Regi: Nicolas Pariser
Titel: Alice et le MaireManus: Nicolas Pariser
Medverkande: Anaïs Demoustier, Fabrice Luchini
Längd: 103 minutes
Land: Frankrike, 2019
Distribution: Njutafilms
Alice och borgmästaren är en film som försöker göra underhållning av samtidens politiska depressioner.
Alice Heimann (Anaïs Demoustier) har studerat humaniora och undervisat en del, bland annat i filosofi. Nu kommer hon hem till Lyon, efter att ha varit i Oxford. Bara för att upptäcka att hon fått en hitte-på-tjänst med mycket flummig arbetsbeskrivning ... Allt som inte fungerar landar på hennes bord, och dessutom förväntas hon pigga upp borgmästaren Paul Théraneau (Fabrice Luchini) som är deprimerad och tappat tron på meningen med livet ... eller i alla fall tappat tron på meningen med politiken och meningen med att vara borgmästare.
Det är ett intressant upplägg, med två skickliga skådespelare Anaïs Demoustier och Fabrice Luchini i huvudrollerna ... Men själva boken lever inte upp till det lovande förordet.
Vänskap uppstår och det är en intellektuell vänskap, som grundar sig i konversation, läsande, lyssnande, respekt för den andre ... och det övergår aldrig i romance eller förälskelse, inte ens när Alice får ta emot borgmästarens samtal på natten, när han tvivlar på politiken och sina val ... och filmen lätt hade kunnat växla in på kärleksaffärspåret.
Tack vare Alice siktar borgmästaren vidare och satsar på presidentposten. Men på grund av någon teknikalitet väljer partiet en kvinna som inte vill bli president istället, någon som bara vill ligga lågt och ena partiet ... Och ingen får någon höra det tal som Alice och borgmästaren har skrivit (och där de av någon anledning ägnar sig åt att skälla ut skolorna och lärarna, som om de inte har en tillräckligt hård lott livet redan ....)
Filmen är går ofta i beige-vita toner, vilket gör att den vita texten smälter ihop med alla skrivbord och dokument och annat ljust, och människorna är förvirrande lika i skräddarsydda blåa dräkter och kostymer.
Det blir mycket snack och lite verkstad. Det sammanfattar hela filmen. Ingenting blir gjort och man får inte veta hur det går för Lyons historiska firande, för bokbindare är nedläggningshotad, för borgmästarns personal (han är ju plötsligt varken borgmästare eller presidentkandidat) ... eller hur det går för borgmästaren själv. Ville han bli president eller inte? Eller trodde han att han ville det för att andra ville att han skulle vilja det?
Filmen radar upp intellektuella teman och samtalsämnen --- och tar aldrig tag i dem.
Och Alice ... en påklistrad epilog avslöjar att hon plötsligt blivit lycklig för att hon har familj. det klyschigaste och mest ofilosofiska slut man kan ge en kvinnlig karaktär. Suck.
Och hur har hon fått fast anställning och möjlighet till ledighet när alla unga som Alice hoppar mellan projektanställningar hela tiden? Mysteriet tätnar ...
Lucini är en driven och duktig skådespelare, men inte ens han kan ingjuta något intresse för seg politik i beiga miljöer. Ingen i filmen verkar veta vad de håller på med. Alice frågar gång på gång ... och vad betyder det? och det är en osäkerhet som smittar av sig på betraktaren. Man har ingen aning om vad som är på gång eller vad som står på spel, och när det är så, då kan det kvitta vad som händer.
Men en sak har filmen gemensamt med The West Wing --- man pratar fort fort fort ... fast på franska istället för på amerikanska.
Lycka till med att hinna med att läsa texten. Och om du kan franska ... glöm det, de pratar inte franska i den här filmen utan politiska och det är ett helt obegripligt språk ...
Filmen är filmad på plats i Lyon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.