FILM: The Front Runner - Hugh Jackman visar klorna i politiskt drama

Regi: Jason Reitman

Titel: The Front Runner
Manus: Matt Bai, Jason Reitman, Jay Carson
Baserad på: All the Truth Is Out: The Week Politics Went Tabloid av Matt Bai

Medverkande: Hugh Jackman, Vera Farmiga, J. K. Simmons, Alfred Molina m.fl.

Land: USA, 2018

Distribution: Sony

Vad är "nyheter"? Det där är en debatt som gått varm sedan Donald Trump blev vald till USAs president. Journalister, som täcker amerikansk politik, har tvingats skriva om de fyra S:en sedan dess: skandaler, sex, skvaller och stupiditet. Även om journalisterna själva anser att detta inte är nyheter. Även om journalisterna själva anser att det egentligen är under deras värdighet att rapportera om sådant. För det gäller ju USAs president. Och man måste skriva allt, in i minsta detalj, om de högt uppsatta politikerna. Eller?

Nu verkar det ju inte som om presidenten själv bryr sig om vad någon skriver om honom, han ställer till med hur många skandaler som helst med glatt humör, och hans fans bryr sig inte heller om skandalerna, Trump kommunicerar med dem direkt på twitter. Enligt den moderna modellen: "Cut out the middle man". Media har blivit överflödigt för att nå ut till fansen. Eller köparna. Eller väljarna. Eller vad du nu vill kalla "vanligt folk".

En amerikansk journalist-bekant sa moloket: " We got just the leader we deserve!" Alltså: någon som skiter i vad vi skriver om, och som dessutom drar ner oss alla i skiten.

Men hur gick det till? Hur kunde allt bli så fel?

Enligt filmen The Front Runner så började allt spåra ur under 1988 år presidentkampanj. Gary Hart var en klar och tydlig "front runner". Som sig bör för en framgångsrik amerikansk politiker under denna tid så hade han fru och barn. Men han ville inte ställa upp med privatlivet och låta familjen fotograferas. Det privata var privat, menade Gary Hart. Pressen hämnades med att avslöja att Gary Hart hade en älskarinna. Som så många amerikaner. Både inom politiken och inom pressen (och inom andra yrkesområden). Gary Harts fru verkade inte bry sig om att Hart var otrogen, älskarinnan brydde sig inte om att han var gift, Harts dotter var upptagen med sin egen flickvän, och inget av detta hade något med politiken att göra.

Media valde dock att skapa en sexskandal --- som vanligt folk inte alls brydde sig om --- och de fina tidningarna följde efter tabloiderna. Gary Hart hoppade av valkampanjen, inte för att han gjort något fel (väljarna tyckte inte det i alla fall --- han hade ju knappast medverkat till att förstöra miljön och inte heller skickat amerikanska unga soldater till att dö i ett illa motiverat krig i ett relativt okänt land långt borta) --- utan för att hans fru och hans dotter också blev trakasserade av media. Och de var inte ens "kändisar", utan bara vanligt folk ...

Bristen på privatliv är något som många kända människor beklagar sig över. Kate Winslet sa i en TV-intervju att hon förstod inte varför hon skulle vara intressant som privatperson, bara för att hon är skådespelare. Och Winslets barn förstod inte varför paparazzi, som de kallade "paps", följde efter dem överallt, till exempel när de var på utflykt till ett museum. Hur tråkiga saker som helst kan blåsas upp till "nyheter".

J.K. Rowlings son stämde en tidning för att blivit fotograferad när han hade picknick på en gräsmatta (vilket är helt normalt i Storbritannien). Bara för att man är känd författare --- eller barn till en känd författare --- innebär det inte att man automatiskt inte har rätt till något privatliv.

Vill vanligt folk verkligen veta allt? Eller vill de att folk ska få lämnas i fred, när de inte uppträder "in public"? Opinionen börjar svänga så smått --- alla har rätt till en privat sfär, även kända människor.

Pressen fick en rejäl släng av sleven i den nu bioaktuella Bohemian Rhapsody, när ett helt rum fullt av rovlystna journalister inte har en enda fråga om musiken, alla frågor handlar om Freddy Mercurys sexualitet, alla vill vara först med att outa honom som bi-eller-gay, för "The public has a right to know!". Det är uppenbart att alla inte har rätt att veta allt om alla kändisar. De behöver också bara få vara.

Jason Reitmans film The Front Runner målar upp en övertygande bild av 1988 års USA. När filmen börjar verkar senatorn Gary Hart vara det solklara valet, han kommer att bli USAs nästa president. Snygg, charmerande, intelligent, påläst, engagerad och ung. 25 år yngre än den sittande presidenten Ronald Reagan.

Gary Hart ville satsa på utbildning, att alla skulle ha tillgång till datorer (vilket belackarna tyckte var vansinne, det där var ju bara en modefluga!), miljön (något som USA praktiskt taget inte brytt sig om sedan dess) och en vettig utrikespolitik, en politik som gick ut på att hitta vänner, framför allt i Asien, istället för att bara leta fiender och starta krig och pyssla med svindyr kapprustning.

Det här gjorde Hart otroligt populär bland yngre väljare. Han var helt klart "the front runner"! Mannen som låg långt före resten av klungan ...

Men Hart var som sagt också en mycket privat man. Han ville inte ens fotograferas med fru och dotter för att pryda omslaget på People Magazine (något som verkar vara snudd på obligatoriskt för blivande presidenter). Han förstod inte hur det skulle ge honom några fördelar som politiker.

(Spola fram till Obama: alla visste allt om hans fru och hans döttrar och hans hund, och familjen såg verkligen ut som en säljande reklamfilm!)

Poängen är: Gary Hart hade rätt. Privatlivet har rätt att förbli privat. Om du är släkt med (till exempel barn till) någon som är känd, innebär det inte att du automatiskt också ska bli känd. Du har fortfarande rätt till att vara anonym. Och även kända personer, även fantastiska skådespelare som Kate Winslet, har rätt att tillbringa en dag på museet utan att bli antastad av journalister och fotografer.

Manuset till The Front Runner är skrivet av regissören Jason Reitman, den politiska rådgivaren Jay Carson och journalisten Matt Bai, vars bok All the Truth Is Out: The Week Politics Went Tabloid ligger som grund för hela filmen.

Verkliga händelser och filmsnuttar från 1988 finns med i filmen och gör att det hela ser "äkta" och autentiskt ut. Detta, och Hugh Jackmans superba rolltolkning, gör att The Front Runner lyfter över medel.

Själva filmen är ofta ganska sömnig och saknar tempo. Men, man får påminna sig, det här ska vara "vanliga människor" med vanliga liv --- de pratar inte Sorkineese.

Man är så van vid att folk i press-och-politikerdramer ska prata som i ett Aaron Sorkin manus (tänk The West Wing!) men det gör de förmodligen inte i verkligheten.

Man är så van vid att när det gäller press och politik så ska det pratas snabbt och rappt! Klassiker som till exempel The Front Page och His Girl Friday (olika filmvarianter på samma framgångsrika Broadway-pjäs) tävlade om att ha snabbast och rappast dialog i hela filmhistorien redan på 1930-talet (och dessa filmer håller fortfarande ett svårslaget tempo!)

The Front Runner försöker inte ens få upp tempot, handlingen går i sakta mak mot den oundvikliga katastrofen. Loppet som skildras är inte en sprint.

Huvudrollen i The Front Runner är så välspelad att det verkar otänkbart att inte Hugh Jackman kommer att håva in massor av prisnomineringar. Jackman har med rätta hyllats för sin rollprestation, som visar att han kan visa klorna på mer än ett sätt. Men själva filmen fick ett ljummet mottagande av pressen när den hade premiär i USA. 

Förmodligen för att pressen är van att se sig själva spela hjälterollen --- tänk The Front Page, Alla Presidentens Män, The Post, Spotlight ... (Ben Bradlee har förresten varit med i hela tre press-och-politik filmer. I The Front Runner spelas han av Alfred Molina, i The Post intas rollen av Tom Hanks och i Alla Presidentens Män porträtteras Bradlee av Jason Robards. Och Ben Bradlee Jr finns med i Spotlight,spelad av John Slattery.) Men den engelskspråkiga pressen verkar något förvirrad över att The Front Runner inte ger pressen den hjältegloria som de förväntar sig och som de är vana att få i amerikanska filmer. Eller så är alla så präglade av Aaron Sorkins The West Wing att det är svårt att se ett politiskt drama med en helt annan ton och ett helt annat tempo.

Vad vi får se i den här filmen är hur media --- som inte är folkvald --- eliminerar en front runner (som vill satsa på utbildning för alla, hållbar miljöpolitik och vettig utrikespolitik, istället för krig utomlands och kapprustning) och ser till att George Bush senior blir vald till president istället. Det vet vi ju alla vad det ledde till. Senare blev George W Bush vald. Det vet vi ju också vad det ledde till.

USAs miljöengagemang är förmodligen sämst i världen. Utrikespolitiken kan knappas kallas fredlig. Snacket om krig mot terrorism och krig mot allt möjligt (som "axes of evil") är nu vardagsmat.
Likvärdig utbildning för alla (även för ungar som inte har familjer som har pengar) ... glöm det!

Pressen började bädda, redan 1988, för att Donald Trump skulle bli president.
I alla fall enligt filmen The Front Runner.

En mer upptempo skildring av modern politik och media finns att betrakta och begrunda i den ypperliga nya TV-serien The Looming Tower. Pressen fokuserar på Monica Lewinsky skandalen (så typiskt) när det finns mycket större och mer överhängande hot och faror som de borde ha fokuserat på. Vilket de inte insåg förrän allt rasade. Bokstavligen.

Idag skriver den amerikanska pressen om en president som orsakar skandaler så gott som dagligen och som inte ens bryr sig om vad någon skriver om honom. Behovet av pressen som kommunikationskanal är också borta. 1988 öppnade den amerikanska politiska pressen en Pandoras Box och sedan dess har de gjort sig själva mer eller mindre överflödiga.

The Front Runner är inte spännande --- som sagt, detta är varken The Looming Tower eller The Front Page eller snabbkäftat Aaron Sorkin drama --- men filmen är tänkvärd, ställer många frågor utan att komma med så många svar, och Hugh Jackman är helt fenomenal --- igen. The Front Runner verkar ha gjort Hugh Jackman själv till en Front Runner --- fast i ett helt annat race än presidentvalet.

BG

SCEN: The Play That Goes Wrong - Världens roligaste pjäs på Lorensbergsteatern!

Regi: Sven Melander
Titel: The Play That Goes Wrong
Manus: Henry Lewis, Jonathan Sayer och Henry Shields.

Översättning. Sven Melander

Medverkande: Andreas T Olsson, Niklas Jönsson, Cornelius Löfmark, Susanne Thorson, Sanna Persson Halapi, Robin Stegmar, Robert Rydberg, Simon "Chippen" Svensson  m.fl.

Plats. Lorensbergsteatern

Spelas: torsdag- lördag, t.o.m. 15 december

The Play That Goes Wrong. Världens roligaste pjäs! Humorns motsvarighet till Agatha Christies The Mousetrap - världens mest framgångsrika deckardrama på teaterns tiljor! The Play That Goes Wrong har fått otaliga priser och gjorde stor succé i England, där den fortfarande spelas på Londons West End. Den brittiska succén följdes upp med en ännu större succé på Broadway - alla skådespelarna från originaluppsättningen var med, och filmregissören J. J. Abrams debuterade som teaterproducent. Ännu fler priser håvades in och sedan följde otaliga uppsättningar överallt i resten av världen. 

The Play That Goes Wrong har översatts till över tjugo språk och har gjort succé i Kina, Brazilien, Indien, Sydafrika, Spanien, Grekland, Israel, Ungern, Polen, Frankrike, Italien, Island, Tyskland, Holland, Belgien, Mexiko, Argentina, Uruguay, Turkiet, Nya Zeeland, Hong Kong, Singapore, Filippinerna ...

Bästa humorn sedan Buster Keatons glansdagar!

Nu är det premiär för detta humoristiska mästerverk på svenska! För översättning och regi står ingen mindre än Sven Melander och han har verkligen lyckats fånga essensen i hur man gör ett lyckat misslyckande på scenen. Han har dessutom varsamt försvenskat denna brittiska humorpärla.

Nyckeln till pjäsens framgång ligger mångt och mycket i den fysiska komedin, så här roligt har ingenting varit sedan Buster Keatons glansdagar inom stumfilmen! Fysisk komik behöver som bekant inte översättas till olika språk, det räcker bara att mjölka situationerna för allt vad de är värda! Fortfarande räknas Buster Keatons stunts som världens farligaste (som att låta en flera ton tung vägg falla, och lita på att han skulle överleva i det lilla fönsterhålet!). Sånt tänker man på som flyktigast när kulisserna faller i The Play That Goes Wrong och med nöd och näppe undgår att krossa de stackars skådespelarna! Och vilken komisk fysisk briljans det är att hålla sig kvar på ett allt mer sluttande golv och rädda rekvisitan, samtidigt som man levererar sina repliker!

Fysisk komik med Cornelius Löfmark, Robin Stegmar och Robert Rydberg.

På jakt efter flyende hund och Duran Duran ...

Jag har aldrig förr sett folk skratta så mycket och så intensivt under en föreställning! (I ett par fall övergår skrattet till en halvtimmes skrattgråt, pausen behövs verkligen i denna pjäs, bara så att man ska hinna andas!). Jag har aldrig förr sett folk skratta så mycket och så intensivt FÖRE en föreställning! För kalabaliken börjar redan innan pjäsen (kom i god tid för att inte missa det roliga!). Två scenarbetare springer runt och jagar en försvunnen hund i publiken, och en av dem letar dessutom efter sin Duran Duran CD. Scenarbetarna försöker laga en spiselkrans som inte vill hålla sig uppe (en person i publiken tas till hjälp) och de byter ut en irriterande tavla som ramlar ner hela tiden. Den andra tavlan har ett helt annat motiv och får en helt annan mening i pjäsen!

I den här svenska versionen av The Play That Goes Wrong så är det amatörteatersällskapet Tekniska Högskolans Studentkårs Teaterförening, THST, som sätter upp kriminalpjäsen The Murder on Haversham Manor.
"Vi har översatt The Murder on Haversham Manor till Mordet på Haversham Manor", påpekar Andreas T Olsson förnumstigt i sitt hälsningsstal till publiken.
Andreas T Olsson, känd från Dramaten, spelar konstnärlig ledare och pjäsens regissör (i själva pjäsen) och han har dessutom huvudrollen som detektiven, kommissarie Carter, i Mordet på Haversham Manor.

Ghost möter The Mousetrap i riktigt fyndig deckargåta!

Ja, det blir mycket meta-kul i The Play That Goes Wrong! Skådespelarna spelar både studenter och roller i pjäsen. Vilka de är privat, bakom rollerna, skymtar till då och då. Andreas T Olsson är den konstnärlige studenten som så gärna vill ha erkännande och som så gärna vill att allt ska gå bra. Hans panikartade blick har ingenting med kommissarierollen att göra!
Robert Rydberg spelar kompisen som är något mindre engagerad och ibland glömmer sina repliker och ifrågasätter meningen med allt (mitt i handlingen), men som är helt oslagbar när det gäller fysisk komik. Cornelius Löfmark spelar skådespelar-wannabeen som smilar för mycket för publiken och ser så lycklig ut i sina roller --- även när han ska spela mördad! Vi känner alla någon sådan ... "Titta på mig! Jag är på scenen! Jag är så lycklig!" Leendet viker aldrig från hans ansikte! Det finns två kvinnliga huvudrollsinnehavare, Susanne Thorson och Sanna Persson Halapi, och de scener där de delar på samma roll är obetalbart roliga. Ljudkillen (spelad av Chippen) sätter då och då på Duran Duran istället för den dramatiska deckarmusik som han förväntas spela, enligt manus.

Liket i Biblioteket är på glid ... 

Den fiktiva kriminalpjäsen Mordet på Haversham Manor innehåller faktiskt en riktigt bra deckargåta som är lite inspirerad av den framgångsrika filmen och musikalen Ghost och mycket inspirerad av Agatha Christies The Mousetrap. Slutet rum, insnöade misstänkta, trassliga kärleksaffärer, förskingring, förgiftade drinkar, ett mystiskt testamente, en ännu mer mystisk näsduk med ett monogram på, och massor av olika motiv för mord ...

Felaktigheter framförs med klanderfri perfektion!

Så mycket går fel! T-Gul serveras istället för whiskey, Liket i Biblioteket håller på att ramla ner och krossa kärleksparet under honom, rekvisita blandas ihop eller försvinner, en medlem i teatersällskapet får agera sin roll inifrån ett golvur, hissen går sönder, hunden hittas aldrig, det hemliga testamentet försvinner på riktigt, ledtrådarna i tavlan går inte att finna och det finns aldrig någon spiselkrans att lägga saker på ...

Man ska inte avslöja vem mördaren är, eller poängen på slutet av The Play That Goes Wrong!
Men det kan i alla fall avslöjas att publiken är helt lyrisk och en besökare påpekar att pjäsen har en sådan bra sensmoral: "Det behöver inte vara perfekt! Det är så mycket roligare när det blir lite fel!".

Ja, det är så sant som det är sagt! The Play That Goes Wrong uppför det felaktiga med klanderfri perfektion! Det här är femstjärnig humor som förtjänar att inte missas på sin Sverige-debut!

BG

FILM: The Grinch - Julstämning med en grön jul!

De tre bästa sakerna med The Grinch (2018) - årets största tecknade julfilm!

1) Den bevisar att hunden är en Grinchs bästa vän. Max är helt enkelt underbar och stjärl showen många gånger om! Han är för filmen Grinchen vad minionerna var för Dumma mej 1, 2 och 3!

2) Animeringen är supersnygg! Det känns som om man åker rakt in i ett tredimensionellt jullandskap!

Och Benedict Cumberbatch är jättebra som rösten till Grinchen! (Obs, i originalversionen! Filmen finns också dubbad till svenska).

3) Bra uppdateringar från "originalet" så att historien om Grichen faktiskt ligger lite i tiden ... Cindy Lou Who har inte längre en kärnfamilj, utan en ensamstående överarbetad mamma, som hon så gärna vill hjälpa ... Det blir dock Grinchen och inte  Jultomten som blir familjens nya hjälpreda!

Cindy Lou och hennes kavata kompisgäng gör faktiskt filmen! Det är kul att Cindy Lou har en egen storyline (hon vill kidnappa jultomten! för mammas skull!) istället för att bara vara hjälpare i Grinchens story - a.k.a. den som får Grinchen att öppna sitt hjärta.

FILM: Fantastic Beasts 2 - Vad är gulligare än en niffler?

En baby-niffler flyger på en champagnekork!

Vad är gulligare än en niffler? Svar: en hel hög baby-nifflers! 

Fantastic Beasts The Crimes of Grindelwald är om möjligt ännu bättre än Fantastic Beasts And Where to Find Them! 

En hel hög baby nifflers ...

Massor av spänning, romantik, fantastiska scener, fantastiska djur och en twist mot slutet som är den bästa och största hitintills i J.K. Rowlings Wizarding World!  Japp, det här är mycket bättre än Harry Potter serien! Vi rör oss i en mycket större värld än bara i en internatskola och det finns så mycket att se och göra!

Men det blir också en liten flashback till Hogwarts, där vi får träffa seriens huvudperson, den magiska djurvännen Newt Scamander, som barn. 

Kärlekshistorien mellan den tystlåtne Hufflepuff-pojken och den missförstådda Slytherin-flickan är förmodligen den vackraste - och mest tragiska - i hela J.K. Rowlings Wizarding World.  Det är som en Romeo och Julia historia, fast inte båda av dem dör. (Ja, alltså snarare West Side Story).

Jag har alltid varit skeptisk till systemet med hus på Hogwarts - är det verkligen produktivt att sätta alla "baddies" i ett hus som har en orm som symbol? Och är det inte orättvist att Hufflepuff eleverna är så underskattade? Förmodligen för att deras hus har en grävling som symbol!

Fast det är nog tur för Newt Scamander att han är underskattad, det gör att han kan flyga under radarn!

Nagini och Credence.

När det gäller den onda och den goda sidan: Grindelwald ska representera den onda sidan och Dumbledore den goda sidan. Fast Dumbledore är väldigt bra på att manipulera folk han också, det var hans "fel" allt som hände Newt i den förra filmen! (Och Newt nästan dog på kuppen!) Dumbledore gör sällan det som bör göras själv, han skickar andra att göra det i sitt ställe.

Från Harry Potter böckerna är vi vana att se att alla Slytherins är onda och hejar på Voldemort och alla Gryffindors är goda ... och Dumbledores favoriter.

Spoilervarning i nästa stycke!

Det verkar alltså helt klart vilka det är som ska stödja Grindelwald! och en stor överraskning i filmen (spoilervanring!) är att det är snälla och söta och rara Queenie som blir en Grindelwald supporter medan Slytehrin tjejen leta Lestrange står emot Grindelwalds lockelse och offrar sig själv för att rädda Newt och hans bror. Var hennes sista "I love you!" riktat mot Newt eller brodern Theseus--- eller båda två?

Dessutom: det blir Credence som väljer att följa Grindelwald direkt, inte Nagini, också överraskande eftersom man vet att Nagini kommer att bli den onde Lord Voldemorts mest trogna följeslagare (i alla Harry Potter böckena!)

Leta Lestrange "värvas" av Grindelwald.

Filmens final twist gäller den amerikanska karaktären Credence Barebone. Han visar sig tillhöra en av de stora mäktiga trollkarlsfamiljerna i Europa - och det är inte familjen Lestrange, som vi luras att tro under hela filmens gång. Den lilla fågeln som Credence har och som man tror är en korp (familjen Lestranges symboliska djur) visar sig vara en Fenix, som är en fågel som man förknippar med en helt annan mäktig familj, nämligen familjen Dumbledore ...

Många, många kärlekspar i Fantastic Beasts 2! Alla är två och två ... Utom Dumledore och Grindelwald.
Men dessa två var ett kärlekspar som unga ...

FILM: Fantastic Beasts - The Crimes of Grindelwald - Spänning, magi och romantik i magiska Paris!

Dan Fogler och Eddie Redmayne - duon som räddar filmen Fantastic Beasts - The Crimes of Grindelwald!

Regi: David Yates

Titel: Fantastic Beasts - The Crimes of Grindelwald

Manus: J.K. Rowling
Medverkande: Eddie Redmayne, Dan Fogler, Alison Sudol, Katherine Waterston, Ezra Miller, Zoë Kravitz, Callum Turner, Claudia Kim, William Nadylam, Kevin Guthrie, Jude Law, Johnny Depp m.fl.

Land: UK, USA, 2018

Distribution: Warner Bros.

Fantastiska djur! Spänning, fantasy och romantik i magiska Paris!

Vem kunde ana att en ganska anonym läroboksförfattare i Harry Potter böckerna hade haft ett så rafflande spännande liv och varit så instrumental i striden mellan ont och gott? 

Newt Scamander är Den Utvalde för att slå ner den mörka magins onda krafter --- förutom att rädda utrotningshotade magiska djur! 

Om David Attenborough hade levt i den magiska världen skulle han utan tvekan ha varit bästis med Newt Scamander. 

Det var 2016 som Fantastic Beasts and Where to Find Them gick upp på bio. Filmen utspelar sig 1926 i New York. Berättelsen tog oss tillbaka till ett universum som vissa kanske trodde att vi lämnat för gott i och med 2011 års Harry Potter film: Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2.

Men man kan aldrig få för mycket av det goda och vissa franchises tycks leva för evigt, med olika spin-offs och sequels och prequels.

Nu är det alltså dags för Fantastic Beasts uppföljaren: Fantastic Beasts - The Crimes of Grindelwald.

J.K. Rowling är tillbaka med ett nytt magiskt manus, David Yates har återigen hand om regi-rodret och den här gången styr vi kosan mot Paris och året är 1927.

Fast det är inte fråga om något glatt 1920-tal, färgtonen är ganska mörk, ungefär som i Warner Bros DCs superhjältefilmer, förmodligen för att lite överflödigt understryka att mörka krafter är i farten.

Men när det är "hard times": det är då som musiken brukar vara som piggast, festerna som vildast, modet som mest färgglatt, teatermusikalerna som glittrigast och biofilmerna som mest sprakande och överdådiga. Inte för inte heter det "det glada 1920-talet"! Efterkrigstid och depression gjorde att folk ville ha färg och fest, vackra kläder och glad musik, och det gick att partaja som om det inte fanns någon morgondag (se till exempel The Great Gatsby).

Men i trollkarlsvärlden är det femtio nyanser av grått som gäller, i alla fall när det gäller modet (inte när det gäller något annat).

I den här filmen presenteras sedan tidigare kända karaktärer i yngre versioner, mest känd är så klart den gamle gode Albus Dumbledore, Hogwarts rektor och en Merlin-look-alike i Harry Potter serien. År 1927 är Dumbledore ung, snygg, sexig, välklädd och en Jude-Law-look-alike. När började detta modelejon att gå omkring i hellång morgonrock och med nattmössa på huvudet? Harry-Potter-fans vet att Albus Dumbledore var gay och kär i Grindelwald (spelad av Colin Farrell i den förra filmen och av Johnny Depp i den här filmen) --- men om du hade hoppats på heta kärleksscener mellan Jude Law och Johnny Depp ... så dyker de inte upp inte i den här filmen i alla fall. Inte ens i drömsekvenser. Deras kärlekshistoria är tydligen redan historia och nu är Dumbledore på den goda sidan och Grindelwald på den onda sidan, Dumbledore vill leva i samförstånd med icke-magiska människor, Grindelwald vill förslava eller utrota dem. (Kort sagt: Dumbledore är Professor X, med egen skola och allt, Grindelwald är Magneto). Alla andra aktörer i filmen verkar vara upptagna med att välja sida --- ska de gå till den ljusa eller den mörka sidan av den magiska kraften?

Det ultimata vapnet är den Obscurus som finns i Credence Barebone, spelad av Ezra Miller (känd från Vi måste tala om Kevin) och i den förra filmen dödade han nästan hela sin adoptivfamilj, sin mamma och sin äldre syster, och en känd senator som var oförsiktig nog att kalla Credence för "freak". Credence raserade också stora delar av New York. Eller rättare sagt: det var hans inre magiska monster som gjorde det. Hans Obscurus är den största och starkaste som funnits i hela magins historia.

Credence överlevde mot alla odds slutet i den förra filmen och i den här filmen jobbar han på en cirkus, där han blir vän med ormmänniskan Nagini ... alla Harry-Potter-fans vet att ormen Nagini blir  Lord Voldemorts sista Horcrux (och det Horcrux som är svårast att förgöra).

Massor av kända namn från Harry Potter böckerna dyker upp, nu får vi veta vad Nicholas Flamel gjorde på fritiden (i den första Harry Potter boken dök han upp på ett samlarkort i en chokladgroda!)
och hur länge Lestrange familjen har beblandat sig med den mörka sidan.

Vi får också besöka Hogwarts igen, i flashbacks, och scenen där den unge Newt ska möta en boggart på minner om motsvarande scen i Harry Potter böckerna. En boggart förvandlar sig till din största rädsla när du möter den. (Ingen vet hur en boggart ser ut när den är ensam. Den kanske inte syns alls?). Harry Potters boggart uppenbarar sig som en fruktad dementor. Vännen Ron Weasleys boggart blir till en gigantisk spindel. Newt Scamanders boggart förvandlar sig till ... ett skrivbord. ?!

Ja, det är Newts största rädsla i livet: att fastna bakom ett skrivbord. Det är det han har flytt från hela livet, han vill vara ute i det fria och rädda vilda, magiska djur från utrotning. Många av dem kanske ser ut som farliga monster, men för Newt är de inte skrämmande, de ser ju inte ut som skrivbord.

Det finns massor av olika trådar att följa i filmens snåriga handlingsschema. Filmen känns ibland lite som ett gigantiskt schackbräde där man ska flytta på otaliga pjäser för att de ska stå på rätt ställe inför kommande filmer och en episk slutstrid. Är man inte Harry-Potter-fan kan det ibland vara lite svårt att hänga med. Men det är i alla fall ett fantastiskt snyggt schackbräde att betrakta!

Bäst i filmen är den motvillige hjälten, den rolige kompisen och alla de fantastiska djuren.

Den motvillige hjälten är den tystlåtne Hufflepuff killen Newt Scamader, som ser ut att gå omkring i Sherlocks avlagda ytterrock. Eddie Redmayne blir bättre och bättre i rollen, ser ständigt så blyg och försagd ut, samtidigt som han är allra bäst tillsammans med  alla de fantastiska djuren.

Newt är egentligen inte intresserad av att ta ställning i kampen mellan ljus och mörker, han är mest intresserad av sina djur. Och ingen av de båda sidorna verkar vara speciellt intresserad av djurens överlevnad (eller att djur har rätt till att finnas till, utan att utnyttjas).

Bäste vännen är en icke-magisk person, Jacob Kowalski (Dan Fogler) som älskar att baka. Det behövs en icke-magisk person i en huvudroll, så att man har någon att förklara "vad är det som händer" för.
Jacob får representera filmens åskådare.

Alison Sudol är rolig som Queenie, hon gör en subtil komisk Marilyn Monroe imitation med sin roll. Katherine Waterston är urtråkig som systern Tina, hon har två eller tre ansiktsuttryck, lite sur, sur och mycket sur. I den här filmen är hon mycket sur mest hela tiden, eftersom hon tror att Newt Scamander har gått tillbaka till sin gamla flickvän (som nu har sällskap med hans storebror istället).

Det finns tyvärr inte så många fantastiska djur i den här filmen som i det förra. Men den fyndiga lilla Pickett, en Bowtruckle som ser ut som en liten Baby-Groot, kommer tillbaka, liksom favoriten Nifflern, ett magisk näbbdjur som hela tiden ställer till det. Den här gången får djuren hjälpa till lite mer för att rädda dagen.

Det ska bli ytterligare tre uppföljare att se fram emot i Fantastic Beasts serien. Med så många personer och så många "plots" finns det rejält med plottrig handling att lösa i kommande filmer. Hoppas bara att det finns mer plats för de magiska djuren i framtiden --- och Fantastic Beasts magiska vapen: den omaka duon Eddie Redmayne och Dan Fogler! I filmen ska de rädda världen. I själva verket räddar de filmen!

BG

FILM: Fantastic Beasts and Where to Find Them - Första filmen med Eddie Redmaynes Newt Scamander i huvudrollen!

Regi: David Yates

Titel: Fantastic Beasts and Where to Find Them
Svensk titel: Fantastiska vidunder och var man hittar dem
Manus: J K Rowling
Medverkande: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Dan Fogler, Alison Sudol, Colin Farrell, Ezra Miller m fl.

Land: UK, USA, 2016

Distribution: Warner Bros.

Finns: på DVD, BD, VOD

Tips: Se om som uppladdning inför Fantastic Beasts - The Crimes of Grindelwald!

Det är ett fantastiskt stort nöje att besöka filmens magiskt förhöjda New York!

Här serveras en fantasifull och stämningsfull vision av den jazziga förbudstiden på 1920-talet. Det här är elegant kostymdrama, Fitzgeralds Jazz Age och Gotham-mörka actionögonblick, allt i ett paket!

Det här är den bästa "Harry Potter" filmen någonsin. Och Harry Potter är inte ens med!

Huvudpersonen Newt Scamander (spelad av Oscarsvinnaren Eddie Redmayne) är betydligt mer sympatisk än Harry Potter och han är inte någon utvald hjälte som alla andra ska skydda med sina liv. Han är helt enkelt en vanlig kille som gillar djur väldigt mycket --- den magiska världens svar på David Attenborough. För den magiska världen är inte trevligare än den vanliga mugglarvärlden, magiker är ännu värre när det gäller att utrota alla djur.

När Newt säger att han skriver en bok om magiska djur säger andra magiker "An extermination guide?".
Precis som vanliga människor blir magikerna inte intresserade av djuren förrän de ser att de kan användas till något, till deras egna syften. Både goda och onda.

Det allra farligaste djuret är inte ett magiskt djur som Newt upptäckt, nej, det är människorna som är farligast. Och den kraft som bor inne i en människa som blivit misshandlad och missförstådd hela sitt liv.
Så föds en Lord Voldemort. Eller här: så föds en Obscurus.

J.K. Rowlings vision av den amerikanska metropolen är inte bara lättsam och skojig och underhållande, här finns häxförföljelserna i Salem representerande, liksom grov barnmisshandel och vansinniga och makthungriga politiker. Både bland magikerna och mugglarna.

Vi får också reda på att amerikanerna är mycket mer elitistiska än sina brittiska magiska motsvarigheter --- det är amerikanerna som tror starkt på klassamhället. Du ska inte beblanda dig med de som är mindre värda. En magisk person får inte bli vän med en icke-magisk person och två personer från de olika klasserna får absolut inte bli förälskade och gifta sig, en amerikansk magi-lag som Newt Scamander med rätta kallar bakåtsträvande.

Filmens vackraste kärlekshistoria är mellan en icke-magisk väldigt vanlig man och en magisk tjej som ser ut och låter som Marilyn Monroe. Slutkyssen i regnet under ett magiskt paraply har drag av romantiska Paraplyerna i Cherbourg.  (Det är också intressant att få reda på att om du har en trollstav behöver du aldrig bli blöt! Trollstaven kan utvecklas till ett paraply! Det här var Eddie Redmaynes idé under inspelningen. Den här filmen är alltså den första i vilken vi får se trollstavsparaplyer "in action").

De mest sympatiska karaktärerna i filmen är Newt Scamander och hans magiska djur. Den busiga, näbbdjursaktiga Nifflern blir snabbt en publikfavorit, liksom Pickett, en Bowtruckle som påminner om Baby-Groot.

Duon magizoologen Newt Scamander och Jacob Kowalski --- en mugglare som älskar att baka --- är helt enkelt "a match made in comic heaven". Tillsammans ser de ut som ett modernt Helan-och-Halvan-par som förflyttats till en alternativ version av 1926.

Kowalskis reaktioner på allt magiskt han får vara med om speglar reaktionerna som man hoppas få från publiken --- han ooohar och aaahar och är så imponerad och överväldigad av den här nya världen! Och han konstaterar att han inte drömmer eftersom hans hjärna aldrig skulle kunna hitta på så mycket fantastiska saker, ens i en dröm!

Nej, det är bara att imponeras av J.K. Rowling ännu en gång, hennes fantastiska hjärna fyller ut ett helt universum med myriader av detaljer, och allt hänger ihop. (Star Wars, som tar mycket inspiration från Harry Potter världen, och som håller på att utvecklas till "space-Harry-Potter", håller däremot på att falla samman, samtidigt som olika viljor drar åt olika håll). När man har skapat en värld måste man hålla sig till de fantastiska reglerna, och först därefter kan vad som helst hända.

Fantastic Beasts and Where to Find Them är en lyckad och lockande start på en ny filmserie i magins tjänst --- och i nästa film utlovas mycket mer Johnny Depp. Och förhoppningsvis ännu mera intriger med magiska näbbdjur?!

BG

FILM: Ant-Man and the Wasp - Små dramer är MINST lika roliga som stora!

Lilly och Rudd i Ant-Man and the Wasp 2018.

Små dramer är MINST lika roliga som stora!

Regi: Peyton Reed

Titel: Ant-Man and the Wasp

Medverkande: Paul Rudd, Evangeline Lilly, Michael Douglas, Michelle Pfeiffer,
Michael Peña, Walton Goggins, Bobby Cannavale, Judy Greer, Tip "T.I." Harris, David Dastmalchian, Hannah John-Kamen, Abby Ryder Fortson, Randall Park, Laurence Fishburne m.fl.
Land: USA, 2018

Distribution: Walt Disney Studios
Aktuell: Ny på DVD och BD

Små dramer är MINST lika roliga som stora! 
Ant-Man and the Wasp är uppföljaren till Ant-Man (2015) och den tjugonde delen i Marvel Cinematic Universe (MCU) . Den utspelar sig kronologiskt efter händelserna i filmen Captain America: Civil War och samtidigt som händelserna i Avengers: Infinity War. Så om ni undrar vad de allra minsta hjältarna i MCU höll på med under Infinity War ... lägg vantarna på en DVD eller en BD med denna film direkt!

Ant-Man and the Wasp är en minst lika bra superhjältefilm som Ant-Man - det finns så mycket som är positivt i den här filmen och så mycket som INTE gjorts i tidigare MCU filmer! För första gången finns en kvinnlig superhjälte i huvudrollen OCH i titeln på en film! ... and the Wasp! 

Ant-Man är omgiven av starka, smarta kvinnor och tjejer i filmen. Ex-frun Maggie som ständigt försöker försvara honom när FBI kommer och kör sitt "Forever Bothering Individuals" (alltså: p.g.a. av att Ant-Man ställde upp på Captain Americas sida i Civil War står han nu under sträng uppsikt av FBI). Dottern Cassie, som är liten, smart och fantasifull, och som gärna skulle bli Ant-Mans superhjältepartner! Hope van Dyne, alias the Wasp, som är en mycket starkare, smartare och bättre superhjälte än Ant-Man. Men det är tillsammans som de är som allra bäst ... De har ett "varannan damernas" förhållande när det gäller att rädda varandra. Hon räddar honom när han håller på att drunkna, sedan, i nästa scen är det hans tur att rädda henne ..
. 

Och så inte att förglömma, mamma Wasp, spelad av Michelle Pfeiffer ... Man får inte så mycket Pfeiffer i den här filmen (tyvärr), men hon är så bra i varenda scen hon är med i och det är SUPER att man tar upp förra generationens superhjältar (hon var ju the Wasp på sin tid, och hennes man, spelad av Michael Douglas, var Ant-Man) ... Mamma och superhjälte och forskare ... även hon på många sätt smartare än sin man (och mer diplomatisk --- och en bättre superhjälte).

Positivt är också att man slipper de idag nästan obligatoriska gigantiska evighetslånga bataljerna --- huvudsaklig handling i den här filmen är att the Wasp ska rädda mamma Wasp. En enkel och sympatisk handling.

The Ghost har sin egen agenda ...

Dessutom: filmen har en kvinnlig antagonist, the Ghost. Ghost var en vit kille i comic böckerna, nu är Ghost varken vit eller kille ... men det spelar ingen roll. Man får fram ändå känslan på helt rätt sätt, Ghost är både en hotfull karaktär och någon man känner med och förstår --- och på sitt sätt hejar på.

Hon är varken ute efter världsherravälde eller något annat ondskefullt --- hennes agenda är också bara att rädda livet på en enda person. Nämligen sig själv.

Filmens verkliga skurkar är inte superhjältar utan ett gäng slipsnissar som vill sno åt sig Hank Pyms teknologi ... och sälja den till högstbjudande ännu större skurktyper.

Det finns alltså många plots och sub-plots i filmen, men det viktigaste är att filmen är rolig och underhållande. Paul Rudd är jättebra som Ant-Man och av "the supporting cast" har alla genuint komiska scener som får lov att stjäla showen i några minuter.

Kompisgänget med helt vanliga killar kring Ant-Man är tillbaka - så klart - och skojigast av dem alla är Michael Peña, som gör sitt bästa av varje liten scen han är med i ...

När man såg filmen på bio hördes glada barnskratt genom hela filmen. I Marvels Universum, där så många genrer samsas under superhjälteparaplyet, är Ant-Man den solklara barnfilmsgenren. Bilarna ser ut som små leksaksbilar, en Hello Kitty pryl kan användas som vapen mot skurkarna, och under hela filmen blir ingen dödad (förutom ett par myror som blir uppätna av en mås). Slutet är inte heller en episk evighetslång stridsscen  (något som man är rätt så trött på vid det här laget) utan en försoningsscen där Ant-Man&Wasp-familjen och Ghost blir bundisar och kompisar.

Ant-Man and the Wasp påminner dig om varför du fastnade för comic books som liten --- helt enkelt för det var ROLIGT.

Ant-Man: liten hjälte blir stor när det behövs!

Snart är vi tillbaka i den allvarligare delen av MCU igen --- bonusscenen i Ant-Man and the Wasp påminner om den stora fajten mot Thanos som pågår i Infinity War och allt elände som de andra större superhjältarna håller på med.

Och snart kommer del två av Infinity War.

Som är överlägset det mest storslagna som finns i bioväg och superhjälteväg och som kommer att erbjuda ännu fler "epic battle scenes".

Men snälla, låt Ant-Man och the Wasp återkomma i egna filmer i sin egen del av universum ibland ... vi behöver få ha lite roligt och avnjuta små, lättsamma dramer mellan de stora bataljerna!

BG