FILM: Downton Abbey -The Grand Finale - Skarp avslutning med en fin homage till alla skådespelare

Regi: Simon Curtis 

Medverkande: Michelle Dockery, Elizabeth McGovern, Hugh Bonneville, Laura Carmichael,

Hugh Bonneville, Jim Carter, Michelle Dockery, Paul Giamatti, Elizabeth McGovern, Penelope Wilton, Dominic West, Joely Richardson, Alessandro Nivola, Simon Russell Beale, Arty Froushan med flera

Aktuell: På blu-ray etc. med massor av extramaterial

Betyg: 5


Downton Abbey är tillbaka och trilogin med biofilmer avslutas med Downton Abbey: The Grand Finale - ett passande farväl till hela denna värld och alla de människor som jobbat med serien i alla år.  Extramaterialet är fullmatat och maxat med trivia för alla som följt serien. Det kan inte bli bättre eller mer passande.

Denna final har bara ett fel ... och det är att Maggie Smith saknas. Juvelen i kronan. Men hon, eller snarare hennes karaktär Violet, är med via ett magnifikt porträtt. Det känns som om hon vakar över allt och alla, i synnerhet sin favorit Lady Mary. Lady Mary har det inte lätt. Hennes man har lämnat henne för en annan, men det är ju hon som blir en social outcast som inte ens kan besöka sina närmaste vänners hus och hem och tillställningar. Givetvis är det inte rättvist. It's a man's world. Genomsyrad av dubbelmoral. Men Lady Mary tänker inte vika ner sig. Och vid sin sida har hon sin syster Lady Edith som verkligen är beredd att "go to the mattresses" för sin syster. Tiden då de var rivaler är ... ja, inte så långt borta, men det är en fin story arc att de nu äntligen är allierade. Lady Marys nye älskare - eller snarare one night stand - är en snygg med skum amerikan spelad av Alessandro Nivola. Lady Edith förfasar sig och undrar om han är turkisk (flashback till säsong ett, då Lady Mary hade ett one night stand med en turk spelad av Theo James - som dog under natten). Lady Mary är så långt ifrån tråkig man kan komma. Det är kul att se folk i kostymdrama - speciellt kvinnor i kostymdrama - som dricker för mycket och ligger med olämpliga män, bara för att de känner för det, istället för att hela tiden knata runt i spetsklänningar och dricka te och vänta på den rätte som verkligen älskar dem.  Lady Mary är förresten också egenföretagare ... och hon gör allt för att bevisa att hon är rätt person att leda in Downton Abbey i en ny era. 

Visst blir det fester och upptåg, vi får följa med till Ascot - precis som i My Fair Lady - där det smids olika ränker. Och vi får följa med till teaterns underbara värld. Det känns som om Julian Fellowes skapar en homage till sig själv där han kanaliserar sin Oscsarsbelönade mästerverk Gosford Park, där skådespelare och film-och-teaterfolk blandas med "the stately homes crowd". I Downton Abbey - The Grand Finale så får vi träffa Noël Coward och en del av teaterfolket kring den gamle legendaren och flera olika svängiga Noël Coward hits spelas under filmens gång. Och ... Lady Mary ger honom en idé till en succépjäs, Private Lives. Noël Coward blir också Lady Marys väg tillbaka till societeten, för alla vill träffa Noël Coward, och en känd skådepelare som han har med sig, när han besöker Downton Abbey. Sedan är det så klart uppenbart att gay personer, liksom frånskilda kvinnor, inte hade det lätt på den här tiden. En rolig tanke är att både Noël Coward och den kände skådespelaren är gay, liksom Downton Abbeys före detta butler Thomas, som numera är den kände skådespelarens påklädare-slash-älskare, en liten påminnelse om att showbiz då som nu vimlar av "tjänstefolk" och personliga assistenter som gör livet lättare för det vackra och rika folket.

Är detta slutet? Det är ett passande farväl. Ändå ... visst kunde det bli en spin-off om vad som händer sedan, i den nya världen, och ... vem Lady Mary ska välja härnäst. Hennes älskare och äkta män har gått som en röd tråd genom hela serien.

Julian Fellowes har lagt in en fin homage till alla skådespelare i ett replikskifte, där en manusförfattare påpekar för en annan manusförfattare vilken tur han haft med skådespelarna - för utan bra skådespelare så kommer inte manuset till sin rätt. Just så är Downton Abbey. Ett solitt, briljant manusarbete förhöjs något enormt av alla arbetare och alla skådespelare och alla miljöer och givetvis av all musik ... Det här är ett grupparbete som pågått i femton år. Fem plus för gediget arbete. Och för ett extramaterial som generöst och omsorgsfullt ger den där sista hej-då-homagen till ett kollektiv som verkligen har gett allt i alla år.