Närvara : stärkt självförtroende med kroppens hjälp

Närvara: stärkt självförtroende med kroppens hjälp

- Tänk som en superhjälte och utstråla inre kraft!

Amy Cuddy

Närvara: stärkt självförtroende med kroppens hjälp
Översättning: Ingalill Bergensten

ISBN: 9789173874823
Libris förlag

Januari betyder nystart. Nytt år, nya nyårslöften, nya ambitioner. Amy Cuddy blev världskänd genom sitt TED talk om kroppsspråk. Det är det näst mest sedda i TEDs historia. Hennes bok har legat etta på både New York Times och Wall Streets Journals bästsäljarlistor. I sin bok avslöjar hon hur man tar fram sitt modigaste jag för att öka sitt självförtroende och prestera sitt allra bästa. För om inte du tror på dig själv, vem ska då göra det?

Amy Cuddy är psykolog och professor vid Harvard Business School och har bland annat fokuserat på hur icke-verbala beteenden och oöverlagda omdömen påverkar människor.
Le - och du känner dig gladare! Är det så enkelt?

I boken presenterar Amy Cuddy forskning bakom kroppsspråkets påverkan på människor. Det låter enkelt att ställa sig i en självsäker pose - trots att man egentligen känner något helt annat - men det förändrar inte bara omgivningens uppfattning om dig, utan även din egen uppfattning om dig själv.
Börja med att göra gott intryck på dig själv, och så går resten som en dans! (Dans ska förresten också vara nyttigt, enligt boken.)

"Närvara" är en perfekt nyårsbok, glad och pigg och populärvetenskapligt skriven, och boken visar på att förändring till det bättre är lättare och enklare att åstadkomma än vad många tror.

"Power posing" blev ett känt begrepp i och med Amy Cuddys omtyckta TED talk och alla övade sig att stå i en pose som en superhjälte innan ett viktigt möte - tänk Wonder Woman! Har ni någonsin sett henne stå och se mesig ut? På köpet blev Amy Cuddy själv nästan lika känd som Wonder Woman! Men boken börjar inte med triumfen TED, boken börjar med en bilolycka 1991 som gav Amy en hjärnskada. Amys IQ gick plötsligt ner till 30 poäng. Det var inte lätt att komma tillbaka till "det normala" igen - och vad är normalt? Amy Cuddys egen livshistoria ger en intressant bakgrund till resten av boken. Hon lyckades komma tillbaka när hon var uträknad. Genom positivt tänkande och "power posing". Anekdoter, brev, berättelser och personliga möten varvas med fakta, rapporter och forskning. Det här är "soft skills" och "hard science" i ett paket. 

Herregud & Co

Herregud & Co 2017
- Världen blir lite varmare och vackrare, sedd med soliga, glada äggögon!

Royne Mercurio
Herregud & Co 2017
ISBN: 9789173874878
Libris förlag


Man får tro på sig själv. Även om man saknar bevis!

Först kaffe! Sedan förändrar vi världen!

Där det finns choklad, där finns det hopp!

Där det finns en Herregud & Co almanacka på väggen, där finns det folk som ler - STORT!

Facebooksuccé med soliga äggögon

Över 90 000 personer gillar facebooksuccén Herregud & Co. Nästa år är det dags för de glada figurerna med soliga äggögon, "sunny side up!", att erövra Tyskland.

Illustratören och kommunikatören Royne Mercurio är mannen bakom Herregud & Co. Ledstjärnan när han skapar är att bilderna ska vara enkla och roliga, men också tänkvärda. Tilläggas bör att detta inte är religiösa bilder och de har inget med ikoner och bibelcitat att göra, namnet till trots. Det här kan få sekulära personer att utbrista "herregud, vad bra!".
Eller som Mercurio själv påpekar: "Det är mest & Co när jag tecknar!"

En överraskning vid varje vändning

Som så många succéer som börjat med en blogg eller facebook eller youtube så är det ultimata beviset på framgång att man kommer ut "i tryck". Gammelmedierna äger! Det bara är så. Det är svårt att hänga upp datorn på väggen (även om det går) och ingenting går upp mot en gammal hederlig almanacka, där man översiktligt kan klottra ner vad man har att göra under månaden (och känna sig duktig och organiserad, utan att man egentligen gjort något!). Det är också svårt att överträffa den förväntan som man har när man varje månad vänder blad för att få fram en ny, kul bild att le stort åt! Det är minst lika kul som adventskalenderluckor!

Från bordet till väggen

Förra året kom Herregud & Co för första gången i tryck, som bordsalmanacka, en evighetskalender, där man kan roa sig med göra som Kungen och vända blad - varje dag!
Årets kalender är en väggalmanacka med tolv smarta, eftertänksamma och snitsiga bilder. Allt börjar ju med nyårslöften i januari och Mercurios glada filur konstaterar: "Det är bra att ge människor en ny chans. Man kan börja träna på sig själv ..." !

Alla bilderna har samma grundläggande tema: Världen kan göras lite varmare och lite vackrare - och vi behöver varandra! 

 

Störst av allt är glädjen!

Mercurio har tre ledord när han tecknar: glädje, hopp och eftertanke. Och störst av dem är glädjen! Det här är mer feel good än satir, men likväl humoristiskt och underfundigt.

Det behövs glädje och hopp som motvikt till allt det negativa som som finns i sociala medier och all den press som finns i samhället i övrigt. 

Livet blir lite ljusare och lite lyckligare, sett med stora, glada äggögon!

Belinda Graham

Tomas Sjödin

Den som hittar sin plats tar ingen annans
- Tomas på spaning efter Tomas!

Tomas Sjödin

Den som hittar sin plats tar ingen annans
ISBN: 9789173874861
Libris förlag


Tomas är en stor kändis. Han finns till och med som frimärke i Indien!
Tomas är också upphovet till en kyrka i Indien, som just nu räknar bortemot sju miljoner efterföljare och som genom århundraden burits av en trotsig tro. En kyrka lika splittrad som Tomas känslor. Eller, om man så vill, en kyrka med många skepnader.

Tomas spanar efter Tomas

Tomas Sjödin är på spaning efter sin namne och själsliga tvilling Tomas - den av Jesu lärjungar som kallades "Tomas tvillingen" (vem var han tvilling med?) , men som i en svensk sommarsång blivit omsjungen som "Tomas tvivlaren" ("Jag tror, jag tror på sommaren ...")

Tomas Sjödin lockas ut på en lång resa i Tomas spår, en resa som tar honom ända till Indien "för om man följer i hans fotspår så hamnar man till sist där". Men första anhalten på Tomas skräddarsydda Tomas-resa är Tyskland. Caravaggios målning av "Den tvivlande Tomas" hänger i ett slott som heter Sanssouci. Namnet betyder ironiskt nog "utan bekymmer". Det blir ett laddat möte med tavlan. Tomas tvillingen hade inte ett lätt liv. Tomas Sjödin har inte ett lätt liv. Och konstnären Caravaggio hade definitivt inte ett lätt liv.

Det finns resor, och så finns det resor

”Den som hittar sin plats tar ingen annans” är en eftertänksam bok som på dubbla sätt skildrar en resa. Både en verklig, fysisk resa, som går över halva jorden, och en mental resa, som kanske går ännu längre ... ? Kerala i Indien, Iona i Skottland, Kramfors i Norrland, Haga i Göteborg, ett slott utanför Berlin, italienska Abruzzo, Tiberias vid Genesarets sjö ... allt blandas med samma självklarhet, Sjödin glider så lätt mellan olika platser, som ett slags skrivar-ande. 

På ett sätt känner man igen Sjödin från hans tidigare eftertänksamma krönikeböcker, på ett annat sätt är detta något helt annat, mer personligt, mer självbiografiskt och mer sammanhållet än tidigare böcker.

Våga språnget till djupet!

Tidigare i år Augustprisbelönades Nina Burton för sina spaningar i "Gutenberggalaxen" - hon gick i Erasmus av Rotterdams fotspår. Nu spårar Tomas Sjödin lärjungen Tomas. Det finns en trend i att våga fördjupa sig, "nörda sig", grotta ner sig alldeles i något litet ämne. Allmänbildningen är nog fin, men den surfar bara på ytan, som skum på vågorna. Vill man uppleva något djupare, komma ner till rotstrukturen, måste man våga gräva. Även om andra glatt surfar vidare, för det går ju så fort och lätt!

Få ord kan väga tungt

Reseskildringen och sökandet som Tomas Sjödin tar för sig - som en egen, skräddarsydd pilgrimsvandring - är mycket intressant och det är en stor utmaning som Tomas tar för sig, bland annat för att det finns så lite skrivet om lärjungen Tomas. Han är en doldis även i Bibeln. Men när Tomas säger något så tar det skruv. Han vågar ifrågasätta saker - men han är också modig på andra sätt, han vågar också byta ståndpunkt. De flesta gräver ner sig och håller fast. Oavsett vad det kan komma för nya vindar.

Tomas liv i Norrland

Det finns få källor på svenska om lärjungen Tomas. Sjödins forskning och resa är i mångt och mycket ett pionjärverk. Men boken är också intressant på ett annat sätt, detta är Sjödins mest personliga bok hitintills. Sjödin identifierar sig med sin namne, eller med den okände tvilling som Tomas troligen hade, och detta ger honom tillfälle att uppleva och återuppleva många viktiga delar av sitt eget liv. En av parallellerna han drar är att både han själv och den bibliske Tomas är uppväxta i "Norrland". (Fast den bibliske Tomas växte inte upp i Kramfors, det gäller i hans fall ett annat Norrland, i ett annat land).

Den personliga resan

Tomas Sjödin tar på ett personligt och avslöjande sätt upp många avgörande ögonblick i sitt liv, både människor som väglett honom och författare som influerat honom -  genom "möten" med böcker.

Att läsa om Haga i Göteborg och Tomas arbete i Smyrnakyrkan är lika spännande som att läsa om Tomas äventyr i Indien eller Galileen. Bokens titel återkommer gång på gång i berättandet och Tomas hittar hela tiden nya infallsvinklar till detta med att hitta sin plats, vilket går som en röd tråd genom hela boken.

Vart är rödhaken på väg?

Rödhaken på bokens omslag är kanske är på väg bort, ut i vida världen. Rödhakar är i alla fall kända som goda fåglar och duktiga vägvisare - så pass att barnen i Narniaboken "The Lion, the Witch and the Wardrobe" inte tvekar att följa efter en rödhake när de träffar en i det förtrollande landet. (Barnen argumenterar för sitt beslut och kommer fram till att det aldrig funnits någon saga eller någon brittisk barnbok med en ondskefull rödhake som är en falsk vägvisare). Det är också en rödhake som visar Mary den hemliga trädgården i "The Secret Garden".

Rödhaken i den här boken flyger snabbt förbi många olika förtrollade länder och trädgårdar.

Det är ett nöje att följa efter!

Belinda Graham

FILM: Den osynlige pojken

Den osynlige pojken
- Italiensk superhjältefilm med osedd tonåring som huvudperson

Regi: Gabriele Salvtores
Originaltitel: Il ragazzo invisibile
Medverkande: Ludovico Girardello, Noa Zatta, Valeria Golino, Fabrizio Bentivoglio, Hristo Zhivkov, Kseniya Rappoport, Assil Kandil, Vernon Dobtcheff m.fl.
Italien, 2014
Njuta Films

Se upp för vad du önskar dig! Det kan slå in!
Trettonårige Michele har sparat ihop 50 euro för att köpa en riktigt fin maskeraddräkt, för att gå på en fest där han hoppas stöta ihop med sitt livs kärlek, Stella. Men skolans mobbare snor hans pengar och Michele tvingas välja en helt annan dräkt i en second hand butik, kalaset blir en katastrof och när han flyr därifrån önskar han att han skulle kunna bli osynlig. Hans önskan slår in.

Dags för hämnd!

I början njuter Michele av sin nya "superhjälteförmåga" och använder den för att hämnas på skolans mobbare och alla som någonsin gjort livet surt för honom, men efter ett tag inser Michele att hans förmåga måste användas för att göra gott - eller som Peter Parker i "Spider Man" konstaterar: "With great power comes great responsibility!" (Annars kan man nöja sig med att citera verklighetens Winston Churchill: "Where there is great power there is great responsibility!").

Här finns många unga skådespelare i huvudrollerna: en bråkstake som trakasserar hela skolan, en pojke som ser ut som en bortkommen hundvalp, ett mattesnille som har tjocka glasögon och en hårt hållen gymnast som tillbringat hela sitt unga liv med att flytta runt i världen.

De italienska X-men

Det här är bitvis som ett europeiskt svar på X-men, där unga med "specialförmågor" ska tas på allvar. Och precis som i en X-men film väljer man inte att göra ett riktigt avslut på filmen, utan man slutar istället med ett avslöjande om vilka som egentligen är ute efter Michele och vem som kommer att jagas härnäst, och mycket riktigt, en uppföljare är i faggorna: "Il Ragazzo invisibile: fratelli". Michele har syskon som också har superhjälteförmågor.

Europeiska filmer om trettonåriga superhjältar som vänder sig till yngre tittare är inte något som vi är bortskämda med, det är positivt att denna annorlunda barn/ungdomsfilm av italienaren Gabriele Salvatores nu blivit importerad till Sverige. 2014 blev denna film en av de mest inkomstbringade barn/ungdomsfilmerna i Italien. Svensk biopremiär var i slutet av september 2016, och nu finns filmen redan på DVD, med svensk text. 

Peter Parker möter Peter Pan

Michele är inledningsvis ensam och mobbad och han blir paradoxalt nog "synlig" först då han blir osynlig och huvudpersonen är som en blandning av Peter Parker, Alex Riley och pojken med guldbyxorna. Livet i Trieste verkar först hopplöst för Michele, men efter ett tag blir det aldrig trist igen.

Här är en italiensk barn/ungdomsfilm som visar hur barn inte ses av sina föräldrar (Michele är osynlig även hemma) och hur italienska högstadiebarn pressas för hårt hemifrån – de ska vara bäst i allt, vare sig det gäller tennis, matematik, gymnastik – och sedan börjar de ”försvinna”. Micheles kärleksintresse Stella är ett av de barn som försvinner. Men handlingen blir aldrig lika djupsinnig och komplex som t.ex. handlingen som berör The Lost Boys i "Peter Pan", eller handlingen i "Det osynliga barnet" av Tove Jansson. Efter en lovande inledning blir allt mer och mer som standardiserad superhjälteaction, komplett med väldigt grovt tillyxade ryska skurkar och "den gode fadern" och "den onda häxan" som motpoler.

Uppföljare har premiär 2017

Den pyjamasliknande superhjältedräkt som Michele hittar i en second hand butik och som gör honom osynlig när han önskar det, verkar först vara symbolisk och det är egentligen roligare att tänka att Michele kan vara vem som helst, istället för "den utvalde", resultatet av ett hemligt experiment eller en en del av en hemlig familj där alla har knepiga krafter.

Uppföljaren till "Den osynlige pojken" kommer att ha premiär i Italien 2017 (förhoppningsvis kommer filmen även till Sverige) och i den nya filmen kommer vi att få möta Micheles tvillingsyster. Familjen kanske kommer att utökas till The Fantastic Four eller The Incredibles så småningom? En kul tanke: i The Fantastic Four är tjejen osynlig medan hennes bror Flamman kan fatta eld, här är killen osynlig, medan hans tvillingsyster tydligen har förmågan att kontrollera eld. Allt verkar vara uppbyggt för en mycket varm familjesammankomst!

Belinda Graham

Högtider

Högtider året runt och livet ut

- Livet är en fest!

Matilda Berg, Moa Edlund
Högtider året runt och livet ut

ISBN: 9789155263904
Bokförlaget Semic




"Jag håller på att plocka undan allt julpynt innan nyår, men det blir så tomt efter det!"... Sorgset sagt av en bekant under mellandagarna i år. Men om du gillar dina juldekorationer så måste du inte alls "avjula" till nyår (alltså: det nya året som börjar den första januari). Affärerna avjular, för att de vill kränga nyårspynt istället, men julen är inte slut för att juldagen är över och för att mellandagsrean startar redan på annandagen (som förresten är en helgdag och borde vara en shopping-fri dag).

En höjdpunkt i julfirandet i många länder (speciellt i den spansktalande världen) är trettonhelgen, för det var då de tre vise männen kom fram och gav det lilla Jesusbarnet presenter. Trettonhelgen är egentligen den helg som man borde fira med presenter, inte julafton eller juldagen. Så man kan lugnt säga att det är jul ett tag till. Varför inte fira trettonhelgen rejält, även om du inte talar flytande spanska?

Trettonhelgen är den sista julhelgen, men julen varar egentligen till tjugondedag Knut, i alla fall i de nordiska länderna. Knut har namnsdag den 13 januari, och då är julen slut. "Tjugondedag Knut kör julen ut ..." så går den gamla ramsan. Men vem var egentligen den där Knut? Knut Lavard var en dansk prins som den 7 januari 1131 blev mördad, sannolikt av sin kusin och rival Magnus Nilsson (som var vald till svensk kung i Västergötland). Knut blev senare helgonförklarad, firad med Knutsgillena och har sin egen dag i almanackan.

Gillar du att fira nyår, behöver du inte begränsa dig till det vanliga nyårsfirandet (mellan den 31 december och 1 januari) - det finns massor av olika nyår att fira!

Boken Högtider har verkligen strävat efter att vara inkluderande på många olika sätt. Vad du än tror på, vad du än gillar, Star Wars, Harry Potter, hobbitar eller kanelbullar, nog kan du fira! Det finns semlans dag, kanelbullens dag, punchrullens dag, gräddtårtans dag, alla småkakornas dag ... Det finns en hel kak-kalender!

Alla Star Wars fans kan fira rejält den fjärde maj - med en göteborgsaktig vits! May the Forth be with you! (Eller: May the Force be with you, som de säger i filmerna!). Harry Potter fans, Tolkien fans, Liftarens guide till galaxen fans ... alla har de sina egna helgdagar att fira!

Efter en stunds läsning verkar hela året så fulltecknat med olika dagar

med olika firande (allt och alla verkar ha sin egen dag numera) att man önskar att någon kunde instifta en "fira ingenting dag" för en välbehövlig paus. Det närmaste man kommer detta är köpfria dagen, en dag man inte ska köpa någonting. Men eftersom denna dag ligger så nära Black Friday -  köp-allt-vad-du-kan dagen - så räcker säkert Black Friday shoppingen även till köpfria dagen. Det går inte att handla till max varenda dag.

Man kan också fira den shopping-fria dagen. Ett av de lättsammaste firandena att leva upp till!

Du väljer själv vad du firar och hur mycket du firar. Och en del firanden som kan upplevas som nya är i själva verket mycket gamla. Högtider är en praktisk liten bok med alla möjliga fester och firanden i en annorlunda mix. Livet är en fest!

365 tankar för stora och små

Stilla stund med barnen – 365 tankar för stora och små
- Året runt med lättillgänglig meditation

Olle Carlsson
Stilla stund med barnen – 365 tankar för stora och små
ISBN: 9789174245714
Bonnier Fakta


Just idag är livet ett konstverk.

Livet är som en målning som vi både tittar på och är en del av. Ett konstverk som vi aldrig kan begripa med vårt förstånd. Hjärnan kan inte förstå något som är större än den själv. För att kunna ta in och leva livet fullt ut behöver vi använda vår fantasi, vår intuition och våra drömmar.

- 24 november, 365 tankar för stora och små

Reflektionen ovan avslutas med frågan "Hur kan jag beskriva livet?"
Varje dag har Olle Carlssons skrivit en kort, kärnfull text som kan passa både stora och små läsare. Här finns inga ålderkategorier, varken någon övre eller undre gräns, boken ska passa för alla. Varje dag avslutas med en fråga - ett eget tankepussel att ta sig an.

Det här är givetvis ingen pusselbok med facit. Det här är en evighetskalender eller evighetsdagbok som man kan börja läsa när som helst. Som till exempel den 24 november. Man behöver inte börja den 1 januari (eller den 24 december) med nya projekt.

Olle Carlsson har gjort en liknande bok tidigare "Just idag" med 365 tankar: "Om du verkligen låter varma tankar av tro, hopp och kärlek sjunka in i ditt medvetande på morgonen så kommer de att påverka din dag." Meditation har inte legat högt på svenska topplistor över morgongöromål genom tiderna, men Olle Carlsson hävdar att det lätt kan bli en vana, att ha en mysig stund på morgonen. Lika naturligt som att äta frukost och borsta tänderna. Tankarna ska ge oss kraft och möjlighet att påverka den enda tid som vi verkligen har: nuet. En välbehövlig andningspaus i en kravfylld tillvaro, eftersom det är stillheten som visar på möjligheter, inte det allmänna bruset och stressandet.

I den nya boken håller Olle Carlsson fast vid ett vinnande koncept: att samla tankar och skriva upp en tanke och en fråga för varje dag. Boken är enkel och lättillgänglig och handlar om vardagliga ting. Saker blir inte automatiskt större för att de blir mer komplicerade, ibland kan saker bli större för att de blir mindre. Mindre skrämmande, mindre främmande, mindre elitistiska och mer lättillgängliga. Som en annorlunda "barnbok" för alla.

FILM: Bönpasta

Under körsbärsträden

- Det moderna Japan granskas av Naomi Kawase

"An" är den japanska originaltiteln på "Under körsbärsträden". Originaltiteln betyder helt enkelt "bönpasta". Den svenska titeln må låta naturlyrisk och "typiskt japansk" för en svensk publik (körsbärsträd hör liksom ihop med bilden av ett traditionellt och vackert Japan) men i de inledande scenerna får man följa en trött man på väg genom ett stadslandskap. Man får intrycket av att väckarklockan ringt för tidigt, att natten varit för kort (och innehållit för mycket alkohol) och att morgoncigaretten inte skänker någon tröst när solen retfullt kastar sina första strålar över höghusen.

Tidiga morgnar för sockerbagaren

Sentaro försörjer sig på att tillaga och sälja dorayaki, små godsaker som består av två plättliknande perfekt runda stycken av kasutera, som omger fyllningen av söt röd azukibönpasta.
Hans stamkunder är fnittriga skolflickor i identiska skoluniformer. De retas gärna med den melankoliske bagaren som aldrig drar på smilbanden. Den enda person som Sentaro verkar trivas med är en allvarlig flicka, Wakana, som visserligen har samma skoluniform som de andra flickorna, men som aldrig fnittrar eller skrattar. Hemma har Wakana en kanariefågel som inte får sjunga och en mamma som dricker för mycket. Varje dag får den allvarliga flickan ta med sig de plättar som Sentaro inte har kunnat sälja. De som inte har en tillräckligt perfekt, rund form. "Inte någon perfekt form" är också en beskrivning som passar Tokues händer. Tokue är en gammal änka som kommer förbi dorayakiståndet och som försynt undrar om hon inte kan få jobba där, eftersom platsannonsen hon läst inte anger någon viss ålder. Hon kräver mindre än minimilön och lagar en himmelsk bönpasta.

En god vind för en magisk fé

Denna Sentaros goda fé driver in i handlingen och in i dorayakiståndet med samma vind som blåser genom de tyst prasslande körsbärsblommorna. Ingen musik hörs, regissören är lyhörd för vardagen och dess vardagsljud, men det här blir ändå till ett magiskt ögonblick. Lika magiskt som när Mary Poppins blåser in för att ordna upp allt i familjen Banks liv och lika magiskt som när den goda fén sjunger för Askungen och trollar med pumpan. Fast här trollas det med bönor istället.

Scenen lovar i alla fall gott: här kommer en vis gammal god fé, som ska ordna upp allt! Hon lyssnar på den udda, allvarliga flickan och de blir goda vänner. Hon lyssnar på Sentaro, även när han inte säger någonting (eller snarare: särskilt när han inte säger någonting), och de blir goda vänner. Hon lyssnar till och med på bönorna och hon pratar med dem.

Stoltheten som ett gott arbete medför

Tokues magiskt goda bönpasta gör att Sentaro för första gången kan känna stolthet i sitt yrke - han har tidigare köpt färdig bönpasta och inte känt sig stolt över sin produkt - det hela är som om "arga kocken" bytts ut mot "snälla kocken", men budskapet är detsamma: köp inte färdiglagad mat och låtsas att du lagat den själv, du kommer då inte att få någon glädje i ditt jobb (och kunderna får ingen god mat).

Vänskapen mellan tre mycket olika personer från tre olika generationer - och från tre olika versioner av landet Japan - är en stor del av filmens behållning.

Den som väntar på något gott ...

Sentaro verkar ha försökt att trubba av sina sinnen för att orka med sin vardag, men den charmiga och positiva Tokue lär honom att känna och lukta och smaka och lyssna och framför allt att vänta.

Bra bönpasta kan inte stressas fram. Det gäller det mesta i livet. Och inte bara i Japan.
Den goda bönpastan gör att det plötsligt blir långa köer till doryakiståndet.

De tre udda karaktärerna bildar en ny familj och tillsammans verkar de få framgång med bönpastan och försäljningen. Men säg den lycka som varar!

Det förflutna kommer tillbaka och spökar och det visar sig att Tokue inte alls är någon glad och lycklig fé och även Sentaro har sina mörka hemligheter som gör att han inte ställer upp för sin nyvunna familj.

Allt är osäkert och alla sviker

I en västerländsk film (framför allt en amerikansk mainstream film) hade budskapet hamrats in med tydlig symbolism, men "Under körsbärsträden" är inte en sådan film. I japansk film kan allt existera samtidigt: det nya och det gamla, tekniken och naturen, nutid och dåtid och framtid, och ingenting tyngs ner av pekpinnar.

Det här är en film helt fri från sentimentalitet, smetig pålagd musik och smäktande fiolsträngar. Det här är inte en matlagningsfilm à la Lasse Hallström. Samhället sviker, familjen sviker, vänner sviker. Det är vad som händer under filmens gång. Årstiderna växlar och det kommer ständigt nya körsbärsblommor nästa vår, men Japan har blivit ett land som inte längre minns sin historia eller sina traditioner, där familjer faller sönder och där unga ständigt tävlar om att vara bäst. Fler och fler människor, färre och färre jobb. Ingen plats för drömmar och möjligheter. Wakana svarar på pressen genom att hoppa av skolan. Hon har fått nog av ekorrhjulet. Sentaro hittar en livlina i de söta små plättarna - men han försöker bara överleva en dag i taget.

Manus och regi: Naomi Kawase

"Under körsbärsträden" är baserad på en roman av Durian Sukegawa och Naomi Kawase står för både filmmanus och regi. I ett land som är berömt för sina stora manliga regissörer, lyser Naomi Kawase extra klart som den stora kvinnliga fixstjärnan bland regissörerna. Hon blev den yngsta regissören någonsin att vinna Camera d'Or i Cannes, hon var tjugosju år och filmen var debuten "Suzaku". På senare år har hon blivit känd för sina vackra naturlyriska filmer som "Still the water" och "Hanezu". I västerlandet har de ibland kallats "new age" men ur japansk synvinkel är de snarare "old age". Ett poetiskt förhållande till naturen finns även i "Under körsbärsträden", det enda man kan lita på egentligen är årstidens växlingar.

Bönpasta som metafor

Tillredandet av bönpastan i filmen är inte någon metafor för "tillbaka till naturen" och "det enkla livet" utan snarare en metafor för den komplexa samtiden i Japan. Fler och fler människor delar på färre och färre jobb. Det finns stora klyftor mellan generationerna och ett slags historielöshet där den unga generationen idag inte har en aning om de övergrepp som inträffade så sent som 1996. Alla verkar arbeta extra hårt i skolan för att konkurrera om de få platser som finns. Många måste söka nya vägar till nya platser och med knappa resurser. "Under körsbärsträden" är en vacker vänskapshistoria och en existentiell rebus, allt inbakat i samma bönpasta. Visst blir det magi, men inte av den sorten som filmen först verkar utlova, den verkliga magin ryms i den dramaturgiska leken med det som syns och det som är osynligt och nertystat. Vilka murar byggs upp? Vilka stängs inne? Vilka stängs ute?

Körsbärsblad i bönpastan

Vill man se ett positivt budskap kan man tolka det som att det påtvingade utanförskapet ger möjligheter till en ny gemenskap. Men Naomi Kawase arbetar i realiteten inte med budskap, vad man faktiskt ser är att årstiderna rullar vidare, att körsbärsträden släpper sina blad för vinden, och att enstaka blad letar sig in i bönpastan.
Slutet är öppet. Eller så finns det inte. Eftersom allt bara rullar vidare, oavsett hur lyckliga eller olyckliga människorna är.

Regi: Naomi Kawase
Titel: Under körsbärsträden
Originaltitel: An
Medverkande: Kirin Kiki, Masatoshi Nagase, Kyara Uchida, Miki Mizuno, Miyoko Asada, Etsuko Ichihara m. fl.

Japan, 2015
Studio S Entertainment

Belinda Graham

Hjältar - otroliga historier ur verkliga livet

Hjältar - otroliga historier ur verkliga livet
- Tioåriga Tilly Smith räddade folk från tsunamin annandag jul 2004

Nils Bergeå
Hjältar - otroliga historier ur verkliga livet
ISBN: 9789155263447
Bokförlaget Semic


Florence Nightingale, Oskar Schindler och Raoul Wallenberg har blivit berömda för sin handlingskraft och sitt hjältemod. Men vilka är vår tids mer okända eller till och med bortglömda hjältar?
Den frågan ställde sig Nils Bergeå när han av en händelse kom över en okänd hjälte, som offrat sitt liv för att rädda massor av människor. Varför minns ingen den här hjälten? Vilka fler har blivit bortglömda eller kanske aldrig ens kända?

Brittiska Tilly Smith, bokens yngsta hjälte, var bara tio år när hennes rådighet räddade livet på hundratals människor en ödesdiger annandag jul, år 2004, när tsunamin slog till mot Thailand. Att försöka leva sitt liv som vanlig, okänd människa var ett medvetet val som Tilly och hennes familj gjorde. Tilly var en hjälte, men hon ville inte blir en kändis.
När det gäller andra människoöden är det i vissa fall skrämmande att de blivit så bortglömda. I dessa fall är det inte fråga om ett medvetet val, en del personer verkar snarare ha  blivit bortvalda när historien har skrivits.

 

Nils Bergeå har valt hjältar från många olika länder, en svensk hjälte som finns med i boken är Elsa Brändström. Hon är nästan okänd på hemmaplan, alltså i Sverige, även om hon hyllades av Selma Lagerlöf, och självaste Raoul Wallenberg hade henne som idol, det var hon som inspirerade honom till att rädda judar undan nazisterna. Elsa Brändström var sjuksköterskan som räddade massor av tyska krigsfångar från ryssarnas klor (och allmänna misskötsel) under första världskriget och under andra världskriget räddade hon judar. Albert Einstein var en av de judar som hon hjälpte att komma på fötter i USA, dit hon själv också utvandrat, efter att tidigare bott i Tyskland. Visserligen var Elsa Brändström på gränsen till tyskt nationalhelgon, med tanke på alla tyskar och österrikare hon varit med om att rädda, men hon ville inte vara en del av ett nazistiskt Tyskland, så hon flyttade till USA och fortsatte sina räddningsaktioner därifrån.
I korta, kärnfulla kapitel berättar journalisten Nils Bergeå ofta mycket dramatiskt om personer som varit smarta, handlingskraftiga, modiga, självuppoffrande ... Och alla exempel är från den tid som brukar kallas "samtidshistoria".

Det här är en inspirerande bok, på samma gång hoppfull och skrämmande. Det hoppfulla är de hjältemodiga insatserna, det skrämmande är ofta de omständigheter som gör att hjälteinsatser krävs ... Få exempel är från naturkatastrofer, ofta är det människor som ställt till eländet på ett eller annat sätt.
Visst gjorde Irena Sendler en fantastisk insats, hon var en 29-årig polsk socialarbetare som med fara för sitt liv räddade judiska barn undan nazisternas dödsläger, men samtidigt som man läser om hennes hjältemod önskar man att barnen inte hade behövts räddas över huvud taget. Att de hade kunnat få ha sin lyckliga barndom i fred.

En av de mest inspirerade i historierna boken är den om tioåriga Tilly Smith, just därför att det handlar om en "vanlig person", inte någon som har som jobb att rädda människor, som en sjuksköterska eller en brandman. Dessutom är det intressant att tänka på hur svårt det är för barn att göra sig hörda: Tillys mamma var i detta fall den sista som trodde på dottern, när hon varnade för tsunamin. Historien visar också på det viktiga med kunskap: för att kunna säga ifrån måste man också veta när någonting är fel.

Mord i Midvintertid - Deckarnoveller med bra knorr på slutet!

Mord i midvintertid- Vintriga deckarnoveller och onda tomtesagor 

Flera författare

Författare: Arne Dahl, Åke Edwardson, Inger Frimansson, Varg Gyllander, Amanda Hellberg, Katarina Mazetti, Johan Theorin, Katarina Wennstam och Dag Öhrlund

Titel: Mord i midvintertid
ISBN: 9789155263249
Bokförlaget Semic


Bra deckarnoveller är en sann njutning och liksom julgrisen ska de ha en riktigt fin knorr på slutet! 

Novellsamlingen Mord i midvintertid vill man helst inte vara utan när jullovet drar igång. Antologin med deckarnoveller är en relativt ny jultradition som inleddes 1999. På något sätt har novellsamlingarna med juliga eller vintriga deckare blivit som en efterlängtad vuxnare version av Bland tomtar och troll (albeit utan John Bauer illustrationer). Sagor var en gång i tiden grymma och fulla av ond, bråd död … de var kort sagt gjorda för vuxna lyssnare, som kurade ihop sig i skymningen för att bli lagom uppskrämda. Medan utgåvorna Bland tomtar och troll blir allt mer "normala" (berättelserna är ofta som vanliga barnböcker, och i år helt utan tomtar och troll) så finns det onda och oberäkneliga i desto rikligare portioner i Mord i midvintertid. Midvinternattens köld är hård, precis som i dikten, och det är inte alla som överlever den.

Onda sagor att få rysningar av

Här finns gott om onda sagor att få rysningar av. Här halkar tomtemor på isen och i paketen finns en styckmördad karl. Här ringer en utklädd tomte på dörren och delar likt Snövits avundsjuka styvmor ut äpplen - varefter han knivhugger värden till döds. Fortfarande iklädd tomtemask.

Spänningsmoment kan se ut på olika sätt. Ett nytt spännande inslag i år är en novelltävling. I nästa års deckarantologi, som kommer ut hösten 2017, har du chansen att bli publicerad tillsammans med Johan Theorin, Katarina Mazetti och andra kända deckarförfattare. Förutsatt att du kommer på ett vinnande bidrag!

Allt är egentligen perfekt

Årets novellsamling inleds med Åke Edwardsons Allt är egentligen perfekt - en något ironisk titel. Huvudpersonen är deckarförfattare och har skrivkramp, men "allt är egentligen perfekt", för Peter har i alla fall sin familj, fru och barn, och han är gärna hemmapappa och passar barnen. Allt är egentligen perfekt, förutom det faktum att han inte skriver. Då dyker en person från det förflutna upp, Christian Becker, en gammal bekant från skoltiden, och han verkar vara beredd att vidta extrema åtgärder för att Peter ska få skrivro igen ... Alla störande moment måste elimineras. Peters perfekta tillvaro är plötsligt hotad, han som trodde att skrivkramp var det största problemet. Det här är en smart konstruerad liten spänningsnovell, där det första hotet kommer på Luciakvällen, när tiden är som mörkast, och sedan byggs spänningen upp genom hela novellen. Det visar sig att Peter valt helt fel person att anförtro sig åt ...

Hämndaktioner och mysterier

Dag Öhrlund sätter fyr på spänningen i Drömmen om the Messiah. "Efter att ha legat stilla i trettio minuter sprang hon tyst genom mörkret fram till fyrmästarens bostad. Dörren var öppen och i vinden slog den oroväckande mot karmen. Herbert satt bunden i en stol, prydligt skjuten mellan ögonen med ett skott." I denna suggestiva och gastkramande novell av deckarmästaren Dag Öhrlund får huvudpersonen Kim ett oväntat och minst sagt obehagligt besök på ön. Vem har utfört mordet? Ska Kim kunna utkräva hämnd?
Fyrmästarens bostad som blir extra suggestiv i mörkret. Julefriden är hotad, men julefriden är också ett hot. Det är tomt, tyst och mörkt ute, när alla kurar ihop sig kring juleljusen inne i husen.

Deckarnovellerna i antologin är skrivna av några av Sveriges absolut främsta deckarförfattare: Arne Dahl, Åke Edwardson, Inger Frimansson, Varg Gyllander, Amanda Hellberg, Katarina Mazetti, Johan Theorin och Katarina Wennstam. Deckare, skräck, thriller och även humor blandas i novellerna.

Spänning i kortformat för vinterns korta dagar

Underbart är kort. Man behöver inte dra ut på spänningen på 600 sidor. Mord i midvintertid levererar intensiv spänning gång på gång i personliga noveller av Sveriges deckarelit.

Mord i midvintertid är en "måste ha"-bok, en härlig novellsamling med både bredd och djup. Midvintertemat utnyttjas till fullo - det är en mörk tid, både bildligt och bokstavligt.

Vintern kulminerar i och med det obligatoriska julfirandet och julen är inte bara en idyllisk högtid, det är också en högtid när människor är överspända, överstressade och tvingade att umgås med folk de inte gillar. Kort sagt: bäddat för mord!

Det finns gott om bra romaner i Sverige idag, speciellt inom deckar- och thrillergenren. Men man är däremot inte bortskämd med bra noveller!

Mord i midvintertid är en efterlängtad antologi som rekommenderas till alla som gillar svenska kvalitetsdeckare - och som uppskattar välskrivna noveller! Det här är spänning i kortformat, för vinterns korta dagar.

Taube - där glädjen, där sången får vingar

Taube - där glädjen, där sången får vingar

- Pärlor av toner putsas och ges ny lyster

Evert Taube, nationalpoet, romanförfattare, reseskildrare, kompositör, trubadur, lutspelare och konstnär och det nya ansiktet på 50-kronors sedeln. Hur närmar man sig en nationalklenod? Svaret är detsamma som på gåtan om elefanten: En bit i taget! Martin Bagge och Jönköpings Sinfonietta närmar sig Taube genom 12 av de mest och minst kända bitarna, och även genom att presentera helt nyskrivet material. 

Unikt material

I den 52-sidiga boken, som följer med skivan, finns tre längre nyskrivna texter från några av Sveriges mest kända Taubekännare - men vid första genombläddringen fastnar betraktaren förmodligen främst vid det unika foto- och bildmaterialet, bilder som Evert Taube själv har ritat, skissat, målat, Taubes egna brev när han filosoferar över livet och konsten, och en bild av en mycket ung Taube vid havet. Bildmaterialet passar ypperligt att avnjuta tillsammans med plattans lockande toner! Målningarna och melodierna har samma rytm, man kan nästan känna hur tonerna kommer ut ur bilderna, ut ur samma natur.

Vill naturen bli konst?

En av de intressantaste och mest komplexa texterna "Där ute så tyst" publicerades för första gången i Expressen 1964 och fröken Eva och herr Brunander samtalar i texten och ställer sig samma fråga som Taube själv ställt sig i en tidigare essä "Är det naturen som själv vill bli konst? Längtar den efter min kärlek?"
(Eller är det naturen som är konst?). Sedan blev den här frågan också själv konst: Vis-konst!

Mest och minst känt av Taube

Vilken som Evert Taubes mest kända "bit" kan man debattera om. Kanske är det "Flickan i Havanna", som finns med som duett på detta album? Likaså, vilken "bit"av Evert Taube är minst känd och orättvist bortglömd och förtjänar att återupptäckas?  "Där ute är så tyst"? "Nära jul"?

Båda dessa pärlor har plockats fram ur det stora vis-ostron som är Evert Taube och putsats upp så de glänser i kapp med de stora klassikerna, likaså har de gamla pärlorna putsats upp så de får ny lyskraft och det känns på något sätt som om man hör dem för första gången, trots att de är så välbekanta.

Ingen sommar utan Taube

Evert Taube var en mycket produktiv författare, förutom romaner, reseberättelser otaliga brev och essäer och artiklar, över 200 visor, och det är dessa som han är mest känd för idag. Inte en sommar med Allsång på Skansen utan Taube! Det skulle kännas fel. Men samtidigt som Taube är något som "alla" kan är Taube någon som "ingen" känner till, vilket denna skiva (med medföljande bok) råder bot på, genom att blanda mer och mindre kända visor, samt olika rytmer och takter, som engelskor och polskor, Taube är så mycket mer än valstakt och ljum sommarnattsidyll.

En lång resa till ny Taube-platta

En intressant detalj: Evert och Asti Taube är begravda mittemot Lasse Lucidors minnessten, och Martin Bagge har tolkat både Lucidor och Taube under genom sin långa och gedigna karriär. Bagge har också en långt samarbte med Jönköpings Sinfonietta. Det har varit en lång resa för att få till denna platta. Bokstavligen.

I samband med en sommarturné spelade de in några arrangemang, som sedan legat till grund för CD:n ”Taube - där glädjen, där sången får vingar”. På skivan möter de några av våra främsta jazz- och folkmusiker som den legendariske kördirigenten och arrangören Gunnar Eriksson samlat kring sig - här medverkar han som musiker på sitt instrument melodika. Toivo Wiskari spelar nyckelharpa, Mats Eriksson gitarr, och Magnus Bergström, kontrabas. My Engström Renman och Tomas von Brömssen står tillsammans med Eva Jarnedal (dotter till Huldas Karin) för de övriga vokala inslagen på skivan, där också fyrmästaren Fredrik Waldner (kusin till Evert Taube), sjunger ”Som stjärnor små” på en unik arkivinspelning.

Uppväxt vid vatten

Evert Taube växte upp på Vinga, och hade släktingar längs hela Bohuskusten. Vid flera tillfällen under 1940-talet återkom han sedan till Ängön, där han skrev några av sina mest kända visor. På detta album man nu höra de flesta av dem, för första gången samlade på samma skiva.

På omslaget ser Evert Taube ut som en godmodig jultomte, omgiven av barn som lyssnar på hans sång. En visa kan också vara en bra present. Taubes melodier passar lika bra "nära jul" som på högsommaren, och här presenteras de i en ny och lockande förpackning. 

Fakta om skivan:

Taube - där glädjen, där sången får vingar


Musiker: 

Martin Bagge, sång & gitarr
Magnus Bergström, kontrabas
Gunnar Eriksson, melodica & altfiol
Mats Eriksson, gitarr
Toivi Wiskari, nyckelharpa
My Engström-Rehnman, sång
Tomas von Brömsen, sång & klarinett
Eva Jarnedal, sång
Fredrik Waldner, sång

Jönköpings Sinfonietta
Inspelad i Jönköpings konserthus & Nilento Studio

Inspelningsproducent, Lars Nilsson
Inspelningstekniker, Michael Dahlvid
Mixad och mastrad av Lars Nilsson

Art work, Bosse Nilsson, Man & Mouce och Michael Dahlvid, Nilento
Producerad av Martin Bagge & Lars Nilsson

Paulo Coelho Vänskap Kalender 2017 - Ett gott nytt år tillbringas i en gyllene orchidéskog

Paulo Coelho
Vänskap. Kalender 2017.
Illustrationer: Catalina Estrada
Originalets titel: Amizade
Översättning: Örjan Sjögren
ISBN: 9789170284779
Bazar


"Vänskapen har samma egenskaper som en flod, den går runt klippor, anpassar sig efter dalar och berg, ibland förvandlar den sig till en sjö tills sänkan är full och den kan fortsätta sin väg".

- ur: Vänskap. Kalender 2017.

30 år med Paulo Coelho böcker firas med temat vänskap. Vad kunde väl vara mer passande?

Paulo Coelho debuterade 1987 med Pilgrimsresan som följdes upp av Alkemisten 1988, romanen som skulle göra honom världsberömd. Med 40 miljoner sålda exemplar är Alkemisten en av tidernas mest sålda bok. Boken har översatts till 73 språk och getts ut i 160 länder. I juni 2016 hade Alkemisten legat 401 veckor på New York Times bestseller list, vilket är världsrekord.

Övergav juridikstudier för pilgrimsvandring

Och allt började med att Paulo hoppade av sina juridikstudier och gick en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela och skrev om det. Paulo Coelho spelar även en viktig roll i årets jubilerande Julstämning 110 år - han inspirerade Agneta Sjödin till att gå en egen pilgrimsvandring till Santiago de Compostela, vilket hon har skrivit en spännande artikel om. Det är inte många intervjuobjekt som får sin intervjuare att gå så långt!

En jultradition (som är något nyare än Julstämning 110 år) är att det kommer ut en ny Paulo Coelho kalender med färgstarka bilder av Catalina Estrada. Förra årets kalender sålde slut rekordsnabbt. Förra årets tema var Mod och på omslaget fanns det kaniner. Årets tema är Vänskap och på omslaget finns det lejon. Eftersom det heter "modig som en kanin" och "trofast som ett lejon"? Nej, så enkelt är det inte, bilderna är väldigt komplexa och detaljrika och varenda millimeter av ett Catalina Estrada uppslag är fullt av färg och liv.

Inspireras av naturen överdåd

Redan 2008 utropades Catalina Estrada till en av de bästa i Europa när det gäller konst och grafisk design, när en amerikansk specialtidskrift gjorde en topp-tolv-lista. Catalina Estrada bor i Barcelona sedan 1999, men hon är från Colombia, född i Medellín, och utbildade sig i grafisk design i Universidad Pontificia Bolivariana. Hon har så olika uppdragsgivare som Paul Smith, Coca-Cola, Microsoft Zune, Sony Music, Cámper, Nike, Levis, Smart, Lexus, och, givetvis, Paulo Coelho. Estrada har också designat det nya bästsäljande omslaget till Alkemisten.

Catalina Estrada inspireras mycket av naturen, i sann Henri Rousseau anda, och det myllrar av djur och växter på hennes bilder. Catalina Estrada har även gjort sagoillustrationer och hennes "Rödluvan och vargen" är något alldeles extra.

Mer är mycket mer

"De enkla sakerna är de mest speciella och det är bara de visa som lyckas se dem." är ett klassiskt Paulo Coelho citat. Men mycket av charmen med Catalina Estrada är precis det motsatta - här är det överdåd toppat med överdåd, inte "less is more" utan definitivt "more is much more" som är ledstjärnan.

Men som Paoulo Coelho också sagt (eller snarare skrivit): "Du behöver inte visa att den andres väg är fel för att du ska kunna tro på din egen väg". Enkelhet är överreklamerat, varför nöja sig med en färg när man kan få flerfärgstryck? Catalina Estrada får grafisk design att kännas organisk och flödande och naturlig och personlig.

Vardagsmagi för varje dag

Paulo Coelho anses av många vara en ordens alkemist, utövare av en magisk realism som ger både magi och verklighet till vardagen. Illustrationerna av Catalina Estrada förgyller i alla fall varje dag, hela året, med sin sprudlande färgglädje och sina organiska former. Ofta arbetar hon med en bård som för tankarna till morisk konst och infogar sedan massor av blommor, fåglar, rutor, solar, blad, hjärtan och så vidare i intrikata mönster och  med en färgprakt som påminner om Sydamerika och även Gauguin och Rousseau. För mycket av det goda kan var underbart! Och man kan aldrig få för mycket färgprakt. Som någon slags kurbitser, långt från Dalarna, blommorna behöver inte föreställa någon speciell art, men de finns överallt och utplånar tomrummet.

Hemlandet inspirerar fortfarande

Catalina Estrada har alltid älskat den magiskt vackra naturen i sitt hemland och starka färger och det är en kärlek som genomsyrar hela vänskapskalendern. Som citaten förkunnar: "På något sätt är glädjen smittsam liksom entusiasmen och kärleken." Det sammanfattar Estradas konst på ett bra sätt. Glädje som smittar av sig och sprider sig, snabbare än en epidemi!

I sagans land - Andra boken - Mer okända sagor i uppföljaren

I sagans land : älskade klassiska folksagor och äventyr tecknade och berättade av Peter Madsen
Översättning: Lena Ollmark
ISBN: 9789155262174
Bokförlaget Semic

I den hyllade, sagolika första delen av Peter Madsens sagosamling "I sagans land" tolkade han några av de mest kända och även de allra roligaste sagorna - som "Snövit", "Askungen", "Pannkakan" och "De tre bockarna Bruse".

Nu är det dags att återigen ge sig in i sagans värld med en ny "äventyrsbok" med text och illustrationer av Peter Madsen.

Törnrosa först ut i sagosamlingen

Mest kända sagocelebriteter i denna volym är Törnrosa och Rödluvan. En av de vackraste bilderna i boken är den där den blommande häcken kring Törnrosas slott magiskt delar på sig.

Eftersom många av de stora sagokändisarna blev avklarade redan i förra volymen är denna "uppföljare" på många sätt starkare, eftersom mindre kända sagofigurer kan tolkas friare (och om du tar fram boken för högläsning för barn, slipper du kommentarer som att det är fel färg på Askungens hår!)

"Pojken som ville bli rädd" är rolig för äldre läsare, däremot lämpar den sig inte lika bra för små barn eller folk med ormskräck. "Fiskaren och hans fru" är också en rolig fabel för både äldre och yngre läsare, där fiskarens fru till slut önskar för mycket och mister hela stycket. Som kung, kejsare och påve hade hon fina palats, guld och ädelstenar - när hon vill upp ett pinnhål till i hierarkin och önskar att bli gud, blir hon av med alla rikedomar och plötsligt är fiskaren och hans fru tillbaka i samma lilla fiskekoja som de hade när historien började.

Mästerkatten - en tuff prinsessa i stövlar!

Den roligaste sagan för barn är "Mästerkatten", de tycker om katten i sina fina stövlar, och det är roligt att det är en till katt förtrollad prinsessa som gör allt jobbet - hon fixar snygga kläder, överlistar en ond trollkarl i en duell och hon förvandlar en mjölnarpojke till Markisen av Carabas (en påhittad titel) och gifter sig med honom.

I "Prinsessan på glasberget" får vi träffa en annan typ av prinsessa. När hon blivit trött på de tråkiga friarna sätter hon sig på ett magiskt glasberg, och så får hon till sist en friare som hon själv vill ha. Slutet på historien är att hon själv letar upp honom, som ett omvänt slut på "Askungen" (där prinsen letade bland alla flickor i riket).

Fiolen som alla måste dansa till

Sagan om den fiolspelande Rangel-Erik är som en variant på gamla sägner om djävulen som kommer med fiolen och lockar folk att dansa ihjäl sig. Men historien om Erik är mer humoristisk, och Erik försöker bara rädda sitt eget liv när han spelar.

"Följeslagaren" har en sensmoral som är vanlig i gamla folksagor - det lönar sig att vara snäll och hjälpsam och att ha förmåga till empati. Men här hjälper det till och med att känna medlidande med någon som redan är död. Följeslagaren räddar livet på huvudpersonen mer än en gång.

Peter Madsen är i Sverige tidigare känd för sina bidrag till sagosamlingen "Bland Tomtar och Troll", den tecknade serien "Valhall" och bilderböckerna om Truls och Trulsa i "Trollskogen".

Sagolikt sagorikt

"I sagans land" är två lyxiga och lätthanterliga volymer, bilderna är levande, rörliga och fulla av spänning och humor, och många av historierna blir snabbt högläsningsfavoriter. "I sagans land" bjuder på ett spännande möte med "originalsagor" som underhållit människor kring lägereldar och tända ljus och fotogenlampor och kanske ficklampor under många generationer.

Om fiskarfrun hade önskat klokt hade hon önskat att bli sagoberättare! Kan man en massa berättelser är man alltid rik, man kan ge bort dem och samtidigt ha dem kvar. Sagolikt sagorikt!

I sagans land - Första boken - som Bland Tomtar och Troll i deluxe version!

Peter Madsen
I sagans land - Klassiska folksagor och äventyr tecknade och berättade av Peter Madsen
Illustrationer: Peter Madsen
ISBN: 9789155262167
Bokförlaget Semic

I dag finns massor av "remakes" och omtolkningar av sagor, ofta ironiska eller med ombytta roller, som till exempel "Wicked", "The Confessions of an Ugly Stepsister" och "Maleficent".

Missförstådda onda karaktärer kräver upprättelse

I "Wicked" visar sig den gröna onda häxan vara snäll och missförstådd, i "Maleficent" visar sig den onda fen, känd från "Törnrosa", vara snäll och missförstådd och i "The Confessions of an Ugly Stepsister" visar sig den fula styvsystern, känd från "Askungen", vara snäll och missförstådd.
(Man kan förstå att Star Wars teamet gjorde en "prequel" trilogi till den ursprungliga succétrilogin, där det visar sig att den onde Darth Vader egentligen var snäll och missförstådd).

Alla ska de ha upprättelse, eftersom de känner sig kränkta över hur "originalsagan" behandlade dem.

Men om man inte känner till originalen, hur ska man då "uppskatta" de ironiska omskrivningarna eller de moderna "revisionist fairy tales" som florerar idag?

Folksagor i de luxe utförande

I boken "I sagans land" av Peter Madsen får vi möta originalen - i den mån det finns original av folksagor - och det hela är som en stor volym av "Bland Tomtar och Troll" i deluxe utförande.

Peter Madsens efterord diskuterar också sagornas ursprung och vilka varianter av dem han varit inspirerad av när han skapat sina sagor. Syftet är ju att boken ska bli så rolig, vacker och dramatisk som möjligt, visuellt njutbar och utan en massa tråkiga och långrandiga upprepningar.

Pannkaka på vift

Däremot finns här roliga upprepningar, som i sagan om "Pannkakan", som hela tiden bygger på samma ramsa ... Samma modell med skojiga upprepningar finns i "Guldgåsen", där fler och fler personer hakar på efter guldgåsen och inte kan släppa den ... Den här typen av sagor med inbyggda ramsor och massor av humor går särskilt bra hem hos de yngsta läsarna eller lyssnarna, de förmedlar en sprudlande språkglädje och uppfinningsrikedom. En kort saga med roliga upprepningar är också sagan "De tre bockarna Bruse" - lätt för de minsta att lyssna på som högläsning (det är också kul att göra rösterna till de olika bockarna!), lära att lära sig utantill och ganska lätt att sedan läsa själv ...

Två prinsessor är det mest skrämmande

Gott om humor finns det även i sagan om "Den flygande grytan" (som tar befallningen att fara åt helvete mycket bokstavligt) och i sagan om "Lillekort". Lillekort har lovat att ropa på sin bror bara i nödfall, och han lyckas klara det mesta själv: först ett hiskeligt stort monster och sedan ett ännu större och farligare monster. Men när två prinsessor vill gifta sig med Lillekort ropar han på hjälp, två tjejer som slåss om honom är mer än vad han klarar av!

Peter Madsen kommenterar i sitt efterord att man kan jämföra folksagan om "Lillekort" med de två tusen år gamla indiska berättelserna i "Ramayana", där vi också stöter på ett månghövdat väsen - demonkungen Ravana.

Grekisk myt i nordisk folksagotappning

Folksagan "Östan om solen, västan om månen" handlar om en hjältinna som gift sig med en isbjörnsprins. När hon avslöjar isbjörnens rätta identitet som sovande prins, genom att spilla talg på honom och väcka honom, påminner det om den gamla grekiska myten om Amor och Psyche. Psyche råkade bränna Amor genom att spilla olja från sin lampa och väcka honom och sedan förlorade hon honom och fick arbeta hårt för att få honom tillbaka.

Allt är som en metafor för kärlekens vedermödor, som om sagan säger att man får ingenting utan att arbeta för det, och hjältinnan får verkligen jobba för att rädda sin isbjörnsprins. Annars kan man ju också se det hela som en sensmoral för att det är dags att uppfinna en ficklampa.

De mest kända sagorna som finns med i sagosamlingen är "Snövit", "Askungen" och "Hans och Greta".

Tål barnen Rödluvan och vargen?

"Rödluvan" kommer först i nästa sagovolym. Liksom "Törnrosa". Jag har hört folk såga sagan om Rödluvan, eftersom mamman i sagan skickar ut Rödluvan i skogen trots att hon vet att skogen är farlig och att det finns en varg där. Så gör inte en bra förälder! Det är nya tider nu för tiden, curlingföräldrarnas tidevarv. Barn ska skyddas från "allt", och "allt" inkluderar till och med sagor.

En stor del av budskapet i sagorna är att barnen förr eller senare måste klara sig själva och att världen runtomkring ofta är farlig. Man måste jobba länge för att få det man vill ha. Och man måste vara god, listig, smart, modig, uthållig eller hjälpsam för att kunna klara sig. Föräldrarna skyddar inte flickan i "Östan om solen, västan om månen", deras råd är inte ens bra, och hon får själv arbeta för att få sitt lyckliga slut. En kombination av mod och uthållighet ger henne till slut vad hon vill ha.

500 varianter av samma saga

I sagan "Lillekort" har ge-sig-ut-i-världen-temat humoristiskt dragits till sin spets: Lillekort och hans tvillingbror lämnar hemmet samma dag som de föds och promenerar glatt ut för att söka sig äventyr och hittar även på sina egna namn!

En av de berättelser som det finns flest versioner av är "Askungen". Det lär finnas över 500 versioner bara i Europa!

Prinsessan som svalde ett glaspiano - Högklassig, verklighetsbaserad saga med surrealistiska undertoner

Prinsessan Alexandra och katten Preussen!

Nina Hampusson
Prinsessan som svalde ett glaspiano
Illustrationer: Joanna Grubbström
ISBN: 9789174691757
Ordalaget Bokförlag

Det vimlar av prinsessor idag, speciellt kring juletid. Vill man lägga vantarna på en kvalitetsprinsessa bör man välja Prinsessan som svalde ett glaspiano från det lilla förlaget Ordalaget Bokförlag. Både historien och illustrationerna är något alldeles extra. Liksom den sanna historien bakom.

Barn äter det mesta

Boken är rekommenderad för 3-6 års åldern, men som det brukar vara i bilderböcker av hög kvalitet är det här egentligen en allåldersbok som kan läsas och uppfattas på många olika sätt.

Läser du Prinsessan som svalde ett glaspiano  för ett barn i den angivna målgruppen tycker de inte alls att det är konstigt att Prinsessan har svalt ett glaspiano. Barn äter som bekant det mesta (bara det inte ligger på tallriken och kallas grönsaker) och förbjudna saker slinker ner extra lätt. En bekant berättade att hon åt tapetklister i skolan bara för att fröken gång på gång sa att man absolut INTE skulle äta det farliga klistret under pysseldagen i lågstadiet. Hon hade inte ens kommit på tanken att äta klister om det inte varit för frökens förmaning !

Det förbjudna smakar bäst

På samma sätt är det vackra glaspianot i boken "off limits" - Alexandra får inte spela på det, hon får inte ens röra vid det. Pianot är förbjuden mark. Så en dag har Alexandra ätit upp pianot. Vad hade de vuxna i berättelsen egentligen förväntat sig? De hade förmanat henne att INTE röra pianot, så då är det ju självklart att det blev alldeles för frestande att äta upp det!

Alexandras bäste vän i boken är katten Preussen, en antropomorfiserad katt i brokadväst och med monokel, och han kommenterar hela tiden skeendet med träffande tvåstaviga små ord.

Pianot får inte gå sönder

Alexandra försöker att inte gå sönder och hon försöker att vara försiktig så att inte pianot som hon svalt och har inom sig går sönder ... Hon går på tvären genom korridorerna för att inte slå emot någon gammal rustning av misstag.

Men man kan inte ha roligt om man är försiktig jämt, och en dag ramlar Alexandra ner för trappan utan att gå sönder ... och då kommer hon på att hon inte alls ätit upp pianot, möjligen slickat lite på det, som ett smakprov.

Allt är frid och fröjd, Alexandra mår bra OCH hon får spela på pianot, hur högt och hur hårt hon vill!

När Alexandra blivit frisk igen förvandlas också Preussen från monokelprydd antropomorfiserad katt som går på två ben och pratar till en vanlig katt som går på alla fyra (utan monokel) och spinner prrrrr  ...

Hela sagan kan ses som absurd eller surrealistisk eller alldeles sann.

Inspirerad av en sann historia

Boken bygger verkliga händelser. Prinsessan Alexandra av Bayern trodde på fullt allvar att hon hade
svalt ett glaspiano, som när som helst kunde gå sönder och hon med det. Men när man tänker på saken så är det en träffande liknelse, ibland när saker inte går som man vill att de ska gå, kan det kännas som om man svalt ett glaspiano. Det är en liknelse som inte går över huvudet på barnen. Precis som att andra dagar, när man tycker att allt går bra, känns det som om man är full av glada, pirriga bubblor. Och inte för inte kallas det "att ha fjärilar i magen" när man är nervös. (Är man väldigt nervös känns det snarare som om dinosaurier ätit upp de små fjärilarna).

En finurlig berättelse

Det är en rolig och finurlig berättelse som är uppfinningsrikt och påhittigt illustrerad. Bilderna i sig är konstverk uppbyggda av olikartade fragment och påminner om collage. Vissa delar är tecknade medan andra är tagna från fotografiska bilder.  Det påminner på något sätt om Slottet Godmorgonsol där Lilla Spöket Laban huserar, och där vad som helst kan hända, och man får samma känsla här. Vem vet om porträtten pratar och rustningarna rasslar omkring, när ingen är där och kollar?

Alexandras klänning är otroligt snyggt gjord i lila taft, så att det känns som riktigt tyg. Verkliga statyer är också inklippta i bilderna, liksom intressanta porträtt ... På ett par ställen i boken finns bilder av den verkliga Alexandra och alla personerna på målningarna är kvinnor (och de är t.o.m. påklädda! ta det, Louvren!), läkaren som ger Alexandra råd är en kvinna (och färgad) och suffragettledaren Emily Pankhurst skymtar förbi - hennes ansikte finns på kungafamiljens medalj.

Pianoinspirerade golv och charmig katt

Något som är snyggt och tematiskt smart är de svart- och vitrandiga golven som påminner om pianotangenter och som ger extra perspektiv in i bilden. Schackrutiga golv som går bort mot oändligheten var faktiskt mode förr i tiden, med rutor som blev mindre och mindre,och tekniken med rutorna gjorde att rummen såg extra stora ut. De pianorandiga golven ger också något alldeles extra till bilderna.  

Man har väldigt kul när man läser Prinsessan som svalde ett glaspiano. Och är man kattälskare faller man pladask för katten Preussen, som är som en korsning mellan den kavata Mästerkatten och den luriga Cheshire katten.

Lasse Dahlqvists låtskatt i vacker nytolkning

Lasse Dahlquist i våra hjärtan

Lasse Dahlquist har skrivit så många hits att han själv skulle kunna fylla en hel allsångssommar. Har det förresten någonsin funnits en allsångssommar utan Lasse Dahlquist låtar? Det är svårt att tänka sig det!

Gå upp och pröva dina vingar, Kalle på spången, Lite grann från ovan, De´ä´dans på Brännö brygga, Stuvarevalsen, Vi klarar oss nog ändå ....

Lasse Dahlqvist har skrivit över 600 låtar.

De lärde må tvista om vem som är mest Göteborg, Lasse Dahlquist eller Håkan Hellström. Men Lasse Dahlqvist skrev i alla fall superhiten Välkommen till Göteborg innan Håkan ens var påtänkt. (Känn ingen sorg för det, Håkan).

Lasse Dahlquist – i våra hjärtan är den senaste skivan från Göteborg Wind Orchestra och här tolkar orkestern med gäster Lasse Dahlquists musik. Skivan har framkommit som ett samarbete mellan GWO, Vänföreningen GWO och Lasse Dahlquist-sällskapet.

Stefan Ljungqvist är en känd och folkkär göteborgare som under sin karriär obehindrat växlat mellan opera, visa, revy, musikal, TV och film. Han är också en framstående tolkare av Lasse Dahlquist och han, liksom GWO, har ett Lasse Dahlquist-stipendium i bagaget.

Lasse Dahlquist skrev flera hits och kända filmmelodier till vännen och kollegan Edvard Persson, och dessa framförs på den nya plattan med bravur av den skånske folkkäre trubaduren Hasse  ”Kvinnaböske” Andersson, som har helt rätt pondus, röst och dialekt för att tolka Lasse Dahlquists Edvard Persson låtar. Medverkar på plattan gör även Kören Flottans Män och Brunnsbo Musikklasser.

Lasse Dahlquist var och är en Sveriges mest folkkära artister och låtskrivare.

Hans visor har ger också träffsäkra musikaliska bilder av sin tid. Man har en bild av det inspirerade musikaliska geniet, men många stora hits och oförglömliga låtar var beställningsjobb, bland annat till filmer.

Gå upp och pröva dina vingar (som ingen allsångssommar kan vara utan) skrevs till exempel till
filmen Örnungar - i filmen framför Lasse Dahlquist och det unga stjärnskottet Alice Babs låten tillsammans. Medverkar på en vers gör även den då populäre barnskådespelaren "Kajan" Hjelm, när det sjungs om att åldern inte spelar någon roll, för "vi har ej satt några gränser". Örnungar är svensk filmhistorias första och hitintills enda film som handlar om segelflygning. Alice Babs genomförde själv alla sina stunts och all segelflygning i filmen. Örnungar räknas också som Lasse Dahlqvists bästa och mest framgångsrika filmroll - även om det knappast slog gnistor mellan honom och den mycket yngre Alice Babs, som då var nygift och Alice Babs man stod svartsjukt och blängde på Lasse under filminspelningen, speciellt under slutscenens filmkyss.

Lasses Dahlquists och Edvard Perssons vägar korsades förmodligen för första gången i folkparkerna i början av 1930-talet. Edvard hade redan sjungit in flera Lasse Dahlquist låtar och Lasse Dahlquist blev något av "kunlig hovleverantör" till den store stjärnan från Skåne. Det är Lasse Dahlquist som skrivit många av Edvard Persson filmernas mest älskade örhängen, som till exempel Kalle på Spången, Lite grann från ovan, En sjöman till häst och Vi klarar oss nog ändå.

Det känns rätt och tryggt att låta Hasse Andersson med sin gemytliga skånska stämma och pondus nytolka dessa klassiker. Man ser det så där lite lagom från ovan.


På samma sätt passar Stefan Ljungqvist utmärkt som sångare till de flesta av Lasse Dahlquists andra stora hits, eftersom det är låtar som man förknippar med Göteborg. På samma självklara sätt som man förknippar  både Stefan och Lasse med Göteborg. Dialekten gör sitt till helheten och gemytet.

Lasse Dahlquist debuterade 1932 i filmen Muntra Musikanter, men en av Lasses viktigaste filmer är Gamla Masthuggspojkar, eftersom den är svensk films första riktiga göteborgsskildring. Lasse medverkad som skådepspelare i åtta spelfilmer och skrev musik till många, många fler.

Den här nya plattan börjar inte bara med att säga Välkommen till Göteborg - den säger även Välkommen till Lasse Dahlquists underbara låtskatt!

De här vältolkade och snyggt arrangerade nytolkningarna kan visa upp Lasse Dahlquists musikgeni för nya generationer!

Samtidigt är det också en fin julklapp till de redan frälsta, som inte vill vänta till sommaren med att sjunga allsång till Lasse Dahlquists medryckande, muntra, musikaliska takter!

Den viktiga barnmusiken - Jojjes klassiska barnvisor i symfonisk tappning

Jojjes klassiska barnvisor
- Knasigt, coolt och snillrikt på grammisnominerad skiva

Bra barnmusik växer inte på träd. Inte ens på Kalles klätterträd. Vill man att det ska bli barnmusiksommar så får någon ta och sätta fart ... Och vad passar väl bättre än att ge ut Jojje Wadenius klassiker i nytt arrangemang och med storslagen uppbackning av Göteborgs Symfoniker.

Jojjes klassiska barnvisor, utgiven på Nilento Records, är nu mycket glädjande grammisnominerad i kategorin Årets Barnalbum 2016. Medverkar på albumet gör: Jojje Wadenius, Trio X och Göteborgs Symfoniker med dirigent Christoffer Nobin, och arrangemangen är av Martin Östergren.

Många av Jojjes stora favoriter har texter av barnboksnestorn Barbro Lindgren, men här finns även Jojje-barnvisor med text av Kenneth Gärdestad, Olle Landström och James Hollingworth. Här samsas det speciella med det vardagliga. Det knasiga och det finstämda. Balladliknande melodier och låtar med fullt ös på alla cylindrar. "Åka bil" kan man kolla in på Youtube (och bli sugen på att köpa resten av skivan). Moderna klassiker som "Jag vill ha en hund, en blå" och "Mitt lilla barn" och "Goda’ goda’" fortsätter hitta lyssnare i nya generationer. Lugnare musik varvas med lite jazzigare upptempolåtar, det finns ingen speciell genre för barnmusik egentligen, det är bara det att den ska få vara bra.
Det finns så stor variation inom barnlitteraturen idag (både den svenska och den importerade) men när det gäller barnmusiken blir det oftast så att barn får nöja sig med det kommersiella utbudet och de fastnar ofta för att kolla in Melodifestivalen på SVT play gång på gång.

"Barn tar ju till sig det som blir serverat. Om man skär ner på musiken i skolorna och inte har lärare som kan traktera instrument, då blir det bara det kommersiella utbudet som finns kvar och det är lite synd, eftersom det ofta är ganska enkelspårigt. Därför är det också viktigt för mig att det jag skriver i huvudsak spelas av riktiga musiker, så att alla nyanser finns med i det som presenteras," är Jojje Wadenius egen kommentar till det lite ensidiga musikutbudet i Sverige (och det gäller inte bara barnmusiken) och det är mycket glädjande att se och höra Jojje Wadenius musik spelas av "riktiga musiker" - med råge!

Dessutom brukar Martin Östergren alltid göra bra och spännande arrangemang (och inte bra när det gäller barnmusik!). Det är fallet även på den här plattan.

Jojje Wadenius brukar börja med texten när han jobbar fram sina musikaliska mästerverk och det har gett en stor variation bland hans låtar och dess olika stämningar.

Ett favoritsamarbete är det med Barbro Lindgren - mötet mellan Jojje och Barbro har verkligen gett mycket för den svenska visskatten! 

"Barbro har betytt väldigt mycket ... Framför allt så var det ju Barbros texter som inspirerade mig till musiken på "Goda’ goda’", och det är jag väldigt tacksam för. Barbro är hur skön som helst och mycket lätt att jobba med - allt är OK med henne!" är Jojje Wadenius egna ord om den svenska barnlitteraturens "grand old lady".

"Kalles klätterträd", "Mitt lilla barn", "Min mask" och "Jag är det fulaste som finns" ... Jojje Wadenius har gett den svenska musikskatten så många efterfrågade och älskade låtar.

Det är otroligt pampigt att höra Jojje Wadenius musik framföras av Göteborgs Symfoniker. Det är imponerade att höra dem på plats, men stämningen fångas också fint på skivan. Hoppas att det kommer att bli fler samarbeten i de här stilen i framtiden!

Mata Hari och romanen Spionen - Snart 100 år sedan hennes död år 1917

Mata Hari - egentligen hette hon Margaretha Zelle.

Paulo Coelho
Spionen
Översättning: Ulla Meyer Gabrielsson
ISBN:9789170284878
Förlag: Bazar Förlag

Slå upp ordet "femme fatale" och du får upp en bild på Mata Hari. Bokstavligen, om du använder wikipedia.

Den exotiska spionen Mata Hari hette egentligen Margaretha Zelle och var från Nederländerna. 2017 är det 100 år sedan hon avrättades för spionage i Frankrike. Som sin sista teatraliska gest blåste hon iväg en kyss mot exekutionspatrullen. Det var år 1917 och Första världskriget kallades för Det stora kriget.

En mycket framgångsrik Greta Garbo film, som hade premiär 14 år senare, utmålade Mata Hari som en sfinxliknande femme fatale, en dominatrixliknande kvinna som höll ett krigshärjat Europa i ett järngrepp. Man kan också se Garbos Mata Hari som en amerikansk bild av den mörka, farliga, exotiska kvinnan som ligger långt ifrån det amerikanska helylleidealet. Det spelar ingen roll om man talar om Mata Hari eller Greta Garbo (båda namnen var förresten tagna) det handlar om farliga kvinnor som både lockar och är en smula skrämmande.


Senare tiders forskning har gett en helt annan bild av Mata Hari: en kvinna som tvingats till stora uppoffringar, en exotisk dansös som under det första världskriget var den minst effektiva spion man kan tänka sig och vars avrättning var en PR-kupp från den franska regeringen. De hade inte alls fångat någon farlig superspion, bara en singelmamma som gjorde vad som helst för att få in lite pengar för att försörja sig själv och sin lilla dotter.

Ex-mannen var en skitstövel som misshandlade henne, gav henne avsmak för sex för resten av livet, smittade henne med syfilis och slutligen vägrade betala underhåll. Till och med hans egen familj tyckte han betedde sig svinaktigt. I en värld där få respektabla yrken stod öppna för kvinnor var Margarethas valmöjligheter begränsade. Hon ville väldigt gärna ha vårdnaden om sin dotter och ville kunna försörja hennes själv. Långt innan dagens trend med att "återuppfinna sig själv" gjorde Margaretha Zelle just detta: hon återuppfann sig själv, hävdade att hon hade ett exotiskt, asiatiskt ursprung och antog ett nytt namn och en ny identitet: Mata Hari. Mata Hari är indonesiska för "dagens öga", alltså solen. Margareta Zelle kom till Indonesien som nygift tjugoåring, när hon återvände till Europa gjorde hon om sin identitet.

I och med 100 års jubileet av Mata Haris avrättning har intresset för hennes historia ökat och Mata Hari firades i år i Ted Brandsens nya balett som sattes upp av The Dutch National Ballet. Att hylla Mata Hari, som är känd för sin exotiska dans, med en färgsprakande dansuppsättning, är mycket passande.  Det finns det en ny Mata Hari utställning att ta del på på Fries museum, Mata Haris hemmaplan Nederländerna. Här finns foton, brev, originaldokument och klippböcker med hennes framträdanden. Hon gjorde succé överallt, bland annat på La Scala.

Mest av allt märks Mata Hari jubileet på att hon nu har blivit bästsäljare i form av romanen The Spy (Spionen). Paulo Coelho (världens mest översatta nu levande författare) har intresserat sig för Mata Haris, som är baserad på hennes brev, och vill framställa henne som en stark feministisk kvinna som männen var rädda för, därför blev hon avrättad.

Mata Haris äkta brev visar upp en mänsklig sida av en kvinna som egentligen var ett offer för våld i hemmet och historiska omständigheter. Bilden av Mata Hari som endimensionell femme fatale och spionslampa kanske till sist kommer att tvättas bort. 100 år efter hennes död.

FILM: Fäktaren - Verklighetsbaserad historia om mod, föräldralösa barn och fäktning

Jedins återkomst!

Film för barn och film med barn är inte samma sak. Men ofta är gränsen hårfin. Som när regissören Klaus Härö är i farten. Efter "Den bästa av mödrar", som handlade om ett finskt krigsbarn som hamnade i Skåne, och "Elina - som om jag inte fanns" (baserad på på en barnbok av Kerstin Johansson) gör Klaus Härö återigen vad han gör bäst: regisserar barn.

I "Fäktaren" finns många föräldralösa eller faderslösa barn, andra världskriget är över men Estland är långt ifrån "befriat".

Ett tåg kommer lastat med hopp

Folket lever under Stalins terror, men ett tåg kommer lastat med hopp och en fadersfigur för de vilsna barnen i det ödsliga aldrig-aldrig landet. Att använda en ny karaktär som katalysator är ett gammalt beprövat dramatiskt grepp, det fungerar även i "Fäktaren". Den mystiske främlingen heter Endel Nelis (spelad av Märt Avandi) och fakta och fiktion vävs samman när man berättar om hans tid som idrottslärare i Hapsals skola.

Klaus Härö är som sagt en mästare på att regissera barn och att vara lyhörd för de små detaljerna. Som grund finns ett finstämt och lågmält manus av Anna Häinemaa.

Filmen är som bäst just när den är lågmäld och handlar om barnen och hur de reagerar på att någon verkligen ser dem och ger dem något spännande att göra.

I bakgrunden finns gamla motsättningar och politiska intriger som går långt tillbaka i tiden och en tyst, underförstådd, platonsk kärlekshistoria, men inget av allt det där är huvudtema i "Fäktaren".

Avslutande tävlingsmoment höjer spänningen

Filmens klimax och avslutande moment är en fäktningstävling i Leningrad mellan skolor från hela Sovjetunionen och eleverna från ett lantligt område i Estland borde inte ha en chans. Endel Nelis borde heller inte åka dit med barnen, han borde undvika Leningrad och han borde undvika att han och hans elever utmärker sig som alldeles för bra. Men han gör det ändå. För barnens skull.

Att avsluta en film med en tävling är ett gammalt beprövat grepp för att få upp spänningen i den tredje akten, det har fungerat i gamla sportfilmer och high school filmer, så väl som i den moderna Oscarsbelönade filmen "Silver Linings Playbook" (som avslutas med en danstävling) och det fungerar även här.

Filmen är inte någon barnfilm per se, men glädjande nog är den barntillåten.

Endel Nelis levde tills 1993 och hans fäktningsskola är fortfarande verksam än idag.

Filmen spelades in på plats i Estland och blev bland annat nominerad till en Golden Globe för bästa icke-engelskspråkiga film.

Minoriteterna som glömdes bort

Det brukar heta att "vinnaren skriver historien" och andra världskriget och efterkrigstiden brukar ofta filmatiseras ur vinnarnas perspektiv. Ryskspråkiga filmer som framställer ryssarna som "befriare" är helt historiskt inkorrekta, folk flydde för sina liv för att hinna undan när den sovjetiska armén gick fram och ändå bombade ryssarna flyktingströmmar som bestod av kvinnor, barn och skadade civilister. Det här är händelser som frekvent har ignorerats, liksom att det ofta saknas berättelser som skildrar andra världskriget ur minoritetsländernas synvinkel, speciellt de länder som "förlorade" efter krigets slut, länder som i praktiken ockuperades och fick utstå decennier av pennalism och förtryck. Utan att ha någon allierad armé att se fram emot som "befriare".

"Fäktaren" belyser just en sådan historia som brukar ignoreras, och kanske är det den finlandssvenska bakgrunden som gör regissören så lyhörd, det är svårt att tänka sig en svensk regissör fånga upp stämningarna lika bra (Finlands folk led betydligt mer än Sveriges, både under och efter andra världskriget). Det är lätt att se hur betydelsefull Härö anses vara i Finland. Fyra av Härös filmer har utsetts som Finlands bidrag till Oscarsgalans kategori Bästa icke-engelskspråkiga film: "Elina - som om jag inte fanns" (2003), "Den bästa av mödrar"(2005), "Post till pastor Jakob" (2009) och "Fäktaren" (2015).

Ögongodis och melankolisk musik

Rent visuellt är filmen ögongodis: drömlika tagningar där en smutsig estländsk by framstår som vacker genom Tumo Hurtris foto, tidskänslan är äkta när Endel vandrar genom snön som snabbt blandas med skiten i byn. Som en metafor för att inget är rent i det Sovjetockuperade landet, allt har smutsats ner av förtryckarna, inte ens snön ligger vit och den melankoliska musiken understyrker känslan av övergivenhet - hit kommer ingen tomte och ingen räddare. Det är också en stor fördel för autenticiteten att folk pratar de språk som de verkligen pratar i området, till skillnad från de många "andra världskriget filmer" där alla pratar engelska överallt, var man än befinner sig.

Vilka barn är värda att satsa på? 

Moralfrågorna bubblar under ytan, medan rektorn säger att ”Fäktning är inget lämpligt intresse för arbetaren” (Sovjetunionen är på sitt sätt byggt på ett klassamhälle) och kritiserar Endel för den energi han lägger på "bonniga barn från landet", motsägs detta uttalande av att KGB-män applåderar och stöttar en Moskvabördig barnfäktare från liknande bakgrund - då är det okej, men inte om de är från Estland, för dessa barn är ju förutbestämt "underlägsna". Nazisternas sätt att resonera känns igen även här, för vissa är ju mer jämlika än andra och Stalins kommunistiska hantlangare bestämmer vem som är mest jämlik.

Fäktningen blir till syvende och sist till en symbol för människornas motståndskraft mot det statliga förtrycket. Endel blir filmens Obi-Wan Kenobi, den riddare som behövs för att ge barnen hopp.

Regi: Klaus Härö
Originaltitel: Miekkailija
Medverkande: Märt Avandi, Ursula Ratasepp, Hendrik Toompere, Liisa Koppel, Lembit Ulfsak m.fl.
Finland/Estland/Tyskland, 2015
Studio S Entertainment

FILM: Pojken och världen - Brasiliansk Oscarsnominerad barnfilm för vuxna

Pojken och världen - Vacker landsbygd medan urbaniseringen ger massor av sopberg.

"Pojken och världen" är "barnfilm för vuxna" - en film som ser världen ur ett barnperspektiv och utspelar sig i ett obestämt fantasiland någonstans i Sydamerika. Filmen är Alê Abreus andra långfilm. De färgglada animationerna för tankarna till dels hur små barn brukar rita (med streckgubbar och streck-gräs i olika färger), dels stora konstnärer som Joan Miró och Georges Braque. Filmen tog storslam på Annecy International Animated Film Festival, världens främsta festival för animerad film, nominerades till en Oscar 2016 för bästa animerade film och har prisbelönats på över 40 festivaler runt om i världen.

Dialogen är på fantasispråk och behöver alltså inte dubbas eller textas i olika länder. Figurerna talar samma internationella språk som pingvinen Pingu. Det är alltså inte vad som sägs som är det viktigaste utan hur det sägs.

Handlingen kretsar kring Cacu, en liten pojke som bor med sina föräldrar i ett hus där regnskogen börjar. Pojken saknar sin pappa som försvinner med ett tuffande tåg, som påminner om larven som röker på i "Alice i Underlandet". I flashbacks får vi se saker som de gjorde tillsammans och pojken sparar minnen i en burk, som han gräver ner under en sten. Det är vackert, men långa flashbacks och drömsekvenser får små barn att skruva på sig och undra när det ska hända någonting.  

Men "Pojken och världen" är inte en händelsedriven film, det är en emotionellt driven film som handlar om olika sinnesstämningar. Ramhandlingen är att pojken letar efter sin pappa, som åkt till stan för att hitta jobb, men de finaste miljöerna är fantasivärldar eller emotionella världar. En färgstark karneval, som efter hand överskuggas av mörka moln från en modern värld där reklamskyltar flyttar in. Globaliseringen och urbaniseringen ödelägger landsbygden och effekterna av att ta tåget till stan är långt ifrån positiva. Här är ett "Söder om landsvägen" budskap i stil med "bättre en bra bonde än en dålig advokat": landsbygden måste få leva, alla kan inte dras in i städerna, vare sig de vill eller inte, landsbygden och naturen kan inte exploateras i det oändliga. Medan naturbilderna är vackra och fulla av färgglada växter och djur, är de urbana bilderna fulla av sopberg och miljöförstöring i gråbrun färgskala.

"Pojken och världen" är ofta som en välgjord barnbok, konstnärligt fritt illustrerad. En sådan importerad kvalitetsbilderbok utan dialog eller förklarande text, där man sitter och bläddrar, tittar på bilderna och fantiserar om vad som egentligen händer. Man kan hitta nya detaljer hela tiden. Men eftersom detta är en film får man inte bläddra i egen takt, för en del betraktare kan bläddrandet gå lite väl sävligt, medan andra kanske vill frysa bilden för att bli kvar i en viss stämning. Det här är ingen lättläst historia (för att fortsätta bokmetaforen). I staden finns både det som lockar och det som hotar. Bilderna sköljer över betraktaren i en strid flod. 

Färgerna berättar sin egen historia. Det fridfulla landet skildras ljust och luftigt med stora ljusa ytor och harmoniskt utspridda färgklickar medan staden är ett mörkt gytter, där varenda yta redan är full och ska fyllas ännu mer.

I storstaden paraderar arméer som känns hotfulla, det finns svävande öar för välbeställda människor. Massor av folk sliter på plantagerna och i textilfabrikerna, i staden bjuds produkterna ut i vräkiga skyltfönster.

Motsättningen mellan landet och staden kan också ses som symbolisk i en strid mellan en färgglad fågel av obestämd art och en mörk örnliknande fågel. Fotografier av skövling och miljöförstöring klipps in i filmen, vi befinner oss i Sydamerika, men vi rör oss också i en fantasivärld. Kanske finns allt bara i pojkens huvud, en tänk-om-värld. Det innebär att barnet, liksom i "Alice i Underlandet" (där allt var Alices egen dröm), slutligen har kontroll och inte står maktlös inför morgondagen. Det gäller bara att vakna först.

Och den rökande larven som ser ut som ett tåg tuffar vidare till någon annans historia och någon annans fantasi.


Regi: Alê Abreu

Originaltitel: O Menino e o Mundo

Brasilien, 2014

Njuta films

FILM: Central Intelligence - O-rolig komedi utan central intelligens

Central Intelligence är en film där intelligensen absolut inte är central. Den är inte ens perifer.

Kort sammanfattning av handlingen: "Bob var en gång klassens största mobboffer men har idag blivit en livsfarlig CIA-agent. I samband med en återförening på hans gamla gymnasieskola rekryterar han skoltidens coolaste snubbe, numera en revisor som mest längtar tillbaka till sina glansdagar. Hans oberäknelige nya partner tar honom från den trygga kontorstillvaron till en värld full av skottlossningar, svek och spionage – en värld där de både riskerar att dödas på fler sätt än vad till och med han kan räkna till."

Komedi måste inte vara smart, men den behöver åtminstone vara rolig på något plan, actionkomedi behöver inte vara rolig ofta, men då ska komedin varvas med action.

Här finns det ingen komedi att varva action med och vad som är värre: det blir i stort sett ingen action.

Halva filmen är en lång och seg startsträcka (vilket är ovanligt i en amerikansk actionkomedi, felet brukar snarare vara att de inte försöker etablera sina karaktärer. Här etableras karaktärerna som sagt i en halv film och tjugo år tillbaka i tiden, utan att man vare sig lär känna dem eller känna för dem.

Det är mästerligt hur man lyckas vara så genomusel så länge. The Rock brukar i alla fall kunna leverera action och Kevin Hart kan vara rolig och ÄR mycket roligare när han bara babblar på som sig själv. Utan manus. Han är också roligare som vit kanin i Husdjurens hemliga liv.

Filmen har också genomgående homofobiska tendenser vilket gör den ännu o-roligare. Dessutom skojas det om gamla filmer, typ Sixteen Candles och Road House och skämten hade förmodligen inte varit roligare om man sett filmerna. The Rock - här kallad Ben Stone - säger att han alltid drömt om att vara Molly Ringwald. Skådespelarna pausar för att låta publiken skratta ... och det hörs inget skratt. Det är som en dålig revy med underpresterade skådisar, och precis när man tror att det inte kan bli sämre, gräver de ner sig ytterligare en bit.

Det roligaste skämtet är om en grävling (det säger allt om filmen) och på slutet går de två på sin high school reunion tillsammans. Vilket hela filmen verkar varit ett upplägg för. Ett antiklimax efter en lång, lång, lång film som hela tiden varit ett antiklimax. En actionkomedi utan komedi och med förvånansvärt små smulor av action.

Vad Amy Ryan och Aaron Paul gör i den här soppan ser de själva ut att undra.



Regi: Regi: Rawson Marshall Thurber, USA, 2016

Titel: Central Intelligence

Medverkande: Dwayne "The Rock" Johnson, Kevin Hart, Amy Ryan, Aaron Paul, Danielle Nicolet, Jason Bateman, Ryan Hansen, Tim Griffin, Timothy John Smith m.fl.

USA, 2016

Universal Sony Pictures Home Entertainment