FILM: Brave New World - Låt den arga röda tomatgubben gorma bäst han vill

 

Film: Captain America: Brave New World

Regi: Julius Onah

Medverkande: Anthony Mackie, Harrison Ford, Giancarlo Esposito, Danny Ramirez, Shira Haas, Tim Blake Nelson med flera

Betyg: 1

Harrison Ford som president. En roll som han gjort förr. Här syns den nyvalde presidentens ansikte spegla sig på ett Janusliknande sätt - ett ansikte ser framåt, ett ansikte ser bakåt. Ett ansikte ser trevligt ut, ett ansikte ser förvridet ut.

Som inspiration lär filmmakarna ha tagit det klassiska seriealbum som handlar om Captain America och Falcon och Watergateskandalen ... Men det här ser mer och mer ut som om man försökt göra en aktuell Trump-parodi. Den här presidenten är stor och bullrig och arg och röd ... ja, han förvandlas till den röda Hulken. Den verklige presidenten är stor och bullrig och arg och orange ... Hur tänkte man här? Fans av Trump lär knappast uppskatta detta försök till att göra "modig" (och mycket tråkig) politisk superhjältefilm. utan humor. Alla andra skakar på huvudet och tycker att Trump får nog med utrymme redan. 

Inledning som refererar den sämsta filmen i MCU-historien (och den näst sämsta)

Presidentens tal innehåller bland annat referenser till händelserna i Avengers: End Game och den mycket misslyckade filmen Eternals som sjönk som en sten i Indiska Oceanen och som MCU borde vilja glömma och inte ta upp till ytan igen. Inget av detta spelar egentligen någon större roll för filmen. Magisk ö, magisk mineral, magiskt mumbo jumbo ... vilken MacGuffin som helst hade varit bättre. Sedan kommer flashbacks till den andra sämsta filmen i MCU-historien, filmen om den gröne Hulken med Edward Norton som alla också vill glömma (speciellt Edward Norton), och en massa exposition om folk som inte spelar någon större roll i den här filmen (som Bruce Banner och hans flickvän Betty) så grattis om du anstränger dig och försöker hänga med och memorera namn. Det ger lika mycket ull som att klippa en gris - och är ungefär lika användbart. Med wee-wee-wee-skrik i bakgrunden. Och så hoppar vi fem månader fram i tiden. 

Callcenter i Mexiko och ny färg på dockans dräkt

Nu pratar några människor, som du inte vet vilka de är eller vad de gör, med varandra via headsets (det här kanske är ett mobilt litet callcenter?) med en gubbe som flyger genom luften och han har också ett headset som han pratar i. Det är Sam Wilson som flyger genom luften. Han har tidernas fånigaste dräkt (inklusive löjliga ihopfällbara vingar) och man har ändrat färgen, inte för att det spelar någon roll i filmen eller i handlingen, utan för att man vill sälja fler dockor. Lågt Marvel. Lågt. Sam Wilson landar och börjar puckla på folk någonstans i Mexiko. Varför är vi i Mexiko? Vilka är gisslan? Vad är i paketet? Vem pucklar på vem och varför? Är det någon som bryr sig? Av alla i gisslan är det bara en som säger något (en bön på spanska) förmodligen för att Marvel ska spara på slantarna och bara betala ut statistlön (vilket går om vederbörande inte har några repliker). 

Mr. Blue utan Blue Steel

Sam Wilson måste vara den tråkigaste karaktär som någon någonsin kommit på - och inte bara i superhjälteuniversum. Pappdockor med ett enda ansiktsuttryck är roligare och har mer personlighet. Är superhjältekraften att snörpa på munnen? Referensen till Zoolander kanske är just detta ... ett internskämt om att Sam Wilson bara har ett ansiktsuttryck, och det är inte lika säljande som Blue Steel. Ja, man har kopierat handlingen från Zoolander och låten som här används för hypnos är Mr. Blue. Kan det bli en mer övertydlig referens? Är det för att vi ska önska att vi såg Zoolander istället? Töntiga och småfåniga och långsökta saker kan man komma undan med i en komedi, men Brave New World har noll humor och noll komisk tajming. Och noll Blue Steel.

Inte nytt och inte modigt

Specialeffekterna ... är inte heller Blue Steel. En gång i tiden kunde Marvel sitt hantverk. Det här är fult, billigt och hafsigt ... och möjligen godkänt för en studio med skralt med pengar som inte har råd med bättre. Men underkända specialeffekter från världens rikaste studio ... Kom igen. Ni kan bättre. Och Marvel  borde verkligen ha råd med åtminstone en enda bra dialog med så många avlönade manusarbetare till denna grådaskiga osmakliga soppa.

Det finns inget nytt eller modigt med Brave New World. Det är fegt och gammalt. Och de minst dåliga bitarna påminner om Captain America: The Winter Soldier, som är en av de bästa filmerna i hela Avengers kanon. Brave New World är en undermålig blåkopia. Elva år senare. Utvecklingen har verkligen gått bakåt.

Minnesmästarna med läxförhör som sjunker till botten

Man får intrycket att man kommer in mitt i någonting och har ingen aning om vad som händer och varför. Det är som ett slags Minnesmästarna där man tydligen ska minnas saker som hänt i filmer som kom för tio-tjugo år sedan, eller ännu äldre serietidningar ... Minns du ens vad du själv gjorde för tio år sedan? Hur ska du då minnas vad de här gubbarna gjorde för tio år sedan? Dessutom får man intrycket av att man borde ha gjort någon slags hemläxa genom att studera och anteckna och memorera från TV-serier på Disney+. När en film är lika rolig som ett läxförhör där du inte har en aning om frågorna eller ens vad du skulle ha läst på ... Då vet du att det är dags att ge upp. Låt gubbarna puckla på varandra bäst de vill. Och låt den stora arga tomatröda gubben gorma bäst han vill. Han har redan fått tillräckligt med space. 

Det här känns som pengar kastade i sjön. Eller i Indiska Oceanen. Efter Eternals. Vissa filmer låter man bäst sjunka till botten utan ett spår. De är inte värda sitt eget läxförhör.

ECS 2025: Bara Bada Bastu ... bland de mest streamade i världen

 

Oddsfavoriterna KAJ stod för en oväntad förlust i gårdagens Eurovisionfinal.

Men efter sveket från jurygrupperna kommer ett glädjebesked.

”I går var ”Bara Bada Bastu” världens 111:e mest streamade låt”, skriver skivbolaget Warner Music på sociala medier.

Det blev till slut en fjärdeplats för favorittippade KAJ under finalen av Eurovision cong Contest. De fick se sig besegrade av oddstvåan JJ från Österrike, som fick över 100 poäng mer än Sverige.

Dessutom svek samtliga grannländer det svenska bidraget, då tolvorna uteblev. Humorgruppen fick sju poäng från Danmark, tio från Norge och tio från hemlandet Finland. Den enda tolvan under finalen kom från Island.

Men samtidigt som österbottningarna slickar såren efter gårdagens urladdning kommer skivbolaget Warner Music Sweden med ett glädjebesked.

”KAJ har just skrivit historia!”, skriver de i ett inlägg på Facebook.

”Bastun kokar”

För trots att juryn ratade bidraget ”Bara Bada Bastu” har det tagits emot med öppna armar av folket.

Låten var nämligen världens 111:e mest streamade låt under lördagen och spelades över 1,5 miljoner gånger. Det är den högsta placeringen någonsin för en låt på svenska på Spotify global chart, enligt skivbolaget. Dessutom ligger den på topp tiolistan i nio olika länder, med en förstaplats både i Sverige och Finland.

”Bastun kokar. Vi är så stolta – grattis Axel, Kevin och Jakob!”, skriver Warner Music i inlägget.

”Ni vann allas hjärtan”

I kommentarsfältet väller också hyllningarna in.

”Ni vann allas hjärtan. Det är den bästa vinsten”, skriver en person.

”Vad betyder Eurovisionen då ni vunnit många gånger om!”, skriver en annan.

Även i tv-sofforna hade många bastubröder bänkat sig. KAJ fick 197 poäng från publiken, vilket var tredje mest under tävlingen och mer publikpoäng än vinnarbidraget.

Källa: TT

Bara Bada Bastu har nu över 46 miljoner streams från hela världen.

ESC 2025 - Juryn och folket är inte överens. Igen.

Österrikes seger blev något av en skräll, enligt nordiska musikkommentatorer som trodde att Sverige och Finland skulle ha en bättre chans.

"Jag, precis som väldigt många andra journalister i presscentret invid Sankt Jakobshalle, var helt säkra på att det skulle stå mellan Finland och Sverige och att Österrike kanske skulle sluta på tredje plats." skriver Svenska Yles utsände Alexander Beijar från musikfesten i Basel.

Även Aftonbladets musikskribent Markus Larsson beskyller jurygrupperna för pyspunkan som uppstod för Sveriges favorittippade bidrag från KAJ:

"Alla visste att jurygrupperna skulle bli ett tufft hinder. Det finns en anledning till att humorlåtar aldrig har vunnit ESC. Och det lär dröja ett tag till."


Men medan Sverige trots allt fick en trygg fjärdeplats – fast de "knappt sjöng alls" enligt norska tidningen VG:s kommentarer, så dalade det finska bidraget ned till en elfteplacering.

Det måste dock ses som en seger för EBU att publikfavoriten Israel, som till slut kom tvåa, inte vann hela schabraket, skriver VG.

"Konsekvenserna för Eurovisionen kunde lätt ha blivit större än några sura toner om de hade vunnit."

Resultatet visar återigen att Eurovision är två tävlingar i en, fortsätter tidningens analys: "Den som juryn älskar – och den som allmänheten faktiskt röstar på."


TT

Av den svenska juryn fick israeliska Yuval Raphael med låten ”A New Day Will Rise” inte ett enda poäng.

Men när det var svenska folkets tur gick tolvan till Israel.

Se hela listan – så fördelades de svenska rösterna.

Det var inte bara det svenska folket som gillade Israels bidrag. Landet kammade nämligen hem tolvor från tolv länder, drygt en fjärdedel av länderna som deltog i Eurovision Song Contest i Basel.

Den svenska jurygruppens tolva gick till Österrikes Johannes ”JJ” Pietsch med låten ”Wasted love” som vann hela tävlingen. Men av den svenska publiken fick låten inte ett enda poäng.

Så röstade svenska tittarna:

12 poäng: Israel

10 poäng: Finland

8 poäng: Estland

7 poäng: Albanien

6 poäng: Polen

5 poäng: Island

4 poäng: Ukraina

3 poäng: Grekland

2 poäng: Nederländerna

1 poäng: Italien

Så röstade juryn:

12 poäng: Österrike

10 poäng: Schweiz

8 poäng: Nederländerna

7 poäng: Frankrike

6 poäng: Finland

5 poäng: Ukraina

4 poäng: Norge

3 Poäng: Albanien

2 poäng: Spanien

1 poäng: Malta

Eurovision 2025 - Därför vann inte KAJ

Wasted Love

Hade det gått bättre om KAJ representerat Finland? Ett land som inte "vinner jämt"? Folk verkar trötta på de gamla vinnarländerna och Irland (som vunnit lika mycket som Sverige) var inte ens i final.

Därför vann inte KAJ Eurovision – trots strömningssuccén.

Europas besked tydligt – vill inte ge Sverige en ny seger


 Europas besked är tydligt.
Man älskar att lyssna på ”Bara bada bastu”, men vill inte ge Sverige en ny seger.
Och oenigheten mellan jury och tittare var stor. 


En fjärdeplats för KAJ är förstås ett alldeles utmärkt resultat. Jurygrupperna hade Sverige på sjätte plats, tittarna placerade KAJ trea, vilket innebär att båda gillade låten, men inte tillräckligt mycket.

Det är enkelt att konstatera att det är för tidigt för en åttonde svensk seger. Med 37 länder i tävlingen kan man förstå om många vill att vinsten gå i en annan riktning.
Ett sagolikt genombrott

Förhandsfavoriten KAJ har dock ingen anledning att vara besvikna. ”Bara bada bastu” är den mest strömmade låten av alla i årets tävling. De 195 poäng av tittarna är den näst högsta svenska noteringen sedan det nuvarande röstningssystemet infördes, endast överträffad av Loreen. Gruppen har fått ett sagolikt genombrott och massvis med nya fans. Dessutom visar Sverige att vi kan nå topp fem med annat än polerad pop.

Spelbolagen har en del att fundera på. Deras solklara etta inför tävlingen hamnade för första gången sedan 2017 utanför topp två. Många av oddsmakarna gav Vörås stolthet mellan 40 och 50 procents vinstchans inför tävlingen, klart högst. Men finalens resultat påminner om att även en sådan sannolikhet innebär lika stor chans att inte vinna.
Absolut ingen skräll

Att Österrikes JJ vann med sin operahybrid ”Wasted Love” var absolut ingen skräll. I månader har kontratenoren pekats ut som en potentiell vinnare. Det ska noteras att hans segerresultat 436 poäng är den överlägset lägsta poängen som noterats sedan den nuvarande poängräkningen infördes. Juryernas tolvor spreds vitt och brett, och tittarna hade ytterligare andra åsikter om vilka bidrag som var bäst.


Men oj vad experter, fans, och reportrar underskattade tittarnas vilja att rösta på Israel. Yuval Raphael blev tittarnas etta, och hamnade totalt sett på andra plats. En inte alltför vild gissning är att arrangören EBU drog en lättnadens suck när Österrike passerade Israel ... Att organisera en tävling där Israel är med är svårt. Att organisera en tävling i Israel är värre.

 

ESC 2025: What the hell just happened? - Hur kan alla experter ha så fel?

 

Eftertänksamhetens kranka blekhet sitter in, och Stockholms stad och Göteborgs stad och Örnsköldsvik som var så redo att anordna Eurovison Song Contest nästa år. Vi var ju utlovade en vinst! KAJ skulle ju ta hem segern till Sverige en historisk åttonde vinst för Sverige och en historisk FÖRSTA vinst för humorn!

Det var Österrike med JJ som seglade hem segern. Med Wasted Love. Vacker låt, vacker sångröst, vackert nummer. Skulle kunna vinna pris på vilken indie-filmfestival som helst. Men den enda som kommer att önska den här sången på Allsång på Skansen är Malena Ernman - ingen som inte är operaskolad en hel livstid kan sjunga den utan att låta som en kraxande döende svan.

En spaning: Det lönar sig med många grannar och goda grannar. Det lönar sig att sjunga på engelska och att sjunga fint. Det lönar sig att ha byxor på sig. Det lönar sig att vara tragisk. Igen. 

Hur gick det för humorn? Det gick som jag befarade. Folk var kaffesugna. Estland fick fler röster än Sverige. Fler folk vet vad kaffe är, det är fler folk som dricker kaffe än som badar bastu och Estland fick  (förutom publikens gunst) även TOLV poäng från Italien! Imitation (på gränsen till förolämpning) är den bästa formen av smicker.

Folk som ville ha humor istället för finkultur delade sig mellan att rösta på Estlands kaffehyllning och Sveriges bastuhyllning ... Hade de druckit kaffe i bastun tillsammans hade det kunnat bli en historisk första vinst för humorn.

En spaning till: Topp tre sjöng ALLA på engelska.

KAJ blev alltså BÄST av alla som sjöng på sitt eget språk. Och sin egen dialekt. Well done boys!

Folkets vinnare blev varken kaffe eller bastu utan Israels bidrag. Israels sångerska sjöng delvis på engelska och hon var ordentligt påklädd. Det var också ordentligt med rekvisita på scenen. Se där ett vinnande koncept.

Inga experter och inga mätningar hade tippat Israel som folkets favorit. 

När det gäller grannröster så är det samma mönster som alltid - Grekland får till exempel tolv poäng av Cypern och tolv poäng av Isreal (är de de enda som förstår grekiska?)

Men ... undantaget med grann-tolvor det är Sverige. Låga poäng från Danmark och Norge och ingen tolva från Finland. KAJ är från Finland.

Tolvorna till KAJ kom från Island och Schweiz. Varför har Sverige så snåla grannar när alla andra röstar på varandra? 

Ja, det finns en Sweden-fatigue. Varför ska Sverige jämt vinna? Avundsjuka. KAJ har också varit favorittippat så länge, sedan mars, att det känns som om de vann för ett par månader sedan och nu letar man något nytt. Samma sak händer ofta i tävlingar (även på Oscars) - förhandsfavoriten i racet blir söndertjatad av media för mycket och för tidigt. Samma sak hände i Melodifestivalen i år där Måns Zelmerlöw tippades vinna (och av en del tippades han även vinna Eurovision en andra gång) medan KAJ skulle komma sist. Enligt oddset. Folk älskar att trotsa oddset.

EBU är förmodligen själaglada att de inte låter folket bestämma. I sådana fall hade de behövt anordna en tävling i Israel nästa gång. Det var svårt redan 1999 när Charlotte Nilsson (sedermera Perrelli) åkte iväg för att representera Sverige.

Och att vi ska vara besvikna med en FJÄRDE PLATS av 37 länder (alla tog sig inte till final) för att vi var LOVADE EN VINST av media och av experterna ... Det är ju skit.

KAJ var bäst av alla som sjöng på sitt eget språk. Och de är fortfarande roligast.

PS. Med tanke på hur OLIKA musiksmak och språk är över hela världen är det märkligt att några länders bidrag får NOLL poäng. Speciellt efter att ha tagit sig igenom semin. Island fick noll av världens jurygrupper - men Viking Jedwards fick revansch när publiken gav dem 33 (ynka) poäng och de firande som om de hade vunnit hela Eurovision. United Kingdom fick mycket av jurygrupperna men noll av publiken. Remember Monday tog det hela med en Dolly Style klackspark. De har ändå fullt upp på West End ... Sorgligast var när den söta unga sångerskan från BASEL Schweiz - DUBBEL hemmaplan alltså fick NOLL poäng av publiken efter att ha varit TOPP TRE. Från vinstchans till fiasko på en sekund. Hårt. Och sorgligt. INGEN borde bli nollad efter allt slit och alla repetitioner och allt ståhej i veckor.

Experter och vänner utomlands undrar var Irland och Australien blev av. De gick inte ens till final. Många saknade dem och deras klämmiga dansanta nummer. Och EMMY hade så kul folieklänning att man gärna sett den igen ... Det var en övervikt av finkulturella nummer i år.

Av de som gick allra bäst (topp fem - även topp tio) så var alla fullt påklädda. Ingen hakade på trenden att uppträda utan byxor/kjol/skjorta.

Österrike - knäppt ända upp i halsen. Israel - långklänning. Estland - kostym och slips. Sveriges KAJ - fler kostymer och slipsar (albeit bara handdukar runt dansarna på slutet ...) Italien - kostymer. Grekland - långklänning. Frankrike - långbyxor och knäppt skjorta. Albanien - långklänning.  Ukraina - kostymer. Schweiz - långklänning.

Så med denna fashionspaning (klä på dig ordentligt och knäpp knapparna om du vill vinna!) så kommer resultatlistan:

RESULTATET I EUROVISION 2025

1. Österrike: 436 poäng

2. Israel: 357 poäng

3. Estland: 356 poäng

4. Sverige: 321 poäng

5. Italien: 256 poäng

6. Grekland: 231 poäng

7. Frankrike: 230 poäng

8. Albanien: 218 poäng

9. Ukraina: 218 poäng

10. Schweiz: 214 poäng

11. Finland: 196 poäng

12. Nederländerna: 175 poäng

13. Lettland: 158 poäng

14. Polen: 156 poäng

15. Tyskland: 151 poäng

16. Litauen: 96 poäng

17. Malta: 91 poäng

18. Norge: 89 poäng

19. Storbritannien: 88 poäng

20. Armenien: 72 poäng

21. Portugal: 50 poäng

22. Luxemburg: 47 poäng

23. Danmark: 47 poäng

24. Spanien: 37 poäng

25. Island: 33 poäng

26. San Marino: 27 poäng

Källa: TT

ESC 2025 - Österrike är favoriten ... JJ vinner i natt! Tack vare juryn ...

 

Alla tips är intagna, alla odds är analyserade. Och vi har ett resultat ...

Österrike kommer att vinna.

Varför?

Tja, det är precis sådant här som jury-personer gillar över hela världen. Se bara på de senaste vinnarna.

- Det är konstnärligt

- Det är sångmässigt avancerat

- Det ser ut som en mini-film

- Det är på engelska 

- Det har rekvisita som experterna gillar ...

- Det påminner om performance art

Tänk bara på Loreen i smörgåsgrillen. Som gjort för DUNE. Tänk bara på Nemo på balansbrickan. Som gjort för MATRIX. Och i år har man lämnat storfilmerna för småskalig independentfilm som vinner på filmfestivalerna ... Dessutom är det i SVART-VITT. Det skadade ju inte filmen OPPENHEIMER som vann Oscars.

Dessutom ... Söta killar vinner ofta. Eurovision, Idol, Let's Dance ...

Österrikes JJ har allt. Han är dessutom en skolad operaartist och det tar längre tid att bli operasångare än att bli kirurg. Så visst har JJ alla trumf på hand.

Det här är hans första hit.

Han är näst mest streamad också (efter KAJ och Bara Bada Bastu) så han är garanterad poäng av folket också. Inte bara en jury-favorit alltså ...

Förresten. Det är en trend att sjunga på sitt eget språk i år, men experterna säger att engelska kommer att vinna och att "ordningen kommer att vara återställd nästa år" och att folk kommer att sjunga på engelska igen.

Några expertröster: Norska VG tror på Bada Bastu, tyska Bild tror på Bada Bastu, svenska Aftonbladet tror på Bada  Bastu (1. Sverige, 2. Frankrike, 3. Finland, 4. Österrike, 5. Albanien) och brittiska The Guardian tror på Bada Bastu ...

I ett skämt skriver deras Eurovision expert hur den komplicerade röstningen fungerar och avslutar med att "sedan så vinner Sverige". MEN. Deras expert röstar själv på Österrikes JJ och Wasted Love. Förra året gillade han Nemo. Så ... 55-åriga Eurovision experter och Europas samlade jurys (plus Australien) brukar ha samma smak.

Så grattis Österrike. Ni vinner i morgon och det blir inte en lång resa nästa år ... Från Schweiz till Österrike. 

Det lönar sig att ha många grannar ... ;D

PS. Kommer Bara Bada Bastu med KAJ att bli publikens vinnare? Kommer alla 45 miljoner streams att omvandlas till telefonröster? Tror inte det och tror inte det ... Estlands Tommy Cash har rätt i att det är fler folk som dricker kaffe än som badar bastu och med dagens kaffepriser kommer många att lystmätet se på när estländaren surfar på dyra kaffebönor ... dessutom sjunger Tommy på engelska. Typ. No stresso, no stesso, no time to be depresso, I just want my espresso ... (Helt fritt citerat).

Gör redo kaffet och börja vika pappersbåtar. Snart börjar det.

Vi laddar med den utmärkta lilla dokumentären JAG OCH KAJ. På SVT PLAY. Bra tips! Bra film!

Och ... skulle inte KAJ vara lyckligare  utan en vinst? De har en bra fanbase i Sverige och Finland och så slipper det alla halvt ointresserade folk som drar i dem bara för att de är en Eurovision-vinnare, utan att de för den skull förstår KAJs storhet ... och att de är så mycket mer än Bara Bada Bastu.

KAJ dominerar – Här är Eurovision-vinnarna på Spotify

Redan innan Eurovisionfinalen i Basel drar igång har en global vinnare utkristalliserat sig på Spotify.


”Bara bada bastu” med KAJ har strömmats mer än dubbelt så mycket som tvåan på listan.







I statistiken, som bygger på lyssning från 1 april till 4 maj, toppar Sveriges bidrag alltså listan över de mest spelade Eurovision-bidragen globalt. Nummer två på listan är Italiens ”Volevo essere un duro” med Lucio Corsi.

Spotify redovisar själva inte exakt antal lyssningar för olika tidsperioder, men TT har tagit reda på att ”Bara bada bastu” har 13,2 miljoner lyssningar under tidsspannet medan det italienska bidraget har 6,3 miljoner lyssningar.





– Mäktigt, det är nästan overkligt att ta in, men vi är så tacksamma att folk har hittat vår låt och att den har spridit sig som en löpeld, säger Axel Åhman, en av gruppens medlemmar.

Trea på den globala listan ligger Nederländernas bidrag ”C’est la vie” med Claude, som är en av KAJ:s favoriter och ses som en trolig konkurrent om segern.

– Claude kan man se komma bakom vassruggen. Hälften av de strömningarna kommer nog från mitt Spotity-konto, säger Jakob Norrgård.

Inte helt oväntat ligger KAJ och ”Bara bada bastu” också etta på listan över de mest spelade Eurovisionbidragen i Sverige. På den svenska listan följs de av Tommy Cashs ”Espresso macchiato”, som tävlar för Estland, och Norges bidrag ”Lighter” med Kyle Alessandro.

Fakta: De mest spelade Eurovisonbidragen på Spotify

Mest spelade globalt:

1. ”Bara bada bastu” med KAJ (Sverige)

2. ”Volevo essere un duro” med Lucio Corsi (Italien)

3. ”C’est la vie” med Claude (Nederländerna)

4. ”Tutta l’Italia” med Gabry Ponte (San Marino)

5. ”Espresso macchiato” med Tommy Cash (Estland)

6. ”Baller” med Abor & Tynna (Tyskland)

7. ”Maman” med Louane (Frankrike)

8. ”Lighter” med Kyle Alessandro (Norge)

9. ”Ich komme” med Erika Vikman (Finland)

10. ”Wasted love” med JJ (Österrike)

Mest spelade i Sverige:

1. ”Bara bada bastu” med KAJ (Sverige)

2. ”Espresso macchiato” med Tommy Cash (Estland)

3. ”Lighter” med Kyle Alessandro (Norge)

4. ”Róa” med Væb (Island)

5. ”Wasted love” med JJ (Österrike)

KÄLLA: TT

FILM: Megalopolis - Framtiden var bättre förr i tiden

FILM: Megalopolis
Regi: Francis Ford Coppola

Medverkande: Adam Driver, Giancarlo Esposito, Nathalie Emmanuel, Aubrey Plaza, Shia LaBeouf, Jon Voight, Laurence Fishburne, Dustin Hoffman med flera ....

Betyg: 2

Vem tänker mest på romarriket? Svenska män tänker på romarriket ... dagligen. Washington Post och New York Times hade artiklar med rubrikerna ”Hur ofta tänker män på antika Rom? Ganska ofta, verkar det som” och ”Är män besatta av romarriken? Ja, säger männen”. Sveriges Radio hakade på romartrenden och gjorde sin egen undersökning. Egentligen är det bara fem procent av svenska män som tänker på romarriket dagligen - men det räcker för att få till snärtiga rubriker. Detta blev i alla fall en stor snackis 2023 ... lagom till Megalopolis premiär 2024. Nu kan du för första gången se Megalopolis plus extramaterial om filmen och romarriket hemma ... och blu-ray utgåvan är packad med extramaterial. Francis Ford Coppola är mannen som tydligen tänkt på romarriket dagligen - i 40 år. 

Klipp från hela filmens resa finns med bland extramaterialet. Och visst finns det en viss nostalgi i att se tidiga genomläsningar av filmmanuset med till exempel Robert De Niro som borgmästaren och Sarah Polley som hans dotter Julia ... Tänk vilken bra film det ser ut att bli! Mycket bättre (i vår fantasi i alla fall) än den film som nu blev Megalopolis. Utan alla de klassiska Francis Ford Coppola skådespelarna i rollistan (förutom Coppolas syster Talia Shire i en försumbart liten roll och Laurence Fishburne som berättarröst-slash-chaufför).

Hungerspelen eller Star Wars?

Megalopolis är en dystopi om strävan efter utopi i ett alternativt framtida USA som påminner om romarriket ... Vänta nu, har inte detta redan gjorts i Hungerspelen? Panem är ju framtidens Amerika komplett med Donald Sutherland i rollen som romersk kejsare, President Snow ... och kreti och pleti får ställa upp som gladiatorer med livet som insats i årliga Hungerspel. Snow har till och med fått sin egen prequel. Dessutom: Är inte hela Star Wars också romarriket i framtiden? Oändliga senatenmöten som alla blir less på, och sedan försvinner demokratin och rymden blir en diktatur och Darth Vader marscherar till diktaturmusik ...  George Lucas lär delvis ha inspirerats av fascismen, men fascismen är också inspirerad av romarriket ... Både Hitler och Mussolini inspirerades förresten av romarriket. Tänk så många män som har ägnat så mycket tid åt att tänka på romarriket. Och tänk om de hade låtit bli ...

Driver citerar Hamlet

Huvudrollen i Megalopolis innehas av Adam Driver, känd från Star Wars (bland annat) och hans Cesar Catilina är en arkitekt som gillar att hålla långa pampiga tal där han bland annat citerar Shakespeares Hamlet - Att vara eller inte vara ... och om Adam Driver ska spela Hamlet på en teater nära dig, undvik att köpa biljetter. Det här är påfrestande. Cesar kan stanna tiden --- och det känns. Den här filmen känns omåttligt mycket längre än den speltid som klockan faktiskt visar.  Varför kan Cesar stanna tiden? Varför ser det ut som klipp från Matrix? Har han fått tidstips från Laurence Fishburne? Hur kommer det sig att tiden lyder Cesars "Time, stop" som om tiden vore en lydig labrador som viftar på svansen inför husse?

Ingen vet.

Framtida dekadens överträffas redan av ett lagom tamt nutida Eurovision-party

Hur skildrar man dekadens i en modern film om ett framtida USA? Ja, man visar något som ser ut som ett Eurovision Song Contest fan-party med homosexuellt hångel och tjejer som rider på en enhörningsstaty. Det är knappast det mest dekadenta och utflippade partyt i filmhistorien. Män som tänker på romarriket tänker säkert att filmer om Caligula och Nero var betydligt mer dekadenta och spejsade.

Julia verkar inledningsvis vara homosexuell, men hon ändrar sig när hon får syn på Adam Driver, alltså Cesar, och börjar jobba för honom. Hon kan också stanna tiden. Så nu har vi två karaktärer som gör filmen ännu segare.

Megalopolis har i grunden en tanke om att visa kulturens och konstens kraft - vilket är lovvärt, och Francis Ford Coppolas egna tal i extramaterialet är intressanta och bättre än något av talen som levereras i själva filmen.

Skumpar fram över plotholes

Megalopolis har samma fel som det framtida fejk-romarrike det försöker skildra. Det ser snyggt ut en liten stund i början, och sedan krackelerar det och faller i bitar.

Det är som att skumpa fram på en väg fylld av "potholes" - eller snarare "plotholes".

Drömsekvenserna ser ut som ratade bitar från Insidan ut 2.

Manuset har stora hål. 

Ingenting är logiskt.

Ingen håller koll på alla karaktärerna.  

Vi förväntas att "heja på" två självgoda och rika överklasstyper som båda två ser ut som fotomodeller och som båda två kan stoppa tiden ... eftersom livet inte redan gett dem nog med fördelar utan att de dessutom ska kunna stoppa tiden.

Vi ska inte heja på Gulletussan

Alla verkar vara släkt med varandra, utom Wow Platinum (Aubrey Plaza) som är av fattig arbetarklassbakgrund, har blonderat hår och leopardmönstrad jacka, en stil som Mia Skäringers utåtriktade Gulletussan hade uppskattat. För Wow har inte samma fina smak som alla överklassmänniskor som alla går klädda i brunbeige (en färgskala som Gwyneth Paltrow älskar).
Det riktiga romarriket var i alla fall färgglatt och såg inte ut som kaffesump i olika nyanser. 

För att göra det ännu värre - blonda arbetarklassbruden är den onda i ekvationen, stackas Cesar måste göra sig fri från henne och bli ihop med mörka överklassbruden, som plötsligt glömt bort sin homosexualitet ... Att folk blir "botade" och omvända ... är det inte sådant som hör de tidiga James Bond filmerna till, som Goldfinger, sådant kan väl inte användas i framtidsfilmer som har premiär i vår tid? Så mossigt.

Soft focus och Guys and Dolls är framtiden

Staden ser ut om något från en 1990-tals New York film med mycket soft focus, art deco stilen är lite Batman, alla kvinnor ser ut att vara klädda för att fira Halloween, medan männen ser ut att vara redo att följa Marlon Brando i Guys and Dolls till en spelhåla (Brando hade bättre stil i Gudfadern ...)

Dialogerna är pinsamt dåliga och stora delar av innehållet den klassiska delen av Coppolas bokhylla ska citeras - och under en sekvens börjar folk prata latin. Oklart varför.

Lite sur, mycket sur, egenpattenterat sur ... ta notan och gå hem!

Adam Driver ser sur ut, lite sur, mycket sur, eller hans egenpattenterade standardsur. Nathalie Emmanuel (känd som Daenarys BFF i Game of Thrones) ser ut som om hon bara vill få kvällens sista beställning överstökad och sedan gå hem. De två har ingen personkemi alls. Julia kanske hellre hade hånglat med Daenarys? 

Dustin Hoffman hamrar in mycket, mycket övertydligt att betong, betong, betong är bäst! Mirakelbyggmaterialet Megalodon - som gett Ceasar ett Nobelpris (i arkitektur?) påminner om
Reardon Metal i Ayn Rands Atlas Shrugged. En medveten homage, eller ...?

Ingen av skådespelarna kommer till sin rätt och ingen verkar passa in i den allmänna röran.

Om du minns vilka alla är (mot alla odds) kommer du ändå fram till att det inte finns någon värd att heja på i hela geggan.

Blodsugare utan intresse

Tänk, en gång i tiden fick Francis Ford Coppola oss att heja på en maffiaboss, och ett par decennier senare en tragisk kärlekstörstande vampyr ... Men ingen av dessa blodsugare är värd något intresse.

Vanligt folk är bara någon slags pöbel. Det är framtiden, ändå finns Sovjetunionen kvar (vilket innebär att den ryske diktatorn aldrig behövde invadera Ukraina, han har redan Ukraina, så smaklöst ...), folk läser papperstidningar (det är det allra konstigare) och samlar på tidningsklipp ... samtidigt som Julia har en högteknologisk ring som hon pratar med hela tiden.

Romarriket var bättre förr 

Att prata med sig själv eller sitt eget finger ser konstigt ut för vilken skådespelare som helst. Dessutom pratar Laurence Fishburne också för sig själv, för att förklara vad som händer. Två berättare som förklarar vad som händer i scenerna är två för mycket, scenerna borde ha klarat att förklara sig själva.

Visst hade det varit kul om Francis Ford Coppolas senaste film hade varit briljant. Men Coppola, liksom romarriket, var bättre förr. Varken Gudfadern eller Ben Hur kommer tillbaka.

Och framtiden var bättre förr i tiden.

FILM: Sonic the Hedgehog 3 - Svart igelkott går bananas tillsammans med dubbla Jim Carreys ...

 

Film: Sonic the Hedgehog 3

Regi: Jeff Fowler

Medverkande skådespelare: James Marsden, Jim Carrey, Tika Sumpter,  Medverkande originalröster: Ben Schwartz, Keanu Reeves, Idris Elba. Svenska röster: Christian Hedlund, Jonas Kruse, Emilie Clausen, Alexander Karim, Peter Eggers.

Betyg: 2

---

Här kommer ännu en barnfilm om en igelkott från rymden som kan springa jättejättefort. Tredje gången gillt för Sonic the Hedgehog - och för Jim Carrey som superskurk, denna gång i dubbel upplaga.

Dum, dummare. Ond, ondare. Så kan man sammanfatta Jim Carreys karaktärer. I och med att Carrey ständigt hotar med att pensionera sig för gott ... passa på att gotta dig här med dubbla upplagor av mannen med gummiansiktet. Carrey går bananas, dubbelbananas, som om det inte funnes en morgondag.

Hur skuggan blev en ond kotte

I denna tredje rymdigelkottsfilm introduceras Shadow the Hedgehog, en mörkare version av Sonic, och hur han blev en "ond" liten kotte. Det påminner lite om John Wicks hämndoriginstory. Ni vet, Keanu Reeves John Wick, hundvalpen dör och sedan går Keanu bananas i typ tre filmer. Det kan bli hur många som helst. Det är Keanu Reeves som gör rösten till den nya igelkotten. Förutom att Shadow blev av med den flicka han älskade, så blev han också utsatt för ärkeskurken doktor Robotniks farfar, Gerald ... alltså Jim Carreys nya rollfigur i Sonic-serien. Nu har Shadow släppts fri efter att ha suttit fängslad i typ evigheter. Igelkotten är ute efter hämnd och går loss på Tokyo, på ett sätt som kunde ha gjort självaste Godzilla grön av avund.

Redan de gamla romarna ...

"The enemy of my enemy is my friend" eller hur är det nu de säger i moderna maffiafilmer.
"Amicus meus, inimicus inimici mei" ("my friend, the enemy of my enemy"), så sa redan de gamla romarna - på latin. 

Andemeningen är densamma.

Nu är det dags för Sonic och hans gamla ärkefiende doktor Robotnik att slå sina påsar ihop, eftersom de fått gemensamma fiender - svarta igelkotten respektive farfar.

Givetvis finns alla Sonics gamla sidekicks och vänner med i smeten. Som vanligt.

Visst är det skrikigt, stirrigt och stissigt. Som vanligt.

Det är baserat på gamla Sega Spel och fansen lär känna igen sig.

Smörgåsbordet är dukat

Är det en barnfilm? Egentligen inte, det är för rörigt för barn att hänga med i allt. Målgruppen är snarare något äldre fans som växt upp med Sega Spel och nu bjuds på nostalgifest. Fans som förmodligen också växt upp med Jim Carrey ...

Smörgåsbordet är dukat.

Alla är där. Förutom John Wicks hundvalp.



.

FILM: A Complete Unknown - Bob Dylan hjälper till att fylla årets kvot av biopics

 

A complete unknown

Regi James Mangold, med Timothée Chalamet, Elle Fanning, Edward Norton, Monica Barbaro, Scoot McNairy, Dan Fogler, Boyd Holbrook.

"Varför har dom gjort den här filmen?". Bra fråga. Årets kvot av biopics är inte fylld? Två timmar och tjugo minuter känns som fyra timmar och fyrtio minuter och ändå är det bara samma scener om och om igen, med små små variationer, i ett landskap där miljöer och människor går i en brun-beige  färgskala och alla röker som skorstenar. 

Det är också möjligt att man sett chanser att komma med bete inför Oscarsgalan - och chanser på att mjölka TCs popularitet efter hans sjungande och dansande i Wonka. Fast det blir mindre av den varan när TC ska tolka Robert "Bob" Zimmerman - titelns "A Complete Unknown" - innan han blev känd under namnet Bob Dylan. TC gjorde i alla fall en bra Oscarskampanj där han lajvade Bob på röda mattan, om och om igen, och memes från den kampanjen är roligare än själva filmen. Nu gick ju Oscarn till Adrian Brody som spelade en judisk överlevare som blev världsberömd arkitekt i USA. Också en typ av biopic. Fast om en påhittad arkitekt. Brody är själv ättling till överlevare och har därför credd. Om TC likt Bob Zimmerman har judisk börd? Mindre viktigt. TX har lärt sig spela gitarr. Duktigt. Det finns även gott om barn på musikskolan som spelar gitarr. 

Filmen har sjuårsgräns, men barnen är inte imponerade. Ribban för underhållning på 1960-talet var låg, eller? Egentligen inte. Beatles fick den hårda vägen lära sig att "shau machen" - alltså att showa - i Hamburgs ruffigare kvarter innan de blev världsberömda. Man kunde inte längre bara stå still och sjunga ... och se där låg vägen öppen för våra dagars tik tok   värdiga danser, för baby shark, bada bastu, taylor swifts megashower och någon som hoppar upp och ner på en pilatesboll. Man ska shau machen. Och moonwalka baklänges hela vägen till banken.

Personerna i den här filmen motsätter sig utvecklingen och "shau machen". De står stilla och fint och sjunger fina sånger till en aukustisk gitarr, som om de vore väluppfostrande elever på musikskolans avslutning. Se vad duktiga de är. De kan utan förstärkare och effekter. Dessa musiker blir ju en minoritet vet vi, utvecklingen går i en annan riktning, Bob går också i en annan riktning, han vill också bli elektrisk och spela i ett coolt band ...

Filmen har hoppat över massor, som Bobs resa till Grekland och vänskapen och det kreativa utbytet med Beatles .... det var mycket somhände 1961-65 men här går Bob mest runt och surar och röker i samma kvarter och träffar samma människor om och om igen. Och så skriver han en låt och kameran filmar hönförda ansikten och folk som säger "this is good" --- och om kameran inte zoomat in häönnförda ansikten och haft dessa lismande berömmande repliker hade ingen fattat att låtarna var bra?

"Varför har dom gjort den här filmen?" besvaras utförligt i extramaterialet. Man har velat göra ett porträtt av en lidande konstnär som vill hålla på med musik och som blir berömd mot sin vilja. 

Stackars Bob som blev berömd och jätterik. Som grädde på moset fick han några miljoner Polarprispengar. De kunde ha slutat med bilderna från Polarprisgalan, vad glad han ser ut.

När det gäller musiker som blir berömda och inte klara rav det ... eller helt enkelt inte klarar av livet, trots alla ansträngningar ... finns det så mycket bättre filmer och exempel.

I början mansplainar Bob musik. För Pete Segers av alla människor. (Ja, han framstår som en skitunge genom hela filmen). Han tycker om all musik ... utom vissa kvinnliga sångare (och han hinner förolämpa Joan Baez för hur hon skriver ngra gånger också. Alla scener med "kreativiet" påminner om WFH problematiken idag. Han får skrivbordet och all space. Hon får hålla till godo och hålla sig undan. Bob tar självklart all space, inklusive skrivbordet och gitarren (hennes) och det är alltid självklart att alla andra ska plocka upp notan. Och måste han skriva en låt mitt i natten när hon behöver sova ... ja självklart sitter han och plinkar mitt i natten. Hans konstnärsflickväns lägenhet blir snabbt proppfull av hans "clutter" överallt - fast det borde vara hon som behöver space. Trots allt, oljemålning tar plats.

Mär Bob mansplainar musik går han in på några av sina idoler - Johnny cash och Hank Williams. Båda har fått bättre biopics. Tom Hiddleston var briljant som Hank Williams och det fångade verkligen konstnäligt lidande. Mangold själv gjorde Johnny cash rullen Walk the Line (Med en bättre sach tolning än här i A comlete unknown där cash på fyllan kör runt på en parkering och kvaddar bilar...

Och närdet gäler porträatt av konstnärligt lidande finns inget bätre än I am Tim. Introvert kille och musikaliskt geni blir populär och sönderälskad och försöken att bli extrovert (med hjälp av intagandet av dirvverse melel) för att klara av populariteten och att vara en scenpersona leder sakta men säkert till hans allt för tidiga död. DET var en biopic som verkligen kändes. A complete unkown känns inte alls.

Scenen i slutet där Bob blir utbuad på en festival känns också väldigt avixxi. Acivvi tog dit "riktiga instunemt och musiker och sångare för han ville hålla på med "all musik" istället för att "bara" använda datorn som musik. Restlatet blev både utbuande och succe. Bob i denhär filmen ratar att "bara använda "rikgita instrumet" utan kör elektriskt ... och sidekicks drar upp volymen ungefär som i Bohemian Rhapsody medan birollskaraktärerna grälar. Suck. Vi har sett allt det här förut.

Vi har egnltigen set allt förut. BR och Rocketman var inaccurata (och ofta felaktia) men skamlöst underhållande. A comblete unknow är inakkurat och felaktig och skamlöst tråkig. 

En del av filmen handlar om festivalens historia, och där finns också bättra alternativ, Sweden Rock ...

Hur ska man gå från liten till stor utan att förlora själen? Går det?

40.000 hård rock fans rusade in till årets Sweden Rock. Men enligt dokumentären finns det visst de som funderar på ett mer hard core alternative ... Sånt är livet, the circle of live. Något är udnergrownt, en underdog, och växer och blri populärt och så kommer en motrealtion... Det konstiga i A Complete Unknown är att Bob dissar motreaktionen och går med mainsteam och de mer populära kidsen.

Fast kidsen idag är måttligt impnerad. Sjuårsgräns på filmen? Kanske sjutitiårsgräns hade varit en bättre rekommendation==

PS. en tnake ... TX i rufsigt hår och solglasögon är väldigt lik cae blancet. Kanske nästa biopic för pågen?

PPS. I ett försök att portgättera tiden och tidens viktiga frågor står en tv på i bakgrunden alltid när det är dags, för att berätta o kärnvapen kriser och mordet å kennedy ... i filmer som utspear sig på 2020 talet brukar du se att det står en tv på som berätar om invasionen av Ukraina eller mordförsöket på Trump? Nej, sånt händer inte. Och det är osannolikt och alla dessa fattiga brunbeiga människor hade råd med tv. 

The tript o greence inte med viktig inspiration.

FILM: Mufasa: Lejonkungen - Ett gäng små djur lajvar Sagan om ringen och Mufasa är en riktig torrboll

 

Mufasa: Lejonkungen

Regi: Barry Jenkins

Röster av: Aaron Pierre (svensk röst John Alexander Eriksson), Kelvin Harrisson Jr. (Alexander Ferrer), Tiffany Boone (Minou Deilert), Billy Eichner (Björn Gustafsson), Seth Rogen (Linus Eklund Adolphsson), Preston Nyman (Anton Lundquist), John Kani (Peter Gardiner), Mads Mikkelsen (Mattias Knave).

Betyg: 2

Ett gäng små djur lajvar Sagan om ringen. Mufasa är en riktig torrboll som liten pälsboll. Och lejon behöver inte äta när de är hungriga, det räcker att de sjunger smäktande kärleksballader. Välkomna till Disneys senaste prequel - Mufasa: Lejonkungen.

De går och går och går ... Genom gräs och grus och snö. På väg mot det förlovade landet. Nej, det är inte Moses och hans anhang (det kunde ha varit det). Det är inte ens Gandalf och hans anhang (det kunde ha varit det). Det är ett gäng djur som ... ja, vad gör de? Lajvar de Sagan om ringen? Med Rafiki som Gandalf och berättare? Vem är hjältemodige konungen Aragon och vem är förrädaren Boromir som blir förblindad av falska konungalöften? Ja, det krävs inget geni för att direkt se - och höra - att Mufasa, som pratar amerikansk engelska, ska bli hjälten, medan Taka, som pratar med brittisk accent, kommer att bli Scarface. Hur kan de växa upp i samma familj, i samma land och i samma område? Dialektcoacher må vrida sina händer.

Ambitioner att göra en lejonvariant av Wicked

Ambitionen här är förmodligen att göra en backstory i stil med Wicked, där det visar sig att den goda och den onda häxan (eller det goda och det onda lejonet) en gång i tiden var bästa vänner. Men överallt där Wicked regerar, där abdikerar Mufasa: Lejonkungen. Historien är överpedagogisk, överdidaktisk och äckligt pekpinneaktig. Mufasa är en sådan genomgod "goody two-shoes" (albeit utan skor) att en klippdocka har mer personlighet. Taka - blivande Scar - är en intressantare karaktär, men med mycket sämre röst och skådespelarförmåga än när Jeremy Irons gjorde rösten. Och tyvärr får han spela andrafiolen till goody-goody lejonet. 

Allt ska ha en originstory - till och med en pinne

Allt ska ha en originstory. Lejonklippan ska också ha en (alldeles onödig) originstory, som mest av allt bara är genomfånig. Till och med Rafikis pinne, som han använder som vandringsstav, ska ha en originstory. Inte ens Star Wars har gått så långt i sina överflödiga förklaringar ... (det var en gång en mutter som skulle bli viktig för The Millennium Falcon ... bla bla bla). Musiken som var svängig och minnesvärd i Lejonkungen är här ljummen och utspädd som hissmusik och gammal överbliven saft. 

National Geographic dokumentär i Uncanny Valley

Och så animeringen. Hello Uncanny Valley. Det ser ut som en National Geographic dokumentär. Samtidigt ... lejonen äter aldrig någonting. De har sniffat fram ett byte i snön (verkliga lejon går inte över snögränsen) och ... istället för att jaga, och tänk på att de inte har fått mat på flera dagar, så sjunger de en mesig kärlekssång. Som du har glömt bort redan innan den sista tonen har tonat ut. Det kan knappast bli fånigare. 

Djuren ser fruktansvärt obehagliga ut. Speciellt de vita lejonen. Och det finns inga bevis alls för att vita lejon skulle vara "ondskefulla" och döda och äta andra lejon. Hyenorna ... dem ser vi inte ett spår av. Det här är tydligen En värld full av liv ... utan hyenor och andra asätare som rensar upp på savannen. The Circle of Life är ofullständig.

Alla blir hellre uppätna av gula lejon ... ?

När djurgänget med Mufasa i spetsen kommer fram till det förlovade landet  - och leder dit de ondskefulla vita lejonen - så blir alla djuren så glada att de väljer honom till kung och hjälper honom att besegra de vita lejonen. För att ... djuren blir hellre uppätna av gula lejon än av vita lejon? Det här är urbota korkat.

Mufasa och de andra gula lejonen - som vi förväntas heja på - äter ingenting under hela filmen. De bara sjunger en lättförglömlig stump när de är hungriga. Verkliga lejon sover tjugo timmar om dygnet, för att konservera energi, och går sedan upp och äter av sina byten som några i flocken vaktar. Tills det är dags för lejoninnorna att fälla nya byten ... 

Fabeldjur kan ringa efter hämtpizza

Ritar man människor i djurform - som i Disneys Robin Hood - så kan de samexistera hur självklart som helst. I fablernas värld. Men ser djuren ut som riktiga djur i en National Geographic film så blir det bara fånigt - vem av sina kompisar ska lejonen äta upp när de blir hungriga? De kan knappast ringa efter hämtpizza som Kalle Anka och Musse Pigg. 

För att göra hela anrättningen ännu värre så tyngs allt ner av en ramhandling. Rafiki berättar för lilla Kiara, medan Timon och Pumbaa gör förment komiska inpass om franchising och teateruppsättningar (Lejonkungen har blivit en stor franchise, om någon nu skulle ha missat det) och drar pruttskämt. Filmen går från lite tondöv till totalt tondöv.

Dessutom. I den tecknade versionen av filmserien så har Kiara redan en lillebror. Och Kiara blir ihop med Scars son. Och lillebror lejon tar mer tid på sig än en enda dag för att öppna ögonen ... Den här National Geographic dokumentären har verkligen fått mycket om bakfoten. Eller baktassen.

Retcon som gör Mufasa till dubbelidiot

Och sista spiken i kistan: I ett försök till vitsig retcon så är inte Mufasa och Scar bröder, som i den tecknade originalfilmen filmen Lejonkungen. Om de inte var bröder, så faller hela Hamlet-light infallsvinkeln i Lejonkungen. Dessutom, eftersom allt  (enligt den här filmen) redan har hänt på liknande sätt tidigare i Mufasas och Scars barndom, så framstår Mufasa som en idiot när han låter Scar sitta barnvakt för lille Simba i originalfilmen Lejonkungen. Och ännu mer idiot när han tror att Scar kommer att rädda Simba och honom själv från skenande gnuer. Voilà, så har den här filmen inte bara förstört sig själv många gånger om utan även en av Disneys mest framgångsrika och älskade tecknade originalklassiker av bara farten. Midi-chloriner framstår som ett inspirerat infall i jämförelse.

Förutom att Mufasa är en goody two-shoes så är han alltså också korkad. Det finns de som fått en bättre originstory. Rafikis vandringspinne till exempel.

Vem håller ut till sista balladen?

Säg de småttingar som orkar hålla ut till den sista smäktande balladen. De har gått för att leka något roligare för länge sedan. De har inte samma tålamod som lilla Kiara - fast hon är ju bara animerad i en dator.

Filmen är alldeles för narcissistisk och självreflekterande och verkar mest vara upptagen med att vara imponerad av sig själv och sin Lejonkungen-franchise och sin legacy. Att komma med något för publiken, nej, det är filmen inte intresserad av. Hakuna Matata. Du kan ha det mycket roligare. Och denna prequel i Lejonkungen-land är ett bevis på att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe ... och absolut inte i tråk-Rafikis vandringspinne.

BOK: Det kvinnliga sällskapet av Kate Quinn

Antal sidor: 462

Utgivningsdatum: 2025-03-18

Förlag: HarperCollins Nordic

Översättare: Jesper Larsson

Originaltitel: The Briar Club

ISBN: 9789150981001

Två brutala mord, ett tänkande hus som berättare och ett stort antal kvinnliga misstänkta. Där har du den cocktailmix som är basen i Det kvinnliga sällskapet av Kate Quinn.

Tilläggas bör att originaltiteln The Briar Club inte hintar om att det bara är kvinnor med i sällskapet - och det  är inte bara kvinnor med i sällskapet.

The Briar Club fixar gemensam middag en gång i veckan, på torsdagar (de hade kunnat kalla sig för Torsdagsmordklubben - om namnet inte redan hade varit taget) och först ut som middagsfixare är Pete Nilsson som lagar läckra svenska köttbullar. Hans farmor och farfar var från Malmö. Receptet inkluderas i boken liksom vilken musik som spelas när karaktärerna hugger in på de smaskiga köttbullarna.

Sedan går vi vidare till Nora, som är av irländsk härkomst. Alla män i hennes familj verkar vara eller ha varit poliser och själv blir hon kär i en gangster som presenterar sig som affärsman när hon träffar honom på fiket där hon serverar.

Nästa karaktär härstammar från Ungern, nästa från England, nästa från Italien ... och så vidare. Vi reser gjorden runt med läckra recept och musiktips och invånarna i huset verkar vara som ett Eurovision Song Contest karta där alla olika typer av invandrare som kommit till USA ska representeras.

Olika sociala frågor avhandlas också i de olika kapitlen. Rasdiskriminering, familjeplanering, postnatal depression, invandring, förföljelse av oliktänkande, misstänksamhet mot vänstersympatisörer, homosexuella kärleksrelationer och så vidare. Och ja, det finns även närodling av frukt och grönt som äts under bokens gång. Check på vego-eko-trenden. Det blir närapå som ett valmanifest för demokraterna. Visst är det fint och viktigt för författare att engagera sig. Det är bara det att det mesta bara är utfyllnad, som en provkarta av sociala frågor, "tokenism", för att visa sympati, det har ingenting alls eller mycket lite med deckargåtan att göra. När det gäller thrillers och deckare måste man sätta vissa krav på ledtrådar och spänningsskapande ... och det är för tunnsått med ledtrådar och för mycket utfyllnad. Som novellsamling ... hade läget varit ett annat, och förväntningarna sett annorlunda ut.

Det är ett vanligt grepp att ta en grupp människor som råkar befinna sig på samma plats och att hoppa mellan dem. Alexander McCall Smith har gjort det utmärkt i sina skotska böcker, men då återvänder man till samma karaktärer om och om igen. 

Här återkommer inte karaktärerna med sin POV, alla har bara sitt kapitel, och det blir som att boken börjar om, om och om igen, när man ska serveras de olika karaktärernas historier.

Huset berättar i boken nutid - som är 1954, men det hade lika gärna kunnat vara idag, när det gäller valet av politiska frågor att ta upp - och så är det flashbacks till hur det började för alla de olika karaktärerna. Det blir som om boken börjar om, gång på gång på gång ... och sextio sidor för ett kapitel är lite i mastigaste laget.

Man funderar också på hur det kommer sig att alla kvinnor vill mata Pete Nilsson. Tjejer behöver också energipåfyllning för att arbeta och hålla på med idrott. Grace March kommer med tveksamma boktips - att Pete ska läsa Alexandre Dumas för att lära sig att ta damerna. Med tanke på hur de tre musketörerna behandlade Milady de Winter, eller hur Greven av Montecristo får ihop det med en slavflicka samtidigt som han tvingar sin tidigare flickvän Mercedes i kloster ... så finns det betydligt bättre böcker att rekommendera.

Och Pete har tydligen redan läst allt av Dorothy L Sawyers - då har han redan en bra manlig förebild, Peter Wimsey och hans mycket jämlika förhållande till Harriet Vane. Men Pete tror tydligen att alla Sayers böcker innehåller herrgårdar. En enda bok innehåller en herrgård. Wimsy själv bor i en modern lägenhet.

Antingen Pete Nilsson eller Kate Quinn måste ha läst väldigt slarvigt --- eller bara frågat en AI bot ... 

Washington D.C., 1950. I en tid av kommunistskräck, misstänksamhet och spionage är Briarwood House ett undangömt pensionat för kvinnor. Där bor den engelska skönheten Fliss, polisdottern Nora, basebollstjärnan Beatrice och den energiska Arlene. De har alla sina utmaningar att tampas med och håller sig för sig själva. Men när Grace March flyttar in uppstår en osannolik vänskap dem emellan. Kvinnorna samlas regelbundet i Graces våning och de stunderna blir ett andningshål i den påfrestande tillvaron.

Men när ett våldsdåd inträffar påverkar det hela huset - och i synnerhet vänskapen mellan kvinnorna. De måste ställa sig den svåra och uppslitande frågan: Vem är egentligen fienden mitt ibland dem?