söndag 2 februari 2025

FILM: Venom The Last Dance - Tragiskt slut på bullrig trilogi

 


Venom: The Last Dance


Regi: Kelly Marcel, 

Medverkande: Tom Hardy, Chiwetel Ejiofor, Juno Temple, Stephen Graham, Rhys Ifans med flera.

Betyg: 2

Det är dags för sista dansen för Tom Hardy & Co - och det sker till tonerna av ABBAs Dancing Queen. Annars är det mest buller och bång.

Det känns som om det har gått en hel evighet, men alla tre filmerna med Tom Hardy som journalisten Eddie Brock och symbioten Venom (med röst som kakmonstret) utspelar sig tydligen inom ett år. Tom Hardy ser ut som om han åldrats minst tio år. Han hasar runt i foppa tofflor och mixar tequila och inleder filmen med att multiversum är tröttsamt.

Saker som också är tröttsamt: 

-konspirationsteorier (speciellt konspirationsteorier om fuffens i öknen)

-utomjordingar

-jätteödlor

-utomjordingar som ser ut som jätteödlor

-terminator-oförstörbara-saker som skickas i långa banor

-CGI-fajter som pågår i evigheter 

-brinnande rockringar som karaktärer hoppar genom (de fungerar tydligen både för multiversum- hoppande och rymdrese-hoppande inom ett universum?)

Venom kör check-check-check-check ... på alla sakerna på listan.


Tidigare skurkar i trilogin har hetat Riot och Carnage (alltså Upplopp och Blodbad) vilket ger en fingervisning om hur bullriga filmerna är. Ironiskt nog sägs det att de utomjordiska symbioterna (av vilka Venom är en) är känsliga för ljud. Man skulle aldrig tro det med tanke på hur mycket skrammel och buller och bång de ställer till med. Tomma tunnor skramlar mest.

Den nye skurken spelas av Andy Serkis, visserligen en bra skådis som många minns som Gollum i Sagan o m Ringen filmerna, men skurken är ett bottennapp. Han sitter på resterna av en Game of Thrones tron någonstans utanför universum och vill förstöra hela universum och är förbannad på allt och alla ... mest av allt på symbioterna som han skapade och som svek honom. Enbart en nyckel kan göra honom fri .... och gissa vad, det är Venom och Eddie Brock som har den nyckeln! Nyckeln försvinner om en av dem dör. Så lösningen är ju enkel. Allt liv på alla planeter i hela universum (kanske hela multiversum ...?) mot Eddie eller Venom. Och på köpet får du en kortare film. Jag vet vilket förslag jag röstar på ...

Skurkens superkraft - förutom att sura och göra en Game of Thrones spoof - är att skicka ödlor genom brinnande rockringar. En av dem är på jakt efter Eddie och Venom och ödlan dör inte ens när den körs genom en flygplansmotor. Det finns gränser hur oförstörbara skurkar och skurkhejdukar får vara innan spänningen helt dör. Till och med raptorerna i Jurassic Park hade kunnat oskadliggöras av att malas ner av en flygplansmotor på full effekt. (Okej, det sägs att det inte är en ödla utan en xenomorf. Potatismos, potatispuré... Det ser i alla fall ut som en ödla. En ödla som är för ful och för dåligt ritad för att kvala in i Jurassic Park serien, så deras VFX och CGI team gav resterna till Marvel ... ?)

Ödlan kan inte se nyckeln om inte Venom förvandlar sig helt. Halvt går bra. Ändå kör Venom en HEL förvandling - inte för att rädda livet på Eddie eller för att rädda universum - utan för att dansa med Mrs. Chen på ett casino i Las Vegas. Dancing Queen är för oemotståndlig för bara en halv förvandling ... Suck.

Jaha, så är ödlan där igen. 

Det finns en sidohistoria med amerikanska familjevärderingar och en gullig familj ledd av walesaren Rhys Ifans (som stolt visade upp sina gråa kalsingar i Notting Hill). Familjen vill gärna se utomjordingar. I alla fall tills de mött utomjordingarna.

Positivt är att Juno Temple inte spelar en forskare som verkar helt galen (något forskare ofta är i comic book movies). Negativt är ... allt oväsen. Komedin och bromancen mellan Eddie och Venom har blivit gammal och stel, att prata med sig själv och ha ticks ... vem bryr sig, alla pratar med sig själv nu för tiden med olika mobiltelefonbehör. Och gjorde inte Deadpool och Wolverine samma typ av "jag skiter i allt medan jag räddar universum" actionbuddykomedi för ett tag sedan? Och dessutom mycket bättre?

Folk som samlar på comic book movies kan glädjas åt mycket extramaterial, både om den här filmen och om hela trilogin. 

De som mot förmodan inte har  fått nog av Venom ... kan trösta sig med bonusscenen där en bartender snubblar av en liten bit av Venom som blev kvar i ett provrör. Det är aldrig över. Förrän alla i hela världen slutar köpa biobiljetter till trötta superhjältefilmer.  Ett sådant scenario skulle till och med att ta död på ödlorna som kan överleva att mosas i flygplansmotorer.

Finns det något som The Last Dance gör bättre än sina två bullriga föregångare? Ja. Den debuterande regissören och tillika (veteran-)manusförfattaren Kelly Marcel är bättre på att fånga vemodet och känslorna mellan Eddie och Venom. Men roligt blir det aldrig. Snarare ledsamt och tragiskt.



tisdag 28 januari 2025

BOK: Skejttrubbel och kärleksbubbel av Sophia Larsson - Härlig feelgood med en deckartwist


Titel: Skejttrubbel och kärleksbubbel
Författare: Sophia Larsson
Serie: Ella & Biggan (del 1)
Antal sidor: 100
Utgivningsdatum: 2024-06-19
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 9789129744736



Feelgood är världens största genre - större än deckare - något som inte alltid märks i den svenska utgivningen och speciellt inte när det gäller utgivning för mellanåldern och slukaråldern. Här är det ont om ren feelgood ... Sopjia Larsson försöker råda bot på det. Dessutom sejfar hon upp det och helgarderar med en deckargåta ... också.

Det här är den första boken och bästisarna Ella och Biggan. Man skulle kunna säga att det är ombytta roller. Ella är tolv år, oerhört lillgammal och förnuftig och  försiktig och vill gärna googla allt. Hon är beroende av fakta. Och listor. Hon gillar att sitta inomhus med sin telefon och läsa om intressanta fakta, skriva listor och mumsa på hallongrottor och titta på Morden i Midsomer och andra  mysiga TV-deckare.

Ellas bästa vän Biggan är tvärtom. Gör först, tänk sedan. Biggan är pensionär och änka och nu ska hon leva livet och gånga dagen när hon inte längre har någon gubbe som säger åt henne vad hon ska göra.
Hon skriver inga listor, men om hon hade skrivit en önskelista hade en skateboard stått överst. Och att lösa deckargåtor i verkligheten.

Såg ni Gunde Svan i Carina B:s gula soffa häromdagen? Han verkar kunna slänga sig ut i vilket projekt som helst. Den unga tjejen han coachade tyckte hon hade varit duktig om hon gick ur sängen - man ska inte slå ihjäl sig i onödan, till exempel genom att åka (längd-)skidor. Nu ska hon ändå försöka åka en liten bit av en Vasaloppsstafett för nybörjare. Man kan inte göra Gunde besviken.
Gunde och Biggan är av en generation där man slänger sig ut och gör saker.
Ella och Gundes adept Kaile är av den generation där man är mer försiktig. Man lever gärna livet genom sin telefon och gratulerar sig själv till att ha stigit upp.
Klart att det blir generationskrockar.

Nu blir det så att Biggan får med Ella till skejtparken och där får de  nys om ett mysterium - som Biggan genast anmäler dem som volontärer till att lösa.
Vem saboterar i skejtparken och varför?

Ett sympatiskt deckardrag är att det i första hand inte handlar om att hitta den skyldige och utesluta hen utan att förstå varför och att lösa hens problem på annat sätt och få med hen i gemenskapen.
Mma Ramotswe i Damernas detetivbyrå hade applåderat. Så ska en slipsten dras.

Ella och Biggans tvåa - Kompisbråk och rekordåk - är ännu bättre. Då har de hunnit få mer luft under vingarna - eller vatten. Tvåan utspelar sig i simhallen som skymtar förbi i den här volymen och Ella gillar fikastället. De har grymt goda chips ... Simma? Onödigt farligt. Man behöver inte slå ihjäl sig eller dränka sig i onödan... Man kan carpe diem på fler sätt.... enligt Ella.
Omaka par är alltid roliga. Detta är ett omaka par som är mycket roligt och sympatiskt.


måndag 27 januari 2025

BOK: Den försvunna julgrisen av Måns Gahrton och Johan Unenge favorit i gris-repris!

Författare: Måns Gahrton och Johan Unenge

Titel: Den försvunna julgrisen
Serie: Hotell Gyllene Knorren (del 17)
Antal sidor: 128
Utgivningsdatum: 2018-10-04
Illustrationer: Johan Unenge
ISBN: 9789178031184
Förlag: Bonnier Carlsen

Hotell Gyllene Knorren blev en omtyckt julkalender för några år sedan och Familjen Rantanen fick sedermera även en egen biofilm. Men frågan är om inte Måns Gahrtons och Johan Unenges serie om familjen Rantanen på Hotell Gyllene Knorren är allra bäst i bokform ...? Det finns en hel rad roliga böcker och här kommer en favorit i repris! Eller: en favorit i gris-repris! För det är den lilla grisen Pyret som spelar huvudrollen...


Hotell Gyllene Knorren befinner sig ständigt på ruinens brant och katastroferna avlöser varandra. När man läser böckerna verkar det som om det vore en lugn idé att checka in på Fawlty Towers istället ... Men, men.

Alla kan ändra sig. Och för en gångs skull går det riktigt bra för familjen Rantanen. Allt flyter på. Hotellet är fullbokat och gästerna på ingång. Pappa Roger och mamma Ritva är mycket nöjda. Ritva planerar ett julbord på närproducerad mat som ska imponera. Men lille Ingo och hans minigris Pyret pratar med bonden som ångar sig - han vill ha kvar sina svinaktiga kompisar. Så ... plötsligt står Roger och Ritva utan ingredienser till julbordsmaten och katastrofen är ett faktum. Igen.

Samtidigt är Ingo avundsjuk på att storasyster Isadora har blivit tråkig. Hon är kompis med en nyinflyttad tjej som heter Amina och har aldrig tid att leka. Ingo är jättearg på den där Amina ... tills han får höra att hon inte firar jul och inte äter grisar. Det finns ju ingen bättre plats att gömma Pyret på än hemma hos Amina, i alla fall tills julen är över ...

Det är total cirkus och totalt kaos precis som vanligt. Ritva är så klart bäst, hon beklagar sig ofta att hennes barn har blivit så mesiga och svenska, de saknar äkta finsk sisu (även om de bastar ovanligt hett). Vänskapstriangeldramat och avundsjukan är pricksäkert skildrad. Men ... man missar att Amina och hennes släktingar äter all möjlig annat kött. Är det bättre att döda höns, kycklingar, ankor, gäss, kalvar, kor, oxar och så vidare, än grisar? Och det är oklart om "orena djur" skulle få bo hemma hos Amina. Katter hade gått bra, speciellt tabbys med ett M i pannan.

Ingos matrutiner för Pyret är heller inte speciellt hälsosamma - finska pinnar och kakor och piroger. Grisar (liksom människor) mår bäst av att inte bara leva på godis. Vad sägs om lite rotfrukter? Potatis och rovor och grönsaker och rödbetor och lite nyttigt? Både till Ingo och till Pyret.

En fin twist är hur Isadora och Tony på konkurrerande hotell börjar samarbeta. Tony skickar alla som vill ha vegetariskt eller veganskt julbord till Isadora och familjen Rantanen, Isadora skickar alla som är sugna på korv och skinka till Tony och hans föräldrar. Win-win. Man kan bli starkare av att samarbeta i branschen. Ett fint budskap.

Den här volymen följs av Fångarna på slottet ... 

Allt är tajmat och klart för nya katastrofer. Den här gången med egotrippade kändisar som  du aldrig hört talas om ... Eventuella likheter med en serie på TV är helt slumpartade ...


Här är alla böcker som leder fram till Den försvunna julgrisen: 

Den mystiska gästen, Spöket i rum 13, Loke den lömskes skatt, Sommarkaos på Guldkusten, Den oerhört hemliga dammsugaren, Korv med bröllop, En förknorrad vinter, Den vilda jakten på dårpippin, Dammråttornas tappra riddare, Rivalen från Karelen, Världens grisigaste tjuv, Klantverkarna och konstkuppen, En bedragare på hotellet, Se upp för spionerna!, Djuren checkar in och Monstergrisens gåta.


Rekommenderas!

BOK: Smugglarens skatt - Rafflande jakt och finstämd vintrig glesbygdsskildring


Titel: Smugglarens skatt

Författare: Axel Åhman
Genre: Äventyr & Spänning
Antal sidor: 184
Utgivningsdatum: 2024-09-20
Förlag: Bonnier Carlsen
Illustratör: Ola Skogäng
ISBN: 9789179796754

Smugglarens skatt  är rasande bra, rappt skriven spänning. Ett vintrigt skärgårdsmysterim där den unge Oliver börjar nysta i familjens förflutna ... Hans farmors morfars bror Verner var en ökänd smugglare som gjorde sitt för att tjäna en hacka på den tidens spritförbud. En julafton för exakt hundra år sedan försvann Verner spårlöst. Det går fortfarande historier om hans försvinnande och att han smugglade något annat, något mycket värdefullare än sprit. Smugglarens skatt har blivit till en skröna i skärgården. Eller är det bara en skröna?

När Oliver hittar en kompass som tycks tala med honom och visa honom vägen så bestämmer han sig för att hitta smugglarens skatt. Det kan vara det enda sättet att rädda farmors framtid ... hon vill så gärna bo kvar på Bullerholmen och om året-runt-färjan dras in blir det svårt. Till sin hjälp får Oliver sin nya vän Fanny, som tar lätt på närvaro i skolan (hon är hellre i skogen och jagar, sitter på pass och dricker kaffe med farsgubben som i sin tur skolkar från jobbet ...) och tillsammans blir de verkligen en dynamisk duo. Oliver känner ett samband till Verner ... men det är Fanny som får de flesta och de bästa och de mest vansinnigt våghalsiga idéerna.

Ett par skumma tyskar smyger runt på ön och verkar vara på jakt efter samma sak. Bibliotekarien berättar att de begärt att få ut samma sjökort och samma artiklar och samma berättelser om forna tiders smuggling.

Vem hinner först till skatten?

Finns skatten? Om den finns ... Kommer Oliver och Fanny att hinna först? Kommer farmor att få bo kvar på Bullerholmen? Kommer Olivers föräldrar att begripa att livet är mer än en jakt på statusprylar? Det sistnämnda ger både en allvarlig och en humoristisk underton till berättelsen. Oliver jämför gärna det trivsamma livet på Bullerholmen, där han åker ut och fiskar med farmor, med livet i stan. Där mamma och pappa hela tiden flyttar och renoverar köken och det senaste köket är så fint att de inte vågar laga mat i det. Hemma hos farmor lagas det mat hela tiden och det spritter fiskfjäll hejvilt lite varstans och ingen bryr sig. Fanny är jämt utomhus, ofta tillsammans med sin pappa och deras jakthund. Deras jakt är en helt annan än den på befordran och fin inredning att skryta med. Farmor vill inte flytta från Bullerholmen. Oliver är den enda i familjen som förstår henne. Han skulle inte heller vilja flytta från Bullerholmen. Här finns ju folk som har tid ...

Vardagsliv i glesbygd under vinterhalvåret

Berättelsen utspelar sig under vinterhalvåret, med start i mitten av december, men behöver absolut inte läsas bara under höst-och-vinter. Det är inte den typen av säsongsbetonad berättelse med Lucia och glögg och lussekatter och köpa julgran. Den handlar helt enkelt om vardagsliv i glesbygd - en ofta underrepresenterad genre - och att det finns folk som bor i skärgården året om, även när sommargästerna lyser med sin frånvaro.

En röd tomtetråd, detaljrikt illustrerad

Som en röd tråd i historien dyker det upp en massa tomtar (redan på omslaget) och det går mycket väl att göra en "hitta Hugo" och leta tomtar hemma hos farmor. Det blir aldrig färre tomtar hos farmor efter jul ... men det blir alltid fler tomtar innan jul. Det hänger till och med en tomte under kökslampan. En rolig liten biroll spelas av farmors katt som kommer och går som han vill.

De underbara detaljrika illustrationerna är av Ola Skogäng. Man kan till och med se märket på farmors smörgåspålägg och Oliver och Fannys chokladkaka om man tittar noga. Det finns både helsidor att leta detaljer i och små bilder som dyker upp i texten, som kan ge extra ledtrådar till mysteriet.

Finstämd nyanserad skildring förenar generationer

Det här är en finstämd och nyanserad skildring av glesbygdsliv och dess utmaningar, en skildring som alltid står på "lantisarnas" sida. Farmor är mycket smartare och mycket mer "up to date" än vad någon tror, till och med Oliver. Han underskattar henne, trots att han vet att hon är en tuff överlevare som har sina knep. Den träffsäkra beskrivningen av glesbygdens charm och utsatthet kompletteras med en rafflande jakt som hade gjort Indiana Jones illgrön av avund.
För visst finns skatten. Och vad den består av är först inte helt uppenbart ...

Från småttingar som vuxit upp med LasseMajas detektivbyrå till farmor som vill ha en paus från stickningen och Antikrundan ... den här berättelsen och de utsökta illustrationerna är en fullträff som kan förena generationer med härliga dagar av mysig, rolig och rafflande läsning.

lördag 25 januari 2025

BOK: Glaselefanten - Glasklart fall för charmig trio i 1920-talets Uppsala


Författare: Camilla Lagerqvist
Titel: Glaselefanten
Serie: Detektiv Tillman (del 2)
Antal sidor: 300
Utgivningsdatum: 2025-01-16
Förlag: Bazar Förlag
Form: Elina Grandin
ISBN: 9789180068079

Detektiv Tillman är en charmig ny bekantskap som nådde läsarna 2024 - och som utspelar sig ungefär för hundra år sedan. I den första volymen lyckades Ester Tillman hindra en farlig komplott som skulle underminerat den svenska demokratin och rösträtt för alla.

Sedan dess har Ester Tillman etablerat sig och sin detektivbyrå och knutit nära vänskapsband med två väldigt olika personer.
Hennes inneboende Yarina har en bakgrund som cirkusartist och kan inte skriva eller tala grammatisk rättstavad svenska, men klarar lätt av att tala grammatisk rättstavad italienska. Hennes andra inneboende Olga är en transperson som kommit på kant med sin far och var misshandlad och hemös innan Ester och Yarina hittade henne.

Det är en gammal flamma från cirkusen som kommer till Yarina med den nya bokens fall. Hans son har blivit misstänkt för mord och på något sätt har sonens fingeravtryck hamnat på mordvapnet: en glaselefant.

Ester & Co tar sig an fallet närapå pro bono. De får i alla fall cirkusbiljetter och en karamellstrut.
Under bokens gång hinner de tre vännerna äta många bastanta och mysiga middagar och fika många chokladbiskvier från favoritkonditoriet (som finns kvar än idag) och även mazariner. Per Gessles favoritfika.

Gamla tiders Uppsala är vackert och noggrant skildrat och man skulle kunna promenera, i alla fall delvis, i Esters fotspår med hjälp av beskrivningarna. Esters tankar upptas inte bara med vägval och val av god fika utan även av hur obekväma vissa kläder är ... som inte är på modet idag, tack och lov. Sådana små detaljer vittnar om god historisk kännedom och en förmåga att skildra en vardag som är naturlig för huvudpersonerna, men inte för oss moderna läsare, utan att föreläsa om tidernas hårda villkor ... gott så, för allt är ju helt normalt för de personer som lever i en viss tid.

Boken är relativt kort (trehundra sidor), snabbläst och ursnyggt designad. Sådant bidrar till en njutbar läsupplevelse. Alltför många böcker - från deckare till feelgood - verkar klocka in på sexhundra sidor till ingen nytta alls. Fyrahundra sidor eller mer kan vara utfyllnad.

När det gäller hur detektivbyrån går runt ... där bekymrar man sig. Ester & Co får inte in speciellt mycket pengar. Visst är det fint att ta sig an saker "pro bono" men det brukar balanseras av betalande klientel. Någon i boken liknar Ester vid Sherlock Holmes som var trendig på den här tiden, men man får komma ihåg att Doktor Watson bara skrev om "de intressanta fallen" (enligt honom själv) - i bakgrunden pågår en massa andra små fall som Holmes får betalt för och Doktor Watson knatar iväg till sin läkarpraktik och drar in pengar till dereas gemensamma boende på Baker Street. Varken Yarina eller Olga har några inkomster, Ester har tre personer att försörja, hennes välgörenhetsarbete drar inte in något, samtidigt har hon och de andra dyra vanor ... dyr mat tre gånger om dagen, massor av kondisfika vare sig det ska firas eller tröstas, det duger inte med annat än silkesstrumpbyxor, man fixar inte håret själv utan man går till frisören, Ester ger bort klänningar och kappor istället för att färga om eller sy om dem ... Hur går det ihop?

Boken marknadsförs som mysdeckare. Det får man ta med en nypa salt. Rasbiologiska institutet, rasism, transfobi, fördomar mot att kvinnor ska ha rätt att rösta, en gullig gammal dam som blir mördad med sin egen födelsedagspresent (titelns glaselefant ...) Det är mycket som är garanterat o-mysigt. Men Camilla Lagerqvist har alltid tagit upp sådant som många andra sopar under mattan, även i sina barn-och-ungdomsböcker, så det är knappast förvånande. 

Det sägs också i marknadsföringen att allt är mycket bättre idag, den här mörka tiden ligger hundra år bort. Det får man också ta med en nypa salt. 

Transpersoners rättigheter (till och med deras existens) ströks under Trumps första dag som president, bara för att ta ett modernt exempel. Att leta ledtrådar i tidningar och i papperskorgar kan vara tidsödande för Ester & Co - men de slipper lägga upp bilder på sig själva för att visa på sociala medier hur lyckade och lyckliga de är, de kollar aldrig hur många följare de har och om andra detektivbyråer har fler följare ... och de behöver aldrig hyra in en expert för att pimpa sin profil. Ester kan effektivt lägga tid på att lösa mysterier och hon upptäcker aldrig att hon förlorat två timmar på att kolla på gulliga kattvideor eller på att spela candy crush. !920-talet har sina fördelar. Speciellt för de väl bemedlade. Ester har läst på universitet - ovanligt vid den här tiden. Så ja. Det fanns de som hade det "bra".

Vad gjorde mina förfäder 1920? Svar: working the land. Eller "service" (någon som hade "tur"). Det var det eller fabriker. Barn jobbade på landet varje dag efter skolan (eller istället för skolan) och varje lov och gick ut med fina betyg som tolvåringar. Om de hade tur. De gick absolut inte så länga i skolan som Ester och hade inte hennes fina kläder, leksaker eller upplevelser. Det som skär sig absolut mest i hela boken är när Ester åker ut på landet ... och de stereotypt vulgära och elaka "lantisarna" här får Leif och Billy att se ut som genier. De utnyttjar barn som arbetskraft ... huvaligen så hemskt ... men hallå, barn var arbetskraft vid den här tiden och mina förfäder tyckte det var roligt att arbeta, även om man bara fick ett par ören för att gallra ett fält med betor. Eller för att bära tidningar. Eller för att bära kol. Det var också normalt - för det var det alla gjorde. Lika normalt som att vara barfota och barbent. Lika normalt som det är för Ester att ha gått i skolan tills hon är tjugoplus iklädd sidenstrumpor.

Det finns ett övergripande mysterium, vad som hände med Esters far, och en övergripande hint av romans som sträcker sig över hela serien. Men vad som hände med glaselefanten ... det mysteriet löses här och nu.
Hurra för den flitiga trion! Må de njuta av sitt karamellgage!




BOK: Spökviskaren - Underbart är kort - med undulat i huvudrollen


Författare: Ingelin Angerborn
Titel: Spökviskaren
Antal sidor: 90

Utgivningsdatum: 2024-06-05
Förlag: Rabén & Sjögren

Illustratör: Lina Blixt
ISBN: 9789129745887

Spökviskaren är en fantastiskt fin liten bok av Ingelin Angerborn som höjs ytterligare av de nyanserande blyertsillustrationerna av Lina Blixt. Djup, svärta, ljus, personlighet. Varje liten bild är som en tavla värd att rama in. Undulaten på bokens omslag (också skapat av Lina Blixt, fast i färg) heter Torsten. Men plötsligt börjar den egensinniga fågeln att hävda att han heter Jacob ...


Det finns gott om fåglar i skräckisar. Fåglarna av Hitchcock (efter Daphne du Mauriers roman) är en klassiker. Den som har sett den filmen minns att ett par undulater i alla fall inte blev fjäderbeklädda monster som var redo att hacka ihjäl människor och att den lilla flickan som har dem vägrar att släppa dem ifrån sig. Man kan inte dra alla fåglar över en kam. Det kommer knappast som en chock att undulaten här också är en sympatisk undulat som blir vän med unga Josefin. 

Meddelsam undulat

Moster Ninas man är dock lite rädd för undulaten, han verkar ha fågelfobi, och han påstår att det känns inte naturligt med ett djur som pratar ...Vissa fraser är inlärda av en tidigare ägare, vissa fraser lärs in av spöket på vinden som behöver hjälp av Josefin med att lösa en grej.  Undulaten Torsten agerar medlare - eller medium, beroende på hur man vill se det.

Stark, smart och beskyddande

Något som är positivt i många svenska skräckisar och mysrysare - vare sig de är av Ingelin Angerborn, Katarina Genar eller Maria Gripe - är att spöken inte behandlas som "den andre" ... något som är farligt och som ska fördrivas. Istället får protagonisten visa sig stark, smart och beskyddande och lösa något som spöket behöver hjälp med.
 
Slutet gott, allting gott ... "Nöjd och glad, kexchoklad!" som Torsten säger.

Lovebirds till Valentine's Day

PS. Boken kvalificerar så klart in på listor över mysig läsning till Valentine's Day ... eftersom undulater har smeknamnet lovebirds på engelska. På slutet får Torsten en egen liten "lovebird" partner att vänslas med. Verkligen ett gott slut.

fredag 24 januari 2025

FILM: Saturday Night - Originalmedlemmarna vänder sig i sina gravar




Titel: Saturday Night

Regi: Jason Reitman

Medverkande: Gabriel LaBelle, Cory Michael Smith, Dylan O’Brien, JK Simmons, Matt Wood

Betyg: 3



Pop quiz: 2015 var Donald Trump värd, 2021 ledde Elon Musk ett avsnitt ... Vilket är programmet?
Svar: Saturday Night Live. Förkortat SNL. Och i tidernas begynnelse (läs: 1975) hette programmet bara Saturday Night. Om vad som hände, eller inte hände, innan första programmet (nästan inte) fick sin premiär handlar filmen Saturday Night i regi av Jason Reitman, killen som är expert på nostalgi (få har väl missat hans Ghostbusters revival av sin pappas mästerverk från 1984?!) och som skrev skämt för SNL en hel vecka efter succén med Oscarsvinnaren Juno.

Är det någon som minns 1970-talet och vad som gick på TV då? Är det någon som minns 1990-talet och vad som gick på TV då? Svaret från undertecknad blir nej och nej.

Saturday Night Live gick på MTV i Sverige i början av 1990-talet, nya och gamla program varvades med varandra. Idag verkar de flesta fans och recensenter tycka att SNL har peakat och gått utför. Idag är det inte humor längre - det är någon slags avant garde konst. 

Humor åldras snabbt

Humor åldras snabbt och mycken humor är lokal. Ramla in på valfri lokalrevy (med undantag för Falkenbergsrevyn) och det är mycket möjligt att du inte fattar ett enda skämt. Alla har sina lokala nyheter, lokala kändisar, lokala politiker, lokala dialekter ...

Och Saturday Night är väldigt, väldigt lokal, både tidsmässigt och geografiskt. Gång på gång försöker filmen säga att det här är banbrytande, det här är jättebra ... och gör en förväntansfull uppbyggnad inför något som aldrig kommer. Det kommer ingen bra sketch. Det kommer inget bra skämt. Det kommer inget skratt. Det blir inte ett enda skratt under hela filmens gång.

Ingenting står på spel

Filmen omfattar nittio kaosartade minuter innan sändning och det är alltid någon som ropar ut vad klockan är och hur många minuter det är kvar, ungefär som om de skulle skicka ut en raket i rymden eller hindra en bomb från att spränga en flygplats som i Mission Impossible ... Faktum är att man som publik struntar i vad klockan är och hur många minuter som är kvar och utifall ett program som sändes före ens egen tideräkning ens blev av eller inte ...  Vem bryr sig.

Felet med filmen: Ingenting står på spel.

En arbetsplatsskildring i mängden

Det här är en arbetsplatsskildring bland många arbetsplatsskildringar. Och vissa versioner av The Office slår högre för de har en story arc, en "office romance" (eller flera), ett nedläggningshot, en sammanslagning, allmänna intriger och annat som handlingen kan hängas upp på. Här är det bara en massa folk, som man inte vet vilka de är, som springer omkring och skriker. Relativt okända skådespelare som har 108 minuters cosplay framför sig, där de alla är utklädda till amerikanska kändisar från 1970-talet.

Originalmedlemmarna vänder sig i sina gravar.

Ett päron till farsa delar ut skämskudde

Chevy Chase vände sig inte i sin grav förresten, han vände sig mot regissören efter en officiell filmvisning och sa att han borde skämmas.

Det mesta i filmen är påhittat. I stort sett ingenting i filmen skedde i verkligheten.

Skådespelarna försöker imitera Chevy Chase och Dan Aykroyd och Gilda Radner och andra numera mer eller mindre glömda kändisar ... Och de liknar inte de som de ska föreställa (Bosse Parnevik hade gjort det bättre) och de har inte samma röster och inte samma rörelsemönster. Om du mot förmodan känner till Saturday Nights originaluppsättning ... så hjälper det dig inte särskilt mycket. Om du inte känner till dem ... ja, lycka till med att hänga med över huvud taget.

Istället för påhittad verklighet ... varför inte ett påhittat påhitt?

Eftersom detta är en påhittad handling om personer som inte ser ut som eller låter som eller rör sig som de riktiga personerna ... Hade det inte då varit bättre att göra en arbetsplatskomedi om en fiktiv show? Och ta ut svängarna med "office romance" och tittarsiffror och tittarstormar och budgetmöten och hot mot arbetsplatsen och allt möjligt som en humorshow har att ta itu med?

Förresten. Det där har ju redan gjorts. Aaron Sorkin (The West Wing, The Social Network) skrev utmärkt manus till TV-serien Studio 60 on the Sunset Strip som hade premiär 2006. Gissa vad showen i serien var inspirerad av? Saturday Night Live.

Humor på liv och död

Studio 60 on the Sunset Strip har allt. Den är på liv och död. Bokstavligen. Komiker kidnappas och mordhotas. Det finns romanser och vänskapsrelationer som kämpar på mot alla odds. Både hetero-och-homorelationer tas på allvar. Vi har den gedigna karaktärskådespelaren Sarah Paulson som komiker och gudabenådade komikern Matthew Perry i en roll som inte är en komiker. Serien är spännande, tragikomisk, dramatisk ... och Aaron Sorkin fattar att det finns en ironi i att skriva dialoger backstage i en TV-produktion som låter som om de vore med i The West Wing. Showbiz som ibland tar sig självt på för stort allvar. Serien blev rankad som en av årets bästa.

Så ja. Den påhittade historien om Saturday Night finns redan. Och den var bättre med Matthew Perry.


PS. Mer färg till folket

Fotnot: Har ni noterat hur ofta det färgsprakande 1970-talet filmas i beigebrunt och i dålig upplösning? För att en del av filmerna hade dålig upplösning förr-i-tiden ... innebär det inte att verkligheten för den skull hade dålig upplösning. Man kan jämföra denna kliché med den löjliga faiblessen att skildra forna öststater i grått. Att Polen kan vara färgglatt ... är tillräckligt för att publik och kritiker skulle börja hylla Jesse Eisenbergs nya tragikomiska drama A Real Pain ... och att den minste killen i Home Alone växt upp och fortfarande är rolig, post-Succession, är färgstark grädde på moset. Fler färgglada skildringar och bättre upplösning ... åt alla epoker och länder.



FILM: LasseMajas Detektivbyrå Maskoten som försvann - Gör om och gör rätt




Titel: LasseMajas Detektivbyrå: Maskoten som försvann

Regi: Tina Mackic,
Medverkande: Mario Mustafa, Elma Säterhagen Lekander, Henrik Hjelt, Cecilia Forss, Nisse Hallberg
Betyg: 2

Premiär: på dvd, bd etc. 

Det finns nu 33 böcker i Martin Widmarks originalserie om LasseMajas detektivbyrå - plus en hel hög spin-off böcker för adventsläsning, jullov, sommarlov, lättläst läsning och pyssel. Helena Willis har illustrerat och skapat det klassiska, femtiotalsdoftande Valleby som är ett idylliskt ställe, befolkat av snälla människor, men det är ändå ett samhälle som verkar dra till sig mer krim än hela Midsomer. Lasse och Maja är alltid lika små, de drabbas aldrig av (för-)pubertala hormoner, de är alltid logiska, de grälar aldrig med varandra och de är alltid bara bästa vänner.


Det sistnämnda kan vara nog så viktigt i en värld där "måste vara ihop" klyschan både går upp och ner i åldrarna. I en känd amerikansk serie av Meg Cabot, Allie Finkle, säger den kloka lärarinnan att man inte ska tvingas vara tillsammans med någon i "middle school". Dejtinghetsen sprider sig långt ner i åldrarna. (Liksom spelmissbruket ...) LasseMaja böckerna har varit ett snyggt romancefritt alternativ som visar att killar och tjejer kan vara vänner och jobba ihop (oavsett vad Harry säger i filmen När Harry mötte Sally) och Martin Widmark, gammal lärare i grunden, instämmer säkert med Meg Cabots fiktiva lärarinna. Det finns nog med dejtinghets senare i livet, kidsen måste kunna få lov att slappna av och ha kul.

Utan rymd

Nu är vi framme vid den åttonde filmen om LasseMajas detektivbyrå... och den har precis ingenting att göra med böckerna.

Synd. Den senaste boken, den med rymdtema, var mycket bra, precis som de flesta böckerna i serien, och vem vet, man kanske kunde ha lockat en känd svensk astronaut att göra en cameo?

Det här är inte LasseMajas detektivbyrå

Det här är inte LasseMajas detektivbyrå, karaktärerna är inte Lasse och Maja och det känns inte Valleby. Man har gjort en skräckhistoria om en maskot som försvann för tretton år sedan, som hade passat bättre i Scooby Doo eller i Nelly Rapp franchisen eller kanske i Sommarskuggan serien, men även där hade historien varit för dålig. Mycket kretsar kring en långtråkig och tramsig hela-havet-stormar-lek som ska göra någon rik (en drift med barnlekarna i Netflix succén Squid Game?) och en massa betting som behandlas som en kul grej, snarare än ett missbruksproblem som går långt, långt ner i åldrarna.

Spelmissbruk ... en kul grej...?!

I ett av SVTs utmärka program i serien Uppdrag granskning så undersökte reportern hur spelmissbruk sprider sig till mellanstadiebarn och yngre genom att det framställs som coolt och skojigt av vissa internetkändisar. Att okritiskt ha med spelande i en barnfilm som riktar sig till barn som är yngre än mellanstadieåldern ... det är klart underkänt.

Gör om och gör rätt

Lasse och Maja är inte Lasse och Maja - det är bara namn på två karaktärer som inte liknar dem det minsta. Maja blir kär i en annan kille och Lasse blir avundsjuk. Seriöst? När man inte trodde att det kunde bli sämre ... det kunde visst bli ännu sämre.

Att åtminstone barn, som i Martin Widmarks böcker, ska kunna vara kompisar och leva och leka och ha kul ihop i annat än heterosexuella tvåsamhetspar ... det är värdefullt.

Bakläxa. Ska det bli en film nio, gör om, gör rätt, läs böckerna och inspireras av dem.


FILM: Smile 2 - hafsig, cynisk och plastig uppföljare


Titel: Smile 2

Regi: Parker Finn

Medverkande: Naomi Scott, Rosemarie DeWitt, Lukas Gage, Miles Gutierrez-Riley, Peter Jacobson, Ray Nicholson, Dylan Gelula, Raúl Castillo, Kyle Gallner

Betyg: 2

Smile hade en viss underdog-indie-känsla, Smile 2 är större, sämre och hafsigare. 

Smile 2 fokuserar på popstjärnan Skye Riley som drabbas av Smile-förbannelsen innan hon ska ut på turné. Tempot är snabbare och hetsigare, men också hafsigare och slafsigare, med mer blod och fler jump scares och mindre substans. Man har haft i mer av allt i Smile 2 - förutom bra idéer. Över två timmars speltid är för långt, det är för mycket utfyllnad. Popprinsessan i filmen spelas av Naomi Scott som först blev världsberömd som prinsessa i Guy Richies Aladdin, en live action remake av den klassiska tecknade Disneyfilmen som i Sverige främst är känd för att Peter Jöback gjorde rösten till Aladdin. Naomi Scott har inte haft tur med rollerna sedan sitt genombrott - hon har bland annat varit med i en onödig och dödligt tråkig reboot av Charlies änglar. 

Gubbspaning på TikTok

Regissören Parker Finn, en medelålders man, verkar ha försökt sätta sig in i hur unga tjejer hänger på TikTok (innan appen släcks ner för gott i USA ... ?!) och hur kända popstjärnor kollapsat offentligt ... kanske bläddrat lite förstrött i gamla biografier och tidningar ... och det blir precis så ytligt och flamsigt och trivialt som det låter. Sociala medier konton i den fiktiva popstjärnans namn lades upp i PR-syfte. Den här filmen är lika fejk. Det är plastigt, personlighetslöst och passé. Man har helt ogenererat snott massor av Flatliners. Dessutom finns det en hel del av "är det dröm eller är det verklighet" som är snott från en massa mycket bättre skräckisar. Ni minns väl förresten hur oroliga alla kids var för att somna i A Nightmare on Elm Street - Freddy Krueger kunde ta sig in i deras drömmar och döda dem.

Psykisk ohälsa som cynisk "plot device"

Sättet på vilket psykisk ohälsa används som "plot device" är inte alls så smart som filmen verkar tro. Det är bara cyniskt, dåligt och platt.

Och kommer du ihåg de där uppsatserna i skolan som någon kompis skrev och avslutade med att "så vaknade jag och allt var en dröm" när tiden var slut? Lika dåligt slut är det här. Resultatet är ... att ingenting står på spel. 

Trap, en helt annan film om en popstjärna, framstår nu som ett nydanande mästerverk med mästerlig musik. 





söndag 19 januari 2025

FILMKRÖNIKA: Nuns & fun - De roligaste nunnorna i filmhistorien

 


Paddingtons trea, Paddington in Peru, regerar på biograferna med hjälp av en marmeladkladdig björn, Indiana Jones inspirerade stunts och en mycket rolig nunna. För att fira Paddingtons återkomst, och Olivia Colmans scenstjälande nunneroll, gör vi här en inspirerad lista av de roligaste nunnorna genom filmiska tider....


The Bells of St. Mary's (1945) - Regi: Leo McCarey


Det här rankas som en av de bästa julfilmerna någonsin och även som en av de bästa nunnorna någonsin. 

Voilà: Ingrid Bergman. 

Hennes motspelare är Bing Crosby och de sjunger båda två under filmens gång. Dessutom får vi se ett av filmhistoriens roligaste julspel. Bergmans nunna regisserar. Och hon lär en mobbad liten pojke boxning - vilket är effektivare än "vända den andra kinden till".



Conclave (2024) - Regi: Peter Straughan


Vad gör man när man inte kan få tag på den bästa nunnan någonsin?

Svar: Man engagerar hennes dotter.

Isabella Rossellini är väldigt rolig som lurig nunna med glimten i ögat i filmen Conclave, baserad på Robert Harris berömda bästsäljande roman. Filmen kan ta hem storslam på BAFTA galan. Bland annat tack vare Rossellini ... och en helt fantastiskt fin cast.



Sister Act (1992) - Regi: Emile Ardolino 


Whoppi Goldberg utklädd till nunna söker skydd från mordisk maffia i ett kloster ... som är fullt av skojiga sjungande nunnor som hon organiserar i en kör. Maggie Smith är underbar som högsta hönset i församlingen. När hon snörper på munnen så inser man direkt: maffian har mött sin överman. Eller överkvinna. 

Bland nunneskådespelarna i kören märks Kathy Najimy som den gulliga novisenWendy Makkena som gör sin karriärs roligaste roll och Mary Wickes som blev något av en expert på att spela korrekta yrkeskvinnor - som sjuksystrar, sekreterare ... och nunnor.


Nuns on the Run (1990) - Regi: Jonathan Lynn

Eric Idle är mest känd som medverkande i klassiska Oxbridge humorgruppen Monty Python, men tillsammans med Robbie Coltrane (Hagrid i Harry Potter filmerna) klädde han ut sig till nunna. De två småskurkarna är på flykt undan maffian (ja, de också) och nunneklostret som de infiltrerat är väl inte riktigt vad de väntat sig. Inte nunnorna heller. En nunna har till exempel spelat bort hela budgeten.

Mot hälften av pengarna kan nunnorna mycket väl tänka sig att blunda för att pengarna inte riktigt kommit till dem på laglig väg ... 

Skojiga nunnor: walesiska Doris Hare som spelberoende Sister Mary och Janet Suzman som moraliskt flexibla Sister Liz.

Some like it hot. Some like it nun.


The Sound of Music (1965) - Robert Wise


Maria von Trapp skrev sin egen självbiografi som blev teater, musikal och film. Familjen promenerade aldrig över Alperna från Österrike till Schweiz ... de organiserade en vettig flykt där de bland annat åkte till neutrala Sverige och sedan till USA ... där de blev kända genom att sjunga klassisk musik. Filmen tar stora friheter både med musikval och med flykten, men det hindrar inte att det finns korn av sanning. Maria var en mycket busig nunne-aspirant som bland annat hoppade bock över skorstenarna på taket för att det var roligt (varför inte?) och hon vandrade omkring i naturen och trallade och passade aldrig tider. Nunnorna i filmen är tveklöst skojiga när de sjunger och dansar och saboterar nazisternas bilar. Abbedissan, spelad av Peggy Wood, har en av de finaste låtarna i filmen: "Climb every mountain ... "

"Catch a boat to Sweden" hade aldrig blivit en lika stor hit.

Lästips: The Story of the Trapp Family Singers av Maria von Trapp.

Filmen The Sound of Music vann fem Oscars, bland annat för bästa film och bästa regi. Julie Andrews fick bland annat en Golden Globe för sin roll som Maria ... Tycker ni er minnas att hon vann en Oscar, så var det för Mary Poppins. Ingen nunna - utan en nanny.


Two Mules for Sister Sara (1970) - Regi: Don Siegel


Filmens Sara - Shirley MacLaine iklädd nunnemundering - håller på att driva Clint Eastwoods klassiska "tuff prisjägare slash surmulen cowboy typ" till vansinne. Gissa vem som drar det längsta strået? Det här är inte spagettiwestern, snare texmex western kombinerad med screwballkomedi. Handlingen utspelar sig under den franska invasionen av Mexiko 1862. Filmen är inte en av Clintans eller MacLaines kändaste filmer ... men den är småskojig och trivsam med de två filmstjärnornas ständiga munhuggande. Och visst smälter man direkt när de gulliga små mulåsnorna kommer ...?
Filmen finns med på listor över världens mest romantiska westerns (eller westernkomedier) och på filmer som influerat Quentin Tarantino. En lista som är mycket längre än listan över romantiska westerns.


Paddington in Peru (2024) - Regi: Dougal Wilson 

Vad är det med Paddington och karaktärsskådespelare? 

Många verkar göra sina absolut bästa roller i Paddington filmer. Hugh Grant gör sin absolut bästa roll i Paddington 2. Inte bara enligt filmkritikerna. Även Hugh Grant själv har gjort den analysen.

Och nu är det dags för Olivia Colman att glänsa i rollen som rolig nunna. Gör hon sin absolut bästa roll? Borde hon få ännu en Oscar? Absolut och självklart.



Call the Midwife (Barnmorskan i East End) - TV-serie (pågående)


Judy Parfitt har varit med i serien sedan den började sändas 2012. Hennes underbara rollfigur Sister Monica Joan är ständigt redo att skapa drama och ständigt redo att bidra med comic relief. Speciellt i de långfilmslånga julspecialavsnitten. Som när hon spränger en julpudding som hamnar i taket. Och när hon köper in en TV till Nonnatus House, eftersom julen är inte riktigt julig utan TV ... väl talat i ett julavsnitt av en TV-serie. Julavsnitt och pudding och Quality Street är julens stapelvaror. Och roliga nunnor.


Drama, drama, drama

Den här listan är dedikerad till de roliga nunnorna - nuns having fun ... Men givetvis finns det gott om seriösa och sorgliga dramer med nunnor - bland annat med Audrey Hepburn eller Deborah Kerr i huvudrollerna, eller vad sägs om en sjungamde Debbie Reynolds som nunna? Kolla då in The Nun's Story (Hepburn), Black Narcissus (Kerr) och The Singing Nun (Reynolds) ... based on a true story.


And then there were nun ...

Det finns massor av ondskefullas nunnor i skräckfilmer, bland annat Killer Nun  med Anita Ekberg som mordisk nunna, det finns The Nun i Conjuring serien .... med mera, med mera. Men alla dessa skräckens nunnor är förmodligen inte avsedda att ses som roliga. Och visst finns det även ett par nunnor som misstänks för mord i  After the Funeral, en fin Agatha Christie filmatisering med David Suchet som Hercule Poirot där Michael Fassbender dyker upp som en av de mordmisstänkta icke-nunnorna. Nästa gång ett par nunnor ringer på dörren ... tänk på Agatha Christie. Och öppna inte dörren ... Inte ens gulliga Olivia Colman som nunna visar sig vara pålitlig. En perfekt Agatha Christie spin-off skulle kunna få titeln: And then there were nun ...


Ha det så kul med nunnor i filmhistorien!

onsdag 8 januari 2025

Författarmötet: Stefan Holm når nya höjder med sin Jessica ... Varm värmländsk feelgood när den är som magiskt bäst!

Foto: Harper Collins Nordic Ola Axman




Stefan Holm når nya höjder tillsammans med sin partner-in-love: Jessica Eriksson. Tillsammans har de skapat året-runt-mysig varm värmländsk feelgood när den är som bäst ... allt kryddat med en liten gnutta hemvävd magi. 

Château vid vägens slut  inledde en omtyckt succétrilogi som är utmärkt reklam för ett drömskt vackert Värmland, samtidigt som renoveringsdrömmarna skildras mycket realistiskt. Stefan och Jessica är både ett radarpar bakom skrivbordet och ett romantiskt par privat. 

Här svarar de på frågor om sin värmländska feelgood serie, och allt från hur de ställer sig till programmet På spåret till hur romantiska de är privat, mellan alla skrivarpass och höjdhoppsträningar  ...


- Feelgood-romance serien om Ellinors château är helt förtrollande på rätt sätt. Det är en sådan fin blandning av vardagsrealism och lågmäld ... ja, vardagsmagi. Hade ni något särskilt frö som utvecklade sig till château serien?

Stefan: Från början hade vi en helt annan idé till serie, men av olika anledningar föll den. Vi satt hemma vid Jessicas köksbord och bollade idéer fram och tillbaka när hon påminde sig om en bild på en förfallen herrgård som hon hade sett på Instagram. Vad händer om vi ställer den där herrgården på ett gärde utanför Karlstad? Och sedan låter någon ärva den? Ganska tidigt var vi också inne på det som vi tillsammans med förlaget kom att kalla ”hemtrevliga spökerier”, inte övernaturliga inslag per se, men ändå lite mystik.

Jessica: Vi ville skriva så verkligt som möjligt, så att läsarna kan känna igen sig i vardagsmiljöerna, men samtidigt låta ett stråk av övernaturliga inslag gå genom texten på ett sätt som gör att det känns som att de är en del av vardagen. När jag var liten älskade jag Maria Gripes böcker, och kanske är det influenser från hennes skrivsätt som inspirerat, även om vi har tagit det vidare för att passa en vuxen publik och fogat in det i romancegenren. Jag hade inte tänkt på det själv förrän vi fick frågan på ett författarsamtal i våras, men jag kan ju se att det finns en del kopplingar.


- Jag gissar att ni skrev en bok i taget ? Eller hade ni alla tre färdiga innan de blev utgivna?
Kan det vara en viss press att prestera när första boken blev så väl mottagen?


Stefan: Vi hade både avtal och synopsis för alla tre böckerna redan innan vi satte igång med att skriva den första, så i de stora dragen var allt planerat, även om det förstås hände saker under vägen som vi kanske inte hade räknat med, som att Alva fick ta större plats i andra och tredje boken till exempel. Den tredje boken var helt klart den svåraste att skriva eftersom första boken höll på att lanseras då och andra boken var på väg att färdigställas, så det var lite splittrat i just den perioden.

Jessica: Den tredje boken är ju en julbok, och vi höll som bäst på att skriva och redigera den i maj, när det var riktigt varma och soliga dagar. Jag minns att det var särskilt svårt att då komma i julstämning, så vi fick spela julmusik och värma glögg medan solen gassade där utanför fönstret. Så ja, del tre var definitivt den svåraste att skriva. Jag tror dock inte att vi hade någon prestationsångest då. Allt gick så snabbt under våren. Vi jobbade för fullt på våra vanliga jobb, skrev för brinnande livet och dessemellan lanserades både del ett och del två. Det var en intensiv men väldigt rolig tid.

-Jag har träffat många författarpar genom tiderna. Ett brittiskt par (som skrev romcoms i bokform) gjorde så att han skrev killens kapitel, och hon skrev tjejens ... svenska par brukar däremot oftast stafettskriva ... Med tanke på att ni har två manliga huvudpersoner som berättar och en kvinnlig, i alla fall i första boken, skulle Stefan ha fått dubbelt så mycket att skriva med den brittiska modellen! Eller det där kanske var ett bra tips för Jessica att komma med till nästa triangeldrama ni ska skapa?


Stefan:
Vi har genom åren provat på olika sätt att skriva på och landat i att stafett passar oss bäst. Med stafettskriva menar vi att skriva 500 eller 1 000 ord och sedan skicka vidare till den andra. På så sätt flätas våra olika sätt att skriva samman till en enhet. Mitt språk är mer korthugget, samtidigt som jag vill ha handling och föra berättelsen framåt. Jessica är bättre på att stanna upp och beskriva både miljöer och känslor. När vi skriver tillsammans uppstår något extra, som liksom ger ett naturligt flöde i berättelsen. Sedan är det alltid roligt att lämna över stafettpinnen med en liten cliffhanger eller utmaning ... Varför inte i form av en ny karaktär som vi inte alls hade kommit överens om?

Jessica: Det är alltså inte så att jag skriver de kapitel som är ur ett kvinnligt perspektiv och Stefan de som är ur ett manligt, utan vi skriver båda två ur alla olika perspektiv. Vi har tränat en del på detta tidigare, exempelvis när vi skrev audioserien ”Dessa tankar på dig” för BlancheStories för ett par år sedan. Varje text var på totalt 1 500 ord och vi skulle skriva sex avsnitt, varannan ur ett manligt perspektiv och varannan ur ett kvinnligt. Vi skrev då 500 ord var och skickade till den andra, avsnitt för avsnitt, där vi turades om att börja och sluta varje avsnitt så att vi i slutänden hade skrivit precis lika många ord var. När ett råmanus är klart redigerar vi texten i flera vändor, så i slutänden finns det nog inte en enda mening som är bara min eller bara Stefans. På så sätt blir våra texter en gemensam skapelse inte bara på innehållsnivå, utan även på ordnivå eller till och med bokstavsnivå.


- I många kända svenska författarpar (till exempel Bergfeldt/Sarenbrant, Fexeus/Läckberg) så finns det en som vill planera allt minutiöst, medan den andra är en så kallad intuitiv skrivare ... som låter saker rulla upp sig efter hand. Vem är vem av er två?


Stefan:
Jag är definitivt den som vill planera och strukturera saker, medan Jessica älskar att bara flödesskriva. Samtidigt är jag väldigt dålig på att komma igång med skrivandet, så utan Jessica hade jag nog bara planerat, planerat och planerat utan att någonsin få någonting gjort. Vi brukar säga att hon får mig att börja skriva och att jag får henne att sätta punkt.

Jessica: Ja, jag älskar att bara sätta mig ned och låta texten växa fram utan någon egentlig plan, men det fungerar inte när man skriver tillsammans. Då måste man ha en gemensam ram, samma synsätt på handling, karaktärer och miljöer. Vi måste båda veta vart vi är på väg i skrivandet och vad handlingen ska leda fram till, även om jag ibland inte kan låta bli att lägga till sådant som vi inte har kommit överens om. Ofta är det någon ny karaktär som liksom knackar på min axel och vill in i handlingen, eller en ny vinkling som dyker upp. Jag tror att Stefan i hemlighet gillar de där små överraskningarna som han får ibland efter att texten har varit en vända hos mig… Och jo, jag erkänner, utan Stefan hade jag sannolikt fortsatt att skriva på ett manus som skulle bli evighetslångt och aldrig bli klart. Det är definitivt genom planeringen som det blir färdiga böcker.

- Är det ett plus i kanten att vara ett par privat när man skriver, kanske rent logistiskt ... Och det borde väl vara ett gott tecken att ni först träffades på en novelltävling? Men ... hur gick det till sedan, när blev ni ihop? Som romance-fan hoppas jag ju på något storslaget grandiost ... och lite filmiskt?


Stefan:
Det är definitivt ett plus! Dels rent skrivarmässigt eftersom vi kompletterar varandra rent språkligt, dels privat eftersom vi helt enkelt lär känna varandra bättre och på ett djupare plan genom att vi skriver tillsammans, för hur det nu är så delar man med sig av sig själv och sitt innersta när man skriver om känslor och relationer.

Jessica: Jag håller med! Vi delar ju dessa skapade världar och karaktärer med varandra, för de är ju något som vi tillsammans har byggt upp. Ibland räcker det med ett citat eller en hänvisning till något av det vi har skrivit för att den andra ska förstå precis vad som avses. För varje text vi skriver blir vi allt bättre på att skapa tillsammans, både berättelser i sig men också i skrivprocessen. Haha, det var storslaget och grandiost när vi träffades, så klart, men vi får lämna lite till memoarerna! Vi jobbade båda på Karlstads universitet på den tiden, och på olika vägar blev det så att vi satt i samma jury för en novelltävling tre år i rad. Sedan dröjde det lite innan vi blev ett par, men på den vägen är det.


- Hur gör ni för att hitta miljöer och stämningar som verkligen känns och har ni själv några favoriter? Miljöskildringarna är helt fantastiska! Har ni själva några smultronställen i Värmland, för julsemester eller för sommarsemester? Ni kan välja både ur böckerna och utanför böckerna om ni vill ...


Stefan:
Att hitta miljöer i Värmland är ju det enklaste som finns, säger jag som lokalpatriot och bara pyttelite partisk i frågan, haha! För egen del kan tycka att det är helt oslagbart att promenera längs Klarälven här i Karlstad, det är något med det ofta spegelblanka vattnet som gör något med mig. Vi firade en midsommar ute på Hammarö sydspets ett år, det var också helt fantastiskt. En annan syn som jag aldrig tröttnar på är när man kör längs den annars ganska dödligt tråkiga E45:an norrut längs Fryken.

Jessica: Första gången jag var i Karlstad var när jag var här på anställningsintervju på universitetet i februari 2008. På väg hit slogs jag av att det bara var skog och skog och skog överallt, och jag tänkte att jag nog inte blir kvar här särskilt länge, men jag är fortfarande kvar och det verkar nog som att jag är fast för alltid. Det visade sig att det var något alldeles särskilt här, med solen och älven, skogarna och människorna, och sedan träffade jag ju Stefan. Vi har varit på massor av utflykter runt om i Värmland, och nog har vi tillsammans varit på samtliga ställen som vi skriver om. Sunne är en plats jag gärna återvänder till oavsett årstid, och räkmacka i Värmskog hör numera sommaren till. Bland det galnare vi gjort är ju Tut-bingo på Tallmovallen, och jag kan väl säga så mycket som att det som beskrivs när det gäller just detta i det kapitlet i Château vid vägens slut  är mer eller mindre är hämtat direkt ur verkligheten.


- Kan det finnas personer som ni gillar mer eller mindre, som ni identifierar er med ... eller som ni skulle vilja ha som kompis i verkligheten? Jag måste säga att jag (trots att jag är relativt ohändig) identifierade mig mycket med Felix ... jag inser att jag låter precis likadan när jag till exempel inte vill åka till Paris för då kan jag missa en viktig match!


Stefan:
Felix är nog den som är mest lik mig, även om han drar det där med att vara hemkär ytterligare ett par varv, och jag kan tänka mig att vi skulle kunna funka rätt bra ihop som kompisar. Men den som var roligast att skriva om var nog ändå Manfred Mörk, att få blanda in en helt igenom ond karaktär i romance bryter liksom av lite.

Jessica: Den roligaste karaktären att skriva om tyckte jag var Alva. Tanken från början var att hon skulle ha en liten biroll, vilket hon har i den första boken, men sedan växte hennes roll mer och mer och i del två och framför allt del tre blir hon en av huvudkaraktärerna. För varje kapitel blev hon mer och mer nyanserad och växte liksom in i den ursprungligen tänkta handlingen, tillsammans med katten Bamse. Jag tror inte att jag identifierar mig med någon av karaktärerna, även om jag nog har lagt in lite av mig själv i Ellinors känsla av att så att säga hitta hem och hitta kärleken i Värmland.

- Vad gör ni när ni inte skriver romaner tillsammans?


Stefan:
Just nu, och den senaste tiden, har det varit mycket fokus på att vi ska flytta ihop med allt vad det innebär. Men för att koppla av tillsammans ser vi ofta på film, katastroffilm eller romcoms, och promenerar gärna med hunden Chili.

Jessica: Jag byter jobb vid årsskiftet, så utöver försäljning av lägenhet och hus och den förestående flytten har jag haft fullt upp med att lämna över mitt nuvarande uppdrag som dekan för lärarutbildningsnämnden och samtidigt så smått börjat ställa om till mitt lektorat i svenska språket. Från årsskiftet kommer jag att forska om skrivande på halvtid och undervisa på halvtid, till en början i retorik. Det har inte blivit så mycket avkoppling den här hösten.

-Det är förmodligen en ovanlig karriär (post-Olympic-Gold-Medal) att bli romanceförfattare.  Det är få förunnat ... Jag hade tänkt fråga dig Stefan om du fått några reaktioner på det från kollegor och kompisar, när du fortfarande arbetar och rör dig i friidrottsvärlden, och tränar och träffar samma sportfolk ...


Stefan:
Att jag skriver böcker tror jag inte förvånar någon speciellt mycket. Jag både läste och skrev mycket redan under den aktiva karriären. Däremot kanske en och annan höjt på ögonbrynen för valet av genre, men det är ändå förvånansvärt få, får jag lov att erkänna.

- Sedan kom jag på att det kanske är ännu ovanligare att doktorer och professorer skriver underhållande böcker ... feelgood (eller women's lit) har förr inte setts som riktigt rumsrent, i alla fall bland litteraturvetare, fast jag tycker att jag känner att vindarna håller på att vända ... att genrelitteratur i allmänhet (sci-fi, fantasy, romance ...) blir mer och mer uppskattat. Har Jessica fått några reaktioner av fellow professors?


Jessica: Jag har faktiskt inte fått särskilt många reaktioner från kollegor, men de jag har fått har varit positiva. Jag gissar att de som inte gillar böckerna håller tyst och inte säger något alls, haha! När vi har haft författarkvällar i Karlstad och några av mina kollegor har varit på plats har vi fått väldigt fina kommentarer och frågor från dem, som dels har handlat om hur vi gör när vi skriver tillsammans, dels om vad vi har inspirerats av, både i vår vardag och i vårt läsande genom livet. Jag håller med om att vindarna definitivt håller på att vända när det gäller värdet av ”underhållande böcker”, som feelgood, romance och deckare, både innanför och utanför den akademiska världen. Faktum är att jag har flera kollegor vid universitetet som antingen redan skriver eller som drömmer om att skriva skönlitterärt. Däremot tror jag att det tar ett tag innan våra genrer på riktigt blir accepterade i de mer så kallade finkulturella kretsarna.

 

- Stefan säljer sitt hus, Jessica säljer sin lägenhet, och ni berättade tidigare lite om era flytta-ihop-planer ... Blir det för er två tillsammans en flott lägenhet, en vanlig villa med vovve, eller ett ambitiöst och romantiskt "Det sitter i väggarna" renoveringsprojekt ... ?


Stefan:
Det blir en lägenhet i centrala Karlstad. Visst finns det något oerhört lockande i att köpa något stort och ovanligt hus, typ ett gammalt stationshus eller en skola eller kyrka, en bit ut på landet och sedan blåsa ut allt och renovera det från grunden. Men det ska väl erkännas att vi inte riktigt besitter vare sig tålamodet eller kunskaperna för ett sådant projekt. Dessutom är det rätt skönt att bo inne i stan. Vovve däremot, det har Jessica redan en.

Jessica: I slutet av februari flyttar vi in i lägenheten, som är både mysig och lyxig, får man väl lov att säga. Det är ett penthouse med magisk utsikt över Klarälven, faktiskt precis nära det promenadstråk där vi brukar väva våra historier och planera upplägget för våra böcker. Inga renoveringar behövs, men vi kommer nog att se till att det blir en och annan rokokoinspirerad guldtapet!

 

-Blir det mest av allt inrett med modern Ikea stil eller läcker 1700-tals glans som får Antikrundan-kändisarna att gråta av glädje?


Stefan:
Det blir nog något slags mix, men jag misstänker att den bättre hälften av det här förhållandet kommer ha fler idéer om hur saker och ting ska inredas och att hon därför oftast får som hon vill – därav lite mer färger och former än vad praktiska Ikea-möbler kan erbjuda.

Jessica: Jag kan garantera att det kommer att bli en hel del rokokomöbler, speglar med tunga guldramar och stora kristallkronor. Men jo, det får väl bli en och annan Ikea-möbel också, haha!


-Värmländska turistbyrån borde ge er en guldmedalj. Har de förresten château-event på gång? Château-kartor?  De borde ha det. Förresten, liksom Ellinor (som planerar att attrahera fler franska konstnärer till Värmland), tror jag att många utomlands skulle förtrollas av att läsa om Värmland. Selma Lagerlöf är oerhört populär till exempel i Japan och de älskar landskapen ... Samma sak i Tyskland och Frankrike. Hur är det med översättningsplaner ... Några på gång?


Stefan:
 Fram till jul körde vi en Château-kalender på vårt gemensamma Instagramkonto (@par.i.ord) just för att visa upp platserna som vi skriver om i vår serie och vi har skämtat om att göra en karta där vi prickar in samma platser. Däremot har inte turistbyrån hört av sig, inte än ...

Jessica: Jag håller med om att våra böcker borde platsa på Region Värmlands litteraturkarta. Det finns en sådan, men vi är tyvärr inte med där. Att vår Château-serie skulle bli översatt och flyga ut över världen är verkligen en dröm! Vi får väl se vad som händer framöver. Kanske, kanske är något på gång …

- Ni får bjuda ut en av personerna i er bokserie en dag ... Vem väljer du och vad skulle ni hitta på?


Stefan:
Jag skulle nog bjuda hem Felix till den nya lägenheten, så att han kunde spackla och måla lite. Och lära mig lite hantverkartips.

Jessica: Alva! Mitt i alla vardagsbestyr skulle det vara uppfriskande med en rejäl dos av färg, turkost hårsvall, skridskoglitter och tillit till universum.

 

- Vad influerar, vad inspirerar? Naturpromenader eller musik ... Vad lyssnar ni på när ni skriver?

Stefan: Inspiration kommer från både landskapet och miljön vi lever i, men också från människor vi träffar och historier vi hört berättas. Däremot har i alla fall jag svårt att lyssna på musik när jag skriver, jag vill nog gärna ha tyst omkring mig och bara höra knattret från ”skrivmaskinen”.

Jessica: Jag har gärna liv och rörelse omkring mig när jag skriver. Ju stökigare miljö, desto bättre går det. Jag tror att det beror på att jag växte upp med två yngre systrar och i en väldigt social familj. Vi spenderade mycket tid i köket, där alla samlades, familj, vänner, släkt och bekanta. Mitt i allt detta satt jag och gjorde läxor, läste eller skrev. Under grundskoleåren gick jag i väldigt stökiga klasser, så jag lärde mig att skärma av och jobba som bäst när det var livligt runt omkring, haha.

 

- Har ni funderat på en spin-off serie till Château-serien? Nya kärleksförvecklingar mellan alla bohemer och konstnärer som kommer för att hälsa på hos Ellinor (med Ellinor själv som bakgrundsperson så klart) och lokalbefolkning som kan behövas både för reparationer och catering ... ? Och så kan gärna Gustaf Fröding komma och spöka på ett hörn, det finns ju kopplingar mellan hans herrgård och Ellinors ... Det finns säkert massor av  material à la Allt för Värmland (spin-off på Allt för Sverige) eller Vem tror du att du är ... ? att hämta upp från Ellinors släkt också …


Stefan: Vi jobbar just nu på ytterligare två böcker som väl kan kallas spin-offer. Andra huvudkaraktärer, men vännerna från Château-serien kommer att smyga runt i kulisserna både här och var. Vi kan väl i alla fall avslöja så pass mycket att ett av mina huvudintressen i livet kommer att förekomma i den ena av böckerna.

Jessica: Allt det där som finns under ytan i Château-serien kan ju bubbla upp närsomhelst, och hur många nya karaktärer som helst kan födas ur det bubblet. Det blir garanterat flera olika fortsättningar framöver, i en eller annan form.


-Det är På spåret säsong nu, Stefan har varit i semifinal och final ett stort antal gånger med olika partners ... Skulle det vara spännande för författarparet att ställa upp som par där? Ni verkar ju vara ruggigt allmänbildade bara var och en för sig ...


Stefan: Hälften av oss skulle kunna tänka sig det, den andra halvan är mer tveksam till detta. Sedan bygger det förstås också på att vi skulle få frågan från SVT, det är ju tyvärr inte riktigt så att man kan bjuda in sig själv att vara med.

Jessica: Haha, precis så är det. Gissa vem av oss …  Jag är ärligt talat inte särskilt allmänbildad, men jag kan mycket inom vissa områden … Dessvärre är det oftast inte inom dessa områden som frågorna i På spåret ställs…

-Har ni märkt att romance författare alltid ska ge tips hur man ska vara romantisk, medan deckarförfattare aldrig förväntas ge tips hur man röjer folk ur vägen spårlöst (det ska vi kanske vara tacksamma för!) ... Men här kommer den klyschiga frågan ändå: Är ni själva lika bra på att överraska med romantiska saker, som en julig pysselkväll eller en spontan weekend i Sunne eller i Arvika (istället för Paris) som era romankaraktärer? ;D


Stefan: Vi är, om jag får säga det själv, väldigt bra på att göra saker tillsammans, både i och utanför Värmland. Men kanske inte alltid så spontant eftersom det krävs lite planering med jobb, barn, hund, höjdhoppare och annat för att få ihop det.

Jessica: Jaa, vi är väldigt bra på det! Jag måste ju bara få berätta om den där helt magiska kvällen i november när Stefan hade gjort en fantastisk paj med ett hjärta på och dukat upp till middag med vin och levande ljus ute i trädgården i fullmånens sken. Det är fortfarande en av de mest romantiska kvällar jag har varit med om!





Serien Romantiska äventyr i Värmland, om den fransk-svenska konstnären Ellinor Carpentier och hennes renoveringsdrömmar, består av böckerna:
Château vid vägens slut, Château under stormande himmel och Château för uppfyllda drömmar.