FILM: Greenland Migration - Butler som Moses på jakt efter det heliga landet ...

Betyg: 2

Gerard Butler  är tillbaka för att rädda sin familj ännu en gång, i uppföljaren till 2020 års Greenland äventyr som var bättre (eller i alla fall mindre dåligt) på alla sätt.

Efter världens undergång varit nära så går det rykten om det förlovade landet och familjefadern svär att han ska ta sin familj ditt ... även om han själv inte får njuta av det förlovade landets frukter. Är det där inte historien om Moses en gång till. Visst, Gerard Butler irrar inte omkring fyrtio år i öknen, men det känns som det. Och det sentimentala slutet där det ska gråtas över fadren som försakat allt för att leda familjen (eller sekten) till säkerhet. Herregud i mellerud. Att det fortfarande krämas ut den här sortens historier. Allt är så nedtonat och seriöst och gravallvarligt och ... hysch-hysch-visa respekt. Så långt från ett högljutt, bombastiskt och roligt äventyr som det hade kunnat bli. Längs vägen plockar man också upp en flickvän till sonen. Var det inte Moses som gjorde något liknande, eller om det var Noah ... ? Såg till att sönerna hade någon att para sig med i den nya post-apokalyptiska världen.

Någonstans börjar man fundera på om förra Greenland bär skulten till att Trump nu vill ha Grönland. Som en bunker för män med en stor tendens till självförhärligande och en ingen tendens till självdistans.

Hela filmen ser förresten ut som en urvattnad disktrasa. Var blev färgerna av? Tog de slut när filmvärlden gjorde Wicked ett och två?

Nej, tillbaka med lite färg och kul och lite självmedvetenhet och självdistans.

FILM Anaconda - Jack Black springer från Anna Anaconda ... men är inte så kul som i Minecraft

 

Film: Anaconda

Regi: Tom Gormican
Medverkande: Jack Black, Thandiwe Newton, Steve Zahn, Paul Rudd, Daniela Melchior, Ione Skye.

Musik: David Fleming
Filmfotograf: Marc Spicer
Manus: Kevin Etten, Tom Gormican

Aktuell: på 4K UHD, BD, DVD

Betyg: 3

Anna Anaconda, när ska bröllopet stånda, kanske redan på måndag ... i alla fall om Paul Rudd och Jack Black får ihop tillräckligt med stålar för att ta sig till anakondans djungel där de kommer att titta djupt i varandras ögon och bedyra varandra evig kärlek. Hur kan dessa två Hollywoodkomedigiganter aldrig ha fått göra en komedifilm tillsammans förr? Och hur kan man missa all komisk potential och låta dem spela fattiga underdogs när det är så mycket roligare att driva med rika Hollywoodstjärnor och deras reboots och franchises? Det här är som om man skulle gjort White Lotus med kulturarbetare som lever på existensminimum. Mycket mindre roligt.


Huvudpersonerana Doug och Griff är bästa barndomsvänner med en och samma dröm: att göra en remake av sin favoritfilm Anaconda. Efter en medelålderskris gör de slag i saken och de ger sig in i Amazonas djungler för att filma ... kaos är bara förnamnet på deras kaotiska och otursförföljda filminspelning, och allt ställs på sin spets när en verklig jättelik anakonda får upp vittringen på byte ... och detta leder till scenen "Jack Black sprintar med uppstoppat vildsvin för att överleva vildsint ormattack".

Tom Gormicans tidigare film, en metakomedi med Nicolas Cage med det passande namnet The Unbearable Weight of Massive Talent, har mer gemensamt med den nya filmen Anaconda än den gamla skräckfilmen Anaconda från 1990-talet som denna ska vara en remake eller reboot av. Denna Anaconda blandar ofta ihop interna skämt och självmedvetenhet med smarthet och innovativt tänkande, och ibland blandar den ihop att bara komma till filminspelningen med komedi, smarthet och innovativt tänkande.

Paul Rudd och Jack Black är pålitliga komediveteraner, men filmen som pågår runt det centrala bromanceparet slösar ofta bort mängder av möjligheter, både till komedi och spänning. Det blir mycket långsökt när filmteamet ska tvingas in i ännu mer fara och de ska konfrontera än ännu större och värre orm än den som de använder i filmen .. och så har vi problemet med Daniela Melchior och hennes karaktär. Hon är badass. Men ... filmens intrig kräver att hon kommer och går och försvinner lite när som helst för att kunna plockas fram senare och användas till filmens "big twist" ... och det blir långsökt på gränsen till überfånigt, eftersom stora delar av filmen utspelar sig på en liten båt. Var i hela världen kan hon ha tagit vägen? Det går inte att bara gå upp i rök på en liten båt!

Nu till ormen. Bigger isn't always better. Vi får nu en större orm än i 1997 års version och CGI effekterna har blivit bättre ... Men allt är mindre charmigt. Retro är inne, liksom animatronics, och här missar man den charmen. Det blir inga roliga skräcknärbilder på ormen. Visst dyker det upp folk från originalet och gör cameos. Allt annat vore tjänstefel. 

Hur bra är denna nya meta-reboot? Hur smart är det att gå från skräck till skratt? Ibland är det så dumt att det blir roligt, ibland är det så dumt att det bara blir dumt. Med skräck ryser man. Med komedi myser man. Båda genrer kräver fysisk respons av sina åskådare. Om rysningarna och skriken uteblir, om skratten och fnissen uteblir, då har man misslyckats. Och om du får fram både skrik och skratt, då har du lyckats med en skräckkomedi. Här lyckas man till hälften.

FILM: Five Nights at Freddy's 2 - Av med masken! - Masked Pizza Mascots är tillbaka!

Regi: Emma Tammi
Manus: Scott Cawthon
Baserad på: Five Nights at Freddy's 2 av Scott Cawthon
Producent: Scott Cawthon, Jason Blum
Medverkande: Josh Hutcherson, Elizabeth Lail, Piper Rubio, Wayne Knight, Matthew Lillard med flera ...

Aktuell: på 4K UHD, BD, DVD, med mera

Five Nights at Freddy's 2 har slagit rekord.

Det är den film som världens samlade kritiker sågat allra mest, men som publiken i förhållande till kritikernas dom gett högst betyg ... alltså "the biggest gap". Detta är ett fenomen som pågått under en längre tid, att kritiker och publik tycker väldigt olika (kolla till exempel på Rotten Tomatoes och se hur kritikerhyllade Oscarsvinnare som Emilia Pérez kan belönas med sågningar och  en urvält popcornsbehållare av publiken) men Five Nights at Freddy's 2 har slagit rekord ... i alla fall tills den erbarmliga dokumentären Melania (som handlar om Donald Trumps senaste fru) kom. Den sågades ännu mer av kritikerna och hyllades ännu mer av publiken (varför?) och har alltså just nu i skrivande stund rekordet för "the biggest gap". Men Five Nights at Freddy's 2 hade rekordet för en stund. Se den, analysera den och tänk efter ... hamnar du på kritikernas sida eller publikens? Spiller du ut din popcornskål eller lämnar du den upprätt?

När det gäller att välja sida ... är det faktiskt svårare än det låter. Popcornskålen är halvfull - eller halvtom. Beroende på hur man ser det.

Det här är ingen bra skräckfilm, man får vänta för länge på att det blir skräck, det är för mycket billiga jump scares, det är för mycket exposition och förklaringar, det kräver för mycket hemläxa och förkunskaper (inte Marvel-nivå, men ändå) för att man som publik ska kunna uppskatta allt ... Men ändå. Skräckfilmerna verkar över lag bli sämre och sämre. Och den här filmen är inte sämre än många skräckfilmer som kommit i modern tid.

Många moderna skräckfilmer känns inte ens som skräckfilmer. Och många succéer som får uppföljare gör uppföljare som är så mycket sämre, till och med de som är ganska bra (som Black Phone) blir mycket sämre.
Så hur mycket ska man gnälla när man ser en skräckfilm som ser ut som TV4 underhållningen Masked Singer och man känner för att ironiskt skrika "av med masken"?

Five Nights at Freddy's 2 är ofta rolig - ibland medvetet, ibland omedvetet - och man kan ju ha roligt tillsammans genom att se en sådan här film och kasta popcorn eller plastbestick på skärmen när det blir för fånigt och göra en liten happening av det.

Dessutom. Filmmakarna har verkligen tagit "uppdrag tillfredsställa fansen" på allvar. Det ska de ha credd för. Det finns med massor av referenser och bakgrundsmaterial. Det finns massor av extramaterial. Det finns sämre skräckfilmer och det finns sämre filmer baserade på spel. Och det finns många liknande twists i uppföljarna där de onda i ettan blir typ de goda i tvåan ... eller i alla fall de som vi hejar på. I brist på bättre.

Efter den här filmen kommer du i alla fall få rysningar när du ser marionetter och dockor i Masked Singer och fundera på när de ska överfalla David Hellenius. Vilket gör kvällarna med Masked Singer mycket roligare.

Och ... kolla in Elizabeth Lail och hennes rollprestation. Filmen lägger ännu en traumatiserad hjältinna, ännu en "final girl", till den ikoniska listan med Linda Hamilton, Jamie Lee Curtis och Sigourney Weaver, som försöker gå vidare och leva ett någorlunda normalt liv fast hon vet att det är typ omöjligt. Att se dessa hjältinnors kapitel två är alltid mer intressant än att se deras kapitel ett.

Och .... ännu ett plus i kanten. Specialeffekterna har uppdaterats på ett fint sätt sedan ettan. Animatronerna är snyggare, smutsigare, mer hard core och mer hotfulla. Man litar inte på CGi som används sparsmakat (för att vara en modern film) utan man kör mycket med praktiska effekter ... vilket har visat sig vara mycket praktiskt (och skrämmande) ända sedan Aliens och Terminators begynnelsedagar.

Fina miljödetaljer, cameos och referenser till spelserien är mumma för fansen. Man har jobbat med effektfull visuell styrka där neonljus och mörka korridorer kompletteras med retrodoftande estetik, rostig mekanik, dammig färgpalett och industry shabby chic. Tröttnar du på skräckintrigen kan du alltid tänka på att detta gör en comeback inom modern inredningsdesign.

Och fans  av den gamla Scream serien kan konstatera att Mathew Lillard och Skeet Ulrich är tillbaka i  samma film igen ... även om de tyvärr aldrig är med i samma filmruta och deras cameos  gärna hade fått vara större.

FILM: The Running Man - Stephen King nyfilmatisering haltar mer än springer ...

Film: The Running Man

Regi: Edgar Wright

Medverkande: Glen Powell, Josh Brolin, Colman Domingo, Michael Cera med mera ...

Betyg: 3

Aktuell: på 4K UHD, BD med mera ...


Edgar Wright är en av de bästa regissörerna, the new brit pack, som gjort några av de bästa och roligaste filmerna - från Cornetto trilogin till Last Night in Soho. Nu har har gjort sin mest påkostade film ... 

... men större lass med glass innebär inte alltid bättre kvalitet - eller för den delen mer smak. 110 miljoner dollar har det kostat för att göra en ny filmversion av Stephen Kings framtidsdystopiska roman Den flyende mannen. Det här känns varken som Edgar Wright eller Stephen King. Det här är urvattnad blåbärssoppa som inte tar någon framåt i spåren. Vad är det här? Hungerspelen spin-off? En mesig Y.A. roman i mängden? Går det ihop? Vad är meningen med det här? Medan många dystopier utspelar sig i en romarriket-light-version så utspelar det här sig i en värld som har AI ... vilket gör hela intrigen idiotisk och onödig, för man behöver inte få människor att göra saker för att sända det, det räcker att lägga upp AI-manipulerade bilder och få folk att tro på dem ... vilket också görs under filmens gång ... och därmed är filmen själv med på att underminera sig själv och sitt manus och någon eventuell logik i manuset. Just AI var inte så på tapeten när Stephen King skrev sin roman. 

Glen Powell (Twister, Top Gun: Maverick, Anyone But You) är känd som den nya generationens Hollywood filmstjärna (innan AI kommer och gör alla filmstjärnor obsoleta?) och han spelar Ben Richards, en man som ständigt är arg, argare än en man som heter Ove.  Han är fattig och har räkningar att betala och ett sjukt barn  och det är dyrt att vara sjuk (alltså: ungefär så som många folk har det i dagens USA) och hans lösning är att söka sig till TV-världen. Alla programmen är så dåliga att man undrar hur det finns budget att göra dem och hur någon kan tjäna något på dem ... man kunde lika gärna ösa upp AI-slop i stora skopor.

Ben kommer med i programmet The Running Man där det gäller att hålla sig undan och hålla sig vid liv i 30 dagar. Det blir alltså en annan nivå av fara än när Maria Montazami med dotter jagas av Robert Aschbergs hejdukar i Kanal 5 och avslutar varje lyckad dag med champagne. Ben och hans program är mycket mindre roligt än Maria Montazami och vilket program som helst, och dessutom är programmet långsökt, långsamt och ologiskt. Och varför det skulle leda till revolution ... ingen aning. Har inte folk evighetslånga talkshows som håller dem nedsövda, i stil med Sverige Live där det renoveras gjutjärnspannor och diskuteras matlagning och en tittare får ny stil? Varianter av det programmet finns i alla länder och fungerar utmärkt för att söva befolkningen.

The Running Man har filmatiserats förut - 1987 kom en version med Arnold Schwarzenegger.  Superfånig. Edgar Wright har däremot satsat på att vara så trogen förlagans dystra framtidsvision som möjligt och publiken skrivs på näsan och filmen tar sig själv på gruvligt, gravligt stort allvar. Med kritik mot media, klasskillnader och dokusåpor. Det går knappt att bli mer PK. Men ... är inte det som kritiseras också obsoleta varor och system? Det nya för att söva befolkningen och göra dem beroende är sociala medier, TikTok och små snabba klipp som äter upp din tid i  så små, små munsbitar att det är omöjligt att förstå hur de tillsammans kan bli timmar av skärmtid - dagligen. Och efter detta kommer säkert ett nytt helvete. The Running Man hänger inte med till framtiden, han hänger inte ens med i nutiden.

FILM: Bugonia - Grekisk-koreanska knäppheter blir till kammardrama med Stone och Plemons

Betyg: 3

Aktuell: på 4k UHD, BD med mera

De gamla grekerna skördade stora framgångar med knäppa och perversa dramer redan på antiken och vår tids poster boy för skruvade grekiska knäppheter är Giorgos Lanthimos, som nu är tillbaka tillsammans med två av sina favoritskådespelare ... som också råkar vara två av de hetaste och mest talangfulla Hollywoodskådespelarna.

Emma Stone och Jesse Plemons intar huvudrollerna med pondus och intensiv skådespelarglädje. Ingen kan väl hänge sig mer än Emma Stone ... fast den här gången slipper i alla fall hon äta hundratals citronpajer. Hon har bara rakat huvudet för den här udda installationen i genren perverst grekiskt knäppt.  Fast ... Bugonia är i ärlighetens namn egentligen i genren K-knäpp. Filmens motsvarighet till K-pop. Populära, knäppa, småperversa historier som omvärlden smaskar i sig snabbare än kimchi och kombucha. Frågan är: behövs det en amerikansk remake av en grek, av en redan perfekt, knäpp, koreansk sci-fi framgång? Det korta svaret är: Nej. Vad tillför en amerikansk remake? Helt enkelt att vi får se Emma Stone och Jesse Plemons i ett långt och ofta långsamt kammardrama. Stundom känns detta mer som Ingmar Bergman i en amerikansk remake - typ Scener ur ett äktenskap, skildsmässodramadelen. Stone och Plemons går rond efter rond, landing the punches.

Jesse Plemons spelar Teddy, en kuf som tror stenhårt på konspirationsteorier, han har läst på allt som finns darknet, och pluggat in alla Reddit-trådar och han är säker på att utomjordingar från Andromedagalaxen promenerar runt mitt ibland oss och att de kommer att bli ansvariga för planeten jordens imminenta undergång. Teddys plan är att kidnappa en utomjording och tortera hen, eller förhandla med hen, och förhindra mänsklighetens undergång. Utomjordingen spelas av Emma Stone, en stenhård chef som behandlar sina anställda som skit ... och här någonstans börjar man tänka på den gamla komedin Horrible Bosses ... Som faktiskt var mycket roligare (och där "kidnaping" stavas med ett p ...). Utomjordingen kidnappas (med två p), Teddy börjar tortera och förhandla, och det är självklart att allt kommer att gå åt pipsvängen. Medan originalet har en manlig utomjording kör denna remake med en kvinnlig utomjording. Men den uppenbara twisten på slutet är exakt densamma.

Ännu en onödig remake? Går allt ihop? Är det någon som bryr sig? Korta svar: Ja, nej och nej.

Det är roligare att äta citronpaj.

FILM: Springsteen: Deliver Me From Nowhere av Scott Cooper - Snyggt filmporträtt av en deppig Springsteen och Nebraska

FILM: Springsteen: Deliver Me From Nowhere

Regi: Scott Cooper,

Manus: Scott Cooper, efter Warren Zanes bok Deliver Me from Nowhere

Medverkande: Jeremy Allen White, Jeremy Strong, Stephen Graham, Odessa Young, Paul Walter Hauser, Gaby Hoffmann, Grace Gummer, Marc Maron, David Krumholtz, Matthew Anthony Pellicano jr. med flera ...

Betyg: 4

Aktuell: på BD etc.


Kocken i Disney-serien The Bear, Jeremy Allen White, har blivit affischnamnet för begreppet "hot rodent boyfriend" - och nu för The Boss. Men det här är ingen fullständigt Springsteen biopic, filmen handlar bara om tillkomsten av albumet Nebraska från 1982.

Bruce Springsteen var en lidande gitarrsnubbe som kände att han tappat bort sig själv mer och mer ju större han blev som artist. Svaret var att gå tillbaka till rötterna och att leta efter sig själv.

Nebraska blev Bruce Springsteens sjätte album, där bossen fajtas mot sina inre dämoner på ett nästan Bergmanskt sätt - det är spöken som inte lämnar honom ifred, det är smärtsamma minnen som ska dissekeras och det är relationen till rötterna. Verket har integritet. Filmen är däremot konventionell. Kanske en förolämpning mot hard core fans, för så här kan väl ingen ha tänkt sig Nebraska-Bruce, eller kanske en förolämpning mot filmvetare, för det här är en film som verkligen målar upp allt så förutsägbart, nummer efter nummer.

Biopics brukar välja mellan korta nedslag för de redan frälsta (som i alla fall kommer att klaga på filmen, eftersom de själva är större experter på sin idol än alla manusförfattare/regissörer/skådespelare) och porträtt som ska omfatta hela wikipedia sidan, där barndomstrauma och uppgång och fall (och eventuellt uppgång igen) är stapelvaror inom dramaturgin.

Det här är en biopic som velar mellan de två vägarna. Smal stig, fokus på Nebraska. Bred landsväg, fokus på hela wikipedia sidan och barndomstraumat och huvudpersonens trasiga, såriga relation till fadern. Det senare är en stapelvara inte bara inom biopics utan inom i stort sett all film, i alla fall all amerikansk film och mainstream Hollywoodspektakel. Som nu senast Predator: Badlands. Där sonen tar fadern av daga, efter att han brottats med sina egna dämoner, och här löser man konflikten med ett slags kram - sonen ska sitta i faderns knä ... en scen som är så knepig så att den antingen måste vara sann eller väldigt, väldigt dåligt påhittad.

Filmen Springsteen: Deliver Me From Nowhere är dessutom väldigt, väldigt övertydlig.

Karaktären Jon Landau tolkar hela tiden Springsteens musikaliska process - det är lite som om man slagit på SVT:s syntolkning och teckenspråkstolkning och tydligare tal, allt på samma gång ... och toppar det hela med detaljer om olika inspelningstekniker och mackapärer och vad ljudtekniker pysslar med.

Den som älskar vinyl får här sitt lystmäte när det gäller närbilder på läckert snurrande vinylskivor ... Det finns ständiga reklaminslag för apparaternas produktnamn (jag hör i fantasin SVT:s syntolkning lägga till "... och det finns även andra märken ...")

Stephen Graham, så bra i Netflix serien Adolescence och som labil kock i Boiling Point ... (en så mycket bättre kock-serie än The Bear) är med som en mycket enkel, tvådimensionell pappa-figur.

Det blir aldrig något djuplodande far-och-son porträtt. Det blir aldrig något djuplodande musikporträtt. Man är väldigt väldigt upptagen och närapå autistiskt upphetsad över att prata om de olika tekniska prylarna och själva inspelningen. Där ligger fokus.

Jeremy Allen White som the boss? Inte alls lik. Varken utseende eller rörelsemönster eller röst. Allt är fel. Förutom New Jersey-dialekt och jeans som inte passar (märke: Levis .... men "det finns också andra jeansmärken"). Det hela är som en karaokecover. Någon har piggat upp sig till AW - efter jobbet som kock på stjärnkrogen - men det är inte övertygande. Dock ett bra försök.  Varför ska man förresten se någon klä ut sig till Springsteen och hitta på saker runt honom, när originalet finns på riktigt? Det som är bra är extramaterialet, birollerna och hela tolkningen av 1980-talet på landet ... som är långt från de neondoftande citytolkningar som vi brukar se av 1980-talet.

FILM: Sisu 2 - Sisu: Road to Revenge är ultravåld 2.0

Sisu 2.0

Film: Sisu: Road to Revenge

Regi: Jalmari Helander

Medverkande: Jorma Tommila, Stephen Lang, Richard Brake med flera ...

Betyg: 3

Aktuell: på 4k UHD, BD med mera ...

KAJ lärde världen att bara bada bastu. Aatami Korpi lär världen finsk sisu. Det är väl inte konstigt att Finland är världens lyckligaste land ... ? 

Yksi, kaksi, kolme ... megakaxig ... (mega-kaksi?) machomannen Aatami Korpi vägrar att dö - igen - i finländaren Jalmari Helanders våldsamma Sisu-uppföljare. Här är "lagom" inte alls tillräckligt, och "för mycket" är heller inte alls i närheten av tillräckligt ... Det är extra mycket ultravåld i nära nittio minuter, i en uppföljare som är bättre än ettan, och det är medvetet överdrivet och dumt, med glimten i ögat ...

Det är så överdrivet att man bara kan skratta.

Den guldgrävande och stoiske finländske machoknutten Aatami Korpi (spelad av Jorma Tommila) introducerades med buller och bång och blod i filmen Sisu för ungefär två år sedan - och nu är han tillbaka. 

Andra världskriget är förbi, Ryssland  (eller Sovjetunionen) har helt fräckt gluffat åt sig stora delar av östra Finland, Aatami åker över den nya gränsen när han ska montera ner sitt gamla hus där familjen mördades av sadistiska ryska soldater och han planerar att senare bygga upp sitt hem på nytt någonstans i Finland. Får Aatami leka Byggare Bob i fred? Absolut inte. Ryssarna skickar ut officeren Igor Draganov (Stephen Lang) med sina hejdukar för att döda Aatami innan han når gränsen. Men Aatami är svårare att döda än Bruce Willis i hela Die Hard serien. Det här är ultravåld 2.0. Och kanske någon slags aggregationsterapi för alla människor, och deras anhöriga, som utsatts för ryssarnas övergrepp, mord och våldtäkter genom tiderna? Historien upprepar sig. Gång på gång.

Det är inte många repliker i filmen, men det här är inte en film som någon ser för vitsiga dialoger eller verbal förmåga över huvud taget. Filmen är medvetet orealistisk, överdriven och överdrivet våldsam. Och filmen rullar obönhörligt och effektivt fram mot det ultravåldsamma slutet och en episk final battle ... eller? Slutet är inte säkert. Visst kan det bli en Sisu 3.0.