SCEN: Allsång på Vallarna med Idolstjärnan Sofia, Måns Möller och Christer Sjögren fångad av en stormvind ...

 

Annika Andersson bländar Måns Möller och publiken med sin allsång om Blända av till halvljus (Stefan & Krister klassiker  från 1997)

Scen: Allsång på Vallarna 

Datum: 27 juli 2026 på Vallarna i Falkenberg

Gästartister: Idolfinalisten Sofia Gregersen, stand-up komikern Måns Möller, smörsångaren från Vikingarna Christer Sjögren och saxofonisten Martin Lindqvist.

Allsångsledare: Annika Andersson och Sonny Enell

Medverkande: Jonathan Larsson & Carl-Oscar Korenado producenter, Bo Liljedahl allsångslegendar, 

Axel Andersson kapellmästare & gitarr, Benjamin Önnhed kapellmästare & bas, Peter W trummor, Petter Boström keyboard & piano, Sandra Boman sång, Lydia Schough sång.

Fångad av en stormvind. Måns Möller och Christer Sjögren gästar Vallarnas populära Allsång på Vallarna, mitt i ett rejält blåsväder, liksom Falkenbergsbördiga Idolfinalisten Sofia Gregersen, som hinner med både att lansera en egen nyskriven låt och att finstämt tolka jazziga Monica Zetterlund.

Att det blåser på västkusten, det är det normala. När meteorologerna varnar för blåst i Halland, då blåser det rejält.

En äldre dam som är rejält insmord i mycket väldoftande myggmedel sammanfattar kvällen så här: "Vad gör man inte för Christer Sjögren?" Hon tillhör dem som försvinner i pausen, så svaret är förmodligen: "Man gör inte vad som helst." En halvkväll i blåsväder räcker. Sedan ska man hem och mata myggen.

Christer Sjögren hinner med Blue Hawaii före paus och sparar My Way och Leende guldbruna ögon till kvällens slutnummer. Han ackompanjeras fint av saxofonisten Martin Lindqvist och Vallarnas egen dragspelslegendar Bo Liljedahl, liksom hela det dansbandssvängiga allsångsbandet, som kvällen till ära fått både en ny trummis och en ny keyboardist: Peter och Petter.

Körsångerskorna Sandra och Lydia har var sitt rivigt nummer (Sandras Carola-tolkning av  Fångad av en stormvind passar extra bra just ikväll) och allsångsledaren Sonny Enell klär ut sig till Madicken och kör  hårdrocksversioner av Pilutta dig visan och några andra barnvisor tillsammans med en komikerkollega som är Lisabet. MEMIL (Medelålders Män i Lycra) blev just till MEMILV - Medelålders Män i Ljuva Volangklänningar. Just ikväll kanske komikermåttet redan var rågat - det blir mycket snack och lite sång (och ännu mindre allsång) när Måns Möller är en av hedersgästerna. Annika Andersson kan däremot multitaska, hon är både rolig och sjunger samtidigt. Blända av till halvljus är en gammal Stefan & Krister klassiker som verkligen får publiken med på noterna. Allsång utan allsångshäfte. Mer Stefan & Krister till folket, mer Stefan & Krister på Vallarna. Förutom deras tjusiga bänkstaty som är mycket välbesökt under kvällen.

Sedan kan man fråga sig om det är någon mening med att bjuda in komiker långvägaifrån till Vallarna - eftersom det redan finns så många som är så mycket roligare i Falkenberg.  Falkenbergsrevyn,  Vallarnas friluftsteater, Paraden, Teatergläntan  ... Måns Möller har inte så mycket konkurrens hemma i Stockholm. Att importera komiker till Falkenberg är ungefär som att ta en snöboll till Sahara. Den avdunstar innan man märker att den gjort något.

Måns Möller försöker komma ihåg skämt som han och Annika utbytte när de båda var med i samma gamla TV-program. Ett av dem handlar om vilket pris man helst skulle vilja ha som trofé, OS-guld, FIFA:s VM-buckla eller Annika Andersson ... Att döma av reaktionen från publiken tycker ingen att det är roligt. Det givna svaret är väl ett OS-guld, Björn Ferry har sagt att ett enda OS-guld räcker för hans del och nu har han jobb som expert resten av livet. Två OS-guld är lika onödigt som två kylskåp i öknen. Men ... Donald Trump lägger ju beslag på alla möjliga olika priser som han inte vunnit, han har bland annat en fotbollsbuckla (som han skulle ha delat ut till vinnande lag) och ett Nobels Fredspris i ovala rummet. Det vore väldigt roligt om Annika Andersson plötsligt dök upp i Trumps prisskåp, rakt framför den lysande orangea mannen, och började sjunga Blända av till halvljus ... Den tanken får mig i alla fall att skratta. Men det är lite sorgligt att ens egen virrande stream of consciousness hittar på bättre skämt än de som levereras på scenen.

Måns son Viggo verkar i alla fall vettig, liksom hans nya flickvän Sofia (inte Idol-Sofia). Hans skämt om dem handlar om hur Viggo tröttnar på en trerätters lyxmiddag och istället börjar färgsortera pjäxor och om hur Sofia gillar självplock av jordgubbar, loppis och Gekås i Ullared (som Måns bara kallar Ullared - Ullared är inte en affär, det är ett ställe där folk bor, precis som Falkenberg eller Stockholm) ... Måns har bokat svindyrt spa, och flickvännen vill tillbringa hela dagen i morgon på Gekås i Ullared. Eller på loppis. Eller i en jordgubbsodling. Sonen dissar den fina middagen och sorterar skodon istället. De där två vet minsann hur man kan ha roligt i livet utan att spendera storkovan. My kind of people.  Skämtet om Hasse "Kvinnaböske" Andersson, som har ett ärr över hela bröstet efter en pacemakeroperation, är en platt fall inget skratt bombfinal ... där borde punchline ha varit utifall Hasse gått med i snapphanarna för att strida för Skånes (och Hallands) frihet mot överheten i Stockholm, inte om att han ätit för mycket ... Kom igen nu, det här är inte Ivar Arosenius Kattresan! Måns besök hos urologen går betydligt bättre hem hos publiken. Och nu klarar Måns av att kissa igen. Kul för honom.

Idol-Sofia återkommer med en allsång och går från klarhet till klarhet och Falkenberg har fått en ny älskling. Som kostat Sonny Enell 174 kronor i röstning. Men ... som alla vet, den som vinner Idol är inte alltid den som är vinnare i längden. Idol-Sofia har framtiden för sig.

När det gäller hyllningar av vackra röster är det på sin plats att hylla Lydia Schough och Sandra Boman, både för kollektiva insatser och solonumren. Vilka pipor, vilket utstrålning. Gäster kommer och går, körtjejerna består.

Apropå kommer och går ... var blev Måns Möller och Christer Sjögren av? Unga fans stod snopna kvar vid scenkanten, för den yngre generationen har lärt sig att man möter fansen ... Det kvittar om det är Pettson och Findus, Ola Salo från The Ark eller Dag-Otto på Vallarna ... Vallarnas ensemble har förresten i trettio år troget mött fansen för selfies och autografer efter varje föreställning. Ikväll försvann artisterna snabbt som blixten. Kanske för att vara först i kö när Gekås i Ullared öppnar i morgon ... ?!

Förresten. Yngst på Vallarna ikväll var två år gamle Dylan (och den yngste som sjöng från allsångshäftet var en musikalisk sexåring) och den äldsta var en pigg 99-åring (Annika Anderssons mamma, blott 92 år gammal, blev utklassad i kampen om äldsta sångfågel i publiken). Det är inte många evenemang som har ett åldersspann på 97 år bland fansen. Allsång. Vallarna. En kulturskatt att värna. 

En gren, en kvist och en dahl ... Christer Sjögren, Martin Lindqvist och Bo Liljedahl.

Annika Andersson och Måns Möller sjunger allsång ...

Sofia Gregersen, Annika Andersson, Måns Möller, Christer Sjögren, Martin Lindkvist, Bo Liljedahl.

SCEN: Tuppens minut - Pettson och Findus briljerar i Ballongteaterns 20-års jubileum

Pettson, Tuppen och Findus ... i Tuppens minut.

Titel: Tuppens minut

Medverkande: Pettson och Findus och Tuppen och Gustavsson.

Scen: Gripenscenen, Hembygdsparken Ängelholm

Av: Ballongteatern, efter Sven Nordqvists böcker om Pettson och Findus.

Spelas: Hela denna vecka! På Gripenscenen i Hembygdsparken, Ängelholm.

Kommande: Håll utkik efter fler Ballongteaterproduktioner OCH de återkommer till Ängelholm redan nästa år!

Uppsluppna skratt och förtjusta små skrik ekar framför Gripenscenen - det är imponerande fullsatt en helt vanlig måndag klockar ett på eftermiddagen, och klockan tre är det dags för dagens andra matiné. Det är Pettson och Findus som gör succé - tjugonde gången gillt. Deras närvaro på Gripenscenen i Hembygdsparken i Ängelholms har blivit en kär tradition. Tuppens minut visar att än har Pettson och Findus mycket kvar att ge i Ballongteaterns fina regi. Själva bokkaraktärerna av Sven Nordqvist är numera 40+, men det kan man inte ana när man ser den spralliga lilla kattungen springa över scenen och skutta över bänkraderna och leka kurragömma med hönorna ... Och med publiken!

Barnen hjälper mer än gärna till för att Findus ska se var hönorna har gömt sig på scenen. Och sedan försvinner Findus ut i publiken, till småttingarnas ohejdbara förtjusning ... Två hönor (inte levande, tack och lov) har gömt sig bland bänkraderna och den sista, klurigaste hönan har gömt sig i Pettsons hatt.

Tänk vad roligt Findus har tillsammans med hönorna! Men allt ska komma att förändras ... Den lurige Gustavsson prackar på Pettson en galet galande tupp och snart får ingen en lugn minut hemma på gården. Dessutom vill inte hönorna leka med Findus längre. De beundrar bara den nye sprätthöken ... ja, alltså tuppen. Det här påminner lite om när någon ny kommer in i kompisgänget och är häftigare och tjusigare och mer spännande och kan andra saker ... Findus känner sig eländig och oälskad. Det var ju han som alla hönorna beundrade! Nyss! Det var han som hittade på alla hyss! Och roade hönorna! Nu jagar tuppen lilla Findus bara han närmar sig hönsgården ...

Tuppen, som heter Jussi, ger sig till sist ut på sångturné och Findus blir herre på täppan igen. Men inte förrän tuppen även jagat ut Pettson i publiken ... Det här är verkligen en interaktiv föreställning. En timme går snabbt när man har roligt, men det känns också som en lång och gedigen föreställning där man har fått in mycket historia och många äventyr och massor av skämt per minut. 

Det blir massor av skratt och bus. Och efteråt sätter sig Pettson och Findus vid scenkanten och alla som vill får ta selfies med sina idoler. Det bildas snabbt en lång och entusiastisk kö. Några småttingar kan bara titta förundrat på Pettson och hans höga hatt och hans lurviga skägg och mamman får inte ett enda kort där barnen tittar in i mobilkameran ...

Det här är en gedigen, interaktiv teaterupplevelse med högkvalitativ Sven Nordqvist konstnärlig dekor och fenomenala energiska skådespelare. Två tummar upp! Så här ska Pettson och Findus arv förvaltas!

P.S. Lantlig, fin inramning till Gripenscenen, massor av riktiga höns och andra djur att titta på i Hembygdsparken (Findus hade gillat detta!). Du kan även passa på att besöka Pettson och Findus hus i Hembygdsparken (ingen entré för detta) och att se Pettson och Findus som staty (ny attraktion sedan 2025) och att äta Pettson och Findus inspirerade våfflor i våffelstugan - med sylt och grädde eller glass och nutella ... Som gjort för en uppföljare till Pannkakstårtan!

Två tummar upp för Pettson och Findus!

FILM: Dead Man's Wire - Inget Stockholmssyndrom för Bill Skarsgård ...

 

Titel: Dead Man's Wire

Regi: Gus van Sant

Medverkande: Bill Skarsgård, Dacre Montgomery, Colman Domingo, Myha’la, Cary Elwes, Al Pacino ...

Betyg: 3

Någonting med Dead Man's Wire får mig att tänka på det där dramat om Stockholmssyndrom med Ethan Hawke. Stockholm. Den filmen var bättre. Fast alla kidnappningsfilmer där kidnappare och kidnappningsoffer börjar ha en relation med varandra på något sätt måste ju per automatik mer eller mindre påminna om varandra. Det finns bara så många varianter som man kan göra. 

Dessutom: alla filmer som mjölkar 1970-tals nostalgi påminner om varandra. Att förlägga sin film till 1970-talet, den gyllne eran för filmer med snygg design, läcker estetik, bra skådespelare, komplexa manus och svängig musik, har blivit ett vanligt trick för filmmakare idag. Försöker man lura publiken att filmen är bra, bara för att det ser ut som en 1970-tals film? Det blir inte automatisk Taxi Driver klass bara för den skull ...

Det är morgon den 8 februari 1977 i Indianapolis. Radioprataren pratar på, jazzmusik spelas. Någon lyssnar ... Någon som är mycket nervös och hispig. En man som blivit orättvist behandlad, enligt honom själv,  tar en bankdirektör som gisslan. Förövaren riggar ett hagelgevär mot gisslans huvud genom att använda ståltråd. Dead Man's Wire. Ett lånebolag har lurat folk på pengar, och huvudpersonen vill upplysa allmänheten om detta. Och att skriva arga insändare räcker inte...

Bill Skarsgård innehar den verklighetsbaserade huvudrollen som gisslantagaren Tony Kiritsis. Han spelar ut hela sitt register med olika känslor och det är trevligt att få se Bill utan att han är täckt av en massa smink och CGI-effekter. 

Media följer dramat och kan inget göra, polisen följer dramat och kan inget göra ... Kommer gisslan att överleva? 

Gus van Sant växlar mellan nyhetsinslag som återskapas och stillbilder med dokumentär stil. Al Pacino, en av 1970-talets stjärnor som slog igenom i Gudfadern, spelar kidnappningsoffrets pappa, det är han som är chefen för hela skiten som - möjligen - lurar fattiga hipp som happ.

Det här är en annan variant på den nu trendiga Eat the Rich genren. Ready or Not filmerna kör slashervarianten, Gus van Sant kör avslappnad dokumentär stil.

Al Pacino hade förresten Bill Skarsgårds roll i Dog Day Afternoon som kom ut 1975, en film som även den var baserad på verkliga händelser. Att återanvända den gamle filmstjärnan i en skurkroll är ett högst medvetet val från Gus van Sant. För att fritt parafrasera Hoola Bandoola Band (och Lena Ph?) Vem i hela världen kan man lita på? Även de gamla hjältarna som Al Pacino har fallit från sina gamla upphöjda piedestaler ...

FILM: Ready or Not 2: Here I Come - Blixten slår sällan ner två gånger på samma kurragömmaställe ...

Nu blir det sommar-skräcksöndag här i TK!

Titel: Ready or Not 2: Here I come

Regi: Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett, 

Medverkande: Samara Weaving, Kathryn Newton, Sarah Michelle Gellar, Shawn Hatosy, Elijah Wood, Néstor Carbonell, David Cronenberg ... 

Betyg: 3

Tips1: Samma gömställe fungerar sällan lika bra andra gången du ska leka kurragömma med kidsen. De har redan genomskådat dig ... Tips 2: Blixten slår sällan ner två gånger på samma ställe ... Tips 3: Att göra samma kurragömmafilm en gång till är inte en bra idé ... Vilket kan sägas om många uppföljare.

I hopp om ett andra blixtnedslag är det så många som gör om samma film en gång till, men med större budget, mindre originalitet och sämre resultat. Så klart att även Ready or Not skulle få en kurragömma uppföljare, och här går man verkligen in för More is More ... som skamlöst rider på Eat the Rich vågen ... som ärligt talat börjar bli lite ... eh, mätt vid det här laget. Måttet var rågat med Triangle of Sadness, och allt efter det är stela efterrätter på ett buffébord som ingen vill ha.

Vi ställs alltså ännu mer dödlig kurragömma och slasher och istället för en mordisk, slem, rik familj finns det hur många som helst och istället för en blond final girl som ska vinna leken finns det två. Det är lite som om man skulle ha  två Katniss Everdeen i Hungerspelen. Som så många gånger i skräckfilmer handlar det om syskon och falnad syskonkärlek och avundsjuka och hinder som de två syskonen måste övervinna för att hitta tillbaka till varandra igen ... Det är lite som Hans och Greta en gång till. Nya brödsmulor, nya häxor, samma gamla story. Vad som räddar filmen är att skådespelarna som spelar syskonparet är bra i sina roller - Samara 

Samara Weaving återvänder från ettan och får här sällskap av sin nästan lookalike, duktiga Katherine Newton som bland annat är känd från HBO:s Big Little Lies och som mordoffer i Oscarsvinnaren Three Billboards Ebbing Missouri ...

Samma regissörer (Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett) och manusförfattare (Guy Busick och R Christopher Murphy) står för anrättningen och det verkar finnas en trea inplanerad. Ska ännu en syster hittas? Eller en lillebror? Finns det fler kändisar som ställer upp i dödliga cameos och biroller?

Här kan nämans Buffy the Vampire Slayer tjejen  Sarah Michelle Gellar och hobbiten Elijah Wood och  regissören David Cronenberg ... Det är inte alla filmer som kan skryta med sådan grädde på den blodiga slasher-moset.

Inte lika nattsvart, inte lika kul, ännu mer absurt, ännu mer långsökt ... men inte sämre än annan ny skräck i samma genre. Det finns sämre sällskap än Samara Weaving och Katherine Newton. Nu får vi se vart brödsmulorna leder oss nästa gång ... Slutet lämnas väldigt öppet för uppföljare.

SCEN: La Traviata med Skånska Operan - Linnéa Sjösvärd briljerar som kärlekskrank Kameliadam

 

Titel: La Traviata

Av: Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave. 

Regi och översättning: Ola Hörling. 

Orkesterarrangemang: Daniel Fjällström. 

Musikaliskt ansvarig:  Albert van Pham. 

Kostym: Fredrika Lilius. Scenografi: Rigmor Grönwall.

I rollerna: Linnéa Sjösvärd, Markus Pettersson, Seth Sundman, Alexandra Olsson Andersen, Anne Daugstad Wik, Arvid Emilsson, Gabriel Olsson, Esbjörn Christensson, Eric Schoeffler, Isabella Rubin.

Plats: Ystad teater, 22 juli 2026.

Skånska operans sommarturné varar till och med den 13 augusti.

Greta Garbos klassiska Kameliadam som opera - eller musikalen Moulin Rouge med pampigare musik. La Traviata är operan som är baserad på Alexandre Dumas den yngres klassiska roman, men filmen med Greta Garbo i titelrollen och musikalen Moulin Rouge (som är ett fritt riff på Kameliadamen) är förmodligen vad en popkulturellt bevandrad modern publik känner bäst till. Och i Skånska Operans tappning blir La Traviata just popkulturell och modern. Vi befinner oss i ett läckert designat 1960-tal där huvudpersonen matchar bubbelgumscerise med knallorange och inredningen i hennes hem, tillika pjäsens stora partycentral, skulle kunna ha varit med i en tidig Bondfilm. Eller Austin Powers. Drinkskåpet är laddat, designersoffan inbjudande, älskare står på rad ... och för huvudpersonen Violetta gäller det att välja en rik man, som baronen, som kan ge henne inkomster och sponsra hennes liv som modedrottning, it-girl, influencer-partypingla, festens medelpunkt ... you name it.

Men hjärtat vill ha det hjärtat vill ha ... Hjärtat vill ha en fattig pojk med medelklassvärderingar. Partyprinsessa träffar helyllekille och vänder blad och flyttar ut på landet ... nog känns detta igen från otaliga romcoms, familjefilmer, Hallmark produkter, feelgood böcker och så vidare. Hon ska omvändas. Ge upp staden, ge upp sitt arbete och ge upp sin livsstil. Ångra sina tidigare val och sina älskare och sina vänner och skämmas för sin förmögenhet och sina vackra klänningar och dyra juveler och höga klackar. Vara praktiskt, vara nedtonad, vara trogen sin man. Och inte andas ett ljud om att hon försörjer honom. Väl på landet, med noga inövade könsroller, ska det hållas höns och produceras ägg och bakas surdegsbröd. Lyckligt (konservativt) slut. Ridå.  Fast ...

Nu är det bara första akten som slutar så. Operan fortsätter efter pausen och alla som någon gång sett en opera vet att alla överlever inte, och vanligtvis är det den kvinnliga huvudpersonen som går hädan. Som straff för tidigare partajande och promiskuitet, som straff för översvallande passionerad natur eller som konsekvens av att hon satsade på kärleken.  Rent krasst: på den här tiden var sjukvården under all kritik och massor av människor dog av tuberkulos. Och en tuberkulospatient hade aldrig kunnat sjunga huvudrollen i La Traviata ... Så klart. Det krävs rejäla lungor och magstöd och ett decennium av operastudier - minst. Dessutom skådespelartalang och utstrålning. Samtidigt som vi hör smäktande toner ska vi kunna tro på att den stackars flickan är blek och döende.

Den ljuvliga Linnéa Sjösvärd har allt detta, och mer därtill. Hon är självlysande i huvudrollen, både som färgstark demimond i storstaden och som kärlekskrank och lungsjuk patient på en gammal soffa. 

Hon spelar ut hela registret av känslor och pendlar mellan trots och sårbarhet, hopp och förtvivlan. Hon går från att vilja ha champagne varje kväll till att vilja ha kärlek varje dag. Det förstnämnda var mer okomplicerat.

Scenen är myllrar av het operatalang med välskolade pipor, här kan man spana efter framtidens stjärnskott och alla är uppklädda i smällkaramellsnygga stasser. Alla gör sitt för att fylla scenen maximalt med febrig energi och partykänsla. Det ska festas som om varje natt vore den sista. Förr eller senare får ju partygänget rätt.

Scenografin är både avskalad och stilrent snygg. Man kan fantisera om så mycket mera runt det som vi erbjuds. Här finns drinkglas och magnumflaskor och en vas med vita blommor, som skulle kunna vara kamelior, som en blinkning till La Traviatas inspiration. På landet finns en vas med prästkragar eller margeriter.  Originalets huvudperson hette Marguerite.

De korta färgglada klänningarna, de glänsande lackstövlarna, de pråliga stora mönstren, alla lena sammetskavajer och veckade halskrås ... allt ropar party, the swinging sixties ... och ett mode som kommit igen många gånger och på något sätt blivit tidlöst. Spice Girls hade kunnat ha de här klänningarna, Nickelodeon kids hade kunnat ha de här kläderna ... och min mormor sydde exakt en  sådan klänning som huvudpersonen har på sig i inledningsscenen. Jag norpade den ur garderoben till ett studentparty. What goes around, comes around. Och det gäller i synnerhet färggrant mode. Efter en lång tid av blekhet vill alla ha färg och lekfullhet igen. Och La Traviatas kranka, bleka slut mår bra av att kontrasteras mot den tidigare färgglada uppsluppenheten och levnadsglädjen. Vi ska känna att Violetta förlorar något - när all färg rinner bort från hennes ansikte, hennes kläder ... och hennes soffa. Dekoren bleknar med henne, som om den vore närmast sörjande.

Det finns roliga små glimtar, bland annat den fest där Violetta råkar ha två älskare på plats, som hon försöker parera, och hon försöker gömma sig bakom ... en röd ballong. Pennywise would approve.

Sin vana trogen så översätts alltid operorna till svenska när Skånska Operan drar ut på turné. Det är ett mycket lyckat grepp, man kommer nära personerna i handlingen och det ger en annan vardaglighet. Och varför ska operor inte översättas? Musikaler översätts. Såg en briljant Moulin Rouge på Rondo. Och att operor översattes till svenska var helt normalt när Birgit Nilsson var den största operastjärnan i Sverige. Visst går det att sjunga urstarkt, känslosamt och vackert även på svenska.

Regissören Ola Hörling har här flyttat berättelsen till en tid då ungdomskulturen växte fram på allvar, och många subkulturer och frihetsrörelser. Många började ifrågasätta och begära mera. Idag verkar det finnas många bakåtsträvande rörelser ... och återigen kritiseras kvinnors body count, livsval och arbeten. Vad de än väljer så är det fel. Den här uppsättningen balanserar på ett föredömligt sätt originalet från 1800-talet, som poängterar kärlekens rena väsen, mot moderna frågor om kvinnors rättigheter, rätt till fri kärlek och egna pengar. Violettas kärleksobjekt må vara ung, snygg och självsäker, men han är också fattig som en kyrkråtta och kommer från en moraliserande och religiös medelklass som ser ner både på Violetta och hennes egna förmögenhet. Kvinnor ska veta sin plats - bli försörjda och inte ligga runt. Känns dessa ideal igen i dagens flöden där tradwives och lyckliga "enkla" lilla huset på prärien liv marknadsförs? Den här uppsättningen har fått en vacker gammal klassiker att se ut som ett brännhett inlägg i den moderna debatten, lika eldfängt och färgstarkt som Violetta själv och hennes första sprakande scenkostym.

Triangeldramat är både dramatiskt och nedtonat. Orkestern med violin, viola, cello och piano guidar karaktärerna genom kärlekens med och motgångar, där hoppet är det sista som lämnar människan. Hela tiden ligger det musikaliska temat som Verdi skapat nära dansen - som ett klassiskt dansband. Det är liv och dans och leende guldbruna ögon ... som till sist slocknar.

Det här är en uppsättning som kommer nära publiken och nära hjärtat. Närhet är ledordet. Alla på och bakom scenen och i orkesterdiket har skapat något som smälter samman till en både klassisk och nyskapande helhet. Och detta är en lättillgänglig opera som är föredömligt kort, samtidigt som den är fullpackad av känslor, hjärta och smärta, längtan och trängtan ... Om du har en vän som aldrig gått på opera förr ... ta med denne till Skånska Operans La Traviata. Det är omöjligt att inte bli biten av dramatiken och smittad av operans kärlek.

SCEN: Olle Jönsson, Edward C. Johansson, Linnéa Lexfors och Ewa Roos rosar Allsång på Vallarna ...

Kvällens hedersgäster: Edward C. Johansson, Linnéa Lexfors, Ewa Roos, Olle Jönsson ...

Scen: Allsång på Vallarna med Olle Jönsson, Edward C. Johansson, Linnéa Lexfors och Ewa Roos 
Datum: 20 juli 2026 på Vallarna i Falkenberg
Gästartister: revydrottningen Linnéa Lexfors, den joddlande primadonnan Ewa Roos, countryartisten Edward C. Johansson och legendaren från Skåne Olle Jönsson

Allsångsledare: Annika Andersson och Sonny Enell
Medverkande: Jonathan Larsson & Carl-Oscar Korenado producenter, Bo Liljedahl allsångslegendar,
Axel Andersson kapellmästare & gitarr, Carl-Oscar Korenado gitarr, Benjamin Önnhed kapellmästare & bas, Xerxes Andrén trummor, Mårten Holmberg keyboard & piano, Sandra Boman sång, Lydia Schough sång och på saxofon och dragspel kvällens gästmusiker André Egbo.

Det kokar i grytan på Vallarna - månne doftar det tangerat publikrekord?! Det doftar i alla fall 100% country när Vallarna för en kväll förvandlas till Nashville då två av de mest önskade artisterna gästar Allsång på Vallarna och två av de mest älskade skådespelarna gör gästspel ...

Edward C. Johansson är årets mest önskade artist och för honom är Vallarna Sveriges svar på Nashvilles Grand Ole Opry. Här älskar folk country. Och varje gång som en countryartist gästar Vallarna (till exempel Jill Johnson) så blir det publikrekord eller tangerat publikrekord. Det märks på jublet att många längtat efter att Edward ska få komma till Vallarna och uppträda. Lantisälskarna får måttet rågat med svängig, rökig country och publikhavet gungar med. 

Olle Jönsson är årets mest önskade återvändande artist och publiken får en rejäl dos charmig skånsk country. Det går inte att få för mycket smäktande country i den perfekta, svala sommarnatten. Olle Jönsson må sjunga att det regnar och regnar, men faktum är att ljuset hela tiden skiner bakom molnen och det kommer inte en droppe av det utlovade regnet. Så här ska allsångskvällar vara.

Kvällens återvändare är Linnéa Lexfors, som tre år i rad gjort succé i buskis på Vallarna. Dessutom är hon alltid med i Falkenbergsrevyn och förgyller den med sin rappa humor och ljuva sångstämma.  Till hösten kan alla Macken-fans få njuta av Linnéa Lexfors i den kvinnliga huvudrollen (eller snarare  huvudrollerna) när En hyllning till Macken, som fyller 40 år, tar plats på Kajskjul 8 i Göteborg.  Kommer Linnéa att få byta scenkostymer lika fort som i Falkenbergsrevyn ...? Kommer hon att få en ännu roligare förklädnad än den som Labubu docka? Vem vet. 

Just ikväll är det den seriösa sångerskan Linnéa Lexfors som står i fokus och hon levererar på topp med sväng, inlevelse, fingertoppskänsla och magnifik publikkontakt. Det svänger extra mycket om allsångsscenen, kvällen till ära är orkestern förstärkt med en extra gitarr, dubbla dragspel och en saxofon.

Nu till överraskningen och kvällens ros på marsipantårtan, som är bakad av lager av älskad country och trallvänliga schlagers: Ewa Roos. Också en återvändare till Vallarna - typ - eftersom hennes sommarjobb är att spela rik änka i årets succé Saltstänk och Smuggelsprit. Där får hon tampas med brevbäraren Dag-Otto Flink. Ikväll får hon munhuggas med allsångsledaren och buskiskollegan Annika Andersson. Ewa Roos är överförtjust över publiken. 

"Tänk vad många ni är! På en måndagskväll!" säger Ewa Roos andäktigt.

Ja, det är säkert ett par tusen ... 

Annika Andersson tar snabbt ner Ewa Roos på jorden: 

"De visste inte att du skulle komma. Du är överraskningen ..."

Och vilken överraskning det blir ... Ewa Roos framför en av våra mest älskade Melodifestivallåtar som aldrig vann, Rena Rama Ding-Dong, och Annika Andersson får låtsas vara Eva Rydberg. Och ta emot regi från Ewa Roos. Regin ges med stram hand och många tillrättavisningar. Och publiken skrattar och njuter och sjunger med, utan att ha texten i något allsångshäfte. Sedan är det dags för Ewa Roos att norpa Annika Anderssons roll som allsångsledare och gå ut i publikhavet och leda Vilken härlig dag ... En låt som är lika gammal som Annika Andersson. Och inte alls fyller 60 år i år, vad än Ewa Roos påstår.

Allsångsledarna plockar upp många av de mest älskade låtarna för att alla ska få sjunga med, och det låter som en riktigt musikalisk publik (stämmorna kan lätt slå Allsång på Skansen ...) som vet hur en schlager ska svängas. Det börjar lukta kärlek banne mig ...

Och visst hinner man hylla fotbolls-VM. Med Annika Anderssons omisskännliga humor. 

"Fotbolls-VM är så fantastiskt och ... såg ni matchen igår? ... så tråkigt."

Medleyt med fotbollslåtar som ensemblen framför kan sägas vara allt annat än tråkigt. Hellre 11 minuters fotbollssångsmedley, toppat med Mera mål, än 117 minuters fotbollsmatch utan att Messi (och hela resten av Argentinas lag) får iväg ett enda skott på mål. Mera mål vill vi ha. Som i bronsmatchen. Tio mål borde vara kvoten för fotbollsunderhållning, för att locka killar som allsångsledaren och musikalartisten Sonny Enell att se mer än 11 minuter av en fotbollsmatch.

Scenarbetaren Oscar får vifta med en svensk flagga. Trummisen Xerxes från Steninge och keyboardisten Mårten från Halmstad tackas av. Nästa vecka ansluter nya musiker till det glada gänget.

Bo Liljedahl, allsångslegendar, avslöjar att hans barnbarn föredrar att höra Annika Andersson och körtjejerna sjunga Las Ketchups gamla dänga framför att höra farfar spela dragspel. Ajaj. Den tog. Bo får kanske dekorera dragspelet med ketchup?

Någon som uppskattar Bo Liljedahl, och hela orkestern, är däremot Olle Jönsson. De är så samspelta  (med dubbla dragspel!) och så svängiga att det låter som om gänget varit på dansbandsturné hela livet, i alla fall sedan tio-års-åldern. Olle Jönsson lyckas också med det sällsynta konststycket att få Annika Andersson svarslös (har det någonsin hänt i världshistorien?) med en vits om en röst på en gris och vad man skulle få för fläsket. Den andra vitsen, den som slutar med "Mu!" som punchline, är en repris från Olle Jönssons succé förra året, och den får resten Vallarnas under-bältet-humor att verka riktigt sedesam och rumsren.

Olle Jönsson har gästat Allsång på Vallarna två år i rad. Båda åren har han gjort stor succé och varit genuint rolig och alldeles rörande, allmänt publikfriande och intimt personlig. Olle Jönsson är pojken som fick underkänt i sång sju år i rad i skolan och som idag är en av våra mest älskade, folkkära och framgångsrika artister. Allt i hans liv har satt spår i hans röst. Som idag förtjänar ett ännu högre betyg än Mycket Väl Godkänt - om det betyget nu finns någonstans i den musikaliska himmelen.

Sonny Enell utnämner Olle Jönsson till Allsång-på-Vallarna-tradition. Vilket förmodligen innebär att Olle Jönsson planerar att göra ett hattrick med sin cowboyhatt och komma tillbaka nästa år igen. Och slå publikrekord igen?! Hoppas!

Publiken knatar hemåt i en lång svans, lika lyckliga som om de vore på väg till logdans.

Nästa vecka utlovas fler överraskningar, Christer Sjögren från Vikingarna, som var Sonny Enells första kärlek (musikaliskt alltså: Leende guldbruna ögon var den första låten som han lärde sig) och Måns Möller, som har den tveksamma äran att vara den förste karl som Annika Andersson skällde ut i televisionen. What are the odds? Blir det ett kärleksmöte mellan Vikingarnas forne frontman och Wickeds egen stolte Sonny Enell? Kommer de att se djupt in i varandras bruna ögon? Blir det ett humoristiskt storgräl mellan Måns och Annika? Och vad är överraskningen? Inget kan väl i alla fall toppa en överraskningens Ewa Roos som plötsligt lär hela publiken att joddla?!

Bildspel från kvällen:

SCEN: Världens bästa band och världens bästa sångare i glamrock - Calleth Ola Salo, Cometh Greczula - Magisk glittrande double bill i Varberg som kan väcka Bockstensmannen ...

  

 

Plats: Societetsparken, Varberg

Datum: 17 juli 20206 

På scen: Kristofer Greczula med band, The Ark med Ola Salo (sång), Lars "Leari" Ljungberg (bas), Mikael Jepson (gitarr), Martin Axén (gitarr), Sylvester Schlegel (trummor) och Jens Andersson (keyboard).

 

Blixtar och dunder, magiska under: glamrocken är tillbaka. Med besked. I dubbel dos. Calleth Ola Salo, Cometh Greczula. En magisk glittrande glamourös glamrockig double bill i Societetsparken i Varberg skulle kunna väcka Bockstensmannen. 

Greczula inleder kvällen med sin Believe Me konsert och mellan de kända sångerna från Melodifestivalen uppenbarar sig ett sprakande pärlband av hits. Ett lätt sommarregn kommer och går, Greczula uppmanar både den unga och den något äldre publiken att följa sina drömmar. Och att inte tappa bort dem. Något som blir svårare och svårare ju längre tiden går. Man kan också hjälpa varandra att uppfylla drömmar. Greczula tackar ärligt och uppriktigt det band som han utnämner till (kanske) Sveriges bästa band, och som senare under kvällen uppgraderas till Världens bästa band - en lapsus som säger mer om Greczulas äkta känslor än ett förinövat tal. The Ark är inte bara Sverige-Världens-Bästa-Glamrockband, de är också det bussigaste och generösaste och de hjälper verkligen sina kollegor att komma fram. Oss glammiga rockers emellan.

Greczula utnämns av The Ark till Väldens bästa sångare. Han är i alla fall världens gladaste och världens bästa runner-up i Melodifestivalen och hela publikhavet kan Half of Me och Believe Me utantill. Det märks att publiken har kommit för båda konserterna - både Greczula och The Ark - och någon i publikhavet mumlar att 93% av Falkenberg är här. Tilläggas bör: Greczula har massor av hängivna fans utanför Falkenberg,  vilket har märkts tydligt under hans långa och gedigna Sverigeturné, men visst märks det att det är nästan hemmaplan i Varberg. Lite extra kärlek. Lite extra ös. Lite extra blixtar och dunder. Många magiska under. Det här är absolut ingen uppvärmningsakt, det här är en hel konsert med extra allt. Tajt band, taggad sångare, triumferande leverans av rockande låtar som alla osar glittrande hitparad. 

Sedan är det dags för The Ark. Tajt band, taggad sångare, triumferande leverans av rockande låtar som alla osar glittrande hitparad. Igen. Och när det är dags för extranummer står plötsligt två Ola Salo på scen i dimröken ... Det visar sig att Greczula kommit tillbaka för extranummer och han är slående lik Ola Salo, både när det gäller smak för mode som visar mycket magmuskler och bröstmuskler, och när det gäller sceniskt uttryck. The Worrying Kind har aldrig låtit så här tajt, så här bra, så här gnistrande förut. Det är allsång med extra allt, allsång med två allsångsledare som ger extra allt. Och inför grande finale kommer inte bara Greczula tillbaka utan även Greczulas band. Calleth Ola Salo, Cometh Greczula - och hela hans entourage.

Att serveras två så här magnifika konserter på en och samma kväll är som att serveras två delikatessbufféer med extra mycket av allt på en och samma gång ... och det är bara att slicka i sig, för vem vet när stjärnorna kommer att stå rätt nästa gång och vem vet när man kommer att få se stjärnorna stå på scen tillsammans nästa gång ... 

Ola Salo uppmanar publiken att yla så de väcker självaste Bockstensmannen (som sover i sin mosse i Varbergs fästning) och publiken antar utmaningen - men det finns en viss risk att han redan är uppe och diggar efter att ha hört Greczula. 

Ola Salo ser så tillfreds ut i sin roll som frontman för The Ark, nu utnämnt till Världens bästa band, och det ska han också vara. Han är född till det här. Att stå som galjonsfigur för The Ark och predika. Och sjunga. Och rocka. Ola Salo har putsat sina fjädrar igen. Både de svarta och de vita. Han hoppar ut till publiken och bara njuter. Och publiken njuter. Det tål att sägas igen: Ola Salo är född till det här. Det här är hans kall. Han ska inte bara hålla på med att messjunga med Peter Jöback och Jesus, det är slöseri med talang, det vore som att ha Håkan Hellström att sjunga Guldet blev till sand när han ska stå på Ullevi och skråla Kom igen Lena. The Ark kommer igen, The Ark har kommit igen, inget kan sänka dem till botten. Sällan har man sett ett band vara så tajt, lira med sådan glädje, utstråla sådan självsäkerhet och kompetens ... Var och en av bandets medlemmar har blivit självlysande. I vilket annat band som helst skulle vem som helst i bandet vara extravagant utstyrd och publikfriande frontman, men nu är inte The Ark vilket band som helst. The Ark är bandet som har allt - och dessutom Ola Salo som galjonsfigur. Ingen sänker den här skutan. Oh, what a night!

Någon i publiken påpekar att det här är sommarens bästa kväll och sådant här skulle man göra oftare. Varför gör vi inte det vi älskar oftare? Varför unnar vi oss inte att välja glädje och glamour? Oftare? Några andra i publiken påpekar att de aldrig sett Ola Salo så här bra, han var så taggad, så tänd, så extra lysande ... Kanske för att han delade scen och kväll med Greczula. Man kan inte unna sig att messjunga eller gå på halvfart en låt när man delar scen med någon som inte har en halvdöd millisekund under hela sitt set. Greczula är som en påfågel på speed, fast med mycket bättre stämma. Undertecknad gissar att de triggade igång varandra, Greczula och Ola Salo, för hur ofta får de chansen att glamrocka tillsammans och inför en sådan här publik?  The Ark såg de glittrande vingarna innan de flesta - så tack för en magisk kväll och segla nu lugnt vidare. Och om ni hittar fler skönsjungande sirener och påfåglar längs färden - ge dem lift. När man är Världens bästa band kan man unna sig att vara storsint.

Håll fast vid dina drömmar. Greczula visar att det är möjligt att klättra mot stjärnorna genom att använda stålställningen på det riggade scenbygget, och han är klätterriktigt klätt iklädd tajt vit kostym och vita högklackade skor. The Ark visar att diamonds are a boy's best friend. Eller i alla fall silver och strass. Det ska vara glitter och glamour och fest och folkligt och pink champagne ... mera mera mera mera ... Ännu är inte sommarnatten slut. Och kvällen började med att Ola Salo i egen hög person kramade om och hälsade  de köande fansen välkomna, tog selfies och skrev autografer, innan klockan slagit insläpp till konsertområdet  Så gör en äkta superdiva. Jesus Christ, det här är vad jag kallar en Superstar.

Bildspel från kvällen följer nedan efter turnédatum och spellista ...

PS. Ja, Greczula och the Ark kommer att dela scen igen i sommar. Bland annat semesterfirare och bosatta i Sundsvall kan se fram emot extra ljusa norrländska nätter med musikaliska glamrockfyrverkerier, liksom folk på Skuleberget och Ulriksdals slott.

  

Låtlista The Ark: Give & take, Clamour for glamour, Breaking up with God, Angelheads, One of us is gonna die young, Father of a son, If I ever lose my temper, Prayer for the weekend, Let your body decide, Deliver us from free will, Tell me this night is over,  It takes a fool to remain sane, Absolutely no decorum, Stronger than, Echo chamber, The worrying kind, Calleth you, cometh I ...

Turnéschema The Ark: Mottala 25/6, Uppsala 26/6, Nyköping 27/6, Halmstad 30/6-1/7, Karlstad 3/7, Eskilstuna 4/7, Rättvik 10/7, Svedala 11/7, Borgholm 16/7, Varberg 17/7, Helsingborg 18/7, Burgsvik 21/7, Smögen 23/7, Gävle 24/7, Sundsvall 25/7, Docksta 26/7, Norrköping 29/7, Karlskrona 30/7, Göteborg 31/7, Östersund 1/8, Lidköping 8/8, Örebro 21/8, Huskvarna 22/8, Stockholm 23/8, Växjö 5/9

 
Låtlista Greczula: Half Of Me,  My Forever Song,  Higher Place, Leaving You for Another,  Hold My Heart, All The Things That I Am, Slippin' Away, Believe Me 

Turnéschema Greczula:  8/7 Trollhättan Fallens Dagar, 23/7 Borås Sommartorsdagarna, 25/7 Sundsvall Stora Torget, 26/7 Docksta Naturscen Skuleberget,  7/8 Trosa Galejet, 8/8 Nynäshamn Nynäskalaset, 
9/8 Göteborg Liseberg, 14/8 Jättendal Piren Festivalen, 15/8 Norrköping Augustifesten, 
23/8 Stockholm Ulriksdals Slott, 28/8 Stora Hjortstorps gård, 29/8 Eksjö Stadsfest


Bildspel från Ola Salos välkomnande av publiken i Varberg, till applådtack med The Ark och Greczula:

Ola Salo möter fansen i Varberg ...

... lägg märke till den signerade gröna Jepson-kepsen!