lördag 23 mars 2019

FILM: Colette - Verklighetens "The Wife" i sekelskiftets Paris

Willy och Colette på teatern ... De letar efter någon som ska spela Claudine ...


Tema: Verklighetens "The Wife" i sekelskiftets Paris! Med drag av Big Eyes och A Star Is Born ...

Regi: Wash Westmoreland
Titel: Colette
Medverkande: Keira Knightley, Dominic West, Fiona Shaw, Robert Pugh, Eleanor Tomlinson, Denise Gough, Aiysha Hart, m.fl.
Land: Storbritannien, 2018
Distribution: Scanbox Entertainment


Anna Karenina i Leo Tolstojs klassiker. Elizabeth Bennet i Pride and Predjuduce. Cecilia Tallis i Ian McEwans Atonement. Alla ser de ut som Kiera Knightley. Även om ingen av dem såg ut som Kiera Knightely när man läste böckerna. (Alla vet ju att Anna Karenina ser ut som Greta Garbo!) Nu ser även den franska succéförfattarinnan Colette ut som Kiera Knightley. Skillnaden är att Colette funnits i verkligheten och den här gången är det för ovanlighetens skull inte Joe Wright som regisserar, utan Wash Westmoreland. Dessutom tar faktiskt filmen upp frågan om hur adaptationer bestämmer hur vi "ser" en viss person.

Från blyg lantis till världsvan parisiska

Colette är känd för sin trilogi om Claudine --- och i filmen säger Colette att hon tänkt sig hur Claudine ser ut. En blyg lantis med långa flätor. Ungefär som Colette själv, som ung. Men Colettes äkta man Willy ser en helt annan Claudine --- en modern, fräck parisiska med kort, bobbat hår. En modern 1900-tals tjej. Så han anställer en algerisk skådespelerska som har en macho, tuff look och kort hår, för att spela Claudine --- och sedan ser han till att Colette klipper sig och klär sig precis som Claudine ser ut i teaterpjäsen ... Och han marknadsför The Claudine Twins.

Resultatet blir en Harry-Potter-liknande craze ... där mängder av kvinnor och flickor försöker se ut som Claudine. För nu är det ju bestämt hur hon ser ut! Hur hennes hår är, vilken typ av klänning hon har, vilken typ av krage ...

Men vad händer när Colette inte vill se ut som Claudine längre? När hon inte längre vill vara en del av maken Willys falska PR-fabrik?

Kvinnan bakom succén - The Wife

Filmen Colette är väldigt lik filmen The Wife. Det finns repliker och ordväxlingar som låter nästan exakt likadana --- och ibland har man en känsla av att man hade kunnat bytt ut dialogerna, filmerna emellan, och ingen hade märkt något. Skillnaden är att Colette är baserad på en sann historia, The Wife är en fiktiv historia (baserad på Meg Wolitzers bästsäljarroman). Skillnaden är att Colette mestadels utspelar sig i början av 1900-talet och The Wife utspelar sig i början av 2000-talet ... Skillnaden är att ... ja, egentligen finns det ingen skillnad ... Vi har alltså inte kommit någonstans i utvecklingen på 100 år!

Det är en skrämmande tanke.

Vad är det som räknas? Vem är det som räknas?

Kvinnors liv, kvinnors skrivande, kvinnors litteratur och så vidare, räknas fortfarande inte, eller så räknas de som andra klassens vara. Både i Colette och i The Wife är det frun som skriver bästsäljarna ---- men mannen säger att det är han som skriver mästerverken. Han får ära och berömmelse och priser och fina recensioner och massor av pengar --- medan hon sitter inlåst i ett rum och skriver och skriver och skriver. Utan att få cred.

Men om hon direkt hade sagt: "Detta är mina böcker ... !" Hade de då blivit utgivna? Lästa? Tagna på allvar?

Det vet man inte. Men svaret på denna fråga i båda filmerna tycks vara ett rungande: "Nej, det hade de inte!".

I alla fall när mannen levererar replikerna.

PR som konstform

Det är också lätt att dra sig till minnes Tim Burtons Big Eyes, som handlade om en verklig konstskandal, där det kom fram att de kända Big Eyes målningarna inte var av Walter Keane, utan av hans fru, Margaret Keane.

Men hade de blivit ett fenomen om de marknadsförts som hennes målningar? Walter Keane lever inte längre, men Margaret Keane har sagt om sin ex-make att han var i alla fall bra på "publicity". Även om han inte gjorde ett penseldrag under hela sitt liv.

Är publicitet och marknadsföring en konstform i sig? Kanske en svårare konstform än skapandet?

För det verkar onekligen ibland som att det är svårare att sälja en bok än att skriva den. (Eller svårare att sälja en tavla än att måla den). Att skapa ett fenomen och att bygga upp en "craze" --- det är inte lätt.

Claudine som varumärke

I filmen Colette framstår Willy som ett marknadsföringsgeni, någon som kan charma societeten, kultureliten, den betalade, läsande publiken... ja alla. Och annars framstår han som en kvinnokarl och slösande slarver och allmän skitstövel. 

Colette får till sist nog av sin man och hittar en ny kärlek och ett nytt liv på scenen --- och hon skriver nya bästsäljare under sitt eget namn. Hon får total upprättelse på alla sätt och vis. Men så är hon ju också känd som hon som en gång var Claudine --- och det i sig är ett starkt varumärke.

Förälskad i en talang

När det gäller förhållandet mellan Willy och Colette --- är Han kär i Henne eller är han kär i Hennes Talang? (Något som man funderar på även när det gäller det helt fiktiva förhållandet i A Star Is Born ... Där den "nya" bioversionen A Star Is Born - Encore verkligen understryker att det är talangen som är attraktionen).

När Willy säger att han älskar Colette och att hon inte får lämna honom ... är det sant, eller är det alla pengar som hon drar in till honom (och som han snabbt slösar bort) som han älskar? Den berömmelse och den status som böckerna ger honom? Böcker som Colette skrivit?

Willy försöker med andra spökskrivare, men ingen av dem har talang. Det är inte lätt att skapa en sensation.

Moderna idéer och momentum

För ovanlighetens skull är Colette en författarbiografi som inte vältrar sig i elände. Det är också något så ovanligt som ett kostymdrama som inte är långtråkigt och sömnframkallande. Colette visar vad ett bra kostymdrama behöver ha --- det behöver INTE anakronismer och moderna kläder och ett uppjazzat soundtrack av Bon Jovi (eller annat skrap från 1980-talet) --- det behöver moderna idéer.
Det är idéerna som gör att filmen Colette känns så modern.

I början av 1900-talet verkade ju allt nytt och spännande och fräscht. Uppåt och framåt och bättre och bättre dag för dag! Den entusiasmen och framåtandan har fångats i Colette --- och det känns som om Colette är en modern  tjej som finns här och nu. Inte som någon som var ung för 100 år sidan.

Det här är den modernaste och coolaste roll som Kiera Knightley gjort sedan Bend It Like Beckham.

Nedtonade skandaler och en resa mot jaget

Men om den verkliga Colette skulle besöka oss idag, hade hon nog blivit besviken över att vi inte kommit längre i utvecklingen. Vare sig det gäller LGBTQ-rättigheter eller jämställdhet eller kulturell diversitet.

När det gäller sanningshalten i filmen --- för en gångs skull har man inte lagt till en massa extra snaskigheter, utan istället dragit ifrån. Colettes liv i verkligheten var så fullt av "skandaler" att det överträffar det mesta av vad dagens kändisar kan tänkas ställa till med.

Som bild av en människas frigörelse och resa för att hitta-sig-själv och sin egen röst är Colette inspirerande, rörande och fortfarande allmängiltig.

BG


onsdag 20 mars 2019

FILM: They Shall Not Grow Old - Peter Jacksons mest storslagna film någonsin

Första världskriget i flerfärg. Efter Sagan om Ringen trilogin har Peter Jackson fått toppmodern datorfilmteknik att komma med nya mirakel.



Regi: Peter Jackson
Titel: They Shall Not Grow Old
Medverkande: Soldater som deltog i första världskriget
Land: Storbritannien 2018
Svensk distribution: Folkets Hus och Parker


They Shall Not Grow Old. Så många tonåringar blev aldrig gamla, för de dog en för tidig död i ett synbart meningslöst skyttegravskrig. 

I Peter Jacksons nya dokumentärfilm lever de för evigt unga, i nyrestaurerade filmklipp, som han hittat i arkiven på Imperial War Museum i London.

Filmen hade premiär i Storbritannien 2018, för att högtidlighålla 100-års minnet av första världskrigets slut, och 2019 har denna film svensk biopremiär --- för att högtidlighålla 100-års minnet av Versaillesfreden.

En film fri från patriotism och krigsförhärligande tendenser

Även om detta är en film som är byggd på vad Peter Jackson hittat i brittiska arkiv, så ger filmen en allmängiltig och mycket stark, gripande och fasansfull bild av första världskriget. En bild som är helt fri från patriotism och krigsförhärligande tendenser ... något som genomsyrar de flesta filmer i bioutbudet idag, där allt ska lösas med en evighetslång "final battle", där den goda sidan till sist triumferar. Första världskriget tedde sig som evighetslångt för de inblandade, men inte fick det något klimax, inget spännande "final battle" uppenbarade sig, och inte heller fanns det någon god eller någon ond sida. Det fanns inte heller någon vinnare.

De överlevande soldater som ser tillbaka och minns, säger inte något nedsättande om tyskarna. Tvärtom. I själva verket är det många som minns att de hade respekt för sin "fiende" --- och egentligen inte ens förstod varför de stred mot varandra. De hade ju så mycket gemensamt. De tyska krigsfångar som de fick ta hand om var arbetsvilliga och flitiga och duktiga bårbärare. Ett par av dem hade till och med varit i England och lärt sig engelska.

Varken engelsmän eller tyskar kunde förstå varför de skulle strida mot varandra. De var ju samma folk. Inte bara så att de bokstavligen var samma folkslag (en del sachsare tog sig till det som idag är Storbritannien, andra blev kvar i det som idag är Tyskland) de var också samma typ av människor --- vanliga affärsbiträden, busschaufförer, hotellanställda, kontorister, hisspojkar ... De var inte tränade soldater. De flesta var inte ens vana vid fysiskt arbete. Och plötsligt befann de sig i en helt absurd situation.

Bakom alla siffror fanns "vanligt folk" 

Filmen ger så klart inte en bild av hela första världskriget --- alla deltagande, alla slag, all orsak och verkan ... Men sådant finns ju i historieböckerna och på muséerna. Det den här filmen gör är att den fångar "vanligt folk" och en "vanlig vardag" under ett vansinnigt och ovanligt krig, där den moderna krigföringen får sitt genomslag. Vanligt folk som aldrig syns i historieböckerna får här synas och komma till tals.

I historieböckerna är de nummer. Siffror som dog, siffror som skadades, siffror som insjuknade, siffror som mot alla odds överlevde. Här framstår de som individer i en massa, inte som siffror. De förväntansfulla ansiktena som ler mot kameran skulle ha kunnat tillhört din granne, din bästa vän, din arbetskollega, en nära släkting ...  Det här är bara "vanligt folk" i en ovanlig situation. En situation som ingen trodde skulle uppstå. Det otänkbara hände. Och har det otänkbara hänt en gång, så kan det hända igen.

Filmen är också en varning till framtida generationer. När de som varit med om helvetet alla gått ur tiden ... Vem ska minnas åt dem? Den här filmen är en del av ett kollektivt minne som måste bevaras.

Vita fjädrar och lockande musik

Att en dokumentärfilm drar stora skaror av biobesökare till Filmstaden (och att en dokumentärfilm över huvud taget går upp på repertoaren) är i sig värt att fira. Även om They Shall Not Grow Old inte förväntas dra lika stora skaror som Bamse och Dunderklockan eller Captain Marvel.

Det här är verklighetens hjältar som vi ser på. Eller snarare: de som trodde att de skulle bli verklighetens hjältar. I själva verket blev de unga män som värvades grundlurade. Hjältemyten dissekeras och ratas rejält i den här dokumentären.

"Poor sods!" säger en av rösterna i filmen som minns hur det var, när unga män värvades ...
Stackars satar! Så kan man sammanfatta det: Hela den stora lögnen om det stora kriget,"the great war". Så kallades kriget: The Great War. Vita fjädrar delades ut till de unga män --- även tonåringar --- som inte hade uniform på sig, uniformerade band marscherade runt och spelade och fick livet i armén att se ut som en käck och trevlig scoututflykt. Precis som i sagan Råttfångaren i Hameln så lockades unga pojkar att följa efter den käcka musiken --- och väl tillbaka vid förlängningen värvades de.

Allmän värnplikt var vid denna tid 19-35 år, men 15-åringar kunde bli tillsagda att "gå ut och fylla år" och sedan komma med i armén.

Från propagandaaffischer till löss och feta råttor

Reklamaffischerna och propagandan sa en sak, verkligheten var en helt annan. De unga män som värvades blev lovade äventyr och hjälteglorior. De upplevde svält, löss, råttor, dysenteri, kallbrand, undermålig kost och brist på vatten. Stövlarna passade inte. En uniform skulle räcka i fyra år. Knapparna skulle vara putsade, men de hade inget att putsa dem med. Förutom tandborsten. Vatten togs från kulsprutan och skulle sedan räcka till både te och rakning.

Början av kriget präglades av gammaldags krigföring, med hästar och svärd.

Det moderna kriget utvecklades under första världskriget och senapsgas, granater och tanks blev vardagsmat. En soldat minns att han var glad när han hörde talas om "tanks" för han trodde att de skulle få rent vatten!

En annan soldat minns att de tog vatten från vattenpölar. Under vattenpölarna låg lik och ruttnade. De trodde att vattnet skulle bli okej om de kokade det tillräckligt länge.
"Det var så jag fick dysenteri," minns berättaren lakoniskt.

Valfrihet: bli skjuten av tyskarna --- eller av ditt eget befäl

Alla röster som minns flyter ihop med varandra, alla ljudklipp blandas, inga källor som talar om vem som talar anges förrän i eftertexterna. Det understryker det allmängiltiga, att de som talar inte bara är individer, utan skulle kunna vara vem som helst i den stora massan av soldater. De representerar alla överlevande --- och även alla som stupat. Alla "granddads", "great-granddads" och "great-great-granddads" --- och alla som aldrig hann få någon familj.

Peter Jacksons egen farfar var med om första världskriget och överlevde. Han dog 1940, under andra världskriget.

Soldaterna som berättar  sina historier påpekar gång på gång att feghet var ett brott. Du kunde lika gärna bli skjuten av dina egna som av fienden. Bakom dig har du ditt befäl, med pistolen i högsta hugg, redo att skjuta dig om du fegar ut och vänder om. Framför dig har du tyskar som skjuter på dig. Det där är en mardrömslik "lose-lose" situation.

För att vinna några hundra meter av lerig mark ute i ingenmansland så blev soldaterna tvingade att springa rätt mot tyska kulsprutor, och om de inte sprang blev de utan pardon skjutna av sina befäl. Det var ett självmordsuppdrag. 3/4 av ett förband dog. Man uppskattar att över nio miljoner soldater dog under första världskriget. Det är de överlevande som berättar sin historia. De som faktiskt blev gamla. Och som länge var bortglömda och undanskuffade. Det stora kriget var inget som man talade om.

Var har du varit? Har du jobbat natt?

Ingen hurrade när kriget var över. Känslan var att man just hade blivit avskedad och arbetslös, minns en soldat. Och när de väl kommit hem igen till Storbritannien ville ingen tala om kriget. De forna soldaterna blev övergivna. Deras jobb fanns i många fall inte kvar. Många vägrade att anställa krigsveteraner.

Det fanns ställen som hade skyltar uppe där det stod att krigsveteraner inte var välkomna. Detta var den "hjältegloria" som de återvände till. På en propagandaaffisch i inledningen av filmen står det "What did you do during the war?". Svaret på den frågan var det i verkligheten ingen som ville höra.

En kille som hade turen att få jobb på sitt gamla ställe blev frågad av en kollega: "Var har du varit under de senaste åren? Har du jobbat natt?"

Från fantasy till verkligheten

Så där har du svaret på frågan från värvnings affischen med den anklagande texten: "What did you do during the war?". Ingen brydde sig om vad du gjorde. Du hade lika gärna kunnat jobba natt.

Regissören Peter Jackson är hitintills mest känd för Sagan om Ringen trilogin, där den sista delen gav honom en Oscar för bästa regi och en för bästa film. Det har ofta tolkats som att J.R.R. Tolkien bearbetade sitt eget trauma från första världskriget genom att skriva Sagan om Ringen. Så They Shall Not Grow Old har klara kopplingar till Jacksons tidigare filmografi. Men trots allt --- They Shall Not Grow Old är utan tvekan den bästa film som Peter Jackson någonsin har gjort --- och även den mest gripande och allra starkaste krigsfilm som gjorts. Utan några stora åthävor alls.

BG


tisdag 19 mars 2019

FILM/TV: The Crown - Lysande drama med Claire Foy som kronan på verket


Matt Smith kommer lite i skuggan av Claire Foy ... Foto: Netflix.

The Crown - Lysande ensembledrama med Claire Foy som kronan på verket!

Regi: Stephen Daldry m.fl.
Manus: Peter Morgan
Titel: The Crown
Medverkande: Claire Foy, Matt Smith, Vanessa Kirby, Eileen Atkins, Jeremy Northam, Victoria Hamilton, Alex Jennings, Lia Williams, Ben Miles, Greg Wise, Jared Harris, Stephen Dillane, John Lithgow m.fl.
Land: Storbritannien
Netflix Original, 2016-2017
Universal Sony Home Entertainment

- Det är lugnt, jag fixar det! säger den enda tjejen i gänget, när bilarna har fått motorstopp mitt ute i den afrikanska bushen.

- Jag vet vad som är fel - jag jobbade som mekaniker under andra världskriget! säger tjejen.

Och visst, hon fixar allt!

Männen omkring henne kan bara beundrande se på. Inklusive hennes egen make, som har en högt uppsatt position inom marinen. Men marinen håller ju på med båtar, inte bilar.

Tjejen i gänget --- det är Elizabeth, den blivande drottning Elizabeth II. Det är helt sant att hon utbildade sig till bilmekaniker och att hon jobbade som bilmekaniker under andra världskriget. Det var krig och tjejer utbildades i många yrken som ditintills ansetts som traditionellt manliga --- någon måste ju göra jobbet medan karlarna är ute i kriget och slåss mot nazisterna.

14-årig mekaniker räddar dagen

Sann historia: när Elizabeth var 14 år (och alltså utbildad mekaniker) fick bilarna i den militära kortegen hon åkte med motorstopp, och lilla Elizabeth fixar skivan. Yngst i gänget och enda tjej i gänget. På något sätt, när jag hörde den historien berättas som barn så var jag mer imponerad av en 14- årig tjej som kaxig mekaniker, än av en 14-årig tjej som prinsessa.

Man är liksom van vid tjejer som prinsessor i sagorna --- man är mindre van vid tjejer som mekaniker. Eller prinsessor som mekaniker! Tjejer som drottningar är också något ovanligt --- en drottning ska vara någon som är äldre, erfaren, ståtlig ... Men Storbritannien har haft några unga regenter som suttit länge på tronen och haft väldigt framgångsrika eror, enligt historieskrivningen. Elisabeth I, Victoria och så Elizabeth II --- den nuvarande drottningen.

Inte född till drottning

Men --- inte att förglömma. Elizabeth föddes inte till kronprinsessa. Hennes pappa Albert trodde att han och hans fru och hans två döttrar skulle få ett helt normalt liv och att de skulle få leva sina liv i lugn och ro. Det lugnet tog slut när Alberts storebror David abdikerade för att gifta sig med den frånskilda amerikanskan Wallis Simpson. (Wallis var för övrigt vän med många högt uppsatta nazister som kom på bjudningar i hennes hem. Hon och David var inte populära i andra världskrigets Storbritannien.)

Albert tog Kung George VI som sitt kunganamn och gjorde sitt till för att höja britternas krigsmoral --- på köpet fick han komma över sin egen blyghet och sitt stammande. Något som skildrats i filmen The King's Speech (också baserat på en sann historia) som vann massor av Oscars. Det är inte ofta man ser en talpedagog som huvudrollsinnehavare och filmhjälte! Men det var Colin Firth, i rollen som den stammande kungen, som kammade hem en Oscar för bästa manliga huvudroll det året.

Alberts fru Elizabeth förlät aldrig David för att han abdikerade. Albert trivdes inte med offentligheten och dog en för tidigt död --- delvis på grund av stressen med ett jobb som tvingats på honom.

Plikten framför allt

Den nya prisbelönta serien The Crown är något av det bästa som någonsin gjorts för TV--- här är det Jarred Harris som spelar Kung George VI --- privat heter han fortfarande Albert och kallas Bertie av sin fru --- men han är inte med i så många avsnitt. Föga förvånande eftersom The Crown ska fokusera på Elizabeths tid som drottning. Ändå gör Harris snabbt intryck som den döende gamle kungen. Kärleken som han hyser till sina båda döttrar går som en röd tråd genom serien - han har fina ögonblick inte bara med Elizabeth utan även med Margaret. Elizabeth är den äldre flickan, som är van att göra sin plikt, dra sitt strå till stacken. Det gjorde hon redan när hon utbildade sig till mekaniker.

Margaret är en typisk lillasyster --- är man söt och charmig behöver man kanske inte vara så duktig och pliktmedveten. Men visst tar man även Margaret till sitt hjärta och kärleksaffären med Peter Townsend ger en extra krydda till serien. Han var ju egentligen anställd av pappa kungen. Och herrskap och tjänstefolk ska ju inte beblanda sig med varandra, "du kanske tror att det är äkta känslor men det är det inte" säger Peters överordnade och låter misstänkt lik butlern i Downton Abbey, han som alltid vill ha ordning och reda och var sak på sin plats. Men vi som har facit i hand vet ju: Margaret leker inte alls med Peters känslor. Det är på riktigt. Och hon vill gifta sig med honom. Eller?


Faktafel i Margarets snöpliga kärleksaffär

Det enda STORA faktafelet som den här serie har är att Drottning Elizabeth framställs som boven i dramat, hon som försöker skilja Margaret och Peter åt. Det där är den populära myten, tabloidframställningen --- men det finns inte ett uns av historisk sanning i det! Det vet man nu, när allt blivit offentligt (50 år efteråt släpps sekretessen). Elizabeth jobbade tvärtom för att Margaret skulle få gifta sig med Peter Townsend och behålla sitt apanage, och behålla sitt jobb som prinsessa, alltså ett äta-upp-och-ändå-ha-kakan-kvar scenario. Allt detta finns bevarat i massor av officiella dokument och pappersarbete.

Men att spela upp en intrig med att Margaret blev trött på en alltför gammal pojkvän och sedan skaffade en ny som hon tröttnade på och sedan en ny som hon tröttnade på ... Det hade förmodligen inte blivit lika "bra TV". Men det är ändå lite märkligt med så stora faktafel i en serie som annars försöker vara noga med att hålla sig till den verkliga historien och alla historiska dokument.


London och den mytomspunna dimman

Varje avsnitt är som en liten film i sig - mest gripande och spännande är minifilmen Act of God. Här är det dock inte Elizabeth som har den största rollen, utan dimman som lägger sig över London - och Winston Churchill. Tusentals människor dog på grund av den hemska dimman. Act of God känns kusligt aktuell - forskare varnade för vad som skulle kunna hända och för "extremt väder" och luftföroreningar, men ändå brydde sig ingen om det, förrän katastrofen var ett faktum. Man kan dra paralleller till våra dagars larm om global uppvärmning. Hur mycket som forskarna än varnar, kommer ändå alltid motstridiga röster att höras - Kanske de bara överdriver? Det kan väl inte vara så hemskt? Och så fortsätter det, i all oändlighet.


Claire Foy - drottningen av skådespelerskor idag

Claire Foy är fantastiskt bra som Elizabeth. Hennes röst är kusligt lik Elizabeths --- och man vet ju att så där låter inte Claire i vanliga fall. Claire Foy är en av vår tids bästa skådespelerskor --- men hitintills har hon mest varit känd för den brittiska publiken. Hon har varit med i små fina independentfilmer som fått bra kritik och vunnit priser, och hon har varit med i BBC-produktioner där hon till exempel spelat Dickens-hjältinnan Little Dorrit. Men i och med The Crown har hela världen fått upp ögonen för Claire Foy och hon kommer att kunna välja och vraka bland rollerbjudanden. Rollen som Elizabeth II har bland annat gett Claire Foy en Screen Actors Guild Award och en Golden Globe Award för bästa skådespelerska --- i sitt tacktal hyllade hon den verkliga drottning Elizabeth och hävdade att hon är en inspiration och att världen behöver fler starka kvinnor och kvinnliga ledare.


Matt Smith hamnar i skuggan

Prince Philip spelas av Matt Smith, kändisen från Doctor Who. Varken Philip eller Matt Smith är vana vid att spela andrafiolen --- men The Crown är helt klart Elizabeths och Claire Foys show.

The Crown är inget vanligt gammalt kostymdrama --- det här handlar om människor av kött och blod.

Det finns så mycket som är intressant med The Crown. Serien tar upp mänskliga relationer och fördomar på ett mycket aktuellt sätt --- folk underskattar lätt Elizabeth för hon är ung, för att hon är tjej, för att hon är lågmäld. Folk har väldigt fel. Hon får som hon vill när hon väljer att gifta sig med Philip utan att hölja rösten en enda gång. Ingen i hovet är för. Ingen i hennes familj är för. Ingen i hela regeringen (eller hela oppositionen) är för. Allra minst Winston Churchill.


En suverän Winston Churchill

John Lithgow är superb som Winston Churchill. Han fångar Churchills kroppsspråk hans sätt att tala, hans sätt att vara --- och hans pondus. Han är uträknad gång på gång - till och med av det egna partiet ---- men gång på gång visar Winston att alla runtom honom har fel. Liksom Elizabeth har han en stenhård vilja. Man ska inte underskatta någon på grund av åldern. Winston är inte alls för gammal. Han vet vad han vill ha sagt och när han håller det bästa talet någonsin för att minnas sin gamle vän Albert och för att hylla den nya drottningen inser all opposition att ingen har något att sätta emot Winston i toppform. I slutet av avsnittet Act of Godfirar Winston liknande triumfer. Han förvandlar sig själv till en landsfader när det behövs och han ger storartade föreställningar, där han själv skriver de bästa replikerna.

"Always such fun!"

John Lithgows Winston-roll har gett honom en Critics' Choice Award, en Screen Actors Guild Award, och en Primetime Emmy Award --- och dessutom nominerades han till en Golden Globe Award.

Något som inte stämmer i serien The Crown är konflikterna mellan Elizabeth coh Churchill, förmodligen ditlagda eftersom konflikter är bränslet i de flesta TV-serier och filmer. I verkligheten kom de mycket bra överrens. Och när den vekliga Drottning Elizabeth skulle säga vilken hennes favoritpremiärminister var, så  sa hon utan att tveka: "Churchill! Because he was always so much fun!". Ja, det är svårt att tänka sig  någon annan premiärminister över huvud taget som lever upp till Churchills spirituella konversationsförmåga! "Rolig" är förresten inte ett adjektiv som man kopplar ihop med premiärministrar i allmänhet.

90 år - varav 65 år på tronen

Drottning Elizabeth II har fyllt 90 år och har regerat i 65 år.
.
Peter Morgan och Stephen Daldry har som målsättning att skildra hela drottning Elizabeths regeringstid --- varje säsong ska täcka ungefär 10 år av historia - och skådespelerskan som spelar drottning Elisabeth ska bytas ut efter två säsonger.

Säsong 2 har också den lysande unga Claire Foy i huvudrollen alltså! I säsong 3 och 4 spelas drottning Elisabeth II av Olivia Colman --- en annan av Storbritanniens bästa skådespelerskor --- och man undrar om inte Peter Morgans plan är att få tillbaka Helen Mirren i säsong 5 och 6 --- så hon kan göra sin Oscarsbelönade paradroll som The Queen igen?! Helen Mirren har spelat drottning Elisabeth II både i den prisvinnande filmen The Queen och i den kritikerrosade teaterpjäsen The Audience .... som fokuserar på drottningens audienser med olika premiärministrar genom tiderna.

Winston står för vad han säger!

Drottningen hinner gå igenom tre premiärministrar bara under de första säsongerna!

Winston Churchill är givetvis den mest minnesvärda. Och hans råd är att man ska aldrig bjuda på något och att man ska aldrig be folk att sitta ner --- för ingen världskris är större än den kan lösas på stående fot, på tjugo minuter! Sitter man ner drar man bara ut på diskussionen i onödan, och tänker mycket sämre ... Ja, Winston Churchill står i alla fall för vad han säger! Bokstavligen!

Spelar spelet otroligt bra!

En intresseväckande tanke som man kan reflektera över i och med denna serie --- i vanliga fall när man skildrar kungligheter, som i gamla Shakespeare-dramer eller i de nya TV-serierna om Rosornas krig så bråkar alla om kronan, vem som ska ha den. Här verkar ingen vilja ha den. David ville inte ha den. Albert ville definitivt inte ha den (och tyngden under den drev honom till en för tidig död) och Elizabeth vill inte heller ha den. Men det är hennes plikt. Som i "pass the parcel" - den som håller i paketet när musiken tystad får paketet, vare sig hon vill det eller inte. Det är det som är spelets regler.

Det är bara att beundra Elizabeth --- och Claire Foy --- för att hon spelar så utomordentligt bra!

BG

söndag 17 mars 2019

SCEN: På dejt med Jessica Andersson - Vi ses igen!




Regi: Hans Marklund
TitelPå dejt med Jessica Andersson
Artist: Jessica Andersson 
Kapellmästare: Lisa Ljungberg
Plats: Konserthuset i Helsingborg
Datum: 17 mars 2019


Vad ska man ha på sig på första dejten? Jessica Andersson löser våndan med det svåra klädvalet genom att byta kläder hela tiden. Under själva dejten! Alla klädstilar är representerade under kvällen. Liksom alla musikstilar. Det blir onekligen mycket miss-match. Uppseendeväckande scenkläder diskuteras, liksom Berts "hon-ser-ut-som-en-hora"-uttalande och hur Linda Bengtzing snodde Jessicas specialskrivna Ingela-Pling-låt "Jag ljuger så bra". Och hela kvällen inleds med en AC/DC cover, följt av en Guns & Roses video från Jessicas första bröllop. 

På en första dejt är det knappast smart att prata om sina ex. Eller att visa bilder på barn och barnbarn. Det påminner om Wendy Copes humoristiska dikt om hur eländigt det är att dejta "divorcees obsessed with their kids".

Det som är mest synd under kvällen är dock att Jessicas underbara sångröst inte hörs. Man hör mest bas och trummor. En hel del par i publiken flyttar bakåt. Olika modeller av öronproppar kommer fram. 80-90% av publiken på Konserthuset är pensionärer. De kanske är Konserthusets stamkunder. Men även en person med unga pigga öron (som undertecknad) måste erkänna att det inte går att höra vad Jessica säger eller vad hon sjunger. Eller vad kapellmästaren spelar. Kvällen tycks ha blivit en tävling om "att höras mest" mellan basen och trummorna. De påminner lite om den där idoga fiolspelaren som dyker upp på dejten, och fast man ger honom dricks så går han inte sin väg, så man får lov att ha sin efterlängtade dejt för sin själv.

Musikvalet är spretigt. Hårdrock, gamla Melodifestivalvinnare, ett par nyare ballader och så en cover på Ola Salos "Calleth You, Cometh I", som Jessica berättar att hon sjungit på Diggiloo för några år sedan, för det var så roligt att få "ösa på" och att få leva ut "sin inre Ola Salo". Sedan hörs inte resten av det mellansnacket, och inte heller texten till "Calleth You, Cometh I". Basisten och trumslagaren är i full gång igen med sin inbördes tävling, de vill "ösa på" ännu mera. Jessica kunde ha mimat och det hade inte gjort någon skillnad. Ola Salo på Rondo öser på hela kvällen, och ändå hör man vartenda ord av vad han säger och vad han sjunger. Och man hör dessutom alla instrumenten (inte bara två instrument). Thomas Di Leva öser på och kanaliserar David Bowie och man hör vad han sjunger ... Att "ösa på" innebär inte bara att banka på och att leverera dunder och brak för allt vad tygen håller. Ett bra recept hade varit att följa Sonata Arctica koncept på Palladium --- att köra unplugged och att låta melodierna stå i centrum. Jessica hade förmodligen klarat sig bättre själv.

Lökiga skämt som ingen verkar tycka är roliga (inte ens de på scenen) ska blandas med obligatoriska barndomstrauman ... för vi i publiken måste få tycka synd om "the rich, famous and beautiful". Martin Stenmarck körde nyligen med samma upplägg, när han under sin egen show sjöng en sorgesam sång om alla adresser han bott på under sin barndom. Ingmar Bergmans eländiga barndomsskildring leder dock fortfarande, eftersom hans pappa var präst. Att vara prästson är för övrigt något som Bergman har gemensamt med Ola Salo. Något som Bergman har gemensamt med Jessica är att de båda två har varit på Helsingborgs Konserthus.
Man kanske inte ska ta med hela släktträdet på första dejten. Det räcker bra med en liten blomma, eller ett blomsterfrö, som kan växa till sig och bli något fint.

Så till den viktiga frågan som man får från alla man känner efter den första dejten: "Will you see her again?". Och svaret på den frågan är så klart: "Yes, of course!". Har redan ritat in datumet i kalendern! Vi ses igen på Diggiloo-premiären i Malmö!

Låtlista: På dejt med mej, You Shook Me All Night Long, Sharp Dressed Man, Kom, Jag ljuger så bra, Kalla nätter, Give Me Your Love, Fötterna på marken/Min lilla hand/Septembermorgon, Mamma, Aldrig aldrig, Calleth You, Cometh I, Där det är grönt, Blivande make, Can’t Hurt Me Now/Vindarna vänder oss, Go Slow, Party Voice. Extranummer: I Did It For Love.

Turnédatum för Jessica Andersson:
Gävle 21/3, Örnsköldsvik 22/3, Sundsvall 23/3, Östersund 24/3, Skövde 29/3, Kalmar 30/3, Varberg 31/3, Mariehamn 4/3, Motala 5/4, Karlskrona 6/4, Kristianstad 7/4, Luleå 12/4, Skellefteå 13/4, Umeå 14/4

Bildspecial från Helsingborg:

 Jessica i kvällens första klänning, en rosafluffig dröm som passar perfekt ihop med hårdrock ...

 Eller med sjungande kor.

 Tänk, Jessica var brunett på första bröllopet! Det höll ett år. Äktenskapet alltså (inte hårfärgen).

 Outfit nummer två är på och visst rockar Jessica sin korta läderkjol.

 Outfit nummer tre är svart och glittrig och outfit nummer fyra är en Melodifestivalklassiker som Bert Karlsson sågade.

 Outfit nummer fem är änglavit och spetsig.

 En glittrig byxdress åker på för att demonstera Let's Dance Cha Cha Cha.

 The Lady in Red minns musikaldebuten i Little Shop of Horrors.

 Glitterklänning för finalen.

Vit volangklänning för extranummer.

 Applådtack från Jessica och bandet.

torsdag 14 mars 2019

Tävla med Sigge av Lin Hallberg - Alla älskar fortfarande Sigge!



Alla älskar Sigge var titeln på bok 1 i serien. Och för 17 vad den här serien är bra!

Tro det eller ej, vi är inne på bok 17 nu om den drömvita Shettlandsponnyn som heter Sigge - och vet ni vad, den här serien är bättre än någonsin!

Tävla med Sigge innehåller så mycket dramatik och så många "story lines" på lagom många sidor med massor av fina bilder där alla de små shettlandsponnierna och de andra djuren finns avbildade ...

Intriger innehåller bland annat hur det är att vara nervös för att tävla, att leva upp till förväntningar, och att stallet hotas av nedläggning.


Ödesryttarna. Legenden vaknar - Större hot, Mer action, Lika mycket fantastiska hästar!


Författare: Helena Dahlgren
Titel: Ödesryttarna. Legenden vaknar.
Serie: Star Stable (del 2)
ISBN: 9789178032402
Förlag: Bonnier Carlsen

Utgivningsdatum:2019-02-25


Diskbänksfantasy möter klassisk hästbok! Del 2!

När hjältarna väl har upptäckt sina krafter så måste de utveckla dem och använda dem.

En stark origin-story får nu en uppföljare med Mer action och Större hot mot de fyra hjältinnorna och deras hästar.

De fyra hjältinnorna låter väldigt mycket som "vanligt folk" här finns inget högtravande fantasyspråk eller långrandiga tal eller sådant där konstlat ungdomsspråk som man hittar i många ungdomsromaner.

Det finaste med boken är sammanhållningen mellan de fyra hjältinnorna och så banden som finns mellan människor och djur, alltså mellan de fyra ryttarna och deras respektive hästar.

Det här kan så klart fungera som inkörsport till fantasy för folk som bara läser "vanliga hästböcker" till vardags --- och omvänt. Om man gillar fantasy kanske man härmed får upp ögonen för att hästböcker faktiskt också är bra ...

Hästböcker är (tyvärr) ofta en styvmoderligt behandlad genre.

Men det fina med hästböcker är ju att den innehåller så många olika genrer. Den kan innehålla spänning, action, fantasy, kärlekshistoria, spökhistoria, vänskapshistoria ...

Och de hästböcker jag gillar bäst brukar jag leta upp på grund av starka vänskapshistorier --- vänskapshistorier är ärligt talat är mycket roligare läsning än att läsa sida upp och sida ner om hur hästarna blir borstade.

Det här är en stark vänskapshistoria --- och en kul genremix!

Horses + Fantasy = So True!

Tips: Läs första delen först - för att hänga med i del 2!

BG


Ödesryttarna: Jorvik kallar - Diskbänksfantasy möter klassisk hästbok!


Författare: Helena Dahlgren

Titel: Ödesryttarna. Jorvik kallar.

Serie: Star Stable (del 1)

ISBN: 9789163899553

Förlag: Bonnier Carlsen

Utgivningsdatum: 2018-05-02

Star Stable är ett ENORMT populärt spel, det har över en miljon användare bara i Sverige (och tretton miljoner till i övriga världen ...) Nu har det spelet blivit en bokserie, och succén verkar given på förhand.
THE GAME IS ON!

Hästarna i den här världen är som en blandning av sagolika drömhästar, egensinniga islandsponnyer och My Little Ponies. Det vill säga: ingen färgkombination är onormal!

Helena Dahlgren lyckas grunda Star Stable världen i ett slags realism, inledningsvis känner man att allt är på riktigt, trots att både Jorvik och de färgglada hästarna är så uppenbart påhittade.

Jag tror att det beror på att svenska författare är så oslagbart bra i genren Diskbänksfantasy.

Tänk Cirkeln-trilogin, Norra Latin, PAX-serien ... Hur utflippade saker som helst kan hända, bara det är grundat i en övertygande vardag, och man köper det. Rätt av.

Huvudpersonen som man får följa inledningsvis heter Lisa. 

Lisas pappa har fått ett nytt jobb och flytten går till Jorvik, denna magiska och vackra ö, med överjordiskt tjusiga hästar. Fast Lisa har slutat rida efter en familjetragedi. Men ödet vill att Lisa kommer upp på hästryggen igen eftersom hon är den fjärde utvalda Ödesryttaren (Detta är inte någon spoilervarning i alla fall inte om du spelat spelet någon gång, ALLA vet att de ska vara fyra!)

Lisas nya vänner Linda, Alex och Anne är de andra tre Ödesryttarna.

Tillsammans står de på den goda sidan, men mörka magiska krafter samlas och motståndarna blir fler och starkare de också ...

Det här är en kul fantasy-hästbok och en kul origin-story som handlar om att hitta sig själv och sina inre magiska krafter och att lita på sina vänner och att få svar på den eviga fantasy-frågan: Vem är jag?

Tips: Läs denna bok FÖRST innan du kastar dig över den NYA Ödesryttar-boken!

BG

Pysseldax: Jag odlar med Elin Ek!

Författare: Elin Ek
TitelJag odlar - inomhus, på balkongen och i trädgården
ISBN: 9789178031740
Rekommenderad ålder: 9-12 år
Antal sidor: 109
Förlag: Bonnier Carlsen

Utgivningsdatum: 2019-03-04


Jag odlar är en härligt positiv och peppig bok av Elin Ek! Boken låter precis som hon!

Hela boktiteln är: Jag odlar - inomhus, på balkongen och i trädgården och det är ju toppen att ALLA får vara med och odla, detta är alltså inte en traditionell "trädgårdsbok". Men ändå. Det här är en trädgårdsbok som man önskar att man hade haft när man började bli intresserad av frön och blommor och sånt, eftersom den är så härligt opretentiös och livsbejakande. Bara att tuta och köra liksom. Många trädgårdsböcker krånglar till det lite i onödan och ibland verkar det nästan oöverstigligt svårt att få till något fint.

Här finns massor av bra tips på saker som blir fint och gott och som går (relativt) lätt och snabbt att odla.

Och detta är ändå bara en tredjedel av boken!

Sedan finns en tredjedel med kul pyssel och en tredjedel med gott pyssel ... alltså saker man kan göra och baka och laga med det som man odlat. Och om man inte orkar vänta, får man väl köpa gurkor, rödbetor och annat och testa recepten  direkt. Brownies med rödbetor i och den rosa grädden (helt naturligt gjort med lite rödbetssaft) blir en jättefavorit här hemma.

Det här är en bok som passar för nästan alla åldrar (ja, 0-3-kategorin är kanske är lite ungt ...) där praktiskt taget alla kan hitta något kul och något gott och mysigt att göra ...

Och istället för att kolla om det kommit in några nya spännande meddelanden på mobilen så går man plötsligt och kollar om det kommit upp några nya skott i krukorna ...

Heja Elin Ek!

PS. Jag skulle vilja tillägga att det här är snabbt och enkelt pyssel --- men vad som är snabbt och enkelt beror så klart på hur händig du är. Det fina flätade armbandet (som kan göras med eller utan blommor) ska vara lätt, men undertecknad (som är  över 12 år) lyckas bara göra en garnhärva. Nåja, man kan säkert sticka in lite blommor i garnhärvan istället ...  !

onsdag 13 mars 2019

FILM: The Nutcracker and the Four Realms - Julen varar än till påska!


Nötknäpparen eller Narnia?! I Narnia-serien hade i alla fall barnen vett nog att gå tillbaka och ta på sig ordentligt med ytterkläder!

Regi: Lasse Hallström, Joe Johnston
TitelThe Nutcracker and the Four Realms
Medverkande: Mackenzie Foy, Keira Knightley, Jayden Fowora-Knight, Eugenio Derbez, Matthew Macfadyen, Richard E. Grant, Misty Copeland, Helen Mirren, Morgan Freeman m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Walt Disney Home Entertainment
Aktuell: På DVD och BD.

Julen varar än till påska! Lagom till påsk kommer julens storfilm ut på DVD och BD.

The Nutcracker and the Four Realms är förpackad som en härlig, julig smällkaramell ... och visst passar historien om Nötknäpparen och Clara lika bra som påskgodis? Clara har ju till och med ett eget tjusigt påskägg, med en uggla ingraverad på, som hon försöker öppna under filmens gång!

Svenskintresse och snygg Fantasia-sekvens

Det finns mycket svenskintresse i filmen. Lasse Hallström har regisserat och Linus Sandgren står för det vackra fotot. Dessutom är det Gustavo Dudamel (som länge var chefsdirigent för Göteborgs Symfoniker) som har dirigerat musiken. Hans kalufs syns i silhuett under de fina balettscenerna i mitten av filmen, en sekvens som påminner om Fantasia (1940), där Nötknäpparsviten också användes. Fantasia är fortfarande en av Walt Disneys bästa och mest innovativa filmer. Den enda film som kan konkurrera om "nummer-ett-titeln" är den flerfaldigt Oscarsbelönade Mary Poppins. 

Spänningsskapande musik

The Nutcracker and the Four Realms är löst baserad på E. T. A. Hoffmanns The Nutcracker and the Mouse King och Marius Petipas The Nutcracker som är känd för Tchaikovskys berömda balettmusik. Nötknäpparmusiken är ju oslagbar när det gäller att skapa spänning, den användes för övrigt också mycket effektivt och effektfullt i Billy Elliot the Musical (all annan musik i den musikalen är skriven av Elton John).

Men medan originalversionerna ofta tolkas som drömmar (huvudpersonen sover ju under julgranen, för att kunna önska sig något!) så är detta snarare sorgeterapi. Clara åker till ett annat land för att lära sig att allt hon behöver finns inne i henne själv. Vilket man förstått redan ett par minuter in i filmen.

Barn åker till ett magiskt land och lär sig en viktig läxa

"Barn åker till ett magiskt land och lär sig något" är ett grepp som har använts i så många barnberättelser. Peter Pan, The Wizard of Oz, Five Children and It - The Story of the Amulet, The Phantom Tollbooth, The Chronicles of Narnia ... Men här ser liksom London och det magiska landet precis likadana ut. Eller snarare: London ser ut som ett tjusigt magiskt land, och man hade lika gärna kunnat stanna på Drosselmeyers fest och ha kul!

Övergången till fantasivärlden är i den här versionen som tagen från Narnia-klassikern The Lion, the Witch and the Wardrobe. Ett tag sitter man och undrar om det är Nötknäpparen eller Narnia som man tittar på. Men i  Narnia-serien hade i alla fall barnen vett nog att gå tillbaka till vår värld (och den berömda garderoben) och ta på sig ordentligt med ytterkläder! 

Mackenzie Foy är bra i huvudrollen, fast man oroar sig hela tiden för att hon ska frysa och bli rejält förkyld när hon går runt i snön i bara små inneskor och en supertunn, kortärmad, lila finklänning.

En film stoppad med fluff

Historien har massor av logiska luckor när det gäller hur leksakerna i det magiska landet har blivit levande ... eftersom det inte är magi, utan vetenskap som gett dem liv (?!), och Claras mamma är tydligen hela världens skapare ... Men varför är det fel att ge ihåliga leksaker liv? Är det bättre att de är stoppade med fluff? Ull? Sågspån? Eller gips? Och alla dockor är väl typ ihåliga? Även Mother Ginger, en porslinsdocka, borde vara ihålig ... Speciellt huvudet. Och hur kommer det sig att när ledaren för den ihåliga armén dör,  så slutar alla ihåliga leksakssoldater att fungera ... I sådana fall borde ju precis allt i den här världen slutat att fungera när Claras mamma dog!

Logiskt tänkande har inte varit prioritet nummer ett när man gjort manuset till den här filmen. Vilket är konstigt, eftersom filmen handlar så mycket om mekanik och fysik och vetenskap och ...  ja, logiskt tänkande. Ibland verkar filmen vara ihålig, och ibland verkar den vara stoppad med fluff.

Muskungen får upprättelse och blir hjälte

Det som är allra bäst är musiken. Så klart! Det kanske är bäst att låta allt vara en dröm i alla fall? Som i originalet (originalen) ?

En stor skillnad här är att fienden inte är Råttkungen eller Muskungen (han har olika namn i olika översättningar) --- Musen är så klart Hjälten!

Men vad kan man vänta sig av Disney, vars fantasislott vilar på en mus späda axlar! Disney är ju bokstavligen "The House that Mouse built". Världens mest berömda mus: Mickey Mouse!

Musen som spelar mus-huvudrollen i den här filmen är förresten söt och charmig och skojigt animerad.

Mer gulliga möss och mindre marscherande arméer hade varit ett framgångsrecept!

Fler och fler bataljer ska klämmas in i storfilmerna

Varför ska förresten gigantiska bataljer klämmas in i så gott som alla storfilmer, även barnfilmer? Två stora "final battles" serveras här, och massor av soldater marscherar och marscherar, de fajtas och fäktas och de dödar varandra (om nu leksaker kan dö?) och marscherar sedan ännu mera ... Det borde väl finnas något bättre och roligare och mer intressant att fylla upp långfilmstiden i en barnfilm med än långdragna krig? Nötknäpparen som balett är ju superkul och något som barn långt ner i åldrarna skrattar åt (speciellt de dansande godisbitarna!). Här hörs det inte ett enda skratt. Och  Sockerfén (Sugar Plum Fairy) som alla barn älskar --- och som alla barn vill vara, som håller på med dans! --- känner man inte igen i den här versionen. Klart underkänt betyg för Kiera Knightley, som begår ett totalt karaktärsmord på den skojiga Sockerfén. Dessutom ser hon ut som om hon aldrig blivit frestad av en godisbit i hela sitt liv!

Extramaterial: Filmutgåvan innehåller en sneak peek på Tim Burtons Dumbo. Det hela ser ut som The Greatest Showman, med en alldeles speciell "oddity" i huvudrollen. Dumbo är fint animerad och man ser fram emot den biopremiären --- den 29 mars flyger den lille elefanten igen!

BG

BOK: Jag var Ingmar Bergmans hushållerska - Anita Haglöf gör upp med sina dämoner

Författare: Anita Haglöf, Håkan Lahger
Titel: Jag var Ingmar Bergmans hushållerska
ISBN: 9789177797043
Lind & Co

Anita Haglöfs självbiografi kretsar mycket kring Ingmar Bergman, men hon berättar även sin egen historia, hur det var att växa upp och att känna sig oälskad, hur det kändes när mammas nya man kallade henne "horunge", hur det var att förlora sin egen ungdom och få tre barn innan hon fyllt tjugo år ... Livet, blev det inte roligare än så här?

Anita har minsann många egna "dämoner" att ta itu med, innan hon fick Ingmar Bergmans dämoner på halsen och tvingades att bo i ett hemsökt spökhus på Fårö.

Intressantast är ju tiden på Dramaten. Anita träffade ALLA. Flycht var ordentlig och noga med att betala för sig! (inte den bild media ger av honom, till vardags). Ernst Hugo var supervänlig och gav Anita sin hatt, bara för att hon beundrade den. Han stod också i pausen och småpratade med "vanligt folk" som passerade förbi teatern, och rökte.

Hon verkar ha gett alla kändisar på Dramaten zonterapi och massage, inklusive Bergman. Och hon öppnade eget, men var inte bra på ekonomi. Räddningen blev arbetet som hushållerska. Men var det egentligen en räddning?

Anita var under åtta år, från 1995 till 2003, anställd av Ingmar Bergman för att ta hand om hushållet, både i våningen vid Karlaplan i Stockholm och på Fårö. Hon fick ett eget hus, där det spökade (trots att Anita  tog dit experter för att få ut spökena) och en fin tjänstebil (som hon kvaddade första dagen, men det blev Bergman inte alls arg för!) och fri bensin. På fritiden körde hon kors och tvärs över hela ön.

Det låter som en drömtillvaro, förutom att Anita hatade den ödsliga ön. Hon kände sig också motarbetad av andra som arbetade för Bergman. Som inte ville att Anita skulle bli ny favorit?

Men om barnen Bergman har hon bara gott att säga, och om ex-fruarna. Favoriten är Käbi Laretei, en fin och lyhörd människa --- och, verkar det som, den enda som sa till Ingmar Bergman på skarpen. När Käbi varit på besök skärpte sig Bergman och blev trevligare ett tag.

Sedan har man ju utlovats en massa excentriska nycker, men är det egentligen så spännande att Bergman hellre ville ha köttbullar än pannbiff, eftersom Anitas pannbiffar blev för hårda, eller att han inte gillade vitlök, eller att han ville ha kashmirstrumpor? Massor av människor gillar inte vitlök och de är inte vampyrer eller demonregissörer för den skull. Och om inte gillar vitlök blir man liksom inte glad över vitlök i maten. Massor av människor köpte kashmirsockar på Lisebergs julmarknad (typ alla som skulle stå ute i kylan!) och de är inte snobbiga för den skull.
Det finns också många människor som inte gillar när andra pratar på bio. De vill sjunka in i filmen och njuta av den efteråt, utan att behöva höra andras kommentarer. Det är inte unikt för Ingmar Bergman.

Var det taskigt av Ingmar bergman att ha en egen bio på Fårö, och att bara bjuda in de närmaste, typ sina egna vänner och sin egen familj, och inte Fårö-bor i allmänhet? Ja, många har ju egen hemmabio idag, och de värnar också om att ha den för sig själv. Same shit.

Och så ständigt detta tjat om Bergmans ensamhet, samtidigt som det står att han bedrev typ "hotellverksamhet", med alla barn och barnbarn och Dramatenfolk som kom till Fårö.

Om han ville ha det lugnt när han kom hem till lägenheten, än sen då? Det där är nästan en generationsfråga, idag är vi nöjda med kontakt via datorn och mobilen, medan en viss typ av gamla tanter ska dricka kaffe och ha kakor och bjuda över folk och skvallra för att vara normala och de har samma mall för andra människor också.

Det är däremot en rolig och skvallrig bok, som ett kafferep i bokform och kort och koncis.

Man vill helst sträckläsa den, för det är en sådan mix av olika saker i boken, en självbiografi blandat med Ghostbusters-utdrivning och massor av  både kul och sorgliga repliker och episoder. Boken är tragikomisk.

Håkan Lager har skrivit mellankapitlen om vad som hände i Ingmar Bergmans liv annars, när han inte beställde köttbullar med lingonsylt och potatismos.


Fakta om författaren Anita:

Född: 1937.
Barndom: Anitas mamma var 17 och Anita skulle adopteras bort men mormor och morfar tog hand om henne istället. När hon var 13 fick hon flytta tillbaks till mamman.
Familj: Ensamstående
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Yrkesliv: Var Sveriges första lapplisa under en kort period! Var receptionist på Dramaten reception 1968–1994. Efter sin tid hos Bergman arbetade hon som hushållerska hos Bergmans första fru (Eva Bergman fixade jobbet till henne) och hos skådespelaren Erland Josephson, som spelat Bergmans alter ego på film. Det finns alltså material till en uppföljare!
Aktuell: Med självbiografin "Jag var Ingmar Bergmans hushållerska", skriven med Håkan Lahger.

måndag 11 mars 2019

FILM: Bohemian Rhapsody - Sagan om en låt, ett band och en man


Live Aid galan på Wembley Stadium återskapas magnifikt i filmen Bohemian Rhapsody!

Regi: Dexter Fletcher och Bryan Singer
Titel: Bohemian Rhapsody
Medverkande: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Ben Hardy, Joseph Mazzello, Aidan Gillen, Tom Hollander, Mike Myers m.fl.
Land: Storbritannien, USA; 2018
Distribution: 20th Century Fox
Aktuell: På DVD, BD och VOD den 18 mars 2019
Utmärkelser: Vinnare av 4 Oscars, samt 2 Golden Globes, SAG award och BAFTA.


Filmen Bohemian Rhapsody är sagan om en låt, ett band och en man: Farrokh Bulsara. Mer känd som Freddy Mercury.

Bohemian Rhapsody har en hel del gemensamt med en annan av 2018 års mest populära och mest inkomstbringade filmer - Mamma Mia Here We Go Again. Båda är i grund och botten tragiska filmer som marknadsförs som feelgood. Båda filmerna gör ett effektivt jobb med att marknadsföra klassisk pop- och rockmusik för en ny generation musikfans. Skillnaden är att ABBA har satt punkt för sin karriär, och att alla i ABBA fortfarande lever, medan Queen rockar vidare, med en ny frontman, efter att Freddy Mercury gått ur tiden.

En annan skillnad är att Bohemian Rhapsody är inspirerad av verkliga händelser --- och det är Freddy Mercury själv som sjunger i filmen, medan Rami Malek spelar rollen och gör talrösten.

Biopics är en vansklig genre, eftersom det är omöjligt att få in ett helt liv på ett par timmar, och nu ska man även få in ett helt rockbands liv och flera maffiga musiknummer. När det gäller musikfilmer och biopics brukar de ofta fokusera på en heterosexuell kärlekshistoria (liksom många andra filmgenrer) och vanligtvis kommer den stora kärleken in i filmen och ska försöka rädda det manliga musikaliska geniet från hans demoner. Det spelar ingen roll om det är Amadeus eller Walk the Line.
Men när det gäller en homosexuell eller bisexuell huvudrollsinnehavare fungerar inte det greppet.

Filmen fokuserar till stor del på Live Aid galan, och en av alla fakta som ändrats i filmen är att Freddy Mercury fått sin dödsdom redan innan Live Aid galan --- på så sätt framstår spelningen som hans magnifika återuppståndelse --- i själva verket insjuknade han först två år senare.

Det verkar också hela tiden förutbestämt att Queen ska lyckas som band. Var de verkligen så säkra på sig själva? De slog igenom ovanligt sent i branschen. Men de var så klart ödesbestämda för succé, för så konstrueras en saga.

Den stora behållningen i filmen är musiken och Rami Malek. Man må ha ändrat på de flesta fakta, men man har inte förstört musiken, det låter som det ska låta och det är "rätt röst" som sjunger. Rami Malek går så helt in i rollen som Freddy Mercury, med passion och glöd och kärlek och humor.
Det här är Rami Maleks stora genombrott på bioduken, glöm den lilla rollen i Papillon och den egyptiske mumien i Natt på Museet 1, 2 och 3, det här är rollen som Rami Malek är född till att tolka.

Visst, skådespelare ska kunna ta sig an "alla roller", men Rami har i intervjuer gång på gång påpekat att han och Freddy har liknande bakgrund och uppväxt, som barn till utvandrare/invandrare. De har båda haft självuppoffrande föräldrar som utvandrar från ett land (där de egentligen trivs ganska bra) och invandrar till ett annat, allt för att ge barnen bästa möjliga utbildning och karriärmöjligheter. Och i det nya landet ska barnen bli något fint. Ramis föräldrar var så stolta över systern som blev läkare. Och lika stolta över sonen som blev lärare. De blev bekymrade och oroade över den stackars konstnärlige sonen som ville bli skådespelare. Freddys föräldrar hade liknande invändningar och bekymmer. "Vi gjorde alla dessa uppoffringar för att du ska ... sjunga? Kan du försörja dig på det?"

När man ser Bohemian Rhapsody inser man att Rami Maleks föräldrar inte har något att oroa sig för. Rami gjorde rätt val - han har en konstnärssjäl och han är född till det här jobbet.

Om jag vore Ramis föräldrar skulle jag snarare oroa mig över den stackaren som blev lärare.

Rami Maleks huvudroll har gett honom en Oscar, en Golden Globe, en Screen Actors Guild (SAG Award) och en BAFTA. Och en utmärkt plattform för att förhandla om villkoren när det gäller kommande roller.

BG

söndag 10 mars 2019

FILM: Fighting with My Family - Sann historia om en WWE Diva från den brittiska arbetarklassen


Lena Headey, Florence Pugh och Nick Frost i Fighting with My Family.

Regi: Stephen Merchant

Titel: Fighting with My Family
Manus: Stephen Merchant
Medverkande: Florence Pugh, Lena Headey, Nick Frost, Jack Lowden, Vince Vaughn, Dwayne Johnson m.fl.
Land: UK, 2019
Distribution: SF


Personer från arbetarklassen är grovt underrepresenterade på film. Och om de blir representerade, så hamnar de i sådana där konstnärliga indie-filmer som går på art house cinemas, dit arbetarklassen inte brukar gå. Men manusförfattaren och regissören Stephen Merchant hade som målsättning att ändra på detta och göra en riktigt rolig och folklig film med en klassisk arbetarklasshjälte som slår ner allt motstånd. Som Rocky eller Billy Elliot. Fast med en tjej i huvudrollen!

Man kan bara säga en sak: Mission accomplished! Fighting with My Family är en sådan där hjärtevärmande, rolig brittisk komedi som alla vill se, den visas på vanliga biografer (dit arbetarklassen går!) --- OCH den har till och med petat mer Lego Filmen 2 från tronen på den brittiska biotoppen. Fighting with My Family är den mest älskade filmen just nu. Och det med rätta.

Saraya-Jade Bevis (alias "Paige") är i verkligheten nu 26 år och hon kan redan skryta med att det finns hela TVÅ filmer om henne och hennes makalösa WWE karrkär! En dokumentärrfilm med titeln The Wrestlers: Fighting with My Family, och så denna spelfilm av Stephen Merchant som kort och gott heter Fighting with My Family.

Stephen Merchant satte igång med manusarbetet på uppdrag av filmens producent, skådespelaren och wrestlingstjärnan Dwayne "The Rock" Johnson. Fast Merchant kände sig förmodligen ganska skamsen över att han som britt inte hade en aning om vem "Paige" var, när Dwayne Johnson ringde upp honom. Paige är en superkändis i USA --- och hon har även figurerat flitigt i brittiska tidningar, men tydligen inte i de liberala medelklasstidningar som Merchant brukar läsa. Om du nu undrar hur The Rock blev en fan av Paige, så beror det bland annat på dokumentärfilmen, där Paige och alla i filmen spelar sig själva.



I Stephen Merchants film är alla ersatta med skådespelare, förutom The Rock så klart, som spelar sig själv. I filmen träffar han Paige mycket tidigare under hennes karriär än vad han gjorde i verkligheten. (Hon hade ju redan en egen dokumentärfilm i bagaget när de sågs. Och en hel del segrar. Och hon var dubbel Diva Champion!).

Fighting with My Family kan lättast beskrivas som en ny Billy Elliot fast med brottning istället för balett.

Man behöver inte vara sportintresserad eller kunna något om amerikansk wrestling för att se den här familjekomedin, precis som att man inte behöver kunna nåt om roller derby för att se Whip it eller veta något om fotboll för att hänga med i Bend It Like Beckham.

Allt handlar ju om huvudpersonen och dennes coming-of-age story i dessa filmer.

Saraya (som senare kommer att ta artistnamnet Paige) växer upp i en familj där alla är intresserade av professionell wrestling. Det är tänkt att brorsan ska bli en stor stjärna i USA, det är ju dit man åker för en lukrativ karriär, men det visar sig att det bara är Saraya som blir uttagen.

Väl framme i USA har den här mörka brittiska goth-tjejen problem att passa in, när hon matchas mot en massa blonda och solbrända tjejer som ser ut som levande Barbie-dockor.

Hon saknar Storbritannien och hon saknar sin familj --- men på något sätt får hon också en ny familj i USA, och hon lär sig att de blonda och solbrända tjejerna inte är så korkade som de först ser ur ...

Bror och syster i den fyrkantiga ringen...

Styrkan med filmen Fighting with My Family är när den fokuserar på en helt knasig och knasigt rolig familj. Lena Headey (känd från Game of Thrones) och Nick Frost (känd från Cornetto-trilogin) spelar föräldrarna och ingen av dem har någonsin varit roligare. Florence Pugh (känd från Lady Macbeth) är bra som Saraya. Jack Lowden spelar den avundsjuke brorsan, Zak som får leva med att det är lillsyrran som får leva ut hans barndomsdröm. Florence Pugh är otroligt lik Saraya och Jack Loden är otroligt lik en ung Simon Pegg (tidigare känd som Nick Frosts parhäst, nu är han mer känd för sin roll i Mission Impossbile filmerna).

Filmens svaghet är att man rätt snart lämnar familjen, och därefter tappar filmen fokus. Familjen var filmens styrka och den odräglige tränaren (en jobbig Vince Vaughn som spelar en helt fiktiv karaktär) och de amerikanska Barbie-tjejerna och The Rock i rollen  som sig själv kan inte riktigt fylla deras plats i narrativet.

Det är också rätt oklart om Barbie-tjejerna ska ses som en ny familj eller som konkurrenter. För till syvende och sist måste ju Paige ändå slå dem alla för att bli WWE Diva. Något som hon faktiskt lyckas med, dubbelt upp ...

Filmen börjar starkt och lyckas komma tillbaka till ett starkt slut, men mitten av filmen lever inte upp till samma standard. Men ingen kan i alla fall anklaga Stephen Mechant för att ha gjort en konstnärlig och smal film, och då har han ju lyckats med  sin målsättning!

BG

lördag 9 mars 2019

FILM: Stan & Ollie - Världens mest berömda komediduo hade allt annat än roligt tillsammans


Filmen fokuserar på Stan Laurel och Oliver Hardy under deras UK-turné 1953.



Regi: Jon S. Baird
Titel: Stan & Ollie
Manus: Jeff Pope
Medverkande: Steve Coogan, John C. Reilly, 
Nina Arianda, Shirley Henderson, Danny Huston,
Rufus Jones m.fl.
Land: UK, 2018
Distribution: Noble Entertainment
Svensk biopremiär: 22 mars


Det är svårt att ta sig upp till den absoluta toppen. Det är ännu svårare att hålla sig kvar där.

När filmen Stan & Ollie inleds så har den mest kända brittiska komediduon någonsin, Laurel & Hardy, slagit igenom stort och till och med tagit Hollywood med storm! Men hur länge kommer de att hålla sig kvar på toppen?

Undervärderade och underbetalda

Året är 1937 och Laurel & Hardy befinner sig på toppen av sin framgångsvåg i Hollywood och de jobbar på med att spela in den blivande filmklassikern Way Out West. Vad kan gå fel?

De är hyllade och älskade. Ändå är de undervärderade och underbetalda. I alla fall jämfört med de tre stora: Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd, som alla äger sina egna filmer, och kan leva relativt bekvämt på sin konst. Pengar ger också konstnärlig frihet.

När alla filmbolag var rädda för att göra Charlie Chaplins film Diktatorn (ingen vågade stöta sig med Tyskland!) gjorde han den helt enkelt själv, på sitt alldeles egna filmbolag. Filmen blev en stor framgång och är idag en filmklassiker, rankad bland de allra bästa filmerna genom tiderna. Diktatorn använder humorn som vapen och gör en Hitlerparodi under en tid då det såg ut som om Hitler & Mussolini & Co skulle kunna vinna andra världskriget. Andra parodier, gjorda när det var klart vem som vunnit och vem som skrev historien, är betydligt mindre vassa, modiga och roliga.

Slog igenom under stumfilmens guldålder

Charlie Chaplin hade det gemensamt med Laurel & Hardy att han också var britt. Komikerna hade alla sin bakgrund inom vaudeville och slapstick. Alla slog de igenom under stumfilmseran.

För Stan Laurel är det solklart redan 1937 att Laurel & Hardy behöver samma frihet som Charlie Chaplin för att nå sin fulla potential. Laurel & Hardy arbetar för småsmulor och deras kontrakt är ett skämt. Fast inte ett roligt skämt.

Stan Laurel är inte nöjd med sakernas tillstånd och han har mage att byta filmbolag, säker på att hans parhäst Oliver Hardy kommer att följa efter ... Men det gör han inte.

1953 försöker Laurel & Hardy att lappa ihop sin "double act" och Stan Laurel försöker dessutom att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att få till en sista Laurel & Hardy film, en komisk adaption av Robin Hood legenden. När Laurel & Hardy inte uppträder, så jobbar de på Robin Hood manuskriptet --- eller försöker skrapa ihop pengar för att få filmen gjord.

Konsten att skratta åt eländet

Det är efterkrigstid i Storbritannien, folk är fattiga, det är ransonering, allt är allmänt eländigt och det verkar inte finnas mycket att skratta åt. Ändå ger sig Laurel & Hardy ut på en teaterturné. Stan är gråare, Oliver är tjockare, båda två är slitnare och mycket tröttare,  men de behöver verkligen en comeback. Även om folk i allmänhet verkar tro att komediduon för länge sedan pensionerat sig.

Var går gränsen mellan skådespeleri och privatliv? Var går gränsen mellan komedi och melankoli? Vad är verkligt och vad är fiktion? I filmen ser man gång på gång hur Laurel & Hardy gör "kul grejer" som man känner igen från deras filmer, även om det är privat och inte alls avsett att vara kul. Och när de två har ett mycket högljutt och mycket offentligt gräl samlas stora skaror som är övertygade om att de ser ett nytt komedistycke.

Steve Coogan har arbetat på ett liknande sätt tillsammans med sin parhäst Rob Brydon, och de två har gjort flera lyckade filmer och TV-serier tillsammans, där de "spelar sig själva".

Elefanten i bromance-rummet

Laurel & Hardy visste mycket väl att de inte spelade sig själva, i filmerna verkar ofta Oliver Hardy vara den ledande personen, medan Stan Laurel kan framstå som blyg och osäker, men i verkligheten var Laurel ledaren, och hade så varit sedan begynnelsen. Han hade gjort dem till en succé, och därför tog han "sveket" desto hårdare. Elefanten i rummet är Zenobia, en film som Oliver Hardy gjorde själv, 1939. Stan Laurel har aldrig kommit över det och de grälar fortfarande om det, år 1953. Det skulle ju vara de två tillsammans, för evigt!

I filmens mest poignanta scen påpekar Stan "I loved us!", medan Oliver grumsar "But you never loved me!"

Bromance har aldrig gjorts bättre än så här.

Ett verkligt passionsprojekt

För Steve Coogan och John C. Reilly är Stan & Ollie ett passionsprojekt som de jobbat länge för att få igenom.

Manuset är baserat på anteckningar om de verkliga Laurel & Hardy och deras turné, och manuset är skrivet av Steve Coogans gamle manuspartner från Philomena-tiden, Jeff Pope. Hår- och make-up teamet har gjort ett fenomenalt jobb med att få Coogan och Reilly att se ut som Laurel & Hardy, och att finkänsligt åldra dem under filmens gång. (Här har man minsann ingen gigantisk CGI-budget och man gör ändå ett mycket bättre jobb än i de stora blockbusterfilmerna --- bara med vanliga traditionella medel!)

Dubbla komikerpar

Men det finns extra grädde på moset! I den här filmen: man får TVÅ komediduos för priset av en! Laurel & Hardy må vara kända som filmhistoriens mesta och bästa komikerpar, men i den här filmen har de vass konkurrens av fruarna Ida och Lucille, spelade av Nina Arianda och Shirley Henderson.

Till syvende och sist kan man konstatera att världens mest berömda komediduo inte verkar ha haft det speciellt roligt.

Fast det där är ju absolut ingen överraskning. Clownen gråter, medan alla andra skrattar --- det är ett klassiskt dilemma. Komiker har som jobb att göra andra glada, medan de själva lider, och dessutom undervärderas allt som oftast deras konst, både när det gäller pengar och status, och när det gäller uppmärksamhet och fina recensioner. Det är sällan komiker tar sig in i finaste finrummet hos finkulturen. Det är inte konstigt att Stan Laurel har hunnit bli bitter --- men i filmen är han desperat ute efter att bli både den som skrattar bäst och den som skrattar sist. Det är väl aldrig för sent för revansch?

Sista turen tillsammans

Den här turnén runt Storbritannien och Irland, som filmen fokuserar på , blir till slut en triumf! Men det visar  sig också bli den sista gången som Laurel & Hardy jobbar tillsammans. Den vetskapen gör filmupplevelsen desto mer bitterljuv. Men det bästa är så klart att filmen Stan & Ollie verkligen gör Laurel & Hardy rättvisa, med ett kärleksfullt och vackert porträtt av två proffsiga komiker och en rörande stark vänskap. Helt klart en av årets bästa filmer!

BG


fredag 8 mars 2019

FILM: Goosebumps 2: Haunted Halloween - Extra mycket extra allt i helt galen uppföljare!

Ken Jeong som Mr Chu --- mannen som verkligen går all-in när det gäller Halloweendekorationer!


Regi: Ari Sandel
Titel: Goosebumps 2: Haunted Halloween
Story: Rob Lieber och Darren Lemke,  inspirerat av Goosebumps serien av R.L. Stine
Medverkande: Madison Iseman, Wendi McLendon-Covey, Jeremy Ray Taylor, Caleel Harris,
Chris Parnell, Ken Jeong, Jack Black m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Sony Pictures


Om man redan kört en mashup på alla R. L. Stines bästsäljande böcker i Goosebumps serien, vad har man då kvar till uppföljaren?

Svar: Att hitta på att R. L Stines allra första bok aldrig blev färdigskriven utan istället ligger kvar i ett av hans övergivna gamla hus, tills den dag två recyklande tonåringar (i hopp om att hitta fynd i det gamla huset) kommer över boken och av misstag öppnar den ...

Öppna inte okända böcker i mystiska hus!

Hur farligt det är att öppna R.L. Stines originalmanuskript, det lärde vi oss under den första Goosebumps filmen. Om man mot förmodan har missat den filmen, så misströsta inte, det går hur bra som helst att hänga med i alla fall, reglerna förklaras en gång till, och dessutom så introduceras snabbt filmens antagonist: den ondskefulle och listige buktalardockan Slappy!

I en intervju efter filmen berättar R.L. Stine själv, med ett glatt skratt, att Slappy är en av hans favoritskurkar genom tiderna, för han är så busig!

Se upp för Halloweengodiset!

Goosebumps 2: Haunted Halloween är på sitt sätt banbrytande. Det har faktiskt aldrig tidigare gjorts en Halloweenfilm där "allt är med" och där allt som är associerat till Halloween helt magiskt kommer till liv. Goosebumps 2: Haunted Halloween är alltså extra mycket extra allt och färden mot finalen bjuder på både "trick" och "treat". Eller mycket bus och godis, som det så försvenskat heter.

Har du någonsin funderat på hur det skulle vara att bli attackerad av mordiskt Halloweengodis? I form av centimeterhöga, supersöta gummibears? Eller att bli beskjuten med pumpakärnor, avfyrade av de Halloweenpumpagubbar som du själv med mycken möda karvat ut? (Och den som blev lite sned och konstig hälsar dig med ett glatt "Happy Easter!").

Det här är de roligaste godisscenerna som gjorts, sedan det exploderande retroförpackade godiset introducerades i Johnny English Strikes Again!

Mer skratt än skräck

Så mycket är så helt sjukt galet kul, och det här är mer skratt än skräck. Filmen har elvaårsgräns, men böckerna är en stor hit bland mellanstadieungar i engelskspråkiga länder, så om du inte lider av akut dockfobi, kan du lugnt ha denna film som mysrysfilm med kompisarna, även om du inte fyllt elva år än.

Mycket är ovanligt med Goosebumps 2: Haunted Halloween. På något sätt, när det gäller amerikanska Hollywoodfilmer har man blivit så van vid att den eviga kärnfamiljen står i fokus och att det så ofta är Starke Mannen som ska försvara den Heliga Kärnfamiljen eller den Modige Killen som ska försvara den hjälplösa flickvännen ... Så van är man vid dessa klichéer att man direkt blir väldigt glad över att se en dubbelarbetande sjuksköterska som Helt Ensam försöker försörja sin familj. Här kommer aldrig någon Stark Man eller Modig Kille av standardmodell in i handlingen för att rädda dagen.

Sarah Quinn - blivande författare och spökjägare

Huvudpersonen i filmen, Sarah Quinn, den snygga, blonda tonårstjejen, är inte ett offer, och hon hugger huvudet av monster i en takt som självaste Buffy the Vampire Slayer skulle kunna bli avundsjuk på. Sarah är en smart, aspirerande författare, och hennes största skräck är skrivkramp och plötsligt har hon inte bara sitt ansökningsbrev till Columbia att skriva klart, hon måste också skriva ett bra slut på en redan existerande halvfärdig skräckhistoria ... Hon är också smart nog att använda originalskräckisen Mary Shelleys Frankenstein för att lura Slappy ...

En sprakande hyllning till Nikola Tesla

Det är också kul att se samspelet mellan Sarahs lillebrorsa Sonny och hans bästis Sam (som verkligen älskar gummibears och äter upp halva deras familj!). Och det är positivt att folk som gillar teknik och naturvetenskap INTE framställs som vansinniga och maktgalna skurkar. Sonny älskar verkligen "sciences" och hans idol är Nikola Tesla --- som praktiskt nog står staty i staden där man filmat Goosebumps 2!

Som sitt skolprojekt jobbar Sonny på en miniatyrversion av Nikola Teslas Wardenclyffe Tower --- i filmens universum finns även originalet kvar! I verkligheten revs det, för att betala Teslas skulder 1917 --- och minnesplattan, till Teslas ära, har blivit stulen i våra dagar.

Jack Black och Madison Iseman som samma karaktär

Man får inte så mycket Jack Black i denna uppföljare. Rollens om Författaren som ska Fixa Allt spelas istället av det unga stjärnskottet Madison Iseman --- och det är kul att konstatera att i den nya Jumanji filmen Jumani: Welcome to the Jungle spelade Jack Black och Madison Iseman faktiskt samma karaktär!

Själva Goosebumps-looken påminner däremot mer om den första Jumanji filmen med Robin Williams, där helt vansinniga saker händer i en helt vanlig amerikansk småstad, som ser så ordinär och trygg ut på ytan.

R.L. Stine är känd som barnens Stephen King (fast han säljer mycket fler böcker än King!) och i denna skojfriska film avslöjas det  bland annat att R.L. Stine var först med idéerna till det manus som så småningom blev Det!

Vetenskap och kreativitet räddar dagen

R.L. Stine i filmen spelas av Jack Black, medan den riktige R.L. Stine spelar skolans rektor, som på slutet belönar den vetenskapstokige Sonny med första pris. Vetenskap och teknik har använts i det godas tjänst och har räddat dagen!

Eller om det är den blonda tjejens "creative writing"?

Det är faktiskt kul att Sarahs mål är att bli författare och att komma in på ett bra universitet --- hennes mål är inte att bli räddad av pojkvännen (han dumpas tidigt under filmens gång) eller att bli ihop med någon ny filmsnygging. Under hela filmens gång är Sarah filmens subjekt och hon blir aldrig något objekt som hjälten ska förälska sig i eller rädda från något (vilket var tjejens roll i den första Goosebumps filmen, fast sedan fick den storyn en extra liten twist...) eftersom det är Sarah själv som ÄR hjälten.

Halloweentokig granne älskar Goosebumps

Man kunde möjligen önska sig lite mer av Jack Black i filmen och mycket mer av Ken Jeong. Ken Jeong spelar den Halloweentokige grannen Mr Chu som verkligen går all-in när det gäller Halloweenfirande. Han bygger en hel skräcktemapark i trädgården ... Som ser tillräckligt läskig ut innan allt i den blir levande! Att vara mitt i en Goosebumps historia har alltid varit Mr Chus dröm, så han är så klart lyckligast i hela filmen. Han kommer även med några roliga metakommentarer om vilka ingredienser som man måste ha med i en Goosebumps historia (de replikerna var Jack Blacks i den första filmen!)

Det kommer i alla fall säkert fler Goosebumps böcker! Kanske även fler filmer? Men hitintills får man vara lycklig med de man har, och skratta gott åt attackerande gummibears och trädgårdstomtar!

BG

torsdag 7 mars 2019

FILM: Goosebumps - Mysrysligt kul med Jack Black och R.L. Stine!


Jack Black som författaren R.L. Stine.

Regissör:  Rob Letterman
Titel: Goosebumps
Manus: Darren Lemke, baserat på Goosebumps böckerna av R. L. Stine
Medverkande:Jack Black, Dylan Minnette,  Odeya Rush,  Amy Ryan,  Ryan Lee,  Jillian Bell, R. L. Stine m fl.
Land: USA
Distribution: Sony Pictures
Aktuell: På DVD, BD och VOD
Tips: Se den som uppladdning inför Goosebumps 2!

Goosebumps betyder gåshud. Det kan man få när något är rysligt bra! Det här är mysrysligt kul med barnboksvärldens svar på Stephen King!

Författaren R.L. Stine hittade en skrivmaskin på vinden och skrev sin första “bok”  när han var nio år gammal. Historien förtäljer inte om det var en magisk skrivmaskin, som den i filmen Goosebumps, men försäljningssuccén av R.L. Stines böcker måste ha något med magi att göra! R.L. Stine är barnboksvärldens Stephen King --- fast mycket, mycket roligare. R.L. Stine har fattat galoppen att skräck och skratt har ungefär samma funktioner: överraska din läsare, som förtjust drar efter andan och skriker och / eller skrattar till.

Oväntade skojiga vändningar

Skämt bygger på en oväntad vändning och en överraskning. Skrämsel bygger på en oväntad vändning och en överraskning. De kan gärna kombineras i samma scen! Dessutom ska hjälten lära sig något viktigt om livet och berättelsen ska ha en bra “twist” (amerikanska för det som de gamla grekerna kallade peripeti). Du ska inte kunna räkna ut hur det ska gå på sida ett. Får du bara vad historien utlovar i början, och inte mer, blir du besviken. De populära Goosebumps böckerna har sålt över 400 miljoner exemplar i hela världen.

Vilken bok ska filmas först? - Alla!

Böckerna är korta och relativt lättlästa och de mixar skräck och humor på ett lyckat sätt. Rykten florerade länge om vilken bok i serien som skulle bli film. Svaret blev: Hela serien! Det är lite som om man skulle köra alla Astrid Lindgren böckerna i en mixer på en och samma gång, eftersom det inte finns tillräckligt med action i en bok. Men med en bra ramhistoria kan konceptet faktiskt fungera. 

Jack Black spelar i filmen Goosebumps en fiktiv version av R.L. Stine. Inne i hans originalmanuskript lever monsterna på riktigt (eftersom de skrivits på en magisk skrivmaskin!) och därför är alla manuskriptböckerna låsta. Filmens hjälte Zach Cooper är en helt vanlig kille, spelad av Dylan Minnette, som flyttar till en håla på landet, eftersom hans mamma blivit rektor för stadens lilla high school.

Se upp för The Girl Next Door!

Han blir direkt kär i Hannah, bokstavligen “the girl next door”, spelad av Odeya Rush. Bara ett problem: hennes pappa, den excentriske författaren, vill inte att hon träffar kompisar. Speciellt inte den nye killen, som är alldeles för nyfiken. På grund av ett missförstånd tror Zach att Hannah är i fara, bryter sig in med hjälp av sin nye vän från high school, Champ, och tillsammans lyckas de med det ödesdigra misstaget att öppna ett par av R.L. Stines magiska manuskript. Medan de tre ungdomarna jagar den förskräcklige snömannen över den lilla stadens isrink och försöker få tillbaka honom in i manuskriptet till The Abominable Snowman of Pasadena sitter Slappy från The Night of the Living Dummy hemma i huset och planerar sin hämnd. Han har inte gillat att vara inlåst. Hemkomsten till huset blir allt annat än lugn och fridfull.

Vad symboliserar en trädgårdstomte?

Slappy flyr i bilen från The Haunted Car medan trion med ungdomar och R.L Stine attackeras av trädgårdstomtarna från Revenge of the Lawn Gnomes. Trädgårdstomtar har en lång historia. De lär ha fötts i Tyskland innan Tyskland blev Tyskland, och regissören Ken Loach använde dem som en symbol för småborgerlighet och att spreja tomtarna blåa var en upprorshandling. Dessa trädgårdstomtar skulle Loach aldrig kommit åt med sprejfärg! De är välstrukturerade som en armé och gulliga och mordiska på en och samma gång, och absolut omöjliga att förstöra.

Bättre fly än illa fäkta

Protagonisterna i Goosebumps räknar snabbt ut att det är bättre att fly än att illa fäkta. De inser att de måste ta sig till high school, där det ikväll är dans, för att få tag på den magiska skrivmaskinen som finns i en utställningsmonter. R.L. Stine måste så snabbt som möjligt skriva ett nytt magiskt manuskript som de kan stänga in alla monsterna i. Givetvis vill monsterna inte bli instängda på nytt. Brent Green från My Best Friend Is Invisible och den jättelika bönsyrsan från A Shocker on Shock Street attackerar huvudpersonernas bil och när de gömmer sig i en övergiven supermarket attackeras de av huvudrollsinnehavaren från Werewolf of Fever Swamp.

Genvägar kan vara senvägar ...

En genväg genom en gravgård innebär en attack från gastarna från Attack of the Graveyard Ghouls --- men det mest omtumlande för Zach är att upptäcka att Hannah blir skimrande blå i månsken, ungefär som ett spöke… ja, faktiskt precis som ett spöke! Hannah är också en Goosebumps karaktär, “the girl next door” är i själva verket huvudpersonen från The Ghost Next Door. Hannah verkar inte veta om att hon inte är “riktig” --- R.L. Stine berättar att han skapat henne och uppfostrat henne som sin dotter för att slippa vara ensam. Mitt i all action alltså en rörande Pinocchio-historia. Förutom att Pinocchio visste att han var gjord av trä. 

Ständigt "Sweet sixteen"

I filmens klimax, då alla monster ska försvinna in i R.L. Stines nyskrivna manuskript, inser Zach att detta innebär att Hannah också kommer att försvinna.

Hon är okej med det, hon har vetat hur det ligger till hela tiden --- eftersom varenda födelsedag var hennes sextonde och hon aldrig blev äldre --- men Zach vill inte släppa taget.

Filmens epilog visar hur  R.L. Stine tar ett tillfälligt jobb som skolans engelsklärare, och under lektionen avslöjar han att varje bra berättelse ska bestå av tre delar: “The beginning, the middle … and the twist!” Redan de gamla grekerna kunde det där med peripeti!

Det är oftast det man saknar i svenska skräck böcker --- man får vad sida ett lovar, inte mer, men vad man vill ha är “the twist”. 

En extra twist

I en extra twist kommer Hannah tillbaka --- hon har liksom Pinocchio blivit riktig på riktigt, och kommer nu att växa upp --- och R.L. Stine skymtar i en cameoroll där han spelar den nye dramaläraren Mr Black. 

Ja, har Jack Black fått låna R.L. Stines namn i filmen kan ju R.L. Stine få Jack Blacks namn … Rätt ska vara rätt!

Goosebumps filmen har varit omtalad sedan 1998 och det är kul att se att den äntligen blev av --- och att filmen även fick en maffig Halloween-uppföljare, även denna gång med Jack Black i rollen som bästsäljarförfattare, men med nya ungdomar i huvudrollerna.

Även om filmen Goosebumps inte är precis som böckerna är filmen en kul och livlig hyllning till en av världens mest populära bokserier.

BG