Kris Hitchen och Katie Proctor i Sorry We Missed You.
Manus: Paul Laverty
Medverkande: Kris Hitchen, Debbie Honeywood, Rhys Stone, Katie Proctor, Ross Brewster,
Charlie Richmond, Julian Ions, Sheila Dunkerley, Maxie Peters, Christopher John, Heather Wood,
Alberto Dumba m.fl.
Medverkande: Kris Hitchen, Debbie Honeywood, Rhys Stone, Katie Proctor, Ross Brewster,
Charlie Richmond, Julian Ions, Sheila Dunkerley, Maxie Peters, Christopher John, Heather Wood,
Alberto Dumba m.fl.
Land: Storbritannien, Frankrike, Belgien, 2019
Distribution: Scanbox Entertainment
Sorry We Missed You är en modern Ladri di biciclette som utspelar sig i Newcastle istället för i Rom, och där cykeln har ersatts av en vit skåpbil ... Men insatsen, och priset som den fattiga familjen i sönderfall får betala, är precis detsamma.
Lurendrejeri, maskerat som "möjligheter", har alltid sett likadant ut ...
Carry Grant tog jobb som chaufför i en klassisk svartvit komedi från 1936, The Amazing Quest of Ernest Bliss (The Amazing Adventure) som fick den koncisa svenska titeln En gentleman i London.
I filmen slår multimiljonären Ernest Bliss vad om att han kan klara av vanligt kneg och inte använda sig av några av sina många miljoner för egen del under ett helt år. Det visar sig att vanligt kneg som chaufför innebär att man ska "köpa" uniformen som redan är begagnad efter den förra chauffören och sedan får varje chaufför sparken innan de tjänat in uniformen ... som sedan går till nästa chaufför. Ernest Bliss blir förbannad på lurendrejeriet köper helt sonika upp hela företaget och ger det till en fattig och trevlig chaufförskollega --- och avskedar den otrevlige bossen. Han vinner dessutom vadet, för han har ju inte använt pengar för egen del (att köpa och ge bort ett företag gills inte).
Vit skåpbil kräver många lakan
Huvudpersonen Ricky i Sorry We Missed You skulle behöva en deus-ex-machina miljonär som köper upp hela företaget och ger det till honom i present. För han går på precis samma ploj som i de gamla filmerna från 1930- och 40-talen. Att hyra eller köpa egen utrustning, vare sig det gäller chaufförsuniform eller cykel, (i detta fall en dyr vit skåpbil) för att göra ett jobb som han aldrig kommer att tjäna in alla utgifterna på ... För Ricky blir bara skyldig mer och mer pengar och råkar på fler och fler avgifter och utgifter ... och spiken i kistan är när han blir rånad och måste betala två pass (500 pund) och den trasiga scannern som rånarna stampat på (1000 pund) och dessutom hitta en ersättningschaufför, annars blir han skyldig ytterligare 100 pund i böter ... Detta är vad den medkännande chefen ringer och säger när Ricky befinner sig på sjukhus med knäckta revben.
Över 80 och fortfarande arg!
Regissören Ken Loach är nu över 80 och fortfarande med alla mått en "angry young man". Precis som när han debuterade som regissör på 1960-talet. Han är fortfarande arg på all världens orättvisor. Och han gör fortfarande bättre och mer relevant film än sina betydligt yngre kollegor.
Regissören Ken Loach, manusförfattaren Paul Laverty och producenten Rebecca O'Brien har skapat många mästerverk tillsammans, nu senast I, Daniel Blake som vann guldpalmen i Cannes 2016.
Sorry We Missed You har likande drag som I, Daniel Blake. Miljöerna i Newcastle, insamlandet av verkliga vittnesmål som filmerna bygger på, ilskan mot ett obarmhärtigt system och arbetarklassens hårda lott i livet ... Fast i Sorry We Missed You påpekar tonårssonen Seb med glasklar skärpa att utbildade personer med medelklassjobb inte har det bättre. Som hans kompis Harpoons brorsa. 5 år på universitet 57 000 pund i studieskulder, tröstlöst och tråkigt jobb på ett call centre. Var finns alla "möjligheter" som reklamen utlovar, bara man sköter sig, utbildar sig och jobbar hårt?
En frisk fläkt av naturens under och Kes
Finaste scenerna har Ricky tillsammans med dottern Liza Jane, när de under en kort paus ser ut över ett vackert soldränkt landskap som påminner om naturen i filmen Kes (Kes - Falken) --- som Loach regisserade redan 1969 (och det är fortfarande hans bästa och vackraste film).
Tonårssonens revolt med färgfyllda sprejburkar ger ekon av Loachs Family Life (1971 --- fast den här gången attackeras familjeporträtten istället för trädgårdstomtarna med sprejfärgen.
Det övergripande temat i Sorry We Missed You går tillbaka till italiensk neorealism och Vittorio De Sicas Ladri di biciclette (1948).
Dagens neorealism - svart på vitt
Huvudpersonen måste investera i en cykel respektive en skåpbil för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. Frun offrar sina hemgift (sina fina lakan) respektive sin egen bil (som hon behöver för att utföra sitt eget jobb) för mannens skull. Cykeln blir stulen respektive bilen blir rånad på värdefulla mobiltelefoner och pass. Det är oklart om huvudpersonen någonsin kan jobba in de pengar som investerats för att få det där jobbet ... Går det att bli skuldfri? Vad blir slutet? Det är inte något som någon av filmerna avslöjar. Fade to black ...
Den huvudsakliga relationen som båda filmerna utforskar är den mellan far och son. Den som får betala priset i båda filmerna är frun --- som inte förväntas klaga över sin hårda lott i livet.
Abbies liv och drömmar är mindre viktiga
I Sorry We Missed You är frun Abbie och dottern Liza Jane mestadels någon slags buffert mellan de manliga huvudrollsinnehavarna. Egentligen skulle det ha blivit en (ännu) bättre och mer intressant film om Abbie hade fått spela huvudrollen.
Den som får bära det tyngsta lasset är Abbie, som är sjukvårdare som gör hembesök till folk som behöver henne. Ricky säljer (helt själviskt och mot hennes protester) hennes bil som hon behöver för att köra hem till folk och ta hand om dem, helt enkelt för att han behöver en bil, och hans behov och hans drömmar är viktigare ......
The only way is down
Man vill bara ropa, nej, gör det inte, hon försörjer er ju redan, hon kommer inte att klara sitt jobb, du kommer inte att klara ditt jobb och allt kommer att gå åt helvete ... vilket det gör. Såklart. Filmen är ödesmättad som en grekisk tragedi. The only way is down.
Om huvudpersonerna hade kollat på gamla svartvita filmer och varit fans av italiensk neorealism eller Cary Grant kanske de inte hade gått på reklamen om denna "brave new world" och fantastiska möjligheter, tack vare en "liten" investering. Flosklerna är likadana, vare sig det är 1940-tal eller 2010-tal.
BG
Sorry We Missed You är en modern Ladri di biciclette som utspelar sig i Newcastle istället för i Rom, och där cykeln har ersatts av en vit skåpbil ... Men insatsen, och priset som den fattiga familjen i sönderfall får betala, är precis detsamma.
Lurendrejeri, maskerat som "möjligheter", har alltid sett likadant ut ...
Carry Grant tog jobb som chaufför i en klassisk svartvit komedi från 1936, The Amazing Quest of Ernest Bliss (The Amazing Adventure) som fick den koncisa svenska titeln En gentleman i London.
I filmen slår multimiljonären Ernest Bliss vad om att han kan klara av vanligt kneg och inte använda sig av några av sina många miljoner för egen del under ett helt år. Det visar sig att vanligt kneg som chaufför innebär att man ska "köpa" uniformen som redan är begagnad efter den förra chauffören och sedan får varje chaufför sparken innan de tjänat in uniformen ... som sedan går till nästa chaufför. Ernest Bliss blir förbannad på lurendrejeriet köper helt sonika upp hela företaget och ger det till en fattig och trevlig chaufförskollega --- och avskedar den otrevlige bossen. Han vinner dessutom vadet, för han har ju inte använt pengar för egen del (att köpa och ge bort ett företag gills inte).
Vit skåpbil kräver många lakan
Huvudpersonen Ricky i Sorry We Missed You skulle behöva en deus-ex-machina miljonär som köper upp hela företaget och ger det till honom i present. För han går på precis samma ploj som i de gamla filmerna från 1930- och 40-talen. Att hyra eller köpa egen utrustning, vare sig det gäller chaufförsuniform eller cykel, (i detta fall en dyr vit skåpbil) för att göra ett jobb som han aldrig kommer att tjäna in alla utgifterna på ... För Ricky blir bara skyldig mer och mer pengar och råkar på fler och fler avgifter och utgifter ... och spiken i kistan är när han blir rånad och måste betala två pass (500 pund) och den trasiga scannern som rånarna stampat på (1000 pund) och dessutom hitta en ersättningschaufför, annars blir han skyldig ytterligare 100 pund i böter ... Detta är vad den medkännande chefen ringer och säger när Ricky befinner sig på sjukhus med knäckta revben.
Över 80 och fortfarande arg!
Regissören Ken Loach är nu över 80 och fortfarande med alla mått en "angry young man". Precis som när han debuterade som regissör på 1960-talet. Han är fortfarande arg på all världens orättvisor. Och han gör fortfarande bättre och mer relevant film än sina betydligt yngre kollegor.
Regissören Ken Loach, manusförfattaren Paul Laverty och producenten Rebecca O'Brien har skapat många mästerverk tillsammans, nu senast I, Daniel Blake som vann guldpalmen i Cannes 2016.
Sorry We Missed You har likande drag som I, Daniel Blake. Miljöerna i Newcastle, insamlandet av verkliga vittnesmål som filmerna bygger på, ilskan mot ett obarmhärtigt system och arbetarklassens hårda lott i livet ... Fast i Sorry We Missed You påpekar tonårssonen Seb med glasklar skärpa att utbildade personer med medelklassjobb inte har det bättre. Som hans kompis Harpoons brorsa. 5 år på universitet 57 000 pund i studieskulder, tröstlöst och tråkigt jobb på ett call centre. Var finns alla "möjligheter" som reklamen utlovar, bara man sköter sig, utbildar sig och jobbar hårt?
En frisk fläkt av naturens under och Kes
Finaste scenerna har Ricky tillsammans med dottern Liza Jane, när de under en kort paus ser ut över ett vackert soldränkt landskap som påminner om naturen i filmen Kes (Kes - Falken) --- som Loach regisserade redan 1969 (och det är fortfarande hans bästa och vackraste film).
Tonårssonens revolt med färgfyllda sprejburkar ger ekon av Loachs Family Life (1971 --- fast den här gången attackeras familjeporträtten istället för trädgårdstomtarna med sprejfärgen.
Dagens neorealism - svart på vitt
Huvudpersonen måste investera i en cykel respektive en skåpbil för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. Frun offrar sina hemgift (sina fina lakan) respektive sin egen bil (som hon behöver för att utföra sitt eget jobb) för mannens skull. Cykeln blir stulen respektive bilen blir rånad på värdefulla mobiltelefoner och pass. Det är oklart om huvudpersonen någonsin kan jobba in de pengar som investerats för att få det där jobbet ... Går det att bli skuldfri? Vad blir slutet? Det är inte något som någon av filmerna avslöjar. Fade to black ...
Den huvudsakliga relationen som båda filmerna utforskar är den mellan far och son. Den som får betala priset i båda filmerna är frun --- som inte förväntas klaga över sin hårda lott i livet.
Abbies liv och drömmar är mindre viktiga
I Sorry We Missed You är frun Abbie och dottern Liza Jane mestadels någon slags buffert mellan de manliga huvudrollsinnehavarna. Egentligen skulle det ha blivit en (ännu) bättre och mer intressant film om Abbie hade fått spela huvudrollen.
Den som får bära det tyngsta lasset är Abbie, som är sjukvårdare som gör hembesök till folk som behöver henne. Ricky säljer (helt själviskt och mot hennes protester) hennes bil som hon behöver för att köra hem till folk och ta hand om dem, helt enkelt för att han behöver en bil, och hans behov och hans drömmar är viktigare ......
The only way is down
Man vill bara ropa, nej, gör det inte, hon försörjer er ju redan, hon kommer inte att klara sitt jobb, du kommer inte att klara ditt jobb och allt kommer att gå åt helvete ... vilket det gör. Såklart. Filmen är ödesmättad som en grekisk tragedi. The only way is down.
Om huvudpersonerna hade kollat på gamla svartvita filmer och varit fans av italiensk neorealism eller Cary Grant kanske de inte hade gått på reklamen om denna "brave new world" och fantastiska möjligheter, tack vare en "liten" investering. Flosklerna är likadana, vare sig det är 1940-tal eller 2010-tal.
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.