BOK: Jag överlevde tornadon i Joplin 2011 - Stark sann historia om fruktansvärt väderfenomen

Titel: Jag överlevde tornadon i Joplin 2011

Författare: Lauren Tarshis

Utgiven: September 2026
Översättning: Emeli André

Sidantal: 110

 ISBN: 978-91-8053-789-6

Stormjägaren Norman Gage ger elvaårige Dexter ett erbjudande han inte kan motstå: att få följa med och se en tornado på riktigt. 

Joplin är en trygg och vänlig plats. Dexters liv är egentligen ganska bra, men han är ensam. Hans bäste vän har skaffat nya vänner sedan han började med någon sport, och Dexter saknar sin storebror som numera är en SEAL. Dexter kan i alla fall få sin forne bäste väns uppmärksamhet (och hans lagkompisars uppmärksamhet) genom att berätta om storebroderns umbäranden och hjältemodiga bravader. Det är till och med spännande att höra om hur en SEAL bäddar sin säng på morgonen ...

Norman Gage är en gammal vän till Dexters pappa, därför får Dexter gärna följa med  på en spännande utflykt. De ska ju bara spana på tornados på avstånd. Det är inget farligt ... Men. Även en erfaren stormjägare har fel ibland, en gigantisk tornado lurar osynlig, gömd bakom en vägg av regn och moln, en så kallad dödsvägg ... och snart flyr Norman och Dexter för sina liv. De måste också varna människorna i Joplin ... Kommer det att finnas någon stad kvar efter tornadons framfart?

Jag överlevde tornadon i Joplin är en stark skildrig av hur snabbt vardagen och verkligheten kan förändras. De flesta av familjerna i Joplin har bott där i generationer, och snart är hela deras liv, deras arv, deras hem, deras affärer, deras gator ... ett minne blott.

Naturen har ofantliga krafter.

När äventyret är slut skriver Lauren Tarshis vidare om sin forskning, om verkligheten bakom boken, vilka verkliga karaktärer som inspirerat de fiktiva kariaärerana (verklighetens Norman Gage dog när han jagade tornados) ... och även varför hon alltid skriver om katastrofer. En ung läsare skrev och frågade varför hon alltid skrev om deprimerande saker. Lauren Tarshis tänkte efter och höll inte med. Hon tänker inte i första hand på katastrofen som drabbade Joplin utan på kämpaandan efteråt - hur alla hjälptes åt och byggde upp Joplin igen. Lauren Tarshis böcker handlar i första hand inte om katastrofer utan om mod, om hjälpsamhet, om solidaritet, om människors förmåga att studsa tillbaka när det ofattbara har hänt ... På så sätt är det upplyftande läsning. Dessutom vet man att den unge (fiktive) protagonisten alltid överlever. Det utlovas redan i titeln. Och Lauren Tarshis håller vad hon lovar. Hennes bcöer är ständigt New York Times bästsäljare och man skulle kunna säga att hon skapat sin egen genre: Katastroffeelgood. Vi börjar med skräck och katastrof och elände, men sedan slår människorna tillbaka och kommer igen ... och vi stänger boken med varma tankar av beundran inför människor som utför hjältedåd och överlever oerhörda prövningar. Kanske också med tankar på varför folk bor i en zon som garanterat drabbas av tornados, eller tsunamis (Tarshis förra bok) eller skogsbränder (Tarshis förrförra bok ...) Hemma är där hjärtat finns. Och många människor har sina hjärtan och sina hem i områden som drabbas av tornados eller översvämningar eller jordbävnningar eller skogsbränder ... Och nu för tiden verkar det som om naturkatastroferna kommer allt oftare och blir allt större. Fast tornadon 2011 i Joplin var varken den första eller den största ...

BOK: Spiongänget Uppdrag Manhattan - Greta Thunberg får en brasiliansk makeover

Titel: Spiongänget: Uppdrag Manhattan

Serie:  Spiongänget #5
Översättning: Torun Reuterswärd
Originaltitel: City Spies: Mission Manhattan
Bandtyp: Kartonnage
Utgivningsdag: 2026-08-05
Antal sidor: 352
ISBN: 978-91-8108-846-5 



Spiongänget är i Venedig för att skydda en klimataktivist som är hotad. Hon ska tala inför sina fans i Venedig och sedan ska hon åka  med miljövänlig båt till Amerika och tala inför FN ... Beatriz fans kallar sig själva för Svärmen och de klär ut sig till bin ... något som helt klart är inspirerat av Beyoncé, medan Beatriz själv mest känns som om Greta Thunberg har fått en brasiliansk  (bi-)vaxning.

När det gäller Spiongänget så följer vi mest killarna, det är deras relationer och känslor och hjältemodiga hjältedåd som står i fokus. Rio är den som blir kär i och som får rädda livet på Beatriz. 

Paris är ledaren och alfan i gänget. Kairo är nykomlingen som ser upp till de andra killarna, och de andra två får turas om att ta på sig ett slags storebrorsroll. Rio kan trolla och äta massor. Paris är ledartypen som kan charma folk genom att recitera en dikt om en haggis. Kairo är den osäkra lillebrorsan som saknar sin mamma som kanske (eller kanske inte) är en superskurk i stil med snubben som klappar en vit katt i James Bond filmerna. 

Väldigt mycket av den tidigare handlingen i serien om Spiongänget har handlat om den ondskefulla organisationen Umbra, som MI6 med det unga Spiongänget försöker motarbeta, och Kairos mamma kanske är en medlem ... eller också så är hon en god MI6 spion som infiltrerat organisationen för att spränga den inifrån. Vi vet inte. Och vi kommer inte ett dugg närmare att få veta något i hela denna bok. Som bara handlar om den bivaxade Greta Thunberg. Vilken besvikelse.

Kairo träffar sin luriga mamma Clementine i Venedig, och hon har en sexigt elegant och farlig mask på sig (det är mycket maskeradtema i boken) ... och det är allt. Så snopet.

Venedig är en intressant stad och James Ponti hinner med att lära ut massor både om forna tiders maskeradbalsfestande Venedig och dagens  klimathotade Venedig ...

Sedan blir det en tur till Skottland, där Paris hinner deklamera en hel dikt av Robert Burns, den som handlar om en haggis, och så blir det en retro tur till Brasilien där vi får veta hur Rio var när han var yngre ... (han var ett matvrak som trollade, och nu för tiden är han ett matvrak som trollar, så hela den här detouren var komplett onödig ...) och sedan kommer vi till Manhattan. För de som trodde att den här boken skulle handla om Manhattan, på grund av omslaget och på grund av titeln ... de har fått vänta väldigt länge på att läsa om Manhattan. 

Det finns massor av fakta om ambassader och diplomatisk imunitet (mer än i Dips) och så finns det massor av fakta om gamla bibliotek och de relativt .otillgängliga magasinen djupt under New York Public Library och Christopher Robins berömda gosedjur (som skildrats som Nalle Puhs kompisar i A.A. Milnes böcker). Det finns tillräckligt med random fakta för att små läsare ska klara random frågor i framtida avsnitt av På spåret.

Handlingen är lite klyschig med en massa  goda miljömuppar utklädda till bin och en massa onda företagsmänniskor och senatorer som vill exploatera regnskogarna ... Man hade kunnat ha mer nyans och mer g råskala. Är det rätt att som Beatriz förvägra folk att gå in i regnskogarna över huvud taget? Det kan finnas inspiration där till nya mediciner och nya drivmedel och nya lösningar, som man kan hämta utan att hugga ner ett enda träd. Och hur ska man skydda någonting som ingen någonsin besökt, man vet ju inte ens vad som finns där och vad dessa växter och djur behöver? Det verkar inte vettigt. 

Omslaget föreställer förresten Brooklyn, Sydney och Rion när de befinner sig på Manhattan, och ett åskväder närmar sig. Om du undrar vad det är för mening med tjejerna i Spiongänget ... Ja, Brooklyn är gängets Lisbeth Salander hackare, för varje spiongäng (och varje kuppgäng i varje film) ska ha med en kvinnlig hackare, det är standard nu för tiden, och hon kan deus-ex-machina lösa nästan vad som helst. Sydney gillar kläder och mode och letar upp fina kläder till alla på Manhattan, så de kan ta sig in på en fest för att skydda nästan-Greta-Thunberg. Kat är back-up-Lisbeth-Salander, hon ser världen som en massa pusselbitar och hittar en ny MacGuffin-infallsvinkel när de andra kört fast. Brooklyn och Kat sitter länge hemma och jobbar med en superdator medan killarna är ute på äventyr, lite som arbetsfördelningen mellan Penelope och Odysseys i Odysséen. Datorer är de moderna vävstolarna. Och idén med datorer lär förresten vara förresten baserad på vävstolar med hålkort.

Slutet är en cliffhanger. Det kommer mera i serien. Det finns ju uppenbarligen en hel del städer kvar i världen att åka runt till ... Och visst vore det kul om en av tjejerna hjältemodigt fick skydda en kille som blir kär i henne och ger henne en puss och en medalj ... Reverse Bodyguard. Någon gång får tjejerna dra ner lite på sin skärmtid och sitt shoppande ...

FILM: Obsession - Var försiktig med vad du önskar dig ...

 

Film: Obsession

Regi: Curry Barker

Medverkande: Michael Johnston, Inde Navarrette, Andy Richter med flera ...

Betyg: 2

Aktuell: 4K UHD, BD med flera format

Kommer ni ihåg Guy Ritchie filmen Aladdin, där Will Smith som ande förklarar att man ska vara försiktig med vad man önskar sig och hur man önskar sig det ... ?! "Make me a prince!" kan betyda att du förvandlas till en prins, eller att du får en förvirrad prins från långtbortistan som följer efter dig resten av livet. Huga. 

Nu hade ju Aladdin en ganska bra guide till önskandet, och han försökte vara osjälvisk och önska saker åt andra också. Men han fick lära sig en läxa ändå: tjejen han gillade blev inte kär i honom för att han förvandlades till rik prins, hon gillade istället den busiga gatpojken Aladdin. Han hade bara behövt fråga chans. Han hade inte behövt en magisk ande för att hjälpa till ... Det är också viktigt att påpeka att Aladdin aldrig önskar att Jasmine ska älska honom över allt annat i världen, han litar på sin egen charm och sina dance moves för att få sitt hjärtas dam innan ridån faller.  Det går inte att önska fram kärlek. Det är en av sagans gamla regler. Allt annat kan du önska dig - guld,
ädelstenar, palats, en skräddarsydd outfit till din tama apa ... Men man kan inte magiskt önska fram känslor.

Bear, huvudpersonen i Obsession, hade verkligen behövt se Aladdin.  Han hade också behövt gå en danskurs eller en charmkurs. Bear är nästan sjukligt blyg och tafatt när det kommer att tala med damer. Man börjar tänka på norrlänningen i Sällskapsresan II - Snowroller som efter en hel kvälls hembräntssupande lyckas klämma fram: "Ska  du ha en snus?".  

Bear är kär i sin tjejkompis och han försöker säga det, men han sumpar sin chans, gång på gång. Han lyckas inte ens klämma fram "Ska du ha en snus?". Han lyckas inte ens ge henne 

Han lyckas inte ens ge Nikki en present han köpt till henne, en "one wish" grej, så han bryter av presenten och önskar själv, att Nikki ska älska honom över allt annat i världen. Man ska aldrig önska mer än lagom. Och man ska absolut önska att tjejen ska tycka om att ha "egentid" så man hinner med allt man själv vill göra.  Hela filmen är som skräckversionen av en gammal stand-up rutin "girlfriends are crazy". Vi har tjugo minuter på oss att se den riktiga Nikki. Sedan ser vi mest den besatta Nikki, önske-Nikki. Den riktiga Nikki, som vill ha ett eget liv och skriva kärleksromaner, finns kvar och slåss om herraväldet i samma kropp som önske-Nikki. Men av den riktiga Nikki ser vi mycket lite. Det sägs att hon har föräldrar som bryr sig om henne, men vi ser inte skymten av dem under hela filmen. Inte ser vi heller några av hennes vänner eller släktingar och kompisar ur hennes sfär. Folk som kan undra vad fan som hänt med Nikki, varför det ser ut som hennes kropp, men ingenting av henne märks på ytan. 

Det sänker verkligen filmen att den i grund och botten är både gammaldags och misogyn. Från viktorianska galna damer (ofta klädda i vitt) till Glenn Close som kaninkokerska ... vi har sett den här skräcktropen så ofta, så ofta ... och stackars, stackars män som blir utsatta för dem. Hur är det med stackars Nikki? Hon utsätts för önske-övervåld av Bear, som egentligen är "a total creep" och inte alls någon ensam stackare som vi ska tycka synd om (vilket filmen ofta marknadsför det som), och det är väldigt sällan som det framhålls att Nikki är ett offer, hon skildras oftast som förövare, något oformligt som Nosferatu-liknande lurar i skuggorna ... som en kvinnlig vampyr redo att suga ut livskraft ur killen.

Filmen är bara om (och kanske av) en kille som lever med en mossig gammal tjejskräck. Passa dig för tjejbaciller!

Önske-Nikki behöver bekräftelse och kärlek, hon är klängig, hon är kontrollerande, hon har humörsvängningar, hon är ständigt i PMS-übermode, hon vill mysa, hon är svartsjuk, hon vill följa med när Bear ska ut med grabbarna, hon tolererar inte att dela Bears kärlek med hans husdjur, hon tolererar absolut inte att Bear har en tjejkompis, hon vill inte att Bear ska gå till jobbet, hon tejpar igen dörren så att Bear inte ska gå ut ...

Trollkvinnan Morgana fångade Merlin i ett träd och behöll honom för sig själv. Så gammal är den här typen av misogyn skräck. Se upp för galna tjejer/häxor/vampiga vampyrer/husdjursmördare ... Suck, suck, suck ... Och se upp för krävande flickvänner. Killar/män/gubbar har rätt att vara krävande i ett förhållande. Tjejer ska vara lättsamma och tacksamma och omhändertagande ... Det finns förresten en scen i dramatenpjäsen Liv Strömquist Tänker på dig! där Amy Winehouse är krävande som en karl och männen springer all världens väg (tidigare har den krävande mannen dragit till sig kvinnor som vill ta hand om honom ...) och en annan scen där Britney Spears är krävande och jobbig ... och Britney Spears i den pjäsen påminner om önske-Nikki här. Filmen förvandlar Nikki till ett objekt, ett tomt skal, som man kan hälla århundranden av trötta kvinnliga (skräck-)troper i. 

Generation Z och generation Alpha kanske inte fattar vilket gammalt misogynt mög de matas med i Obsession, eftersom det är förpackat under en glossig och förment hyllad modern yta. Filmen gör sken av att handla om manlig ensamhet i den moderna konstiga (dejting-)världen. Men den ignorerar kvinnlig ensamhet och att den riktiga Nikki vill ha både karriär och kärlek och berövas både och.

Besattheten med Obsession ... är helt enkelt överreklamerad.

FILM: Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour

FILM: Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour

Aktuell: på 4K UHD med mera ...

Betyg: 3



Billie Eilish gör intima och personliga tonsatta berättelser tillsammans med sin bror Finneas O'Connell. Hon vill mest av allt vara en jämställd polare med sina fans, ett "vi" som diskuterar och kommer framåt. Inte en diva som ska avgudas på piedestal medan fansen står runtom och beundrar med tappade hakor och stora ögon. James Cameron är raka motsatsen. Allt han gör är stort och episkt och upphöjt, gjort för att beundras med tappade hakor och stora ögon. Stora ögon som göms bakom 3D glasögon. Nu är biofilmen släppt på 4K UHD, och ja, den är bättre utan 3D. Ändå finns det något bombastiskt kvar som inte riktigt passar ihop med Billie Eilish och hennes musik. Djuplodande, tänkande, introvert.


Albumet Hit me hard and soft blev en succé. Hur är scenshowen? Billie Eilish är inte Taylor Swift eller Beyoncé. Här finns ingen häftig koreografi, ingen tjusig scenografi och inga häpnadsväckande klädbyten. Det finns en lasershow till Guess och det finns ett avslutande konfettiregn. Vilket party. Annars går det lika bra att lyssna till skivan och fantisera själv om olika bilder. Det är ju det som är så roligt med musik, man får bilder i huvudet.

Billie Eilish vill inte vara upphöjd entertainer, hon vill vara en polare och en storasyster till sin publik och James Cameron försöker fånga denna relation - vilket resuterar i många bilder på gråtande tonåringar. Display of affection.

När det gäller känslor, så imponeras man mer av Raye live i Royal Albert Hall ... hon visar känslor och publiken visar känslor men de gör det inte till en "display", det är mer äkta. Men så befinner vi oss också på en helt annan kontinent. 

Tillbaka till Billie Eilish. Hon skippar scenkläder och dansare och hon klär på sig själv och väljer sina egna kläder och hon borstar håret själv och sminkar sig själv ... något som få andra amerikanska stjärnor som säljer så här pass mycket kan tänkas göra. En intervjufilm hade varit intressant. För bilderna man får till musiken var intressantare när man lyssnade på albumet och blundande.