torsdag 29 september 2022

OKSANA ZABUZJKO : FÄLTSTUDIER I UKRAINSKT SEX – om en toxisk kedjereaktion där snaran dras åt. Hela tiden

 














Förlag: Norstedts
Genre: Skönlitteratur
Originaltitel: Poljovi doslidzjennja z ukrainskogo seksu
Översättning: Irina Karlsohn
Antal sidor: 190
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-08-17

Oksana Zabuzjko är ukrainska och heligt förbannad. Med rätta. Hon är en av de mest kända temaförfattarna med inbjudan till Bokmässan 2022. Tema: Röster från Ukraina lades snabbt till temalistan med Sydafrika, klimatet och Crimetime, i början av året.

Oksana Zabuzjko var på bokturné i Polen den 24 februari 2022 – och har turnerat sedan dess. Om detta kan man läsa i Den längsta av resor

Trettonde upplagan i Ukraina

Dessutom utkommer Fältstudier i ukrainskt sex i en ny snyggt blågul utgåva, och med ett nytt förord skrivet av Oksana Zabuzjko själv.

Originalet firade 25-års jubileum 2021, det kom en ny utgåva, den trettonde i ordningen i Ukraina, det utlystes en tävling om bästa läsarbidrag, det skulle göras film och Oksana Zabuzjko fick manus till påseende i februari 2022. Men snart fick den ukrainska filmindustrin annat att tänka på. Liksom resten av världen.

Ingen optimistisk läsning

25 år senare är “toxic relationships” fortfarande aktuella. Både de mellan människor och de mellan stater. Går utvecklingen framåt, eller går den bara runt, runt i cirklar? Det här är ingen optimistisk läsning, men författaren har kämpaglöd.

Har bara väntat på att storebror ska komma…

Om du googlar Oksana Zabuzjko lite snabbt står det att hon är född i Lutsk i Ukraina i Sovjetunionen. En sorglig mening. Hon anser själv att hon är född i Ukraina. Och hon, liksom många andra ukrainare, har bara väntat på att storebror ska komma och ta för sig av landet igen.

En toxisk kedjereaktion

Fältstudier i ukrainskt sex kan läsas som en parabel – författaren menar att männen i landet behandlar kvinnor likadant som Ryssland/Sovjetunionen behandlar/har behandlat Ukraina. Det är en “katten på råttan på repet” situation … en toxisk kedjereaktion, där snaran dras åt. Hela tiden.

Diskvalificerad för Nobelpriset

Oksana Zabuzjko är ett namn som det surrats om i Nobelpris-sammanhang. Hon är läst, hon har ikonstatus, hon är “i rätt ålder” och från ett land och ett språkområde om inte direkt är överrepresenterat på prislistan. Men. Samtidigt blev hon diskvalificerad redan i förhandssnacket eftersom Nobelpriset i litteratur inte ska vara politiskt. Att alla ukrainska författare därmed ströks från spekulationslistan är i sig att göra priset politiskt.

måndag 26 september 2022

TUFFA GÄNGET – platt tecknad kuppfilm med djurisk Ocean’s Six

 


Originaltitel: The Bad Guys
Regi: Pierre Perifel
Originalröster: Sam Rockwell, Marc Maron, Awkwafina, Craig Robinson, Anthony Ramos
Svenska röster: Björn Bengtsson, Ole Ornered, David Lenneman, Mikaela Ardal Jennerfors
Land: USA, Japan
År: 2022
Genre: Animerat, Äventyr, Komedi
Längd: 100 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: SF Studios
Betyg: 2

Det kommer ut två The Bad Guys böcker av australiensaren Aaron Blabey varje år. De slutar alla med cliffhangers och estetiken är influerad av Quentin Tarantino och Reservoir Dogs och det 1990-tal där alla filmer som ville vara coola skrev coola saker på väggen när coola karaktärer introducerades.

Filmen The Bad Guys har samma estetik. Handlingen utspelar sig i ett sändigt orangefärgat och soldränkt Los Angeles liknande stadslandskap där Wolf kör omkring i en svart bil och pratar med kameran, så som berättande filmkaraktärer som skulle vara coola gjorde en gång i tiden långt innan TV-serien Fleabag. Numera är det inte coolt längre. Men Wolf har inte fått Fleabag-memot.

Storslam i Las Vegas

Har du sett klassiska heistfilmer som Storslam i Las Vegas, hela den nya Ocean’s franchisen och Entrapment så förvånar dig inget i The Bad Guys – en tecknad kuppfilm som har fått den mesiga svenska titeln Tuffa gänget. Alla andra nordiska titlar är roligare. Barske Böller, Hurja Jeng!, Bad Guys – De er superbarske!.

Man kan fråga sig om The Bad Guys egentligen är en bra titel på en ny franchise. Folk kanske tror att det är Billie Eilish som ligger bakom den? Eller Will Smith som gjort en spin-off på Bad Boys? En alternativ och skojig titel skulle kunna ha varit Reservoir Wolves. En homage till inspirationskällan … Fast man hade behövt lite mer bett och lite mer vargar i mixen.

Rehabilitering för att hitta inre godhet

Till skillnad från handlingen i många amerikanska filmer så är kärnan inte att fånga och bestraffa skurkar, utan att rehabilitera dem. De kanske aldrig förr har fått en ärlig chans? Alla har ju sin inre godhet! I en filmvärld (och en verklig värld) där amerikanska snutar skjuter folk för att de springer, eller joggar, eller kör en för snygg bil som inte går ihop med utseendet, är detta en uppfräschande vinkling. Skurkar har också känslor! Eller som Jessica Rabbit i Who Framed Roger Rabbit säger: “I’m not bad. I’m just drawn that way!”.

“Varg som ska rehabiliteras och eventuellt lämna tuffa tuffingars tuffa klubb och kämpa mot fördomar …” Det hela låter som någonting från Bamse-tidningarna. Fast Bamse är inte så stor i Australien eller Amerika. För nordisk publik blir det mycket mer déjà vu – och har inte detta gjorts bättre och mer tankfullt förr?

Stereotypa stora stygga vargen och sexiga lilla räven

Sam Rockwell, som gör rösten till Wolf, gör en George Clooney imitation (vilket till och med påpekas inom ramen för handlingen i filmen) som ibland glider över i en Matthew McConaughey imitation. Det är inte lyckat. Det får en att tänka på att Matthew McConaughey är en mycket bättre karaktärsskådespelare och framför allt en mycket bättre röstskådespelare. Hans tolkning av optimistiske koalan Buster Moon i Sing-filmerna är genialisk och en av hans bästa rolltolkningar någonsin.

Den stereotypa sexiga tjejen i The Bad Guys, hon som “råkar” vara en räv (foxy är synonymt med sexig) är generisk och tråkig med tillhörande generisk röst – och nästan alla de andra rösterna är också generiska skurkröster som ska låta skarpa, raspiga, gangsterrökiga … och gapiga.

Invoterad “sexig” och inkvoterad “hacker”

Det är svårt att skilja dem åt. Både röster och personligheter. Och finns det någon lag i heistfilmer som säger att man bara kan ha en eller två tjejer med, och då ska en vara sexig och den andra, som inte är sexig, ska vara en Lisbeth Salander slash The Fast & the Furious hacker? Det är så tröttsamt.

Akwafinas roll är alldeles för liten och underutvecklad – på mer än ett sätt. Hon är en av få i hela filmen som lyckas visa upp ett uns av talang. Och då är varken hennes roll eller rollprestation speciellt bra. Inte alls i klass med den blå, fluffiga draken i Raya and the Last Dragon.

Platt Looney Tunes

Animationen i The Bad Guys är genomgående platt och Looney Tunes inspirerad. Och platt oinspirerad. För en generation som vuxit upp med Toy Story och Monsters Inc. (och Rayas fluffiga drake) duger det inte. Det är inte längre generationen som vuxit upp med enbart fem minuter platt tecknad Tom & Jerry i veckan som är målgruppen.

Det passiv-aggressiva marsvinet

Vi har alltså en varg, en haj, en spindel, en piraya, en orm och en räv som begår bankrån, snor juveler, planerar högtflygande konstkupper och toppar allt med att sno en meteorit. Travel Man. Richard Ayoade gör rösten till den passiv-aggressiva Professor Marmalade – eftersom alla “onda” karaktärer måste ha dokumenterad akademisk kompetens och en distinkt brittisk accent. Snacka om typecasting … Duger accenten inte till annat än skurk, nanny eller butler?

Måndag hela veckan

Det finns fel i The Bad Guys. Som att det är för många heists, filmen går som i en måndag-hela-veckan loop hela tiden, efter halva tiden är kidsen utmattade. De flesta (eller alla) filmreferenser och inside-jokes går över huvudet på målgruppen. Frågorna hopar sig, eftersom så mycket är oförklarligt utan filmiska förkunskaper.

Och varför finns det en piraya och en haj på land? De kan ju inte andas, de här gälar! Och hur kan en räv och en varg para sig när de är olika arter?

Handlar det om mobbing och utfrysning?

Handlar det om mobbing? Handlar det om rasism? (Eller art-rasism?) För alla rovdjuren är kompisar, och marsvinet som är gnagare får inte vara med! De mobbar honom! Och hans lampa! De är flera mot en! Det är bara den som pratar annorlunda, som har annorlunda dialekt, som inte får vara med … han är inte från samma land – så han kan inte bli kompis!

Ett av rovdjuren, ormen, låtsas vara kompis för att sno det ensamma marsvinets lampa. Det är sådant som barn är med om – att andra barn i kompisgäng, ”tuffa gäng”, låtsas vilja vara kompis, går hem till dem, snor deras leksaker, och går sedan tillbaka till sitt tuffa kompisgäng och skrattar.

Detta är plågsamt både för barnet och föräldrarna. Hur ska man kunna skydda barnen från falska kompisar?

Och … Är det så som ”hjältar” i en barnfilm ska uppföra sig? Som falska kompisar som utesluter för att cementera ”tuffheten” i sitt eget gäng?

Filmen är allmänt förvirrad och hade kunnat lära en hel del av att titta på Bamses och Vargens relation i de svenska barntidningarna.

Förvirrad, inkonsekvent antropomorfisering

Men allt detta är inget emot hur förvirrande det är för målgruppen att människor och djur är blandade och att antropomorfiseringen är så inkonsekvent och ogenomtänkt. Om man gör överenskommelsen att detta är en fabel och att människor ser ut som djur, då får man hålla sig till den överenskommelsen.

I fablernas värld …

Tänk till exempel på Ankeborg i Kalle Ankas värld. Alla vet, alla förstår, att det egentligen handlar om människor – trots att karaktärerna har nosar, mular, trynen, näbbar …

Det skulle se konstigt ut om karaktärerna plötsligt började göra typiska djursaker (som att gå i ide hela vintern, ömsa skinn eller svälja maten hel) – eller om alla utom Kalle Ankas familj var tecknade som mer eller mindre naturtrogna människor.

Ett par av favoritfilmerna, Lejonkungen, Robin Hood, Sing och Sing 2 har konsekvent djur i alla rollerna. I Sing samsas elefanter, hundar, koalor, får, gorillor, piggsvin och så vidare … och rockar loss till musiken.

Skurkaktiga djur omgivna enbart av fula människor

I The Bad Guys är det bara skurkgänget, och den ensamme Professor Marmalade, som är tecknade som djur. Alla andra ser ut som ganska dåligt tecknade, och tråkigt tecknade, generiska människor med generiska röster.

Och när ormen äter marsvin – äter han då upp andra människor, och är han kannibal, eftersom alla djuren egentligen är människor?

Det här kanske inte är det samtal du tänkt dig ha med familjen när du sett fram emot en tecknad stund med förmodad avkoppling.

lördag 24 september 2022

LENA FURBERG : MULLE OCH LISEN – flyhänt, fartfyllt och fräckt med mästerligt fångade personlighetstyper



Förlag: Egmont
Illustratör: Lena Furberg
Serie: Mulles dagbok (del 10)
Genre: Barn, Sällskapsdjur
Antal sidor: 102
Läsålder: 6-9 år
Utgivningsdatum: 2022-08-14

Molly har en överraskning till Mulle: en hoppkurs! Det är inte alls den överraskning som Mulle hade hoppats på. Varför inte en tulpanodlarkurs som går ut på att äta läckra tulpaner? Eller ett tårtkalas? Men Mulle tinar upp när han kommer fram till hoppkursen och ser att hans älskade Lisen ska vara med, tillsammans med sin människa.

Lyxmiddag i tulpanrabatt

Mulle och Lisen har så mycket gemensamt. Han gillar tulpaner, hon gillar tistlar och maskrosor. Och hoppning … Lisen älskar hoppning och … Det gör inte Mulle. Men Mulle är ändå säker på att de är som gjorda för varandra, och han försöker till och med vara bra på att hoppa hinder för att imponera på Lisen, och för att bräda en rival, Golden Boy. Dessutom bjuder Mulle Lisen på lyxmiddag: tulpanrabatt i Stadsparken. Golden Boy kontrar med att plocka en bukett maskrosor ….

Ett menageri av roliga karaktärer

Det ingår ett helt menageri av roliga karaktärer på kursen. Som en före detta travhäst som travar genom hindren så att de flyger som plockepinn, en liten lurvig Shetlandsponny som hellre äter halmbalar än hoppar över dem, ett överspänt fullblod som ser faror överallt, en före detta ridskoleponny som försöker anpassa sig till att nu vara privatägd ponny …

På ett mästerligt sätt fångar Lena Furberg olika personlighetstyper, olika karaktärer i ord och bild. Bara några pennstreck … och du vet precis vad de olika typerna går för! Vilken typ av häst – eller människa – du har att göra med. Det är flyhänt, fartfyllt, fräckt. Alltid med en vänlig glimt i ögat, och alltid med en unik Mulle-esk twist.

Mulle som klassens stjärna

Om du har tyckt att Mulle verkar vara besvärlig att ha som ponny, är det ingenting mot de karaktärer som dyker upp i den här boken. Mulle börjar till och med att framstå som klassens stjärna … Tills en olycka drabbar Lisen. Kommer hon att överleva? Småaktigheter och triviala gruff i stallet verkar plötsligt ointressanta när allvaret sätter in. Alla saknar Lisen.

Mulle marknadsförs ofta som självcentrerad och egotrippad, men här framstår han som medkännande, empatisk och riktigt romantisk. Han kan till och med förstå en rivals sorg över att förlora Lisen. Vi må alla vara olika, men vi har ändå så mycket gemensamt – ett tankvärt filosofiskt budskap för både hästar och människor. Romantiska Mulle och empatiska Mulle är så klart minst lika roliga berättare som självcentrerade Mulle.

Ironisk distans till människors konstiga påhitt

Det här är en fin kapitelbok för alla som tycker om gulliga djur som hästar, ponnyer, kaniner … Mulles bästa vän är ju en kanin, Tulpanöra. (Mulle äter inte Tulpanöra, tack och lov, kaninen bara heter som Mulles favoritsnacks). Mulles jag-berättande röst ger en ironisk distans till alla idiotier och fånigheter som människor har för sig. Och när allvaret kryper in på slutet så hoppas man på ett lyckligt slut för Lisen … och för Mulle.

Humor i hästväg

Lena Furbergs bilder prickar alltid in karaktärerna och deras personligheter snabbt, lätt och humoristiskt. Texten är alldeles lagom – inte ett ord för mycket. Furberg är hästarnas Hemingway. Vilken isbergsteknik. Så mycket som pågår i djurens inre … Det här är humor i hästväg. På mer än ett sätt.

fredag 23 september 2022

ANNIE THE MUSICAL, Lisebergsteatern, Göteborg den 23 september 2022 – rappt, roligt och rasande skickligt gestaltat


Regi: Kålle Gunnarsson
Skådespelare: Pierre Hagman, Angelina Rautalin, Emil Söder, Johanna Love Håkansson, Mikael Hjelm, Simon Pettersson/Hampus Beramder, Samuel Kling/Axel Jonsson, Christofer Nilsson, Kristin Skåre, Liv Sundblad, Sussie Björninger

Rollbesättning 1: Lilly Bengtsson (Annie), Viola Bengtsson, Thelma Modig, Theo Axelsson, Vera Freytag, Nova Qvarnström, Ingrid Rosaeus, Andrea Waernqvist, Darius Manzoor
Rollbesättning 2: Lova Hillertz Brännström (Annie), Alicia Sterneborn, Amanda Kyhlberg, Emil Swensson Nilsson, Astrid Liljedahl, Freja Nyroos, Nova Heimroth, Alva Tvete Vik, Bruno Fovaeus

Manus: Thomas Meehan
Musik: Charles Strouse
Sångtexter: Martin Charnin
Översättning: Beppe Wolgers
Koreografi: Daniel Larsson, Emil Söder
Premiär: 2022-09-16


Inflationen skenar, priserna stiger, pengarna blir allt mindre värda, i Europa mullrar krigstrummor och inte klarar ordningsmakten av att göra något åt den organiserade brottsligheten som drar in gigantiska summor – helt skattefritt! Som ni hör – tiden som skildras i 1930-talets Annie – The Broadway Musical är helt annorlunda än den vi lever i idag. Eller också … inte.

I centrum står en rödhårig, fräknig föräldralös flicka som ständigt hittar på upptåg på barnhemmet i New York, där hon bor. När hon är på rymmen ser hon att folk utanför barnhemmet också har det svårt. Det är inte bara livet på barnhemmet som är eländigt. Barnhemsföreståndaren Miss Hannigan, som hatar sitt arbete, påpekar att anställningen åtminstone medför gratis gas och el – en förmån som icke är att förakta. (Här instämmer många i publiken …)

En gyllene biljett till ett annat liv

En dag får Annie plötsligt möjligheten att slippa ifrån “a hard knock life” med kall välling, barnarbete och evinnerligt skurande. Istället erbjuds Annie att leva lyxliv över julhelgen hemma hos miljardären Oliver Warbucks. Med sitt soliga humör och sin vackra sångstämma piggar Annie upp det dystra hushållet och Warbucks bestämmer sig för att adoptera den gladlynta lilla rödtotten. Det finns bara ett litet krux … Annies föräldrar kommer plötsligt tillbaka för att hämta henne. Vi i publiken vet att de är bedragare. Kommer sanningen att uppdagas även för Annie och Oliver Warbucks innan det är för sent?

Hoppar av spänning

Annie är en av världens mest älskade musikaler. Det är lätt att förstå varför. Det är få historier som har ett sådant djup och en sådan svärta och ett så vuxet tilltal – och som ändå på ett lyckat och trovärdigt sätt kan marknadsföras som “familjemusikal” med en attraktivt sockrad yta. Barn, hundar och trallvänliga melodier. What’s not to like?

Barnen i publiken är helt inne i pjäsen och många hoppar av spänning, glädje och upphetsning där de sitter på dubbla uppsättningar av kuddar för att kunna se riktigt bra. Som första teaterupplevelse, som första musikalupplevelse … det här är ett minne för livet. Något som kommer att ge en kärlek till teatern för all framtid.

Historien upprepar sig

Vuxna kan ta in helt andra saker än de små överlyckliga och fnittrande teaterbesökarna – som att historien ständigt tycks upprepa sig, och lär sig aldrig mänskligheten något av sina misstag?

De yngsta piper av glädje när diskokulan glittrar i taket under ett särskilt klämmigt musikalnummer och kiknar av skratt när klantiga hundfångare ska försöka få tag på Annie och hennes nya fyrfota vän, en herrelös byracka som hon kallar för Sandy. Man har verkligen fått ut all komisk potential ur hela handlingen.

Ingen lätt huvudroll att dela med ett hundliv

Annie är ingen lätt huvudroll för en ung talang. Du ska kunna sjunga, dansa, steppa, agera … men också samtidigt hålla rätt på en hund som ibland verkar tycka att en enda godis per trick är lite väl snålt – finns det inte fler godisbitar någonstans i koftan? Den unga talangen är fantastisk och klarar upp alla situationer galant, med lika gott humör som Annie.

Sjunger, dansar och charmar i radiolek

En duktig samling med unga aktörer i roller som föräldralösa barn på barnhemmet lyser klart och de kan konsten att sjunga, dansa och charma. En klassiker är när barnen leker radioprogram. Ett härligt nummer som tillhör musikalhistoriens allra bästa. Alla kategorier.

Många nummer får i Lisebergsteaterns uppsättning en extra fin och extra komisk liten twist. Och i den här uppsättningen finns både pojkar och flickor med i den föräldralösa ensemblen som hoppas på bättre tider.

Rappt, roligt, rasande skickligt

Det är rappt, roligt och rasande skickligt gestaltat. Tiden bara flyger förbi. Det här är en underbar, tänkvärd och minnesvärd musikalkväll. Alla generationer har något att hämta från Annie. Den här produktionen är en klassiker, samtidigt som den har så mycket att säga om vår tid.

Foto: Belinda Graham