FILM: Sisu 2 - Sisu: Road to Revenge är ultravåld 2.0

Sisu 2.0

Film: Sisu: Road to Revenge

Regi: Jalmari Helander

Medverkande: Jorma Tommila, Stephen Lang, Richard Brake med flera ...

Betyg: 3

KAJ lärde världen att bara bada bastu. Aatami Korpi lär världen finsk sisu. Det är väl inte konstigt att Finland är världens lyckligaste land ... ? 

Yxi, kaxi, megakaxig ... machomannen Aatami Korpi vägrar dö - igen - i finländaren Jalmari Helanders våldsamma Sisu-uppföljare. Här är "lagom" inte alls tillräckligt, och "för mycket" är heller inte alls tillräckligt ... Det är extra mycket ultravåld i nära nittio minuter, i en uppföljare som är bättre än ettan, och det är medvetet överdrivet och dumt, med glimten i ögat ...

Det är så överdrivet att man bara kan skratta.

 Den guldgrävande och stoiske rinländske machoknutten Aatami Korpi (Jorma Tommila) introducerades i filmen Sisu för ungefär två år sedan - och nu är han tillbaka. 

Andra världskriget är förbi, Ryssland  (eller Sovjetunionen) har helt fräckt gluffat åt sig stora delar av östra Finland och

 Aatami åker över den nya gränsen  när han ska montera ner sitt gamla hus där familjen mördades av ryska soldater och , där hans familj brutalt mördades av ryska soldater under kriget, och Aatami planerar att senare bygga upp sitt hem på nytt någonstans i Finland. Får Aatami leka Byggare Bob i fred? Absolut inte. Ryssarna skickar ut  officeren Igor Draganov (Stephen Lang) med sina hejdukar för att döda Aatami innan han når gränsen. Men Aatami är svårare att döda än Bruce Willis i hela Die Hard serien. Det här är ultravåld 2.0. Och kanske någon slags aggregations terapi för alla de som utsatts för ryssarnas övergrepp, mord och våldtäkter genom tiderna? Historien upprepar sig. Gång på gång.

Det är inte många repliker i filmen, men det här är inte en film som någon ser för vitsiga dialoger eller verbal förmåga över huvud taget. Filmen är medvetet orealistisk, överdriven och överdrivet våldsam. Och filmen rullar obönhörligt och effektivt fram mot det ultravåldsamma slutet och en episk final battle ... eller? Slutet är inte säkert. Visst kan det bli en Sisu 3.0.

FILM: Nürnberg - Russel Crowe äger, Malik ser och lär ...

 Nürnberg

Regi: James Vanderbilt

Medverkande: Rami Malek, Russell Crowe, Leo Woodall, John Slattery, Michael Shannon, Mark O’Brien, Colin Hanks med flera ...

Betyg: 3

Aktuell: på 4kUHD, BD etc.

Regissören och manusförfattaren James Vanderbilt har imponerat med porträtt av ondska förr, som när han skrev manuset till regissören David Finchers Zodiac.

Nu har Vanderbilt inriktat sig på rättegångarna i Nürnberg, där ledande nazister efter andra världskriget skulle ställas till svars.  Fokus ligger på Hermann Göring (forne Gladiatorn Russel Crowe),  den högst rankade ledaren av Tredje riket, som ställdes till svars för sina handlingar - Adolf Hitler begick självmord i sin bunker. Förtjänar alla "a fair trial"? Svaret här är ja. Psykiatern Douglas Kelley (Bohemian Rhapsody Oscarsvinnaren Rami Malek) ska bedöma hur pass "friska" de anklagade är och till sin hjälp har han en duktig gullig tolk (Leo Woodall från senaste Bridget Jones filmen).

Vanderbilt själv har i flera intervjuer sagt att han haft Hannibal Lecter i tankarna när han skrev Görings roll i filmen ... Innebär detta att Rami Malek ska föreställa Jodie Foster?  Ja, båda kan i alla fall sjunga och dansa ...

Behållningen i filmen är Russel Crowes insats. Svagaste kortet är Rami Malek. Och att det är en sådan där fin, pretentiös, klassisk Hollywoodfilm där man ska prata om ondska, godhet och människans valfrihet där en mängd kända manliga karaktärsskådespelare får fina, matiga roller och rejäla repliker och monologer ... och vad får de kvinnliga skådespelarna? Tre miniroller som mest kan ses som cameos. Samtliga är klyschiga kvinnokaraktärer, rena rama schablonerna, ingen har några vettiga repliker, ingen har någon vettig "screen time".  Kelley framstår mer och mer som en oprofessionell idiot. Han smugglar ut Görings brev till hans käresta och flirtar hejvilt och totalt omotiverat med en kvinnlig journalist. Filmen hade blivit bättre om man strukit detta. Och fått ännu färre scener för kvinnorollerna. Filmen är sorglig i sin människosyn på så många sätt - men inte i första hand på det sätt som filmmakarna tänkt sig.

Film: One Battle After Another - "Oscarsbait" lockar till sig One Award After Another ...

 

Film: One Battle After Another

Regi Paul Thomas Anderson, med Leonardo DiCaprio, Teyana Taylor, Chase Infiniti, Sean Penn, Benicio Del Toro, Regina Hall.

Aktuell: 4K UHD och BD

Betyg: 3

Regissören Paul Thomas Anderson har värvat sin kompis Leonardo DiCaprio för att kasta sig in i ett en actionkomedi om vänsteraktivister som slåss mot en vit makt elit. Make America Great Again ... Eller`?

Den här filmen känns oerhört tam och de här människorna känns som pappersklippdockor jämfört med alla de modiga människor som på riktigt protesterar mot ICE - och två av dem har skjutits till döds. I verkligheten. Leonardo DiCaprio gör samma grej som han gjort i alla sina senaste filmer. Färgade Foxy Brown liknande kvinnor hamnar i samma roller och i samma situationer som de alltid hamnar i.  och Benicio Del Toro är också som vanligt. Sean Penn känns lite trött. Men han kan nog  spela en sådan här skurkroll i sömnen. Om du skulle råka slumra till så är det rejält med buller och brak hela filmen igenom för att väcka dig med jämna mellanrum.

Den samma filmen 

Ku Klux Klan-infiltratören som går att se på SVT play ända till och med 2027 är mycket bättre --- för det handlar om en modig männisak som faktiskt på riktig vågar göra något åt vit makt idioterna.

Det här är ett slags låtsas-mod i en feg film som folk ger - och kommer att ge - en massa filmpriser, för att klappa sig själva på axlarna och gratulera sig själva för sitt eget låtsas-mod, istället för att göra något på riktigt.

Genren är förresten actionkomedi, och actiondelarna är sådär, och komedidelarna saknar tajming och humor. Så av actiondelen och komedidelen fungerar ingen, och de fungerar ännu sämre tillsammans. 

Vad hände med tur, talang och tajming i amerknaska actionkommedier? Point Break, med bankrånarpresidentsurfarna, hade allt, One Battle After Another har inget. Det är snarare ännu en självgod scen efter en annan som staplas på varandra. För att dingla med bete inför Oscarsjuryn ...

Fågel, fisk, mittemellan? Mest fisk - och röstfiske. Och filmen är på tog för lång.

 Buddyactionkomedin "Midnight run" var bättre. Och kortare.

FILM: Predator: Badlands - Firma robot och rovdjur är en duo vi är redo att heja på en gång till ...

 

Predator: Badlands

Regi Dan Trachtenberg, med Elle Fanning, Dimitrius Schuster-Koloamatangi, Mike Homik.

Betyg: 4

Aktuell: på 4K UHD och BD

Predator: Badlands sneglar lite lagom på Alien franchisen, kommer med lagom mycket fanservice och är samtidigt lagom fristående och gör lagom mycket sin egen grej, samtidigt  som man känner igen så mycket från annan fantasy/sci-fi/skräck. "The bad guy" som ska få sin egen story line, "the villain" som ska recastas som "the hero". Det har funkat för alla, från Terminator Schwarsennegger till före detta onda fén Maleficent. Något som trendar på kultursidorna (och inte bara där) är allt snack om toxisk maskulinitet, och huvudkaraktären i Predator: Badlands lär sig sakta men säkert att ta avstånd från toxisk maskulinitet, att inte bli som sin far, att värdesätta att vara en "alfa" på sitt eget sätt, som en alfa varg som tar hand om sin flock ... Fast sonens uppror mot fadern och hans värderingar är i och för sig inte något nytt inom populär kultur och fin kultur - från antikens dramer till Carl Jungs psykolanalys, "patricide" (där sonen gör slut på fadern, intellektuellt så väl som fysiskt) är stapelvaror inom dramtiken. 

Nu ska man inte bli avskräckt och tro att Predator: Badlands är för intellektuell, här rullar huvuden snabbare än i Röde orm och ett zombiespel kombinerat. Och i centrum står en omaka vänskap, i stil med den i The Mandalorian, där en gullig robot (spelad av Elle Fannin) blir vän med predatorvarelsen (spelad av Dimitrius Schuster-Koloamatangi) och denna duo knatar vidare sida vid sida genom hela äventyret.

En stapelvara i gammal skräck,  speciellt under den viktorianska tiden, är den onda tvillingen, och Elle Fanning får njuta av att spela ond tvilling också --- eller snarare: ond tvilling robot. 

Predatorn var  en gång i tiden förresten Arnold Schwarzeneggers gamle nemesis, och nu har hen gjort samma resa som Terminator gubben själv - från skurk till motvillig hjälte, genom sina val och genom att strunta i den nedärvda "förhands programmering" som familjen och hans kultur pådyvlat honom. Även robotarna verkar ha valmöjligheter och kan ignorera programmeringen från det där ondskefulla företaget som alltid  dyker upp i Alien filmerna.

Det är mer humor än vanligt och mer gulligheter än vanligt och mer moralkakor än vanligt nu när Predator är inne på sin nionde film ... och att döma av slutet så är tian redan planerad, klappad och klar.

Och visst är vi redo att heja på firma robot och rovdjur en gång till ...

Massor av extramaterial och för alla som alltid  älskat denna franchise och även Alien och Aliens ... så är detta så klart måste-ha i sci-fi/fantasyhyllan. En av de bästa filmerna i denna serie av alla de  som kommit på senare år.

BOK: Woman Down av Colleen Hoover - Romantiserad stalking och knepig autofiktion

Woman Down

Colleen Hoover
Antal sidor330

Utgivningsdatum2026-01-13

FörlagLovereads

ÖversättareKatarina Jansson

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Woman Down

ISBN: 9789190030059

Colleen Hoover  är tillbaka efter en lång hiatus. Den nya boken inleds med ett brev till läsaren att detta är inte på riktigt, deet är en roman, det handlar inte på något sätt om henne själv ... När måste man säga att en roman är påhittad? Thou protests too much. Visst, det har blivit ett problem med autofiktion, att författare försöker sälja sig själva och sitt eget liv, men när de får kritik gömmer se sig bakom fiktionsblanketten. Det här är bitvis så likt verkligheten att författaren måste börja med en disclaimer.

Woman Down inleds med att huvudpersonen, en författare, har fått en bästsäljande roman filmatiserad och filmatiseringen har gått åt helvete, liksom efterspelet ... och det är svårt, mycket svårt, att inte tänka på Colleen Hoover och Det slutar med oss ... Efterspelet där verkar kunna fortsätta i evigheter, med allt bittrare eftersmak. Och så har romanens författarinna drabbats av skrivkramp och inte fått ur sig en bästsäljare på ett par år ... vilket också påminner om Colleen Hoover själv. Man och barn är vana vid att feta paychecks dimper ner med jämna mellanrum, att inte kunna skriva är inte ett alternativ. Vilken smörja som helst kan ju krängas ut på hyllorna, bara det är ett namn som säljer.... och boken som författaren skriver i själva boken heter just Woman Down. Colleen Hoover kunde i alla fall hittat på en annan fiktiv titel till fiktionens författare.

Inledningsvis träffar vi Petra Rose som efter ett massivt drev tappat förmågan att skriva. Pank och förtvivlad drar hon sit tillbaka till en stuga vid en sjö i en skog, där hon ska sitta i avskildhet och få inspirationen att flöda (liksom pengarna ...) Hon ska rädda sin karriär till varje pris. Hon baserar sin romankaraktär på sig själv och den manlige hjälten ... Hur ska hon få inspiration? Petra träffar Saint och baserar Cam på honom. Hennes kvinnliga huvudperson Reya råkar ut för alla möjliga hemskheter, och det gör även Petra. Bland annat så blir hon överfallen i sitt hem och bunden vid en stol och misshandlad. Det är Saint som utsätter henne för detta, så att hon ska få "inspiration". Petra bagatelliserar skadorna - som dokumenterade skulle kunna leda till åtal för grov våldtäkt - och romantiserar sin våldsamma stalker och tänker att det är hon själv som varit otydlig med instruktionerna. Hm. 

Allt annat än ett direkt "ja" är inte samtycke. Att skuldbelägga sig själv efter ett överfall är helt fel - och helt fel "romantiska ideal" att föra vidare till Young Aduld Readers, som är CoHos största fanbase. När det gäller handlingen ... det är mest våldspornografi. Alltså överfall blandat med sex och sex blandat med överfall. Det blir ingenting av den utlovade thriller intrigen, hur är det med mordet-slash-självmordet i början och allt annat skumt som händer? Allt rinner ut i sanden. Att planera deckare och thrillers kräver en del - när det gäller brott, motiv, misstänkta, utredning, upplösning, alibis, plot twists och så vidare ... Colleen Hoover har skippat allt detta. Förutom två väldigt märkliga plot twists på slutet när det gäller Saints identitet och motivation. Och en märklig sista mening som öppnar upp för en uppföljare och mer "sexig stalking" för författare Petra Rose.

Det här är en bok som aldrig borde ha blivit skriven och definitivt aldrig publicerad. Det är som Nora Roberts light. Och en sämre version av Verity som Colleen Hoover redan skrivit. Boken är klart underkänd som thriller deckare och det är absolut inte heller romance. Tänk själv om ett tjejgäng överfallit en tjej i deras fotbollslag och gett henne samma skador som Saint ger Petra i den här boken. Det hade varit tal om grovt överfall, mobbing, stalking, misshandel med mera. Men eftersom samma våld kopplas ihop med sex ska det vara romance? Har de aldrig hrt talas om samtycke i USA`? Våld är våld - även när det blandas med något annat.

BOK: Once Upon a Broken Heart av Stephanie Garber - One hot mess ... i flera delar

 

Titel: Once upon a broken heart (svensk utgåva)

Författare: Stephanie Garber
Serie: Once upon a broken heart (del 1)

Antal sidor: 371

Utgivningsdatum: 2025-05-15

Förlag: Fenix

Översättare: Carina Jansson

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Once upon a broken heart

ISBN: 9789189988002

"Evangeline Fox växte upp i sin älskade pappas förtrollande kuriosabutik där hon fick höra legender om de odödliga. Som den sorgsne Hjärter prins. Hon vet att hans krafter är mytomspunna, att hans kyss är värd att dö för och att en överenskommelse med honom sällan slutar väl.

Evangeline har trott på ett lyckligt slut så länge hon kan minnas - ända till hon får reda på att hennes livs kärlek ska gifta sig med någon annan, och hennes drömmar krossas."

Stephanie Garber, känd för Caraval, är tillbaka med en ny serie som känns som Caraval fan-fiction. 

Även på svenska har den internationella bästsäljaren fått titeln Once Upon a Broken Heart ... Förlagen översätter snabbt så att allt klirr i kassan inte ska hamna hos den amerikanska utgivaren, eftersom romantacy trender kommer och går så snabbt. Sedan kan man också konstatera att många väljer originalet ändå eftersom det är "cringe" med romantacy hångel på svenska. Man kan lätt konstatera att stora delar av boken är "cringe" även i originalspråk.

Once Upon a Broken Heart börjar med en dörrpingla som berättare. Snyggt sagogrepp. Dörrpinglan varnar den kvinnliga huvudpersonen Evangeline för mannen som snart ska träda in i hennes butik, men Evangeline misstar detta omen och tror att dörrpinglan annonserar hennes livs stora kärlek. Därefter går det utför.

Vad som är utlovat är en saga, the modern fairy tale, med sagofigurer, en levande kortlek, en förtrollad prins och en stark hjältinna som ska bli prinsessa ... men vad som levereras är en förbannad förvirrad mardröm.


Huvudpersonen Evangeline är irriterande naiv hela tiden - hade hon gått i småskolan så hade man oroat sig för att hon blir första offret för pedofiler. Hon är söt och romantiskt lagd, har rosa hår med guldslingor, och hon litar på alla. Våldsamma killar är bara missförstådda. Yada yada. Jacks, den manlige huvudpersonen, har kysst alla till döds (utom en) av alla tjejer han varit med ... och han är den kille som Evangeline trånar efter allra mest. Jacks får henne att kyssa och gifta sig med en snygg prins, Apollo, som utsätter Evangeline för strypsex så att hon svimmar. I tredje delen introduceras en massa vampyrer, bland annat killen som dörrpinglan varnade för och som vill döda Evangeline genom att nafsa och bita på henne och dränera henne på blod. Ändå insisterar Evangeline på att han är missförstådd ... Jacks är också nära att döda Evangeline flera gånger. Evangeline är en ovanligt passiv hjältinna, visst, alla sagohjältinnor behöver inte vara tuffa krigare som viftar med armborst, men rent berättartekniskt är det tradigt med en hjältinna som sällan gör några egna val, det är bara en massa saker som händer henne hela tiden.

Biroller och cameos är endimensionella och förutsägbara karaktärer med få personlighetsdrag, platta och tråkiga, och Evangeline blir överraskad över att hennes styvsyster är ondskefull när vi som läsare hela tiden, från sida ett, förstått att styvsystern är just tropen "ond styvsyster". Hur naiv kan en huvudperson bli? Och detta är en huvudperson som gillar sagor och som jobbat i en bokhandel.

Intrigen är ... Ja, vad är intrigen? Vad är huvudintrigen? Vilka är sidointrigerna? Ingen aning. Allt rinner ut i sanden och boken slutar med fler frågor än en bok ska behöva sluta med, även en bok där det finns två uppföljare.

Det ska öppnas ett valv och det samlas mystiska stenar. Är det någon mer som tänker på The Philosopher's Stone? Eller infinity stones? Det pratas om kärleks förbannelser och utifall Jacks och Evangeline är menade för varandra. Jacks kräver att Evangeline kysser tre främmande människor mot att han stoppar ett bröllop. Evangeline gifter sig med en snygg prins som blir mördad på bröllopsnatten och hon måste (med hjälp av Jacks) rentvå sitt namn och sätta fast den riktige mördaren (varsågoda, alla som drömt om CSI fairy tales ...) Det är en av -och-på konflikt med styvsystern. Och i sista akten, sista tredjedelen av boken, får vi ett helt omotiverat överflöd av vampyrer och vampyrmytologi som känns som en kopia av andra dåliga romantacy Y.A. serier, bland annat mitten av Twilight-serien. Det finns nog med övernaturliga väsen, bland annat den levande kortleken, och sagofigurer i den här världen, förutan att slänga in vampyrer också, som verkar komma från en helt annan serie.

Det finns också fanservice till alla som gillade Caraval, och ett par personer från den serien gör cameo framträdanden. Jacks har haft ihop det med Donatella, och hon är den enda tjej han kysst som inte har dött. Tänka sig så romantiskt.

Hur bra är Once Upon a Broken Heart som romance eller romantacy? Kort svar: inte bra alls. Evangeline har ingen riktigt personkemi med någon av de andra karaktärerna. Inte med Luc, hennes första kärlek som istället vill gifta sig med styvsystern och så småningom blir vampyr (dörrpinglan borde ha ramlat ner och slagit honom i huvudet, så hade man varit av med honom direkt) . Inte med Jacks, som mest av allt ska utnyttja Evangeline för egna syften och ha henne att kyssa andra (det finns lite hallick-prostituerad retorik i deras repliker, Jacks äger Evangeline hon hon kan inte bryta avtalet - skitsamma att Jacks är ett övernaturligt väsen, det gör inte avtalet ett dugg bättre. Inte med prins Apollo som bokstavligen drabbas av en förbannelse som gör att han förälskar sig i Evangeline.
Det finns bättre romance än så. Både i fantasygenren och i alla andra genrer.
Det finns också ett problem med att romantisera toxiska relationer - både i fantasygenren och i alla andra genrer. Att hångel och sex ska vara förenat med dödsfara för tjejen (och att det sker med tvång och utan samtycke) är inte bättre för att det draperas i sagoretorik och rullas in i fantasygenren än om det hade skildrats rättfrat och realistiskt en vanlig skildring av gymnasieungdomars vardag i en alldaglig förort.

Boken lider också av att mycket av handlingen återberättas istället för att visas. En hel vecka (då Evangeline sovit efter att ha blivit förgiftad på Lucs bröllop) är fullproppad med händelser, bland annat har alla karaktärerna i kortleken blivit levande och nornorna lever öppet i samhället ... men detta samhällsomvälvande skede skildras aldrig. Det återberättas bara i ett par meningar för Evangeline. Och vi har fått vara med Evangeline som sovit hela tiden. Det är dåligt.

Och ständigt dessa profetior. Det finns ett valv i Norden som Evangeline och bara Evangeline är nyckeln till ... är det huvudintriden eller en sidointrig? Vad finns i valvet? Det får vi reda på i uppföljaren. Där Evangeline blir attackerad av ytterligare en snygg men olämplig pojkvän, i själva valvet, och dödar henne. I kid you not. Hon blir återupplivad, men ändå.
Ni vet de där tjejkompisarna som man ständigt uppmuntrar "Du har bara inte hittat rätt än ..."? Evangeline är den där tjejkompisen som man vill ruska om och säga "Sluta leta! Du kommer inte att hitta rätt, du är bara en vandrande katastrofmagnet som drar till dig mordiska psykopater! Börja med en hobby istället. Stickning eller curling eller kapsylsamlande. Men vad du än gör, dejta inte och läs inte romantacy för du har redan tillräckligt skeva föreställningar när det gäller att offra allt och stå ut med allt för den förbannade kärleken!".

Eländet fortsätter i The Ballad of Never After. Med känslomässigt uppfuckade och våldsamma killar, strypsex som nästan dödar Evangeline (och som borde ha gett henne bestående hjärnskador, om författaren brytt sig om att slå upp basic facts ...) och livsdränerade naffsande, bitande och blodsugande och en romantiserad bild av alzheimers. De flesta trådar knyts då ihop, eller glöms bort. Men det blir en tredje del. För Evangeline är fortfarande efter Jacks, trots att hon vet att han dödat alla tidigre flickvänner (utom en ) så hoppas hon på att hon i egnskap av "den sanna kärleken" ska kunna "rädda honom" och leva happily ever after. I alla fll tills nästa förbannelse drababr den här fantasyvärlden. Förbannelser här är som de äpplen som Jakcs irriternade alltid mumsar på - de verkar växa på träd och dimper ner när som helst som "the plot" behöver dem.

FILM: Agatha Christie's Seven Dials - De sju uren tickar i topp på Netflix ...

 

Titel: Agatha Christie's Seven Dials

Baserad på: The Seven Dials Mystery (1929) av Agatha Christie

Manus efter förlaga: Chris Chibnall

Regi: Chris Sweeney,

Premiär: Netflix, 15 January 2026

Aktuell: Etta på Netflix listan, tv-serier

Medverkande: Mia McKenna-Bruce (Lady Eileen "Bundle" Brent), Edward Bluemel (Jimmy Thesiger), Iain Glen (Lord Caterham), Martin Freeman (Superintendent Battle), Helena Bonham Carter (Lady Caterham) med flera ...

Betyg: 4

Dags för Hercule Poirot och Miss Marple att ta en välbehövlig paus. Dags att varva ner från de moderna Knives Out Agatha Christie homagerna. Dags att kolla in The Queen of Crime Downton Abbey style ... där mängder av rika människor festar på det glada 1920-talet, som om det inte funnes en morgondag ... och som om det inte hade funnits en gårdag. 

Det Stora Krigets Skugga vilar över världen, spionernas tid är inne och alla är ute efter någon slags magisk oförstörbar metall, ond bråd död härskar överallt och någonstans möts ett hemligt sällskap iklädda klocksiffror och mystiska, mörka kåpor ... Eat your heart out, Dan Brown! The Queen of Crime var först och störst med allt. Inklusive fåniga hemliga sällskap i mystiska, mörka kåpor.

Inledningsvis får vi möta en mängd festande människor på ett tjusigt gods. Alla är där. Ägarna har klass men inga pengar, de som hyr har pengar men ingen klass och fuskar övertydligt i kortspelet bridge.

Lady Eileen "Bundle" Brent är hög klass, men fattig. Hennes älskade bror, föräldrarnas favorit och "heir to the throne" dog i skyttegravarna under första världskriget och på den livade festen hintar hennes brors bästa vän om att han tänker be Bundle att gifta sig med honom. Bundle är överlycklig. Tills snyggingen hittas död i sin säng nästa morgon i detta tjusiga Downton Abbey liknande hus (och snyggingen är inte ens från Turkiet och spelas inte av Theo James ...)  Bundle inser snabbt att den fumlige arbetarklasspolisen (som påminner om den klantige sidekicken i Grantchester) inte kommer att lösa mordet, ingen tror ens att det är mord för det är vanligt att de som överlevt skyttegravarna överdoserar på sömnmedel - frivilligt eller ofrivilligt - när de försöker självmedicinera mot alla fruktansvärda minnen.

Så dör ännu en snygg ung kille som Bundle känner, och med sina sista andetag mumlar han något om Seven Dials och Jimmy Thessiger. Bundle slår sig ihop med Jimmy Thessiger - ännu en snygging i kompisgänget - och tillsammans försöker de lösa morden. Bundles kärestas syster hänger också med på ett hörn. Det finns helt klart Par i brott vibbar här, ungt snyggt par som löser mord och blir kära på kuppen ... Precis som i Tommy och Tuppence novellerna, precis som i Why  Didn't They Ask Evans ... Men är allt som det ser ut? 

Det är intressant att konstatera att The Queen of Crime var först med så mycket ... inklusive smarta, handlingskraftiga kvinnliga deckare, sådana som modern deckarlitteratur och deckarfilm svämmar över av. Miss Marple är mest känd. Men även Tuppence (Partners in Crime), Bundle (The Seven Dials Mystery), Lucy (4.50 from Paddington) och Frankie (Why Didn't They Ask Evans?) är damer med skinn på näsan. En del är singlar, en del gifter sig ... men Agatha Christie är även pionjär när det gäller att skildra lyckliga singlar. Efter första världskriget fanns det så många änkor och så många singlar - ett underskott av män ledde till att så många kvinnor helt enkelt fick ta vara på sig själva och gilla läget. Miss Marple är urtypen för ta vara på sig själv, och hon gillar alltid sitt läge, och hon stickar aldrig offerkoftor.

I filmatiseringen av The Seven Dials Mystery är Bundle är en gullig liten amatördeckare, spelad av Mia McKenna-Bruce, och hennes mamma är ännu bättre, spelad av Helena Bonham-Carter. Deras personkemi påminner lite om den i Enola Holmes, där en ung deckarflicka flankeras av en excentrisk mamma som kommer med coola, cyniska oneliners hela tiden ...

Edward Bluemel som Jimmy Thessiger är också bra och Martin Freeman dyker upp som en Scotland Yard anställd som ser ut som Watson, men som är lika dryg som Sherlock och aldrig delar med sig av vad han vet och vad Bundle borde akta sig för.

På det hela taget är The Seven Dials Mystery en snygg spionthriller, kombinerad med pusseldeckare, där The Queen of Crime tagit ut svängarna rejält och haft roligt med materialet och den nya, spännande tid som vi har att se fram emot (Agatha Christie skrev om 1920-talet på 1920-talet och hade inget "facit" vad som skulle hända hundra år framöver). Nytolkningen är långsammare och sorgsnare och med ett nytt slut och en ny skyldig och alla får prata jättemycket och jättelänge om känslor ... Vilket är väldigt mycket mer 2020-tal än 1920-tal. 

Förr i tiden var det "stiff upper lip", "put on a brave face", "keep calm and carry on" som gällde. Idag är det "keep on whining", "woe-is-me", "eveyone needs therapy" och smeta ut 90 minuters handling till dubbla tiden som gäller. Offerkoftor måste få tid att beklaga sig. Snygga kameravinklar måste få tid att beundras. Och kärlekssorger ska ältas och begrundas. Man får samma tanke som när nutida tegelstensdeckare kommer från tryckeriet - Agatha Christie hade gjort det här bättre, snabbare, effektivare. Men just nu lever vi i prokrastineringens tid. Just nu är detta den bästa serien på Netflix. Och tre timmar är ändå betydligt mindre än alla säsonger av Downton Abbey sammantaget ... En familjs och ett familjegods sönderfall och potentiella räddning kan skildras på så många sätt.