torsdag 6 februari 2020

FILM: And Then We Danced - Call Me By Your Dance!




Regi: Levan Akin
Titel: And Then We Danced
Manus: Levan Akin
Medverkande: Levan Gelbakhiani (Merab), Ana Javakishvili (Mary), Bachi Valishvili (Irakli), Giorgi Tsereteli (David) m.fl.
Foto: Lisabi Fridell
Land: Sverige, Georgien, 2019
Distribution: TriArt Film


And Then We Danced fick sin premiär på Filmfestivalen i Cannes 13 maj 2019. En premiär som avslutades med tio minuters stående ovationer.

Filmen blev utvald till Sveriges bidrag för Bästa internationella långfilm inför Oscarsgalan 2020. 

På Guldbaggegalan 2020 tog And Then We Danced hem fyra av de allra tyngsta priserna: bästa film, bästa manus, bästa manliga huvudroll och bästa foto.

Produktionspengar har kommit från Georgien, Sverige och Frankrike. Det här är en internationell film på många sätt. And Then We Danced kan lättast beskrivas som en korsning mellan Call Me By Your Name och Billy Elliot. Den förstnämnda filmen fångar kärlekens besatthet, den sistnämnda kärleken till dansen och viljan att ta sig bort från fattigdom och hopplöshet. Kanske med dans. Men att dansa i sig är en belöning som känns som sprakande elektricitet.

Huvudpersonen heter Merab och hans mormor har dansat på La Scala i Milano, hans föräldrar har dansat på The Metropolitan i New York och själv drömmer han om att turnera med nationalensemblen och att representera sitt land genom dansen.

Det finns en plats att fylla i nationalensemblen och alla manliga dansare hoppas på att bli kallade till audition. Merab verkar ha en god chans. Hans dröm är ju att turnera och att resa utomlands ... Men plötsligt finns där en ny kille i ensemblen, Irakli, och han är solklart bäst. Saker blir inte mindre komplicerade när Merab och Irakli blir handlöst förälskade i varandra ...

När det gäller den delen som handlar om dans, så hade man gärna sett mer dans. Filmen fokuserar på slitet, träningen, uppvärmningen, rivaliteten, det ständiga tjafset i omklädningsrummen ... man kommer aldrig fram till någon uppvisning. Man kommer aldrig fram till att någon dansare lyckas. Man kommer aldrig fram till det euforiska ögonblicket som Billy Elliot så träffande kallar "electricity".

Vare sig det gäller balett, street dance eller ballroom dancing så brukar dansfilmer leverera det där elektriska,  euforiska ögonblicket. Allt annat i livet, alla andra problem och trivialiteter bleknar bort när allt stämmer med musiken och dansen. Detta gäller även rena musikfilmer - från rock 'n' roll till gospel (se Amazing Grace med den fenomenala Aretha Franklin!) målet är euforin, den rena musikaliska glädjen.

Men, men, And Then We Danced är inte Billy Elliot eller Strictly Ballroom eller Flashdance eller ens Footloose, meningen är säkert att vi ska uppleva alltings hopplöshet ... och det faktum att många dansare inte lyckas eller inte ens har roligt. Det är bara ett tråkigt och slitsamt och otacksamt jobb. Kärleken till dansen förblir obesvarad, hur mycket de än tränar, för att de inte har talang, fallenhet, fysik, dedikation ... eller helt enkelt för att de ser "fel" ut för den danstyp de ägnar sig åt. Merab får hela tiden höra att han ser för feminin ut för att representera den georgiska dansen. Georgisk dans är macho. För så ser traditionen ut! Åtminstone sedan 50 år tillbaka i tiden. Innan dess var dansen mjukare och mycket mer feminin. Traditioner ändras, och det som kallas tradition behöver inte alltid vara så gammalt.

Dansare är elitidrottare på hög nivå --- det verkligen märks i den här filmen hur de satsar allt och är beredda på att förstöra sina kroppar bara för att få några få år (i bästa fall) i rampljuset.

Med tanke på det fysiska trim som dansarna är i, verkar det nästan osannolikt att alla röker som borstbindare praktiskt taget dygnet runt, ingen äter ordentligt, ingen sover ordentligt, alla häller i sig alkohol som om det vore vatten, och ingen dricker vatten som om det vore vatten.

Under en kärleksscen oroar man sig för skogsbrand, för cigaretterna kastas utan en tanke bland högar av torra löv och ingen fimpar ordentligt (eller tar med sig fimparna, som man ska, om man ska vara miljömedveten och inte orsaka bränder eller nedsmutsning).

En kul replik som fälls av Merabs danspartner och bästa vän Mary är att engelska cigaretter smakar bättre --- och genom att lägga georgiska cigaretter i ett tomt engelskt cigarettpaket kan man också få dessa att smaka bättre. Man får en instant placeboeffekt.

Det där är antagligen en metafor för den georgiska dansen  eller för alla trasiga förhållanden i filmen. Genom att lägga något i en snygg förpackning kan man ju ge illusionen att allt är hur bra som helst.

Slutet i And Then We Danced är för övrigt exakt detsamma som i Strictly Ballroom - minus elektriciteten och euforin - förbjudna steg används inför "den allsmäktiga juryn", inte för att vinna tävlingen eller platsen i danskompaniet, utan för att försvara sitt eget jag och sin egen integritet.
BG

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar