SCEN: La Traviata med Skånska Operan - Linnéa Sjösvärd briljerar som kärlekskrank Kameliadam

 

Titel: La Traviata

Av: Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave. 

Regi och översättning: Ola Hörling. 

Orkesterarrangemang: Daniel Fjällström. 

Musikaliskt ansvarig:  Albert van Pham. 

Kostym: Fredrika Lilius. Scenografi: Rigmor Grönwall.

I rollerna: Linnéa Sjösvärd, Markus Pettersson, Seth Sundman, Alexandra Olsson Andersen, Anne Daugstad Wik, Arvid Emilsson, Gabriel Olsson, Esbjörn Christensson, Eric Schoeffler, Isabella Rubin.

Plats: Ystad teater, 22 juli 2026.

Skånska operans sommarturné varar till och med den 13 augusti.

Greta Garbos klassiska Kameliadam som opera - eller musikalen Moulin Rouge med pampigare musik. La Traviata är operan som är baserad på Alexandre Dumas den yngres klassiska roman, men filmen med Greta Garbo i titelrollen och musikalen Moulin Rouge (som är ett fritt riff på Kameliadamen) är förmodligen vad en popkulturellt bevandrad modern publik känner bäst till. Och i Skånska Operans tappning blir La Traviata just popkulturell och modern. Vi befinner oss i ett läckert designat 1960-tal där huvudpersonen matchar bubbelgumscerise med knallorange och inredningen i hennes hem, tillika pjäsens stora partycentral, skulle kunna ha varit med i en tidig Bondfilm. Eller Austin Powers. Drinkskåpet är laddat, designersoffan inbjudande, älskare står på rad ... och för huvudpersonen Violetta gäller det att välja en rik man, som baronen, som kan försörja henne.

Men hjärtat vill ha det hjärtat vill ha ... Hjärtat vill ha en fattig pojk med medelklassvärderingar. Partyprinsessa träffar helyllekille och vänder blad och flyttar ut på landet ... nog känns detta igen från otaliga romcoms, familjefilmer, Hallmark produkter, feelgood böcker och så vidare. Hon ska omvändas. Ge upp staden, ge upp sitt arbete och ge upp sin livsstil. Ångra sina tidigare val och sina älskare och sina vänner och skämmas för sin förmögenhet och sina vackra klänningar och dyra juveler och höga klackar. Vara praktiskt, vara nedtonad, vara trogen sin man. Och inte andas ett ljud om att hon försörjer honom. Väl på landet, med noga inövade könsroller, ska det hållas höns och produceras ägg och bakas surdegsbröd. Lyckligt (konservativt) slut. Ridå.  Fast ...

Nu är det bara första akten som slutar så. Operan fortsätter efter pausen och alla som någon gång sett en opera vet att alla överlever inte, och vanligtvis är det den kvinnliga huvudpersonen som går hädan. Som straff för tidigare partajande och promiskuitet, som straff för översvallande passionerad natur eller som konsekvens av att hon satsade på kärleken.  Rent krasst: på den här tiden var sjukvården under all kritik och massor av människor dog av tuberkulos. Och en tuberkulospatient hade aldrig kunnat sjunga huvudrollen i La Traviata ... Så klart. Det krävs rejäla lungor och magstöd och ett decennium av operastudier - minst. Dessutom skådespelartalang och utstrålning. Samtidigt som vi hör smäktande toner ska vi kunna tro på att den stackars flickan är blek och döende.

Den ljuvliga Linnéa Sjösvärd har allt detta, och mer därtill. Hon är självlysande i huvudrollen, både som färgstark demimond i storstaden och som kärlekskrank och lungsjuk patient på en gammal soffa. 

Hon spelar ut hela registret av känslor och pendlar mellan trots och sårbarhet, hopp och förtvivlan.

Hon går från att vilja ha champagne varje kväll till att vilja ha kärlek varje dag. Det förstnämnda var mer okomplicerat.

Scenografin är både avskalad och stilrent snygg. Man kan fantisera om så mycket mera runt det som vi erbjuds. Här finns drinkglas och magnumflaskor och en vas med vita blommor, som skulle kunna vara kamelior, som en blinkning till La Traviatas inspiration. På landet finns en vas med prästkragar eller margeriter.  Originalets huvudperson hette Marguerite.

De korta färgglada klänningarna, de glänsande lackstövlarna, de pråliga stora mönstren, alla lena sammetskavajer och veckade halskrås ... allt ropar party, the swinging sixties ... och ett mode som kommit igen många gånger och på något sätt blivit tidlöst. Spice Girls hade kunnat ha de här klänningarna, Nickelodeon kids hade kunnat ha de här kläderna ... och min mormor sydde exakt en  sådan klänning som huvudpersonen har på sig i inledningsscenen. Jag norpade den ur garderoben till ett studentparty. What goes around, comes around. Och det gäller i synnerhet färggrant mode. Efter en lång tid av blekhet, vill alla ha färg och lekfullhet igen. Och La Traviatas kranka, bleka slut mår bra av att kontrasteras mot den tidigare färgglada uppsluppenheten och levnadsglädjen. Vi ska känna att Violetta förlorar något - när all  färg rinner bort från hennes ansikte, hennes kläder ... och hennes soffa. Dekoren bleknar med henne, som om den vore närmast sörjande.

Sin vana trogen så översätts alltid operorna till svenska när Skånska Operan drar ut på turné. Det är ett mycket lyckat grepp, man kommer nära personerna i handlingen och det ger en annan vardaglighet. Och varför ska operor inte översättas? Musikaler översätts. Såg en briljant Moulin Rouge på Rondo. Och att operor översattes till svenska var helt normalt när Birgit Nilsson var den största operastjärnan i Sverige. Visst går det att sjunga urstarkt, känslosamt och vackert även på svenska.

Regissören Ola Hörling har här flyttat berättelsen till en tid då ungdomskulturen växte fram på allvar, och många subkulturer och frihetsrörelser. Många började ifrågasätta och begära mera. Idag verkar det finnas många bakåtsträvande rörelser ... och återigen kritiseras kvinnors body count, livsval och arbeten. Vad de än väljer så är det fel. Den här uppsättningen balanserar på ett föredömligt sätt originalet från 1800-talet, som poängterar kärlekens rena väsen, mot moderna frågor om kvinnors rättigheter, rätt till fri kärlek och egna pengar. Violettas kärleksobjekt må vara ung, snygg och självsäker, men han är också fattig som en kyrkråtta och kommer också från en moraliserande och religiös medelklass som ser ner både på Violetta och hennes egna förmögenhet. Kvinnor ska veta sin plats - bli försörjda och inte ligga runt. Känns dessa ideal igen i dagens flöden där tradwives och lyckliga "enkla" lilla huset på prärien liv marknadsförs? Den här uppsättningen har fått en vacker gammal klassiker att se ut som ett brännhett inlägg i den moderna debatten, lika eldfängt och färgstarkt som Violetta själv - och hennes första sprakande scenkostym.

Triangeldramat är både dramatiskt och nedtonat. Orkestern med violin, viola, cello och piano guidar dem genom kärlekens med och motgångar, där hoppet är det sista som lämnar människan. Hela tiden ligger det musikaliska temat som Verdi skapat nära dansen - som ett klassiskt dansband. Det är liv och dans och leende guldbruna ögon ... som till sist slocknar.

Det här är en uppsättning som kommer nära publiken och nära hjärtat. Närhet är ledordet. Alla på och bakom scenen och i orkesterdiket har skapat något som smälter samman till en både klassisk och nyskapande helhet. Och detta är en lättillgänglig opera som är föredömligt kort, samtidigt som den är fullpackad av känslor, hjärta och smärta, längtan och trängtan ... Om du har en vän som aldrig gått på opera förr ... ta med denne till Skånska Operans La Traviata. Det är omöjligt att inte bli biten av dramatiken och smittad av operans kärlek.

SCEN: Olle Jönsson, Edward C. Johansson, Linnéa Lexfors och Ewa Roos rosar Allsång på Vallarna ...

Kvällens hedersgäster: Edward C. Johansson, Linnéa Lexfors, Ewa Roos, Olle Jönsson ...

Scen: Allsång på Vallarna med Olle Jönsson, Edward C. Johansson, Linnéa Lexfors och Ewa Roos 
Datum: 20 juli 2026 på Vallarna i Falkenberg
Gästartister: revydrottningen Linnéa Lexfors, den joddlande primadonnan Ewa Roos, countryartisten Edward C. Johansson och legendaren från Skåne Olle Jönsson

Allsångsledare: Annika Andersson och Sonny Enell
Medverkande: Jonathan Larsson & Carl-Oscar Korenado producenter, Bo Liljedahl allsångslegendar,
Axel Andersson kapellmästare & gitarr, Carl-Oscar Korenado gitarr, Benjamin Önnhed kapellmästare & bas, Xerxes Andrén trummor, Mårten Holmberg keyboard & piano, Sandra Boman sång, Lydia Schough sång och på saxofon och dragspel kvällens gästmusiker André Egbo.

Det kokar i grytan på Vallarna - månne doftar det tangerat publikrekord?! Det doftar i alla fall 100% country när Vallarna för en kväll förvandlas till Nashville då två av de mest önskade artisterna gästar Allsång på Vallarna och två av de mest älskade skådespelarna gör gästspel ...

Edward C. Johansson är årets mest önskade artist och för honom är Vallarna Sveriges svar på Nashvilles Grand Ole Opry. Här älskar folk country. Och varje gång som en countryartist gästar Vallarna (till exempel Jill Johnson) så blir det publikrekord eller tangerat publikrekord. Det märks på jublet att många längtat efter att Edward ska få komma till Vallarna och uppträda. Lantisälskarna får måttet rågat med svängig, rökig country och publikhavet gungar med. 

Olle Jönsson är årets mest önskade återvändande artist och publiken får en rejäl dos charmig skånsk country. Det går inte att få för mycket smäktande country i den perfekta, svala sommarnatten. Olle Jönsson må sjunga att det regnar och regnar, men faktum är att ljuset hela tiden skiner bakom molnen och det kommer inte en droppe av det utlovade regnet. Så här ska allsångskvällar vara.

Kvällens återvändare är Linnéa Lexfors, som tre år i rad gjort succé i buskis på Vallarna. Dessutom är hon alltid med i Falkenbergsrevyn och förgyller den med sin rappa humor och ljuva sångstämma.  Till hösten kan alla Macken-fans få njuta av Linnéa Lexfors i den kvinnliga huvudrollen (eller snarare  huvudrollerna) när En hyllning till Macken, som fyller 40 år, tar plats på Kajskjul 8 i Göteborg.  Kommer Linnéa att få byta scenkostymer lika fort som i Falkenbergsrevyn ...? Kommer hon att få en ännu roligare förklädnad än den som Labubu docka? Vem vet. 

Just ikväll är det den seriösa sångerskan Linnéa Lexfors som står i fokus och hon levererar på topp med sväng, inlevelse, fingertoppskänsla och magnifik publikkontakt. Det svänger extra mycket om allsångsscenen, kvällen till ära är orkestern förstärkt med en extra gitarr, dubbla dragspel och en saxofon.

Nu till överraskningen och kvällens ros på marsipantårtan, som är bakad av lager av älskad country och trallvänliga schlagers: Ewa Roos. Också en återvändare till Vallarna - typ - eftersom hennes sommarjobb är att spela rik änka i årets succé Saltstänk och Smuggelsprit. Där får hon tampas med brevbäraren Dag-Otto Flink. Ikväll får hon munhuggas med allsångsledaren och buskiskollegan Annika Andersson. Ewa Roos är överförtjust över publiken. 

"Tänk vad många ni är! På en måndagskväll!" säger Ewa Roos andäktigt.

Ja, det är säkert ett par tusen ... 

Annika Andersson tar snabbt ner Ewa Roos på jorden: 

"De visste inte att du skulle komma. Du är överraskningen ..."

Och vilken överraskning det blir ... Ewa Roos framför en av våra mest älskade Melodifestivallåtar som aldrig vann, Rena Rama Ding-Dong, och Annika Andersson får låtsas vara Eva Rydberg. Och ta emot regi från Ewa Roos. Regin ges med stram hand och många tillrättavisningar. Och publiken skrattar och njuter och sjunger med, utan att ha texten i något allsångshäfte. Sedan är det dags för Ewa Roos att norpa Annika Anderssons roll som allsångsledare och gå ut i publikhavet och leda Vilken härlig dag ... En låt som är lika gammal som Annika Andersson. Och inte alls fyller 60 år i år, vad än Ewa Roos påstår.

Allsångsledarna plockar upp många av de mest älskade låtarna för att alla ska få sjunga med, och det låter som en riktigt musikalisk publik (stämmorna kan lätt slå Allsång på Skansen ...) som vet hur en schlager ska svängas. Det börjar lukta kärlek banne mig ...

Och visst hinner man hylla fotbolls-VM. Med Annika Anderssons omisskännliga humor. 

"Fotbolls-VM är så fantastiskt och ... såg ni matchen igår? ... så tråkigt."

Medleyt med fotbollslåtar som ensemblen framför kan sägas vara allt annat än tråkigt. Hellre 11 minuters fotbollssångsmedley, toppat med Mera mål, än 117 minuters fotbollsmatch utan att Messi (och hela resten av Argentinas lag) får iväg ett enda skott på mål. Mera mål vill vi ha. Som i bronsmatchen. Tio mål borde vara kvoten för fotbollsunderhållning, för att locka killar som allsångsledaren och musikalartisten Sonny Enell att se mer än 11 minuter av en fotbollsmatch.

Scenarbetaren Oscar får vifta med en svensk flagga. Trummisen Xerxes från Steninge och keyboardisten Mårten från Halmstad tackas av. Nästa vecka ansluter nya musiker till det glada gänget.

Bo Liljedahl, allsångslegendar, avslöjar att hans barnbarn föredrar att höra Annika Andersson och körtjejerna sjunga Las Ketchups gamla dänga framför att höra farfar spela dragspel. Ajaj. Den tog. Bo får kanske dekorera dragspelet med ketchup?

Någon som uppskattar Bo Liljedahl, och hela orkestern, är däremot Olle Jönsson. De är så samspelta  (med dubbla dragspel!) och så svängiga att det låter som om gänget varit på dansbandsturné hela livet, i alla fall sedan tio-års-åldern. Olle Jönsson lyckas också med det sällsynta konststycket att få Annika Andersson svarslös (har det någonsin hänt i världshistorien?) med en vits om en röst på en gris och vad man skulle få för fläsket. Den andra vitsen, den som slutar med "Mu!" som punchline, är en repris från Olle Jönssons succé förra året, och den får resten Vallarnas under-bältet-humor att verka riktigt sedesam och rumsren.

Olle Jönsson har gästat Allsång på Vallarna två år i rad. Båda åren har han gjort stor succé och varit genuint rolig och alldeles rörande, allmänt publikfriande och intimt personlig. Olle Jönsson är pojken som fick underkänt i sång sju år i rad i skolan och som idag är en av våra mest älskade, folkkära och framgångsrika artister. Allt i hans liv har satt spår i hans röst. Som idag förtjänar ett ännu högre betyg än Mycket Väl Godkänt - om det betyget nu finns någonstans i den musikaliska himmelen.

Sonny Enell utnämner Olle Jönsson till Allsång-på-Vallarna-tradition. Vilket förmodligen innebär att Olle Jönsson planerar att göra ett hattrick med sin cowboyhatt och komma tillbaka nästa år igen. Och slå publikrekord igen?! Hoppas!

Publiken knatar hemåt i en lång svans, lika lyckliga som om de vore på väg till logdans.

Nästa vecka utlovas fler överraskningar, Christer Sjögren från Vikingarna, som var Sonny Enells första kärlek (musikaliskt alltså: Leende guldbruna ögon var den första låten som han lärde sig) och Måns Möller, som har den tveksamma äran att vara den förste karl som Annika Andersson skällde ut i televisionen. What are the odds? Blir det ett kärleksmöte mellan Vikingarnas forne frontman och Wickeds egen stolte Sonny Enell? Kommer de att se djupt in i varandras bruna ögon? Blir det ett humoristiskt storgräl mellan Måns och Annika? Och vad är överraskningen? Inget kan väl i alla fall toppa en överraskningens Ewa Roos som plötsligt lär hela publiken att joddla?!

Bildspel från kvällen:

SCEN: Världens bästa band och världens bästa sångare i glamrock - Calleth Ola Salo, Cometh Greczula - Magisk glittrande double bill i Varberg som kan väcka Bockstensmannen ...

  

 

Plats: Societetsparken, Varberg

Datum: 17 juli 20206 

På scen: Kristofer Greczula med band, The Ark med Ola Salo (sång), Lars "Leari" Ljungberg (bas), Mikael Jepson (gitarr), Martin Axén (gitarr), Sylvester Schlegel (trummor) och Jens Andersson (keyboard).

 

Blixtar och dunder, magiska under: glamrocken är tillbaka. Med besked. I dubbel dos. Calleth Ola Salo, Cometh Greczula. En magisk glittrande glamourös glamrockig double bill i Societetsparken i Varberg skulle kunna väcka Bockstensmannen. 

Greczula inleder kvällen med sin Believe Me konsert och mellan de kända sångerna från Melodifestivalen uppenbarar sig ett sprakande pärlband av hits. Ett lätt sommarregn kommer och går, Greczula uppmanar både den unga och den något äldre publiken att följa sina drömmar. Och att inte tappa bort dem. Något som blir svårare och svårare ju längre tiden går. Man kan också hjälpa varandra att uppfylla drömmar. Greczula tackar ärligt och uppriktigt det band som han utnämner till (kanske) Sveriges bästa band, och som senare under kvällen uppgraderas till Världens bästa band - en lapsus som säger mer om Greczulas äkta känslor än ett förinövat tal. The Ark är inte bara Sverige-Världens-Bästa-Glamrockband, de är också det bussigaste och generösaste och de hjälper verkligen sina kollegor att komma fram. Oss glammiga rockers emellan.

Greczula utnämns av The Ark till Väldens bästa sångare. Han är i alla fall världens gladaste och världens bästa runner-up i Melodifestivalen och hela publikhavet kan Half of Me och Believe Me utantill. Det märks att publiken har kommit för båda konserterna - både Greczula och The Ark - och någon i publikhavet mumlar att 93% av Falkenberg är här. Tilläggas bör: Greczula har massor av hängivna fans utanför Falkenberg,  vilket har märkts tydligt under hans långa och gedigna Sverigeturné, men visst märks det att det är nästan hemmaplan i Varberg. Lite extra kärlek. Lite extra ös. Lite extra blixtar och dunder. Många magiska under. Det här är absolut ingen uppvärmningsakt, det här är en hel konsert med extra allt. Tajt band, taggad sångare, triumferande leverans av rockande låtar som alla osar glittrande hitparad. 

Sedan är det dags för The Ark. Tajt band, taggad sångare, triumferande leverans av rockande låtar som alla osar glittrande hitparad. Igen. Och när det är dags för extranummer står plötsligt två Ola Salo på scen i dimröken ... Det visar sig att Greczula kommit tillbaka för extranummer och han är slående lik Ola Salo, både när det gäller smak för mode som visar mycket magmuskler och bröstmuskler, och när det gäller sceniskt uttryck. The Worrying Kind har aldrig låtit så här tajt, så här bra, så här gnistrande förut. Det är allsång med extra allt, allsång med två allsångsledare som ger extra allt. Och inför grande finale kommer inte bara Greczula tillbaka utan även Greczulas band. Calleth Ola Salo, Cometh Greczula - och hela hans entourage.

Att serveras två så här magnifika konserter på en och samma kväll är som att serveras två delikatessbufféer med extra mycket av allt på en och samma gång ... och det är bara att slicka i sig, för vem vet när stjärnorna kommer att stå rätt nästa gång och vem vet när man kommer att få se stjärnorna stå på scen tillsammans nästa gång ... 

Ola Salo uppmanar publiken att yla så de väcker självaste Bockstensmannen (som sover i sin mosse i Varbergs fästning) och publiken antar utmaningen - men det finns en viss risk att han redan är uppe och diggar efter att ha hört Greczula. 

Ola Salo ser så tillfreds ut i sin roll som frontman för The Ark, nu utnämnt till Världens bästa band, och det ska han också vara. Han är född till det här. Att stå som galjonsfigur för The Ark och predika. Och sjunga. Och rocka. Ola Salo har putsat sina fjädrar igen. Både de svarta och de vita. Han hoppar ut till publiken och bara njuter. Och publiken njuter. Det tål att sägas igen: Ola Salo är född till det här. Det här är hans kall. Han ska inte bara hålla på med att messjunga med Peter Jöback och Jesus, det är slöseri med talang, det vore som att ha Håkan Hellström att sjunga Guldet blev till sand när han ska stå på Ullevi och skråla Kom igen Lena. The Ark kommer igen, The Ark har kommit igen, inget kan sänka dem till botten. Sällan har man sett ett band vara så tajt, lira med sådan glädje, utstråla sådan självsäkerhet och kompetens ... Var och en av bandets medlemmar har blivit självlysande. I vilket annat band som helst skulle vem som helst i bandet vara extravagant utstyrd och publikfriande frontman, men nu är inte The Ark vilket band som helst. The Ark är bandet som har allt - och dessutom Ola Salo som galjonsfigur. Ingen sänker den här skutan. Oh, what a night!

Någon i publiken påpekar att det här är sommarens bästa kväll och sådant här skulle man göra oftare. Varför gör vi inte det vi älskar oftare? Varför unnar vi oss inte att välja glädje och glamour? Oftare? Några andra i publiken påpekar att de aldrig sett Ola Salo så här bra, han var så taggad, så tänd, så extra lysande ... Kanske för att han delade scen och kväll med Greczula. Man kan inte unna sig att messjunga eller gå på halvfart en låt när man delar scen med någon som inte har en halvdöd millisekund under hela sitt set. Greczula är som en påfågel på speed, fast med mycket bättre stämma. Undertecknad gissar att de triggade igång varandra, Greczula och Ola Salo, för hur ofta får de chansen att glamrocka tillsammans och inför en sådan här publik?  The Ark såg de glittrande vingarna innan de flesta - så tack för en magisk kväll och segla nu lugnt vidare. Och om ni hittar fler skönsjungande sirener och påfåglar längs färden - ge dem lift. När man är Världens bästa band kan man unna sig att vara storsint.

Håll fast vid dina drömmar. Greczula visar att det är möjligt att klättra mot stjärnorna genom att använda stålställningen på det riggade scenbygget, och han är klätterriktigt klätt iklädd tajt vit kostym och vita högklackade skor. The Ark visar att diamonds are a boy's best friend. Eller i alla fall silver och strass. Det ska vara glitter och glamour och fest och folkligt och pink champagne ... mera mera mera mera ... Ännu är inte sommarnatten slut. Och kvällen började med att Ola Salo i egen hög person kramade om och hälsade  de köande fansen välkomna, tog selfies och skrev autografer, innan klockan slagit insläpp till konsertområdet  Så gör en äkta superdiva. Jesus Christ, det här är vad jag kallar en Superstar.

Bildspel från kvällen följer nedan efter turnédatum och spellista ...

PS. Ja, Greczula och the Ark kommer att dela scen igen i sommar. Bland annat semesterfirare och bosatta i Sundsvall kan se fram emot extra ljusa norrländska nätter med musikaliska glamrockfyrverkerier, liksom folk på Skuleberget och Ulriksdals slott.

  

Låtlista The Ark: Give & take, Clamour for glamour, Breaking up with God, Angelheads, One of us is gonna die young, Father of a son, If I ever lose my temper, Prayer for the weekend, Let your body decide, Deliver us from free will, Tell me this night is over,  It takes a fool to remain sane, Absolutely no decorum, Stronger than, Echo chamber, The worrying kind, Calleth you, cometh I ...

Turnéschema The Ark: Mottala 25/6, Uppsala 26/6, Nyköping 27/6, Halmstad 30/6-1/7, Karlstad 3/7, Eskilstuna 4/7, Rättvik 10/7, Svedala 11/7, Borgholm 16/7, Varberg 17/7, Helsingborg 18/7, Burgsvik 21/7, Smögen 23/7, Gävle 24/7, Sundsvall 25/7, Docksta 26/7, Norrköping 29/7, Karlskrona 30/7, Göteborg 31/7, Östersund 1/8, Lidköping 8/8, Örebro 21/8, Huskvarna 22/8, Stockholm 23/8, Växjö 5/9

 
Låtlista Greczula: Half Of Me,  My Forever Song,  Higher Place, Leaving You for Another,  Hold My Heart, All The Things That I Am, Slippin' Away, Believe Me 

Turnéschema Greczula:  8/7 Trollhättan Fallens Dagar, 23/7 Borås Sommartorsdagarna, 25/7 Sundsvall Stora Torget, 26/7 Docksta Naturscen Skuleberget,  7/8 Trosa Galejet, 8/8 Nynäshamn Nynäskalaset, 
9/8 Göteborg Liseberg, 14/8 Jättendal Piren Festivalen, 15/8 Norrköping Augustifesten, 
23/8 Stockholm Ulriksdals Slott, 28/8 Stora Hjortstorps gård, 29/8 Eksjö Stadsfest


Bildspel från Ola Salos välkomnande av publiken i Varberg, till applådtack med The Ark och Greczula:

Ola Salo möter fansen i Varberg ...

... lägg märke till den signerade gröna Jepson-kepsen!

SCEN: Teatergläntan firar 25 år med Emil i Lönneberga --- Möte med grundaren Kålle Gunnarsson

 

Kålle Gunnarsson, stolt grundare av Teatergläntan ...

Teatergläntan i sommarparadiset Falkenberg firar ett kvarts sekel - och det med besked. 25 år är en ansenlig ålder för ett teateretablissemang. Det kan jämföras med att Falkenbergs buskistradition på friluftsteatern Vallarna firar 30 år och att Allsång på Vallarna också firar 30 år ... men Stefan & Krister finns inte längre kvar i buskarna och det är nya allsångsledare på  Vallarna som i sommar firar tre år som allsångspar ... Teatergläntan drivs däremot fortfarande av sin grundare: Kålle Gunnarsson på Stage Fantasy. Kålle Gunnarssons omtyckta familjeteateruppsättningar kan också ses på hans teater i Stockholm, Intiman (som förr i tiden drevs av Ingmar Bergman) och Lisebergsteatern. 

Många teateruppsättningar har haft Astrid Lindgren tema och i år sätts den folkkäraste pjäsen av dem alla upp på Teatergläntan: Emil i Lönneberga. Man utnyttjar verkligen skogen, Katthult har byggts upp på plats, det finns en levande häst som drar en vagn som familjen kan åka med till doktorn i Mariannelund och Ida hissas upp i en riktig och riktigt hög flaggstång ... Inget av detta kan göras i samma skala inomhus.

Kålle Gunnarsson berättar med stolthet om sitt livsprojekt Teatergläntan som han drivit i 25 år.

- Hur gammal var du när du grundade Teatergläntan?

- Jag var 26 år och hade hållit på med teater ett tag och ville ha en  riktigt bra teater för alla i min hemstad, som jag först flyttade ifrån och sedan flyttade tillbaka till ... 

- Vad är du mest stolt över, från den här tiden?

- Det är hur många barn och unga som har fått sin första teaterupplevelse här. Så många som stått på scen för första gången här. Och att så många har fortsatt med teater, dans, musik och musikal och jobbar med det idag ... Jag är så stolt över att jag har inspirerat dem och gett dem en start i deras karriärer.

- Hur kom du själv in på Astrid Lindgren teater? Jag har hört att du jobbade på ALV, Astrid Lindgrens Värld ...  Vilken roll spelade du?

- Jag var Karlsson på taket ...

- Du är alldeles för smal för den rollen, du måste ha haft mycket stoppning ... !

- Tack för det (skratt), och så var jag Lillklippen i Ronja Rövardotter, det var den gamla borgen på den tiden ...

- Jag minns den, jag har varit och sett den nya borgen också, när jag skulle skriva om Astrid Lindgrens Värld som vuxen ...

- En rätt rolig historia, min man var på Astrid Lindgrens Värld 1997 och såg mig i  Ronja Rövardotter uppsättningen - det skiljer tretton år mellan oss, vilket inte är någon åldersskillnad idag, men det var en rätt stor åldersskillnad då ... Men vi träffades inte då. Du kanske såg mig i samma uppsättning?

- Jag tror jag var där något år senare ... Jag kommer ihåg att det var jättekul och att rövarna sjöngså bra i stämmor. Du har ju själv satt upp Ronja Rövardotter några gånger, i större skala, här på Teatergläntan ... Vad är det med Astrid Lindgren som går bäst?

- Ronja Rövardotter gick bra, men inte bäst. En gång så bad jag folk i publiken att räcka upp händerna, alla som var under tio år, och ingen räckte upp handen. Ronja drar inte de minsta. Och vi har inte kommit upp till de publiksiffror som vi hade innan pandemin, då hade vi ännu fler sittplatser och det var fullbokat och slutsålt långt innan säsongen började. Nu börjar vi komma tillbaka till de siffrorna igen, de flesta av Emil i Lönneberga föreställningarna i sommar är i stort sett slutsålda ... Jag tror att det är vädret. Det är, och ska vara, en fin och varm och solig sommar, och det påverkar biljettbokningen.

- Jag tror också att det påverkar att det är just Emil i Lönneberga. Det är Astrid Lindgrens bästa, med en massa bra låtar och gulliga djur och roliga scener ... När det gäller Astrid Lindgrens IP så är Emil och Pippi de som är störst, det märker man även på ALV, det finns barn som inte vill se något annat och som inte vill röra sig ur fläcken på hela dagen, för de vill till exempel bara se Emil och Katthult och alla djuren ... och det är något som även små barn tycker om.

- Jag tror du har rätt. Emil är väldigt populär, det är många som är under tio år på de här föreställningarna! Och de sitter och tittar uppmärksamt under hela föreställningarna.

Emil och Ida (teaterlag ett) ... Syskon även i verkligheten ...

- Hur har det gått med rollbesättningen, jag minns en uppsättning av Emil i Lönneberga som jag såg på Lisebergsteatern 2018, Annika Andersson, känd från buskis på Vallarna, gjorde rollen som Alma och hennes lille son Wilfred Korenado gjorde rollen som Emil ...

- Det har gått jättebra att rollbesätta, vi har två uppsättningar med barn och ungdomar, och även vuxna, två teaterlag som spelar varannan gång. Det är bara skådespelaren som spelar pappa Anton som gör alla föreställningarna. Vi har två Emil och två Ida ... och de är helt fantastiska. Vilka skådespelare. Vilka sångröster. Det är egentligen fantastiskt att man kan göra en föreställning som drivs av två så små barn - och de klarar av det! De står på scenen och bara äger. Ibland är de ensamma på scenen, Emil och Ida, och ibland är det bara Emil och någon gång är det bara Ida som står och sjunger och charmar publiken. De är så små och når ut till alla bänkrader med sina röster och sitt skådespel, det är fantastiskt!

- De har fått bra regi också, jag såg lite av repen där du gav rådet att ta i ännu mer, stora gester, det är en stor scen och mycket publik ...

- Ja, och så får alla rådet att springa när de ska gå på och av scenen. Man måste springa för att hålla fart och tempo i föreställningen, man kan inte gå av och på scenen som till exempel på Lisebergsteatern eller på Intiman och försvinna in i kulisserna ... Skulle man bara promenera av scenen på Teatergläntan skulle det ta två-tre minuter ...

- Ensemblen, med barn och ungdomar och några vuxna, var också helt fantastiska på Allsång på Vallarna, många i publiken tyckte att Emil i Lönneberga var det bästa på hela kvällen, när alla i ensemblen sjöng och showade på scenen och sprang ut i publiken ... Jag såg alla gester och hörde vartenda ord, och då stod jag ändå längst bak på Vallarnas friluftsteaterarena ...

- Man ska nå ut även till de bakersta raderna, man ska ta i, det är det som är charmen med teater, det är live, det är på riktigt och man skapar en upplevelse tillsammans med publiken ... som publik är du en del av föreställningen och upplevelsen. Och fyra generationer kan lätt gå på Emil i Lönneberga tillsammans och alla hittar saker att ha roligt åt!

- Har det varit Astrid Lindgren varje år på Teatergläntan, jag minns att det har varit något annat ... ?

- Ett år körde vi Trollkarlen från Oz och förra året körde vi Robin Hood. Det gick faktiskt väldigt bra. Men det märks att  folk vill ha Astrid Lindgren, så det kommer att bli Astrid Lindgren igen nästa år, det kan jag lova!

Kålle Gunnarsson med Teatergläntans Katthult i bakgrunden ...