söndag 31 december 2017

Caraval - Årets bästa fantasyroman smakar som förtrollad snö och framgång!

Författare: Stephanie Garber
Titel: Caraval
Översättning: Carina Jansson
ISBN: 9789132200878
Förlag: B. Wahlströms

Caraval är en av årets mest omtalade och hyllade fantasyböcker i den engelskspråkiga världen under år 2017 - och innan året var slut hann den komma ut på svenska! Vilken fin julklapp - eller nyårspresent! - till svenska fantasyfans.

Översättningen är utmärkt och precis som i det engelska originalet genomsyras hela boken av ett ovanligt drömskt och poetiskt språk. Man går in i en drömvärld - och språket är därefter! Boken läses med fördel när det är mörkt ute, den blir  då extra kuslig och suggestiv.

Själva handlingen är som en fantasyversion av Hungerspelen, men extra mycket romance i mixen.

Det som får igång handlingen i Hungerspelen är relationen mellan två systrar, Katniss och Primrose Everdeen, och det är samma sak här. Scarlett och Tella Dragna står varandra väldigt nära. Scarlett försöker alltid skydda sin lillasyster. Men till skillnad från Prim så är Tella inte lika oskuldsfull och redo att bli skyddad. 

Det är Tella som drar in Scarlett i det dödligt farliga fantasyspelet Caraval - Scarlett vill bara sitta hemma och vänta på sitt arrangerade äktenskap med en man hon aldrig mött, något som hon hoppas ska ge henne och Tella trygghet och säkerhet, men Tella har andra idéer.

Tella tar hjälp av en mystisk sjöman som hon har förfört för att lura med Scarlett till spelet. Men båten sjunker innan de kommer fram, Tella blir kidnappad och Scarlett har bara fem dagar på sig att vinna spelet och rädda Tella ... för spelet är på riktigt och man kan dö på riktigt under spelet. Samtidigt är gränsen mellan fantasi och verklighet väldigt suddig. Vilka är deltagare? Vilka är inhyrda skådespelare? Vilka försöker hjälpa Scarlett och vilka försöker stjälpa henne? Vem i hela världen kan man lita på?
Författaren Stephanie Garber.

Och vad har Caravals direktör Legend för agenda? Scarlett förstår snart att sjömannen som Tella raggade upp inte alls är någon sjöman. Men vad vet han om Legend och spelet, och vad döljer han?

Det är en mörk och gotiskt romantisk suggestiv värld som Stephanie Garber har skapat, en värld  där draperiernas röda färg kan beskrivas som smaken av vin och mörk choklad.

Det här är årets måste-läsning för fantasyfans. Eller nästa års måste-läsning, om du missade den i år!

Årets mest hyllade fantasyroman smakar som förtrollad snö och framgång!


lördag 30 december 2017

The 10 top science fiction and fantasy films of 2017

From Blade Runner 2049 to Thor Ragnarök: The 10 top science fiction and fantasy films of 2017

Hugh Jackman’s grumpy mutant returned, Stephen King’s sinister clown terrorised audiences and The Last Jedi mesmerised us. But the dystopian wonder of Denis Villeneuve’s Blade Runner 2049 triumphed over all.

It has been an impressive year for comic-book movies. Despite DC’s travails continuing with the misfiring Justice League, the Warner Bros-owned studio finally delivered its first bona fide smash with Patty Jenkins’ vivacious Wonder Woman, while rival Marvel gave us a brace of strong entries in Spider-Man: Homecoming and Guardians of the Galaxy Vol 2. Meanwhile, 20th Century Fox hinted that it’s possible to deliver A-grade superhero fare while ignoring the cinematic universe idea, in the form of the sombre and brooding Wolverine endgame Logan.

Such endeavours masked a middling year for mainstream sci-fi, with Alien: Covenant, the ill-advised Ghost in the Shell remake and Luc Besson’s Valerian and the City of a Thousand Planets all failing to hit the target. But enough of the bad news. Without further ado, here are Week in geek’s Top 10 films of 2017.

1. Blade Runner 2049

An epic dystopia … Ryan Gosling in Blade Runner 2049. Photograph: Columbia Pictures/Sony

An epic dystopian portent of the cursed Earth to come. Denis Villeneuve took the world created by Ridley Scott in 1982 and turned it into something far more complex and expansive, without ruining any of its essential enigmas. That it took 35 years to show us more of this fascinatingly creepy vision of an eternally dusky future Los Angeles seems like a tragedy. That it will probably be another 35 before we are given another instalment is an indictment of modern Hollywood’s inability to try something different from the tried and tested without leaving its audience behind.

2. Logan

Finally a Wolverine movie worthy of Hugh Jackman’s excellent work as the grumpy adamantium-clawed mutant. Logan pared down the X-Men to their essentials, reducing Wolverine and Professor X to a shadow of their former selves, somehow making them a hundred times more vital and intriguing in the process. The Tex-Mex badlands, a corner of the world that looked fairly dystopian even before the mutant apocalypse, were a natural setting for this bravura blend of superhero movie, western and noir.

3. Spider-Man: Homecoming

How do you solve a problem like Spider-Man? Could Marvel actually put the wallcrawler in his place at the top of the superhero pile after the Andrew Garfield era ended in such ignominy? The answer to both questions proved to be yes, as Cop Car’s Jon Watts intelligently blended comic-book stylings with John Hughes-esque teenage angst. Not only did Tom Holland’s Spidey slip effortlessly into the Marvel Cinematic Universe (MCU), the new webslinger helped make all previous owners of the famous spider-suit look like dust mites in comparison.

4. It

Dark and brutal … Andy Muschietti’s It. Andy Muschietti’s mesmerising horror was as disturbing as its source material, reminding us that the most freakishly awful dreams are always those we had as children. Darker and more brutal than its small-screen cousin Stranger Things, it instantly catapulted Bill Skarsgård’s Pennywise the Clown into the pantheon of Hollywood horror and brought Stephen King’s grim tale of curdled small-town America to life with unexpected brio.

5. Star Wars: The Last Jedi

Rian Johnson’s debut in the Star Wars galaxy is a mixed bag of wondrous moments and shonky plotting. But it features a great performance by Mark Hamill as the titular Jedi master, and now seems light years ahead of its predecessor, JJ Abrams’ zippy but unoriginal The Force Awakens. At times Johnson struggles to balance Star Wars’ fondness for wide-eyed but po-faced solemnity with a few Marvel-style meta-lols, but the space battles, lightsaber duels and hectic ground skirmishes are lovingly curated and miraculously realised.

6. The Lego Batman Movie

Fun comic-book romp … The Lego Batman Movie. Easily the best Batman movie since Christian Bale hung up the cape and cowl, Chris McKay’s comic-book romp was a cine-literate joy for Batfans big and small. A textbook example of how to enhance a well-loved cultural icon even when making fun of them, with in-jokes sharper than the edges of the caped crusader’s Batarangs and zippier than the Batmobile on rocket fuel.

7. Guardians of the Galaxy Vol 2

By almost single-handedly creating the tone and look of the cosmic side of the MCU with the first Guardians of the Galaxy film, James Gunn made it simple for far-out superhero space operas such as Thor: Ragnarok and the upcoming Avengers: Infinity War to flourish. The second instalment in the continuing adventures of Chris Pratt’s Star Lord and his motley crew was as utterly nuts as its predecessor: my eyes still haven’t recovered from the raging psychedelia of those scenes on board Kurt Russell’s Ego the Living Planet.

8. War for the Planet of the Apes

War for the Planet of the Apes. Photograph: Allstar/20th Century Fox. Anchored by Andy Serkis’ mo-cap performance as king ape Caesar, War for the Planet of the Apes manifested as mainstream sci-fi of the highest order, playing on mankind’s fear of being replaced as rulers of the Earth while bravely intimating that we deserve whatever horrible fate awaits us. Examples of trilogies that stand the test of time are relatively rare, but this one might still be around when monkeys, robots or aliens have actually taken over the world.

9. Wonder Woman 

Gal Gadot as Wonder Woman. All superhero movies struggle, for obvious reasons, to achieve realism. But if ever a comic book flick found the perfect era within which to ground its preposterous conceits it was Patty Jenkins’ Wonder Woman. It used the horrors of the first world war as a backdrop to show the rise of Diana of Themyscira, here shorn of her all-American trappings and restored to her Marstonian roots as a beacon of feminism. Gal Gadot played the Amazonian fish-out-of-water role perfectly, delivering a performance of warmth and splendid humour.

10. Thor: Ragnarok

In which Chris Hemsworth’s Thor somehow found himself reinvented as a comedy superstar. In this rollicking buddy-flick in space, Mark Ruffalo more than held his own as Bruce Banner/the Hulk and director Taika Waititi gave us Marvel’s finest minor character yet, the eternally cheerful rock alien Korg.

söndag 24 december 2017

En vinterdröm - Strålande vacker ljusshow!

En vintersaga exploderar över Nötknäpparens karusell ...

trålande vacker ljusshow – En vinterdröm. Ett måste på Jul på Liseberg. Showen visas varje öppetdag kl 20.00 (söndagar kl 18.00).

Dumder och brak och sprakande färger på Liseberg ... 

SCEN: Nötknäpparen som sagolik isbalett

Nötknäpparen inleds med en magisk speldosa ...

På isbanan på Liseberg visas den sagolika isbaletten Nötknäpparen. Föreställningen bjuder på Sveriges främsta konståkare, klassisk musik och spektakulära kostymer. Föreställningen ingår i entrén till Jul på Liseberg.

Hela området runt isbanan inspireras av sagan om Nötknäpparen – julbaletternas julbalett som utspelar sig i Claras vackra vardagsrum natten före julafton. Under den väldiga guldgranen ligger gigantiska paket och intill finns en förgylld liten speldose-karusell.

Clara får en nötknäppare i julklapp!
Nötknäpparen finns i många olika versioner, till exempel som konstsaga från 1816 av den tyske författaren E.T.A. Hoffmann. Den har även givits ut på svenska som En nötknäppares öden och Nötknäpparen och råttkungen. Den utspelar sig på julafton och handlar om en sjuårig flicka som får uppleva hur hennes favoritjulsak, en mekanisk nötknäppare, blir levande, besegrar den onda råttkungen och tar med sig henne till ett magiskt kungarike befolkat av levande dockor. Berättelsen gavs ut på svenska för första gången 1848, varefter flera nyöversättningar har följt.

Hoffmanns saga är förlaga till Pjotr Tjajkovskijs balett Nötknäpparen från 1892. Såväl Tjajkovskijs balett som sagan i original har inspirerat till många olika uppsättningar och versioner som balett, film, teater och som här: isbalett. 

Vackra som svanar.
Vilket inte är så förvånande. Det här är en snygg föreställning med massor av olika fascinerande roller. Ögongodis är bara förnamnet när man pratar om Nötknäpparen - man kan se isshowen på Liseberg utan att känna till sagan eller utan att förstå hela handlingen och det är helt magiskt vackert i alla fall.

Sprakande färger, massor av isdansare, roller som omfattar allt från uppvridbara dockor till busiga möss eller råttor ... och en av mössen som gör en backflip på skidskorna får stående ovationer!

Clara på släden somnar och den magiska klockan slår tolv slag ...

Jul på Liseberg - Upplev sagan! Julkaniner, Nötknäpparen, Madicken och Julbodarna!

Liseberg - resmålet för alla som vill äta karamell och åka karusell och fröjdas hela dagen och se en Ishow!

Liseberg är det självklara  resmålet för alla som vill äta karamell och åka karusell och fröjdas hela dagen och se en isshow!

I år har jul på Liseberg ett charmigt sagotema och årets isbalett är sagornas saga - Nötknäpparen!

Det råkar också vara nästa års stora julfilm från Disney, men redan nu kan man se den som isshow. En halvtimme med klassisk musik, sanslöst duktiga isdansare och en speldosa, uppbyggd enkom för den här julen.

Gillar du snögubbar så får du ditt lystmäte på Liseberg - de är givetvis inte av äkta snö (det är för varmt för det) men de är många, de är roliga och de dyker upp lite varstans. Favoriten: den som ligger och guppar på vattnet och ser ut att vara på sommarsemester! Ungefär som snögubben Olav som sjunger hur mycket han längtar efter sommaren.

Julstämning på Lisebergsteatern med Madicken på Junibacken.

Missa inte Madicken på Junibacken - årets föreställning på Lisebergsteatern - om du har turen att få tag på biljetter! Det är en fartfylld och musikalisk föreställning som är rolig och sorglig om vartannat och som passar för alla åldrar.

Nötknäpparen behövs det däremot inga biljetter till, det räcker att vara på plats i god tid till 19.00 för att njuta.

Och 20.00 är det dags för ljus-och fyrverkerishowen En vintersaga! Korta, intensiva minuter, men vilken WOW-effekt.

Julkaninen Julius kom,sågs och segrade!!! Barn älskar den vita kaninen och önskar sig en Julius i julklapp.
Här syns Julius göra segertecken omgiven av leksaksversioner av sig själv i kaninbutiken.

Varje dag finns också två kaninshower att gå på ... Snurriga snören och prassliga paket. Här kan man bland annat få se en kanin i hög hatt trolla ... fast han trollar inte fram kaniner, utan en människa!

Och alla vet ju att kaniner är gröna, i alla fall på Liseberg, men i år introduceras Julius en vit(!) kanin som blir en ny favorit.

Barn som får krama Julius i kaninbutiken vill inte gärna lämna kaninen - han är mer populär är Jultomten!

Det ska vara mandel i gröten ...

Apråopå tomten, man kan inte lita på att tomten ska fixa alla klappar och all julmat ... Men på Liseberg finns det gott om bodar med äkta hantverk och julmat av alla de slag. Populärast är Bräutigaums marsipan och de brända mandlarna. Klassiskt gå-på-marknad-godis. Glögg och pepparkaka och varm choklad drar också långa köer. Men det finns även gott om bodar med "riktig mat" som inte är söt - som kött, ost, korv, fisk och bröd.

Favorit: Hårdbröd från Lillhärdal i Härjedalen!

En annan favorit är alpackaull - mjukt, varmt och mysigt. Tyvärr får man inte köpa de fina små alpackafåren, de är bara till skylt! (Gjorda av alpackaull - givetvis!)

De vanliga attraktionerna på Liseberg finns så klart också, som chokladhjul och karuseller. Här kan man göra precis som i julsången: "Äta karamell och åka karusell och fröjdas hela dagen uti Nora!" Fast byt ut Nora mot Liseberg i sångtexten!

Jul på Liseberg 2017 är öppet 17-19, 24-26 och 30 november
samt 1-3, 5-10, 12-23 och 26-30 december.

26-30 december kan man få sig en lektion av proffsen i hur man åker lika snyggt som de gör i Nötknäpparen! Man kan ta med sig skridskor eller hyra på plats.

SCEN: Snurriga snören och prassliga paket på Kvarnteatern

Kaniner kan också trolla!

Missa inte julshowen Snurriga snören och prassliga paket på Kvarnteatern under Jul på Liseberg. En rolig föreställning med hög fart för alla med barnasinnet kvar.

Snurriga snören och prassliga paket är en fartfylld julshow om julklappshemligheter med kaninerna Kanne, Julius, Måns Tråk och vännerna Kålqvist och Fröa.

Julius och Fröa tar farväl av publiken, innan Julius ska jobba i kaninbutiken!

Eller som de medverkande själva sjunger:

Vi bjuder på show med kaniner här i
Och självklart med Kanne – trolleri och magi
Och Julius från Nordpolen kommer så klart
Men det är väl ändå rätt uppenbart
Fröa och Kålkvist dansar och glittrar
Och publiken de skrattar och fnittrar
Geniet Måns lär också dyka upp
Lite korkad, men stolt som en tupp
Show och glädje i vintern den kalla
Kaninerna med vänner vill fira med er alla

lördag 23 december 2017

Once upon a time - Den nya Snövit kan ta vara på sig själv!

Snövit biter i det sura äpplet.
Once upon a time - Den nya Snövit kan ta vara på sig själv!

Det var en gång en prinsessa som hette Snövit ...  “Once upon a time.” Så brukar sagor börja. Det var en gång. Once upon a time är också titeln på den amerikanska TV-serien som har Snövit som huvudperson. En helt annorlunda Snövit än den som vi är vana vid, hon som ligger skendöd i en glaskista och väntar och drömmer om att få en puss från drömprinsen.

En aktiv hjältinna

Snövit i Once upon a time är i högsta grad en mobil hjältinna. Hon är beväpnad, förbannad och farlig. Hon lever i skogen, är klädd som Robin Hood, snor från den onda drottningen och utmanövrerar med lätthet den stilige prinsen. Hon tycks inte ha någon svaghet vare sig för äpplen eller glaskistor. Behöver hon bli räddad? Ja. Men hon vet inte själv om det. För denna Snövit är självförsörjande och kan själv slåss på liv och död. Vad en sådan girlpower-tjej behöver hjälp med? Hon - och alla andra människor i Storyville (huvudstad i Once upon a time) har tappat minnet.

Hela världen behöver räddas

Hela världen i Storyville behöver räddas, inte bara Snövit - men det är inte en prins som ska göra hjältedådet. Det är ytterligare en girlpower-tjej: nämligen Snövits dotter. Hon reser från vår värld till Storyville-världen för att hjälpa sagokaraktärerna att få tillbaka minnet - och hon har en direkt påverkan på världen i Once upon a time. Hon får nämligen alla klockor att gå igen.

Ur led är tiden

”Ur led är tiden”, klagar Hamlet, och grumsar ve och förbannelse om att han är just den som föddes för att vrida den rätt igen. Snövits dotter Emma konstaterar också att tiden är ur led - men hon klagar inte på att det är hennes lott att vrida den rätt. För sådana är de nya girlpower-prinsessorna: de klagar inte. De får saker gjorda. De bryr sig om kollektivet. Och de är beredda för att slåss för att rädda hela världen från undergång - eller åtminstone sitt eget land från fattigdom och förtryck.

Den politiska prinsessan

2012 märkte man tydligt hur prinsessan blivit politisk - och politisk aktivist. Ett och samma år kom tre Snövit som alla var beväpnade och alla var redo att gå upp till kamp.
00-talet hade helt annorlunda prinsessor. Mia i En prinsessas dagbok filmerna, Paige i Prinsen och jag filmerna, Daphne i What a girl wants --- alla är amerikanska helylletjejer som åker till Europa och blir vackra efter en obligatorisk gör om mig session. Jo, och så fångar de drömkillen på köpet. Europa ser ut som om det byggts upp på det allra gulligaste och mest barnvänliga stället i Disneyland.

Snövit speglar omvärlden

Nya Disney serien Once upon a time är helt annorlunda- här är Snövit och hennes dotter ”kick-ass”,en eventuell kärlekshistoria är sekundär och att bekämpa ondskan och att vrida tiden rätt igen är det primära
Snövit är också huvudperson i Spegel, spegel och Snow White and the Huntsman.
Man kan se Snövit filmatiseringarna som en reaktion på vad som sker ute i vida världen, utanför Hollywood. Vad är det som TV-tittaren och biobesökaren, “the common man”, kan relatera till? Jo, att alla ska göra uppror.

Kampsport och byxkjol

Snövit i Spegel, spegel lär sig kampsport av de sju små dvärgarna och hon är klädd i byxkjol. Hon ger också drömprinsen en match. När han faller för henne är det inte för hennes skönhet utan för hennes kung-fu sparkar. Den onda drottningen måste stoppas från att ta “the people’s money”.

00-talets prinsessfilmer utspelar sig i välbeställda, rika länder. 10-talets prinsessfilmer utspelar sig i fattiga länder där folket svälter. Och i Snövits land dör naturen under evig snö--- ungefär som i Narnia under den onda drottningens styre. Som bihistoria är både Snövit och den onda drottningen kär i samma prins. Helt onödigt. Standardformulan i amerikansk ungdomslitteratur och ungdomsfilm är alltid att tjejer ska vara rivaler - hur vore det med lite solidaritet à la den svenska fantasyromanen Cirkeln istället?

Det kan bara finnas en drottning

I Snow White and the Huntsman drivs den onda drottningen av sitt hat mot den patriarkala överheten. Men ändå kan hon och Snövit inte slå sina påsar tillsammans - det kan bara finnas en drottning i landet, lika säkert som det bara kan finnas en “maskot” tjej på den manligt dominerande arbetsplatsen.

Lika säkert som att Princess Leia är den enda tjejen i de första tre Star Wars filmerna.
I Snow White and the Huntsman får vi se ännu en historia om en Snövit som lärs upp till att slåss av de sju dvärgarna och hon klär sig enligt samma mode-lexikon som Jeanne d’Arc.
Den onda drottningen däremot har en tjusigare modestil och i en scen har hon frihetsgudinnans gloria runt huvudet. en effektiv symbolisk kritik mot USA och Wall Street. Hon är en ikon i dubbel bemärkelse.

Snövit kröns till ny drottning på slutet och hovet finns kvar och strukturen finns kvar. Men ingen slutkyss med något kärleksintresse (Snövit har två tänkbara kandidater i denna film, inte en) för vem hon väljer, eller om hon väljer över huvud taget, är av sekundärt intresse.

I slutet av Spegel, spegel gifter sig Snövit och drömprinsen och vi ser i avslutningen av filmen ett överdådigt hov --- igen. Man ser inte en budgetvariant av hovet för att “vanligt folk”, de som Snövit har stridit för, ska ha det bättre.

10-talets prinsessfilmer kan ses som en logisk fortsättning på succén som The Hunger Games skapade - Suzanne Collins dystopi i tre delar. Dystopier är också en typ av sagor med en utvald i huvudrollen, hon som ska sätta stopp för en korrupt regering och ge makt och mat åt folket. Divergent-serien och Legend-serien har liknande hjältinnor. Dystopi-hjältinnorna blir till symbol för en kamp mot förtryck, på samma sätt som Snövit görs till symbol i de senare filmerna.

Sätts ut i skogen för att dö

För i ett framtida diktatoriskt USA behövs en förgrundsfigur, någon som kan skapa ringar på vattnet. Även huvudpersonen i The Hunger Games sätts ut i skogen för att dö - precis som Snövit - men detta i ett modernt gladiator spel och hon överlever genom att döda sina motståndare i spelet. även om de, liksom hon är offer. Slutligen i tredje delen av trilogin dödar hon också motsvarigheten till den onda drottningen i Hungerspelen-triologin.

Inte längre ensamma i världen

Vare sig vi tänker på den nya Snövit eller på den nya dystopi-hjältinnan så har de alla en sak gemensamt: de börjar med att vara alldeles ensamma i världen, sedan får de en familj att ansvara för (sju dvärgar eller en samling omaka, blandade vänner) och sedan en ännu större familj - hela sitt folk.
När de inser detta, att de inte är ensamma, utan en del av en större helhet, kan de växa som människor.
Det är ett annorlunda uppvaknande än att ligga skendöd i en glaskista --- men det är också ett uppvaknande.

Belinda Graham

fredag 22 december 2017

SCEN: Världsstjärnan Googoosh på Liseberg - Den största divan förtjänar den djupaste kärleken

Världsstjärnan Googoosh - ständigt på topp!

Världsstjärnan Googoosh på Liseberg
- Den största divan förtjänar den djupaste kärleken!

Artist: Googoosh
Scen: Lisebergshallen, Göteborg
Arrangör: Atish

Sällan har det upplevts en sådan feststämning på en konsert som när Googoosh intar Lisebergshallen i Göteborg!

Googoosh är en världsartist, en oslagbar diva av episka proportioner, och nu är hon ute på världsturné. Hennes förra spelning var i Canada, hennes nästa spelning kommer att vara i Tyskland, sist hon besökte Sverige fyllde hon Globen. Publiken älskar Googoosh och feststämningen är påtaglig redan innan Googoosh kommer upp på scenen. Publiken är klädd, sminkad och parfymerad som till en galapremiär och alla är på sitt bästa humör. Ett bildspel berättar Googooshs historia och när Googoosh intar scenen är det som om taket vill lyfta.

Alla hurrar, stampar och applåderar. Googoosh spelar på publiken som på ett finstämt instrument hela tiden. Hon är en virtuos på det instrumentet. Hon vet när det är dags att skoja och lätta upp med ett humoristiskt mellansnack, hon vet när det är dags för allsång, hon vet när publiken vill bli lite extra nostalgisk, hon vet när de vill komma tillbaka till nuet och höra hennes senaste hits.

Googoosh dirigerar publiken.

Allsång med extas

Googoosh dirigerar publiken som gungar fram och tillbaka, viftar med armarna och kan alla de klassiska låttexterna utantill. Hon vet när det är dags att dansa, när publiken vill dansa, när det är dags att lägga på en riktig rockrökare och när det är tid att lugna ner sig lite, för finstämd reflektion och eftertanke. En lugn stund att riktigt njuta av.

En extra fin julklapp till publiken är att då kommer den kände iranske poeten Ardalan Sarfaraz upp på scenen. Googoosh leder honom fram till en hög pall och ett mikrofonstativ, de två delar ett varmt ögonblick, publiken pendlar mellan vördnadsvärd tystnad och jublande extas. Känslan är helt elektrisk. Han reciterar sångtexten Man o Gonjishka som han skrev till Googoosh för många år sedan.

Ögonblicket att minnas

Många av Googooshs texter är så vackra, så romantiska, så poetiska. De är alla små mästerverk i sig, redan innan man lägger till tonerna. Sedan sjunger Googoosh samma sångtext som vi just hört reciteras. Man o Gonjishka. Smärtan i sångrösten ger en extra tendresse, en extra dimension till sången. Sångtexter och sånger och deras mening kan förändras och fördjupas med åren. Åldras med värdighet och bli ännu bättre. Gitarrkompet är nedtonat och det behövs inte mer. Det här är Ögonblicket. Det som man alltid kommer att minnas från den här konserten. Den Stora Höjdpunken.

Poeten Ardalan Sarfaraz och Googoosh framförde båda två Man o Gonjishka.

Men man ska också komma ihåg att Googoosh har en hög lägstanivå, hon är på topp hela tiden och utstrålar energi, kämpaglöd och livfullhet.

Upp-och-nedvänd stjärnhimmel sänder kärlek 

Publiken är också på topp hela tiden, som i ett konstant tillstånd av extas för att de befinner sig i samma rum som Googoosh. Har man någon gång känt sådan kärlek mellan publik och artist? Det känns om man skulle kunna ta på den känslan, de starka kärleksbanden som går fram och tillbaka mellan Googoosh och publiken. Hon älskar sin publik och hennes publik älskar henne.

Överallt, hela tiden, från början till slut blixtrar och lyser mobiltelefoner. Folk tar bilder, spelar in videosnuttar eller bara lyser med mobilerna, precis som forna tiders tändare. Publikhavet liknar en upp-och-nedvänd stjärnhimmel. En stjärnhimmel som sänder kärleksfulla hälsningar vidare ut i rymden. Folk delar och skickar bilder och filmer till de som inte kunde vara här ikväll. En tjej säger att hennes mor- och farföräldrar hemma i Iran kommer att bli så avundsjuka över att hon sett Googoosh. De älskar henne. Alla älskar henne. Alla generationer finns representerade i Lisebergshallen. Musiken går över alla genrer och alla tider och når fram till alla. För de som minns är det nostalgi, och för de som inte minns, nostalgi kan läras in. Man måste inte ha varit där, man måste inte ha varit med, man förstår ändå.
Googoosh - den persiska popens primadonna!

Känslosam comeback efter 21 år

Googoosh är persisk pops stora ikon. Hon är också ett levande kulturarv, något som de som minns 1970-talet gärna vill föra vidare till nästa generation, samtidigt som Googoosh själv hela tiden förnyar sig.

Vad ska man jämföra med? Konserter i Sverige når sällan upp till denna extas. 
Håkan Hellströms publikrekord på Ullevi? Nej, inte ens detta. För Håkan Hellström försvann inte i 21 år. Hans fans har inte fått vänta i 21 år på att han ska komma tillbaka. Svenska artister erbjuder en jämn ström av hits, och är de borta i sex månader kallas det en time out.

Googooshs fans visste inte om hon någonsin skulle göra comeback. Inte Googoosh heller. Det gör att alla sånger om hjärta och smärta, om längtan och förlust får en extra dimension. Googoosh har upplevt allt det hon sjunger om --- och det har även en stor del av hennes publik.


SCEN: Madicken på Junibacken - Bus och sång och dans på Lisebergsteatern!

Madicken på Junibacken - En verklig och verkligt kavat tjej, som var Astrid Lindgrens bästis

Madicken heter Margareta Engström i böckernas värld. I verkligheten hette hon Anne-Marie Ingeström. Böckerna utspelar sig i en svensk småstad under första världskriget, vilket ofta nämns som "kriget", men allt i böckerna är väldigt idylliskt och småstaden påminner om verklighetens Vimmerby.

Den enda gång som omvärlden bryter sig in i den sömniga svenska småstadsidyllen är när en flyguppvisning hålls utanför staden. I filmen Du är inte klok Madicken visas flygplanet Tiger Moth upp för publiken - tillverkningen av detta flygplan kom igång först under 1930-talet, medan filmen utspelar sig 1916.

En verklig flicka

Madicken var en i allra högsta grad verklig flicka. När man ser bilder på den verkliga Madicken från 1914 ... så stämmer det. Hon ser ut som Madicken, lika busig och full i sjutton och med samma hår och samma rosett, som ska hålla frisyren på plats.
Lisabet, Alva och Madicken på Lisebergsteatern 2010
- Alla har Madicken-förkläden på sig!

Men Madicken som litterär karaktär föddes 1960.

Madicken, Alva och Lisabet på Lisebergsteatern 2017. Lisabet
äter upp Alvas "mandel i gröten", så att hon inte ska gifta sig.
Madicken är en av Astrid Lindgrens mest populära karaktärer. Förklädet som Madicken hade på sig blev så populärt att det kallas Madicken-förkläde. Och många barn har genom decennierna nynnat på Pilutta-visan, med text av Astrid Lindgren och musik av Bengt Hallberg, eller sjungit att de vill ha mera köttbullar - precis som Madicken och hennes lillasyster Lisabet.

Teateruppsättningen av Madicken på Junibacken innehåller precis allt det som teater för barn ska innehålla. Det är ett roligt och fartfyllt äventyr, med massor av medryckande musik, men här finns också allvar och spänning. Det allra bästa är att det här är en teaterpjäs som sätter barnen i centrum - givetvis Madicken själv, men också lillasyster Lisabet och bäste vännen Abbe, han som bakar de allra godaste kringlorna som finns.

Madicken på Junibacken med skoj för alla åldrar 

Madicken på Junibacken passar för alla generationer, inte bara för barn i alla åldrar, utan även för föräldrar, tonåringar och mor-och-farföräldrar som följer med barnen ut på deras julutflykt. Madicken är en karaktär som de flesta relaterar till på något sätt - hon är en blandning av snäll och busig, men hon försöker alltid att göra det som är rätt. Även om det blir lite tokigt ibland. Man skulle kunna säga att hon är en kvinnlig variant av Emil i Lönneberga - samma busiga snällhet och samma patos, men med den skillnaden att Madicken växer upp i en familj som förstår henne, ingen kallar någonsin henne för "förgrömmade onge" och ingen sätter henne i snickarboa för att tälja trägubbar och tänka på sina synder.

Alla älskar Madicken. Hennes mamma och pappa, hennes lillasyster (som ofta vill vara som Madicken, så typiskt småsyskon!), hemhjälpen Alva, som är som en storasyster för Madicken, och de bohemiska grannarna Nilsson. Den Madicken tycker bäst om är den femtonårige Abbe Nilsson. Madicken-böckerna beskriver en kärlekshistoria med ganska stor ålderskillnad - Madicken är sju år i böckerna - men det är helt klart att de två har mycket kul tillsammans, trots att de är så olika.
Anne-Marie, den verkliga Madicken.

Anne-Marie Ingeström - den modiga flickan från Vimmerby

Madicken är som sagt baserad på en person som funnits i verkligheten, Anne-Marie Ingeström, som hade smeknamnet Madicken. Hon är född och uppvuxen i Vimmerby precis som Astrid Lindgren. De var bästisar under uppväxten. Astrid Lindgren har själv berättat att Madicken vågade allt som hon själv inte vågade - och vad Astrid beundrade Madicken mest för var att hon vågade säga ifrån. Hon tålde inte orättvisor. När andra flickor skvallrade i skolan och sa elaka saker, så skämdes Astrid för att hon själv inte vågade säga ifrån - för det hade Madicken gjort!
Och om någon sa något taskigt om Astrid så försvarade Madicken henne direkt.

Madickens pappa var bankdirektör och familjen bodde i en stor vit stenvilla, som Astrid tyckte var hemskt flott. Astrid har beskrivit deras första möte i intervjuer och biografier - de blev bästa vänner direkt och höll ihop som ler-och-långhalm under hela skoltiden, och vänskapen fortsatte när de båda blivit vuxna. Men Astrid var noga med Madickens privatliv, först efter hennes död 1991 avslöjade Astrid sin fiktiva Madickens verkliga identitet. Idag är den verkliga Madickens grav en av sevärdheterna på Vimmerby kyrkogård - liksom de verkliga Bröderna Lejonhjärtas grav.

Hela ensemblen sjunger och dansar! Madicken på Junibacken på Lisebergsteatern 2017.

Madicken i fint sagosällskap på Liseberg

Årets jullovsföreställning på Lisebergsteatern är alltid välbesökt och alltid en familjefest. Tidigare succéer är t.ex. Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Peter Pan och Saltkråkan - så Madicken är i fint sagosällskap!

Föreställningen innehåller massor av sång och musik och dans. Många sånger är sådana som alla generationer kan.

Föreställningen framkallar många gapskratt, men här finns också en hel del spänning som
när Madicken utmanar Lus-Mia att gå balansgång på skoltaket, och när hon ser spöken i brygghuset tillsammans med Abbe. Lillasyster Lisabet, som ständigt har olika påhitt och hyss för sig, har givetvis också en stor roll. Och visst bakas här kringlor så det står härliga till ...

Handlingen i pjäsen avslutas på självaste julafton. Madicken på Junibacken  på Lisebergsteatern 2017.

Sommarlov och julfirande

Det är ofta sommaren som man förknippar med Astrid Lindgren i allmänhet och Madicken i synnerhet - men visst blir det julstämning också! Handlingen i teaterpjäsen täcker hela året, med alla årstider och högtider, och på slutet blir det julafton. Bokstavligen!

Det är så att man kan känna doften av nybakat och granen, det här var en tid när julgranen kläddes natten mellan den 23 och den 24 december, och på julaftonsmorgonen hade julstämningen och julen helt magiskt invaderat hela huset ...

Madicken på Junibacken spelas på Lisebergsteatern från och med den 20 december och under hela jullovet, fram till och med den 14 januari. Entré till Jul på Liseberg ingår i biljetten. Pjäsen rekommenderas från 4 år. Madicken spelas av Alvina Åkerlind eller systrarna Törngren och lilla Lisabet spelas av Ella Johansson.

Musiken och musikerna spelar en stor roll i handlingen. Madicken på Junibacken, Lisebergsteatern 2017.

Junibacken och nybakade kringlor

Turistattraktionen Junibacken i Stockholm, ett lekfullt museum som sätter barnboken i centrum, har tagit sitt namn från Madicken-böckerna - och där brukar man servera Abbes kringlor i caféet.

Astrid Lindgrens värld i Vimmerby kan man hälsa på "hemma hos" Madicken och hennes familj.

Den verkliga Madicken hade varit stolt över sitt arv. Den fiktiva Madicken finns fortfarande på museer och nöjesfält och teatrar, och i böckernas värld, och hon säger fortfarande ifrån när hon tycker att något är orättvist.


FILM: The Greatest Showman, Sing, X-men - same old story

Samma historia:

PT Barnum, spelad av Hugh Jackman i The Greatest Showman, samlar alla freaks med udda utseende och speciella förmågor till en skola, förlåt, en teater. Där han tränar upp dem och får dem att tro på sig själv.

De blir en Familj och när skolan, förlåt, teatern, brinner ner till grunden hjälps de alla åt att bygga upp den igen.

Koalan Buster Moon i Sing. Han hittar en massa djur med speciella förmågor och tränar upp dem och får dem  att tro på sig själv och tillsammans bygger de upp en teater när den förstörts till grunden - eftersom de har blivit en familj.

Mutanten Charles Xavier hittar en massa freaks med speciella förmågor och får dem att tro på sig själv. Han startar en skola och  tränar upp allas förmågor - och deras tro på sig själva. När skolan brinner ner bygger de alla upp den igen. Eftersom de blivit en Familj.

När skolan brinner ner igen bygger de upp den igen. När skolan exploderar så bygger de upp den igen.
När ... ja, ni fattar. Det här är en skola som brinner ner eller exploderar väldigt ofta!

Charles Xavier kan charma de flesta (och kontrollera deras tankar) men han lyckas inte med Logan, alias Wolverine, som inte är imponerad av Charles samling med "freaks" och inte vill vara en del av dem. Så han hoppar av X-men, startar en Cirkus och samlar sina egna freaks ...

Fast det blir ingen franchise av det. Och teatrar är tydligen lika lättantändliga som skolor.

FILM: Jumanji: Welcome to the Jungle - Jack Black som Bethany är årets roligaste filmkaraktär!

Jumanji: Welcome to the Jungle med Nick Jonas, Dwayne Johnson, Karen Gillian, Jack Black och Kevin Hart.

Regi: Jake Kasdan
Titel: Jumanji: Welcome to the Jungle
Medverkande: Dwayne Johnson, Jack Black, Kevin Hart, Karen Gillan, Nick Jonas, Alex Wolff,
Madison Iseman, Ser'Darius Blain, Morgan Turner, Mason Guccione, Colin Hanks m.fl.
USA, 2017
Sony Pictures Entertainment

Jumanji: Welcome to the Jungle är en trevlig och rolig film som har premiär lagom till julhelgen. Det här passar som popcornfilm - här finns ironiska blinkningar till Indiana Jones filmerna med alla sina överdrivan filmer och en mini-homage till Robin Williams och originalfilmen (blinka och du missar det) men man behöver inte ha sett den första filmen för att gilla denna. Det här är något helt nytt som står för sig själv och det verkar för en gångs skull som om man inte försöker bygga upp en franchise, något som ska gå i evigheter. Filmen har ett slut! Spelet förstörs av en bowlingboll! Hurra! Bara det att man har lyckats göra en film med en början, en mitt och ett slut är helt underbart.

Något som också är underbart är hur filmen driver med de gamla high school klichéerna. För de fyra high school ungar som hamnar i videospelet Jumanji och förvandlas till sina avatarer tar alla med sig de egenskaper som de hade som tonåringar i den verkliga värdlen.

Det vanliga livet på high school

I den verkliga världen ser vi hur de är som helt vanliga high school ungar, sådana vi sett i de flesta filmer förr.

Alex Wolff spelar Spencer Gilpin, en spenslig, smart och nördig judisk kille som älskar att spela video- och dataspel (tur för gänget med tanke på vad som händer sedan!) och är rädd för ekorrar - ja, han är rädd för det mesta - och allergisk mot det mesta och har en regnjacka på även när det inte regnar.

Madison Iseman spelar Bethany Walker, den snyggaste tjejen i skolan och hon är helt beroende av sin telefon och att posta selfies hela tiden. Ett beroende som till sist leder till kvarsittning. (Man får inte använda telefonen under prov!)

Ser'Darius Blain passar som Anthony "Fridge" Johnson, a sportfåne och fotbollskille som blivit för populär för att vara vän med Spencer - utom när han kräver att han ska göra hans läxor åt honom. Fusket gör att både han och Spencer får kvarsittning.

Den hitintills okända Morgan Turner spelar Martha Kaply, en blyg och smart tjej som satsar allt på att komma in på Princeton. Och hon är inte intresserad av gympa alls. Något som leder till kvarsittning (det och att hon mopsar upp sig mot gympaläraren).

Städning med förhinder

Under den fruktade kvarsittningen ska de fyra egentligen städa ut ett gammalt förrådsrum, men under städningen hittar Spencer videospelet Jumanji i en låda med donerade saker - och det finns fem olika karaktärer att välja mellan. En av dem, en äventyrlig pilot, är redan upptagen. Men det finns flera kvar ... en till dem var!

Spencer väljer Dr. Smolder Bravestone, Fridge väljer Franklin "Mouse" Finbar, Bethany väljer Professor Shelly Oberon "det kurviga geniet" och så finns det bara en avatar kvar för den blyga flickan Martha att välja - det krävs en del övertalning men till sist tar hon den kvarvarande avataren: "killer of men" Ruby Roundhouse.

De fyra sugs in i spelet och förvandlas till sina avatarer. Martha är plötsligt en supersexig tjej i Lara Croft korta shorts och kort top. Hon trivs inte alls i kläderna och klagar på att de är opraktiska att ha på sig i djungeln. Hon spelas nu av Karen Gillian. Fridge är förskräckt över att ha blivit en halvmeter kortare - han spelas av Kevin hart, vars röst går upp i falsett hela tiden. Spencer har förvandlats till ett muskelberg - spelad av Dwayne "The Rock" Johnson. Men värst är det för Bethany - hon har blivit en medelålders överviktig man - Shelley visade sig vara smeknamn Sheldon. Hon spelas av Jack Black. Och han är så klart roligast i hela filmen. Han har aldrig varit så rolig som karaktären Bethany! Och Spencer är fortfarande orolig för alla sina allergier och allt annat och fortfarande rädd för ekorrar och allt annat ... fast han ser ut som The Rock!

Oi vey! sa The Rock

Det finns en viss humor i hur den nördige lille killen fortfarande ser sig själv som en liten rädd mes och säger "oi vey!" när något går galet, när alla andra ser en oövervinnerlig Herkules-hjälte, han som är sänd för att rädda Jumanji.

Alla utvecklas genom sina avatarer. Martha får lära sig att det visst är bra med gympa och hon är plötsligt en expert på karate och dance fighting och blir den i gänget som slår ner flest motståndare. Fridge får lära sig vad det innebär att vara en lojal vän - för hans avatar lille Mouse är den lojalaste vän som finns. Och Mouse är ju helt utan fysiska förmågor, så Fridge får lära sig tänka istället. Spencer får lära sig att vara en ledare och att sluta vara rädd. och Bethany ... hennes resa är helt enkelt bäst.

När de träffar Nick Jonas, som spelar den mystiska piloten Seaplane McDonough (det visar sig att piloten är en avatar för Alex Vreeke, en kille som sögs in i spelet för 20 år sedan och som inte förstår att tiden gått eller att telefoner har utvecklats eller att Cindy Crawford inte är snyggast i världen längre)  blir hon störtförälskad. trots att hon ser ut som Jack Black.

Jonas + Black = Sant!

Att se en kärlekshistoria mellan Nick Jonas och Jack Black är skitkul - men det är också rörande - speciellt när Bethany ger ett av sina egna liv. Hon har genom handlingen gång blivit osjälvisk och snäll och empatisk. Hon förklarar att det är för att hon blivit av med sin telefon. Alex kommentar om ordet "telefon" i framtiden betyder något annat ... är verkligen på på pricken roligt!

Bästa scenen är annars mellan Jack Black och Karen Gillian - när den snygga tjejen ska lära den nördiga tjejen att flirta och att "svassa". Det har man ju sett förr ... förutom att nu ser den snygga tjejen ut som Jack Black och den nördiga tjejen ser ut som Lara Croft!

Jumanji: Welcome to the Jungle är en sådan där film som alla generationer kan ha roligt åt, och det skrattas i biosalongen från början till slut. Men filmen innehåller också en hel del allvar - och när de fyra kommit tillbaka till sin vanliga verklighet är de alla förändrade, trots att de fortfarande ser ut som vanligt.

Leva livet på riktigt

De båda tjejerna är vänner på riktigt och Bethany bryr sig inte om sin telefon längre utan vill ut och campa istället och göra saker på riktigt i den verkliga världen. Hennes gamla kompisar är chockade.

Spencer och Fridge har blivit vänner på riktigt och Spencer och Martha, vars avatarer var förälskade, är förälskade även som vanliga tonåringar. 

Jumanji är en film som firar den vanliga världens vanlighet - men det är den extraordinära världen som har gjort att ungdomarna börjat uppskatta sin egen vanliga värld!

Filmen har samma effekt - efter att skrattat och myst i ett par timmar är man redo att ta itu med den vanliga världens extraordinära vanlighet!

Det här är också en av de få gånger i modern popkultur (filmer, böcker, TV-serier etc.) som man får se en blond populär tjej "som svassar" framställas som sympatisk och empatisk. Och så spelas hon av Jack Black.


FILM: The Greatest Showman - "The Greatest Mess" om en X-men familj utan så speciella förmågor

Hugh Jackman mitt i cirkusen.

Regi: Michael Gracey
Manus: Jenny Bicks, Bill Condon
Medverkande: Hugh Jackman, Zac Efron, Michelle Williams, Rebecca Ferguson m.fl.
USA, 2017
20th Century Fox

The Greatest Showman skulle ha kunnat bli en riktigt bra film med ett annat manus och en annan regissör (någon som inte bara gjort reklam och musikvideos och gör en hel långfilm som en reklam för musikvideos). Och med några andra skådespelare.  Som inte är Disneykloner. Hugh Jackman är givetvis en bra skådespelare, albeit alldeles för snygg och med alldeles för skinande vita tänder för att se ut som P.T. Barnum. Michelle Williams är också alldeles för snygg för rollen som frun, och har inte mycket att göra i rollen förutom att gnistra med sitt perfekta tandkrämsleende  och "det svåra livet" består bara av att tvätta redan snövita lakan --- och de båda döttrarna växter inte en millimeter trots att åren  går.

Klonade karaktärer

Rebecca Fergusson är hemsk som Jenny lind - inte lik på något sätt, varken till sätt, utseende eller sångröst. Hon bräker ut samma menlösa popballader som alla andra i den här handlingen. Hur kan någon röras till tårar av det? Visst, man känner för att gråta, men det är inte för att det är vackert.

Disney-klonerna Zac Efron och Zendaya borde ha struktis ur handlingen helt. De har inget med handlingen att göra, de har inga hinder att övervinna, de får inte upp intresset hos publiken, de är långtråkiga och de har inte ens några verkliga förlagor (som de andra karaktärerna i den här cirkusen) - vilket borde ha gjort det än lättare att rensa bort dem, för allt får som bekant inte plats i en biopic.

Såna här kloner dyker upp i nästan varje film och tv serie och man är hjärtligt trött på dem. De ser ut som om de gör reklam för pepsi eller burger king eller tuggummi eller något annat helylle-amerikanskt.

Hela The Greatest Showman ser faktiskt  ut som High School Musical där ett helt gäng människor omotiverat dansar och sjunger i kör, medans handlingen påminner om Sing, den tecknade filmen där en cynisk koala med hjälp av ett får ska producera värdens bästa show med hjälp av ett antal djur som alla är misfits. Men koalan får dem att inse deras sanna värde, speciellt den blyga elefanten Meena.

Koala vs. Barnum

Här spelas Koalan av Hugh Jackman, den rike fårskallen han värvar av Zac Efron och den blyga elefanten spelas av den blyga skäggiga damen. Koalan, förlåt Jackmans P.T. Barnum är så klart intern som utnyttjar freaks. Han Ser Dem och Uppmuntrar dem Alla. Så snällt! De blir en Familj så när teatern blir totalförstörd (precis som i Sing) så bygger de alla denna fina Familj upp allt tillsammans igen! Men de har bara råd med en tomt, så det får bli ett tält. Och så sätter Familjen upp en Show tillsammans och alla dansar och sjunger. precis som i Sing. Förutom att man inte får några discogrisar i The Greatest Showman och förutom att Sing var rolig och det är inte The Greatest Showman. Det är bara en film som tar sig själv på allt för stort allvar medans den klampar omkring i klaveret och ser ut som en alldeles för lång musikvideo.

(I verkligheten var P.T. Barnum långt ifrån politiskt korrekt av sig - och att cirkusen ska åka för att träffa Drottning Victoria ... varför skulle hon ha något emot svarta personer i cirkusen? Det hade hon inte i verkligheten, hon hade något emot slaveri och orättvis behandling, frigav en "slav" som hon taktlöst gavs i present och hade folk med alla möjliga hudfärger och religioner som vänner. Så när Zac Efron säger drottningen får se oss alla eller ingen med en blick på de svarta tvillingarna ... så är filmen fullständigt hycklande. Speciellt med tanke på hur "politiskt inkorrekt" Barnums verkliga cirkus behandlade färgade.)

High School Musical o-trovärdig kärlekshistoria

Kärlekshistorien mellan Zac Efron  och Zendaya är absolut sämst. De är sådana där rentvättade Disney-TV-karaktärer som man helst vill slippa se i en film över huvud taget, det är illa nog att de finns i TV-serier.
Deras kärlekshistorier är inte det minsta provocerande eller Freak-ovanlig.
När Zacs karaktär kommer till cirkusen och blir kär väljer han klart den enda som inte ser ut som en freak i hela cirkusen - en tjej som är supersmal och har supervita tänder ... inte någon som är för tjock, för lång eller för skäggig eller för hårig ... Det finns en karaktär som ser ut som Lejonkvinnan (den filmen hade mycket bättre cirkusscener!) --- han kunde ha blivit ihop med en lejontjej eller den skäckiga damen. Det var mycket mer provocerade när Zac Efton blev ihop med en tjock tjej i Hairspray, för tjock är ju det sämsta en tjej kan vara i amerikanska filmer och TV-serier - de får i princip aldrig existera annat än som en komisk side-kick någon enstaka gång. Alla tjejer ser vanligtvis ut som Zendaya - mycket smal, lagom kort och supervita tänder och utslätad, nystruken plastig hy. Det vanliga för tjejer i amerikanska filmer och tv serier är att se ut som om de fortfarande går i high school hur gamla de än är och att se väldigt rena och smala och polerade ut --- och att bara existera i filmen eller tv-serier för att vara ett kärleksintresse till en manlig huvudroll. Zendaya är intet undantag.

Helgerån mot Jenny Lind

Det absolut sämsta förutom att ha Zac och Sendaya med som ett High school musical kärlekspar som tar upp massor av onödig och långtråkig tid i filmen är portättet av Jenny Lind.

Hon är en av världens bästa operastjärnor genom tiderna.

Och så sjunger hon inte ens opera.

Hur hon framställs är helgerån - det sägs i filmen att hon var kär i PT Barnum (som var en ful gammal gubbe!) och det var hon inte! I filmen framställs det som om Barnum står emot denna europeiska femme fatale och går tillbaka till den heliga amerikanska familjen. Är detta något slags reverse metoo grej som hävdar att unga snygga tjejer VILL få ihop det med harvey-weinstein-gamla-gubbar som ger dem jobb?

Jenny Lind var FÖR gratis utbildning för alla

Och  det påstås dessutom i filmen att Jenny Lind  var oprofessionell och avbröt turnén för att han inte älskade henne tillbaka ... och Jenny Lind var aldrig oprofessionell. Hon avbröt samarbete för hon insåg att Barnum var oprofessionell - och något av en skitstövel. Hon var inte intresserad av pengar.

Hon gav hela sitt gage, i dagens värde tio miljoner dollar, till svenska skolor, så att de skulle bli GRATIS! Så att även fattiga barn kunde få gå i fina skolor! Utbildning är inte ett privilegium, utbildning ska få vara för alla.

DET tar man inte heller upp --- något som hade varit inspirerande att ta upp i en film av idag --- för skolor i USA kostar alldeles för mycket och även i Sverige börjar betalskolor att växa fram. Rätten till gratis utbildning är något att kämpa för! och Jenny Lind gjorde det! Men detta är ett slag som måste vinnas gång på gång! Man kan aldrig stanna upp och vara nöjd.

Utnyttjade Barnum freaks?

Den verklige PT Barnum var varken som snygg eller så snälle eller så sympatisk som Hugh Jackmans karkatär. Den verklige PT Barnum hade blivit ett perfekt objekt för en dramafilm gärna med dokumentär stil - var han verkligheten en sådan vän till alla freaks eller utnyttjade han dem och exploaterade dem?

Det finns gott om böcker om PT Barnum och om cirkusliv förr i tiden.

Läs tex. Hetty Feather serien av Jacqueline Wilson, Cirkusflickan av Camilla Lagerkvist (här ser man verkligen hur cirkusen utnyttjade folk på fel sätt) och se Lejonkvinnan, där freaks utnyttjas i vinstsyfte ...

The Greatest Showman är A Great Disappointment och A Great Fraud. Eller Humbug, som Scrooge hade sagt. Jackman har till och med en Humbug hatt på sig i filmen.

Det mest deprimerande är att filmen marknadsförts så effektivt! Folk över hela välden kommer att se och tro på detta miserabla porträtt av Jenny Lind. Det är den sämsta personskildring jag någonsin sett.

En koala, en rik fårskalle och en sjungande elefant

En koala, en rik fårskalle och en sjungande elefant. En teater som förstörs och byggs upp igen.

En Hugh Jackman, en Zac Efron och en sjungande skäggig dam.En teater som förstörs och byggs upp igen.

Den första versionen, den med den sjungande elefanten, var bättre. För till syvende och sist fick man mindre familjetjafs och mer dansande grisar.

OM man bara vill se en samling freaks som stöttar varandra och blir en familj ... så är X-men sagan bättre och mer realistisk. Här finns de långa, de korta, de håriga, de tjocka, de blåa, de röda, de eldiga och de kniviga. Som Logan.

Förresten: De måste också, som en familj, bygga upp teatern igen, när den förstörts till grunden. Fast teatern i detta fall är en skola.

Men skolan är åtminstone gratis. Jenny Lind Would Approve.

Cirkusen stängd

Den verkliga PT Barnums cirkus har gått i graven får gott. För få besökare och för höga kostnader gjorde att the Ringling Bros. och Barnum & Bailey Circus stängde butiken 21 maj 2017 efter 146 år med cirkusaffärer. Cirkusen stängde sju månader innan filmen öppnade.

I verkligheten är tydligen barn inte så imponerade av några verklige elefanter och vita hästar längre - de föredrar tecknade discogrisar på bio.


The Greatest Showman - skakigt mottagande i USA

Hugh Jackman sjunger i The Greatest Showman

Hugh Jackman har tidigare lett Oscarsgalan och nu kan han vinna en Golden Globe för sin roll som PT Barnum. Själva filmen har dock fått ett skakigt mottagande, många kritiker genomskådar den som tillrättalagd och förljugen. Vilket inte minst gäller det abysmala porträttet av Jenny Lind. Barnum själv, som var en komplex och ganska otrevlig karaktär, däremot snudd på helgonförklaras.

Recensioner av The Greatest Showman i USA,  utdrag:

The Hollywood Reporter av David Rooney "This ersatz portrait of American big-top tent impresario P.T. Barnum is all smoke and mirrors, no substance. It hammers pedestrian themes of family, friendship and inclusivity while neglecting the fundaments of character and story."
"This is a movie that works way too hard at its magic, continually prompting us with insistent music cues to feel excitement that just isn't there. If P.T. Barnum had delivered entertainment this flat to his public, the name would have long been forgotten."
The Rolling Stone, Peter Travers "How do you cast a virtuoso Hugh Jackman as P.T. Barnum, spare no expense in production values, add a score by Oscar and Tony winners Ben Pasek and Justin Paul and still end up with the shrill blast of nothing that is The Greatest Showman? Ask first-time director Michael Gracey, who cut his teeth on commercials and music videos without ever mastering the crucial knack of building snippets of musical comedy and drama into a satisfying whole."

Los Angeles Times Justin Chang " a dispiriting lack of faith in the audience’s intelligence, and a dawning awareness of its own aesthetic hypocrisy. You’ve rarely seen a more straight-laced musical about the joys of letting your freak flag fly."

The Greatest Showman (2017) - History vs. Hollywood


Starring Hugh Jackman, Zac Efron, Michelle Williams
Hugh Jackman as P.T. Barnum
Hugh Jackman
Born: October 12, 1968
Sydney, New South Wales, Australia
Phineas Taylor 'P.T.' Barnum
P.T. Barnum
Born: July 5, 1810
Birthplace: Bethel, Connecticut, USA
Death: April 7, 1891, Bridgeport, Connecticut, USA(stroke)
Michelle Williams as Charity Barnum
Michelle Williams
Born: September 9, 1980
Kalispell, Montana, USA
Charity Barnum (born Charity Hallet)
Charity Barnum
Born: October 28, 1808
Birthplace: Bethel, Connecticut, USA
Death: November 19, 1873
Rebecca Ferguson as Jenny Lind
Rebecca Ferguson
Born: October 19, 1983
Stockholm, Sweden
Johanna Maria Lind
Jenny Lind
Born: October 6, 1820
Birthplace:Stockholm, Sweden
Death: November 2, 1887
Pictured in 1850, the year P.T. Barnum invited her to America
Sam Humphrey as Tom Thumb
Sam Humphrey
Born: abt 1994
Tom Thumb (born Charles Sherwood Stratton)
Tom Thumb
Born: January 4, 1838
Birthplace:Bridgeport, Connecticut, USA
Death: July 15, 1883, Bridgeport, Connecticut, USA(stroke)
Keala Settle as Lettie Lutz
Keala Settle
Born: November 5, 1975
Laie, Hawaii, USA
Annie Jones Elliot
Annie Jones
Born: July 14, 1865
Birthplace: Virginia, USA
Death: October 22, 1902, Brooklyn, New York, USA(tuberculosis)

Renamed Lettie Lutz in the movie
Paul Sparks as James Gordon Bennett Sr.
Paul Sparks
Born: October 16, 1971
Lawton, Oklahoma, USA
James Gordon Bennett Sr.
James Gordon Bennett Sr.
Born: September 1, 1795
Birthplace: Keith, Scotland
Death: June 1, 1872, Manhattan, New York, USA
Shannon Holtzapffel as Prince Constantine
Shannon Holtzapffel
Born: October 9, 1985
Holland, Netherlands
George Costentenus The Greek Albanian
George Costentenus
Born: April 17, 1833
Birthplace: Souli, Greece
Death: Unknown

Renamed Prince Constantine in the movie
Luciano Acuna Jr. as Fedor Jeftichew
Luciano Acuna Jr.
Born: 1988
Fedor Jeftichew
Fedor Jeftichew
Born: 1868
Death: January 31, 1904, Salonica, Greece (pneumonia)

Also known as Jo-Jo the Dog-Faced Boy


Is Zac Efron's character, Phillip Carlyle, based on a real person?
No. In researching The Greatest Showman true story, we discovered that Barnum's eager young protégé in the film, Phillip Carlyle (Zac Efron), is a fictional character. Phillip was created in part for the film's fictional interracial love story between himself and trapeze artist Anne Wheeler (Zendaya).
Zac Efron and ZendayaPhillip Carlyle and Anne Wheeler never existed in real life.

Is Zendaya's character, trapeze artist Anne Wheeler, based on a real person?

No. Ex-Disney star Zendaya portrays trapeze artist Anne Wheeler, who falls in love with Barnum's protégé Phillip Carlyle, portrayed by High School Musical alum Zac Efron. As we investigated to answer the question, "How accurate is The Greatest Showman?", we discovered that Anne Wheeler is a fictional character. In the movie, Phillip is beaten up by thugs who take issue with his interracial relationship with Anne. The Phillip/Anne love story is fictional, as are both characters.

P.T. Barnum AutobiographyBarnum's Own Story is an autobiography that combines the best parts of all the autobiographies he wrote.
Was P.T. Barnum nearly broke before he opened his museum?
This is somewhat true. However, he hadn't been laid off from a desk job. After lotteries were banned in Connecticut, P.T. Barnum sold his general store since the statewide lottery network had been his main source of income. He moved to New York City and began working as a showman, starting a variety troupe. In 1836, his variety troupe, Barnum's Grand Scientific and Musical Theater, had a year of mixed success. Then came the U.S. financial crisis known as the Panic of 1837, which led to three years of hard times for Barnum. He found success again after purchasing and reinventing Scudder's American Museum, which he renamed Barnum's American Museum.

Were there really protests over P.T. Barnum's shows?
This is likely true. Many in the public had long considered theaters dens of sin, and the oddities and performances on display in P.T. Barnum's museum fueled their outrage. Over the years, Barnum tried to change that perception, but when his American Museum burned down in 1865, there were those who mourned its passing and still those who celebrated that it was gone.

Did P.T. Barnum really fall in love with Swedish opera singer Jenny Lind?
No. In the movie, Jenny Lind (Rebecca Ferguson) quits the tour in a huff after P.T. Barnum (Hugh Jackman) rejects her advances. This is complete fiction, as there is no evidence that the two ever had a romantic relationship. The movie does a disservice to Lind by painting her as the jilted lover. In real life, the only reason she agreed to the American tour was because P.T. Barnum promised her a great deal of money. However, she didn't keep a dime of it and had never planned to. She donated the $350,000 in profits to charity, specifically the endowment of free schools in Sweden. The $350,000 would equal roughly $10 million today.

While fact-checking The Greatest Showman, we discovered that the real reason Jenny Lind (also known as the "Swedish Nightingale") quit the tour was because she was uncomfortable with Barnum's relentless marketing of her. After 93 concerts, they broke ties and she completed the tour under new management. In 1852, she married Otto Goldschmidt, a German conductor, composer and pianist.
Rebecca Ferguson and Jenny LindThe real Jenny Lind (right) never had a love affair with P.T. Barnum.

Did P.T. Barnum's museum really burn down?
Yes. The Greatest Showman true story confirms that Barnum's American Museum burned to the ground in a fire on July 13, 1865. The origin of the fire was never discovered. However, his addition of pro-Unionist lectures, exhibits and dramas had incited a Confederate arsonist to start a fire there the year prior. If the 1865 fire was arson, it's likely it was spurned on by Barnum's Unionist sympathies, not due to outrage over the sideshows at his museum. After the fire, he quickly reopened the American Museum at another location, but that too burned down in 1868, leading him to enter the circus business.
P.T. Barnum's American MuseumP.T. Barnum's American Museum (top) burned down in 1865.

How old was P.T. Barnum when he started his circus?
The real P.T. Barnum didn't start his circus until he was 60 years old, five years after his museum burned to the ground. The Greatest Showman depicts Barnum as being younger when he gets into the circus business. Like in the movie, losing the museum forced him to reinvent himself as a showman. In 1870, he partnered with circus owners William Cameron Coup and Dan Castello to start P.T. Barnum's Grand Traveling Museum, Menagerie, Caravan, and Hippodrome, which eventually came to be known as the "greatest traveling show on earth." Barnum took full control of the circus in 1875. His most well-known partnership came six years later when he teamed up with James A. Bailey and James L. Hutchinson, securing acts like Jumbo, the six-and-a-half ton elephant. In 1887, the circus was rebranded with the more familiar name Barnum and Bailey Brothers Greatest Show on Earth. Barnum died in 1891.
Charity Barnum and P.T. BarnumTop: Charity with her husband P.T. Barnum. Bottom: Hugh Jackman and Michelle Williams as the Barnums in The Greatest Showman movie.

Was P.T. Barnum really a champion of acceptance and tolerance?
Many would argue against this. The Greatest Showman would have you believe that P.T. Barnum was a champion of acceptance and tolerance, celebrating those who 1800s society considered outcasts and "freaks". Things aren't nearly as black and white when it comes to the real P.T. Barnum. Many see his profiting from putting people with abnormalities and disabilities on public display as being exploitation. And even though Barnum possessed anti-slavery convictions, both his actions as a showman and his "freak shows" themselves could at times certainly be considered racist.

For example, Barnum is believed to have gotten his start as a showman in 1835 when he purchased and exhibited an elderly African American slave woman named Joice Heth, who was blind and almost entirely paralyzed. He claimed that Heth was 161 years old and had been George Washington's nurse. Heth died the following year. Her true age was approximately 80 years old, roughly half the age Barnum advertised her to be.

Did P.T. Barnum's wife Charity leave him?
No. Barnum never had a romance with Swedish opera singer Jenny Lind. There was no picture of them kissing in the newspaper, prompting Barnum's wife Charity to leave him when he returned from the tour with Lind. In his autobiographies, Barnum conveys deep love for Charity, writing that on the day he married her, he "became the husband of one of the best women in the world." She was his bedrock throughout the marriage until her death in 1873.
Charity Barnum and Michelle WilliamsCharity (right) was married to P.T. Barnum for 44 years until her death in 1873. Michelle Williams (left) as Charity in The Greatest Showman movie.

Was Charity the only wife of P.T. Barnum?
No. P.T. Barnum and his wife Charity (nicknamed Chairy) were married for 44 years. As depicted in the movie, she passed away on November 19, 1873. The following year Barnum married Nancy Fish, who he remained with until his death in 1891.

Is the Barnum & Bailey Circus still in business?
No. Dwindling attendance and high operating costs forced the Ringling Bros. and Barnum & Bailey Circus to close on May 21, 2017 after 146 years of uninterrupted operation. The circus shut down just seven months prior to the movie's release. It had been plagued with controversy in the years prior due to criticisms of animal abuse and exploitation, which had forced the circus to retire its elephant acts in 2016.