torsdag 31 augusti 2017

Djupgraven - Dubbelrecension inför Sjörök



Camilla Sten debuterade i höstas med vuxenromanen ”En annan gryning”, och Viveca Sten är känd för sina deckare i Sandhamnsmiljö.
Camilla St  e
Camilla Sten och Viveca Sten - Författarna till Djupgraven.
Dubbelrecension nedan - recensionerna publicerades i DN och Tidningen Kulturen
när boken Djupgraven var nyutkommen

Ny, svensk diskbänksfantasy-succé ser dagens ljus

Djupgraven är den första delen i en ny bokserie av Viveca och Camilla Sten, mor och dotter, båda författare, har slagit sina påsar samman för att skapa intensiv spänning för unga läsare. Denna nya serie kommer att bli den nya framgångssagan inom den populära genren svensk diskbänksfantasy!


Djupgraven är en historia av gammal sagostam, som har förmågan att trollbinda!

Viveca och Camilla Sten
Djupgraven
ISBN: 9789163890048
Förlag: Bonnier Carlsen


Viveca och Camilla Sten Foto Thron Ullberg
Viveca och Camilla Sten Foto Thron Ullberg
Grunden är mycket realistiskt och trovärdigt tecknad, man får till och med en karta med över alla öarna i berättelsen (som finns i verkligheten - enda skillnaden är att skolan på Runmarö flyttat närmare vattnet).
Huvudperson är den tolvåriga Tuva, som bor på en ö i skärgården med sin mamma och pappa. Men som läsare misstänker man snabbt att hon inte är någon vanlig människa, och kanske inte ens människa över huvud taget ... Hon tillhör ett annat folk, som försvunnit (kanske på grund av miljöförstöringen i havet?) och Tuvas uppgift är att skydda människorna från den uråldriga ondska som håller på att vakna upp i djupen.
Det här är en bok som innehåller spänning, skräck, fantasy och mobbing och utanförskap i skolan. Den tar också upp problemen med miljöförstöring och hur Östersjön utarmas. Allt är lättläst och engagerande skildrat för unga läsare.
Fortsätter den här serien på ett lika övertygande sätt kommer den att överträffa tidigare svenska diskbänksfantasy-succéer som Cirkeln-trilogin och PAX-serien! Personerna som presenteras i Djupgraven har potential att utvecklas och spänningen är minst lika intensiv!
Djupgraven är en historia av gammal sagostam, som har förmågan att trollbinda!
Belinda Graham

Viveca Sten och Camilla Sten
Djupgraven
Bonnier Carlsen - recension från DN:

Höst i skärgården. Lyckad fantasy om rösterna i ensamheten.


Foto: Platser som kryllat av människor och färger men nu ligger övergivna är klassisk mark inom skräcklitteraturen, sannolikt för att de liknar övergången mellan liv och död. Det kan vara ett nedlagt nöjesfält, en stad som plötsligt övergivits eller – som i den kända deckarförfattaren Viveca Stens och hennes dotter Camillas, även hon författare, ungdomsdebut ”Djupgraven” – en skärgårdsö om hösten när alla sommargästerna åkt hem.
Havet är svart och fukten och dimman ligger tung över Harö där tolvåriga Tuva bor. Och ödsligheten finns även i hennes liv.

När skolbåten hämtar de få barn som trots allt bor på öarna sätter sig ingen bredvid Tuva och vid skolorienteringen får hon springa ensam, som vanligt. Men ensamheten är en chimär, i skogen och havet finns övernaturliga väsen som viskar i Tuvas öra, så tyst att hon bara anar vad de säger. Och när varelserna får en klasskompis att försvinna ersätts ledan och ensamheten av skräck och aktivitet. Trots att Tuva hamnar i ständiga faror, hon är nära drunkningsdöden flera gånger, är varelserna också ett slags sällskap.
”Djupgraven”, första delen i en trilogi, liknar många andra böcker men lyckas ändå vara helt egen.
Den ödsliga skärgården har använts av bland annat John Ajvide Lindqvist, och plocka ut valfri ungdomsbok från de senaste åren så är chansen överhängande att du hittar de nordiska väsen – älvor, maror, vättar och så vidare – som spelar förstafiolen även här. Men ”Djupgraven” är överlägsen många av sina föregångare, Tuvas ensamhet gestaltas i hjärtskärande detalj, som när hon nickar tyst mot luren i stället för att svara ”ja”, eftersom hon får så få samtal att hon glömt att ingen ser en när man pratar i telefon.
Många ungdomsböcker i rysargenren är hetsiga, som om författaren är livrädd att läsarna ska dumpa boken för något festligare om inte monster kastas in från höger och vänster. Men i ”Djupgraven” får bifigurer bre ut sig, välskrivna kapitel lunkar på utan att något otäckt händer, tills det plötsligt drar igång med en kraftig smäll, som när Tuvas båt välts över ända i full fräs och landar i ett hav fullt av ormar.
”Djuphavsgraven” är en av årets mest spännande ungdomsböcker, en ödslig skärgård har sällan känts så full av liv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar