torsdag 22 mars 2018

FILM: The Salesman - Arthur Millers pjäs central i Oscarsvinnare från Teheran

Taraneh Alidoosti (Rana) och Shahab Hosseini (Emad) i The Salesman.


Regi: Asghar Farhadi
Originaltitel: Forushande
Medverkande: Shahab Hosseini, Taraneh Alidoosti, Babak Karimi, Mina Sadati m.fl.
Manus: Asghar Farhadi
Land: Iran, 2016
Svensk distribution: Universal  och Scanbox

Handling: Emad och Rana tvingas lämna sin bostad då ett renoveringsarbete i en närliggande byggnad äventyrar deras säkerhet. De flyttar in i en tillfällig lägenhet i Teherans centrala delar. En incident knuten till lägenhetens förra ägare kommer dramatiskt att förändra det unga parets liv.

The Salesman kammade hem 2017 års Oscar för bästa icke engelskspråkiga film.

The Salesman handlar om hämnd - eller inte. Filmen har ett humanistiskt budskap, man kan alltid välja. Hämnd  gör inte saken bättre. 

Asghar Farhadi har fått till ett bra manus och fina bilder där skadade byggnader i staden Teheran symboliserar hur lätt relationer också smulas sönder och rasar sönder. Det börjar med små sprickor. Sedan faller hela fasaden.

Det är otroligt snyggt gjort där handlingen i filmen i stora drag speglar dramat Death of a Salesman av Arthur Miller --- det drama där Emad och Rana också medverkar i. De är gifta både i verkligheten och på scenen. Han är lärare på dagen, skådespelare på kvällen. Och kämpar mot censuren. Om han inte haft ett möte med censuren skulle Rana aldrig ha varit ensam hemma och blivit överfallen.

Jag minns en briljant uppsättning av Göran Stagnerts av Death of a Salesman i Helsingborg - så bra! 

Det är fascinerande att tänka på att folk på olika ställen i USA eller i Helsingborg eller i Teheran kan se samma pjäs under olika tider och tänka på mer eller mindre samma saker.

Det finns också en "salesman" som dör i den här filmen --- alltså förutom Willy Lohman karaktären som Emad spelar i pjäsen.

Det är lätt att få filmen att låta som svår och filosofisk, men det är den inte - den är ruggigt spännande en riktig thriller på många sätt, och efteråt har man inte en tanke på att man sett en finkulturell icke-engelskspråkig film. I vanliga fall kan man vara så upptagen med att läsa texten, men här känns det som om man just sett en film på engelska, man har inte ansträngt sig alls (till skillnad från när man såg den långa filmen  The Square med den obegripliga danskan) --- kanske för att man känner igen replikerna från Death of sa Salesman. kanske för att A inte klämmer in för mycket dialog, mycket av det som händer förstår man genom skådespelarnas ansikten.

Filmen kammade också hem två fina guldpalmer - bästa manus och bästa skådepslare 2017. The Square fick guldpalmen för bästa film. Egentligen har The Salesman och The Square samma tema  - "saving face". Två vanliga, hederliga, arbetsamma, rätt trevliga män utsätts för brott direkt eller indirekt och ger sig ut p hämnarstrået och kommer i kontakt med sin mörka sida. Skillnad? Förutom att huvudpersonen i The Square bara vill hämnas sina stulna manchettknappar (som han senare hittar därhemma) och att huvudpersonen i The Salesman vill hämnas sin fru som blivit misshandlad och våldtagen? Skillnaden är att The Salesman är kortare, intensivare, angelägnare och berör mer. Och är lite mindre fyrkantig.


Se även: ”Nader och Simin – en separation av Asghar Farhadi - även den en oscarsvinnare för bästa icke-engelskspråkiga film.

Fotnot om filmen: Paret Emad och Rana har en Ingmar Bergman poster hemma hos sig, på väggen. Skammen. 
Inte så subtilt kanske - men effektivt. Och få utländska regissörer har vunnit Oscars mer än en gång. Bergman och Farhadi tillhör en liten, exklusiv klubb!

Om pjäsen: Arthur Miller vann en gång Pulitzerpriset för pjäsen En handelsresandes död, som uruppfördes i New York 1949. Ett relationsdrama som samtidigt utvecklas till en svidande uppgörelse med den amerikanska drömmen om, ja närmast kravet på, lycka i både familjelivet och karriären. Karaktäristiskt för dramat – numera en teaterklassiker – är hur ingående det skildrar när och hur familjemedlemmarnas drömmar slocknar och förvrids till livsleda och besvikelse. Orealistiska förväntningar tycks grumla en aldrig så ljus framtid. Synen på den du älskar kan i ett slag förvandlas så radikalt att försoning känns orimligt. Det enda vi kan vara säkra på är att ingenting någonsin blir exakt som vi tänkt oss.

BG

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar