Regi: Gilles de Maistre
Titel: En kulinarisk resa med Alain Ducasse
Originaltitel: La quête d'Alain Ducasse
Manus: Gilles de Maistre
Medverkande Alain Ducasse, Françoise Hollande m.fl.
Land: Frankrike, 2018
Distribution: Njutafilms
Det är nästan omöjligt att se en fransk film utan att bli sugen på mat. Nu senast Normandie Nue. Och C'est la vie. Och Päron och lavendel. Maten har inte ens en huvudroll, den bara råkar finnas där, det verkar alltid vara någon som steker, hackar, bakar, glacerar, provsmakar ... Säg "fransk film" och det är svårt att inte få en pavlovsk respons.
Så när En kulinarisk resa med Alain Ducasse släpptes på DVD var ju förväntningarna skyhöga. Karln är en legendar, han har skrapat ihop 21 Michelin stjärnor (utspridda på olika restauranger i världen, flera av dem trestjärniga) och givetvis skulle en dokumentär om Ducasse servera läckra bilder på mat och dryck. Det verkade vara öppet mål.
Men man har mer känslan av att titta på programmet Packat och Klart än den gamla goda kanalen BBC Food under dess glansdagar. Det flygs och flängs hit och dit, Ducasse och dokumentär filmaren Gilles de Maistre sitter ofta i flygplan --- det flygs till exempel första klass till Tokyo --- och pratar. Det är sällan som det steks, hackas, bakas, glaceras ... Ducasse lagar inte mat längre, säger Gilles de Maistre, det är han för stor för, hans tid går åt att åka Jorden runt mer än 80 dagar om året för att hålla koll på alla sina restauranger och alla sina råvaruleverantrörer. I Kina besöker vi till exempel kaviarodlare. I Sydamerika ska den bästa kakaon hämtas hem. Och Ducasse reser överallt. Man blir faktiskt inte sugen på mat en enda gång tillsammans med Ducasse! Jo en gång, och det är när han är på en restaurang i Japan och äter deras specialitet Tenpura. Ducasse lovordar deras kokkonst och att kunskapen gått i arv i många generationer och att det här är en av de bästa måltider han ätit i hela sitt liv (hamnar på topp-fem-öistan). Men man blir inte sugen på Ducasses egen mat. Det är konstigt.
Dokumentärfilmaren har också en totalt okritisk inställning till sitt filmobjekt. Det smöras rejält hela tiden och inte ens när Ducasse uppenbarligen säger emot sig själv säger filmaren något. Ducasse skäller ut en anställd i ett av sina restauranger för att han serverar två rätter i en. Skaldjur med en grönsak. "Det är ju TVÅ rätter"! Själv serverar Ducasse kyckling med skaldjur som en rätt i sin nya restaurang i Versaille. Det ser inte gott ut.
Ducasse talar sig varm för att bara ha icke-animaliska produkter i sina restauranger (alltså igen mjölk och ingen grädde och ingen ost --- mycket ofranskt!) och inget socker för det ska vara hållbart, vi måste ta hand om moder jord, samtidigt som han flyger jorden runt jag vet inte hur många gånger och han flyger till japan minst fyra gånger om året och där lovordar han mat som enbart är animalisk (Tenura är 100% animaliskt) och berömmer efterrätter som är hur sockriga som helst.
ALLT i Japan som har med godis och efterrätter (och även frukostpannkakor) är supersött. Japaner är supersmala i alla fall. De har säkert alla bra ämnesomsättning, eller så bränner de alla kalorierna i tunnelbanan.
Land: Frankrike, 2018
Distribution: Njutafilms
Det är nästan omöjligt att se en fransk film utan att bli sugen på mat. Nu senast Normandie Nue. Och C'est la vie. Och Päron och lavendel. Maten har inte ens en huvudroll, den bara råkar finnas där, det verkar alltid vara någon som steker, hackar, bakar, glacerar, provsmakar ... Säg "fransk film" och det är svårt att inte få en pavlovsk respons.
Så när En kulinarisk resa med Alain Ducasse släpptes på DVD var ju förväntningarna skyhöga. Karln är en legendar, han har skrapat ihop 21 Michelin stjärnor (utspridda på olika restauranger i världen, flera av dem trestjärniga) och givetvis skulle en dokumentär om Ducasse servera läckra bilder på mat och dryck. Det verkade vara öppet mål.
Men man har mer känslan av att titta på programmet Packat och Klart än den gamla goda kanalen BBC Food under dess glansdagar. Det flygs och flängs hit och dit, Ducasse och dokumentär filmaren Gilles de Maistre sitter ofta i flygplan --- det flygs till exempel första klass till Tokyo --- och pratar. Det är sällan som det steks, hackas, bakas, glaceras ... Ducasse lagar inte mat längre, säger Gilles de Maistre, det är han för stor för, hans tid går åt att åka Jorden runt mer än 80 dagar om året för att hålla koll på alla sina restauranger och alla sina råvaruleverantrörer. I Kina besöker vi till exempel kaviarodlare. I Sydamerika ska den bästa kakaon hämtas hem. Och Ducasse reser överallt. Man blir faktiskt inte sugen på mat en enda gång tillsammans med Ducasse! Jo en gång, och det är när han är på en restaurang i Japan och äter deras specialitet Tenpura. Ducasse lovordar deras kokkonst och att kunskapen gått i arv i många generationer och att det här är en av de bästa måltider han ätit i hela sitt liv (hamnar på topp-fem-öistan). Men man blir inte sugen på Ducasses egen mat. Det är konstigt.
Dokumentärfilmaren har också en totalt okritisk inställning till sitt filmobjekt. Det smöras rejält hela tiden och inte ens när Ducasse uppenbarligen säger emot sig själv säger filmaren något. Ducasse skäller ut en anställd i ett av sina restauranger för att han serverar två rätter i en. Skaldjur med en grönsak. "Det är ju TVÅ rätter"! Själv serverar Ducasse kyckling med skaldjur som en rätt i sin nya restaurang i Versaille. Det ser inte gott ut.
Ducasse talar sig varm för att bara ha icke-animaliska produkter i sina restauranger (alltså igen mjölk och ingen grädde och ingen ost --- mycket ofranskt!) och inget socker för det ska vara hållbart, vi måste ta hand om moder jord, samtidigt som han flyger jorden runt jag vet inte hur många gånger och han flyger till japan minst fyra gånger om året och där lovordar han mat som enbart är animalisk (Tenura är 100% animaliskt) och berömmer efterrätter som är hur sockriga som helst.
ALLT i Japan som har med godis och efterrätter (och även frukostpannkakor) är supersött. Japaner är supersmala i alla fall. De har säkert alla bra ämnesomsättning, eller så bränner de alla kalorierna i tunnelbanan.
Ducasse hyllar också traditionen och japansk mat är så bra för de lär upp sig i generationer, samtidigt som han vill att allt ska vara modernt och allt gammalt i Frankrike verkar skulle förkastas (vi kan bättre idag) och när någon kritiserar hans Versaille servis och Versailles mat för att vara fejk (de tar dit en kvinnlig historisk expert) så reser han ragg direkt. Ingen kritiserar Ducasse!
Idel motsättningar hela tiden. Och dokumentärfilmaren bara nickar och håller med och smörar. Det är irriterande. Men mest irriterande är det att maten får en så undanskymd roll. "Kulinarisk resa" i denna film är mest "resa" och inte mycket "kulinariskt".
Postitvt är dock att dokumentären inte fastnar i talking-heads fällan som så många amerikanska dokumentärer. Som Jorden Runt på mindre än 80 dagar håller den här filmen i alla fall måttet med råge!
Idel motsättningar hela tiden. Och dokumentärfilmaren bara nickar och håller med och smörar. Det är irriterande. Men mest irriterande är det att maten får en så undanskymd roll. "Kulinarisk resa" i denna film är mest "resa" och inte mycket "kulinariskt".
Postitvt är dock att dokumentären inte fastnar i talking-heads fällan som så många amerikanska dokumentärer. Som Jorden Runt på mindre än 80 dagar håller den här filmen i alla fall måttet med råge!
Lagom till la grande finale av filmen öppnar den historiska restaurangen på Versailles.
Alla som serverar där är lika löjligt klädda som servitörerna i den franska komedisuccén C'est la vie --- med en skillnad: här är det ingen som klagar. Mästaren har sagt sitt och ingen säger emot.
Alla som serverar där är lika löjligt klädda som servitörerna i den franska komedisuccén C'est la vie --- med en skillnad: här är det ingen som klagar. Mästaren har sagt sitt och ingen säger emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.