tisdag 19 september 2017

Glömskan - Sveriges svar på BonTemps i barnboksdebut

Johanna Olsson
Glömskan
ISBN: 9789150222340
Förlag: Berghs

Det lilla samhället Glömskan är som Norrlands svar på Bon Temps i den gamla amerikanska HBO-serien True Blood. Visst ser Glömskan ut som en normal liten by i Norrlands inland, men här finns gott om övernaturliga varelser som lever mitt bland människorna (eller i skogen, i utkanten av människornas synfält) - skillnaden är bara att i Glömskan har de inte "kommit ut". Och det finns de övernaturliga varelser som gör vad som helst för att behålla sin "cover" intakt.

Ett rikt inhemskt arv av folktro

Det finns idag gott om författare som använder det rika svenska arvet av sägner, folksagor och gammal folktro, istället för att hålla sig till den amerikanska standarden med varulvar och vampyrer och några zombies. Trenden med närodlat och "härodlat" har spritt sig från frukt och grönsaker till fantasy - och detta är positivt på många sätt. Svensk folklore har mycket som är intressant, unikt och lockande, som havsfolket, skogsrået och näcken.

De flesta böcker som använder den gamla folktron hamnar inom skräck- eller fantasygenren, eller så är det paranormala romanser. Men Glömskan är en ofta en sorglig och vemodig historia om vad det innebär att vara människa - alltså varken skräck, fantasy eller romance - och för huvudpersonen Hedda är detta med att vara människa ingen dans på rosor. Ändå är hennes situation långt ifrån unik - att vara människa är jobbigt, egentligen behöver man övernaturliga superkrafter bara för att orka med.

En flykt med glömska och förnekelse

Heddas familj flyr till mormor och den lilla byn med det symboliskt laddade namnet Glömskan för att komma ifrån mammas otäcke pojkvän Thomas - ännu en misshandel har gått för långt. Hedda hoppas att det nu är slut på riktigt. (Heddas mamma befinner sig snarast i den inre byn Förnekelsen.) Men det verkar som att de kommit ur askan i elden, för i Glömskan försvinner Heddas specielle lillebror, han som har så livlig fantasi och som alltid ser saker som ingen annan ser ... Hedda är förtvivlad, mest för att det sista hon gjorde när hon såg sin lillebror Teo var att gräla på honom för att han pratade om en snäll häst som kunde prata ...

Om man kan sin folklore så tänker man direkt på näcken och klassikern Bäckahästens pärlor av den skotska författaren Mollie Hunter - och man vet genast att Hedda har fått en tuff motståndare i kampen om Teo!

Inte blir saker lättare av att hon förälskat sig i en hemlös kille som heter Simon och som inte verkar ha några föräldrar som bryr sig om honom och att Thomas plötsligt dyker upp för att fira midsommar, precis när alla övernaturliga varelser är som mest på bettet.

Skulle kunna ha blivit en serie ...

Glömskan har en mycket långsam början, man skulle ha kunnat kapa ett par kapitel i början, det viktigaste är ju att de ska till byn Glömskan, att Teo får en ny och farlig vän och att Hedda får en ny och farlig fiollärare ... men man får verkligen vänta på att det ska börja hända saker och att man ska komma in på det övernaturliga (kort sagt: allt det där som utlovas på baksidan av boken).

Det här skulle ha kunnat bli en serie, byn Glömskan verkar ha många hemligheter och intressanta personligheter, men boken verkar ta slut på riktigt.

Hedda och hennes familj åker tillbaka till Stockholm igen och det är en stor besvikelse, att de tydligen bara ska åka tillbaka till status quo igen. Mer eller mindre.

Men Hedda verkar ha lärt sig en del av sin vistelse i Glömskan - även om det bara är att i fortsättningen ta Teo på allvar och inte bara tro att han fantiserar.

Status quo återställs - igen

Det är för övrigt en hel del verk som har den strukturen att efter en utflykt till naturen ska man tillbaka till staden och civilisationen igen. (Eller "bort och hem igen" - så skulle man kunna förkorta det hobbit-liknande receptet).

Händelserna på den förtrollande magiska ön i The Tempest var bara en parentes, det viktiga var att komma därifrån och tillbaka till det normala igen. Den magiska skogen i As You Like It var bara en utflykt - karaktärerna har det som en paus innan de återgår till det normala.

Hela poängen med Odysséen var att huvudpersonen skulle hem igen, efter att ha varit borta och utsatt för allehanda trollkonster och fantasyvarelser. Tillbaks till det normala igen, och till den gamla sängen som inte går att rubba en millimeter.

Glömskan var bara en paus

Livet på landet i byn Glömskan är bara en paus innan det är dags att återgå till det normala igen. Varför? Varför kunde inte Hedda ha kunnat få eftersträva något nytt, ett annat sätt att leva? Även sagofigurerna i denna historia verkar längta efter det normala och efter att bli normala. Varför? Varför är det eftersträvansvärt? Att ge upp det fantastiska och unika? Att försöka bli som "alla andra"?

Ju mer man läser och ju mer man tänker, desto mer blir man övertygad om att det normala egentligen är överskattat!

Men "bort och ännu längre bort och aldrig hem igen" är en väldigt ovanlig struktur - både i klassiskt drama och i modern fantasy.

Belinda Graham


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar