FILM: Anemone: Övertydligt romantiserad film lockade Daniel Day-Lewis tillbaka från ensligheten och pensionen ...

Titel: Anemone

Regi: Ronan Day-Lewis

Manus: Ronan Day-Lewis, Daniel Day-Lewis

Producenter: Dede Gardner, Jeremy Kleiner

Medverkande: Daniel Day-Lewis, Sean Bean, Samantha Morton med flera ...

Land: UK, 2025

Betyg: 3

Aktuell: På blu-ray etc.

Inget extramaterial ingår.

Anemoner nedslagna av hagel stora som tennisbollar. Två bröder som springer på stranden som om de vore med i Chariots of Fire. Två bröder som dricker öl och äter chips som om de vore med i Kommissarie Morse. Två bröder som stirrar svårmodigt på varandra som om de vore med i ett Lars Norén drama. Två bröder som pucklar på varandra i skogen som om de vore med i Rumble in the Jungle.

Anemone handlar om två bröder. En av dem spelas av Daniel Day-Lewis och den andre av Sean Bean. Som inte dör i den här filmen. Daniel Day-Lewis har avbrutit sin pension (igen) för att vara med i sin son Ronans regidebut och Daniel har även skrivit manus tillsammans med Ronan. Det är ingen fenomenal film jämfört med vad Daniel Day-Lewis gjorde i sin ungdoms dagar (Ett rum med utsikt, Min vackra tvättomat) och det är ingen fenomenal film jämfört med de bästa filmerna som kommit ut i år. Det är mer som ett TV-drama, ett avsnitt i en längre serie om en trasig familj som ska läka ... och hade man lagt in ett mord kunde man kört det som miniserie à la Misstänkt.

Det är mest två griniga gamla gubbar som sitter och gruffar filmen igenom. En son och en fru finns någonstans i bakgrunden som biroller. Det är massor av vackra, övertydliga bilder. Man närapå frossar i naturromantik och symbolik. Som när en stor silverfärgad fisk flyter förbi i en fors. Eller när "the great white stag" med människoansikte visar sig för en av bröderna. Det är som en scen i Studio Ghiblis Prinsessan Mononoke. Eller för den delen Harry Potter. För nu är det inte handtecknat utan CGI eller AI eller något annat artificiellt.

De gamla legenderna - och de gamla legendarerna - är inte alltid så imponerande längre.

Det finns de som håller på och som älskas i evighet. Som Eva Rydberg, Ewa Roos, Siw Malmkvist, Christina Schollin ... och de som håller på ända in i det sista. Som Lill-Babs. Eller för den delen Downton Abbeys Maggie Smith. Man tramsar aldrig med någon pension som man ska göra comeback från. 

Men ... i det här fallet önskar man att Daniel Day-Lewis hade stannat kvar i pensionen. Det finns nog med griniga gamla gubbar att titta på redan.

Minnen, drömmar, hallucinationer och uppenbarelser avlöser varandra. Liksom övertydlig naturromantik och übertjusiga bilder och symboltyngd mättnad och tunga referenser. Och man önskar att den grinige gamle gubben fått sitta kvar i sin stuga i skogen - och vara pensionerad.

FILM: Scarlet - Fantastisk anime inspirerad av Shakespeares Hamlet (och Mad Max)

Titel: Scarlet 

Originaltitel: 果てしなきスカーレット, Hateshinaki Sukāretto;  'Endless Scarlet'

Regi: Mamoru Hosoda

Manus: Mamoru Hosoda

Animering: Studio Chizu

Producenter: Nozomu Takahashi, Yuichiro Saito, Toshimi Tanio

Originalröster: Mana Ashida, Masaki Okada, Koji Yakusho

Land: Japan, 20205

Betyg: 5

Aktuell: På blu-ray, 4K UHD

Massor av extramaterial, bland annat Mamoru Hosoda som berättar om sin relation till Hamlet och hur filmen har animerats.

Den japanska animefilmen Scarlet är ett fritt riff på Hamlet. Vi befinner oss fortfarande i Danmark, förr i tiden, kungen blir mördad av sin bror och brodern gifter sig med den glada änkan ... Men här är det en flicka istället för en pojke som ska hämnas sin far. Och det börjar med att hon är död ... Eller?

Scarlet har förgiftats av sin illvillige farbror och hon befinner sig i någon slags Mad Max liknande alternativ mellanvärld, som kallas The Otherworld. Det är möjligt att alla misslyckade Marvel-karaktärer förpassas hit. Man vet aldrig ...

Scarlet fortsätter att döda och såra mängder av fiender ... Tills hon träffar en kille från Tokyo, från vår tid, som går runt med sin första hjälpen låda och helar alla sårade. Inklusive dem Scarlet sårar. Han går efter henne likt en trogen hund. Hon hugger ner folk, han helar dem. Vilket par. Det här är väldigt roligt, makabert roligt, ännu roligare än Charlize Theron i Mad Max filmerna, mycket roligare än Deadpoolfilmerna och The Void.

I en fantasiscen får man se hur Scarlet och sjukvårdaren båda hade kunnat leva som ett vackert sjungande och dansande par i dagens Tokyo, diggande den trendigaste j-popen. Men Scarlet har inte den lyxen, att ha ett fredligt liv, varje dag, varje timme, varje minut är en kamp för henne. Förr-i-tiden var inte en dans på rosor. 

Parallellt med kärlekshistorien mellan danska Scarlet och den japanske sjukvårdaren så pågår en massa intriger. Folk som driver omkring i The Otherworld vill ta sig vidare till nästa nivå, där man ska kunna njuta av värdens vackraste ocean och havssköldpaddor. En drake av blixtar dödar slumpmässigt folk - men efter ett tag märker man att draken alltid dyker upp i situationer där det förekommer våld och hämnd. Ska draken också få tag på Scarlet eller ska den gullige sjukvårdaren lyckas skydda henne och ändra på hennes hämndlystna sinnelag?

Farbrodern vill fortfarande ha tag på och döda Scarlet (fast det är mycket möjligt att alla redan är döda)och han sänder ut olika illvilliga hejdukar för att få tag på henne. Rosencrantz och Guildenstern är de farligaste två lönnmördarna.

Hamlet handlar om hämnd. Scarlet handlar om förlåtelse. Det viktigaste är inte att hämnas, utan att kunna förlåta sig själv och gå vidare. Scarlet har ett land att styra, en framtid att skapa som kan rädda miljoner av människor. Hon kan inte unna sig lyxen att gå runt i The Otherworld och döda folk hipp som happ, bara för att hon är arg.

Studio Chizu påminner om Studio Ghibli - snyggt animerat, men framförallt snyggt tänkt. Som en modern Prinsessan Mononoke. Man tar upp alla möjliga konflikter genom århundradena och frågar sig: Måste vi ha det så här?

Sjukvårdaren från det moderna Tokyo visar på en annan väg. Vi kan försöka lappa ihop varandra och skydda varandra. Även om det verkar svårt till en början.

SCEN: Emil i Lönneberga på Teatergläntan - Hujedamig vilken kanonföreställning!

 

Titel: Emil i Lönneberga

Plats: Teatergläntan, Falkenberg

Manus och regi: Kålle Gunnarsson

Premiär: 1 juli 2026

Betyg: 5

Ida hissas upp i flaggstången, korven försvinner innan det stora kalaset, prostinnans hatt fattar eld och soppskålen går inte att använda för det sitter fast en liten pojke i den ... Japp, Emil i Lönneberga är tillbaka och det med besked! Teatergläntans 25-års jubileum firas med en överdådigt vacker och fartfylld produktion där en stor ensemble springer, dansar, sjunger och showar av hjärtans lust. De gamla, kära, kända sångerna framförs med ny dans och koreografi och stundom får man lite skolavslutningskänsla, fastän vi befinner oss mitt i den heta sommaren.

Ensemblen är en blandning av barn, tonåringar och vuxna och det här är den första premiären av två. Nästa premiär är på lördag, efter ett kostymgenrep på fredag kväll. Den ende som är med i alla förställningar är skådespelaren som innehar rollen som Emils pappa. Man kan lugnt säga att han kommer att få gott om motion i sommar.

Emil och Ida spelas i den här första premiären av ett verkligt syskonpar och de har fin personkemi på scenen. Man känner ett beskyddande drag från storebror, som när han ska försöka lära lillasyster vilka ord hon ska passa sig som ögat för. Lilla Ida är bara sju år och hon fullkomligt äger scenen när hon ensam står och tar ton med Lille Katt. Musiken svävar ut över en andäktigt lyssnande publik i Teatergläntan. Även de minsta åhörarna sitter som tända ljus. En stjärna är född. Charmtrollet Emil framför en hel del halsbrytande akrobatik, bland annat när han ska ta sig ur soppskålen genom att hänga upp-och-ner, och när han ska ta sig från snickerboa till korvboden. 

Det finns saker som idag kan upplevas som obehagliga när man ser de gamla Astrid-Lindgren-filmerna från 1970-talet. Ska en far verkligen jaga ett barn och skrika "förgrömmade onge"? Ska sonen behöva låsa in sig för att pappa ska få lugna ner sig i lugn och ro? Och hur är det med det där märkliga förhållandet till den gamle gubben drängen som tar med Emil ut för att bada naken? Allt detta  otidsenliga och knepiga har man undvikit i denna varsamma modernisering på Teatergläntan.

I den här uppsättningen så är pappa Anton mycket mer sympatisk. Hans raseriutbrott är ofta soloföreställningar där frustrationen stegras efter hand, som när han har problem med en dörr och ett fönster. Publiken skriker och kvider av skratt och vill inte att scenen ska ta slut. Det är lite Basil Fawlty i Pang i bygget över det hela. Det roliga är att se någon totalt tappa det - ofta samtidigt som han försöker smöra för överheten, som doktorn eller prästen eller Fru Petrell och låtsas att allt är normalt. Ingen speciell person behöver utsättas för ett raseriutbrott. 

Förhållandet mellan Emil och Alfred fångas speciellt fint på Teatergläntan. Emil ser ut att vara i tioårsåldern och Alfred ser ut som en ung tonåring. Förhållandet, när de leker tillsammans och hittar på saker, ser ut som det mellan en lillebror och en storebror. Förr i tiden var det vanliga att man slutade skolan vid tolv års ålder och sedan behövde man tjäna sitt uppehälle. Till exempel genom att tjäna som dräng eller piga. En tonårig Alfred, och även en tonårig Lina, känns alltså helt rätt. Kärleksscenerna dem emellan, där det ska svärmas och sjungas gamla låtar, är tragiska och komiska och rörande på en och samma gång. Hon är lite mer förälskad än han, men hon verkar mest vara förälskad i idén om att ha en pojkvän, inte i själva Alfred. Men han är ju den som ligger närmast till hands när det gäller att ragga upp en fästman ... Det är långt mellan gårdarna i det mörkaste Småland.

Det är en fantastisk ensemble som bär upp Emil i Lönneberga på Teatergläntan. Tillsammans bildar alla dansande, sjungande, springande, viftande, ropande, gestikulerande människor ett levande myller som gör att Lönneberga och Katthult kommer till liv. Och hästen som ska dra vagnen till doktorn i Mariannelund spelas av en riktig häst. Det ni! En sådan fin fjordhäst med tillhörande gammaldags vagn får man inte in på Lisebergsteatern! Flaggstången är förresten mycket högre än vad man kan ha på en inomhusteater. Den som spelar lilla Ida kan inte vara höjdrädd. 

Kålle Gunnarsson har gjort så många uppsättningar av Astrid Lindgren klassiker, under så många år, på så många platser ... Teatergläntan i Falkenberg, Lisebergsteatern i Göteborg, Intiman i Stockholm ... Den här senaste versionen av Emil i Lönneberga har något alldeles extra. Den utnyttjar Falkenbergs vackra natur, en skog där man lätt kan tänka sig att det ligger många fler småländska gårdar, och en gigantisk storslagen scen där hela Katthult med lätthet har fått plats att byggas upp. Det här är Emil i Lönneberga "all inclusive". Man känner sig inkluderad i Lönneberga och Katthult ... och Emil & Co springer till och med ett varv ut bland publiken. En liten varning utfärdas för lilla Ida när hon ska sjunga sin sommarsång och göra så att blommorna blommar ... hon kan (särskilt under varma dagar) även få för sig att vattna publiken ... Charmigare blötläggning har man aldrig varit med om!

Humorn och tajmingen och de musikaliska inslagen sitter med högsta perfektion och upplevd spontanitet. Det är smart, tajt och rappt. Det sitter som en smäck. Eller  ... som en liten pojke i en soppskål.

FILMCHALLENGE 1000 FILMS: En ung kvinna i Paris - Starkt drama i all sin vanlighet ...

Ett gripande drama om den unga judiska kvinnan Irène som drömmer om att bli skådespelare i Paris sommaren 1942. Trots att hennes liv präglas av glädje och ambition börjar krigets mörka skugga att påverka hennes tillvaro. Regi: Sandrine Kiberlain. I rollerna: Rebecca Marder, André Marcon, Anthony Bajon, Françoise Widhoff, India Hair m.fl. (Une jeune fille qui va bien)

Betyg: 4

SCEN: Vallarna firar 30 år med Saltstänk och smuggelsprit! Rekommenderas varmt!

 Skratten står som spön i backen!

SCEN: Saltstänk och smuggelsprit - Whisky Galore och Pang i bygget när Vallarna firar trettio fina år

 

Titel: Saltstänk och smuggelsprit

Plats: Vallarnas friluftsteater, Falkenberg

Premiär: 28 juni 2026

Spelas: Hela sommaren på Vallarna, och därefter ut på  turné

Regi: Pär Nymark

Originalidé: Pär Nymark

Manus: Pär Nymark och Annika Andersson

På scen: Ewa Roos, Jojje Jönsson, Annika Andersson, Jeanette Capocci, Mikael Riesebeck, Daniel Träff, Helena Aspeflo och Håkan Klamas

Betyg: 5

Det tisslas och tasslas och fnissas och skrattas bland buskarna. I år firar man 30 år med "svensk obesprutad buskis" på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg. Alla är här. Och de två största kändisarna av dem alla, nöjesnestorerna Stefan Gerhardsson och Krister Classon, sitter på den allra finaste bänken. Som statyer. Färdiga för att ta selfies med, för alla besökare. 

De verkliga Stefan och Krister finns också på plats, liksom familjemedlemmar, kollegor och många av de stora inom svensk nöjesteaters digra historia. Thomas Peterson har satt upp friluftsteaterföreställningar på Krusenstiernska teatern i många år. Hans fru Anna-Karin Palmgren har varit med i många produktioner. Mia Poppe debuterade på Fredriksdalsteatern som söt liten ängel och hon utbildar idag nästa generations stjärnor. Hennes man Niclas Strand var med i Soldat Bom på Vallarna, en av de bästa produktionerna. Musikalartisten Emmi Christensson, bland annat känd som Christine Daaé i The Phantom of the Opera på Her Majesty's Theatre i London. har grundat en kompletterande tradition till Vallarnas buskis med sina omtyckta och alltid slutsålda Musikalkväll på Vallarna. Adde Malmberg har bland annat skrivit och regisserat Fredriksdalsteaterns största succé genom tiderna, Pang i bygget, där han även spelat Basil Fawlty. Kerstin Granlund får representera GAS - Galenskaparna och After Shave - som drivit Lorensbergsteatern i många långa år. Framtiden är också på plats. Krister Classons barnbarn, tioårige Olle, går just nu skådespelarkurs och ska bli skådespelare när han blir stor. Tillväxten är säkrad. Manegen är krattad.

Givetvis är familj och vänner till alla de som arbetar på och bakom scenen på plats, och många är kända för musik, teater och revy. Sångkollektivet syns i publiken, liksom bandet Klockmajor som kommer att göra comeback på Vallarnas Allsångspremiär i år, tillsammans med Linnea Henriksson och Linnéa Lexfors. Teatergläntan, Falkenbergs andra stora friluftsteaterscen, representeras av grundaren och regissören Kålle Gunnarsson, som laddar för ett hejdundrande 25-års jubileum med Emil i Lönneberga.

Falkenbergsrevyn är digert representerad i publiken och på scenen briljerar  Falkenbergsrevystjärnan Daniel Träff genom att gång på gång ramla i alla möjliga naturliga och onaturliga sammanhang. 

Det ska vara "something old, something new, something borrowed, something blue ..." Komedidrottningen Annika Andersson var med då det begav sig för trettio år sedan. Det var även "something blue" - den förvirrade brevbäraren Dag-Otto Flink, spelad av Jojje Jönsson, som i år gör bejublad comeback. Ewa Roos, denna magnifika primadonna som bland annat är känd som parhäst till Eva Rydberg, var med på Vallarnas femtonårsjubileum. I år spelar hon en mycket rik änka med ett mycket gott öga till Dag-Otto Flink. Mikael Riesebeck och Jeanette Capocci, som är ett par i verkligheten, är numera så självklara på Vallarna att det är svårt att tänka sig att de inte alltid har varit med. Träff är en ny fullträff för Vallarna, inlånad från Falkenbergsrevyn. 

Efter att ha spelat kärlekspar de senaste två åren så får Riesebeck och Capocci nu spela ett par som det aldrig slår gnistor emellan. Riesebecks präst är för tråkig och för nykter och Capoccis partyprinsessa är för livlig och för berusad - och hon föredrar Daniel Träffs viga och ständigt ramlande spritsmugglare. Riesebeck dubblerar förresten roller i år, och en ännu roligare roll för honom och hans vältrimmade funny bones är att han iklädd tidens grällaste mode spelar Annika Anderssons obegripligt mumlande man, som längtar efter ett dopp i det blå. 

Alla dessa karaktärer möts på ett hotell som drivs av Basil Fawlty med fru. Ja, inte riktigt, men det känns som det. Att detta är ett fritt riff på Fawlty Towers, eller Pang i bygget, där allt som kan gå fel, går fel. Hotellägarparet smörar för helt fel gäster och förolämpar de gäster som de borde välkomna. Saker och människor kommer hela tiden på villovägar och Dag-Otto som hjälpreda får Manuel att framstå som ett läraktigt geni. Hotellägaren är hela tiden hunsad av sin fru och hon domderar och försöker förklara hur det ska vara. Lägg till detta stora mängder smuggelsprit, à la Whisky Galore, som försvinner och dyker upp på de mest oanade och opassande ställen, så har du årets skrattfest i ett nötskal.

Det här är ett underbart jubileum där skratten står som spön i backen och där ordvitsarna haglar och där den fysiska humorn blir allt mer halsbrytande och oväntad ju längre pjäsen fortskrider.

Saltstänk och smuggelsprit  är en fenomenal triumf för Vallarna, hela det hårt arbetande team som står bakom årets föreställning och alla de som byggt upp Vallarnas friluftsteater under decennier.

När alla årets stjärnor tackas efter en lyckad premiär, så är det tre veteraner som får de högsta hurraropen när konfettikanonerna avlossas och konfettiregnet faller ner och dränker publiken i färgglada serpentiner. De tre som startade allt en gång i tiden. Stefan Gerhardsson, Krister Classon och Bosse Andersson. Tioårige Olle följer med Krister Classon upp på scenen, för säkerhets skull, för att visa att det finns de som kan leverera på scen i trettio år till. Eller längre. Det känns tryggt. Svensk obesprutad buskis växer vidare. Under tiden: missa inte årets jubileumstriumf. Allt är precis som det ska vara. Spetsat med extra mycket extra allt. Det är svensk nöjeskanon - och det är kanonkul.

Bildspel från premiären:

Anna-Karin Palmgren, Thomas Petersson och Adde Malmberg.

Stefan och Krister och Krister

Stefan och Krister som staty och verklighetens Krister med barnbarnet Olle, blivande skådespelare.

Emmi Christensson, internationell musikalstjärna, född i Vessigebro, och grundare av supersuccéen Musikalkväll på Vallarna (som är tillbaka i år den 14 och 21 juli ...)

Packat med publik i solen, på årets varmaste dag ...

Krister Classon samtalar med återvändande skådespelare. Reunion at Vallarna 30 år!

Skådespelare och allsångsledare Robin Rösehag tillsammans med Kapten von Trapp,
alias Pierre Hagman, från Sångkollektivet.

Familjen Poppe-Strand: Mia Poppe, skådespelare och manusförfattare, Niclas Strand, skådespelare och musiker (känd bland annat från Soldat Bom på Vallarna), Alvin Strand, musiker och lillebror Poppe.

Emmi Christensson, Carl-Oscar Korenado från Klockmajor och Emmis man Teodor Geigant.

Kerstin Granlund från Galenskaparna After Shave och hennes man Mats Wedin njuter av föreställningen och (kanske särskilt?) skämten om Liseberg ...

Hela årets ensemble mellan producentbröderna Janne och Bosse Andersson.

Konfettikanonerna avlossas för att fira Vallarna 30 år - och Stefan (som viskar i Mikael Riesebecks öra) och Krister (som står bredvid producenten) har gjort årets ensemble sällskap på scen).

Mer konfettiregn från konfettikanonerna och tack för en kanonkväll ...

Publiktack!

Producenterna flankerar Stefan och Krister och årets regissör och manusförfattare Pär Nymark ...

Stefan och Krister och Olle. Skådespelarframtiden är säkrad!

FILMCHALLENGE 1000 FILMS: Kaspar Hauser - var och en för sig och Gud mot alla - Lättsmält och rolig klassiker...

En ung man dyker plötsligt upp i Nürnberg 1828, nästan oförmögen att tala och gå, med ett märkligt brev i handen. När Kaspar Hauser steg för steg lär sig språket och möter omvärlden avslöjar hans naiva blick samhällets fördomar och maktstrukturer. Regi: Werner Herzog. I rollerna: Bruno S. Walter Ladengast, Brigitte Mira, Willy Semmelrogge, Michael Kroecher m.fl.


Omdöme: Gammal klassiker som är oväntad rolig och "lätt tittad". Inget svårsmält pretto alltså.


Betyg: 4