Titel: Vi skulle bara cykla förbi
Författare: Ellen Strömberg
Förlag: Schilt och Söderströms (och Rabén & Sjögren)
Finns i pocket.
Vinnare av Augustpriset 2022. Välförtjänt. Denna bok utspelar sig i svensktalande Finland och Ellen Strömberg fångar på pricken livet i glesbygden. Främst genom sin protagoniskts Mandas observationer av omvärlden. Som att hennes pappa bara har ett par byxor, med massor av fickor, och t-shirts med olika reklamloggor på (typ för olika skogsbolag) och att när hon ska få handla pizza med pappa så hamnar han jämt i evighetslånga konversationer med olika gubbar, replikskiften som Manda kan utantill. Vilka djur de skjutit, vilka djur de inte skjutit, vilka djur de sett som de inte skjutit och hur de ska göra för att skjuta dem nästa gång ... bla bla bla. Manda fantiserar om ett coolt liv i New York. Det går att tänka sig mamma i New York, men inte pappa. (Vad skulle han skjuta?)
Manda har en bästa vän som heter Malin. Tillsammans cyklar de runt i jakt på att det ska hända något spännande i glesbygden. Oftast sitter de på två ensamma gungor i en övergiven lekpark som aldrig blev färdigbyggd. Man skulle kunna tro att Manda och Malin går i lågstadiet, men de går faktiskt i högstadiet, vårterminen i nian. De två vännerna bestämmer sig för att skaffa erfarenhet och få ihop det med killar innan de börjar gymnasiet och det riktiga livet börjar. Manda spanar in en snygg kille på pizzerian, John är från Colombia och hon börjar läsa Hundra år av ensamhet för att imponera på honom. Oskar, som gillar Manda, frågar om boken finns som TV-serie, för han vill imponera på Manda ... Nej, den finns inte som TV-serie, säger Manda. (Och som läsare tillägger man glatt, Jo, visst finns boken som TV-serie - på Netflix! men det hände efter den här boken skrevs ...) Malin spanar in en punkare, Pugh, och börjar intressera sig för punkmusik. Båda tjejerna förändrar sig och anpassar sig till killarna ... innan de ens lärt känna dem. Innan de vet om de vill ha dem. Det är ganska typiskt.
För vi vet inte om John och Pugh kommer att gilla Manda och Malin och vi vet inte om killarna är värda besväret (det är de inte ...) och vi vet inte om Manda och Malin gillar killarna de anstränger sig för ... Efter ett enda första hångel, där John försöker tvinga Manda till två avsugningar, och efter en chatt där John skickar dickpics till Manda funderar Manda om hon egentligen vill ha John. Det var inte så här det skulle kännas. Eller? Hur ska det kännas? Hur vet man om man är kär? Hur vet man om det är bra sex? Det kanske inte blir bättre än så här? Man kanske ska hålla käften och se söt ut och ställa upp?
Det finns många turer i boken. Många träffsäkra observationer. Malin kommer fram till att hon inte vill vara groupie till ett punkband och hänga efter en kille - hon vill själv HA ett punkband och det finns gott om coola tjejer (både straighta och gay) som vill vara med. Och så vill Malin bli politiker och konstnär och skriva böcker och göra allt möjligt ... Energin som frigörs när Malin slutar ranta efter "fel kille" är enorm. Hon börjar också drömma om New York ...
Något som man tänker på i bakhuvudet är hur tuffa dessa två sårbara tjejer är, trots allt de råkar ut för. Och hur korkade många kvinnor i feelgoodromaner är, även om de är tjugo-trettio-nånting eller äldre. I sommarens Jenny Colgan är det återigen en trettioplussare som låter sig behandlas illa av både pojkvän och potentiel pojkvän ... och de flesta runtom henne. Utan att någonsin säta ner foten... Självspäkning är bara förnamnet. Och i Emily Henrys sommarplåga är det en trettionågonting som låter sig behandlas dåligt av sin (inte-)pojkvän och glatt suger av sin nya (inte-)pojkvän och försäkrar honom att hon älskar det trots att han inte vill ligga med henne, trots att han vill ha hennes jobb, trots att han är avundsjuk på henne, trots att han hela tiden tjataar om sin olyckliga barndom (som egentligen var jävligt privilegiad) ... Vidare till Lucy Diamonds sommarroman där fler trettio-plus-kvinnor behandlas dåligt av fler män, och måste lära sig att leva med det för att bli älskade och gå vidare ... Hujedamej. Man skulle vilja slå ett hårdinbundet Liv Strömstedt album i huvudet på dem alla. Det är som att man får gå ner i åldrarna och läsa mellanstadieböcker för att få tjejer som inte behandlas som dörrmattor och som står upp för sig själva. Vad fan hände? Vad hände med attityden? Vad hände med litteraturen? Vad skulle Gloria Steinhem säga?
Samtidigt som alla dessa feelgood och chicklit hjältinnor förgiftar hjärnorna eller hjärtana på sin fanbase så har man böcker som Vi skulle bara cykla förbi och Legenden om oss ... där högstadie-eller-mellanstadietjejer lägger av med att ranta efter pågar och bara gör sin grej. Mer sånt.
Manda och Malin går vårterminen i nian, de är bästisar och bor i ett litet samhälle där det verkligen inte händer mycket. Malin och Manda kallas "cyklarna" för att de så ofta cyklar omkring i jakt på något spännande - en snygg kille, en fest, lite kärlek, vad som helst. Om de inte cyklar så hänger de vid kiosken nästan varje dag, eller på bibblan. När den snyggaste killen Manda någonsin sett börjar jobba på pizzerian känner hon att äntligen, nu kan livet börja! Men hur intresserad är han egentligen av henne, är hon inte alldeles för vanlig för honom? Och hur intresserad är hon, när allt kommer omkring?
Ellen Strömberg fångar på pricken tiden då man fortfarande är så ung, men själv tycker att man är väldigt vuxen, när ens familj mest är en plåga och man byter kläd- och musikstil varannan vecka. Karaktärsteckningen är träffsäker, igenkänningen hög, och Vi ska ju bara cykla förbi rymmer både allvar och befriande humor.
"Det är en klassisk handling, men tusan vad härligt det är att läsa den en gång till i Ellen Strömbergs version." Johanna Lindbäck, Expressen
"En träffsäker bok om längtan, vänskap och systerskap." Maria Friedner, Jönköpings-Posten
"Att Strömbergs prosa dessutom är både rapp, rolig och suggestiv gör boken till en av vårens bästa." Lydia Wistisen, DN
