen.

Det kommer väl knappast som någon överraskning att Legendär baserad på supersuccén Les Miserables av Victor Hugo? Det märks lika tydligt som influensen av gladiatorspel i Hungerspelen, och detta är också styrkan med dessa dystopier. Medan många framtidsskildringar skildrar kala, sterila stadsmiljöer där kläder, mat, fordon, filosofier, allt ska vara nytt, bygger både Hungerspelenoch Legend på ett slags historiskt kapital, en berättarskatt som redan finns och som folk kan känna igen sig i. Det finns fortfarande folk som dagligen måste jaga efter sin mat (precis som idag) och frågor om vänskap, kärlek och lojalitet är desamma som idag - och desamma som på Victor Hugos tid.

Divergent - framtiden tillhör de som vet var de hör hemma


”The future belongs to those who know where they belong” hörs Kate Winslets stämma förkunna i trailern för Divergent.

Detta låter som ett förvridet George Orwell citat: ”Den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna, och den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden.”

Författaren Veronica Roth funderade på en utopi baserad på fem dygder. Sedan funderade hon på hur dessa fem dygder kunde gå fel … Utopin blev en dystopi. Idén bakom serien Divergent var född.
Ett enda val kan förändra dig eller förgöra dig. Men varje val har konsekvenser, och när oroligheter väller upp i falangerna omkring henne måste Beatrice ”Tris” Prior försöka att rädda dem hon älskar - och sig själv - samtidigt som hon brottas med svåra frågor om sorg och förlåtelse, identitet och lojalitet, politik och kärlek.

I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

Liksom vampyrboken hyllades som ”den nya Harry Potter” så är dystopierna den nya vampyrboken. Det mesta och det intressantaste inom ungdomslitteraturen händer just nu i dystopi-skidningarna, som har en hel del att säga om vårt samhälle idag och Divergent är bland det bästa som finns på marknaden just nu.

16 - och dags att sorteras

På sin 16 års dag ska ungdomarna i Divergent de välja falang, sin egen som de är född inom eller en ny, och en simulering ska visa var de hör hemma - precis som ”the sorting hat” i Harry Potter böckerna så sorteras alla eleverna i simuleringen efter vilka egenskaper de har och var de hör hemma (där är Harry Potters Gryffindor "de modiga").

Men simuleringen fungerar inte - Beatrice får inget svar var hon hör hemma.
Hon känner att hon inte hör hemma bland de osjälviska, men när hon väljer de tappra klipper hon banden med sin familj, sina vänner och sin gamla falang. Och det blir en kulturkrock av sällan skådat slag!

Efter att i 16 års tid blivit drillad att vara osjälvisk, ska hon plötsligt bara tänka på sig själv och vara så självisk som möjligt, slå ner andra för att själv få fördelar, och de tappras falang verkar vara en blandning av adrenalin-junkies, mobbare och översittare. De leker med knivar och skjutvapen, hoppar från tåg, hoppar från hustak och drar runt i gäng och misshandlar både starkare och svagare motståndare, precis som det faller dem in.

En gång i tiden handlade tapperhet och mod om att vara osjälvisk, om att försvara andra, men det har förändrats ...

Det visar sig att en ny falang tänker ta makten och då behövs de tappra som hjärndöda soldater, och träningen blir därefter: döda utan att tänka.

Beatrice är den enda som gör mentalt motstånd mot detta, i ett drömscenario blir hon hellre dödad än dödar någon annan ... och regimen börjar se henne som ett hot. Det är inte sådana soldater de vill ha.
Plötsligt är Beatrices liv fullt av hot: blir hon först dödad av avundsjuka klasskamrater som tycker att hon är för duktig, eller av regimen som inte gillar att hon inte går att kontrollera?

Eller kommer hon att klara att fly?

Inget hem finns

Beatrice förstår att hon egentligen inte hör hemma någonstans- hon är divergent.
Det finns fler som hon, men regimen tänker utrota dem alla, eftersom de divergenta inte går att kontrollera och i framtiden ska det bara finnas människor som enbart passar in i en falang.

Parallellerna till vår värld är helt uppenbara: finns det en plats för folk som egentligen inte hör hemma någon stans?

Det intressanta med Insurgent är att förutom de fem falangerna får vi även göra ett besök hos bokens kastlösa, alltså de falanglösa, och där finns många som blivit utmobbade från de tappra … och de väntar på hämnd. I Divergent var de falanglösa anonymt folk som var städare, sophämtare, vaktmästare och tog alla jobb ingen ville ha. I Insurgent får vi veta att de falanglösa kommit fram till att de redan är dubbelt så många som de tappra … och de falanglösa inser att med splittrade falanger borde det vara lätt för dem att utplåna falangsystemet och ta över.
Filmversionen av Divergent har bland andra Shailene Woodley, Theo James och Kate Winslet i huvudrollerna.

Zombies och miljökatastrofer

Jorden som smittas, jorden som tas över av zombies, Jorden som går under av miljöförstöring … naturen som slår tillbaka. Flera framgångsrika filmer och böcker finns på detta ämne:Warm Bodies, After Earth, World War Z.

”Allt på jorden har utvecklats för att ta kål på människor,”upplyser Will Smiths karaktär i sci-fi succén After Earth, som Smith själv skrivit manus till, för att öka miljömedvetenheten på Jorden, medan det fortfarande finns någon Jord att bevara.

Zombien R i Warm Bodies av Isaac Marion har ingen aning om vad som gick snett med Jorden och Jordens befolkning – han har inte ens en aning om vad han heter, eller varför zombies alltid hänger på flygplatser, han undrar om det kanske ska ses som symboliskt?! Terminaler är ju både för de som är på väg och de som inte har något hem, de som inte släpps in i något land alls, de som utvisas.

Men de friska människorna i Warm Bodies bygger murar, och det kan ses som symboliskt. Vi struntar i att tala med ”den andra” vi bygger murar istället! Lika symboliskt är det när murarna rivs tillsammans – alla zombies har blivit botade med kärlek.

World War Z

Filmen World War Z har däremot ingen förståelse kvar för den andre. De ska förgöras och Brad Pitts karaktär med familj ska räddas.

Max Brooks bästsäljande roman World War Z var speciell till sin form formen – den var skriven som en fragmentarisk mardröm. Olika röster runt om på jorden gav sin berättelse från en global zombiekatastrof. Romanen visade på en geopolitisk medvetenhet över hur ofta inkompetenta och långsamma regeringar hanterar kriser.

”Allt är sant, utom zombierna”, sa Brooks själv. Han hade gjort mycket research inför boken. Blir det en katastrof, vad det än vara må, är det ingen som vet vad som gäller och ingen som gör något vettigt. Det finns inte så mycket kvar av romanen i filmen. Här är det hjälteaction där Brad Pitt ska stajla i varje ruta.

Han åker till Korea, Israel, Wales och försöker lösa zombiemysteriet och han har tagit jobbet för att hans familj ska få plats på den Noaks Ark liknande båten för friska människor.
Alla andra jorden runt blir bara sidenkicks - och i Korea dör hela hans entourage för att frun ringer mannen (och Brad Pitt har inte slagit av mobilen!) för att kolla att han är okej.
Man blir väldigt irriterad både på Brad Pitt och hans gulliga familj.

Om boken World War Z var en kritisk, politisk roman så handlar filmen snarare om att bygga murar och hålla ute "de andra". Och sedan döda dem.

Det är rätt kul att konstatera att Warm Bodies (också en zombieroman som blivit film) gjorde precis tvärtom: där gällde det att riva murar och förstå de andra, att även de kunde bli botade.

”Måste vi smitta ner andra världar?”–science-fiction med humanism‏

En speciell genre av science-fiction dystopier är de som skildrar Jorden under hot från utomjordingar – och människorna brukar i allmänhet vinna.

”Det seende ögat”, en klassisk essä av C.S. Lewis handlar om människans sökande efter liv i rymden. C.S. Lewis hoppas på att de som söker inte kommer att finna. Liv i rymden alltså. Det räcker med att utforskare har koloniserat och förstört alla folkslag de hittat på Jorden.

“Vi är inte redo att besöka andra världar. Vår egen har vi fyllt med massmord, tortyr, syfilis, svält, miljökatastrofer och allt möjligt som är vedervärdigt för syn och hörsel. Är vi tvungna att smitta ner nya världar?”

Ender's Game

“Det var delvis dessa funderingar som först fick mig att dra mitt lilla strå till science-fiction-stacken. På den tiden beskrev författarna i genren nästan per automatik invånarna i andra världar som monster och intränglingarna från jorden som goda Sedan dess har den motsatta idén blivit rätt vanlig. Kunde jag tro att jag i någon mån bidragit till den förändringen vore jag stolt över det.”

Orson Scott Cards roman Ender’s Game publicerades 1985, och vann snart science-fiction världens två mest prestigefyllda priser: Nebula Award 1985,och Hugo Award 1986. Den svenska översättningen Enders Spel kom 2013, samma år som den internationella filmen gjorde succé.
Sedan dess har romanen också stått på marinkårens litteraturlistor för blivande officerare. Ender’s Game har likheter med Full Metal Jacket och Starship Troopers, och drag av Flugornas herre. Och nu tänker man även på ”de tappra” i Divergent – det första de unga får lära sig för att vara framtidens hopp är att slå ner varandra. Både individuellt och i lag.

Varför ska barn vara soldater? Huvudpersonen i boken är 12 år (skådespelaren i filmen är dock 16) och barn anses i framtiden som varande de perfekta soldaterna, just för att de är uppväxta med att döda --- via datorn.

De flesta framgångsrika rymdsagor och rymdspel går ut på att döda den andre – men det finns undantag.

Only you can save mankind ...

C.S. Lewis banbrytande rymdtrilogi manade till förståelse. Sedan blev denna inriktning vanligare inom sci-fi, nu för tiden. Tänk bara på E.T. …Och tänk på Terry Pratchetts Only You Can Save Mankind inledningen på den framgångsrika barnbokstrilogin Johnny Maxwell trilogin, som handlade om ett barn som spelar dataspel i godan ro till utomjordingarna han lugnt håller på att döda plötsligt åberopar Genève-konventionen, vill ha vapenvila och håller upp sina stackars små bebisar i rutan, för spelaren att se. Ender’s Gameär inte lika rolig som Only You Can Save Mankind , men de har liknande drag: kriget som dataspel, vem som egentligen är fienden och varför man hela tiden måste döda.

-Det är ett sånt beteende de vill se, säger Ender Wiggin till en av sina kamrater när han just gjort något extra motbjudande i ett dataspel. Strax därefter blir han befordrad.
Men det är en sak att göra något i ett spel och en annan att få reda på att det varit på riktigt …
Epilogen går i humanismens tecken.

The Time Machine och Elysium

Uppdelningen i The Time Machine gäller fortfarande i dagens framtidsvisioner

I sci-fi klassikern The Time Machine av H.G. Wells är mänskligheten i framtiden uppdelade i fattiga och rika. De fattiga bor under jorden de rika ovan jorden. I sydafrikanen Neill Blomkamps Elysium, som utspelar sig år2154, bor de fattiga på Jorden och de rika på en rymdstation ovanför Jorden. Det kommer knappast som en överraskning att några av de bästa science-fiction dystopierna har skrivits av en man från Sydafrika, eftersom det sydafrikanska apartheidsystemet i sig är som taget ur en dystopi, där människor behandlas omänskligt.

Liksom i The Time Machine kan rika människor överfallas av de fattiga - när de kommer ner på Jorden … Max är en av dem som är med om överfallet av en rik industriägare --- det är en elegant kupp iscensatt av den kriminelle datahackern Spider. Av det handplockade team som genomför överfallet är det bara Max som överlever (rånoffret och två robotar dör också) --- och i Max huvud finns nu allt som fanns i den rikes hjärna, överladdat med hjälp av en datasladd. Max har plötsligt tillgång till hela programmet för att omstarta Elysium och göra Elysium till ett ställe för alla, inte bara för rika. Och Max& co var egentligen bara ute efter lite pinkoder till kreditkort och bankkoder! Nu får de plötsligt nya farliga motståndare, för fler vill åt Elysium programmet.

Under hela filmen hänger Elysium som ett julgranssmycke i himlen och tindrar. Borde det inte rotera för att inte dras in i jordens dragningskraft? Någon gång vara på andra sidan jorden och inte jämt hänga rakt över Los Angeles? Vara lite mer som en boll? Ha lite mer fart? Men Elysium är en metafor, inte en exakt framtidsvision, annars kan man också fundera över varför ett framtida samhälle med tillgång till superduktiga robotar måste ha människor att gå in i dödligt farlig strålning, varför säkerheten i ett högteknologiskt samhälle är så undermålig och varför människor med tillgång till smarta vapen och superförstörelsemanicker av alla de slag väljer ett gammalt traditionellt knivslagsmål - som övergår till knytnävsslagsmål - när de till sist ska göra upp. Vilda västern reglerna gäller tydligen även i framtiden - man mot man och enkla eller inga vapen.

Filmen Elysium har av filmskaparna själva kallats för både dystopi och utopi i ett. Dystopin är planeten Jorden, där folk är fattiga och sjuka, utopin är rymdboningen Elysium, där alla är rika och friska och kan leva i princip hur länge som helst. Men är Elysiumegentligen en utopi? Allt man ser är en massa inhägnade vita hus med jämngröna gräsmattor, ljusblå badbassänger, uteterrasser och några tennisbanor.

Liknar 2001 ...
Det här är en “utopi” enligt filmskaparna själva – något som ”alla” kan känna igen – och det är kanske en ”utopi”och något som ”alla kan känna igen” om ”alla” bor i Bel Air i en Hollywoodfruar-dröm. Men om ALLA i Jordens rika befolkning flytt upp i rymden, borde det då inte finnas indisk arkitektur, kinesisk arkitektur, japansk arkitektur, italiensk arkitektur … ? Alla kan ju inte vara från Beverly Hills och vilja ha den landskapsplaneringen - och Elysium är helt fritt från “verkliga” och naturtrogna landskap. Är det en utopi när det inte finns någon vild natur, inga berg, inga floder och dalar, inga skogar, ingen svamp och inga bär, ingen allemansrätt och ingenstans att gå ut med hunden? Man ser inte ens några djur alls på Elysium, alla djuren finns bland de fattiga människorna på jorden. Dessutom ser alla människorna på Elysium ut som om de vore gjorda i plast.

Hackern som hjälte
Spider i Elysium.


Filmen Elysium är en metafor över världen idag, över klyftan mellan fattiga och rika, över rörelsefrihet, emigration och immigration och att alla inte har tillgång till fri sjukvård.

Matt Damons karaktär Max är faktiskt inte filmens hjälte, till syvende och sist är det datahackern Spider som gör hela mänskligheten till medborgare i Elysium och som sänder ut mobila sjukhus över hela jorden och botar alla från svält, undernäring och alla andra sjukdomar.

Datahackern som hjälte (oavsett vilka regler som bryts längs vägen) är något som ligger i tiden - tänk bara på The Social Network, Pirate Bay, WikiLeaks … allt ska vara gratis och tillgängligt för alla hela tiden. Oavsett vilka medel som behövs och vilka regler som bryts längs vägen. Spiders hjältestatus säger en hel del om dagens tidsanda.

Fritt serveras allt till alla, och så har filmen ett lyckligt slut.

Men hur det går … det får vi egentligen inte veta.

Gravity - Robinson Crusoe i rymden

Thomas Mores Utopia utspelar sig på en ö. Hungerspelen i Catching Fire utspelar sig på en ö.Robinson Crusoe utspelar sig på en ö … En ö och att överleva är ingredienser som passar i många typer av historier. Sci-fi succén Gravity är egentligen en modern Robinson Crusoe, med en kvinna, Dr. Ryan Stone, som Robinson. Alla runtom henne dör, men hon är inte Aliens ”final girl”, för detta är en Robinsonad, detta ska vara realistiskt. Nästan för realistiskt, för när Alfonso och Jonas Cuáron skrev sin historia hann verkligheten ikapp dem. Olyckor med sopor i rymden hände allt oftare på riktigt - även om soporna inte hade ihjäl alla utom en i en besättning. Det är tidstypiskt att i Gravityär inte hotet utomjordingar, monster eller meteoriter: hotet är sopor. Rymdskräp.


Astronomen Donald Kessler, som gett sitt namn till Kesslers syndrom, har förklarat att det vore opraktiskt att bosätta sig i rymden med allt rymdskräp som snurrar runt jorden. Det hela vore som att bosätta sig på en skjutvall, där alla kulor går 10 gånger så fort som på jorden. Alla sci-fi dystopier som evakuerar människor till rymden när Jorden blivit nedskräpad har alltså fel.

Rymden är redan nedskräpad och ingen bra plats att bo på. Redan idag är det vanligare att rymdskräp ramlar ner på jorden än meteoriter. Gravityvisar i alla fall hur snabbt verkligheten kan hinna ifatt en författares fantasi. Men för Dr. Ryan Stone finns ett lyckligt slut i denna Robinsonad. Men ingen kommer och räddar henne, hon måste rädda sig själv, något hon har gemensamt med många av hjältinnorna i dystopierna. Den moderna Mrs. Robinson överlever, liksom ”originalet”, för att hon är smart, kan tänka logiskt och kan använda sig själv och sina resurser optimalt. Hon illustrerar, med Darwins ord, ”the survival of the fittest”.

Darwins utveckling i en snabbspolad version


Inspirerade till Elysium ...
I slutscenen där hon plaskar runt i vattnet som en fisk, kravlar upp från vattnet som en kvastfening, går hukad som en primitiv varelse och sedan reser på sig till full mänsklig gestalt illustrerar hela evolutionen och överlevnadsinstinkten på några minuter, samtidigt som meteoriter regnar ner över Jorden och påskyndar evolutionen … fast det är ju inte meteoriter, det är ”rymdskräp”. En allusion till att människorna, till skillnad från dinosaurierna, håller på att förbereda sin egen undergång?
Evolutionen gick ännu snabbare i 2001 A Space Odyssey – ett ben kastades upp i luften, snurrade och blev till ett rymdskepp.

Så snabbt kanske utvecklingen går ur ett gudomligt härskarperspektiv.

Planerar för utopier, konsumerar dystopier

Under tiden planerar mänskligheten för utopier – och konsumerar ofta dystopierna. Kanske är det så, att det mörkare alternativet, mardrömmen, är det mest lockande. Kanske är det så, att överlevnadsinstinkten kräver att vi ska veta vad vi kanske har att möta. För att vara realistiska.

På något sätt så skapar vi vår historia och våra berättelser och vår rättvisa. I romanen 1984 skrev George Orwell att den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna, och den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Han skrev om regeringars makt att manipulera folk med hjälp av propaganda, men det går att vända på Orwells ord och säga att alla kan kontrollera framtiden. Vi bygger ju själva våra historier.

B. Graham

söndag 10 juni 2018

FILM: Maze-Runner - Something Wicked this way comes!




“Han började sitt nya liv stående, omgiven av kallt mörker och instängd, dammig luft. Metall skrapade mot metall, en darrande krängning skakade golvet under hans fötter. Den plötsliga rörelsen fick honom att ramla. Han kravlade bakåt på alla fyra, och trots kylan i luften bildades svettdroppar i pannan. Han slog ryggen i en hård metallvägg och hasade längs den tills han kom till rummets hörn. Där sjönk han ned på golvet, drog upp benen tätt intill kroppen och hoppades att ögonen snart skulle vänja sig vid mörkret.

Med ytterligare en stöt lyfte rummet ryckigt uppåt, som en gammal hiss i ett gruvschakt.



Jag heter Thomas, tänkte han.

Det … det vare det enda han kom ihåg av sitt liv.”

Så börjar äventyret för Thomas i den enormt populära bok- och filmserien Maze-Runner. Läseren eller filmåskådaren är i samma situation som huvudpersonen Thomas, huvudpersonen i Maze-Runner. Man har ingen aning om var man befinner sig, när det hela utspelar sig eller vem huvudpersonen egentligen är.

Ett helt eget språk

Thomas nya liv är i ett slags Flugornas herre tillvaro --- han finner sig omgiven av tonårskillar, som liksom han själv har fått sina minnen raderade. Kvar är bara deras förnamn, eller smeknamn. Ingen har något efternamn, ingen har en personlig identitet, ingen har en personlig historia. Men det finns en tuff rangordning bland killarna och som sist in ligger Thomas pyrt till. Dessutom har han oftast (liksom läsaren) ingen aning om vad de andra killarna pratar om. De verkar ha utvecklat ett eget språk på den mystiska platsen, med egna slangord och förolämpningar, som “mos”, “klonk” och “färsking“.
Området som killarna befinner sig i är omgivet av höga murar och de är fångade innanför en enorm labyrint som är full av dödliga faror och väggarna i labyrinten flyttas varje natt. Det verkar vara omöjligt att hitta en väg ut.

Dystopisk Bachelorette?

Livet innanför murarna är monotont, med regelbundna gräl och kraftmätningar mellan killarna.
Thomas är den förste nye killen på evigheter. Men redan nästa dag kommer ännu ett nytillskott --- Teresa, den första tjejen någonsin. Det verkar som om hon och Thomas känner varandra sedan tidigare. Kanske kan hon och Thomas tillsammans lyckas få fram de förlorade minnena och hitta en väg till att återvända till värden utanför ... Men vem säger egentligen att världen utanför är bättre, eller mindre farlig, än den plats där de just nu befinner sig? Vem eller vilka har satt dem i labyrinten och varför?

Maze-Runner tänjer på gränserna när det gäller vad läsarna och biobesökarna är vana vid i en dystopisk ungdomsroman --- precis som väggarna i själva labyrinten i boken flyttar på sig, så flyttar författaren James Dashner hela tiden på hörnstenarna i handlingen och överraskar hela tiden, i en genre som redan är väl utforskad, älskad och framgångsrik bland läsare och filmkonsumenter.

"Something WICKED this way comes!"



Givetvis blir det uppföljare!

I en postapokalyptisk värld gör ett gäng tonårskillar plus en tjej, och ett gäng tonårstjejer plus en kille, precis allt för att överleva. Ingen av grupperna vet att det finns en annan grupp som utsätts för precis samma experiment.

Akronymen WICKED betyder i sig ondskefull. Men finns det något ännu mer ondskefullt som WICKED bekämpar? Det är inte lätt att veta vem man ska tro på i Mazerunner!

Flugornas herre med zombies

Maze-Runner-trilogin av James Dashner ligger helt rätt i tiden och har kommit när dystopitrenden dels är som hetast, dels verkar ha kört fast i vissa klichéer med unga tjejer som ska leda ett uppror och samtidigt välja rätt pojkvän. Maze-Runner har utvecklat dystopigenren så att den utnyttjar många science fiction-element (dystopier i sig är en underavdelning till science fiction) och Mazerunner innehåller de grymmaste mänskliga experimenten sedan dystopifavoriten 1984.

Dessutom har Maze-Runner lånat drag från Flugornas herre. Premisserna är desamma. Massdöd och förödelse ödelägger hela världen. Samtidigt lever en grupp killar isolerade och bygger upp en egen hierarki och hackordning, helt ovetande om det stora dramat. I Maze-Runner har ingen ifrågasatt systemet, och allt fungerar, ända tills den siste nye killen anländer och systemet börjar att krackelera.

Thomas och Teresa

Det här är ungdomslitteratur för alla som vill ha underhållning, verklighetsflykt och en tankeställare om vår värld idag. I huvudrollen står för ovanlighetens skull (i en ungdomsdystopi) en kille, Thomas. Men liksom i fantasy succéen Beautiful Creatures (även den med en manlig huvudperson) finns det en tjej med som betraktaren instinktivt känner att Thomas hör ihop med --- nämligen Teresa.

Flera olika Maze Runner-böcker finns nu översatta till svenska (Bokförlaget Semic) – dels den ordinarie trilogin, dels böcker som förklarar vad som hände innan den ordinarie trilogin, där fan-favoriten Teresa har en framträdande roll och kan återuppstå igen.

I filmserien ses Dylan O'Brien som Thomas, Kaya Scodelario som Teresa och Thomas Brodie-Sangster som Newt. De första två filmerna finns nu på DVD och Blu-Ray och den tredje delen kommer nu på måndag --- med massor av nytt extramaterial om Maze-Runner världen.

Det kan alltid bli värre



Maze Runner-serien har en mycket mörkare ton och allvarligare teman än vad publiken brukar serveras i ungdomsböcker och ungdomsfilmer. Dessutom bjuder hela Maze Runner-serien på massor av spektakulär action.

Från labyrinten, via öknen, mot det okända. Del ett i serien fokuserar på själva labyrinten. Del två har den svenska underrubriken I vansinnets öken. Del tre, med underrubriken I dödens stad, erbjuder ett sällan skådat klimax.

En regel som alltid följs i Maze-Runner: just när man tror att det inte kan bli värre, så blir det värre!

Huvudpersonerna får kämpa hårt för att överleva, och Hungerspelen verkar i jämförelse som en trevlig Robinsonad.

Labyrinten är central

Labyrinten presenteras redan i del ett. Hela tiden vet man väldigt lite, man ligger på samma nivå som huvudpersonen Thomas, som fått sitt minne raderat och som inte ser några samband alls i en väldigt surrealistisk värld, där till och med språket verkar främmande.

Gruppen av tonårspojkar (åtminstone tror de själva att de är tonåringar, ingen vet ju hur gamla de är, för ingen har något minne) är instängd och vägen ut till friheten går genom en labyrint som är fylld av faror. Efter det väntar friheten. Tror de. Teresa är katalysatorn som sätter igång allt --- första tjejen någonsin att dyka upp, Thomas känner direkt att de hör samman --- men minns inte varför.

Fasorna tar aldrig slut

Senare avslöjas att labyrinten inte var slutet. Det var inte ens början till slutet. Efter labyrinten, där många av killarna dött, kommer flera andra prov --- och Thomas får också veta att det finns en annan grupp som varit instängda och räddat sig genom en annan labyrint. En grupp med tjejer där det till sist kom en kille, en manlig Teresa. Thomas blir vän med Teresas manlige motsvarighet, och får veta att tjejerna klarade sig mycket bättre genom sin labyrint. Färre tjejer än killar dog. Thomas är inte förvånad. Om alla tjejerna är lika tuffa som Teresa är det klart att tjejerna klarar sig bättre. Men kommer de båda grupperna att kunna bli vänner eller kommer de att förgöra varandra?

Vem eller vad är fienden?

Vem eller vad är den verkliga fienden? Vad går hela experimentet ut på? Varför har de anmält sig frivilligt till att få sina minnen raderade och att kämpa på liv och död i utmaning efter utmaning? Vad är det som killarna och tjejerna ska göras redo för? Den slutgiltiga fienden presenteras inte förrän i del tre av Maze-Runner...

Under tiden kan man filosofera om organisationen WICKED står på de godas sida eller inte. Det är WICKED som utsätter ungdomarna för alla experimenten..

WICKED står för World in catastrophe, killzone experiment department. Katastrof i världen, avdelningen för experiment i dödszonen.

Världen ska räddas - igen
Första boken, first edition cover


En av WICKEDs medlemmar förklarar för Thomas att "Vi finns till enbart i ett enda syfte: att rädda världen från en katastrof. Ni som sitter här i rummet är en viktig del av det vi tänker göra. Vi har resurser som ingen annan grupp i civilisationens historia har haft tillgång till. Nästan obegränsat med pengar, obegränsat mänskligt kapital och teknologi som överstiger också den intelligentaste människas önskemål och begär."

Dessutom påstår han att Thomas och Teresa och alla de andra anmält sig frivilligt till de grymma experiment de utsätts för. Och att allt som händer är en del av den stora planen.

Vem kan man lita på?

Vem i hela världen kan man lita på? Akronymen WICKED betyder i sig ondskefull. Men finns det något ännu mer ondskefullt som WICKED bekämpar? Det är inte lätt att veta vem man ska tro på i Maze-Runner!

Den som verkligen älskar Maze Runner-världen kan glädjas åt att det ska komma fler spin-offs, "prequels" till den ordinarie trilogin, och så finns det ju alltid den sista delen att se fram emotm att se på DVD eller Blu-ray, om och om igen ....

FILM: MazeRunner The Death Cure - Suverän Dystopi! - Tävla och Vinn!






Dylan O'Brien är tillbaka som Thomas i den tredje delen av den spektakulära MazeRunnerserien! DVD och BD premiär 11 juni 2018!
Death Cure - Svenskt bokomslag  (Semic)

Det här är en av årets mest efterlängtade premiärer i genren sci-fi/fantasy/dystopier!



Filmen The Death Cure är baserad på boken I dödens stad av James Dashner.


Handlingen i MazeRunner trilogin så här långt: De har tagit ifrån Thomas allt: hans vanliga liv, hans minnen och nu hans enda vänner. Världen är full av kaos och han har skaffat sig övermäktiga motståndare. Men Thomas fiender vet inte att han har fler minnen av sitt tidigare liv än de tror. Han minns tillräckligt mycket för att veta att man har ljugit för honom. Tillräckligt mycket för att göra uppror.

Thomas överlevde labyrinten. Han överlevde vansinnets öken. Han är redo att ge vad som helst för att rädda sina vänner. Men sanningen kan vara det som slutligen krossar honom.

Missa inte det skrämmande slutet på den dystopiska serien MazeRunner! Den fantastiska framgången som har två filmsuccéer bakom sig!

Det här är finalen - del tre i en spännande trilogi som tagit världen med storm och förnyat dystopi-genren.


Tävla och vinn en av 6 böcker och en av 3 filmer (DVD eller BD).
Det här är finalen på ett spektakulärt äventyr!


Böckerna ges i Sverige ut av Bokförlaget Semic.

Filmen distribueras av 20th Century Fox.


Maila svaret på en enkel fråga till bokpanda@gmail.com:
Vem har skrivit MazeRunner böckerna?
före den 25 juni 2018.

Ange MazeRunner som ämne!

FILM: Maze Runner - Visste du detta om labyrinter?

Hampton Court Maze - ett populärt utflyktsmål!

Mera Maze-Runner!

Visste du att världens äldsta labyrint byggdes ca 1800 f. Kr, att Norrbottens skärgård är den mest labyrinttäta platsen i hela världen eller att det finns portabla pop-up-labyrinter?
Och vad har IKEA med labyrinter att göra?



Maze Runner: The Death Cure släpps för digitalt köp 28/5 och för streaming, på DVD, Blu-ray & UHD kommer filmen nu på måndag, 11/6 ... Här är lite fakta om filmen och om labyrinter!

I denna sista film i Maze Runner-trilogin leder Thomas sin grupp Gladers på deras sista uppdrag – att bryta sig in i den ökända Last City, ett uppdrag som kan innebära slutet för dem alla. I rollerna: Dylan O’Brien,Kaya Scodelario, Thomas Brodie-Sangster, Giancarlo Espositio,Aidan Gillen, Barry Pepper, Will Poulter, Patricia Clarkson m fl. Regi: Wes Ball

Extramaterial DVD: The Final Run • Allies Reunited • Audio Commentary by Wes Ball, T.S. Nowlin and Joe • Hartwick Jr. • Children of Blood and Bone

Extramaterial Blu-ray & UHD: Deleted & Extended Scenes ·
With Optional Audio Commentary by Wes Ball, T.S. Nowlin, and Joe Hartwick Jr. • Unlocking the Cure • Going Out on Top • Gag Reel • Visual Effects • Gallery


Visste du det här om labyrinter?

Det finns två olika varianter av det vi på svenska lite slarvigt kallar labyrinter. Engelskans ”maze” är en irrgång med villovägar och återvändsgränder, medan ”labyrinth” består av en väg från början till slut, som är tänkt att vara endast för avkoppling eller spirituella inre resor.

Ordet ”maze” betyder delirium på engelska, de är svåra att ta sig ut med alla villovägar och innehåller ofta flera kluriga pussel.

Världens äldsta labyrint kallas ”The Lost Labyrinth” och byggdes som en del av farao Amenemhet III:s dödstempel ca 1800 f.Kr. Labyrinten omnämns av den grekiska historikern Herodotus som en byggnad som ”överglänser allt som någonsin byggts av människan”. Dödstemplet inhyser, utöver labyrinten, tretusen rum fördelade på två våningar.

! Så kallade trojeborgar finns utspridda i hela Skandinavien och består av stenar i ringformation lagda på marken. De har inga väggar och är till för att skydda folket från mytologiska odjur, sjukdomar och dåligt väder.

De första trädgårdslabyrinterna bestående av häckar byggdes i slottsgårdar över hela Europa i underhållningssyfte och som diskreta platser för hemliga möten.

Labyrinter har använts i forskningssyfte sedan 1882. Den allra första av detta slag byggdes av John Lubbock för att studera insekters navigationssystem.

Världens längsta häcklabyrint, ”Pineapple Garden Maze”, är 4 km lång och består av 14 000 tropiska växter.

Världens till ytan största labyrint låg i Kalifornien 2014 och sträckte sig över hela 24 hektar! Labyrinten var gjord av majsplantor och besökare som gick vilse var tvungna att ringa räddningstjänst när de inte kunde ta sig ut efter att attraktionen stängt för dagen.

Det bästa sättet att ta sig ut ur en labyrint är att konsekvent alltid svänga åt samma håll, alltså högereller vänster, så långt som möjligt hela tiden för att komma till ytterväggen som förr eller senare måste leda till en utgång.

Många har nog tänkt på att Ikea känns som en enda stor labyrint och det är inte helt fel! Varuhusen är nämligen byggda efter principen ”kundens väg” som leder kunden på ett sätt så att man hela tiden ska vara stimulerad. Var femtonde meter svänger gångarna för att det aldrig ska kännas enformigt och tråkigt.

I den grekiska mytologin byggde Zeus son, Minos, ett palats i form av en labyrint i staden Knossos för att hålla Minotaurus fången. Minos hade fått en tjur i offergåva av Poseidon, men när han valde att behålla tjuren istället för att offra den lät Poseidon Minos fru förälska sig i djuret för att sen föda Minotauros, hälften tjur och hälften människa.

Under medeltiden var det populärt att bygga små labyrinter i mönstret på katedralgolv. Dessa labyrinter fungerade som en alternativ pilgrimsresa för de som inte kunde ta sig till Jerusalem.

Labyrinter har i filosofiska sammanhang fungerat som en arketyp för människans kropp, själ och andeenergi. Gångarna representerar cirkulationen av energi, mönster i hjärna, tarmarna och mitten av labyrinten är vår själ. Att vandra in i labyrinten skulle föra samman kroppen, själen och anden till en enda helhet.

Labyrinter används ibland som ett verktyg att komma i kontakt med det undermedvetna. Det sägs att labyrinternas geometriska form balanserar oss och genom att vandra genom dem kan kontakten med vårt inre och intuitionen stärkas.

Det finns flera olika typer av labyrintsystem. Den enklaste modellen härstammar från Kreta och består av sju cirklar utan villovägar. Dessa labyrinter är endast till för avkoppling.

Den romerska varianten av labyrintsystem är fyrkantig och består av en gång som leder från ingången till utgången utan villovägar. Den används enbart i dekorativa syften, ofta i mosaik i tak eller på golv.

”Den spirituella resan” kallas ytterligare en labyrinttyp, den mest kända finns i katedralen i Chartres i Frankrike. Det är en rund labyrint på katedralgolvet som leder pilgrimmer på en emotionell resa.

En av de mest komplexa trädgårdslabyrinterna byggdes till Ludvid XIV:s ära framför Versailles och består av tätt satta träd istället för häckar. Labyrinten sträcker sig över en hektar och inhyser flertalet statyer och fontäner.

Den äldsta fortfarande existerande trädgårdslabyrinten finns vid Hampton Court Palace i England. Den anlades år 1690 på beställning av William III. Trots att den byggdes för nöje och avkoppling är träden så höga att det kan vara svårt att ta sig ut även om den ”bara” sträcker sig över 1 349 kvadratmeter.

På 1700-talet var det väldigt populärt att anlägga mindre trädgårdslabyrinter, det var pinsamt om en respektabel trädgård saknade en. Till skillnad från de dekorativa labyrinterna skulle dessa vara lite utmanande, det inte ovanligt att de innehöll pussel, villovägar och höga väggar för att roa middagsgästerna.

Den mest kända labyrintmakaren i nutid heter Adrian Fisher. Han har ritat och anlagt över 600 labyrinter i ca 30 länder sedan slutet av 70-talet. De är alla unika och utmanande, byggda i en stor mängd olika material som speglar, vatten, träpaneler och majs. Han har även designat portabla pop-up-labyrinter i hopptornsform som för karnevaler eller event.


Norrbottens skärgård är den mest labyrinttäta platsen i hela världen! 

Så kallade trojeborgar finns utspridda i hela Skandinavien och består av stenar i ringformation lagda på marken. De har inga väggar och är till för att skydda folket från mytologiska odjur, sjukdomar och dåligt väder.

lördag 9 juni 2018

Love, Simon och Oceans 8 - tävla om två av sommarens bästa filmer!


Sandra Bullock, Helena Bonham Carter, and Cate Blanchett in Ocean's Eight (2018)

Sommar på bio är en enda lång räcka av fantasilösa uppföljare och har-sett-dem-förr blockbusters, enligt gamla filmrecensenter. Men inte denna sommar!

Denna sommar har TVÅ av årets bästa filmer svensk biopremiär! 

Love, Simon, kritikerrosad bok som blivit kritikerrosad film - OCH stor publikfavorit - har svensk biopremiär den 15 juni.

Tävla och vinn - 10 biobiljetter och pocketböcker med filmomslag finns att vinna!

Maila bokpanda@gmail.com före den 25 juni och märk mailet Love, Simon.



Oceans 8 är en heist-movie där alla stora huvudroller, för ovanlighetens skull, spelas av stora kvinnliga stjärnor. 
Eller vad sägs om Sandra Bullock, Cate Blanchett, Rihanna, Helena Bonham Carter, Mindy Kaling, Awkwafina, Sarah Paulson och Anne Hathaway i samma film?


Oceans 8 har svensk biopremiär är den 27 juni.

Tävla och vinn - 8 biobiljetter finns att vinna!

Maila bokpanda@gmail.com före den 27 juni och märk mailet Oceans 8.

Love, Simon är utgiven på svenska av Rabén & Sjögren.

Filmerna distribueras av 20th Century Fox.

Ha en bra biosommar!

TK - admin.



torsdag 7 juni 2018

FILM: Love, Simon - En hjärtevärmande feel-good-film om att komma ut


Nick, Simon, Abby och Leah - kompisgänget som står i centrum i filmen Love Simon (2018).


Regi: Greg Berlanti
Titel: Love, Simon
Medverkande: Nick Robinson, Josh Duhamel, Jennifer Garner, Katherine Langford, Alexandra Shipp,
Jorge Lendeborg Jr., Keiynan Lonsdale, Miles Heizer, Logan Miller Talitha Bateman m.fl.
Svensk biopremiär: 15 juni 2018
Distribution: 20th Century Fox


Love, Simon är en kanondebut av Becky Albertalli som snabbt har blivit film av 20th Century Fox - och filmen en av årets allra bästa och mest värmande upplevelser på bio!



High school filmer hade sin peak under 1980-talet. Men Spider-Man Homecoming visade att high school filmen visst håller som genre. Och att den för att följa med sin tid bör uppdateras med en mer "diverse cast" - folk i USA kommer från så många olika ställen i världen. Det bör avspeglas i en high school film.

Men "diversity" i alla ära - fortfarande är det mycket, mycket sällsynt med en homosexuell huvudperson i en main steam film. I en indie film, visst. Som trogen sidekick eller "best gay friend" till huvudpersonen i en main stream film, visst.

Filmen Love, Simon är något så ovanligt som en feel-good/high school/romantisk komedi film där huvudpersonen är homosexuell och det är hans resa, hans agenda, hans livsval som räknas. Han får stå i rampljuset och inte bara vara hjältinnans "best friend".

Simon har inte kommit ut än. Men han är förälskad i en kille som kallar sig Blue - de mailar med varandra, det är allt. Blue går på samma high school - men vem kan Blue vara?

Denna lilla deckare är det som driver handlingen framåt.

Och så "hotet" att någon annan ska avslöja Simon som gay innan han själv hunnit komma ut i sin egen takt.

Här finns många typiska scener från high school genren - från en maskerad (Halloween) till ett känslosamt tal på en fotbollsmatch.

Filmen hade internationell premiär den 6 april --- och när Simon och Blue hittar varandra på ett nöjesfält blev det ett jubel i biosalongen som kan tävla med jublet under en final av en Star Wars film eller en Marvel-Avengers film.

En main-stream publik engagerade sig alltså totalt i en romantisk komedi om "getting the boy" istället för "getting the girl"! Yay!

Love, Simon är en film att bli glad av!

En unik film på många sätt - som använder de gamla high school, feel-good och romcom klichéerna på helt rätt sätt, och samtidigt gör något nytt av det.

Love, Simon har Sverigepremiär 15 juni.

Rekommenderas varmt!


Filmen Love, Simon är baserad på Becky Albertallis debutroman, som kom ut i pocketutgåva med filmomslag på Rabén & Sjögren, 8 maj 2018. Läs den!