måndag 19 november 2018

FILM: The Front Runner - Hugh Jackman visar klorna i politiskt drama



Regi: Jason Reitman
TitelThe Front Runner
Manus: Matt Bai, Jason Reitman, Jay Carson
Baserad på: All the Truth Is Out: The Week Politics Went Tabloid av Matt Bai
Medverkande: Hugh Jackman, Vera Farmiga, J. K. Simmons, Alfred Molina m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Sony

Vad är "nyheter"? Det där är en debatt som gått varm sedan Donald Trump blev vald till USAs president. Journalister, som täcker amerikansk politik, har tvingats skriva om de fyra S:en sedan dess: skandaler, sex, skvaller och stupiditet. Även om journalisterna själva anser att detta inte är nyheter. Även om journalisterna själva anser att det egentligen är under deras värdighet att rapportera om sådant. För det gäller ju USAs president. Och man måste skriva allt, in i minsta detalj, om de högt uppsatta politikerna. Eller?

Nu verkar det ju inte som om presidenten själv bryr sig om vad någon skriver om honom, han ställer till med hur många skandaler som helst med glatt humör, och hans fans bryr sig inte heller om skandalerna, Trump kommunicerar med dem direkt på twitter. Enligt den moderna modellen: "Cut out the middle man". Media har blivit överflödigt för att nå ut till fansen. Eller köparna. Eller väljarna. Eller vad du nu vill kalla "vanligt folk".

En amerikansk journalist-bekant sa moloket: " We got just the leader we deserve!" Alltså: någon som skiter i vad vi skriver om, och som dessutom drar ner oss alla i skiten.

Men hur gick det till? Hur kunde allt bli så fel?

Enligt filmen The Front Runner så började allt spåra ur under 1988 år presidentkampanj. Gary Hart var en klar och tydlig "front runner". Som sig bör för en framgångsrik amerikansk politiker under denna tid så hade han fru och barn. Men han ville inte ställa upp med privatlivet och låta familjen fotograferas. Det privata var privat, menade Gary Hart. Pressen hämnades med att avslöja att Gary Hart hade en älskarinna. Som så många amerikaner. Både inom politiken och inom pressen (och inom andra yrkesområden). Gary Harts fru verkade inte bry sig om att Hart var otrogen, älskarinnan brydde sig inte om att han var gift, Harts dotter var upptagen med sin egen flickvän, och inget av detta hade något med politiken att göra.

Media valde dock att skapa en sexskandal --- som vanligt folk inte alls brydde sig om --- och de fina tidningarna följde efter tabloiderna. Gary Hart hoppade av valkampanjen, inte för att han gjort något fel (väljarna tyckte inte det i alla fall --- han hade ju knappast medverkat till att förstöra miljön och inte heller skickat amerikanska unga soldater till att dö i ett illa motiverat krig i ett relativt okänt land långt borta) --- utan för att hans fru och hans dotter också blev trakasserade av media. Och de var inte ens "kändisar", utan bara vanligt folk ...

Bristen på privatliv är något som många kända människor beklagar sig över. Kate Winslet sa i en TV-intervju att hon förstod inte varför hon skulle vara intressant som privatperson, bara för att hon är skådespelare. Och Winslets barn förstod inte varför paparazzi, som de kallade "paps", följde efter dem överallt, till exempel när de var på utflykt till ett museum. Hur tråkiga saker som helst kan blåsas upp till "nyheter".

J.K. Rowlings son stämde en tidning för att blivit fotograferad när han hade picknick på en gräsmatta (vilket är helt normalt i Storbritannien). Bara för att man är känd författare --- eller barn till en känd författare --- innebär det inte att man automatiskt inte har rätt till något privatliv.

Vill vanligt folk verkligen veta allt? Eller vill de att folk ska få lämnas i fred, när de inte uppträder "in public"? Opinionen börjar svänga så smått --- alla har rätt till en privat sfär, även kända människor.
Pressen fick en rejäl släng av sleven i den nu bioaktuella Bohemian Rhapsody, när ett helt rum fullt av rovlystna journalister inte har en enda fråga om musiken, alla frågor handlar om Freddy Mercurys sexualitet, alla vill vara först med att outa honom som bi-eller-gay, för "The public has a right to know!". Det är uppenbart att alla inte har rätt att veta allt om alla kändisar. De behöver också bara få vara.

Jason Reitmans film The Front Runner målar upp en övertygande bild av 1988 års USA. När filmen börjar verkar senatorn Gary Hart vara det solklara valet, han kommer att bli USAs nästa president. Snygg, charmerande, intelligent, påläst, engagerad och ung. 25 år yngre än den sittande presidenten Ronald Reagan.

Gary Hart ville satsa på utbildning, att alla skulle ha tillgång till datorer (vilket belackarna tyckte var vansinne, det där var ju bara en modefluga!), miljön (något som USA praktiskt taget inte brytt sig om sedan dess) och en vettig utrikespolitik, en politik som gick ut på att hitta vänner, framför allt i Asien, istället för att bara leta fiender och starta krig och pyssla med svindyr kapprustning.

Det här gjorde Hart otroligt populär bland yngre väljare. Han var helt klart "the front runner"! Mannen som låg långt före resten av klungan ...

Men Hart var som sagt också en mycket privat man. Han ville inte ens fotograferas med fru och dotter för att pryda omslaget på People Magazine (något som verkar vara snudd på obligatoriskt för blivande presidenter). Han förstod inte hur det skulle ge honom några fördelar som politiker.

(Spola fram till Obama: alla visste allt om hans fru och hans döttrar och hans hund, och familjen såg verkligen ut som en säljande reklamfilm!)

Poängen är: Gary Hart hade rätt. Privatlivet har rätt att förbli privat. Om du är släkt med (till exempel barn till) någon som är känd, innebär det inte att du automatiskt också ska bli känd. Du har fortfarande rätt till att vara anonym. Och även kända personer, även fantastiska skådespelare som Kate Winslet, har rätt att tillbringa en dag på museet utan att bli antastad av journalister och fotografer.

Manuset till The Front Runner är skrivet av regissören Jason Reitman, den politiska rådgivaren Jay Carson och journalisten Matt Bai, vars bok All the Truth Is Out: The Week Politics Went Tabloid ligger som grund för hela filmen.

Verkliga händelser och filmsnuttar från 1988 finns med i filmen och gör att det hela ser "äkta" och autentiskt ut. Detta, och Hugh Jackmans superba rolltolkning, gör att The Front Runner lyfter över medel.

Själva filmen är ofta ganska sömnig och saknar tempo. Men, man får påminna sig, det här ska vara "vanliga människor" med vanliga liv --- de pratar inte Sorkineese.

Man är så van vid att folk i press-och-politikerdramer ska prata som i ett Aaron Sorkin manus (tänk The West Wing!) men det gör de förmodligen inte i verkligheten.

Man är så van vid att när det gäller press och politik så ska det pratas snabbt och rappt! Klassiker som till exempel The Front Page och His Girl Friday (olika filmvarianter på samma framgångsrika Broadway-pjäs) tävlade om att ha snabbast och rappast dialog i hela filmhistorien redan på 1930-talet (och dessa filmer håller fortfarande ett svårslaget tempo!)

The Front Runner försöker inte ens få upp tempot, handlingen går i sakta mak mot den oundvikliga katastrofen. Loppet som skildras är inte en sprint.

Huvudrollen i The Front Runner är så välspelad att det verkar otänkbart att inte Hugh Jackman kommer att håva in massor av prisnomineringar. Jackman har med rätta hyllats för sin rollprestation, som visar att han kan visa klorna på mer än ett sätt. Men själva filmen fick ett ljummet mottagande av pressen när den hade premiär i USA. 

Förmodligen för att pressen är van att se sig själva spela hjälterollen --- tänk The Front Page, Alla Presidentens Män, The Post, Spotlight ... (Ben Bradlee har förresten varit med i hela tre press-och-politik filmer. I The Front Runner spelas han av Alfred Molina, i The Post intas rollen av Tom Hanks och i Alla Presidentens Män porträtteras Bradlee av Jason Robards. Och Ben Bradlee Jr finns med i Spotlight,spelad av John Slattery.) Men den engelskspråkiga pressen verkar något förvirrad över att The Front Runner inte ger pressen den hjältegloria som de förväntar sig och som de är vana att få i amerikanska filmer. Eller så är alla så präglade av Aaron Sorkins The West Wing att det är svårt att se ett politiskt drama med en helt annan ton och ett helt annat tempo.

Vad vi får se i den här filmen är hur media --- som inte är folkvald --- eliminerar en front runner (som vill satsa på utbildning för alla, hållbar miljöpolitik och vettig utrikespolitik, istället för krig utomlands och kapprustning) och ser till att George Bush senior blir vald till president istället. Det vet vi ju alla vad det ledde till. Senare blev George W Bush vald. Det vet vi ju också vad det ledde till.

USAs miljöengagemang är förmodligen sämst i världen. Utrikespolitiken kan knappas kallas fredlig. Snacket om krig mot terrorism och krig mot allt möjligt (som "axes of evil") är nu vardagsmat.
Likvärdig utbildning för alla (även för ungar som inte har familjer som har pengar) ... glöm det!

Pressen började bädda, redan 1988, för att Donald Trump skulle bli president.
I alla fall enligt filmen The Front Runner.

En mer upptempo skildring av modern politik och media finns att betrakta och begrunda i den ypperliga nya TV-serien The Looming Tower. Pressen fokuserar på Monica Lewinsky skandalen (så typiskt) när det finns mycket större och mer överhängande hot och faror som de borde ha fokuserat på. Vilket de inte insåg förrän allt rasade. Bokstavligen.

Idag skriver den amerikanska pressen om en president som orsakar skandaler så gott som dagligen och som inte ens bryr sig om vad någon skriver om honom. Behovet av pressen som kommunikationskanal är också borta. 1988 öppnade den amerikanska politiska pressen en Pandoras Box och sedan dess har de gjort sig själva mer eller mindre överflödiga.

The Front Runner är inte spännande --- som sagt, detta är varken The Looming Tower eller The Front Page eller snabbkäftat Aaron Sorkin drama --- men filmen är tänkvärd, ställer många frågor utan att komma med så många svar, och Hugh Jackman är helt fenomenal --- igen. The Front Runner verkar ha gjort Hugh Jackman själv till en Front Runner --- fast i ett helt annat race än presidentvalet.

BG

fredag 16 november 2018

SCEN: The Play That Goes Wrong - Världens roligaste pjäs på Lorensbergsteatern!




Regi: Sven Melander
Titel: The Play That Goes Wrong
Manus: Henry Lewis, Jonathan Sayer och Henry Shields.
Översättning. Sven Melander
Medverkande: Andreas T Olsson, Niklas Jönsson, Cornelius Löfmark, Susanne Thorson, Sanna Persson Halapi, Robin Stegmar, Robert Rydberg, Simon "Chippen" Svensson  m.fl.
Plats. Lorensbergsteatern
Spelas: torsdag- lördag, t.o.m. 15 december

The Play That Goes Wrong. Världens roligaste pjäs! Humorns motsvarighet till Agatha Christies The Mousetrap - världens mest framgångsrika deckardrama på teaterns tiljor! The Play That Goes Wrong har fått otaliga priser och gjorde stor succé i England, där den fortfarande spelas på Londons West End. Den brittiska succén följdes upp med en ännu större succé på Broadway - alla skådespelarna från originaluppsättningen var med, och filmregissören J. J. Abrams debuterade som teaterproducent. Ännu fler priser håvades in och sedan följde otaliga uppsättningar överallt i resten av världen. 

The Play That Goes Wrong har översatts till över tjugo språk och har gjort succé i Kina, Brazilien, Indien, Sydafrika, Spanien, Grekland, Israel, Ungern, Polen, Frankrike, Italien, Island, Tyskland, Holland, Belgien, Mexiko, Argentina, Uruguay, Turkiet, Nya Zeeland, Hong Kong, Singapore, Filippinerna ...

Bästa humorn sedan Buster Keatons glansdagar!

Nu är det premiär för detta humoristiska mästerverk på svenska! För översättning och regi står ingen mindre än Sven Melander och han har verkligen lyckats fånga essensen i hur man gör ett lyckat misslyckande på scenen. Han har dessutom varsamt försvenskat denna brittiska humorpärla.

Nyckeln till pjäsens framgång ligger mångt och mycket i den fysiska komedin, så här roligt har ingenting varit sedan Buster Keatons glansdagar inom stumfilmen! Fysisk komik behöver som bekant inte översättas till olika språk, det räcker bara att mjölka situationerna för allt vad de är värda! Fortfarande räknas Buster Keatons stunts som världens farligaste (som att låta en flera ton tung vägg falla, och lita på att han skulle överleva i det lilla fönsterhålet!). Sånt tänker man på som flyktigast när kulisserna faller i The Play That Goes Wrong och med nöd och näppe undgår att krossa de stackars skådespelarna! Och vilken komisk fysisk briljans det är att hålla sig kvar på ett allt mer sluttande golv och rädda rekvisitan, samtidigt som man levererar sina repliker!

Fysisk komik med Cornelius Löfmark, Robin Stegmar och Robert Rydberg.

På jakt efter flyende hund och Duran Duran ...

Jag har aldrig förr sett folk skratta så mycket och så intensivt under en föreställning! (I ett par fall övergår skrattet till en halvtimmes skrattgråt, pausen behövs verkligen i denna pjäs, bara så att man ska hinna andas!). Jag har aldrig förr sett folk skratta så mycket och så intensivt FÖRE en föreställning! För kalabaliken börjar redan innan pjäsen (kom i god tid för att inte missa det roliga!). Två scenarbetare springer runt och jagar en försvunnen hund i publiken, och en av dem letar dessutom efter sin Duran Duran CD. Scenarbetarna försöker laga en spiselkrans som inte vill hålla sig uppe (en person i publiken tas till hjälp) och de byter ut en irriterande tavla som ramlar ner hela tiden. Den andra tavlan har ett helt annat motiv och får en helt annan mening i pjäsen!

I den här svenska versionen av The Play That Goes Wrong så är det amatörteatersällskapet Tekniska Högskolans Studentkårs Teaterförening, THST, som sätter upp kriminalpjäsen The Murder on Haversham Manor.
"Vi har översatt The Murder on Haversham Manor till Mordet på Haversham Manor", påpekar Andreas T Olsson förnumstigt i sitt hälsningsstal till publiken.
Andreas T Olsson, känd från Dramaten, spelar konstnärlig ledare och pjäsens regissör (i själva pjäsen) och han har dessutom huvudrollen som detektiven, kommissarie Carter, i Mordet på Haversham Manor.

Ghost möter The Mousetrap i riktigt fyndig deckargåta!

Ja, det blir mycket meta-kul i The Play That Goes Wrong! Skådespelarna spelar både studenter och roller i pjäsen. Vilka de är privat, bakom rollerna, skymtar till då och då. Andreas T Olsson är den konstnärlige studenten som så gärna vill ha erkännande och som så gärna vill att allt ska gå bra. Hans panikartade blick har ingenting med kommissarierollen att göra!
Robert Rydberg spelar kompisen som är något mindre engagerad och ibland glömmer sina repliker och ifrågasätter meningen med allt (mitt i handlingen), men som är helt oslagbar när det gäller fysisk komik. Cornelius Löfmark spelar skådespelar-wannabeen som smilar för mycket för publiken och ser så lycklig ut i sina roller --- även när han ska spela mördad! Vi känner alla någon sådan ... "Titta på mig! Jag är på scenen! Jag är så lycklig!" Leendet viker aldrig från hans ansikte! Det finns två kvinnliga huvudrollsinnehavare, Susanne Thorson och Sanna Persson Halapi, och de scener där de delar på samma roll är obetalbart roliga. Ljudkillen (spelad av Chippen) sätter då och då på Duran Duran istället för den dramatiska deckarmusik som han förväntas spela, enligt manus.

Liket i Biblioteket är på glid ... 

Den fiktiva kriminalpjäsen Mordet på Haversham Manor innehåller faktiskt en riktigt bra deckargåta som är lite inspirerad av den framgångsrika filmen och musikalen Ghost och mycket inspirerad av Agatha Christies The Mousetrap. Slutet rum, insnöade misstänkta, trassliga kärleksaffärer, förskingring, förgiftade drinkar, ett mystiskt testamente, en ännu mer mystisk näsduk med ett monogram på, och massor av olika motiv för mord ...

Felaktigheter framförs med klanderfri perfektion!

Så mycket går fel! T-Gul serveras istället för whiskey, Liket i Biblioteket håller på att ramla ner och krossa kärleksparet under honom, rekvisita blandas ihop eller försvinner, en medlem i teatersällskapet får agera sin roll inifrån ett golvur, hissen går sönder, hunden hittas aldrig, det hemliga testamentet försvinner på riktigt, ledtrådarna i tavlan går inte att finna och det finns aldrig någon spiselkrans att lägga saker på ...

Man ska inte avslöja vem mördaren är, eller poängen på slutet av The Play That Goes Wrong!
Men det kan i alla fall avslöjas att publiken är helt lyrisk och en besökare påpekar att pjäsen har en sådan bra sensmoral: "Det behöver inte vara perfekt! Det är så mycket roligare när det blir lite fel!".

Ja, det är så sant som det är sagt! The Play That Goes Wrong uppför det felaktiga med klanderfri perfektion! Det här är femstjärnig humor som förtjänar att inte missas på sin Sverige-debut!

BG

FILM: The Grinch - Julstämning med en grön jul!


De tre bästa sakerna med The Grinch (2018) - årets största tecknade julfilm!

1) Den bevisar att hunden är en Grinchs bästa vän. Max är helt enkelt underbar och stjärl showen många gånger om! Han är för filmen Grinchen vad minionerna var för Dumma mej 1, 2 och 3!


2) Animeringen är supersnygg! Det känns som om man åker rakt in i ett tredimensionellt jullandskap!
Och Benedict Cumberbatch är jättebra som rösten till Grinchen! (Obs, i originalversionen! Filmen finns också dubbad till svenska).


3) Bra uppdateringar från "originalet" så att historien om Grichen faktiskt ligger lite i tiden ... Cindy Lou Who har inte längre en kärnfamilj, utan en ensamstående överarbetad mamma, som hon så gärna vill hjälpa ... Det blir dock Grinchen och inte  Jultomten som blir familjens nya hjälpreda!

Cindy Lou och hennes kavata kompisgäng gör faktiskt filmen! Det är kul att Cindy Lou har en egen storyline (hon vill kidnappa jultomten! för mammas skull!) istället för att bara vara hjälpare i Grinchens story - a.k.a. den som får Grinchen att öppna sitt hjärta.

FILM: Fantastic Beasts 2 - Vad är gulligare än en niffler?

En baby-niffler flyger på en champagnekork!


Vad är gulligare än en niffler? Svar: en hel hög baby-nifflers! 

Fantastic Beasts The Crimes of Grindelwald är om möjligt ännu bättre än Fantastic Beasts And Where to Find Them
En hel hög baby nifflers ...

Massor av spänning, romantik, fantastiska scener, fantastiska djur och en twist mot slutet som är den bästa och största hitintills i J.K. Rowlings Wizarding World!  Japp, det här är mycket bättre än Harry Potter serien! Vi rör oss i en mycket större värld än bara i en internatskola och det finns så mycket att se och göra!

Men det blir också en liten flashback till Hogwarts, där vi får träffa seriens huvudperson, den magiska djurvännen Newt Scamander, som barn. 



Kärlekshistorien mellan den tystlåtne Hufflepuff-pojken och den missförstådda Slytherin-flickan är förmodligen den vackraste - och mest tragiska - i hela J.K. Rowlings Wizarding World.  Det är som en Romeo och Julia historia, fast inte båda av dem dör. (Ja, alltså snarare West Side Story).

Jag har alltid varit skeptisk till systemet med hus på Hogwarts - är det verkligen produktivt att sätta alla "baddies" i ett hus som har en orm som symbol? Och är det inte orättvist att Hufflepuff eleverna är så underskattade? Förmodligen för att deras hus har en grävling som symbol!

Fast det är nog tur för Newt Scamander att han är underskattad, det gör att han kan flyga under radarn!
Nagini och Credence.

När det gäller den onda och den goda sidan: Grindelwald ska representera den onda sidan och Dumbledore den goda sidan. Fast Dumbledore är väldigt bra på att manipulera folk han också, det var hans "fel" allt som hände Newt i den förra filmen! (Och Newt nästan dog på kuppen!) Dumbledore gör sällan det som bör göras själv, han skickar andra att göra det i sitt ställe.

Från Harry Potter böckerna är vi vana att se att alla Slytherins är onda och hejar på Voldemort och alla Gryffindors är goda ... och Dumbledores favoriter.



Spoilervarning i nästa stycke!

Det verkar alltså helt klart vilka det är som ska stödja Grindelwald! och en stor överraskning i filmen (spoilervanring!) är att det är snälla och söta och rara Queenie som blir en Grindelwald supporter medan Slytehrin tjejen leta Lestrange står emot Grindelwalds lockelse och offrar sig själv för att rädda Newt och hans bror. Var hennes sista "I love you!" riktat mot Newt eller brodern Theseus--- eller båda två?

Dessutom: det blir Credence som väljer att följa Grindelwald direkt, inte Nagini, också överraskande eftersom man vet att Nagini kommer att bli den onde Lord Voldemorts mest trogna följeslagare (i alla Harry Potter böckena!)
Leta Lestrange "värvas" av Grindelwald.

Filmens final twist gäller den amerikanska karaktären Credence Barebone. Han visar sig tillhöra en av de stora mäktiga trollkarlsfamiljerna i Europa - och det är inte familjen Lestrange, som vi luras att tro under hela filmens gång. Den lilla fågeln som Credence har och som man tror är en korp (familjen Lestranges symboliska djur) visar sig vara en Fenix, som är en fågel som man förknippar med en helt annan mäktig familj, nämligen familjen Dumbledore ...


Många, många kärlekspar i Fantastic Beasts 2! Alla är två och två ... Utom Dumledore och Grindelwald.
Men dessa två var ett kärlekspar som unga ...


måndag 12 november 2018

FILM: Fantastic Beasts - The Crimes of Grindelwald - Spänning, magi och romantik i magiska Paris!

Dan Fogler och Eddie Redmayne - duon som räddar filmen Fantastic Beasts - The Crimes of Grindelwald!

Regi: David Yates
Titel: Fantastic Beasts - The Crimes of Grindelwald
Manus: J.K. Rowling
Medverkande: Eddie Redmayne, Dan Fogler, Alison Sudol, Katherine Waterston, Ezra Miller, Zoë Kravitz, Callum Turner, Claudia Kim, William Nadylam, Kevin Guthrie, Jude Law, Johnny Depp m.fl.
Land: UK, USA, 2018
Distribution: Warner Bros.

Fantastiska djur! Spänning, fantasy och romantik i magiska Paris!

Vem kunde ana att en ganska anonym läroboksförfattare i Harry Potter böckerna hade haft ett så rafflande spännande liv och varit så instrumental i striden mellan ont och gott? 

Newt Scamander är Den Utvalde för att slå ner den mörka magins onda krafter --- förutom att rädda utrotningshotade magiska djur! 

Om David Attenborough hade levt i den magiska världen skulle han utan tvekan ha varit bästis med Newt Scamander. 

Det var 2016 som Fantastic Beasts and Where to Find Them gick upp på bio. Filmen utspelar sig 1926 i New York. Berättelsen tog oss tillbaka till ett universum som vissa kanske trodde att vi lämnat för gott i och med 2011 års Harry Potter film: Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2.

Men man kan aldrig få för mycket av det goda och vissa franchises tycks leva för evigt, med olika spin-offs och sequels och prequels.

Nu är det alltså dags för Fantastic Beasts uppföljaren: Fantastic Beasts - The Crimes of Grindelwald.

J.K. Rowling är tillbaka med ett nytt magiskt manus, David Yates har återigen hand om regi-rodret och den här gången styr vi kosan mot Paris och året är 1927.

Fast det är inte fråga om något glatt 1920-tal, färgtonen är ganska mörk, ungefär som i Warner Bros DCs superhjältefilmer, förmodligen för att lite överflödigt understryka att mörka krafter är i farten.

Men när det är "hard times": det är då som musiken brukar vara som piggast, festerna som vildast, modet som mest färgglatt, teatermusikalerna som glittrigast och biofilmerna som mest sprakande och överdådiga. Inte för inte heter det "det glada 1920-talet"! Efterkrigstid och depression gjorde att folk ville ha färg och fest, vackra kläder och glad musik, och det gick att partaja som om det inte fanns någon morgondag (se till exempel The Great Gatsby).

Men i trollkarlsvärlden är det femtio nyanser av grått som gäller, i alla fall när det gäller modet (inte när det gäller något annat).

I den här filmen presenteras sedan tidigare kända karaktärer i yngre versioner, mest känd är så klart den gamle gode Albus Dumbledore, Hogwarts rektor och en Merlin-look-alike i Harry Potter serien. År 1927 är Dumbledore ung, snygg, sexig, välklädd och en Jude-Law-look-alike. När började detta modelejon att gå omkring i hellång morgonrock och med nattmössa på huvudet? Harry-Potter-fans vet att Albus Dumbledore var gay och kär i Grindelwald (spelad av Colin Farrell i den förra filmen och av Johnny Depp i den här filmen) --- men om du hade hoppats på heta kärleksscener mellan Jude Law och Johnny Depp ... så dyker de inte upp inte i den här filmen i alla fall. Inte ens i drömsekvenser. Deras kärlekshistoria är tydligen redan historia och nu är Dumbledore på den goda sidan och Grindelwald på den onda sidan, Dumbledore vill leva i samförstånd med icke-magiska människor, Grindelwald vill förslava eller utrota dem. (Kort sagt: Dumbledore är Professor X, med egen skola och allt, Grindelwald är Magneto). Alla andra aktörer i filmen verkar vara upptagna med att välja sida --- ska de gå till den ljusa eller den mörka sidan av den magiska kraften?

Det ultimata vapnet är den Obscurus som finns i Credence Barebone, spelad av Ezra Miller (känd från Vi måste tala om Kevin) och i den förra filmen dödade han nästan hela sin adoptivfamilj, sin mamma och sin äldre syster, och en känd senator som var oförsiktig nog att kalla Credence för "freak". Credence raserade också stora delar av New York. Eller rättare sagt: det var hans inre magiska monster som gjorde det. Hans Obscurus är den största och starkaste som funnits i hela magins historia.

Credence överlevde mot alla odds slutet i den förra filmen och i den här filmen jobbar han på en cirkus, där han blir vän med ormmänniskan Nagini ... alla Harry-Potter-fans vet att ormen Nagini blir  Lord Voldemorts sista Horcrux (och det Horcrux som är svårast att förgöra).

Massor av kända namn från Harry Potter böckerna dyker upp, nu får vi veta vad Nicholas Flamel gjorde på fritiden (i den första Harry Potter boken dök han upp på ett samlarkort i en chokladgroda!)
och hur länge Lestrange familjen har beblandat sig med den mörka sidan.

Vi får också besöka Hogwarts igen, i flashbacks, och scenen där den unge Newt ska möta en boggart på minner om motsvarande scen i Harry Potter böckerna. En boggart förvandlar sig till din största rädsla när du möter den. (Ingen vet hur en boggart ser ut när den är ensam. Den kanske inte syns alls?). Harry Potters boggart uppenbarar sig som en fruktad dementor. Vännen Ron Weasleys boggart blir till en gigantisk spindel. Newt Scamanders boggart förvandlar sig till ... ett skrivbord. ?!

Ja, det är Newts största rädsla i livet: att fastna bakom ett skrivbord. Det är det han har flytt från hela livet, han vill vara ute i det fria och rädda vilda, magiska djur från utrotning. Många av dem kanske ser ut som farliga monster, men för Newt är de inte skrämmande, de ser ju inte ut som skrivbord.

Det finns massor av olika trådar att följa i filmens snåriga handlingsschema. Filmen känns ibland lite som ett gigantiskt schackbräde där man ska flytta på otaliga pjäser för att de ska stå på rätt ställe inför kommande filmer och en episk slutstrid. Är man inte Harry-Potter-fan kan det ibland vara lite svårt att hänga med. Men det är i alla fall ett fantastiskt snyggt schackbräde att betrakta!

Bäst i filmen är den motvillige hjälten, den rolige kompisen och alla de fantastiska djuren.

Den motvillige hjälten är den tystlåtne Hufflepuff killen Newt Scamader, som ser ut att gå omkring i Sherlocks avlagda ytterrock. Eddie Redmayne blir bättre och bättre i rollen, ser ständigt så blyg och försagd ut, samtidigt som han är allra bäst tillsammans med  alla de fantastiska djuren.

Newt är egentligen inte intresserad av att ta ställning i kampen mellan ljus och mörker, han är mest intresserad av sina djur. Och ingen av de båda sidorna verkar vara speciellt intresserad av djurens överlevnad (eller att djur har rätt till att finnas till, utan att utnyttjas).

Bäste vännen är en icke-magisk person, Jacob Kowalski (Dan Fogler) som älskar att baka. Det behövs en icke-magisk person i en huvudroll, så att man har någon att förklara "vad är det som händer" för.
Jacob får representera filmens åskådare.

Alison Sudol är rolig som Queenie, hon gör en subtil komisk Marilyn Monroe imitation med sin roll. Katherine Waterston är urtråkig som systern Tina, hon har två eller tre ansiktsuttryck, lite sur, sur och mycket sur. I den här filmen är hon mycket sur mest hela tiden, eftersom hon tror att Newt Scamander har gått tillbaka till sin gamla flickvän (som nu har sällskap med hans storebror istället).

Det finns tyvärr inte så många fantastiska djur i den här filmen som i det förra. Men den fyndiga lilla Pickett, en Bowtruckle som ser ut som en liten Baby-Groot, kommer tillbaka, liksom favoriten Nifflern, ett magisk näbbdjur som hela tiden ställer till det. Den här gången får djuren hjälpa till lite mer för att rädda dagen.

Det ska bli ytterligare tre uppföljare att se fram emot i Fantastic Beasts serien. Med så många personer och så många "plots" finns det rejält med plottrig handling att lösa i kommande filmer. Hoppas bara att det finns mer plats för de magiska djuren i framtiden --- och Fantastic Beasts magiska vapen: den omaka duon Eddie Redmayne och Dan Fogler! I filmen ska de rädda världen. I själva verket räddar de filmen!

BG

FILM: Fantastic Beasts and Where to Find Them - Första filmen med Eddie Redmaynes Newt Scamander i huvudrollen!





Regi: David Yates
Titel: Fantastic Beasts and Where to Find Them
Svensk titel: Fantastiska vidunder och var man hittar dem
Manus: J K Rowling
Medverkande: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Dan Fogler, Alison Sudol, Colin Farrell, Ezra Miller m fl.
Land: UK, USA, 2016
Distribution: Warner Bros.

Finns: på DVD, BD, VOD

Tips: Se om som uppladdning inför Fantastic Beasts - The Crimes of Grindelwald!



Det är ett fantastiskt stort nöje att besöka filmens magiskt förhöjda New York!

Här serveras en fantasifull och stämningsfull vision av den jazziga förbudstiden på 1920-talet. Det här är elegant kostymdrama, Fitzgeralds Jazz Age och Gotham-mörka actionögonblick, allt i ett paket!


Det här är den bästa "Harry Potter" filmen någonsin. Och Harry Potter är inte ens med!

Huvudpersonen Newt Scamander (spelad av Oscarsvinnaren Eddie Redmayne) är betydligt mer sympatisk än Harry Potter och han är inte någon utvald hjälte som alla andra ska skydda med sina liv. Han är helt enkelt en vanlig kille som gillar djur väldigt mycket --- den magiska världens svar på David Attenborough. För den magiska världen är inte trevligare än den vanliga mugglarvärlden, magiker är ännu värre när det gäller att utrota alla djur.

När Newt säger att han skriver en bok om magiska djur säger andra magiker "An extermination guide?".
Precis som vanliga människor blir magikerna inte intresserade av djuren förrän de ser att de kan användas till något, till deras egna syften. Både goda och onda.

Det allra farligaste djuret är inte ett magiskt djur som Newt upptäckt, nej, det är människorna som är farligast. Och den kraft som bor inne i en människa som blivit misshandlad och missförstådd hela sitt liv.
Så föds en Lord Voldemort. Eller här: så föds en Obscurus.

J.K. Rowlings vision av den amerikanska metropolen är inte bara lättsam och skojig och underhållande, här finns häxförföljelserna i Salem representerande, liksom grov barnmisshandel och vansinniga och makthungriga politiker. Både bland magikerna och mugglarna.

Vi får också reda på att amerikanerna är mycket mer elitistiska än sina brittiska magiska motsvarigheter --- det är amerikanerna som tror starkt på klassamhället. Du ska inte beblanda dig med de som är mindre värda. En magisk person får inte bli vän med en icke-magisk person och två personer från de olika klasserna får absolut inte bli förälskade och gifta sig, en amerikansk magi-lag som Newt Scamander med rätta kallar bakåtsträvande.

Filmens vackraste kärlekshistoria är mellan en icke-magisk väldigt vanlig man och en magisk tjej som ser ut och låter som Marilyn Monroe. Slutkyssen i regnet under ett magiskt paraply har drag av romantiska Paraplyerna i Cherbourg.  (Det är också intressant att få reda på att om du har en trollstav behöver du aldrig bli blöt! Trollstaven kan utvecklas till ett paraply! Det här var Eddie Redmaynes idé under inspelningen. Den här filmen är alltså den första i vilken vi får se trollstavsparaplyer "in action").

De mest sympatiska karaktärerna i filmen är Newt Scamander och hans magiska djur. Den busiga, näbbdjursaktiga Nifflern blir snabbt en publikfavorit, liksom Pickett, en Bowtruckle som påminner om Baby-Groot.

Duon magizoologen Newt Scamander och Jacob Kowalski --- en mugglare som älskar att baka --- är helt enkelt "a match made in comic heaven". Tillsammans ser de ut som ett modernt Helan-och-Halvan-par som förflyttats till en alternativ version av 1926.

Kowalskis reaktioner på allt magiskt han får vara med om speglar reaktionerna som man hoppas få från publiken --- han ooohar och aaahar och är så imponerad och överväldigad av den här nya världen! Och han konstaterar att han inte drömmer eftersom hans hjärna aldrig skulle kunna hitta på så mycket fantastiska saker, ens i en dröm!

Nej, det är bara att imponeras av J.K. Rowling ännu en gång, hennes fantastiska hjärna fyller ut ett helt universum med myriader av detaljer, och allt hänger ihop. (Star Wars, som tar mycket inspiration från Harry Potter världen, och som håller på att utvecklas till "space-Harry-Potter", håller däremot på att falla samman, samtidigt som olika viljor drar åt olika håll). När man har skapat en värld måste man hålla sig till de fantastiska reglerna, och först därefter kan vad som helst hända.

Fantastic Beasts and Where to Find Them är en lyckad och lockande start på en ny filmserie i magins tjänst --- och i nästa film utlovas mycket mer Johnny Depp. Och förhoppningsvis ännu mera intriger med magiska näbbdjur?!

BG

FILM: Ant-Man and the Wasp - Små dramer är MINST lika roliga som stora!

Lilly och Rudd i Ant-Man and the Wasp 2018.

Små dramer är MINST lika roliga som stora!

Regi: Peyton Reed
Titel: Ant-Man and the Wasp
Medverkande: Paul Rudd, Evangeline Lilly, Michael Douglas, Michelle Pfeiffer,
Michael Peña, Walton Goggins, Bobby Cannavale, Judy Greer, Tip "T.I." Harris, David Dastmalchian, Hannah John-Kamen, Abby Ryder Fortson, Randall Park, Laurence Fishburne m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Walt Disney Studios
Aktuell: Ny på DVD och BD

Små dramer är MINST lika roliga som stora! 
Ant-Man and the Wasp är uppföljaren till Ant-Man (2015) och den tjugonde delen i Marvel Cinematic Universe (MCU) . Den utspelar sig kronologiskt efter händelserna i filmen Captain America: Civil War och samtidigt som händelserna i Avengers: Infinity War. Så om ni undrar vad de allra minsta hjältarna i MCU höll på med under Infinity War ... lägg vantarna på en DVD eller en BD med denna film direkt!

Ant-Man and the Wasp är en minst lika bra superhjältefilm som Ant-Man - det finns så mycket som är positivt i den här filmen och så mycket som INTE gjorts i tidigare MCU filmer! För första gången finns en kvinnlig superhjälte i huvudrollen OCH i titeln på en film! ... and the Wasp

Ant-Man är omgiven av starka, smarta kvinnor och tjejer i filmen. Ex-frun Maggie som ständigt försöker försvara honom när FBI kommer och kör sitt "Forever Bothering Individuals" (alltså: p.g.a. av att Ant-Man ställde upp på Captain Americas sida i Civil War står han nu under sträng uppsikt av FBI). Dottern Cassie, som är liten, smart och fantasifull, och som gärna skulle bli Ant-Mans superhjältepartner! Hope van Dyne, alias the Wasp, som är en mycket starkare, smartare och bättre superhjälte än Ant-Man. Men det är tillsammans som de är som allra bäst ... De har ett "varannan damernas" förhållande när det gäller att rädda varandra. Hon räddar honom när han håller på att drunkna, sedan, i nästa scen är det hans tur att rädda henne ..
Och så inte att förglömma, mamma Wasp, spelad av Michelle Pfeiffer ... Man får inte så mycket Pfeiffer i den här filmen (tyvärr), men hon är så bra i varenda scen hon är med i och det är SUPER att man tar upp förra generationens superhjältar (hon var ju the Wasp på sin tid, och hennes man, spelad av Michael Douglas, var Ant-Man) ... Mamma och superhjälte och forskare ... även hon på många sätt smartare än sin man (och mer diplomatisk --- och en bättre superhjälte).

Positivt är också att man slipper de idag nästan obligatoriska gigantiska evighetslånga bataljerna --- huvudsaklig handling i den här filmen är att the Wasp ska rädda mamma Wasp. En enkel och sympatisk handling.
The Ghost har sin egen agenda ...

Dessutom: filmen har en kvinnlig antagonist, the Ghost. Ghost var en vit kille i comic böckerna, nu är Ghost varken vit eller kille ... men det spelar ingen roll. Man får fram ändå känslan på helt rätt sätt, Ghost är både en hotfull karaktär och någon man känner med och förstår --- och på sitt sätt hejar på.

Hon är varken ute efter världsherravälde eller något annat ondskefullt --- hennes agenda är också bara att rädda livet på en enda person. Nämligen sig själv.

Filmens verkliga skurkar är inte superhjältar utan ett gäng slipsnissar som vill sno åt sig Hank Pyms teknologi ... och sälja den till högstbjudande ännu större skurktyper.

Det finns alltså många plots och sub-plots i filmen, men det viktigaste är att filmen är rolig och underhållande. Paul Rudd är jättebra som Ant-Man och av "the supporting cast" har alla genuint komiska scener som får lov att stjäla showen i några minuter.

Kompisgänget med helt vanliga killar kring Ant-Man är tillbaka - så klart - och skojigast av dem alla är Michael Peña, som gör sitt bästa av varje liten scen han är med i ...

När man såg filmen på bio hördes glada barnskratt genom hela filmen. I Marvels Universum, där så många genrer samsas under superhjälteparaplyet, är Ant-Man den solklara barnfilmsgenren. Bilarna ser ut som små leksaksbilar, en Hello Kitty pryl kan användas som vapen mot skurkarna, och under hela filmen blir ingen dödad (förutom ett par myror som blir uppätna av en mås). Slutet är inte heller en episk evighetslång stridsscen  (något som man är rätt så trött på vid det här laget) utan en försoningsscen där Ant-Man&Wasp-familjen och Ghost blir bundisar och kompisar.

Ant-Man and the Wasp påminner dig om varför du fastnade för comic books som liten --- helt enkelt för det var ROLIGT.

Ant-Man: liten hjälte blir stor när det behövs!
Snart är vi tillbaka i den allvarligare delen av MCU igen --- bonusscenen i Ant-Man and the Wasp påminner om den stora fajten mot Thanos som pågår i Infinity War och allt elände som de andra större superhjältarna håller på med.

Och snart kommer del två av Infinity War.

Som är överlägset det mest storslagna som finns i bioväg och superhjälteväg och som kommer att erbjuda ännu fler "epic battle scenes".

Men snälla, låt Ant-Man och the Wasp återkomma i egna filmer i sin egen del av universum ibland ... vi behöver få ha lite roligt och avnjuta små, lättsamma dramer mellan de stora bataljerna!

BG

Handbok för superhjältar - Kick-Ass meets Pippi!

Handbok för superhjältar
- Kick-Ass plus Pippi Långstrump för alla små Hit-Girls & Hit-Boys!


Elias Våhlund
Handbok för superhjältar
Illustrationer: Agnes Våhlund
ISBN: 9789129701388
Rabén & Sjögren

En ensam, mobbad unge flyr undan sina förföljare, in i biblioteket, där en mystisk bok liksom ropar på henne ... Men det är inte Den oändliga historien!

Handbok för superhjältar är som en barnvänlig Kick-Ass film i Pippi Långstrump barnbokstappning. En modern historia om att hitta sina inre superkrafter, inte för att man är född med dem eller blir biten av en radioaktiv spindel, utan för att man helt enkelt vill det.

Allt som behövs är lite träning och en cool pyjamas. Och en mask, gjord av en slips.

Huvudpersonen Lisa är en liten Hit-Girl i vardande.

Eftersom den mystiska boken inte är registrerad i bibliotekets system får Lisa boken. Den ropade ju på henne och ville bli hittad! En tröstbok som figurerar i en tröstbok som handlar om att ta sig i kragen och göra det bästa av situationen.

Lisa läser sig till vad hon behöver veta och hon övar för att kunna flyga och prata med djur och utöva självförsvar ...

Det här är smart, roligt, lite sorgligt, mycket charmigt och med moderna, japanskinspirerade seriebilder till. En lättläst bok som är lätt att uppslukas av!

Det finns tre delar till i serien, två finns ute nu och den fjärde delen kommer snart!

Man får väl utveckla superhjälteförmågan "Se in i framtiden" för att kolla hur det slutar?

Vi kan knappt vänta!

Belinda Graham

Tidigare publicerad i tidningen Kulturen torsdag 15 juni 2017 - nu återpublicerad på grund av att boken håller på att slå läs-rekord i Guiness Rekordbok! Snacka om superkraft!
Del fyra av Handbok för superhjältar är nu på gång --- slutet för hela serien!

2475 skolor, bibliotek och förskolor läser Handbok för superhjältar idag

2475 skolor, bibliotek och förskolor läser Handbok för superhjältar idag.

Idag måndag, klockan 9.00, kommer 2395 skolor, bibliotek och förskolor i Norden och Baltikum läsa första delen av boken Handbok för Superhjältar. Bokserien om Röda Masken, Lisa, är skriven av Elias Våhlund och illustrerad av Agnes Våhlund och har på cirka 1,5 år sålt i 150 000 exemplar bara i Sverige.


— Det känns fantastiskt roligt såklart. Det betyder att över 50.000 barn i över femton olika länder kommer att läsa Handbok för Superhjältar exakt samtidigt, säger Agnes Våhlund.

Det är bibliotek, skolor och från alla länder i Norden och Baltikum, samt ytterligare några länder, som klockan 9 idag läser den första boken i den bästsäljande bokserien om Lisa, för läsarna även känd som Röda Masken. Satsningen är en del av Nordisk Litteraturvecka.

Att mer än 50 000 barn läser boken samtidigt är unikt. Något som även författarna är medvetna om, men också tacksamma för:

— Vi ångrar att vi inte kontaktade Guinness Book of Records. Det här måste ju bara vara något slags rekord. Vi är otroligt glada för och ödmjuka inför detta. Agnes sitter med de allra sista illustrationerna till den fjärde boken så hon kommer inte hinna besöka någon av platserna. Men jag ska faktiskt smyga in till Aspnässkolan i Järfälla på måndag morgon för att tjuvlyssna i ett av klassrummen. Det blir spännande att se hur boken tas emot av eleverna där, säger Elias Våhlund.

Så här ser fördelningen av skolor, förskolor och bibliotek ut mellan de olika länderna:

Danmark: 301
Estland: 134
Finland: 158
Färöarna: 20
Grönland: 6
Island: 65
Litauen: 666
Lettland: 325
Norge: 205
Ryssland: 2
Sverige: 507
Vitryssland: 20
Åland: 33
Annat land: 19

fredag 9 november 2018

SCEN: Lisa Nilsson Himlen runt hörnet 25 år - Lysande himmelsk konsert på The Theatre!

Lisa Nilsson, omgiven av platinaplattor.

Lisa Nilsson Himlen runt hörnet 25 år - Lysande himmelsk konsert på The Theatre!


Titel: Lisa Nilsson - Himlen runt hörnet 25 år

Medverkande: Lisa Nilsson, Per Lindvall, Mattias Torell, Jonas Kullhammar m.fl.

Plats: The Theatre, Gothia Towers, Göteborg

Publik: Fullsatt

Himlen runt hörnet. Hörnet runt vilket man hittar Himlen, i alla fall musikaliskt, stavas ikväll The Theatre och den himmelska stjärnan är givetvis Lisa Nilsson. 

Det finns många sätt att fira. De flesta artister firar jubileum baserat på hur länge de hållit på i branschen. Lisa Nilssons födelsedagskalas firar en ikonisk platta inom den svenska musikindustrin. Det är Himlen runt hörnet som fyller 25 år. Det var Lisa Nilssons tredje platta och den sålde guld och platina och så platina en gång till. Första halvan av showen består av sida A. När den metaforiska nålen har nått mitten är det paus. Sedan, efter pausen, är det dags för sida B.



Upplägget är klockrent och det känns helt rätt att lägga upp en kväll på ett så fullständigt logiskt och lysande sätt. 

Ett kvarts sekel med Himlen ...

Den här turnén innebär att det är första gången som Lisa Nilsson kör alla låtarna på Himlen runt hörnet plattan från början till slut, sedan det begav sig, då för 25 år sedan.

Vän av ordning kanske påpekar att det i år faktiskt är 26 år sedan som Himlen runt hörnet kom ut. Ja, det stämmer. Födelsedagskalaset designades som ett gig som skulle gå tre kvällar på Göta Lejon i Stockholm. För ett tre-dagas kalas borde väl räcka som ett himmelskt ja-må-du-leva, eller hur? Nej, inte alls. Inte för en monsterhit och inte för en ikonisk platta som Himlen runt hörnet. Alla som ville lyssna fick inte plats på Göta Lejon och Lisa Nilsson fick massor av brev från Göteborg --- och även från andra ställen i Skandinavien --- med förfrågningar om att fira födelsedagskalas i just deras stad.



Fyra dagars födelsedagskalas

Så nu intar Lisa Nilsson The Theatre i Göteborg med ett fyra dagars kalas för att fira Himlen runt hörnet. (Vän av ordning har säkert räknat ut att detta är ett större och mer omfattande födelsedagskalas än det på Göta Lejon).

Stämningen är varm och innerlig, publiken är blandad, Lisa Nilssons platta har så mycket att säga och betyder så mycket för så många generationer.

Slutbetyget från alla i publiken är enhälligt: det här var Så Mycket Bättre än vad de hade väntat sig! Och då hade de ändå kommit till The Theatre med höga förväntningar!



Världsklass, La Nilsson!

The Theatre skapades med den uttalade målsättningen att bli svaret på Las Vegas på den här sidan Atlanten, med lyxiga shower och högt i tak och alla tillbehör du kan tänka dig. Och när Lisa Nilsson sjunger kan man verkligen få Las Vegas känsla (fast alla låtarna är på svenska) för Lisa Nilsson är minsann En Stor Diva (på ett positivt sätt), hon kan konsten att fylla upp en scen med en grandios och majestätisk känsla, och ljudmässigt kan hon waila med de bästa och största namnen i världen.
La Nilsson visar helt enkelt världsklass.

Det är också mycket smart att låta musiken stå i centrum för kvällen. Det här är det bästa upplägg jag sett på en show sedan Pepperland firade Sergeant Pepper skivans jubileum. Sida A. Paus. Sida B. Slut. Så enkelt, så logiskt, så genialiskt.


En dansant kärleksbubbla

Publiken behöver inte vara nervös över när deras favoritlåtar kommer, eller när de stora hitsen ska levereras, för det vet man ju på förhand. Och ja, Lisa Nilsson inleder med titellåten Himlen runt hörnet (som inspirerar till allsång med publiken) och sedan kan man slappna av och bara njuta av resten av kvällen. Under några av de mest kända låtarna blev det både allsång och alldans. Lisa Nilsson bjuder upp alla för att dansa till liveversionen av Varje gång jag ser dig och skakar till och med hand med några entusiastiska fans vid scenkanten.

Alla befinner sig som i ett slags stor kärleksbubbla.


Minnen från en legendarisk studio

Mellansnacket är otvunget och helt och hållet kopplat till plattan och minnen kring inspelningen, och hur det kändes för den unga Lisa Nilsson, 21 år och nyutexaminerad dansare, att möta ikoner som Mauro Scocco, Nicklas Strömstedt, Peter Le Marc, producenten Johan Ekelund ... och spela in i ABBA-Bennys studio, Polarstudion, där alla de legendariska plattorna spelats in. Studion borde ha K-märkts. Den revs. Idag finns där ett gym.

- För sånt tycker vi är viktigt idag, säger Lisa Nilsson med spetsig ironi i rösten.

Vänskapen med Niklas Strömstedt står även i fokus när det gäller anekdoter från Så Mycket Bättre inspelningen, där de två artisterna var med under samma säsong.



En tuff tjej i lack-förpackning

Lisa Nilsson kan skoja både om bag in box och 1990-talets mode, som hon klämde in sig i. Svart, stretchig lack skulle det vara! Lisa ville så gärna se cool ut för att dölja sin inre osäkerhet, och hon wailade som bara den, när hon sjöng sina låtar på engelska, även detta för att dölja sin osäkerhet. 
När långbord fyllda med kändisar som Tomas Ledin och Eva Dahlgren applåderade henne tänkte hon för sig själv: "Jag har lurat dem!". Den fejkade självsäkerheten och "I know" attityden verkade gå hem.

När det blev tal om en hel platta på svenska stretade Lisa Nilsson emot i det längsta --- sång på svenska skulle ju avslöja hennes osäkerhet och hennes känslor --- men hon gav med sig till sist, som tur var, och resultatet blev som sagt en svensk klassiker.


Musik som håller, och som växer med tiden

Klädmodet från början av 1990-talet har inte hållit, men det har Himlen runt hörnet. Lisa berättar att det finns låtar som växt med tiden, som betyder mer för henne idag, när hon levt mer och upplevt mer, än vad de gjorde när hon spelade in skivan. När man hör hennes live-tolkningar är det bara att instämma. Plattan håller, den är fortfarande bra, men Lisa Nilsson har blivit ännu bättre. Live, här och nu, levererar hon ännu bättre versioner av låtarna som "alla kan" och de får nya klangbottnar och nya innebörder.



Allt fokus på musiken

Det är otroligt smart att lägga allt krut på en sak i showen: musiken. Lisa Nilsson har inga distraherande videokonstverk i bakgrunden, inga ljusshower, inga dansare, inga klädbyten ... Vad hon har är en snygg dekor av plattor (platinaplattor hänger i långa snören från taket) och ett stort liveband med åtta briljanta, rutinerade musiker och två bakgrundssångerskor som inte går av för hackor.

Lisa Nilssons jazzbakgrund märks, för alla på scenen interagerar på ett spontant, organiskt och otvunget sätt. Man skulle kunna tro att alla låtarna och alla känslorna föds här och nu, i just detta ögonblick och i just denna musikaliska dräkt.

Mattias Torell, som var med på inspelningen av plattan, får extra mycket applåder från publiken, liksom saxofonisten Jonas Kullhammar och trumslagaren Per Lindvall.

Musikerna kan själva leverera "solo nummer" och saxofonen har en oerhört vacker, soulful sångröst.

Lisa Nilsson själv skrider fram som en drottning och bara äger hela kvällen.




Bitterljuv flickrumshyllning

När sida A och sida B är slut bjuds vi på extranumren Långsamt farväl och en bitterljuv flickrumshyllning till Whitney Houston, ledmotivet från The Bodyguard. Se där, La Nilssons wailande i internationell klass fick komma till sin fulla rätt till sist!

Det här är en magisk kväll som kommer att återuppstå tre gånger till. Enbart.

Får man lov att hoppas på en live-platta eller en live-inspelning som en extra födelsedagspresent?
Kanske nästa år?



Låtlista: 1. Himlen runt hörnet, 2. Aldrig, aldrig, aldrig, 3. Du, 4. Ändå faller regnet, 5. Varje gång jag ser dig, 6. Här kommer han, 7. Om du har något hjärta, 8. Allt jag behöver, 9. Vem, 10. Försiktigt. (Paus). 11. Klippta vingar, 12. Den här gången, 13. Kom hem, 14. Säg det igen, 15. Vart du än går, 16. Sången om oss. Extranummer: 17. Långsamt farväl, 18. I have nothing.
BG

FILM: Grinchen - How the Grinch Stole Christmas - En härlig julfilm med den bästa Grinchen!


A Grinch's Best Friend!

Regi
: Yarrow Cheney och Scott Mosier
Svensk titel: Grinchen
Originaltitel: How the Grinch Stole Christmas
Originalröster: Bendedict Cumberbatch, Rashida Jones, Kenan Thompson, Cameron Seely, Angela Lansbury m.fl.
Svenska röster: Andreas Nilsson, Evelina Sjöström, Dick Eriksson, Jennie Jahns, Rachel Molin m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Sony Universal


Det är aldrig för tidigt att bli irriterad på julen. Och julfilmerna kommer allt tidigare för varje år som går!

Den underliga filmen The Nutcracker and the Four Realms kom redan i oktober, Grinchen väntar i alla fall tills november för att inta biograferna och drömma om en grön jul.

Theodor Geisels (alltså Dr. Seuss) älskade amerikanska 
barnboksklassiker How The Grinch Stole Christmas har adapterats många gånger, den har blivit kortfilm, långfilm och musikal, och nu är det dags för en tecknad långfilm serverad av Illumination --- känd för att skapat Dumma mej filmerna och Minionerna --- att sätta tänderna i det gröna, julhatande monstret.


Rösterna är en stor del av en filmupplevelse, och man måste verkligen säga att Benedict Cumberbatch gör en riktigt bra roll som Grinchen i originalversionen. En massa kändisar dyker upp både i stora och små roller, från Angela "Miss Marple" Lansbury till Rashida Jones.

Det finns några bra moderniseringar och uppdateringar och förändringar i den här versionen av Grinchen.

Grinchen har en hund som heter Max som han verkligen älskar och hunden kan verkligen konsten att köra med sin husse. Det är ju bara att göra hundögon ... så smälter husse!

Grannen, som är en stor hundälskare, påpekade förnumstigt att alla älskar någon, så klart att Grinchen också har någon att älska, nämligen sin hund. Som största kärlekshistoria i en film är det inte mycket man kan klaga på!

Hunden Max älskar också Grinchen så där förbehållslöst som bara hundar kan älska (och han bryr sig inte alls om att Grinchen fuskar när de spelar schack).

Snart får Grinchen ännu ett husdjur och det är en missanpassad ren ... Som Grinchen har tänkt sig ska dra släden, när han klär ut sig till jultomten och stjäl julen.



En mycket positiv uppdatering i den här filmen är att Cindy Lou Who (Cameron Seely, The Greatest Showman) har en hårt arbetande singelmamma (Rachida Jones) som förälder --- och lilla Cindy tänker göra en Nightmare Before Christmas och kidnappa jultomten ... allt för sin mammas skull!

Givetvis kolliderar Grinchens och Cindys planer!

Filmen är otroligt snyggt animerad och en extra maffig upplevelse i 3D IMAX.

Liksom Charles Dickens A Christmas Carol --- som är den första bästsäljande berättelsen om en sur julhatare som omvänds --- så är det här en klassisk historia att återkomma till gång på gång i olika versioner.

Här finns så mycket slapstick och så mycket icke-verbal humor att även de allra minsta barnen håller intresset uppe under hela den långa tecknade filmen. Betyget blir högt från målgruppen.

Det här är definitivt den bästa Grinchen hitintills. Benedict Cumberbatch ger rollen ett allvar som den inte haft tidigare, man förstår att innerst inne är Grinchen inte ett monster utan en Scrooge. Och en Scrooge förtjänar en andra chans.

Det här är också den bästa julfilmen hitintills --- men den sorgliga och ologiska The Nutcracker and the Four Realms bjuder ju inte på mycket motstånd.

BG

tisdag 6 november 2018

FILM: 9 till 5 - Komediklassiker i nyutgåva!

Regi: Colin Higgins
Titel: 9 to 5
Svensk titel: 9 till 5
Medverkande: Jane Fonda, Lily Tomlin, Dolly Parton och Dabney Coleman m.fl.
Land: USA, 1980
Studio S Entertainment

Av alla filmgenrer är komedi den genre som brukar ha snabbast halveringstid. (Förutom filmer som bygger på sensationella specialeffekter - utvecklingen går så snabbt att det sensationella kan se ut som gammal skåpmat bara några år senare). 


Komedi är en produkt av tid och plats, och komedi som håller länge är sällsynt.

Mycket sällsyntare än att tragedier och kostymdrama håller. 

9 to 5 är en produkt av sin tid, men det är ändå en intressant komedi att se än idag, mycket tack vare de tre huvudrollsinnehavarna. Dolly Parton i sin första roll. Jane Fonda i ännu en säljande komediroll. Lily Tomlin i sitt livs bästa filmroll. (Delad etta med Grandma - även den en banbrytande komedi, albeit med ett mycket annorlunda tonläge).

Det är också intressant att se filmen som ett tidsdokument. Så mycket har förändrats sedan 1980! 
I princip ALLT har förändrats! Förutom att Dolly Parton fortfarande är countrydrottningen nummer ett.

Framgångsrik, även som barnfilm!

9 to 5 var en sådan enorm succé bland alla möjliga biobesökare --- något oväntat blev den en omtyckt barnfilm (!) och barn och ungdomar kunde gå och se filmen om och om igen och i den otäcka chefen se en abstrakt symbol för all sorts förtryck och inskränkande av frihet --- 9 to 5 är så mycket mer än en "feminist comedy" som handlar om kvinnliga rättigheter på arbetsplatsen. Som rätten att gå till jobbet utan att bli kallad "lilla flicka" och utan att bli tafsad på.

Enligt extramaterialet, inspelat 2005 (då filmen hade 25 års jubileum), har kvinnors situation på  arbetsplatsen blivit "mycket bättre". 

Jag ställer mig något frågande till det uttalandet. Arbetsklimatet har hårdnat sedan 1980, för alla människor (inte bara för kvinnor). Att BARA jobba 9 till 5 är något av en drömtillvaro. När det gäller trakasserier på arbetsplatsen, så är inte dessa ett historiskt minne blott. Dessutom: Gav aldrig någon 9 to 5 på DVD i present till Harvey Weinstein? Såg han den aldrig på bio? 9 to 5 är minsann en sedelärande fabel om hur det går när man kör med sina underordnade! 

Alter egon i drömvärlden

Fonda, Parton och Tomlin har en klassisk bonding-scen, där de alla röker på och fantiserar om vad de skulle göra för att hämnas på sin skitstövel till chef. I fantasivärlden får man se deras olika personligheter. Fonda, som i filmen spelar en mesig och osäker tjej, klär upp sig till en västern-prinsessa, som i filmen Cat Ballou, och hennes tuffa alter ego vet precis hur man hanterar ett gevär.
.
Dolly Partons karaktär förändras inte så mycket i fantasivärlden, hon vänder helt enkelt på rollerna och låtsas vara chef och när han försöker fly plockar hon fram sin country-sångerska-lasso.

Lily Tomlin genomgår den största förändringen när hon förvandlas till en utflippad version av Snövit som tydligen har tillgång till sin onda styvmoders förråd av gifter. Hon sjunger och dansar och pratar med små tecknade fåglar och söta påklädda djur (ja, förvånansvärt bra animationer och specialeffekter för att vara från 1980!).

Drömmar kan bli verklighet, med konsekvenser ...

Sedan råkar alla hämndfantasierna mer eller mindre infrias i verkligheten ... De tre vännerna måste samarbeta för att få fram en hållhake på chefen så att han inte anger dem. Under tiden som de letar, så hålls han fången i sitt lyxiga hem och de tre driver tillsammans ruljansen på kontoret, som får en ökad produktivitet på hela 20 procent. När chefen är tillbaka på jobbet får han beröm från högsta ort OCH en befordran --- och han kan ju inte säga att det inte är han som fixat och ordnat med allt på kontoret!

Med list och charm och intelligens klarar sig den intrigerande trion.

9 to 5 är en av få bästsäljande filmer med kvinnor i huvudrollerna som inte har någon romance i sig. Om det finns någon romance så är det mellan publiken och de tre kvinnorna i filmen --- alla verkar älska dem. I filmens universum är en av dem gift (Parton), en är nyskild (Fonda), och en är änka (Tomlin). Vad de har gemensamt är att de verkligen behöver jobbet och inkomsten från jobbet. Därför tar det tid innan någon av dem protesterar. Det där är något som inte förändrats sedan 1980.

Kontorslandskap i förändring

Vad som har förändrats är hur kontorslandskap ser ut --- i Partons Oscarsnominerade sång 9 to 5 hör man en klocka ringa, och det är pinglet från en skrivmaskin (skrivmaskinen låter så när den byter rad) och det är ett ljud som få känner igen idag.

Datorer har tagit över mycket av arbetslandskapet. Skrivmaskiner, räknemaskiner, telefoner med lur och sladd och stora maffiga kopieringsmaskiner spelar en mindre roll. Varför ha en sekreterare att stenografera och skriva ut och kopiera upp brev, när du lätt själv kan fixa allt på en dator och maila ut dina förfrågningar?

Sedan har 9 to 5 nästan blivit ett förlegat begrepp. Nu för tiden är det snarare 24/7 som gäller!

Uppkoppling gör att man ständigt är på jobbet --- var man än befinner sig.

Något som är fallet i t.ex. Djävulen bär Prada. Huvudpersonen där är inte sekreterare utan personlig assistent --- och hennes arbetstid är just  24/7. Ringer arbetsgivaren mitt i natten och säger "hoppa!" är svaret givet: "hur högt?".

Trippel-säljande roll för Fonda

Fonda gjorde praktiskt taget samma roll i 9 to 5 som i Coming Home och The China Syndrome ---

En kvinna som i början av filmen har noll koll, men som genomgår ett politiskt uppvaknande (eller ett feministiskt uppvaknande) under filmens gång. Skillnaden är att 9 to 5 är komedi, de andra filmerna är seriösa dramer. Men det var med 9 to 5 som hon nådde ut till störst publik.

Fondas bolag ligger bakom filmen, och hon är själv filmens producent --- att Fonda värvade Tomlin och Parton till de andra rollerna var ett genidrag. Hon såg Lily Tomlins en-kvinnas-show och var imponerad. Sedan, i bilen hem, lyssnade hon på Dolly Parton på radion ... Resten är historia, komedihistoria.

Uppföljare på scen och TV

När det gäller uppföljare så har 9 to 5 gått tre säsonger som TV-serie (Dolly Partons roll spelades av hennes syster) och filmen har även blivit musikal med nyskriven musik av Dolly Parton --- både musiken och Allison Janneys musikaldebut lovordades.

Det har däremot inte blivit någon filmuppföljare. Än. 

Men i sådana fall ska den heta 24/7. Tiderna har förändrats.

BG

måndag 5 november 2018

FILM: Scooby-Doo! and the Gourmet Ghost - Mums-mums för mysteriegänget!

Regi: Doug Murphy
Titel: Scooby-Doo! and the Gourmet Ghost
Röster: Matthew Lillard, Frank Welker, Grey Griffin, Kate Micucci, Bobby Flay, Giada De Laurentiis,
Marcus Samuelsson m.fl.
USA, 2018
Warner Bros.

Scooby-Doo! and the Gourmet Ghost innehåller ingredienserna mat och mysterium. Inte så konstigt, med tanke på hur det brukar vara när Mysteriegänget håller igång!

Den här gången löser de ett mysterium som har med det amerikanska inbördeskriget att göra, samtidigt som de lagar - och äter! - en massa god mat.

Kul att notera: många kändiskockar spelar sig själva i det här avsnittet! Alltså: de har blivit tecknade seriefigurer och gör rösterna till sina seriefigurer i originalversionen. (I den svenska versionen är det så klart svenska röster).

Man blir riktigt, riktigt hungrig av det här avsnittet av Scooby-Doo!

Det här är den 31:a Scooby-Doo filmen i den nya serien.

Det bästa är fortfarande den film som handlar om ett Western-mysterium. Man kan ana att teamet bakom serien försöker lära ungarna lite om amerikansk historia och att bli patrioter på köpet ... Men det här avsnittet är lite väl "skriva på näsan" när det gäller det uppdraget.

Synd också att det ska vara med så många tekniska grejor nu för tiden. Som en fantastisk matlagningsrobot som man kan programmera till allt --- inklusive till att fånga spöket! Jaha, varför gjorde man inte det i början då? Och om roboten kan göra allt --- varför ska då människorna gå en matlagningskurs? Det är ju ändå ätandet som är det roliga för Scooby & Co!

BG

FILM: Love, Simon - En unik kärlekshistoria, premiär idag!

Regi: Greg Berlanti
TitelLove, Simon
Medverkande: Nick Robinson, Josh Duhamel, Jennifer Garner, Katherine Langford, Alexandra Shipp,
Jorge Lendeborg Jr., Keiynan Lonsdale, Miles Heizer, Logan Miller Talitha Bateman m.fl.
Distribution: 20th Century Fox
NY på DVD och BD idag!

Love, Simon är en kanondebut av författaren Becky Albertalli som snabbt har blivit film av 20th Century Fox --- och filmen är en av årets allra mest värmande filmupplevelser!

High school filmer hade sin peak under 1980-talet. John Hughes var regissören som satte sin prägel på genren, och sedan dess har det varit landmärket som high school filmer försöker leva upp till. Knasigt och kul, roligt kompisgäng, lagom allvarliga konflikter, massor av humor, gärna en stor fest av något slag ... och givetvis en kärlekshistoria.

En heterosexuell kärlekshistoria. Eller två. Precis som i de flesta genrer.

Spider-Man Homecoming visade nyligen att high school filmen visst håller som genre (det finns en skojig Ferris Bueller homage i mitten av filmen!). Och att high school filmen, för att följa med sin tid, bör uppdateras med en mer "diverse cast" --- folk i USA kommer faktiskt från så många olika ställen i världen. Det bör avspeglas i en high school film. Alla ser inte likadana ut.

Och: Alla är inte hetero.

"Diversity" i alla ära - fortfarande är det mycket, mycket sällsynt med en homosexuell huvudperson i en mainstream film. I en independent film, visst. Som trogen sidekick eller "best gay friend" till huvudpersonen i en mainstream film, visst.

Filmen Love, Simon är något så ovanligt som en feelgood film/high school film/romantisk komedi där huvudpersonen är homosexuell och det är hans resa, hans agenda, hans livsval som räknas. Han får stå i rampljuset och inte bara vara hjälten eller hjältinnans "best friend" och trogna hjälpare.

Simon har inte kommit ut --- än. Men han är förälskad i en kille som kallar sig Blue --- de mailar med varandra, det är allt. Blue går på samma high school --- men vem kan Blue vara?

Denna lilla deckare är det som driver handlingen framåt.

Och så "hotet" att någon annan ska avslöja Simon som gay innan han själv hunnit komma ut i sin egen takt.

Här finns många typiska scener från high school genren --- allt från en maskerad (Halloween) till ett känslosamt tal på en fotbollsmatch.

Filmen hade internationell biopremiär den 6 april --- och när Simon och Blue hittar varandra på ett nöjesfält blev det ett jubel i biosalongen som kan tävla med jublet under en final av en Star Wars film eller en Marvel-Avengers film.

En mainstream publik engagerade sig alltså totalt i en romantisk komedi som handlade om "getting the boy" istället för "getting the girl"! Yay!

Love, Simon är en film att bli glad av!

En unik film på många sätt --- en film som använder de gamla high school, feelgood och romcom klichéerna på helt rätt sätt, och samtidigt gör något nytt av det.

Sedan kan man ju fundera på varför man ska ändra på ett vinnande koncept --- alltså, varför man ska ändra på saker i en bok som redan har så många fans och vi älskar ju boken som den är!

Ibland är det av tidsutrymme eller kostnadsskäl --- man har sparat in på en syster i film-Simons familj. Storasyster finns inte längre. Fast hon har sin egen "komma ut" scen i boken.

Men ibland har valen varken med tid eller kostnad att göra --- till exempel: varför har film-Simon plötsligt inte glasögon?

Vad är det för fel med att ha en snygg kille med glasögon som protagonist? Det fungerade ju i Harry Potter filmerna! Bok-Simon älskar förresten Harry Potter och tycker att han ser ut som honom ... (Det tycker Blue också. Han är också ett stort Harry Potter fan!) I jakten på "diversity" --- folk som inte är forskare eller genier eller töntar förtjänar också att ha förebilder som har glasögon på sig!

Varför har man ändrat på vad karaktärerna är utklädda till på Halloween? Kläderna de väljer i boken säger en hel del om vilka de är. Simon älskar Harry Potter (men när man klär ut sig till Dementor tror alla Star Wars fans att man är en Jedi ...).  Leah älskar animén Fruits Baskets (tjejen har bra smak!) och klär ut sig till seriens protagonist, Tohru Honda. I filmen går de till festen som John och Yoko ... knappast något som vi nördar som älskar boken kan relatera till (och dessa karaktärer är ikoner för en mycket, mycket äldre publik).

Varför har dramaläraren blivit så gammal och cynisk och hatar sitt jobb? Bokens lärare var ung, rödhårig och målmedveten, en jättebra lärare som älskade sitt jobb och som tar itu med mobbing direkt.
Bok-Simon säger att hon är värd ett kort. Eller en tiara! Ja, det är hon faktiskt värd!
Det behövs mer positiv representation av lärare som gör ett fantastiskt jobb (ofta i en svår arbetssituation) liksom det behövs att fler olika sorters människor får representeras på film. (Som gaykillar och killar med glasögon och gaykillar med glasögon ...). Här missar man liksom öppet mål ...
Hur kan man göra bort sig så? Sura lärare som är less på sina jobb har man sett så många gånger förr.

Film-Leah är plötsligt kär i Simon (var kom det ifrån?). Bok-Leah är bisexuell och har sin egen komma-ut grej att gå igenom. Var kvoten för LGBT personer i en film fylld när man hade EN person representerad?

Den sämsta ändringen av dem alla: Kompisarna sviker Simon när han behöver dem som bäst.

Det är som om Hollywood kräver att hjälten verkligen ska slå ner ordentligt i "rock bottom" före den tredje akten. Alltså blir Simon grymt sviken av sina kompisar och måste sitta ensam i matsalen, där han utsätts för grov gaymobbing av politiskt inkorrekta lustigkurrar från fotbollslaget.

Bok-Simon blev också mobbad. Men hans kompisar vek aldrig från hans sida. Leah och Abby flankerade honom hela vägen. Till och med Taylor, som inte är en av de nära vännerna, förvandlades till en passionerad anti-mobbing-ninja som ger de dumma fotbollskillarna på nöten.
Och så har man så klart den unga och engagerade dramaläraren, värd en tiara, som tar itu med mobbingen på allvar.

Det visar att man kan göra arbetsplatsen --- och skolmiljön --- så mycket bättre. Alla kan göra sitt. Hur både kompisar och folk som inte var nära kompisar ställde upp för Simon var en av de finaste sakerna med boken. Alla kan göra rätt val! Det känns på något sätt som om filmen sviker både Simon och hans kompisar (och Simons dramalärare!) och de värderingar de står för.

Sedan finns det ju olika sätt att ställa upp på, och även där tog boken många komiska poänger. Som när kristna studenter påpekar för Simon att "Gud älskar dig i alla fall"!
Nä, så roliga scener finns inte med i filmen!

Men ändå ... "Be thankful for small mercies", som sägessättet lyder.

En mainstream romantisk komedi med LYCKLIGT slut för ett gaypar. Hur vanligt är det? Hitintills finns det bara ett exempel och det är just Love, Simon. En idé som inte kommer från Hollywoods manusfabrik utan från en bästsäljande ungdomsbok som levererar en bild av dagens tonårsliv med kompisar, kärlek, skola, dramaövningar och familjeintriger med perfekt gehör.

BG