lördag 5 september 2026

BOK: Himmelsbarnet - Stark och hemsk sann historia - om flykten hem genom andra världskrigets brinnande Europa



Titel: Himmelsbarnet
Författare: Augustin Erba
Förlag: Rabén & Sjörgren
Utgiven: 12 augusti 2026


Himmelsbarnet är en mycket stark och mycket aktuell skildring av vad som händer, vad som kan hända, barn på flykt i krigstider och kristider. Det är en sann historia baserad på händelser som utspelat sig i Augustin Erbas egen familj.

När boken börjar är tolvåriga Felicias största bekymmer att hennes katt Iris ska lämnas ensam hemma, hos en granntant som har en hemsk, aggressiv schäfer, medan hon själv och hennes mamma och pappa ska flyga till Budapest för att hälsa på mormor och morfar. Loftahammar verkar vara en lantlig idyll. Budapest är något helt annat. Året är 1939. Många är rädda för att kriget ska komma. Andra hoppas att kriget ska komma. I Budapest finns det de som hoppas att Hitler ska ta tillbaka Polen och den del av Ungern som rättmätigen tillhör Tyskland. I Ungern talas det både tyska och ungerska. Fint folk kommer och går hemma hos mormor och morfar. Bland morfars vänner finns det de som tillhör SS och Gestapo, de som stolt bär hakkorsbindlar runt armen, men också de som pilkorsrörelsen, de ungerska nazisterna.

Felicias pappa är socialist. Felicias mamma och pappa är mot nazister och högerextrema krafter i Sverige. Felicia är uppfostrad att tänka på alla människor lika värde. Men Felicia kommer ensam hem till mormor och morfar. Hennes mamma och pappa dör i flygkraschen på väg till Budapest och Felicia är den enda överlevande. Hon blir känd i tidningarna, nazisterna använder henne som symbol för deras egen okuvlighet, och hon får kändisnamnet Himmelsbarnet. Morfar är stolt som en tupp över att ha en sådan propagandafördel i sitt eget hem.

Felicia tycker om sin mormor, som är mycket yngre än morfar, men hon tycker inte om något annat i Budapest. Hon tycker inte om hur människor behandlas. Ingenting är som i Sverige. Och Felicia saknar sin katt. Hon bestämmer sig för att rymma hem till Sverige ... Men vart ska hon åka och hur ska hon ta sig hem?
Det blir en lång och farofyllt färd, längs vägen ser Felicia obeskrivliga hemskheter och får smaka den nya trendiga tyska apelsindrycken Fanta och får ta hand om en liten judisk flicka som övergetts av sina (förmodligen dödsdömda) föräldrar ... Det är mycket nya intryck att ta in för en oerfaren och föräldralös tolvåring. Kommer Felicia någonsin att hitta hem? Och finns det ens ett "hem" att hitta?




Himmelsbarnet är en av årets starkaste böcker. På alla plan. Den borde inte bara läsas av alla barn, utan även av alla vuxna. Det finns så mycket att tänka på och diskutera. För hela familjen. För alla familjer. Det här är en berättelse som inte väjer för det allra värsta. Och indirekt ställer den också frågan: Vart är vi på väg? Är vi på väg åt samma håll igen? Världen fylls återigen med föräldralösa barn, barn på flykt, och barn som har bevittnat vad inget barn - och ingen vuxen heller för den delen - borde behöva vara med om.


BOK: Bilder från honom ... You've Got Mail! i lyckad Y.A. romcom tappning ...

Titel: Bilder från honom

Författare: Linda Edgarsson

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgiven: 28 augusti 2026


När man skriver, och inte ser varandra i verkligheten, kan det vara lättare att vara sig själv. Lättare att lätta sitt hjärta. Lättare att inte vara så där blasé och tuff och cool och beräknande och allt det där som man SKA vara In Real Life ...

Det finns flera framgångsrika berättelser i den här genren. Cyrano de Bergerac skriver gammaldags brev på papper i en framgångsrik teaterpjäs som spelats i över hundra år. Tom Hanks och Meg Ryan mailar varandra i filmen You've Got Mail. Huvudpersonen i Love, Simon ... kärar ner sig i sin mailkompis Blue, som går i hans skola ... men vem av alla killar är Blue? Att han gillar Game of Thrones är knappast en hjälpfull ledtråd. Alla killar gillar Game of Thrones. Och hur tar man reda på vem, i en skola som verkar full av straighta, sportiga killar, som är gay? 

I Bilder från honom ... har man moderniserat den här intrigen och flyttat konversationerna till Snapchat. Selma kärar ner sig en en kille som är känd på TikTok. Drengen är snäll mot djur och mysig och trevlig och har en massa följare ... men ingen vet hur han ser ut. Eller hur gammal han är. Selma lyckas få en inbjudan till Drengens Snapchat, där han kallar sig för Kim, och snart är Selma och Kim störtförälskade. På Snapchat. De skickar bilder dagligen - utan att avslöja hur de ser ut. Det är genom bilderna, och de korta ordmeddelandena, som de lär känna varandra. Love is blind. Det spelar ingen roll hur de ser ut. Men vem är egentligen Drengen, eller Kim, hur ser han ut, hur gammal är han, vad heter han, var bor han, vad jobbar han med ... Tolvåriga Selma vet ingenting. Förutom att hon litar på att en kille som gillar djur måste vara snäll, han kan ju inte hålla på med grooming. Selmas bästa vän Nadja blir orolig. Selmas mamma blir orolig. Selma Snapchattar vidare ... 

En bra sak med boken är att Selma faktiskt berättar för sina närmaste vad hon håller på med och vem hon pratar med och att hon är kär i en TikTok kille som hon inte känner ... Boken är en romantisk komedi, men den hade lika gärna kunnat utvecklas till en makaber deckare/thriller om utnyttjande av godtrogna minderåriga och catfishing på nätet ... Man SKA inte lita på folk hur som helst och man ska ALLTID berätta för andra vad man gör på nätet och vem man pratar med och vem man ska träffa ... det där gäller även folk som är äldre än tolv år ...

Hela Selmas Ölandsvistelse ägnas åt att Snapchatta med Kim och snart kan hon inte somna utan att de har sagt godnatt till varandra med (icke avslöjande) Snapbilder från sängen.

Sommaren tar slut. Det  är dags för en ny skola. Selma ska börja högstadiet. Utan att känna någon alls, efter att sommarens flyttlass gått till någonstans på glesbygden där de flesta tycks hålla på med epa-traktorer och fotboll. Selma blir snabbt klassens tönt, den som tuffa Leo mobbar och som andra skrattar åt, hon gör bort sig gång på gång och råkar stå i vägen eller tappa saker ... Det är ju tur att Kim inte ser henne i verkligheten. På nätet, i Snapchat, kan hon fortsätta vara coola Selma som Kim gillar ... Någon som har koll. 

Selma klurar hela tiden på Kims identitet. Hon kommer fram till att han bor någonstans i samma lantliga område som hon själv. Efter ett tag kommer hon fram till att han går i samma skola ... och i samma klass. Det finns sjutton killar i klassen. Vem av dem är Kim?

Nu följer ett veritabelt detektivarbete. Ingen i klassen heter Kim. Selma lyckas få ner "vem är Kim" listan till tre olika huvudmisstänkta. Den förste misstänkte är Ellioth, en snäll kille som Selma brukar sitta med på bussen och i matsalen. Han gillar djur och vill ta med Selma ut på landet till en bondgård. Det märks att han gillar Selma, men han hamnade snabbt i kompisfacket (och alla som någonsin hamnat där vet hur svårt det är att ta sig ur kompisfacket ...) Den andre huvudmisstänkte är Kian, en snygg och spännande kille som bjuder på glass och som bjuder med Selma på fotboll. Selma hoppas lite mer på Kian än på Ellioth. Men ... sedan inser hon att klassens mobbare Leo passar in på Kim. Bland annat så struntar han alltid i mobilförbudet och Selma får en massa Snaps under skoldagen (när hon som duktig flicka lämnat in sin mobiltelefon ...) Kan två personer vara så olika, i verkligheten och på nätet? Ingen av de tre huvudmisstänkta är ju helt och hållet som Kim är när Selma och Kim är ensamma och blottar sina hjärtan på Snapchat ... 

Kommer Selma att gilla Kim, när hon väl får reda på vem Kim är? 

Och kommer Kim att gilla Selma, när han får reda på att den verkliga Selma är klassens mobbade tönt och inte alls så cool och smart och självsäker och rolig och slagfärdig som den Selma  han lärt känna på Snapchat?

Bilder av honom kombinerar en klassisk förälskelsehistoria av den typ som funnits i århundraden i brevromaner (och brevteater som Cyrano de Bergerac ...) , där insidan räknas mer än utsidan, samtidigt som romanen kombinerar känslornas resa med en veritabel modern deckare. För hur vet man vem som är vem och vad som är verkligt när man träffats på nätet? Och kan verkligheten leva upp till dikten ... eller rättare sagt till bilden vi skapar av oss själva och av andra och av verkligheten genom att få små ledtrådar på Snap? That is the million dollar question.



FILM: When Harry Met Sally ... Run, Sally, run! Be freeeee!



Titel: När Harry träffade Sally... Amerikansk långfilm från 1989.

Originaltitel: When Harry Met Sally... (SVT play).



Handling: En romantisk komedi som följer Harry och Sally, två vänner som genom åren diskuterar om män och kvinnor verkligen kan vara "bara vänner". Harrys och Sallys liv flätas samman under ett decennium av slumpmässiga möten och till slut börjar de ifrågasätta sina egna känslor för varandra. Regi: Rob Reiner. I rollerna: Billy Crystal, Meg Ryan, Carrie Fisher, Bruno Kirby m.fl. (When Harry Met Sally...)

Omdöme: Kan män och kvinnor vara vänner? Eller är det som i Gift vid första ögonkastet XL, man ska hålla koll på sin kvinna och hon får inte ha några manliga vänner? Mycket med den här filmen, När Harry träffade Sally, verkar mossigt och passé. Det är inte någon bra "rom" för det faller i den kategorin av filmer som tvingar ihop två karaktärer som inte passar ihop för att få ett "lyckligt slut". Det är inte ett lyckligt slut för HENNE - hon borde kolla på dramat Liv Strömqvist tänker på dig och inse att hon borde vara singel istället och lyckligare så ...
MEN ... filmen har två bra grejer. Back-up paret (där Carrie Fisher är helt underbar!) passar ihop och är roliga och dialogen av Nora Ephron ... hela dialogen är som en exposé av "socrathic method" där de olika parterna argumenterar för sin ståndpunkt ... Det är väldigt ovanligt att ha denna typ av peppriga dialog. Sedan är ju Meg Ryan skitsöt och borde bli ihop med någon som är skitsöt - typ Tom Hanks - inte filmens slusk som inte alls har samma star power. Eller look power. Om det nu är ett uttryck ... Killar som tror att de är roliga och snygga och framgångsrika och  ... att de har rätt hela tiden och att kvinnor inte får ha kvar sina killkompisar när de blir ihop ... det är inte en romcom det är en jäkla överlevnadsthriller. Spring tjejen, spring, snabbare än Forrest Gump! Innan det är för sent!

Betyg: 3



tisdag 1 september 2026

BOK: Jag överlevde tornadon i Joplin 2011 - Stark sann historia om fruktansvärt väderfenomen


Titel: Jag överlevde tornadon i Joplin 2011
Författare: Lauren Tarshis

Utgiven: September 2026
Översättning: Emeli André

Sidantal: 110

 ISBN: 978-91-8053-789-6


Stormjägaren Norman Gage ger elvaårige Dexter ett erbjudande han inte kan motstå: att få följa med och se en tornado på riktigt. 

Joplin är en trygg och vänlig plats. Dexters liv är egentligen ganska bra, men han är ensam. Hans bäste vän har skaffat nya vänner sedan han började med någon sport, och Dexter saknar sin storebror som numera är en SEAL. Dexter kan i alla fall få sin forne bäste väns uppmärksamhet (och hans lagkompisars uppmärksamhet) genom att berätta om storebroderns umbäranden och hjältemodiga bravader. Det är till och med spännande att höra om hur en SEAL bäddar sin säng på morgonen ...

Norman Gage är en gammal vän till Dexters pappa, därför får Dexter gärna följa med  på en spännande utflykt. De ska ju bara spana på tornados på avstånd. Det är inget farligt ... Men. Även en erfaren stormjägare har fel ibland, en gigantisk tornado lurar osynlig, gömd bakom en vägg av regn och moln, en så kallad dödsvägg ... och snart flyr Norman och Dexter för sina liv. De måste också varna människorna i Joplin ... Kommer det att finnas någon stad kvar efter tornadons framfart?

Jag överlevde tornadon i Joplin är en stark skildrig av hur snabbt vardagen och verkligheten kan förändras. De flesta av familjerna i Joplin har bott där i generationer, och snart är hela deras liv, deras arv, deras hem, deras affärer, deras gator ... ett minne blott.

Naturen har ofantliga krafter.

När äventyret är slut skriver Lauren Tarshis vidare om sin forskning, om verkligheten bakom boken, vilka verkliga karaktärer som inspirerat de fiktiva kariaärerana (verklighetens Norman Gage dog när han jagade tornados) ... och även varför hon alltid skriver om katastrofer. En ung läsare skrev och frågade varför hon alltid skrev om deprimerande saker. Lauren Tarshis tänkte efter och höll inte med. Hon tänker inte i första hand på katastrofen som drabbade Joplin utan på kämpaandan efteråt - hur alla hjälptes åt och byggde upp Joplin igen. Lauren Tarshis böcker handlar i första hand inte om katastrofer utan om mod, om hjälpsamhet, om solidaritet, om människors förmåga att studsa tillbaka när det ofattbara har hänt ... På så sätt är det upplyftande läsning. Dessutom vet man att den unge (fiktive) protagonisten alltid överlever. Det utlovas redan i titeln. Och Lauren Tarshis håller vad hon lovar. Hennes bcöer är ständigt New York Times bästsäljare och man skulle kunna säga att hon skapat sin egen genre: Katastroffeelgood. Vi börjar med skräck och katastrof och elände, men sedan slår människorna tillbaka och kommer igen ... och vi stänger boken med varma tankar av beundran inför människor som utför hjältedåd och överlever oerhörda prövningar. Kanske också med tankar på varför folk bor i en zon som garanterat drabbas av tornados, eller tsunamis (Tarshis förra bok) eller skogsbränder (Tarshis förrförra bok ...) Hemma är där hjärtat finns. Och många människor har sina hjärtan och sina hem i områden som drabbas av tornados eller översvämningar eller jordbävnningar eller skogsbränder ... Och nu för tiden verkar det som om naturkatastroferna kommer allt oftare och blir allt större. Fast tornadon 2011 i Joplin var varken den första eller den största ...


BOK: Spiongänget Uppdrag Manhattan - Greta Thunberg får en brasiliansk makeover



Titel: Spiongänget: Uppdrag Manhattan
Serie:  Spiongänget #5
Översättning: Torun Reuterswärd
Originaltitel: City Spies: Mission Manhattan
Bandtyp: Kartonnage
Utgivningsdag: 2026-08-05
Antal sidor: 352
ISBN: 978-91-8108-846-5 



Spiongänget är i Venedig för att skydda en klimataktivist som är hotad. Hon ska tala inför sina fans i Venedig och sedan ska hon åka  med miljövänlig båt till Amerika och tala inför FN ... Beatriz fans kallar sig själva för Svärmen och de klär ut sig till bin ... något som helt klart är inspirerat av Beyoncé, medan Beatriz själv mest känns som om Greta Thunberg har fått en brasiliansk  (bi-)vaxning.


När det gäller Spiongänget så följer vi mest killarna, det är deras relationer och känslor och hjältemodiga hjältedåd som står i fokus. Rio är den som blir kär i och som får rädda livet på Beatriz. 

Paris är ledaren och alfan i gänget. Kairo är nykomlingen som ser upp till de andra killarna, och de andra två får turas om att ta på sig ett slags storebrorsroll. Rio kan trolla och äta massor. Paris är ledartypen som kan charma folk genom att recitera en dikt om en haggis. Kairo är den osäkra lillebrorsan som saknar sin mamma som kanske (eller kanske inte) är en superskurk i stil med snubben som klappar en vit katt i James Bond filmerna. 

Väldigt mycket av den tidigare handlingen i serien om Spiongänget har handlat om den ondskefulla organisationen Umbra, som MI6 med det unga Spiongänget försöker motarbeta, och Kairos mamma kanske är en medlem ... eller också så är hon en god MI6 spion som infiltrerat organisationen för att spränga den inifrån. Vi vet inte. Och vi kommer inte ett dugg närmare att få veta något i hela denna bok. Som bara handlar om den bivaxade Greta Thunberg. Vilken besvikelse.

Kairo träffar sin luriga mamma Clementine i Venedig, och hon har en sexigt elegant och farlig mask på sig (det är mycket maskeradtema i boken) ... och det är allt. Så snopet.

Venedig är en intressant stad och James Ponti hinner med att lära ut massor både om forna tiders maskeradbalsfestande Venedig och dagens  klimathotade Venedig ...
Sedan blir det en tur till Skottland, där Paris hinner deklamera en hel dikt av Robert Burns, den som handlar om en haggis, och så blir det en retro tur till Brasilien där vi får veta hur Rio var när han var yngre ... (han var ett matvrak som trollade, och nu för tiden är han ett matvrak som trollar, så hela den här detouren var komplett onödig ...) och sedan kommer vi till Manhattan. För de som trodde att den här boken skulle handla om Manhattan, på grund av omslaget och på grund av titeln ... de har fått vänta väldigt länge på att läsa om Manhattan. 

Det finns massor av fakta om ambassader och diplomatisk imunitet (mer än i Dips) och så finns det massor av fakta om gamla bibliotek och de relativt .otillgängliga magasinen djupt under New York Public Library och Christopher Robins berömda gosedjur (som skildrats som Nalle Puhs kompisar i A.A. Milnes böcker). Det finns tillräckligt med random fakta för att små läsare ska klara random frågor i framtida avsnitt av På spåret.

Handlingen är lite klyschig med en massa  goda miljömuppar utklädda till bin och en massa onda företagsmänniskor och senatorer som vill exploatera regnskogarna ... Man hade kunnat ha mer nyans och mer g råskala. Är det rätt att som Beatriz förvägra folk att gå in i regnskogarna över huvud taget? Det kan finnas inspiration där till nya mediciner och nya drivmedel och nya lösningar, som man kan hämta utan att hugga ner ett enda träd. Och hur ska man skydda någonting som ingen någonsin besökt, man vet ju inte ens vad som finns där och vad dessa växter och djur behöver? Det verkar inte vettigt. 

Omslaget föreställer förresten Brooklyn, Sydney och Rion när de befinner sig på Manhattan, och ett åskväder närmar sig. Om du undrar vad det är för mening med tjejerna i Spiongänget ... Ja, Brooklyn är gängets Lisbeth Salander hackare, för varje spiongäng (och varje kuppgäng i varje film) ska ha med en kvinnlig hackare, det är standard nu för tiden, och hon kan deus-ex-machina lösa nästan vad som helst. Sydney gillar kläder och mode och letar upp fina kläder till alla på Manhattan, så de kan ta sig in på en fest för att skydda nästan-Greta-Thunberg. Kat är back-up-Lisbeth-Salander, hon ser världen som en massa pusselbitar och hittar en ny MacGuffin-infallsvinkel när de andra kört fast. Brooklyn och Kat sitter länge hemma och jobbar med en superdator medan killarna är ute på äventyr, lite som arbetsfördelningen mellan Penelope och Odysseys i Odysséen. Datorer är de moderna vävstolarna. Och idén med datorer lär förresten vara förresten baserad på vävstolar med hålkort.


Slutet är en cliffhanger. Det kommer mera i serien. Det finns ju uppenbarligen en hel del städer kvar i världen att åka runt till ... Och visst vore det kul om en av tjejerna hjältemodigt fick skydda en kille som blir kär i henne och ger henne en puss och en medalj ... Reverse Bodyguard. Någon gång får tjejerna dra ner lite på sin skärmtid och sitt shoppande ...

FILM: Obsession - Var försiktig med vad du önskar dig ...

 


Film: Obsession

Regi: Curry Barker

Medverkande: Michael Johnston, Inde Navarrette, Andy Richter med flera ...

Betyg: 2

Aktuell: 4K UHD, BD med flera format


Kommer ni ihåg Guy Ritchie filmen Aladdin, där Will Smith som ande förklarar att man ska vara försiktig med vad man önskar sig och hur man önskar sig det ... ?! "Make me a prince!" kan betyda att du förvandlas till en prins, eller att du får en förvirrad prins från långtbortistan som följer efter dig resten av livet. Huga. 

Nu hade ju Aladdin en ganska bra guide till önskandet, och han försökte vara osjälvisk och önska saker åt andra också. Men han fick lära sig en läxa ändå: tjejen han gillade blev inte kär i honom för att han förvandlades till rik prins, hon gillade istället den busiga gatpojken Aladdin. Han hade bara behövt fråga chans. Han hade inte behövt en magisk ande för att hjälpa till ... Det är också viktigt att påpeka att Aladdin aldrig önskar att Jasmine ska älska honom över allt annat i världen, han litar på sin egen charm och sina dance moves för att få sitt hjärtas dam innan ridån faller.  Det går inte att önska fram kärlek. Det är en av sagans gamla regler. Allt annat kan du önska dig - guld,
ädelstenar, palats, en skräddarsydd outfit till din tama apa ... Men man kan inte magiskt önska fram känslor.

Bear, huvudpersonen i Obsession, hade verkligen behövt se Aladdin.  Han hade också behövt gå en danskurs eller en charmkurs. Bear är nästan sjukligt blyg och tafatt när det kommer att tala med damer. Man börjar tänka på norrlänningen i Sällskapsresan II - Snowroller som efter en hel kvälls hembräntssupande lyckas klämma fram: "Ska  du ha en snus?".  

Bear är kär i sin tjejkompis och han försöker säga det, men han sumpar sin chans, gång på gång. Han lyckas inte ens klämma fram "Ska du ha en snus?". Han lyckas inte ens ge henne 

Han lyckas inte ens ge Nikki en present han köpt till henne, en "one wish" grej, så han bryter av presenten och önskar själv, att Nikki ska älska honom över allt annat i världen. Man ska aldrig önska mer än lagom. Och man ska absolut önska att tjejen ska tycka om att ha "egentid" så man hinner med allt man själv vill göra.  Hela filmen är som skräckversionen av en gammal stand-up rutin "girlfriends are crazy". Vi har tjugo minuter på oss att se den riktiga Nikki. Sedan ser vi mest den besatta Nikki, önske-Nikki. Den riktiga Nikki, som vill ha ett eget liv och skriva kärleksromaner, finns kvar och slåss om herraväldet i samma kropp som önske-Nikki. Men av den riktiga Nikki ser vi mycket lite. Det sägs att hon har föräldrar som bryr sig om henne, men vi ser inte skymten av dem under hela filmen. Inte ser vi heller några av hennes vänner eller släktingar och kompisar ur hennes sfär. Folk som kan undra vad fan som hänt med Nikki, varför det ser ut som hennes kropp, men ingenting av henne märks på ytan. 

Det sänker verkligen filmen att den i grund och botten är både gammaldags och misogyn. Från viktorianska galna damer (ofta klädda i vitt) till Glenn Close som kaninkokerska ... vi har sett den här skräcktropen så ofta, så ofta ... och stackars, stackars män som blir utsatta för dem. Hur är det med stackars Nikki? Hon utsätts för önske-övervåld av Bear, som egentligen är "a total creep" och inte alls någon ensam stackare som vi ska tycka synd om (vilket filmen ofta marknadsför det som), och det är väldigt sällan som det framhålls att Nikki är ett offer, hon skildras oftast som förövare, något oformligt som Nosferatu-liknande lurar i skuggorna ... som en kvinnlig vampyr redo att suga ut livskraft ur killen.

Filmen är bara om (och kanske av) en kille som lever med en mossig gammal tjejskräck. Passa dig för tjejbaciller!

Önske-Nikki behöver bekräftelse och kärlek, hon är klängig, hon är kontrollerande, hon har humörsvängningar, hon är ständigt i PMS-übermode, hon vill mysa, hon är svartsjuk, hon vill följa med när Bear ska ut med grabbarna, hon tolererar inte att dela Bears kärlek med hans husdjur, hon tolererar absolut inte att Bear har en tjejkompis, hon vill inte att Bear ska gå till jobbet, hon tejpar igen dörren så att Bear inte ska gå ut ...

Trollkvinnan Morgana fångade Merlin i ett träd och behöll honom för sig själv. Så gammal är den här typen av misogyn skräck. Se upp för galna tjejer/häxor/vampiga vampyrer/husdjursmördare ... Suck, suck, suck ... Och se upp för krävande flickvänner. Killar/män/gubbar har rätt att vara krävande i ett förhållande. Tjejer ska vara lättsamma och tacksamma och omhändertagande ... Det finns förresten en scen i dramatenpjäsen Liv Strömquist Tänker på dig! där Amy Winehouse är krävande som en karl och männen springer all världens väg (tidigare har den krävande mannen dragit till sig kvinnor som vill ta hand om honom ...) och en annan scen där Britney Spears är krävande och jobbig ... och Britney Spears i den pjäsen påminner om önske-Nikki här. Filmen förvandlar Nikki till ett objekt, ett tomt skal, som man kan hälla århundranden av trötta kvinnliga (skräck-)troper i. 

Generation Z och generation Alpha kanske inte fattar vilket gammalt misogynt mög de matas med i Obsession, eftersom det är förpackat under en glossig och förment hyllad modern yta. Filmen gör sken av att handla om manlig ensamhet i den moderna konstiga (dejting-)världen. Men den ignorerar kvinnlig ensamhet och att den riktiga Nikki vill ha både karriär och kärlek och berövas både och.

Besattheten med Obsession ... är helt enkelt överreklamerad.

FILM: Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour






FILM: Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour

Aktuell: på 4K UHD med mera ...

Betyg: 3



Billie Eilish gör intima och personliga tonsatta berättelser tillsammans med sin bror Finneas O'Connell. Hon vill mest av allt vara en jämställd polare med sina fans, ett "vi" som diskuterar och kommer framåt. Inte en diva som ska avgudas på piedestal medan fansen står runtom och beundrar med tappade hakor och stora ögon. James Cameron är raka motsatsen. Allt han gör är stort och episkt och upphöjt, gjort för att beundras med tappade hakor och stora ögon. Stora ögon som göms bakom 3D glasögon. Nu är biofilmen släppt på 4K UHD, och ja, den är bättre utan 3D. Ändå finns det något bombastiskt kvar som inte riktigt passar ihop med Billie Eilish och hennes musik. Djuplodande, tänkande, introvert.


Albumet Hit me hard and soft blev en succé. Hur är scenshowen? Billie Eilish är inte Taylor Swift eller Beyoncé. Här finns ingen häftig koreografi, ingen tjusig scenografi och inga häpnadsväckande klädbyten. Det finns en lasershow till Guess och det finns ett avslutande konfettiregn. Vilket party. Annars går det lika bra att lyssna till skivan och fantisera själv om olika bilder. Det är ju det som är så roligt med musik, man får bilder i huvudet.

Billie Eilish vill inte vara upphöjd entertainer, hon vill vara en polare och en storasyster till sin publik och James Cameron försöker fånga denna relation - vilket resuterar i många bilder på gråtande tonåringar. Display of affection.

När det gäller känslor, så imponeras man mer av Raye live i Royal Albert Hall ... hon visar känslor och publiken visar känslor men de gör det inte till en "display", det är mer äkta. Men så befinner vi oss också på en helt annan kontinent. 

Tillbaka till Billie Eilish. Hon skippar scenkläder och dansare och hon klär på sig själv och väljer sina egna kläder och hon borstar håret själv och sminkar sig själv ... något som få andra amerikanska stjärnor som säljer så här pass mycket kan tänkas göra. En intervjufilm hade varit intressant. För bilderna man får till musiken var intressantare när man lyssnade på albumet och blundande.