Handling: Ett drama om de två 13-åriga pojkarna Leo och Remi, vars intensiva vänskap sätts på prov när de börjar högstadiet. Omgivningens blickar och kommentarer gör att pojkarna börjar glida isär, vilket får oväntade och hjärtskärande konsekvenser. Regi: Lukas Dhont. I rollerna: Eden Dambrine, Gustav De Waele, Émilie Dequenne, Léa Drucker, Kevin Janssens m.fl.
Omdöme: Hur länge har ni varit ihop? (Viskningar: De kanske inte vet om att de är bögar, de har inte kommit ut än ...) Tjejerna i klassen är utstuderat illvilliga och elaka, som tusen papercuts på raken. Sedan kommer killarnas mer raka knytnävsslag, skriken "bög", knuffar, och påpekan om femininitet ... Leo bestämmer sig för att bli en karlakarl, sänka rösten, börja med ishockey, spela fotboll och knuffas på rasterna ... och han ghostar Remi. IRL. Remi blir ensam kvar med sin oboe, sin musikalitet, sin känslighet, och han förstår inte varför bäste vännen har gjort slut, så han gör slut på sitt eget liv. Vem är att klandra? De elaka tjejerna? Killarna i klassen? Leo som inte kan skaka av sig böganklagelserna och skämta bort det (för visst ser fotbollskillar ännu bögigare ut ...) utan låter sin ilska gå ut över den ende personen i hela filmen som är schysst ... Eller är det den vuxna personalens fel, som inte gör ett skit, och som inte förstår känslor trots att de ska prata om och tjata om känslor hela tiden? En fågel. En stor fågel. En färggrann fågel. En bögmisstänkt fågel. Det viktiga i meningen är inte adjektivet utan substantivet. Och i en scen i slutet där Leo står och dricker vatten framför en lertavla med fåglar på, tre olika, tänker man att det viktiga är att fåglarna är fåglar, med sina egna drömmar och färdigheter, inte om de är blå, gula eller regnbågsfärgade.
Och ... kolla in blickarna under hockeyträningen. Leo ska "ha kul" - men istället ser det ut som om han vore inburad i en falsk bild av maskulinitet och vad det innebär att växa upp, när han blickar ut mot betraktaren och in i kameran, genom gallret på hjälmen.
Jämför det med scenerna när han gosar med storebror - när bäste vännen är död, lägger han sig och sover hos brorsan istället, och de håller om varandra efter dagens blomsterplockning på föräldrarnas plantage, när de åker hem på ett öppet flak. Men det är okej. För de är bröder. För att brorsan har en (osynlig) flickvän som alibi. Men varför var det fel när Remi och Leo gjorde samma sak? Varför skulle de elaka tjejerna i skolan tvinga dem att "komma ut"? All fysisk kontakt behöver inte ha med sexuell läggning att göra. Och känsliga, musikaliska killar som gillar att kramas behöver inte automatiskt vara bögar. Och tilltuffade hockeykillar som åker runt med ett galler runt huvudet behöver inte automatiskt vara macho och straighta.
Fotnot: Det här är en av SVT plays filmer i pride-satsningen. Men. Man vet aldrig om det finns någon homosecuell person med i filmen. Det är inte det som är poängen. I all diskusion om toxisk maskulinitet, till exempel i samband med succén med Adolescence, det finns annan maskulinitet, och det är den som omvärlden, eller åtminstone högstadiet, inte förstår. Filmen påminde så mycket om min egen skola (som inte var i Belgien) där hockeykillar var rankade högst av alla, där näst högst rankade var tjejer som var ihop med hockeykillar och där folk som höll på med musik och kultur och annat som var bögit, fjösigt, fjolligt, knappsu ... hamnade längst ner. Och de flesta slutade med sina instrument. Musiken tystnade. Jag var den enda som höll ut till gymnasiet ...
Betyg: 4
_poster.png)