måndag 24 februari 2020

FILM: Catch-22 Det beigefärgade krigets monotoni



Regi: George Clooney, Grant Heslov och Ellen Kuras (2 avsnitt vardera.)

Titel: Catch-22 

Manus: Luke Davies och David Michôd, baserat på Joseph Hellers roman

Medverkande: Christopher Abbott, Kyle Chandler, Daniel David Stewart, Rafi Gavron, Graham Patrick Martin, Lewis Pullman, Austin Stowell, Pico Alexander, Jon Rudnitsky, Gerran Howell, Hugh Laurie, Giancarlo Giannini, George Clooney, Julie Ann Emery m.fl.

Land: USA, UK, Italien, 2019

Distribution: Paramount Pictures (Hulu)


Aktuell: På DVD och BD i februari


Många medelålders Hollywoodfigurer tycks ha drömprojekt som de vill sätta tänderna i. <em>Once Upon a Time in Hollywood</em>  var helt klart Quentin Tarantinos drömprojekt, en planerad roman som istället blev film, och det verkade vara Brad Pitts drömprojekt också - i alla fall har Pitt håvat in priser som i en dröm. Vad gör hans <em>Ocean's 11</em>  polare George Clooney under tiden? Svar: han sätter tänderna i en bok som var obligatorisk läsning i skolan: <em>Catch-22</em>. Joseph Hellers gamla klassiker.

Clooney regisserar och skådespelare och är exekutiv producent. Men detta kommer inte på bio, utan är istället gjort som en TV-serie i 6 avsnitt för att täcka hela boken. Och ingen uppföljare till serien är planerad.

En nedåtgående spiral

Hela spektaklet tar lite över 4 timmar. Det går att inta som "binge watching" om man vill, men i sådana fall blir det lite väl repetitivt. Redan ett avsnitt är repetitivt. Eftersom samma sak händer hela tiden. Serien är som ett moment-22 i sig, där allting är upprepar sig gång på gång och det inte verkar finnas någon utväg ... Men vad som först verkar vara en cirkel (bestraffningen i avsnitt ett för att "ge svar på tal" under en övning är faktiskt att gå runt, runt, runt i en cirkel) visar sig snabbt vara något mycket värre: en nedåtgående spiral. Hur många kommer att vara döda innan spiralen når botten?

En studie i beige

Det finns alltså en mening med att handlingen inte går framåt, det kanske också finns en mening med att man aldrig lär känna några karaktärer - <em>Catch-22</em> är inte ett verk att se på för sina karaktärsstudier. Naturen och flygbasen är mestadels beige-gul-brun. Uniformerna likaså, och tälten, och mössorna, och flygplanen ... och texten. Allt flyter ihop med vartannat. Förmodligen ligger en kamouflagetanke bakom. Undertexten är också beige-gul-brun. För att kamouflera bokstäverna, så att de inte kan läsas? Alla pratar mycket och snabbt hela tiden, som i en 25 minuters sitcom där alla ska få in sina repliker innan den obligatoriska reklampausen.

Vardagligt moment-22

<em>Catch-22</em>, eller <em>Moment-22</em> som romanen heter på svenska, har blivit ett uttryck som smugit sig in i vardagsspråket. Som när man försöker förklara att man behöver sina glasögon för att hitta sina glasögon, men om man har sina glasögonen, så behöver man ju inte leta efter glasögonen ...

<em>Catch-22</em> i originalversionen är att man måste vara frisk för att flyga bombplan. Men att anmäla sig som sjuk fungerar inte, eftersom det i sig är ett tecken på friskhet --- att man inser faran och vill inte flyga. Alltså måste man flyga i alla fall ...

På plats i Italien

Den mesta delen av handlingen utspelar sig i Italien, huvudpersonerna flyger sina bombplan och gör sitt för att USA och de allierade ska vinna kriget ... Men TV-serien hinner även visa upp hur vackert och turistvänligt Italien är i några snabba bilder där färgerna rött och blått ingår - som hastigast. Karaktärerna njuter av solvarma tomater med kryddor och olivolja, de åker på permissionssemester till Rom och lägger alla pengar de har (och lite till) på prostituerade , de badar i det klarblå vattnet nära förläggningen ... och de räknar dagarna, eller uppdragen, tills de får åka hem till USA igen.

Fienden lyser med sin frånvaro

En del av ironin är att man inte ser till en enda fiende (alltså inte en enda tysk) under hela romanen eller hela TV-serien.

Man ser bara en massa amerikaner som flyger och bombar Italien och försöker undvika Vatikanstaten.
"För vi gillar verkligen katoliker --- och judar" påpekar Colonel Cathcart förnumstigt.

Joseph Heller flög själv bombplan under andra världskriget --- men detta har egentligen ingenting med den fiktiva handlingen att göra.
Heller har påpekat att ha inte hade - eller träffade på - en enda dålig överordnad under andra världskriget.

Det sista "goda kriget"

Andra världskriget var det sista "goda kriget", ett krig som hade ett tydligt mål och en klar ondskefull fiende i sikte. Det fanns mål och mening med kriget. Nazismen som skulle besegras. Alla som fanns i förintelselägren skulle räddas. Ockuperade länder skulle befrias. Den fria världen skulle försvaras. Krigen som USA har varit med om sedan dess har varit mycket mer vaga ... och kan inte lika lätt marknadsföras som "goda" eller "nödvändiga" krig.  Vad Joseph Heller inspirerades av  när han skapade verket <em>Catch-22</em> var (ur hans synvinkel) samtida, moderna, meningslösa krig.

Mot McCarthyismen och Koreakriget

Två saker som Heller driver med i <em>Catch-22</em>, gång på gång, är meninglösheten med Koreakriget (som han var mot) och McCarthyismen. McCarthy jagade kommunister och förstörde på egen hand en stor del av filmindustrin och kulturindustrin i USA. Romanen kom ut 1961. Det finns flera passager som uppenbart driver direkt med McCarthy.

Det som <em>Catch-22</em> gör satir av är byråkrati --- inte militären (eller meningen med militära ingrepp). Vilket märks tydligt när man läser boken. Ytterligare bevis för detta är att <em>Catch-22</em> har inköpts som obligatorisk läsning av den amerikanska försvarsmakten, för att visa rekryter om hur farligt det är med byråkrati. (Den amerikanska försvarsmakten köper inte in verk där man driver med den eller framställer den i dålig dager - <em>Top Gun</em> föll till exempel i god jord men inte <em>En officer och gentleman</em>.)

Kafka-stil - utan Kafka

<em>Catch-22</em> är förmodligen den mest kafkaeska roman som Kafka aldrig skrev. En bekant som jobbar på ett väldigt stort, byråkratiskt ställe kallar det Kafka-rundan när hen ska gå runt med något som ingen riktigt vet var det hör hemma ... Kafka-rundan i <em>Catch-22</em> visar sig vara dödlig - en ung kille går in i fel tält (fel tält-kontor) med sitt papper och blir uppskickad i ett flygplan som "gunner" och dör direkt.

En annan kafkaesk situation: Major Major som bara är sergeant och inte major blir tilldelad ett eget kontor av misstag --- på grund av sitt ovanliga namn --- och eftersom Major Major inte vet vad en major gör, finns det aldrig några besökstider för att ta emot folk som har ärenden eller klagomål.

Clooney jagar trumpen satir

<em>Catch-22</em> är på så sätt en satir för alla tider. Det verkar som om Clooney har hittat det perfekta redskapet för att driva med Trump-eran och han har dammat av <em>Catch-22</em> för att visa att den här historien kan fungera som satir även i våra dagar.

Catch-22 är förresten - unikt nog - ett modernt klassiskt verk som innehåller ett "lyckligt slut" där ett par av huvudpersonerna flyr till Sverige.

Undras hur man ska tolka in det i ett modernt sammanhang? Vem vet, snart kanske det kommer amerikanska flyktingar som inte tål Trump och ber om att få asyl ...

Färgstarkare förr i tiden ...

Skådespelarna i serien är dock för slätstrukna och anonyma och allmänt färglösa (och alltför beige) för att man ska bry sig om deras karaktärer och hur det går för dem.

En gång i tiden filmades Catch-22  med bland andra Alan Arkin, Jon Voight och Orson Welles i några av rollerna. Och den versionen lyckades med att få fram all monotoni och repetition och uttråkning på bara två timmar.

Allt var kanske inte var bättre förr. Men förr i tiden kunde man göra förr i tiden mer koncentrerat - och mer färgstarkt.

BG

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar