BOK: Gränsöverskridaren av Viveca Sten - Grooming av unga pojkar som blir nästa generations kurirer

 

Titel: Gränsöverskridaren

Författare: Viveca Sten

Serie: Åremorden (del 6)

Antal sidor: 448

Utgivningsdatum: 2025-10-06

Förlag: Bokförlaget Forum

ISBN: 9789137161815

Åremorden är Viveca Stens nya succéserie. Böckerna säljer som smör i lussekattstider och de har även filmats som TV-serie för Netflix. Att kalla en serie för "ny" när det är dags att hugga in på bok sex i serien kanske är att ta i, men serien är i alla fall "nyare" än vår älskade sommardeckartradition Sandhamn. Livet är ju mer än sommarlov, eller hur? och någonstans ska det vackra och rika folket ta vägen när det är höstlov. Tillgång och efterfrågan. Nu, i den här boken, är det höstlovstider och en snöstorm överraskar två knarksmugglare som hittas ihjälfrusna i en bil nära den norska gränsen. Men ... drogerna är borta. 

Klart är att drogerna är på väg över gränsen, in i Norge, klart är att drogerna är för "rena", de är starka och dödliga och två kunder som testat varorna hamnar på sjukhuset i Östersund. Ska de överleva? Ska väskan med drogerna hittas och tas omhand innan fler blir förgiftade? Och vem ska väljas ut till att transportera väskan över gränsen? Vem blir titelns "Gränsöverskridaren"?

Nu kommer vi in på bokens verkliga kärna: hur unga rekryteras av gängen, i detta fall via sociala medier, telefonkontakt, beröm, lockelser, fickpengar, sedan allt större hot ... Morot och piska. Om detta hade gällt något annat än att sälja droger, till exempel att sälja sex, hade detta varit klart kartlagt som grooming direkt. Nu ses de båda pojkarna i boken inte som offer, utan som kriminella förövare. Viveca Steen försöker utmana detta och ge pojkarna en egen story. Hur de tänker, vad som motiverar dem, hur de fattar fel beslut på löpande band ... och hon får läsaren att hoppas stenhårt på att de ska klara sig. Och att deras anhöriga ska överleva. Detta är det starkaste i boken. Däremot får man inte helt ut veta hur det går för pojkarna, på slutet väljer Viveca Sten istället att fokusera en massa på polisinsatser och en lång rad med både nya och gamla karaktärer som är med om insatsen - och som man inte bryr sig om alls. Man är ju helt inne på Luca och hans lillasyster och hans mamma och hans bästa vän och hans bästa väns föräldrar och så vidare ...

Radarparet Daniel och Hanna har sina svagheter. Daniel tillbringar långa scener med att baka surdegsbröd, Hanna är som alltid en gnällspik. Nu gnäller hon över sin pojkväns barn (som hon är jämngammal med) och att de inte plockar upp notan när de går på krogen, de är ju vuxna ... Jo, Hanna är också vuxen, hon erbjuder sig aldrig att plocka upp notan. Minns i första boken när Hannas syster fick göra allt för att serva Hanna, och Hanna gnällde bara hela tiden. Gnällspikarnas gnällspik. Nu gillar hon tydligen inte den nya kvinnliga polisen, en ny sak att gnälla över, och hennes sätt att förhöra de tre misstänkta drogköpande semesterfirande 08:orna leder inte till att polisen får ledtrådar om Luca och väskan med droger - det leder till att semesterfirarna blir defensiva och omöjliga att förhöra, och i längden leder det också till mord. Någon annan borde ha Hannas jobb, och med lite tur kommer både Daniel och surdegen och gnällsurdegen att skrivas ut ur serien och ge plats till de nya karaktärerna som kommit in eller fått större plats i den här boken. Vanliga knegande snutar som inte gnäller och bakar och är olyckligt kära i varandra när de inte räddar varandra och tänker i hela kapitel som bara är utfyllnad och som inte har något med deckarintrigen att göra.

Trots allt. Gränsöverskridaren är bäst i Åremordsserien. Luca är en bra karaktär, miljön är en karaktär i sig, skildringarna av landskapet är så exakta och levande att det känns som om man är på plats i Jämtland ... och kapitlen är föredömligt korta och vilsamma och slutar ofta i en reflektion, inte i en cliffhanger, vilket gör boken behagliga att läsa eller lyssna på. Och visst går det att skriva deckare där mord inte står i centrum. Kostcirkeln behöver kompletteras, deckaren behöver förnyas med nya aktuella vinklar, och precis det lyckas Viveca Sten ypperligt med.