BOK: Château vid vägens slut - Höjdhoppar-Holm har skapat en sagolik feelgoodhöjdare tillsammans med Jessica Eriksson

Titel: Château vid vägens slut

Författare: Jessica Eriksson och Stefan Holm
Serie: Romantiska äventyr i Värmland (del 1)

Antal sidor: 256

Utgivningsdatum: 2024-02-08

Förlag: HarperLove 

ISBN: 9789150976878

Tänk dig Drömslottet, fast i Värmland, och krydda med Selma Lagerlöfska miljöer, magisk realism, släktmysterier, en doft av syrener och kärlek vid första ögonkastet.

Ellinor Carpentier blir blixtförälskad när hon ser den förfallna herrgården som hon ärvt i Värmland. Hon har bott i Paris i hela sitt liv, hennes mamma var en känd konstnär, och om sin farfar, som låtit henne ärva herrgården och ett antal miljoner, vet hon ingenting.

Ett främmande och exotiskt land

Värmland är för Ellinor ett främmande och exotiskt land och värmländskan är ett främmande och exotiskt (och stundom obegripligt) språk. Egentligen åkte hon bara till Värmland för att sälja herrgården och håva in pengarna till ett konstnärsprojekt. Men när Ellinor ser herrgården inser hon att detta är hennes konstnärsprojekt. En perfekt plats för bohemer att samlas, en perfekt plats för folk att skapa. Och i Ellinors ögon är det ingen herrgård, det är ett château.

Blod, svett och murbruk

Att renoveringsdrömmar är populära - inte bara i Sverige - ser man på alla de serier som finns på SVT och SVT play. Drömslottet, i serien med samma namn, ligger förresten i Frankrike, och renoveras i ett långt antal säsonger (och över flera år) av en brittisk familj. Det är intressant att se att för en fransyska är inte Frankrike den exotiska drömmen, utan ack Värmeland du sköna.

Stefan Holms legobygge gör en cameo

Ellinor vet mycket lite om Värmland, hon läser på om Nobelpristagaren Selma Lagerlöf och någon höjdhoppare som vunnit OS-guld ... och när hon handlar beundrar hon även Stefan Holms legobygge i en affär. Det är få OS-guldmedaljörer som post-sport-karriär inleder en ny karriär som romanceförfattare. Stefan Holm skriver tillsammans med sin partner Jessica Eriksson som är doktor i nordiska språk och hon har sista tjing i skrivandet när det gäller alla språkfrågor.

Sagolik atmosfär

Det är mycket fint att se hur skrivarparet tillvaratar den sagolika atmosfären i Värmland. Sagolik på mer än ett sätt ... Ellinor följer ofta en spöklik doft av syrener som leder henne till olika familjehemligheter i hennes ärvda renoveringsobjekt. Det finns paralleller mellan vad som hänt förr-i-tiden och det som händer nu-för-tiden och Ellinor försöker luska ut vad som hänt med hennes historiska look-alike som hon hittat spår efter i herrgården.

Det sitter i väggarna

Det sitter i väggarna. Ja, det finns en populär SVT-serie med detta namn som också handlar om renoveringsdrömmar, men även om de minnen som kan finnas i och omkring gamla byggnader. För Ellinor ger hennes forna släktingars spöklika närvaro en extra övernaturlig krydda i den nutida romantiska triangeln.

Det sagolika återfinns också i frågeställningarna. I de gamla sagorna finns det ofta ett uppdrag, en viktig fråga eller en gåta som ska besvaras och knäckas, ett test för att gå vidare i historien och nå nästa nivå. Ellinor testar både Andres och Felix med samma drömska nötknäckarfråga ... och får mycket olika svar. 

Kärleken till den värmländska herrgården

Den huvudsakliga kärlekshistorien är mellan Ellinor och hennes château, den mystiska, förfallna värmländska herrgården som hon ser det som sin livsuppgift att rädda och ge ett nytt liv. I andra hand kommer en kärlekstriangel där både mäklaren Andres, som hade hoppats på att sälja objektet, och hantverkaren Felix, som alltid drömt om att renovera samma objekt, faller huvudstupa för Ellinor. För båda två är det den stora kärleken. The game is afoot, som Shakespeare och Sherlock Holmes skulle ha sagt, och Ellinor är lyckligt ovetande om att de två männen känner varandra och konkurrerar om hennes gunst i en inofficiell tävling. Och allt är tillåtet i krig och kärlek (och i krig om kärlek?).

Alla i Värmland känner varandra (och är släkt ...?)

För läsaren är det inte någon överraskning att Andres och Felix har en gemensam historia och gemensamma minnen. Det sägs någonstans i bokserien att alla i Karlstad (och alla i Värmland?) känner varandra ... och i den avslutande delen i bokserien påstår en karaktär att alla i Värmland är väl släkt med varandra. Kanske om man går tillräckligt långt tillbaka i tiden ... ?

Ellinor, som levt utan släkt i Paris, älskar släktforskning och hon skulle bli en utmärkt huvudperson i ett avsnitt av Vem tror du att du är? Eller som huvudperson i en spin-off på Allt för Sverige: Allt för Värmland. Där glada expats får hitta sin plats i livet och i det drömskt vackra landskapet.

Öppet slut

Medan mäklaren Andres här får gott om plats hamnar hantverkaren Felix lite i skymundan. Han kommer att få mer plats i följande volymer. Slutet skulle ha kunnat lämnats helt öppet, man får en vink om Ellinors val, men många mysterier kvarstår för senare delar. Både vad det gäller Andres mörka hemligheter i det förflutna och vad som hänt i Ellinors ärvda herrgård och varför den mystiskt och plötsligt blev övergiven.

Alla platser finns på riktigt

Alla platser - utom drömslottet som Ellinor renoverar - finns på riktigt i Värmland och läsare kan mycket väl bli inspirerade till en Värmlandssemester nästa sommar. Eller så ligger man på sofflocket och läser Holms och Erikssons romansvit och sätter på Sven-Ingvars och drömmer sig till Värmland direkt ... Var Ellinors château finns? I Portugal. Och det är lika förfallet i verkligheten som i romanen. Så om du när sydliga drömslottsdrömmar ... Du vet var du kan leta. Det finns många slott och herrgårdar som bara väntar på att någon ska förälska sig i dem och försöka rädda dem. Vill du bara besöka fina herrgårdar i Värmland, rekommenderas till exempel Gustaf Frödings gamla hem som har öppet för besökare i verkligheten och som är byggt i samma stil som Ellinors drömprojekt.

Titeln är Château vid vägens slut. Men hitintills har vi inte kommit till vägens slut i berättelsen om Ellinor. Det kommer två delar till.  Med fler kuggfrågor, historiska mysterier, spökerier och uppdrag.

Mysigt, magiskt och magnifikt i all sin lågmäldhet.

BOK: Trettiotre dagar kvar till jul - Tre julvarma berättelser av Liz Fenwick, Veronica Henry, Jojo Moyes

Titel: Trettiotre dagar kvar till jul - Tre julvarma berättelser

Författare: Liz Fenwick, Veronica Henry, Jojo Moyes
Utgivningsdatum: 2024-11-13

Förlag: Printz

Översättning: Pia Printz

Originaltitlar: The Christman List, Delivering Christmas, Christmas at the Crescent

ISBN: 9789177719205

Trettiotre dagar till jul är en samling julberättelser från tre av Storbritanniens största författare av relationsromaner, feelgood och romance. Jojo Moyes, Veronica Henry och Liz Fenwick.

Vi får vara med om sista-minuten-shopping i trendiga London, där Selfridges och Liberty's och en massa små exklusiva butiker står på önskelistan. Vi får vara med om julpuddingar i långa banor och gammaldags julmarknad i historiska Bath - en stad med romerska anor. Och vi får följa med en florist när hon väver sin julmagi över Cornwall. Här pyntas spiselkransar, här mäts det noga vilka granar som får plats var, här komponeras det storslagna blomsterarrangemang och här binds det julkransar ... Kanske även av svensk halm?

Jojo Moyes går mot strömmen

Jojo Moyes levererar i Önskelistan en novell som går mot strömmen när det gäller julberättelser. Det ska väl sluta med kärlek och firande och sammankomster ...?! Men allt fler kvinnor känner pressen av att vara perfekt och leverera en perfekt jul till familjen ... Moyes huvudperson bestämmer sig för att strunta i allt, dumpa den exklusiva shoppingen i en taxi och åka till Barcelona istället. Familjen får klara sig själv. Även Veronica Henry har tidigare skrivit en liknande historia, i romanform, om en kvinna som blir trött på att vara tagen för given ... Hon lämnar Delias kokbok framme och sticker till en stuga vid havet och så får mannen och tonårsbarnen klara julen själva. Det här kan bli en ny trend i julberättelser - en "dumpa allt genre" som motvikt till alla lyckliga familjer och kvinnor som hinner med all matlagning, shopping, bakning och allt pyntande och pysslande, medan de sjunger glatt på julsånger.

Hur gör man en vinst på julpuddingar?

Veronica Henrys puddingbakande i Bath ... ja, hur ska en egenföretagare leva på lite julpuddingar? En halvdag på en julmarknad? Och betala hyran på The Cresent själv? Hon verkar handla upp hela förtjänsten direkt på julmarknaden. Och ingredienserna till julpudding är inte billiga. Någon har inte räknat på den här företagaridén ... Huvudpersonen velar mellan en nyinflyttad snygg manusförfattare och sin före detta man, som lämnade henne för sin före detta flickvän ... och han verkar nu intresserad av att ta upp kontakten igen. Man har en känsla av att när det är dags för bebin att få kolik eller andra oglamourösa barnsjukdomar så kommer han att sticka till före detta flickvännen igen ... eller någon ny. En vindflöjel är inte speciellt pålitlig. Berättelsen är lite för kort för att utveckla karaktärerna och för att få fram allt som händer - det är mycket exposition  på liten yta.

Högsta julpoäng till svensk jul i Cornwall

Högst julpoäng får Liz Fenwick och hennes juliga korta roman från Cornwall. Theo letar inte efter kärleken, och det gör inte heller hennes assistent Tim, men ett stort antal julgranar, blomsterarrangemang och julkransar senare har de båda två hittat en ny partner lagom till jul. Theos kärleksintresse heter Erik Andersson och är svensk. Deras julpysslande omfattar bland annat en tripp till Ikea, svenska lussekatter och pepparkaksbakande ... Theo gör till och med research hur man gör halmkransar, eftersom Erik är så besviken på de engelska mossiga kransarna. Erics son, som bor i  Cornwall, är singel och sorgsen, precis som Tim ... och givetvis kommer de två att finna varandra innan berättelsen är slut. 

Britterna har uppfunnit julsagan som genre. Men visst är det roligt att den bästa julberättelsen i samlingen kommer med en gedigen Swedish touch ...

Det är bara att lägga upp pepparkakorna och mysa. Det här är alldeles lagom långa berättelser för att hinna med före eller under julen ... tegelstenarna får vänta till efter nyår.

FILM: Our Little Secret - Lindsay Lohans Netflix-trea går utför efter förtexterna ...

 

Have yourself a very awkward ex-mas!

Our Little Secret är Netflix fjärde julfilm för i år och den tredje filmen som Lindsay Lohan gjort för streamingjätten. Efter Falling for Christmas från 2022 som är näst mest sedda Netflix-romcom-Netflix-julfilm någonsin och Irish Wish som inte har någonting alls att göra med julfirande.

Our Little Secret är en dålig titel som använts på många intriger förr - oftast deckare. Det är den näst sämsta julfilmen i år och den sämsta Lindsay Lohan filmen. Men Lindsay Lohan är ett varumärke i sig själv och det faktum att filmen både är långtråkig och ojulig hindrar den inte från att gå direkt till nummer ett på Netflix listan.

Kan lära av Hot Frosty

Om man vill ha en julig film med känslomässig trovärdighet ... ja, Our Little Secret har mycket att lära av Hot Frosty där den andra tjejen från Lindsay Lohan klassikern Mean Girls blir kär i en snögubbe som varit vid liv i 24 timmar ... och ja, den intrigen är trovärdig jämfört med Our Little Secret. Framför allt har den filmen hjärta och julstämning. Något som Our Little Secret helt saknar.

Lovande animerad sekvens

Den inledande animerade sekvensen verkar lovande (något filmen har gemensamt med Joker 2) och sedan går det utför (också gemensamt med Joker 2).

Lindsay Lohans karaktär Avery ska åka till London för att jobba där och då tycker hennes pojkvän Logan att det är en bra idé att fria, mitt framför alla i typ hela byn som samlats på henens  going away surprise party. För om han friar ... då kan hon ju vara KVAR, då behöver hon ju inte ÅKA! 

20% av amerikaner har pass 

Men för tusan. Vad är det för manschauvinistiskt dravel? Det bor typ 400 personer i byn (enligt repliker senare i filmen), tjejen kanske vill se något annat. Hon är tydligen en av de 20% procent amerikaner som har ett pass. Killen tycks vara en av de 80% som inte har ett pass och som inte intresserar sig för omvärlden och som inte bryr sig om att det finns en omvärld och som mognadsmässigt stannat i tonåren (så sammanfattade Sharon Stone 80% av amerikanerna, och hon kan ha en poäng).

Det finns uppenbara lösningar som filmen ignorerar

Det finns lösningar. Killen kan skaffa ett pass. Killen kan åka till London. Killen kan försöka vinna tillbaka tjejen när han är nykter och inte förolämpar henne och hennes nyss avlidna mamma inför hela byn.

Det gör han inte. Han väntar i tio år på att prata med henne igen - då de träffas på en gemensam julmiddag för deras nya respektive visar sig vara syskon. Den nya familjen och deras vänner ... förpepprat också, det är en sådan ansamling av nya ansikten och introduktioner. Vem är vem? Och vem ska föreställa Lindsay Lohans gamla kille i den allmänna röran? Det är fruktansvärd stressande. Man hade verkligen behövt jobba på ensemblen. Alla är platta intetsägande karaktärer. Utom Kristin Chenoweth.

Vad gjorde hon i London?

Vad gjorde Lindsay Lohans karaktär i London? Varför åkte hon dit? Varför kom hon tillbaka? Varför åkte aldrig killen dit? Vette tusan. Don't mention London! tycks vara den här filmens Don't mention the War! Men vi hade behövt tala om London.

Av någon anledning kommer Lindsay-karaktären och killen överens om att INTE berätta att de känner varandra. Vilket är långsökt. I en by med 400 personer känner alla alla. Och om man behöver ljuga för sina respektives familjemedlemmar och vänner för att göra ett bra intryck ... så är det en jättestor röd flagga. Det skulle vara en bra idé att kasta in handduken direkt. 

Hittar på undanflykter och utan anledning

Långsökt, långsökt, långsökt, långtråkigt, långtråkigt, långtråkigt. Filmen tycks tro att den är kul med sin twist på Meet the Parents och Meet the Fockers ... Det är den inte. Det är som en sämre variant av en gammal 1800-tals spring-i-dörrarna fars  där folk hittar på undanflykter och lögner utan någon som helst anledning och minst lika konstig och dammig.

Äter godis och svamlar

Skämten är ... att Lindsay Lohan äter drogat godis och svamlar i kyrkan framför en massa småbarn (som älskar svamlet). Att två seniorer hånglar i en garderob. Att en hund ska kräkas efter att ha ätit chokladkakor. Att en dement mormor raggar på sitt eget barnbarn som hon inte minns. Att alla par skiljer sig eller gör slut lagom till jul. Vaff... Igen. Det här är den MINST juliga julfilmen av dem alla. Det saknas bra personkemi, bra skådespelarinsatser (med något undantag), bra julpynt, bra julstämning, bra snö ... Det saknas typ allt som gör en julfilm en julfilm.

Äger som en filmstjärna

De som är intresserade av smink och ljussättning kan konstatera att Lindsay Lohan lägger sig fullt sminkad (vilket man aldrig ska göra) och med nyborstat hår och hon vaknar fullt sminkad och med nyborstat hår ... som en äkta Hollywood filmstjärna. Ljussättningen på henne är dock mild och opretentiös i ett försök att få henne att se ut som en tillgänglig och vanlig "everygirl". Det är konstigt att en filmstjärna firar jul med en samling kreti och pleti som vi inte vet vilka de är. I den löjligt roliga Falling for Christmas spelade Lohan åtminstone en miljardärska ... så looken fungerade.

Original-Glinda i ny häxroll

Nu till Kristin Chenoweth - hon är original-Glinda i Wicked och det känns så synd att hon här har ännu en häxroll där hon inte får ta en ton. Och hon har inte åldrats en dag sedan premiären på Wicked  - vilket finns kommenterat i själva handlingen i filmen. Chenoweth lyser. Men är underutnyttjad och tyvärr typecastad. Hennes hund i filmen som ser ut som Toto i The Wizard of Oz ... och blir förgiftad med chokladkakor (typ. nästan.) en sekvens som gjorde hela familjen upprörd och efter den här sekvensen slutar man heja på tjejen - killen har man slutat heja på efter fem minuter.

Åter till byhåla (vad hände med London?)

Det värsta är ... att det förment lyckliga slutet inkluderar att tjejen ska flytta till en byhåla med killen hon hade sällskap med i high shcool. (Återigen: Vad hände med London?) Nej, nej, nej, nej, nej ... ingen drömmer om att bli ihop med partnern från high school, det är en trop som borde spolas här och nu, och alla dessa duktiga karriärtjejer och karriärkvinnor som skippar allt som de utbildat sig för, för att flytta ut på landet och hitta "kärleken" - nej nej nej och åter nej. Det är en trop som skulle spolats för länge länge sedan. (Nu friade vi ju The Merry Gentlemen från den tropen ... men där är det uppenbart att det också leder till en ny lyckad karriär för tjejen och att hon för ut nöje/scenkonst/underhållning till landsbygden och där måste man ju ge tummen upp.)

Netflix är det viktigaste som hänt på tio år

I inledningen av filmen Our Little Secret för man en exposé över allt viktigt som hänt under tio år. Som att Notre Dame brann 2019. Helt osannolikt är att det bedöms som en topphändelse att Harry och Meghan gifter sig ... liksom succéerna med Stranger Things, Squid Games och Familjen Bridgerton --- alla av Netflix. Ja, Harry och Meghan egna såpa finns också på Netflix. Därav den  underliga kungliga inklusionen i greatest-news-hits. "Blowing one's own trumpet" är en dålig början på en tröttsam, tråkig flopp.

Och låt aldrig aldrig aldrig en liten hund komma i närheten av julens chokladkakor. Inte ens i en film.

Fotnot:

Hur mycket kan man fylla julfilmer med folk som är elaka mot varandra (och eventuellt också mot hunden)? Den här filmen rågar måttet flera gånger om med ojulighet och ojuligt beteende. Men ... Deck the Halls är faktiskt sämre, där Matthew Broderick och Danny de Vito går varandra på nerverna, och där Kristin Chenoweth också spelar fru (när ska hon få riktigt bra roller?) ...  Den är framröstad till sämsta julfilmen någonsin och går att se på Netflix. Filmen är ett bra avskräckande exempel på att folk inte ska vara elaka i julfilmer. Så synd att filmmakarna inte rådfrågade Kristin Chenoweth innan filmning ... Hon har varit med förr.

FILM: The Merry Gentlemen - The Full Monty goes Hallmark på Netflix toppen

Betyg: 3

Netflix

The Merry Gentlemen dansade in på plats ett på Netflix topp-tio-lista. Regi av Peter Sullivan, manus av Marla Sokoloff, Hollywoods darling Britt Robertson i rollen som Ashley. Marla själv spelar Ashleys syster. Den snälla systerrollen är en trop som man kan ha kul med - och det har Marla (hon är annars kanske mest känd för att ha spelat Joeys syster i serien Friends). The Merry Gentlemen är, likt många av Netflix julfilmer, en korsning av tidigare hits på bio och streaming. Man plockar friskt från Hallmarks favoriter - och bartendern säger med glimten i ögat att the leading man är precis som en Hallmark hantverkare. Hantverkaren är en omtyckt trop i feelgood och romcom.

Intrigen är The Full Monty kombinerad med ett par olika Hallmark filmer där något ska räddas i sista minuten och genom att skubba på tillsammans lyckas man få ihop tillräckligt med pengar.

Måste få in 30 000 dollar innan jul 

Ashley satsar på att få ihop 30 000 dollar för att rädda sina föräldrars verksamhet, en musikscen som sett bättre dagar. Var kommer The Full Monty in (känd i Sverige under den mer generiska titeln Allt eller inget, som låter som ett sportdrama)? Svar: Vanliga knegare visar sig vara lika bra på att dansa runt till musik och ta av sig kläderna som självaste Chippendales under sina forna glansdagar. Fler likheter: Marlas man ställer upp i gruppen (han är konditor och bagare) medan frun sitter och jublar i publiken, och de övriga "vanliga jobben" som representeras är hantverkare, bartender, taxichaufför ... och lägg till detta en korsordslösande hänga-i-baren veteran som hoppar in i sista minuten.

Ett fullt Monty gäng som spöar Magic Mike 

Skillnaden mot The Full Monty är ... att alla de vanliga knegarna ser ut som om de skulle kunna ge självaste Magic Mike spö. På mer än ett sätt. Hur hinner de med sina day-jobs när det ser ut som om de bor på gymmet? Hur kan de dansa som om de varit med i Wallmans salonger i åratal, efter att bara ha repeterat lite över en vecka? 

Det är en fråga som inte filmen intresserar sig för, det viktiga är ju att pengarna rullar in, att Ashleys och Marlas föräldrars ställe räddas och att Ashley ska förstå att småstaden och kärleken är värd mer än storstaden och karriären på Broadway. 

En trop med en twist

Det sistnämnda kan tyckas gammaldags och konservativt - och ja, detta är ännu en trop som använts mycket i många, många filmer (inte bara av Hallmark och Netflix). 

Vad som ger tropen en twist ... är att det är mycket möjligt att tolka filmen som att småstaden ger Ashley en bättre karriär än storstaden.

Bra saker kan sättas upp utanför "storstaden"

Tänk på Sverige där mycket av det bästa kanske sätts upp på Storan i Falkenberg eller på Dalateatern eller på Norrlandsoperan eller på pigga små friluftsteatrar som Vallarna och Sundspärlan ... Nöje, kultur, underhållning behöver inte centreras till de tre stora städerna i Sverige.

Tänk på USA och hur stort det är (större än hela EU) och visst måste det finnas nöje, kultur och underhållning på andra ställen än Broadway, Manhattan, New York. Du kan lyckas på andra ställen och på andra sätt.

Utbrändhet går ner i åldrarna 

Ashleys karriär som dansare sjunger på sista versen eftersom Broadway hela tiden vill ha yngre och yngre dansare ... I en modern, aktuell twist blir tjejen som får Ashleys plats i showen utbränd redan innan jul. Ja, utbrändhet går ner i åldrarna, det har till och med varit rubrik på Aktuellt.

Tiden som dansare är utmätt ... och i den nya satsningen är det Ashley som är manusförfattare, producent, koreograf, kassör ... Kort sagt: det finns en karriär som kanske är bättre och mer hållbar efter det att dansskorna lagts på hyllan.

Med en sådan tolkning blir The Merry Gentlemen modern och framåtblickande istället för gammaldags och mossig. Och vi vet ju att Marla, som skrivit manus, själv utökat sitt skådespelande till att själv involveras i produktioner ... det hjälper att ha fler ben att stå på i showbiz.

That's the Christmas spirit

Målet med att få in pengar ger filmen den tickande klockan som den behöver (och vi får följa insamlandet på en tavla där en schablon av en tomtegubbe klättrar allt högre på skorstenarna, med dollarsumman skriven på tomtesäcken). Men till skillnad från vissa andra insamlingsfilmer - som till exempel It´s a Wonderful Life - så finns ingen "bad guy" i filmen. Till och med den som hämtar upp pengarna är välkommen till familjens årliga julfest - alla ska med, alla ska inkluderas. That's the Christmas spirit.

FILM: Deadpool & Wolverine - maxat med allt i en perfekt on-off-screen bromance

Betyg: 4

Aktuell: på BD / 4K UHD

Maxat med extramaterial, maxat med stunts och slappstick, maxat med humor ... Deadpool & Wolverine är här. Med rätt att underhålla.

För första gången på länge gör det inte något om du inte gjort hemläxan som Marvel brukar kräva för att hänga med. Deadpool bryter den fjärde väggen och förklarar saker hela tiden (en förklarare skulle behövas till alla Marvels senaste filmer) och dessutom: Det är ingen som bryr sig om vad som händer och hur det hänger ihop. Det här är som en lång rad med SNL sketcher, Buster Keaton imitationer med slapstick extravagansa och långa sekvenser där det bara tramsas.

Personkemi både på film och i verkligheten

Få filmer har väl en lika gedigen bromance att bygga på. Hugh Jackman och Ryan Reynolds har personkemi både on-screen och off-screen.  Och så verkar de så sympatiska.  En är från Australien, en är från Canada, de vet att fotboll inte är ett spel där man helt sonika plockar upp bollen med händerna och springer. Och att de bryr sig om vad som händer i Europa. Make the World Great Again.

Vad Deadpool & Wolverine handlar om ... är egentligen inte så viktigt. Vi får se två superhjältar som inte är helylleamerikaner i huvudrollerna.  Och vi får se två väldigt bra britter i skurkrollerna. Emma Corrin, känd från The Crown, i rollen som Cassandra Nova - drottning över en Mad-Max-liknande undre värld där alla "rester" hamnar. Inklusive skylten från gamla goda 20th Century Fox där Deadpool gjorde debut en gång i tiden. Innan Disney köpte Fox och skrotade namnet.  Det här är en klassisk bombastisk överdriven "comic book villain" och hon tycks ha roligt när hon lägger huvudet på sned och ser söt ut samtidigt som hon gör elakheter.

Agent med ambition att avancera   

Den som är verkligt ruggig är dock Matthew Macfayden, känd från Succession, en dödligt farlig mellanchefsbyråkrat som tänker göra slut på Deadpools universum för att stiga i graderna. Han styr över ett landskap av kontorsslavar och är den som är ett hot på riktigt - helt utan superkrafter. Det byråkratiska TVA (Time Variance Authority) har figurerat tidigare i Marvels universum och Deadpool påminner om vilken tv-serie och vilket avsnitt som Macfayden var med i.

Män i grå kostymer styr över superhjältarnas överlevnad  

Centrum i historien är en bromance där kärlek börjar med bråk - mycket bråk och rejält med splatter. Femtonårsgräns för filmen i Sverige. Är det något som är hemskt? Förutom att män i grå kostymer har för mycket makt ... ? För det är de som egentligen beslutar vem som överlever och inte (bokstavligen när det gäller superhjältar - Batgirl kom aldrig ens ut ur filmburken) och som vill styra superhjältarnas tid och liv. Nej, ingenting känns upprörande, dels för att det är så överdrivet, som tramsiga små sketcher, dels för att det är så distanserat och så uppenbart att det "bara är på film". 

Statisterna måste hinna ur vägen ...

Att det bara är på film är något som Ryan-Deadpool påminner om flera gånger. Som när han säger vad de får och inte får göra för producenten Kevin Feige. Som när han berättar om att bli uppköpt av  Disney. Som när han säger att statisterna måste hinna ur vägen innan de börjar fajtas. Eller att Robert Downey Jr inte ville göra en cameo. Eller att Chris Evans var för dyr för att behålla längre än i en liten roll, annars hade budgeten överskridits. Och att Ryan-Deadpool själv absolut inte kan bli dödad av en soldat-statist för det hade varit alldeles för nesligt. Och att Wolverine kan sjunga och dansa (Hugh Jackman slog igenom som musikalartist) utan att värma upp. Och att de riskerar att stämmas av Mad Max franchisen (Warner Bros.) för intrång på deras område. När det drar ihop sig till fajter eller cameos påpekar han att det är det här publiken har väntat på ... så det är bäst att mjölka situationen för allt vad den är värd.

Gamla hjältar och skurkar återvänder

Det finns gott om små roller för forna tiders superhjältar och superskurkar, sådana som varit med i gamla filmserier som 20th Century Fox gjorde innan det blev trendigt med superhjältefilmer. Mitt ibland allt det ironiska och all satir finns här ett kärleksbrev till de gamla superhjältefilmerna, en nostalgiöverdos som är svår att värja sig mot och Ryan Reynolds gillar superhjältar och comic books på allvar ... han gör inte superhjältefilm bara för pengarna. Inte Hugh Jackman heller, även om han kanske behöver gaget till sina dyra hudvårdsprodukter (det kostar på att vara evigt ung superhjälte i 25 år).

Släkt med Spider-Man No Way Home

Spirituellt sett är filmen besläktad med Spider-Man No Way Home - man bjuder in en rad andra superskurkar och superhjältar från de gamla kasserade eller daterade filmserierna och erbjuder drivor av nostalgi.

Men Deadpool & Wolverine har ett poppigare soundtrack och en mer ironisk inställning till det där med multiversum och filmskapande. Bertolt Brecht hade varit stolt över den här filmen, den är packad med "verfremdungseffekter" --- och det påpekas till och med att det är tröttsamt med multiversum (det är det).

Hugh Jackman spelar dock hela tiden "straight man" och den känslomässiga utdelningen är att se Logan - en version av Logan från något universum - få ett lyckligt slut. Och i något universum gör Harry Kane hattrick och blir inte bara MVP - han får även lyfta en buckla med sitt lag.

FILM: Dumma mej 4 - Mycket väsen för ingenting och mycket väsen för allting ...

 

Dumma mej 4

Regi: Chris Renaud/Patrick Delage.

Originalröster av Steve Carell, Kristen Wiig, Will Ferrell, Sofia Vergara, Steve Coogan, Joey King med flera 

Svenska röster: Andreas Rothlin Svensson, Cecilia Wrangel Skoug, Steve Kratz, Johan Wahlström, Andreas Nilsson med flera

Betyg: 3

Brukade inte minionerna vara roliga? frågar familjen. De var ju första Dumma mejs USP. Innan serien blev franchise. De var gula, gulliga, barnsliga, bananälskande ... alltid pigga på fruktstund och aldrig illvilliga. De tre nya minionerna i den här filmen är gula, men inte gulliga, barnsliga och bananälskande. De verkar snarare illvilliga och inställda på att länsa en automat med skräpmat och läsk. Vad hände med nyttig fruktstund? De är också uppenbart elaka mot varandra, vilket de inte direkt har varit förr. Forna tiders katastrofer  och hyss berodde på välvilliga missförstånd, inte en önskan om att plåga medmänniskor eller medminioner.

Om du inte får nog av skurkunderhuggare i minionform ... så introduceras här en helt ny skurk i halvmänsklig kackerlacksform, Maxime Le Mal. Han har en armé av kackerlackor som fixar saker åt honom. Likt Gru håller denne Maxime Le Mal peptalks till sina underhuggare ... och det visar sig att Gru och Maxime har beef med varandra som går ända tillbaka till en sångartalangtävling i skolan.

Safe house eller rivningsruckel?

Gru och hans familj hotas alltså av denne Maxime Le Mal och lösningen blir att Anti Villain League ger Gru och kompani ett safe house. Ett riktigt ruckel som bara rymmer den närmaste familjen och tre minioner. Inte de tre roligaste. De nya minionerna är riktiga bottennapp.

Av någon anledning ska bara den äldsta av flickorna gå i skolan, de andra ska på karateträning på morgonkvisten trots att det är vardag ... och där finns också andra barn som struntar i skolplikten. Helt ologiskt. Liksom att en av flickorna hela tiden går runt med samma mössa --- om en superskurk letar efter familjen borde det vara lätt att hitta den enda personen som går runt med en randig rosa öronlappsmössa med långa snoddar mitt i sommaren. Man behöver inte ens särskilt avancerade drönare.

Homage eller knyckarfest?

Filmen gör sig lustig genom att referera till och parafrasera flera andra filmer och böcker. Homage eller knyckande? Scenen där den rödhåriga granntjejen, med originalröst av Joey King, spelar dansspel med sin katt är helt klart en homage till Joey Kings medverkan i serien The Kissing Booth. Hennes karaktär där vann en tävling med sådana där dansspel. 

Minionerna som blir superhjältar serverar ett helt paket av pastischer på gamla (och mycket bättre) superhjältefilmer, bland annat Sam Raimis Spider-Man serie. När alla på planeten lider av superhjältetrötthet - superhero fatigue - då går fem minioner mot strömmen och blir superhjältar. Ganska värdelösa superhjältar, en korsning mellan mindre lyckade X-men och några i Fantastic Four. När superminionerna "hjälper till" gör de allting värre. Så klart.

Maxime Le Mal har tagit sina krafter från kryp, närmare bestämt kackerlackor ... en sådan skurk finns redan i M.G. Leonards serie Kryp (hon har sedan dess övergett skalbaggar till förmån för en serie tågdeckare).

Ingen i filmen beter sig logiskt ur någon synvinkel över huvud taget. 

Mycket oväsen för allting

Det är mycket väsen för ingenting - och mycket oväsen för allting. 

En kvinnlig rektor i rullstol på utflykt, en shoppingtripp i den lokala matvaruaffären eller en vanlig förmiddag hos frisören ... allt blir till buller och bång och brakande, bräkande, brölande action. Det är förmodligen meningen att man ska heja på Gru och Lucy och deras familj ... men är de inte fruktansvärt påfrestande, egentligen? Lucy förstör en kvinnas hår och sätter eld på det - i en situation som påminner om en som Miss Li har berättat om, och Miss Li har fortfarande en kal fläck på huvudet efter incidenten i fråga. Sympatin ligger helt klart hos Miss Li och inte frissan. Som skulle kunna vara släkt med Lucy. Hon tar inte ens ansvar för sina handlingar utan smiter bara iväg - två gånger. En jättebra lektion att ge sina kids. Som skriker och hurrar så där bullrigt som bara den här filmen kan åstadkomma ...

Allt är tillåtet i krig och komik

Allt är kaos och katastrof, och ledordet är krig snarare än komik. Ljudnivån är också inställd på krig istället för komik. Kanske hoppas man att bullret ska göra att hålen i intrigen inte hörs och inte syns och inte märks. Men det gör de.

Förresten. Flickorna har inte blivit äldre sedan film ett ... alla andra har blivit äldre.  Slapp slapstick, skämt om att folk tröttnar på superhjältar och deras ingripanden ... Familjetvister som löses eftersom familjer håller samman ... Och en heist där en honungsgrävling kidnappas. Allt har gjorts förr och bättre. Utom honungsgrävlingen. Sådana tar sig bättre ut i naturprogram än som husdjur i ett safe house.

Minioner är en franchise som stannar

Det här är en film som skriker på uppmärksamhet - och som skriker högt. En liten portion av det här hade räckt en lång väg. Det känns som att bli överöst med klibbig energidryck när man bara vill ha lite klart vatten.

Bonusmaterial ... Det brukar finnas med några kortfilmer som ofta är roligare än långfilmen, för minoner gör sig oftast bäst i det korta sketchformatet. Men inte denna gång. Kanske nästa. För Dumma mej med sina minioner är en franchise som är här för att stanna.

Författarmötet: Krigets barn och Mörka julnätter - isande spänning av Camilla Lagerqvist

Camilla Lagerqvist - Mörka julnätter, Krigets barn

- När vi sågs sist pratade vi om den utmärkta deckaren Detektiv Tillman som är kategoriserad som skönlitteratur för vuxna. Du är ju även en framgångsrik barn-ungdomsboksförfattare. Jag älskar Mörka julnätter. förra årets stora julbok, den kommer fram i år igen ... Finns det någon speciell historia eller anekdot som ligger bakom Mörka julnätter?

­- När förlaget frågade om jag ville skriva nästa års adventsbok - man får frågan året före - blev jag väldigt glad, det kändes verkligen som ett hedersuppdrag. Jag visste på en gång att jag ville skriva en historisk roman, det är ju det jag tycker är roligast! Som barn var jag väldigt ofta hemma hos min farmor och farfar som bodde i Örsundsbro utanför Uppsala. De hade sparat alla min pappas och fasters böcker, bland annat Petter och Lotta firar jul. Jag var inte gammal när jag bläddrade i den boken första gången och jag kom ihåg att jag tyckte julbocken var väldigt otäck. Sedan mindes jag också att jag hade läst någonstans att julbocken kunde stoppa stygga barn i sin säck och ta med sig dem så det var definitivt inte en genomgod figur. Därför kretsar handlingen kring just julbocken.

- Illustrationerna är helt magiska. Fick du själv välja bilder, illustratör eller var det en lycklig slump att allt passar så bra ihop?

- Jag fick vara med och välja illustratör och så fort jag fick se Lina Blixt illustrationer så visste jag att jag väldigt gärna ville arbeta med henne. Hon är en fantastisk konstnär och hennes illustrationer är magiska. Jag har både låtit sy upp en klänning med bilder från boken och gjort tavlor av flera av illustrationerna.

- Jul förr i tiden var som Halloween nu för tiden. Saknar du den mer ruggiga sidan av dagens jul, har det blivit för sockrigt Coca-Cola-sött?

- Ja, jag saknar den gamla mystiken när man trodde att det fanns gårdstomtar, små vresiga vättar som skötte om gårdens djur. Jag tycker också att det är lite tråkigt att man glömt bort den traditionella svenska Jenny Nyström-tomten som bodde i en liten stuga inne i skogen och kom körande med häst och vagn eller helt enkelt kom gående i skogsbrynet med säcken med julklappar slängd över axeln.

-Det är också en suverän deckare. Var det bra genrep inför din fenomenala deckarserie om Detektiv Tillman?

- Kanske det, jag tycker mycket om historiska deckare. Detektiv Tillman kom jag faktiskt på när jag blev väldigt mörkrädd en sen kväll när jag var i sommarstugan och hade att ha läst en otäck deckare om en seriemördare. När jag gick och la mig längtade jag efter en mysig, historisk deckare med en stark kvinnlig huvudperson/personer och så föddes idén till Detektiv Tillman.

- Krigets barn är din senaste bokserie och en mycket stark drabbande och aktuell barnboksserie. Jag sa till grannen att det handlar om Finland och andra världskriget. Hon sa "men det är väl självklart". Med tanke på att över 470 miljoner barn lever i krigsdrabbade områden idag tyckte jag inte alls att det var självklart. Hur kom du på att välja att skriva om de finska krigsbarnen? Visst har du skrivit mycket om andra världskriget tidigare ...?

- Egentligen föddes idén under ett författarbesök strax efter att Ryssland anfallit Ukraina. En kille i sexan frågade hur kriget i Ukraina påverkat mitt skrivande, jag hade inget svar då, men dagen efter föreläste jag för lärare och bibliotekarier och efteråt kom en av bibliotekarierna fram och frågade varför jag inte hade skrivit om de finska krigsbarnen och då var det något som klickade till. När jag kom hem och började göra research hittade jag väldigt många likheter med det som har hänt och händer i Ukraina och det som hände under det finska vinterkriget som startade 1939. Så man kan säga att trots jag skriver om de finska krigsbarnen så hoppas jag att man drar paralleller till nutida krigsbarn som tvingas fly från sina hemländer.

- Visst har du skrivit mycket om andra världskriget tidigare?

- Ja, det stämmer, jag har skrivit en serie som heter Svarta rosorna som också utspelar sig under andra världskriget. Den handlar om Maja, Ben och Hilde som är tretton år när den första boken börjar. De bor i en liten svensk by som ligger på gränsen till Norge och bestämmer sig av olika anledningar för att starta en motståndsgrupp för att kämpa mot nazisterna som ockuperar grannlandet.

- En sak som överraskade mig var att vi fick följa de krigsbarn som hamnade i Gävle med omnejd. Av någon anledning hade jag tänkt att vi skulle hamna i forna tiders Uppsala eller att vi skulle få följa med det krigsbarn som hamnade i Stockholm ... Kopplar jag ihop dig alldeles för mycket med Uppsala ... ?

- Jag är född i Uppsala och bodde där ända fram tills jag började skolan då vi flyttade till Gävle där min pappa fått nytt jobb så man kan väl säga att jag vuxit upp på båda ställena. I andra delen av Krigets barn hamnar Viivi och Tuulikki, efter en hel del äventyr i Långsand, Älvkarleby som jag också har kopplingar till. Min mamma växte upp i Långsand hos sina morföräldrar. Så förebilden är deras gård och min mammas mormor Berta som dog när jag var tre månader. Av naturliga skäl har jag inga minnen av Berta men jag önskar att jag hade fått lära känna henne. Hon ska ha varit en väldigt snäll och omtänksam person som bland annat hade ett eget bibliotek i huset dit grannarna kunde komma och låna böcker.

- Har du någon favoritepok i historien?

- Trots att jag skrivit mycket om andra världskriget så måste jag nog säga att tiden efter första världskriget, det glada tjugotalet är mitt favoritdecennium. Även om det inte alltid var så glatt så var det en tid med mycket framtidstro och flera viktiga beslut för jämställdheten togs. 1921 fick svenska kvinnor rösträtt (som sista land i Norden) och gifta kvinnor blev myndiga. Dessutom påverkade det modet, det blev friare, bort med korsetter och kjolar som släpade i marken och dessutom föddes flappern.

- Varifrån får du inspiration? 

- Spännande historiska händelser, levnadsöden, småsaker som jag snappar upp från tidningar eller hör äldre människor berätta om.

- Har du någon gammaldags jultradition som är mysig och som du vill tipsa om?

- Julstämning för mig handlar mycket om det där mystiska som man trodde på förr i tiden. När mina barn var yngre brukade jag ta med dem på en promenad i skogen, antingen dagen före julafton eller på julaftons förmiddag och så letade vi efter tomtar, fast inte den stora, röda, amerikanska tomten utan den lilla gråklädda skogstomten. Ibland tyckte vi att vi skymtade en grå eller röd luva bakom granarna.
Extra mysigt var det om det var mycket snö och minusgrader. Vi brukar också ställa ut en tallrik med risgrynsgröt till tomten varje julaftonskväll. Förr många år sedan när jag arbetade som journalist skrev jag om en kvinna som sydde tomtar som var exakta kopior av den gårdstomte som hennes föräldrar beskrivit hade bott på gården förr. Jag köpte en sådan, helt gråklädd tomte av henne. Mina barn har döpt honom till Tryggve och honom tar vi fram varje jul. En annan tradition är pepparkaksbak och pepparkakshusbygge. Årets planer är episka!

Författarmötet: Martin Österdahl om Kräftskivan, Parmiddagen och varför midsommar är roligare än jul ...

Deckarförfattaren Martin Österdahl slog igenom med en ny genre på Crimetimefestivalen 2022 då Parmiddagen presenterades. Domestic noir underavdelning chambre noir. En deckare med thrillerinslag i kammarformat. En dag, en plats, en handling och en överraskande upplösning ...  Och i lagom tjock volym för härlig sträckläsning. Nu kommer Kräftskivan - en fristående deckare i samma anda som Parmiddagen.

Den avgränsade platsen är denna gång en ö och alla kommer inte att överleva ... Tilläggas bör är att Martin Österdahl var känd redan innan Parmiddagen. Han har skrivit en serie actionromaner om Max Anger, han har jobbat länge inom tv-industrin och de senaste åren har han kontrollerat rösterna i Eurovision Song Contest sändningarna. Men nu till den nya boken Kräftskivan. We are good to go...

- När vi sågs på Crimetime 2022 då du var där med Parmiddagen ... du berättade då att fröet till denna bok såddes då du skulle till parmiddag och kom på, i bilen, att flaskan ni hade med som present hade varit en present till er från paret i fråga när ni hade den förra parmiddagen ... nu spetsade du ju till den konflikten med en hel massa annat. Har du ett likadant verkligt frö eller rolig anekdot som ligger till grund för nya boken Kräftskivan ... ?!

- För Kräftskivan hade jag två frön - det första var en galen idé om en dokusåpa där kvinnor dejtar våldsamma och tungt kriminella män i fängelse - Jag hörde talas om att det gjorde ett försök med brevväxling och dejting i Sverige och förstås har vi hört talas om detta fenomen i USA, att kvinnor förälskar sig i våldsamma män, gifter sig med livstidsdömda massmördare etc. Det väckte min nyfikenhet och jag läste på om det som psykiatrin kallar för "Bonnie & Clyde" syndromet. Det andra fröet var helt enkelt en kräftskiva jag själv var på som urartade. Inte lika spännande, men tillsammans blev dessa två frön en explosiv cocktail, perfekt som uppföljare till Parmiddagen!

- Hur kändes det att bli så hyllad för Parmiddagen och ... gjorde det uppföljaren svårare eller lättare att skriva ... det är ju kul med beröm, men samtidigt satte du ribban högt med den förra boken ...

-  Min debut kom 2016 och heter Be Inte Om Nåd, den första delen av tre böcker om Rysslandsexperten och den före detta elitsoldaten Max Anger, som blev till en tv-serie på Viaplay, Max Anger - with one eye open. Parmiddagen var alltså min fjärde roman och det var ett avsiktligt val att skriva spänning som är mer här och nu och som använder sig av "vanliga människor" i alldagliga situationer. Ambitionen var att använda samma spänningsdriv som i de tidigare böckerna men att skapa en tryckkokare av spänning med strikta begränsningar i tid och rum. Klaustrofobiska och relationsbaserade spänningsromaner med psykologisk twist. Det visade sig vara ett bra beslut!

- Hur trivs du i deckargemenskapen? Har du några vänner som skriver romaner, deckare, thrillermanus som du kan bolla idéer med under tiden eller läsa när det börjar bli klart ...?

- Ja, jag har en hel del vänner inom deckarkollegiet. Och visst bollar vi tankar och idéer men jag har även andra goda vänner som jag pratar med, som inte är författare, och som är mina första läsare. Det är ofta mer givande att ha krävande läsare än andra författare som tycker till i början, är min erfarenhet.

- Öar både på film och i böcker har varit en favorit för mig länge ... Har du några särskilda öar, verkliga eller fiktiva, som ligger dig varmt om hjärtat ...?

 - Ja, absolut, norra skärgården, mot ytterskärgården till, Norrtälje kommun, ligger mig varmt om hjärtat. Vi har hus på Arholma och spenderar våra somrar där. Det är en helt fantastisk ö med fina människor som betyder mycket för mig och min familj.

- Kräftskivan utspelar sig mot bakgrunden av en fiktiv dokusåpa som gick snett ... Tror du att idén i boken skulle kunna bli det nya Squid Games eller Love is blind behind bars ...

- Jag trodde inte det när jag kom på idén för längesen, men idag börjar tro att det är mer och mer realistiskt ... Våra referensramar för vad som är okej och inte okej förflyttas hela tiden ...

- Du kan ju branschen väldigt bra, hur länge har du jobbat med tv nu ...

- Jag har jobbat med tv och underhållning sedan jag avslutade mina studier 1996 så det är några år nu ...

- Vad gör du i Schweiz ... när du inte skriver romaner?

- Jag jobbar som Executive Supervisor för Eurovision Song Contest.

  

- Vilka stora tv-satsningar har du varit involverad i som folk i Sverige hört talas om ...?

- Som exekutiv producent har jag arbetat med Melodifestivalen (2006-08) och Eurovision Song Contest (2013 Malmö, 2016 Stockholm). Som programbeställare i SVTs programledning med ansvar för Underhållning och Sport introducerade jag program som Skavlan, Mästarnas Mästare, Allt för Sverige och Vinterstudion.

-Får du nära till jobbet när de gäller årets ESC?

- Basel ligger tre timmar bort med tåg - så ja, det är nära!

-Vilka deckare gillar du själv? Svenska crimetime författare eller internationella ...

- Jag läser mer internationella än svenska. Jag kastar mig över allt som Robert Harris, William Boyd och Ian McEwan skriver. Av de svenska gillar jag bland andra Arne Dahl och Mons Kallentoft.

- Scandinavian noir är ett begrepp ---- och du har fått en alldeles egen hylla "domestic noir" med "kammarspel noir". Hur känns det? Finns det fler på hyllan i din egen eleganta deckarkammarspelsgenre ...?

- Domestic noir är inte min egen hylla, det finns många författare i genren, men de flesta är kvinnliga, det är inte lika många män som skriver i den här genren. Min förläggare menar dock att jag har introducerat en ny genre med Parmiddagen och Kräftskvian - "Chambre noir" - alltså det strikta, mörka och kyliga kammarspelet. Och kanske har han rätt?

- Hur är det med översättningsplaner ...

- Parmiddagen och Kräftskivan översätts till ett tiotal språk, förutom de nordiska, bland annat tyska, franska och italienska.

- Och filmplaner? Folk slukar Scandinavian noir utomlands ...

- Det finns förhoppningar om en adaption till tv-serie av Parmiddagen. Men det är early days, vi håller tummarna. För både den och Kräftskivan - de är ju båda perfekta för skärmen!

 
- Författare har förlagt mordintriger till allt från Nobelbanketten (Liza Marklund) till midsommarfirande i skärgården (Viveca Sten) ... ingen svensk högtid går säker! Har du funderat på att förlägga en deckare eller thriller till Mello-ESC bubblan, eller skulle det vara svårt ...  Mello-ESC marknadsförs som trevligt, regnbågsglittrigt och inkluderande, pride-favvo-högtid-deluxe ...

- Trevlig och inkluderande är inte någon motsättning för böcker som Parmiddagen och Kräftskivan, tvärtom, det är en del av konceptet att vända upp och ner på föreställningar som egentligen ska vara trevliga. Så klart att jag har funderat på att använda mig av Melodifestivalen eller ESC miljöerna eftersom jag kan dem så väl. Vi får se ... En dag kanske ... 

- Finns det några personliga kopplingar till handlingen eller personerna i boken? Finns det någon i boken som du skulle kunna identifiera dig med, eller skulle vilja ha som kompis, på din sida? When the going gets tough?

 - Det finns delar av Morgan Stark i mig, delar som jag inte är stolt över och som jag försöker trycka tillbaka. Men Morgan är också en komposit av människor jag träffat i branschen. Detsamma gäller Roger Marnell. Jag vet ärligt talat inte om jag skulle vilja ha någon av dem på min sida, when the going gets tough... 

- Hur gör du för att hitta miljöer och stämningar som verkligen känns ... och har du själv några favoriter?

- Jag gillar ju de typ av miljöer och stämningar som jag bygger upp i Parmiddagen och Kräftskivan, där stämningen blir så tryckande att man knappt kan andas och där det inte finns någonstans att fly. Jag gillar att läsa det, ska jag säga, inte vara med om det själv!

- Du lever ju ett internationellt liv ... Är Stockholm med omnejd en miljö som ligger dig varmt om hjärtat? Har du några andra favoritmiljöer ... ?

- Ja, jag gillar Stockholm och Stockholms skärgård som jag speglat i flera av mina böcker. Jag har även skrivit mycket om Ryssland som är ett sorgebarn som också ligger mig varmt om hjärtat. Jag funderar på att placera nya berättelser i Geneve och Alperna där jag nu bor. Det är också miljöer som betyder mycket för mig och som är intressanta för spänningsberättelser...

- Du bjuder ut en huvudpersonerna i din bok Kräftskivan för en dag ... vem väljer du och vad skulle ni hitta på?

- Jag tror att jag bjuder ut Roger Marnell för en kväll, för att dansa regndansen och vandra genom dinosauriernas kyrkogård, konstatera att alla stjärnor fallit från himlen och allmänt beklaga oss över sakernas tillstånd i dagens medievärld. Två nostalgiska "grumpy old men" med stärkande drycker i bastun ...

- Vad influerar dig, vad inspirerar dig ...? Naturpromenader eller musik ... vad lyssnar du på när du skriver?

 - Livet och arbetet inspirerar mig. Bra böcker och filmer. Naturpromenader är för att inte tänka, för att stänga av hjärnan. Jag lyssnar ibland på musik när jag skriver. Det måste vara instrumentalt, kan inte ha andra ord i öronen. Ofta klassisk musik, gärna melankolisk, romantisk musik, ofta från ryska kompositörer.

- Kräftskivetiden ligger nu bakom oss, vi går in i "novent" och advent ... Har du någon gammaldags jultradition som är mysig och som du vill tipsa om? Svensk eller internationell ...

- Ärlligt talat är jag ingen stor julfantast. Jag är en midsommarpojke ... Jag tycker att julen ofta blir för passiv och stillasittande. Jag åker gärna skidor, eller snowboard, på julafton. Jag älskar midsommar. Jag önskar att den varade i ett par veckor!

BOK: Sommarskuggan och julbuset - riktiga megafans försöker spåra Skuggans julbus ...

Författare: Tina Mackic 

Illustratör: Johanna Arpiainen

Förlag: Rabén och Sjögren


Sommarskuggan har varit en lurig favorit under flera somrar i SVT:s Sommarlov. Sommarskuggan har till och med dykt upp i Melodifestivalen för att cementera sitt kändisskap. Men bara för att det är jul och vinter så tar inte Sommarskuggan semester ...

Den magiska dräkten är fortfarande på jakt efter sin utvalda person för att Skuggan ska bli fulländad. Det här är den sjätte boken om Sommarskuggan och den första julboken och vi är nu framme vid staden med de röda trähästarna. Inne i skogen någonstans i Dalarna ligger Jultomtens fabrik och nissarna jobbar för fulla glögg-muggar. Men ... så försvinner alla julklapparna. 

Sommarskuggan skulle kunna rivalisera Grinchen när det gäller att vara årets julmarodör. Det är upp till Jalle och Julia att stoppa Sommarskuggan och att hitta julklapparna ... I en finurlig twist råkar Jalle och Julia också vara riktiga megafans till Sommarskuggan, sådana som blir starstruck vid ett möte, och de har önskat sig skuggslem och annat Sommarskuggigt i julklapp ... Skuggslem måste väl vara världens knäppaste merch?

Det här är inte det sista vi sett av Sommarskuggan. När det gäller böcker, tv-framträdanden eller merch.

Det finns förresten en intressant dualitet när det gäller Sommarskuggan som karaktär (ond - god - busig?) som påminner om Julbocken. Som förresten håller på att få renässans. Därför är det väl passande att Sommarskuggan nu får en egen julbok ... ?

BOK: Cirkusdeckarna och julgransmysteriet och många fler julmysterier ...

Nu är det dags att ladda med Cirkusdeckare till jul!

Läsgodis, polkagrisar, hockey, ufon, julbockar, granar och mystiska gamla slott ...  Bring it on!

Cirkusdeckarna och ufo-mysteriet är ett vintrigt mysterium som kretsar kring ishockey - något som många tittar på under julhelgen - och Ängelholms hockeylags utrustning försvinner och folk ser flygande tefat. Mysigt, roligt och lärorikt. Det finns i verkligheten ufo-vandringar i Ängelholmstraken, som annars mest är känd för järnvägsmuseet, lergökar och hembygdsparken där folkkära Pettson och Findus uppträder på sommaren och står staty året om ...)

Polkagrisar och jul hör ihop

Det känns också juligt att läsa Cirkusdeckarna och polkagrismysteriet för ... ja, jul och polkagriskäppar hör liksom ihop. Precis som glanspapper och smällkarameller. Det finns en intrig med försvunna pärlor och falska polkagrisbagare  - och en gullig liten tant som drömmer om att göra cirkuskonster.

Slottsdramatik i Stockholm och Gävle

Cirkusdeckarna och tomtemysteriet är ett julmysterium som utspelar sig i Stockholm och Gamla Stan medan Cirkusdeckarna och julbocksmysteriet självklart utspelar sig i Gävle - och här finns Gävle slott med på ett hörn. Det blir alltid bra dramatik med gamla slott och hemliga gånger och mystiska rustningar ... I Gävle flyger förresten julbocken iväg med helikopter. Vilket syns på det säljande omslaget. Ett trick värdigt Cirkusdeckarna!

Snygga trick tecken i tiden

Ett annat trick är när julklappar försvinner i Cirkusdeckrna och julklappsmysteriet ... i Örebro. (Inte Arboga.) Rånaren är säsongen till ära iklädd Kalle Anka mask. Ett tecken  i tiden på att Kalle Anka blivit större än självaste Santa Claus eller Jultomten i Sverige?

I år utspelar sig det senaste julmysteriet i Jönköping - utan slott, ishockey, julbockar eller ufon. Titel: Cirkusdeckarna och julgransmysteriet.

Kyrkornas Jönköping och Grinchen

Cirkusdeckarna ska uppträda under julen i Jönköping och här finns gott om kyrkor. Bland annat en som avgudar granar och tycker att det är grymt att de huggs ner till jul ... Aktionerna mot julgranar är i boken utformad lite som en parodi på "rädda våtmarkerna". Själva handlingen påminner mer om Grinchen, julen är stulen, för det är som om all julstämning försvinner från Jönköping med julgranarna och julbelysningen ... dock finns det inget pedagogiskt slut om att inkludera Grinchen på slutet och att ge hen julterapi, nej, hen ska uteslutas helt. Tvillingarna Kaspar och Katinka räddar som så ofta förr några barn i fara och avslutar som alltid med en bejublad föreställning och huvudrubriker i tabloidpressen.

Fina färgbilder och talande hästar

Något som är nytt i Cirkusdeckarvärlden sedan debuten är färgbilderna. Här gnistrar det. Och det är fina teckningar av hästar i detta senaste julmysterium och det är till slut Katinkas förmåga att prata med hästar som räddar henne och hennes bror.

BOK: Matfighten - dyrt, krångligt och tidsödande - men kul!

Författare: Humorgruppen IJWTBC ...

Bröderna Emil och Victor Beer och deras kusin Joel Adolphson

Titel: Matfighten

Läsålder: 9-12 år

Antal sidor122

Utgivningsdatum2024-10-17

FörlagRabén & Sjögren

ISBN9789129745917

Matfighten är en bok som bygger på IJustWantToBeCools populära Youtube-inslag. Boken innehåller 32 recept, från jättemacka till världens minsta spagettibolognese.

Hur mäter man succé i kändis-Sverige? Att man blir bjuden på alla premiärer? Att SVT ringer och erbjuder en egen serie? Att Liamoo utan att tveka ställer upp som "förband" på Bokmässan? Att man får skriva barnböcker? Att få likes på sin gröt på instagram? Att miljoner kollar på ens youtubekanal ... Nej, nej, nej, det ultimata kännetäcknet på att man blivit superkändis är att man får kontrakt på en kokbok. Det här nu även hänt. humorgruppen  IJustWantToBeCool.

Deras  Youtubesuccé Matfighten har ny blivit bok och här finns alla mer eller mindre lyckade recept samlade.

Från Emils exklusiva smaskigheter till brorsan Victors ofta oätliga jag-hatar-att-laga-mat magplask. Inte ens när han snor ingredienser av Emil eller beställer färdig pizza från en pizzabagare blir resultaten bra. Men, som Victor framhåller, vikten av mat är inte att den ska vara god att äta utan att den ska se bra ut på instagram. Brödderna är varandras motpoler,, tills de kan enas i en fejd mot kusinen Joel som gör nachos istället för tacos till kapitlet om tacos och nej, nachos är itne tacos.

Recepten är uppdelade i kapitel: Frukost, Pizza, Köttbullar, Macka, Pasta Bolognese, Taco, Snabbnudlar, Efterrätt.

Mina favoriter som barn var fisk, grönsaker och rätter med bönor eller linser. Så jag hade förmodligen föredragit att få Currymamman i julklapp istället för Matfighten. Det finns inte en en fiskrätt, inte en enda grönsaksrätt och inga bönor eller linser. (Indisk mat var och är den vanligaste snabbmaten, vanligare än fish&chips och farsan hade delat rum med en kille från indien när han studerade, så vi hade alltid ris heemma).

Det finns inget om hur man kokar perfekt ris, hur man kryddar bra, hur man fixar till frukt och grönsaker, ingenting om fisk och soppor (jag älskade sushi och misosoppa) kort sagt: inget om någon av min favoritmat som barn.

Svenska barn kanske vill ha pannkakor som simmar i sirap och bacon. Och pizza.

Konstigt är att det inte finns något kapitel med "Swedish fika" det svenskaste som finns och "mellis". Nyttiga mellanmål är det bra om kidsen kan fixa själva.

Man har heller inte tänkt på budget eller tidsåtgång - snabbnudelrecepten tar över en timme att göra, det ska inhandlas specialmjöl som inte finns i vår vanliga affär till att göra egen pasta och det ska malas högrevsfärs av färsk högrev istället för att köpa färdig färs ... har IJWTBC varit i en butik på sistone och sett priserna på matvaror? 
Resten av barnbidraget/studiebidraget går sedan till att bara göra en av Victors macka.

Man skulle med fördel ha kunnat skippa saker som är basic - som hur man gör en varm macka eller toast och haft med mer riktiga recept, det är ingen mening med att ha med tårta som man gör av tre köpta bottnar, gör en egen efterrätt istället för att bara göra ett /dyrt legobygge av saker som finns i afäfrerna ... och de vegetariska recepten hade kunnat strykas eftersom A) de är inte vegetariska (löjrom är ingen grönsak till exempel) B) man kan lika gärna skriva på kötträtterna tex byt ut mot vegetarisk färs. För det är allt man har gjort för att slösa bort papper på ett helt eget uppslag.

Som barn hade jag blivit gladare för Malin Mendels bok Currymamman (väldigt bra grönsakskapitel) eller Sara Begners barnvariant av vår kokbok (väldigt bra grönsakskapitel och väldigt bra fiskkapitel) som har fina bilder så man SER vad man ska göra istället för att läsa en massa. 

Här finns inte bilder så man ser vad man ska göra, det är mest en massa text om maten och istället bilder på IJQTBC och en skäggig gubbe som inte kan något om mat som ska ge synpunkter ... nej för tusan, ska ni slösa tryckpapper och blanka färger, ha  typ Niklas och Tareq att ge synpunkter på frukost och middagsrätter och så My till efterrätterna.

Det hade kunnat sätta au pif på det hela.

Nu till hur Matfighten är som humorbok. Fullkomligt Kafkaesque eller Pythonesque. Samtidssatir över influencerlivet där Victor spelar en parodi på en bortskämd youtuber som hävdar att om man inte har råd med två veckor på Maldiverna kan du nöja dig med en. Parodier på Nyckeln till Frihet och andra filmer med Yetin i huvudrollen. Fullkomligt idiotiska intervjuer och en tacos-nachos fejd. Victors smörgåsfobi är roligare än hans recept. Och så parodin på Kristina från Duvemåla (eller böckerna som musikalen bygger på) där Kristina är PR-expert för svenska köttbullar tills hon inte längre "tyar".