SCEN: Allsång på Vallarna premiär - Klockrent med Thomas Di Leva, Lasse Kronér och Klockmajor

Scen: Allsång på Vallarna
Premiär: 7 juli 2024 på Vallarna i Falkenberg
Gästartister: Thomas Di Leva, Lasse Kronér, duon Carl-Oscar Korenado & Mattia Sossella - kända som Klockmajor
Allsångsledare: Annika Andersson och Sonny Enell
Medverkande: Jonathan Larsson & Carl-Oscar Korenado producenter, Bo Liljedahl allsångslegendar, Axel Andersson kapellmästare & gitarr, Benjamin Önnhed kapellmästare & bas, Xerxes Andrén trummor, Mårten keyboard & piano, Sandra Boman sång, Lydia Schough sång

Det är juli, det är premiär, det är allsångsfest på Sveriges vackraste friluftsteater som bjuder på landets näst största allsångsfenomen ... Kort sagt: Det är "Allsång på Vallarna" en helt vanlig magisk måndags kväll .... Om du undrar vilken allsång som är störst så är det den på Skansen. Än så länge. Annika Andersson kan i alla fall utmana Pernilla Wahlgren om titeln "Sveriges roligaste allsångsledare".

Alla minns väl Annika Anderssons och Per Anderssons tolkning av Dancing Queen i knätofs i Doobidoo? Den fenomenala extra allt reprisen serverades i förra årets allsångspremiär på Vallarna, kompletterad med hela Falkenbergs folkdanslag. Även årets premiär andas Doobidoo och nostalgi - för Annikas vän Lasse Kronér, som bjudit in Annika till ditt folkkära fredagsnöje i SVT hela tio gånger, är premiärgäst på Vallarna. Efter tio gånger kanske det var dags att Annika bjöd igen?

En fin Doobidoo-vinst för livslångt oberoende

Lasse Kronér pratar på, konverserar med publiken, gör multipla entréer, bjuder på minnen från ett långt turnéliv, engagerar alla i någon slags Doobidoo tävling där det gäller att sjunga rätt refräng efter en versrad (precis som i momentet textremsorna) och en lycklig man vid namn Jan-Ove vinner hela tävlingen och blir ekonomiskt oberoende för resten av livet. I alla fall om Lasse Kronér någonsin skulle bli mer berömd som målande konstnär än vad han är nu som komiker-sångare-programledare. Det är i alla fall en snygg tavla, oavsett värde, och ett finfint pris som kommer att hålla längre än blomsterbuketterna som kändisarna vinner i Doobidoo. Lasse Kronérs allsångsval, Ted Gärdestads rymd-Melodifestival-succé Satellit, skulle kunna ses som en bro till nästa gästartist. Rymdblomman från Gävle. Thomas Di Leva.

Åkt från Gävle till Falkenberg - för att se Thomas Di Leva

I sina samtal med publiken får Lasse Kronér fram vilka i publiken som är mest långväga ifrån. Det är ett par från Gävle. De har kommit för att se Thomas Di Leva. (Eftersom de inte får nog av honom på hemmaplan?) Lasse finner sig snabbt och undrar om de är sådana där stalkers som följer efter Di Leva överallt ... ? Tja, sämre hobby kan man ha. Di Leva presenterar två nyare låtar. En är en del av ett album som släpps till hösten och låten borde heta Jättebra, men den heter bara Bra. Det är bra så.

Hyllningsvisan till den svenska sommaren växer med tiden och om Di Leva kommer att skapa det utlovade sommaralbumet ... så kommer det säkerligen att bli en storsäljare. Låt rymdblommorna blomma lite extra kring midsommar och hela juni-juli-augusti. 

NU börjar sommaren på riktigt

Kan Di Leva vara gäst utan att avsluta första akten med Vem ska jag tro på? och andra akten med Vi har bara varandra? Oklart. Men här kan man tala om spontan allsång - alla sjunger med, utan texthäften. Och nu när vi ändå är inne på tema rymden: David Bowies Life on Mars är underbar i Di Levas tolkning. Hela hans David Bowie show Changes var, och är, fenomenal.

Thomas Di Leva säger lyckligt att NU börjar sommaren på riktigt. Det är juli och den första fina sommarkvällen han fått uppleva på sin sommarturné. Annars har Thomas Di Leva mest haft en Tomas Ledin sommar: Det mesta regnar bort.

Alla hinner briljera

Under kvällen hinner alla i husbandet med att briljera på många olika sätt. Bo Liljedahl berättar med sedvanlig charm anekdoter från ett långt artistliv där han träffat och spelat med alla de stora och alla de ännu större (han hinner också sjunga duett med Di Leva under slutnumret). Annika Andersson, Sandra Boman och Lydia Schough visar att Spice Girls hade kunnat slå även som trio. Sonny Enell kanaliserar sin inre Cynthia Erivo (eller inre Elphaba) och tolkar Defying Gravity så att måsarna lyfter några meter till i skyn. Benjamin får extra mycket beröm för sina solon av Lasse Kronér och får köra favoriter i repris. Axel går på knäna av ren spelglädje. Xerxes trummar på och kör extra virvlar för att understryka Kronérs skämt. Och så vidare ... Och så till kvällens sista gästartister: duon Klockmajor som framför en nyskriven hit, Materialist. Klockrent.

Kändistätt på gästlistan

Man kan lugnt påstå att det är närapå lika kändistätt i publiken som på scenen. Medlemmar från team buskis på Vallarna och team Falkenbergsrevyn brukar dyka upp på allsången. Alla  på scenen har sina fans, vänner, familjer på plats. Sony Enell gratuleras till den fina tolkningen av Wicked av Mikael Riesebeck (aktuell i succén Kalabalik i Fabriken) och hans lilla dotter. Lydia Schough gratuleras till kryddigt riviga nummer bland annat av sin syster Olivia (som började sin fotbollskarriär i Falkenberg) och Caroline Seger. Hade man varit lite göteborgskt ordvitsig som Lasse Kronér så hade man tillagt att detta är början på sommarens segertåg på Vallarna. Lasse Kronér berättar att han mycket blygsamt satte upp kungafamiljen på gästlistan när han och Triple & Touch skulle uppträda på Öland. Vallarna - ta ett blad ur Lasse Kronérs bok. Kungafamiljen skulle kunna roa sig kungligt här på Vallarna. Dessutom får de och alla andra sjunga många fler allsångshits här än på Skansen. 

SCEN: Czardasfurstinnan - Världens mest älskade operett goes Eurovision i glittrande skånsk triumf

Marianne Mörck flirtar med publiken och 1980-talet på Ystads Teater (Foto: Andreas Paulsson).

Titel: Czardasfurstinnan

Spelas: fram till den 13 juli 2025

Premiär: 4 juli  2025

Plats: Ystad Teater

Medverkande på scen: Rickard Söderberg, Marianne Mörck, Carolina Sandgren, Susanne Resmark, Anton Ljungqvist, Elisabeth Jansson, Christer Björkman med flera ...

Medverkande i orkesterdiket: Dirigenten Jonas Samuelsson. musiker från nordiska orkestrar och  Wienerfilharmonikerna.

Föreställningens längd: 2 timmar och 30 minuter, inklusive 20 minuters paus.

Den ungerska Eurovision-flottan har siktats vid Ystad. Oh boy, oh boy, oh boy! Vilken föreställning det här är! Marianne Mörck som ungersk temperamentsfull schlagerdiva, Elisabeth Jansson som hennes paprikasjungande dotter, Rickard Söderberg som "stylist", Carolina Sandberg som hästtjej och självaste schlagerveteranen Christer Björkman i rollen som ... sig själv.

Kammaropera Syd firar med råge sitt tioårsjubileum och det är vi, publiken, som får den fina presenten. Man har valt att sätta upp en av världens mest spelade operetter, Czardasfurstinnan av Emmerich Kálmán. Världens mest spelade - ja. Sveriges mest spelade - njaäää... Operetthistorien visar att det inte har varit någon större skånsk uppsättning av detta lilla mästerverk sedan 1980-talet och visst finns det 1980-tals blinkningar med i uppsättningen. Kolla in Marianne Mörcks kläder och smink till exempel ... Rock me baby.

Nyskriven text av Rickard Söderberg

Som vanligt när det gäller dessa fina sommaroperetter så är musiken den klassiska men texten till Czardasfurstinnan är nyskriven av Rickard Söderberg. Det finns även några extra megahits inklämda från några andra stora operetter, som bonusnummer, och även en modern (eller halvmodern) poplåt framförd av Marianne Mörck. Det blir riktigt underfundiga låttexter längs vägen och vitsiga dialogpartier där dagens viktigaste politiska frågor diskuteras. Som varför Sverige alltid ska vinna Eurovision Song Contest ... Den ungerska delegationen sjunger avundsjukt om de svenska schlagersnobbarna, samtidigt som de jobbar fram ett äkta ungerskt Eurovision-nummer där folk jonglerar med paprikor (som därefter blir desto godare till gulaschen?).

Sverige ska få pisk med sitt eget björkris

Den ungerska delegationen har fått segervittring, för Sverige har inte ett perfekt polerat bidrag i år som alla andra år, utan folk iklädda handdukar som piskar varandra med björkris ... I år är alltså året som Sverige äntligen ska få pisk (möjligen med sitt eget björkris). Men säg den lycka som varar för den ungerska delegationen  ... En svensk delegation tas in för att göra numret perfekt och polerat och "svenskifierat" - in med nya stylister, perfekta frisyrer, silverglittrande kläder och perfekt ljussättning och ut med alla paprikor och näverlurar.

Kaos i kommunhuset

Vid sidan om denna intrig får vi följa kaoset i kommunhuset i Ystad där alla idéer för att få in mer pengar till kommunen är bra idéer ... fast kanske inte just att sälja Ystads fina handbollslag till Putin. Ryssarna kommer med portföljer packade med pengar och är redo att använda influencers som "nyttiga idioter" i sina trollfabriker. Dessa influencers marknadsför vad som helst för pengar ... och sjunger glatt om att deras publik kommer att shoppa da shit tills båda de själva och hela planeten går under. Hjärta hjärta hjärta! Ett av kvällens beskaste, roligaste och mest applåderade nummer. Influencerparet värvas också för att göra reklam för Gulag - istället för sportswashing kan man ju använda influencerwashing ... Det här är en riktigt bra duo, både röstmässigt och humormässigt. Killer girls, killer voices.

Sandgren och Mörck var max fem år gamla på 1980-talet

Carolina Sandgren spelar en hästtjej som gör allt för att hennes lag ska vinna. Ungefär som i SVT:s Kontrapunkt där hon varit lagledare (och Richard Söderberg har varit domare). Av någon anledning är hennes sceniske son ungefär dubbelt så gammal som hon själv, men å andra sidan ska hon ha haft ihop det med Christer Björkman (DEN Christer Björkman) som spelar sig själv ... och de är väl inte alls jämngamla för romance. Om nu Björkman hade en bi-curious period på Ibiza på 1980-talet ... När Carolina Sandgren var typ fem år.
Marianne Mörck var också ungefär fem år på 1980-talet, och hon fick sin sceniska dotter när hon var tre år gammal.
Marianne Mörck är evigt ung. Rock me baby.

Firar 50 år som furstinna 

Rickard Söderbergs bästa vän och parhäst Marianne Mörck firar ett alldeles eget jubileum (förutom det gemensamma tioårsjubileet). Det är nämligen 50 år sedan Marianne gjorde sin allra första Czardasfurstinnan och denna uppsättning räknas som en milstolpe i svensk operetthistoria.

Det här skulle också kunna räknas som en milstolpe. 

Tradition och nyskapande går hand i hand, kaos bor granne med gud, och fars bor granne med allvar.

Det är roligt, vackert, rörande, djupsinnigt ... och även härligt glittrande fluffigt ytligt. Att ha med Eurovision Song Contest kopplingen är genialiskt ... för vad är detta evenemang om inte vår tids operett för gemene man där "alldeles för mycket" inte ens är i närheten av att vara lagom ...

Och vad är kommuner om inte vår tids furstendömen? 

Fenomenala sånginsatser

Det finns så många fenomenala sånginsatser och nummer, från adelsmannen som sjunger om sin längtan efter Rickard Söderberg mot en bakgrund av ystert skuttande enhörningar, till den gråklädda dansande kommungröten där den minsta medlemmen förmodligen går i mellanstadiet. Så mycket talang och så mycket ung talang på ett och samma ställe ... Vilka pipor, vilka stämmor, vilken orkester, vilken akustik, vilken musik ... Och man hör vartenda ord som sjungs. Även om delar av dialogen dränks i skrattsalvor.

Klassamhälle utbytt mot homosexualitet

Rickard Söderberg & Co har bland annat inspirerats av operettens tendens att kommentera sin samtid. Ungefär som en nyårsrevy. Och precis som i nyårsrevyer kan det ibland bli lite för lokalt - är man inte från Ystad förstår man inte alla scenerna med kommunpolitik. Man får vänta tills det skojas om Eurovision Song Contest och influencers och stylister igen för att hänga med och ha roligt ...

Kulturen hänger med och roar när världen står i brand

Czardasfurstinnan hade urpremiär under första världskriget och på den här tiden var Österrike-Ungern ett enda land.  Idag är det visserligen inte något officiellt världskrig på gång, men det känns återigen som om världen befinner sig i brand och domedagen är nära ... Kulturelitens roll är både att hänga med i svängarna och att komma med glädje i en mörk tid. Rickard Söderberg & Co har valt att skippa originalets diskussion om klassamhället (som tydligen anses daterad?!) och ersatt detta tema med en diskussion om hur homosexuellas rättigheter går tillbaka, bland annat i Ungern, där en omstridd Prideparad pågår ungefär samtidigt som vi ser på Czardasfurstinnan i Ystad. Man kan aldrig, aldrig ta vunnen frihet för given. 

Visst finns fortfarande samma tema som i originalet

Men ... visst finns klassamhället fortfarande. Überrika människor influerar val i olika länder och Jeff Bezos hyr hela Venedig i tre dagar för sitt bröllop, dit alla megarika plastikopererade människor i designerkläder (som kostar mer än en vanlig fattig människas månadshyra) flyger i sina privatplan medan Venedig sjunker på grund av global uppvärmning ... Det är ju tur att alla dessa kändisar och influencers säger de bryr sig så mycket om klimatet. Så visst lever och frodas klassamhället i högsta välmåga och det är knappast de fattiga riddarna i den skånska adeln som är problemet. 

Skapar en egen bög-buskis-genre

När det gäller val av tema ... Det ena utesluter ju inte det andra. Det är till exempel motigare att vara knegande arbetarklasshomosexuell än att vara kulturell överklasshomosexuell. Ofta känns det som om när det börjar bränna till i pjäsen, så väljer man trivsam-buskis-spåret. Sommaroperetterna på Ystad Teater har närapå skapat en egen genre av bög-buskis nummer (med eller utan dansande enhörningar) som publiken väntar på ... och applåder, skratt och busvisslingar låter inte vänta på sig. Och ja, bögarna har reclaimat ordet bög så numera är det positivt. Och inte bara en synonym till stylist.

Fram med näverlurarna!

Friluftsteatrar och buskissamfund kanske ska se upp? De kan se sig utmanade av Rickard Söderberg & Marianne Mörck och den enorma bank av humoristisk, dansant och sjungande talang som samlas runt dessa kreativa magneter. Ystads sommaroperett riskerar att hamna i topp när det gäller årets roligaste scenupplevelse. Och lägg till detta musiken, dansen, koreografin .... och näverlurarna.

Det här är en BBBB pjäs. Beg, borrow, bribe, buy ... gör vad som helst för att få tag på en biljett.

En älskad upplevelse

Upplev Rickard Söderberg, Marianne Mörck, Carolina Sandgren, Susanne Resmark, Anton Ljungqvist, Elisabeth Jansson och Christer Björkman tillsammans med en live orkester som består av fenomenala musiker från Nordens främsta orkestrar såväl som legendariska Wienerfilharmonikerna under ledning av dirigenten Jonas Samuelsson.

Operetten lever - och är älskad.

FILM: William Tell - Made in Switzerland!

William Tell

Regi Nick Hamm, med Claes Bang, Jonah Hauer King, Golshifteh Farahani, Connor Swindells, Rafe Spall, Emily Beecham, Jake Dunn, Ellie Bamber, Jonathan Pryce, Ben Kingsley.


Made in Switzerland ... trallalla ... Kommer ni ihåg bästa numret i årets Eurovision Song Contest som gick av stapeln i Scwiz? Det var när Petra Mede dyker upp som nationalhjälten Willhelm Tell, gör mos av Apple och grundar Eurovision Song Contest och enar hela fyrspråkiga Schweiz och hela änna-mer-flerspråkiga Europa. Det var grejor det. Petra Mede är snygg i tajts. När det gäller medeltida hjältar i tajts är väl Robin Hood lite mer känd än Willhelm Tell ... och den medeltida Kung Arthur och hans riddare är väl också mer kända. Det är dessa hjältar som ofta lajvas när det är medeltidsvecka.


Vem föredrar du som Willhelm Tell? Svenska Eurovision-drottningen Petra Mede eller Ruben-Östlunds älskling dansken Claes Bang? Mitt val är solklart. Petra Mede.


Den där sketchen i Eurovsiosn Song Contest må ha tagit sig friheter med historien, men det är ingenting mot denna film. Den tar sig rejäla friheter med historia, geografi och lingvistik. Schweiz behöver inte ena fyra språkområden - alla talar engelska! (Spoileralert: engelska är inte ett av de fyra språken i Schweiz. Inte danska heller ...) Kunde man inte hitta någon som är mer passande för att spela Willhelm Tell än Claes Bang? Och det är irriterande att Willhelm heter William. Flera duktiga engelska skådeseplare är med, som Rafe Spall, Jonathan Pryce och Ben Kingsley (Oscarvinnare för Gahndi) ... tänker de någonsin att det är som om de vore med och lajvar Monte Python and the Holy Grail i helt fel land?


Nu försöker inte filmen att vara skojig. Det är det som gör den skojig. Det är höga pannor och högtravande repliker. Utan en gnutta realism.
Willhelm Tell kommer hem en hjälte efter korstågen (återigen - som Kung Rikard I Lejonhjärta i Robin Hood) och gör en massa goda gärningar ... och vad säger frugan? "Välkommen hem älskling!" Nix.
”Min tro på dig är okränkbar”. Det slår väl "Vad vill du ha till middag". Men högtravande språk blir påfrestande i längden.


Det är onda fogdar, maffiga strider, forsande blod och en gnutta romantik. På medeltiden fanns det så klart många furstendömen, kungariken och kantoner kring Alperna, länderna såg inte alls ut som idag, men filmen tar sig stora geografisk-historiska friheter och nämner bara två sidor. Österrikare (de onda) och schweizare (de goda). Men. Hallå. Lite mer nyanser kan vi väl kräva, även i idiotactionscener. Underkänt i historia, underkänt i geografi, underkänt i språk. Intrigen bygger på tyske Friedrich Schillers pjäs från 1804. Jag har läst den. Den var rolig och spännande och typiskt 1800-tals romantisk. Det roliga och det spännande och det mesta av det romantiska finns inte kvar.

Wilhelm Tell står år 1307 upp mot de österrikiska ockupanterna. Efter stider i korstågens Jerusalem är han trött på krig ... och efter den här filmen är du också trött. Ben Kingsley som enögd skurk och kung av Habsburg vinner tävlingen "mest lik en Monty Python karaktär".


Snyggt är vissa stridsscener och jaktscener, och det finns bra skådespelare i rollistan. Det är brutalt och blodigt och kanske något att pigga upp sig med inför medeltidsveckan på Gotland. Äpplen medtages som snacks.

Men. Det är inte lika bra eller kul som Robin Hood ... som teater på Teatergläntan. Eller som tecknad film. Eller som film med Erroll Flynn. Det är något med fajter med pinnar och  svärt som inbjuder till lekfullhet och humor. Det har man missat här.

FILM: Companion - Uppblåsbara Barbara i AI robotform

Sommartipset: DVD, Blu-ray och 4K UHD.

Titel: Companion
Regi: Drew Hancock

Uppblåsbara Barbara är tillbaka - i robotform. Det här är en blandning av Get Out, Stepford Wives, Westworld, Ex Machina, Terminator,  Barbie, M3gan, I, Robot och valfritt avsnitt av TV-serien Black Mirror. För mycket lån, för lite originalitet, för långt format och för mycket nepobaby Jack Quaid som gör ännu en standard typecastad skrikande douchebag.

Regissören Drew Hancock tar sig an sin första långfilm efter att ha pysslat med diverse TV-serier. Det här hade varit bättre som ett TV-avsnitt. Det blir för spretigt, för utdraget, för mycket en blandning av olika rätter som inte går ihop ... och i stort sett allt som Companion lånar från har gjort samma sak mycket bättre.

Paralleller till verkligheten

Överflöd och toxisk maskulinitet? Barbie av Greta Gerwig gjorde det bättre. Faux feminism? Don't Worry Darling av Olivia Wilde och Blink Twice av Zoë Kravitz gjorde det bättre. Notera att båda dessa filmer handlade om verkliga tjejer som utnyttjas av män som har sina egna toxiska idéer om hur tjejer ska vara. Companion försöker desperat göra exakt samma sak och predika och skriva på näsan exakt samma budskap ... men värt att komma ihåg: Companion handlar om en robotdocka som ser ut som en tjej. Minnena som laddats upp är fejk. Här kan det vara värt att dra en parallell till verkligheten ... verkliga människor som förlorar sitt jobb till olika AI. Ett verkligt fall är en radiostation i Polen som engagerade "en ny radiopratare" som trendigt nog var queer ... och en AI. Och AI:n dammsög så klart internet efter verkliga HBTQI+ personers erfarenheter och tankar för att använda dem i programmet. Samma radiokanal lät också en AI-programledare intervjua den polska Nobelpristagaren Wislawa Szymborska... vilket scoop! Hon har varit död i 12 år. 

En AI är inte queer eller Wislawa Szymborska

Nej, en AI är inte queer och förstår inte hur att det känns bara för att den kopierar andras känslor från internet. En AI är INTE Wislawa Szymborska och kan inte skriva nya dikter av henne bara därför att ... Det blev så klart ett ramaskri i Polen, så där gör man inte, vare sig mot queer community eller mot Polens nationalskald. En queer människa kan förföljas och fängslas på grund av sin läggning. Det kan inte en AI som bara försvinner bland alla ettor och nollor på nätet.

Stackars lilla flicka ... öh, stackars lilla mördarrobot?

Companion missar så grovt. Och publiken förväntas sympatisera mot den stackars lilla tjejen som behandlas så dåligt av alla stora stygga män (varning #MeToo rehash) som i Don't Worry Darling och Blink Twice. Men. Protagonisten är ju egentligen lika stark och oförstörbar som Arnold Schwarzenegger i Terminator filmerna och där försvinner all spänning. Hen kan ta hur mycket stryk som helst, till och med bli skjuten i huvudet, och ändå överleva. Fasiken vad långtråkiga sådana här evighetsslagsmål är. Och ... när det gäller filmens interna logik, ska vi verkligen tro på att en smart hacker som kan ta bort robotdockans "du får inte skada och döda människor"-spärr (direkt kopierad från Isaac Asimov klassikernovellen som filmats med Will Smith, I, Robot) inte vet var minnet finns lagrat i robotdockan, och inte kan skilja på huvudet och magen? Come on!

Faller hårt, högt och platt

Och mordmysterium på öde ö. Men. Hallå. Det är tillräckligt spretigt och rörigt som det är. Här kommer alla genrer på en och samma gång ... försök att göra åtminstone en av dem bra. Vad ska en docka med en massa pengar till? Resa till Polen och intervjua Wislawa Szymborska igen? Jack Quaid och Sophie Thatcher spelar som om de är med i helt olika filmer. Har de fått någon regi alls?

När associationerna till större, bättre, smartare, roligare, mer grandiosa filmer fallerar ... då faller filmen hårt, högt och platt. M3gan framstår nu som ett mästerverk.

FILM: Mickey 17 - I rymden kan ingen höra dig kopiera

 

Sommarfilmstipset: DVD, Blu-ray och 4K UHD

Titel: Mickey 17

Regi: Bong Joon Ho

Medverkande: Robert Pattinson, Naomi, Ackie, Steven Yeun, Toni Collette, Mark Ruffalo, Anamaria Vartolomei.med flera

Betyg: 2

I rymden kan ingen höra dig kopiera ... Det här är en film om kopior som i sig känns som en kopia. Mickey 17 handlar om en snubbe som är en del av ett team som ska kolonisera en isplanet någonstans i en galax långt långt borta ... och när han förolyckas tar en klon hans plats. Twisten: han har inte förolyckats. Men en klon har ändå tagit hans plats. Och hans minnen. Filmen är baserad på science fiction-romanen av Edward Ashton och regisserad av Bong Joon Ho, som vann en Oscar för Parasite.

Boon Joon Ho har gjort många bra, skruvade och mörkt roliga filmer. Handlingen här liknar den i Okja från  2017, människor exploaterar områden som bör lämnas ifred och det finns varelser som bör räddas. Man kan också säga att Mickey 17 i grund och botten har samma precis samma handling som Avatar och så har man plussat på kloning och tagit bort att varelserna i rymden är snygga och blå.

Man får väldigt mycket Robert Pattinson för pengarna, det är han som spelar alla Mickey. Han dör om och om igen, och på grund av en felkalkylering finns det plötsligt två stycken Mickey, och så kan det ju inte vara, det får ju bara finnas en ... (Varför?)

Ingen ny Edge of Tomorrow

Det här är inte lika bra eller gripande som Source Code där Jake Gyllenhaal dör om och om igen, tills han hittar en väg ut ... och det är inte lika mycket romance, spänning och action som i Edge of Tomorrow där Tom Cruise dör om och om igen ... (japansk romanförlaga, hett lästips för alla som gillar sci-fi.)

I Mickey 17 pratar man mest om filosofi och politik och idéer. Man pratar, man visar inte. "Tell not show" är inte ett vinnande koncept. Det är mer podcast än film. Med en överdos av Robert Pattinson på köpet. Visst har vi sett - och hört - det här förut. Mer än 17  gånger.

P.S. Bill Murray fick fram samma filmiska filosofiska budskap mycket bättre - och roligare - i Groundhog Day. Bävern som han hade sällskap med verkar här ha hamnat på Robert Pattinsons huvud ...

FILM: Nosferatu - vill vara konst - men med jump scares

 

Sommarfilmstipset! Nytt på DVD, Blu-ray och 4K UHD 

Genre: Skräck

Titel: Nosferatu

Regi: Robert Eggers

Medverkande: Nicholas Hoult, Lily-Rose Depp, Bill Skarsgård, Aaron Taylor-Johnson, Willem Dafoe

Betyg: 3

En speciell Robert Eggers känsla fanns redan i långfilmsdebuten The Witch. Så mycket stämning och så mycket obehag skapades med så små medel. Fotot och musiken skapade en egen rytm. En get i ett skogsbryn och några knakande kvistar ... mer behövdes inte.

The Lighthouse är om möjligt ännu bättre. I alla fall lika bra. Svartvitt kammarspel med två män i en fyr. Måsar, sjöjungfrur, Dafoe & Pattinson och dålig stämning.  Eggersk skräck som en variant av Norénsk skräck. 

Sedan kom The Northman med Alexander Skarsgård som blodtörstig viking i en Hamlet light historia ... pengarna rullade in, personligheten rullade ut.

Ska aldrig spela vampyr

Skulle den Eggerska känslan komma tillbaka med Nosferatu? Och en annan Skarsgård? Bill Skarsgård sa i och för sig när brodern Alexander Skarsgård slog igenom i HBO-serien True Blood att han aldrig skulle spela vampyr, det är en för billig väg till berömmelse, och här är nu den gode Bill (eller den onde Bill?) iklädd rollen som världens näst mest kända vampyr. Den mest kände torde vara Dracula. Kopian Nosferatu kommer in som god (ond?) tvåa.

Murnaus besparing: ändra på namnen själv

Den första Nosferatu var en stumfilm av F.W. Murnau. Han brydde sig inte om rättigheterna till Bram Stokers Dracula (de kostade för mycket) utan gjorde i princip samma historia gratis och ändrade på alla namnen.

Den Nosferatu som de flesta har sett och älskat är förmodligen Werner Herzogs Nosferatu. Den tyska varianten är mycket bättre än den engelska, om du nu ska välja.

Råkar bli konst  - med jump scares

Det Werner Herzog gjorde råkade bli konst. Eggers börjar i den andra änden med det uttryckliga målet att skapa konst. Det här ska banne mig bli finkulturell skräck! Ändå finns så många jump scares med, vilket är ett billigt trick och ett oskick inom skräckfilm. Du ska förtjäna att folk blir uppskrämda, inte bara köra med betingande reflexer på höga ljud. Overdosering på höga ljud gäller även Bill Skarsgårds titelfigur Nosferatu. Vad han larmar och gör sig till. Tänk om han skulle ha gjort till exempel som Meryl Streep i Djävulen bär Prada eller Laurence Olivier i Maratonmannen och pratat med lågmäld, kontrollerad röst  (eller kanske till och med en viskning ...) DET hade blivit skrämmande. Verkligt obehagliga karaktärer behöver inte höja rösten för att få respekt. 

Vackra bilder bleknar

Det ska vara vackra bilder och det är vackra bilder hela tiden, men de bleknar så småningom i minnet. Filmen är lite för lång och lite för lik ... ja, de flesta andra vampyrfilmer. Den smälter ihop med tidigare Nosferatus och även med tidigare Draculas. 

Minnen från Renfield

Flera skådespelare som är med har varit med i andra vampyrfilmer. Willem Dafoe verkar vara gjord för genren (och visst var den viskande Green Goblin i Sam Raimis Spider-Man också vampyrlik ...). Nicholas Hoult var väldigt bra i Renfield, och karaktären Renfield är med här också, fast under ett annat namn. Det är vanvördigt att tänka så, men den tramsiga filmen Renfield med Nicolas Cage, Akwafina och Nicolas Hoult blev mer minnesvärd (och mer koncis) än Nosferatu. Som smälter ihop med alla andra traditionella mainstream klassiska vampyrfilmer du någonsin sett. Kanske är den här varianten något mer feministisk. Men det räcker inte för att stå ut från mängden. 

Minns du Bill? Minns du geten?

Så det är möjligt att Bill Skarsgård hade rätt i sitt ursprungliga resonemang. Han skulle ha hållit sig borta från vampyrerna. Filmen är bra, men inte mer än bra, extramaterialet är bättre och intressantare än själva filmen, och Bills karaktär Nosferatu är mest ... meh. Minns du karaktären som stod i skuggorna några veckor efter att du sett filmen? Geten i The Witch var mer minnesvärd. Det finns mer än ett sätt att vara GOAT på.

SCEN: Kalabalik i fabriken - Riktigt go buskis på Vallarna!

 

Regi: Niklas Holtne

Manus: Håkan Klamas och Niklas Holtne

Titel: Kalabalik i fabriken

Medverkande: Annika Andersson, Mikael Riesebeck, Jojje Jönsson, Jeanette Capocci, Peter Gröning, Jennie Rosengren, Linnéa Lexfors, Pär Nymark, en fjärrstyrd pruttande bebis och en fiskmås.

Premiär: 29 juni 2025

Plats: Vallarna, Falkenberg

Spelas: till och med 10 augusti på Vallarna, 6 föreställningar i veckan, därefter ut på Sverigeturné i höst, bland annat till Lisebergsteatern i Göteborg.

Betyg: 5

Korvfabrikör Claes Malmberg har pensionerat sig och är numera Senapsfabrikör på Sundspärlan och gift med Eva Rydberg. I alla fall i fiktionens värld i skojiga Spanska flugan. Nästan alla andra som vi lärt känna i Vallarnas Korvfabrikören, förra sommarens dunderhit, återvänder till årets fristående uppföljare Kalabalik i fabriken.

Det här är en skrattfest. Riktigt go buskis och snabbfotad fars som fylls av vansinniga karaktärer och ännu mer vansinniga vändningar. Ända tills slutet.

Resultatet är en suverän sommarkväll. 

Läs mer om föreställningen och se bilder från premiären här:

Tidningen Kulturvinden: SCEN: Kalabalik i fabriken - Utmärkt uppföljare till Korvfabrikören! Kändistätt på premiären!