lördag 26 juli 2014

Allt och lite till

Klasstema, konst, Columbia, dokumentärfilm, en amerikansk dröm och lite till

Strandgräs och symbolerStrandgräs och symbolerSarah Dessen
Allt och lite till
Översättning: Johanna Lindbäck
Raben & Sjögren
“Jag hade alltid älskat allt med skolan; från att låna maxantalet böcker på bibblan till att organisera mina anteckningsböcker och använda pennor i olika färger för olika ämnen. Till och med när jag bara var tio tog jag detta med skoluppgifter på största allvar, och det var därför det kändes fel att skriva dit bara min styvpappa på släktträdet bredvid mamma. Han hade adopterat mig när jag var tre, men ändå.”
Emaline är bokens berättare, en amerikansk tonårstjej som bor i Colby med sin arbetarklassfamilj.
Emaline får kontakt med sin biologiska far, som tillhör en helt annan klass, hon får svar på alla sina frågor via brev och hon gör sin skoluppgift till perfektion. Hon får högsta betyg på den och lägger den i sitt arkiv.
“Ja, jag var en unge som hade ett arkiv, redan då. En gång kontorsmaterialsnörd, alltid kontorsmaterialsnörd.”

Drömmen om Columbia

Tiden går och Emaline, hennes pappa uppmuntrar henne att drömma stort att söka till skolor som hennes studievägledare inte ens tänkte på att rekommendera: Darthmouth, Cornell, Columbia … Emaline kommer in på Columbia. Förstahandsvalet, ett Ivy League universitet! Tänk, att hon, en unge från en amerikansk byhåla, har kommit in på ett Ivy League universitet! Det är stort! Pappa har ju lovat att betala. Han är en sån kille som lovar månen och lite till. Emalines lysande framtid är klappad och klar. Men plötsligt kommer det ett opersonligt, kort mail från pappan om att han inte tänker bidra med några pengar alls. Och sedan blir det bara tyst.

En amerikansk sommarmiljö

Sarah Dessen har absolut gehör för amerikanska ungdomar och deras tillvaro. Visst, det finns stora skillnader mellan USA och Sverige. I Sverige finns inga Ivy League universitet och ungarna har inte så många läxor och ungdomsböcker i Sverige har inte tjejer som Emaline som huvudperson. Hon skulle bara vara en plugghäst, en tönt, en birollsfigur. Men i Sarah Dessens bok Allt och lite till får hon vara huvudperson och Sarah Dessen kör med multipla intriger (också ovanligt i svenska ungdomsböcker) och man känner sig hemma direkt i den amerikanska sommarmiljön i tätorten Colby. Varför? Kanske för att Dessen är bra på att dra in läsaren, kanske för att detta är en miljö som man känner igen från otaliga amerikanska filmer. Man skulle kunna kalla genren för “sommaren då allting hände”. En coming-of -age historia där huvudpersonen står inför flera svåra val.
Valet av utbildning. Valet av framtid. Valet av vilka vuxna man ska lita på. Valet mellan vänskap och pojkvänner, valet mellan pojkvän och utbildning, valet mellan två helt olika pojkvänner …

Vem i hela världen kan man lita på?

Emalines mamma försöker gång på gång varna sin dotter för att inte lita för mycket på pappans löften, men Emaline måste utstå hans svek själv för att lära sig, den hårda vägen.
Emalines mamma har också fått lära sig den hårda vägen hur det går när man litar på fel person. Hon fick Emaline när hon var arton, lika gammal som Emaline är nu, och hennes lysande framtid försvann. Det är lätt att förstå både Emalines mamma och mormor och att de oroar sig för att dåliga val är något som kan gå i arv -- och det är uppfriskande att det finns sympatiska vuxna med i berättelsen, som vill huvudpersonens bästa, och det är också ovanligt i ungdomsboksgenren.

Motsatspar och klasstema

Det finns också många intressanta motsatspar i romanen Allt och lite till. Naturen kontra civilisationen. Bondesamhället kontra industrialiseringen. Landet kontra staden.
De bofasta kontra turisterna. Och som kronan på verket: klasstemat.
Emaline och hennes familj är alla arbetarklass, bofasta på landet där bondesamhället trängs undan av industrialiseringen och nu lever de på turism och på att försöka verka pittoreska. De som kommer dit och hyr lyxvillorna är överklass och stadsbor --- ofta från New York. Och de kör gärna 51 kilometer till Colbys närmsta stad, för att få tag på en sushi, bara för att lokala räkburgare inte är fint nog (eller hälsosamt nog) åt dem.
Emalines biologiske far är en av snobbarna --- men det hindrar inte att Emaline och hennes halvbror får fin kontakt. Han vill ha roligt, och inte bara göra intellektuellt stimulerande korsord och studieförberedande uppgifter på sitt sommarlov. Han vill till och med äta mat med socker i.
Det går sämre när Emaline börjar dejta en rik New York kille --- han vill ha rött vin och oliver, hon vill ha öl och ostbågar. Han vill ha sushi, hon vill ha räkburgare. Han väljer all deras mat och alla deras aktiviteter och Emaline säger aldrig emot. Hon har ju tur att han är intresserad av henne, eller? Han ser en pittoresk picknickplats, en veranda på stranden som han “upptäckt”, hon sitter bara och tänker på att detta är allt som är kvar efter att ett helt hus blåst bort --- och ägare med hund dog på köpet. Han ser saker som är “gulliga” och pittoreska. Emaline ser hårt slit för att överleva. Om man överlever över huvud taget.

Alla analyserar Clyde Conway

Emaline må vara arbetarklass och en bofast lantis --- hon har ändå kommit in på Columbia. Vilket hon påminner sig när ett par snobbiga dokumentärfilmare från New York talar nedsättande till henne.
Ändå blir Emaline involverad både med dokumentärfilmaren Ivy och med assistenten Theo, för de vill komma i kontakt med konstnären Clyde Conway, som bor i den pittoreska byhålan (eller tätorten) och Emaline känner Clyde och Clyde pratar helst med folk han känner. Han litar inte på vare sig stadsbor eller överklass och det finns ett par riktigt roliga scener när överklass/välutbildade/stadsbor kör över lantisen Clyde, som är son till en bonde, och ska förklara vad hans målningar egentligen betyder, eftersom han inte fattar det själv. Han har ju bara målat dem.

“Var han rädd för mjölkbackar?”

En av de roligaste scenerna i boken är när en New York bo, Theo, köper en mjölkback som det står Craint Farms på. För den store Clyde Conway har ju målat av en sådan mjölkback. Något som i New Yorks konstvärld har tolkats som en metafor. Att det skulle vara franska för “rädd”.
Mjölkbacken är en franskspråkig metafor för att jordbrukssamhället fruktade det industriella. New York bon Theo kan inte tro att Craint är en riktig familj som hade riktiga mjölkbackar, men Clyde jobbar med det som finns nära honom och han pratar inte franska. För Clyde var det ju bara mjölkbackar, en del av den värld han var uppväxt med.
Liksom
Theo kommer med långa förklaringar och kör över Clyde på det stora vernissaget och pratar om “Verbus intriculatus”, klunkar i sig rött vin och förklarar att:
“Det är en växt som finns i det här området. En sorts vete, och den används inte som gröda utan för att skydda jorden när den är utsugen och undernärd. Den helar liksom jorden. …. Så man kan väl säga att det är en växt som tar det nästan döda och ger det liv igen …. Att växten är avporträtterad in i minsta detalj. … det visar både på uppgivenhet och hopp.”
“Intressant,” hörde jag någon mumla bakom mig.
“Uppgivenhet och hopp,” instämde någon annan. Jag skulle aldrig ha fattat det”.
“Du tolkar in rätt mycket i en vanlig växt“, sa Clyde till Theo.
“Du gillar ju att väva in symbolism i dina verk. Det gäller bara att knäcka koden.”
Clyde spärrade upp ögonen lite ….
“Uh-ooh,” tänkte jag.”

Ett gräs är ett gräs

Men Theo blir inte uppläxad direkt. Clyde frågar istället Emalines bäste vän Morris om växten. Ännu en arbetargrabb som växt upp i Colby. Och som inte pratar franska.
Clyde gick närmre tavlan. “Vad är det här?”
Jag såg hur Ivy tittade på Theo som tog en klunk vin.
“Strandgräs,” svarade Morris.
“Och var hittar man sånt?”
Morris såg på Clyde som om han blivit galen.
“Överallt. Det vet du väl? Du klagar alltid på att det är så mycket utanför ditt sovrumsfönster att man inte ser ner till havet.”
Jag var rätt säker på att Ivy fnös, och Clyde log. “Exakt.”
“Kan jag gå nu?” undrade Morris. “Det är en sak jag måste göra.”
“Jag med”, sa jag. “Ursäkta oss.”
Ibland är strandgräs bara strandgräs. Och en mjölkback är en mjölkback. Det som finns i tavlan finns i tavlan bara för att det finns där. Och är en del av en miljö som är självklar för bönder och arbetare.
Morris får jobb som konstnärens assistent - Emaline får jobb som Ivys assistent - och Theo får förmodligen trösta sig med den röda vinflaskan.

Mycket pengar - ingen konst

Clyde Conway fick nog både av New York och av konstvärlden när han fick en och en halv miljon dollar för en tavla, bestående av canvas, lim och snäckskal, samtidigt som hans pappa bonden tjänade 30.000 dollar under hela sitt bästa år någonsin. Clyde må ha blivit rik, men han är fortfarande en lantis i själ och hjärta. Precis som Emaline. Det är inte heller någon tvekan på vems sida Sarah Dessen står.
Allt och lite till är en engagerande uppväxtroman av Sarah Dessen och hon lyckas väva ihop alla trådar om utbildning, vänskap, kärlek och framtidsdrömmar.


Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar