FILM: Goat - Space Jam möter Zootopia

Will, 

FILM: Goat

Betyg: 3

Zootopia möter Space Jam. I en antropomorfisk värld befolkad av fabeldjur så spelas det en varant av basketboll som kallas roarball. Stora, långa, buffliga, smidiga djur passar för att göra karriär i denna sport, som noshörningar (som tydligen inte är utrotningshotade i denna värld?) och pantrar. Men ingen kan hindra en liten get från bondgården att drömma ... och så småningon blir geten "goat" - greatest of all time. Dubbeltydligheten i "goat" funkar bara i originalspråk, i andra delar av världen är "get" inte en komplimang.


Handlingen är ingenting utöver det vanliga, det är "rags to riches", en "underdog" ("undergoat??) som får bevisa vad hen går för, moralkakor om laget, floskler om att följa sina drömmar ... (borde inte pantrarna äta upp geten som snacks, för att fylla på med protein? eller är alla här veganer alla dagar i veckan?). Och nu till animeringen ... Spiderverse filmerna och KPop Demon Hunters är bland de bästa animerade filmerna som västvärlden producerat och liksom Goat är de alla gjorda av Sony. 

Så även om storyn är generisk och gäspig så är animeringen över medel. Även om den knappast är Goat-level.

Förresten. Den lille getens antagonist är en kvinnlig panter som är mycket bättre på hittepå-basketboll. I den här världen kör de tydligen inte med könstester. Men den kvinnliga pantern får ändå lära sig läxan att den manlige geten är bäst. Bä.

Efter ett tag börjar filmen kännas som en berg-och-dalbana utan kräkpåsar. Full fart hela tiden har sina nackdelar - filmen blir fartblind och åskådaren blir uttråkad. Och spelar det egentligen någon roll vem som vinner en match i en hittepåsport i ett hittepåland? Det går inte ens att fatta reglerna. Det är roligare att äta getost. Bu och bä.

BOK: Janne Anderssons Då var då - en personlig och rak memoarbok utan krusiduller

 

Janne Andersson var förbundskapten mellan 2016 och 2023. Då var då. Boken börjar med slutet och arbetar sig sedan tillbaka till början. Ett inte unikt, men ändå ett relativt ovanligt grepp, när det gäller memoarer.  Många börjar med slutet. Men få arbetar sig konsekvent mot det förflutna. De flesta börjar förr eller senare att spela framåt istället för att passa bakåt.

Då var då  börjar med att Janne Andersson, likt Robert Gustafsson i sin Tony Rickardsson speedway monolog, gång på gång försäkrar att han inte är bitter, trots att han blivit grovt sviken och felbehandlad och inte ens avtackad ordentligt. Efter att ha varit förbundskapten för fler matcher än någon annan.

Dramaturgin fungerar inte alltid, eftersom i vissa fall behöver man se första mötet och hur en vänskap byggs upp innan storyn är klar. Det som känns kul i början blir mindre kul efter hand. Man kan i och för sig göra som med en japansk manga och börja läsa bakifrån. 

Allt är baserat på Janne Anderssons egna anteckningar, och de är ofta sakliga och precisa och inte speciellt dramatiska.

Många biografier och memoarer skrivs av spökskrivare ... och även om här finns en medförfattare så tycks hen ha gjort ett minimalt avtryck. Ingenting verkar ha rättats, diskuterats, ältats ... på gott och ont. Vi har blivit så vana vid de professionellt skrivna biografierna och memoarerna, de som känns som en berg-och-dalbana att åka med på, att det först känns ovant att läsa någons vanliga anteckningar. Men det har ju sina fördelar, man hör Janne Anderssons oförställda röst när han korthugget konstaterar vad som gått fel med svensk fotboll, att det var bättre förr, eller att de på text-TV är slarviga.

Att vara förbundskapten är ett utsatt jobb. Och om man ser vem, eller vilka, som väljs ut så verkar det vara en whiplash situation. Publiken kastas mellan tryggt och yvigt. Sällan är det mellanmjölk i landet fotbollslagom. Nuvarande Graham Potter är jovialisk, trevlig, öppen, kan handskas med media och spelarna. Det känns tryggt. Dessförinnan den yvige Jon Dahl Tomasson som verkade vilja underhålla hellre än att vinna, dessförinnan den trygge folkhemsmannen Janne Andersson som serverade konservativa 4–4–2 (laget före jaget, vinna före underhållning), dessförinnan den yvige Erik Hamrén, dessförinnan den lugne Lars Lagerbäck, dessförinnan den yvige Tommy Söderberg, dessförinnan lugne Tommy Svensson, dessförinnan utåtriktade och yvige Olle Nordin, dessförinnan trygge Lars ”Laban” Arnesson, dessförinnan utåtriktade Georg ”Åby” Ericson… Det svänger fram och tillbaka. Mellan att lugnt göra jobbet och att vara extrovert och (kanske för) underhållande. Just nu är det tryggt och trevligt. Men nästa gång kommer berg-och-dalbanan att gå igång igen ...

Janne Andersson har slutat att titta på fotboll - han har fått nog, han är övermätt, men favoriträtten korv med bröd är fortfarande ”bra grejer".

”Jag står inte ut med dubbel bokföring, en sak sägs men en annan gäller”, påpekar han, och det stämmer. Det gjorde honom populär, folklig, älskad. Snus är snus om än i gyllene dosor.

Janne Andersson gillar inte missförstånd, han gillar inte divor, han tycker att laget går före jaget, han är så klart inte nummer ett i  Zlatan Ibrahimovics fanclub, han tycker att nuvarande förbundsledningen borde fråga honom om råd. Trots allt. Han har ju varit förbundskapten i fler matcher än någon annan i Sveriges historia. Ska all den kompetensen och erfarenheten kastas bort? Ska hjulet uppfinnas på nytt?

Det var bättre förr. Lex Janne. Han försöker aldrig förställa sig. Sida på sida, rakt på sak, utan krusiduller. Typiskt Janne Andersson. 

Kärleken till fotbollen kan summeras med att förberedelser kan slå ut ren skicklighet och därför överpresterade (eller överlevererade) Sverige många gånger under Janne Anderssons epok. 

Den som är bättre förberedd kan slå den som är skickligare, vilken annan sport kan man säga det om ...? De bästa brukar vinna i de flesta sporter. Men ... Janne läste på och gjorde hemläxan och Sverige (över-)levererade. Det gick så bra i VM 2018. Tills kvartsfinalen. Då mötte Sverige ett lag som leddes av en förbundskapten som var ännu bättre på att plugga på och göra hemläxan.  Englands Gareth Southgate hade pluggat in Sveriges uppspelsvarianter, allesammans, Sverige blev av med bollen gång på gång. Och Gareth Southgate har adlats.

Då var då, och nu är nu, som Andersson säger. Nu är han fotbollspensionär. Trots att han älskar fotboll och inte har fyllt 65 än. De som verkligen älskar fotboll brukar komma tillbaka till den, på ett eller annat sätt. Som Svennis som reste runt till sina olika lag tills han drog sin sista suck och förkunnade hur lycklig fotbollen gjorde honom under hans sista tid i livet. Janne Andersson borde ha gott om tid för att göra comeback. Om rätt lag ringer, så kanske ... Då var då, nu är nu, men sedan kommer sedan ... och sedan vet vi inte vad som händer. Vem vet. Aldrig smakar väl korv med bröd så gott som på en fotbollsläktare. Läs och njut.

BOK: Sune - Kaos på Kollo - En trevlig lagombok lagom till sommaren

Utgivningsdatum:2026-04-10
Serie:Sune
Antal sidor:88
Förlag:B. Wahlströms
Illustratör: Lovisa Lesse
ISBN: 9789132219504

Sune + kollo = KAOS? Det är sommarlov och alla i familjen Andersson har planerat den perfekta sommaren. Mamma Karin och pappa Rudolf ska på romantisk semester tillsammans, bara de två. Anna ska bo hemma hos sin bästa tjejbästis. Håkan ska bo hos grannen och bästisen Pär Päron, och där vill Sune också bo, för Pär Pärons storasyster är ju Sunes stora kärlek Sophie ...


Men Sophie ska åka på kollo. Så Sune bestämmer sig snabbt för att han också ska åka på kollo. Vad kan gå fel? Sune och hans stora kärlek, tillika bästa bästis, tillsammans ... Svar: mycket kan gå fel. Sophie har med sig sin bästa tjejbästis och Sune blir avundsjuk. Dessutom hamnar Sophie och hennes tjejbästis i en annan stuga och ett annat lag än Sune. Sune hamnar tillsammans med killar han inte känner och möjligen inte ens gillar ... En av dem verkar speciellt dum och dryg och skrytig. Killarna i Sophies lag är elaka och överlägsna. Visst måste någon lära dem en läxa ... och Sune vet precis hur.

Allt eftersom sommaren går trappas fejden upp mellan stugorna. Och någon - kanske Maskmannen? - lämnar maskar på stugans trappsteg så fort någon varit elak mot någon annan. Dessutom blir Sune kär i nya tjejer och slår nytt pussrekord. Men vem ska få sidenblommorna som Sune packat med sig? Kanske någon av ledarna? Det finns ingen åldersgräns på tjejtjusande.

Det här är Sune tillbaka i gammal god form. Han satsar allt på romantik och hinner få några nya tjejkompisar under bokens gång och även några nya killkompisar som vill lära sig om tjejtjusande. Med musik och sidenblommor, vad kan gå fel? Sune har till och med tagit med sig analog musik, eftersom han inte litar på uppkopplingen och Spotify ute i skogen. Hängslen och livrem.

Det är samma författare som alltid och numera är det Lovisa Lesse som tolkar Sune och hans familj och vänner. Lagom spännande, lagom långt och lagom kryddat med trevlig sensmoral om att alla kan vara vänner, ingen behöver vara elak eller avundsjuk eller utanför ... och alla kan få blommor. Dessutom: de stackars daggmaskarna förtjänar att få vara kvar i jorden och göra sitt jobb i fred. Vad har de någonsin gjort någon för ont?

BOK: Hundarnas stad - Vacker fabel om att stå upp mot orättvisor och myndigheter

 

Utgivningsdatum: 2026-03-13

Format: Inbunden


Antal sidor: 102

Förlag: Rabén & Sjögren
Illustratör: Fabian Göranson

• 
  ISBN: 9789129752625
  
  

I Portugal finns en stad där hundarna går fritt utan koppel på dagarna. Där bor hunden Nalle tillsammans med sin människa. Där bor också Frasse, stor och trött, argsinta Olga, matglada Garp och Urso som älskar att filosofera.




Men säg det paradis som får finnas ohotat ... Kommunen ska satsa på mer turism och bättre ordning och då kan det inte springa runt lösa hundar överallt. Frasse får inte längre ligga mitt i gatan och sola på det varma brunnslocket och stoppa trafiken. Nalle blir kär i en söt nykomling som går i koppel och bor i en inhägnad trädgård. I jakten på kärleken råkar Nalle hoppa in i en annan trädgård, där en kvinna uppfattar Nalle som ett hot mot hennes lilla dotter. Kommunen är på hennes sida. Och Frasse och hans ägare orkar inte längre kämpa emot utan väljer att simma ut i havet och aldrig komma tillbaka.

Hundarnas stad varierar mellan komik och tragik, en allmänmänsklig (eller allmänhundlig) saga om att våga stå upp för sig själv och sin flock och inte bara ge upp för överheten. Fast allt verkar vara kört.

Hundarnas stad är som en avlägsen och mer realistisk släkting till Husdjurens hemliga liv.

Det känns också fint att så många människor - flera av dem singlar - kan ha hundar och släppa ut dem för att vandra fritt i staden och på stranden, tills de kommer hem igen. Människorna har sällskap när de är hemma - och hundarna söker eget sällskap bland människor och djur när deras människor är på jobbet. Win-win. Bra lösning för alla. Och det minskar stressen när det gäller frågan "hinna hem på lunchen för att släppa ut hunden" - för hunden är redan ute och roar sig. Det borde finnas fler städer för hundar.

Men boken kan också läsas som en allegori, en saga om att stå upp mot orättvisor, myndigheter och byråkrati, att våga för att vinna, annars är man bara en liten lort ... Ett budskap helt i Astrid Lindgrens anda. Och Astrid var också en stor djurvän ... man kan tänka sig Kossornas stad, där alla kor vandrar fritt ... Astrid Lindgren gillade däremot inte fabler (alltså böcker där djur kan tänka och prata som människor) men hon hade säkert gjort ett undantag för den här boken. Det finns stora fördelar med att ha djur som huvudpersoner i böcker - de tillför ett unikt perspektiv och de är lätta att identifiera sig med, oavsett ålder, etnicitet, bakgrund och så vidare. Människor är ofta så specifika (till exempel väldigt blonda, ljusa och etniskt svenska generationer bakåt ... ) att det är lätt att ta avstånd innan man ens kommit in i boken - det räcker att titta på illustrationerna.

Författaren Petter Lidbeck är vinnare av Astrid Lindgren-priset 2024 och de livliga illustrationerna är av Fabian Göranson, som bland annat är känd för de nya fina seriealbumen med Pippi Långstrump.

FILM: 28 years later: The Bone Temple - Ralph Fiennes, Duran Duran, Teletubbies ... What's not to like?

Film: 28 years later: The Bone Temple

Regi: Nia DaCosta

Medverkande: Ralph Fiennes, Jack O’Connell, Alfie Williams, Erin Kellyman med flera

Betyg: 4


Efter Danny Boyles 28-trilogi har nu tar Nia DaCosta tagit över och resultatet är mindre weird och mer mainstream. Ralph Fiennes bygger ett tempel av ben, kanske inspirerad av Ossuaire de Douaumont som är fyllt av kvarlevor av första världskrigets soldater (verkligheten är värre än dikten ...) och diggar Duran Duran under tiden. Lille Alfie Williams är lysande, det finns en satir över vansinniga domedagssekter, det finns påskägg som refererar till Teletubbies och mycket, mycket mer ... What's not to like? I korthet: en del av arvet från originaltrilogin.


Vi hade gärna varit utan Jimmy Saville-referenser, pedofilen i fråga har fått tillräckligt med uppmärksamhet i verkligheten utan att avgudas av en galen sekt i denna framgångsrika franchise.

Ett framsteg med den nya filmen är att den ser ut som en filmisk gammaldags film och inte som ett hoppigt hopkok filmat med en iphone kamera.

Och Ralph Fiennes är utmärkt i rollen som läkaren som blivit konstnär/skulptör och dansar runt till
Girls on film och frivilligt hänger med, och samtalar med, smittade - istället för att sky dem, fly dem och försöka döda dem. Kanske ett inlägg i debatten om vår polariserade tid ... vi kan samsas och umgås (kanske över en 28-franchise-IPA) istället för att behandla varandra som smittade.

Det finns massor av extramaterial. Det finns massor av påskägg i själva filmen. Det ultimata sättet att avnjuta den här filmen och Fiennes och Williams samspel kan vara att se den själv först och sedan se den med andra 28-fans och diskutera alla detaljer utan att vara orolig för att spoila för någon annan.

28-franchisen verkar livskraftig. Och det finns tydligen smarta zombies som kan spela som om de vore med i en creddig indie-film. Livskraftigt.

FILM CHALLENGE 1000 films: Återträffen - Minnen och konstnärlig frihet av och med Anna Odell

Handling: 20 år har gått sedan eleverna i klass 9c slutade grundskolan och gick skilda vägar, och nu ska de ses igen. Men feststämningen kommer av sig när konflikter kommer upp till ytan och gamla sanningar ifrågasätts. Regi: Anna Odell. I rollerna: Sandra Andreis, Kamila Benhamza, Anders Berg, Jimmy Carlberg, Niklas Engdahl m.fl.

Omdöme: Svensk skola och svensk mobbing ... visst har många tacklat ämnet, bland annat Ruben Östlund (där en lärare blir mobbad i lärarrummet) ... Det intressanta här är när filmen är "slut" är den inte slut utan det avslöjas att det är en film i filmen som konstnären gjort för att visa sina gamla klasskompisar ... vilka vill diskutera? Hur väl minns man saker som hände för 20 år sedan? Finns det en objektiv sanning? Hur mycket är konstnärlig frihet? Denna twist höjer filmen över mängden ...

Konstnären Anna Odell har skrivit manus och regisserat och hon spelar sig själv i alla versioner ... både i filmen i filmen och i "verkligheten" i filmen. Christoffer Wollter spelar en klasskompis till Anna i verkligheten ... Hur ansvarig är man till vad som hänt om man gjort "ingenting"? Bara det är en intressant fråga ...

Betyg: 4

FILM CHALLENGE 1000 films: Nova & Alice - Okej svensk musikfilm

Handling: Två omaka artister tvingas motvilligt ut på gemensam turné av sin manager. Alice är den etablerade stjärnan som har en stor publik men som aldrig har skrivit en egen låt och vars lyskraft har börjat sina. Nova är den nya, kreddiga artisten vars karriär pekar spikrakt uppåt, men hennes liv utanför scenen är kaotiskt. Krocken är oundviklig, såväl musikaliskt som personligt. Regi: Emma Bucht. I rollerna: Hedda Stiernstedt, Josefin Asplund, Johan Rheborg, Adam Pålsson, Victor Iván, Carina M. Johansson m.fl.

Omdöme: Svensk musik håller världsklass. Svensk film är medioker. Den här svenska musikfilmen får svensk musik att också bli medioker ... Ungefär så sammanfattades domen om Nova&Alice när filmen gick upp på bio 2024. Men. Den är inte så dålig. Inte alls så bra som de franska filmerna som vi nyss tacklade - den spelar inte alls i samma liga som HELTID ... (se nedan) ... men ... är okej ändå, bra för att vara en svensk film och ungefär i samma stil som allting som Netflix algoritmen kokar ihop. Gratis på SVT. Och Ted Gärdestad skådisen spelar Alices man och sjunger inte en rad. Och nån stackare har suttit och knåpat ihop all den här musiken ... där det mesta låter likadant.

Betyg: 3 (G - godkänd)