torsdag 22 maj 2014

Foxfire - En tjejliga som brinner som en eldslåga

 

Foxfire på franskaFoxfire på franska
Joyce Carol Oates
Foxfire – Confessions of a Girl Gang
Joyce Carol Oates är ständigt tippad på vadslagningslistorna för att belönas med Nobelpriset i litteratur. Men det händer aldrig. Förmodligen är hon en alltför flitig skribent. Det har blivit massvis av böcker, både verkliga och fiktiva, både skönlitteratur för vuxna och skönlitteratur för barn/ung.
Men när Joyce Carol Oates är som bäst är hon genreöverskridande – Foxfire kan läsas både som en ungdomsbok, en coming-of-age historia, och en skönlitterär historia för vuxna, om makt, missbruk och strukturer som aldrig försvinner.
Foxfire har underrubriken En tjejligas bekännelser. En av tjejerna i gänget, Maddy med skrivmaskinen, är gängets krönikör. Den som observerar och tänker, men som sällan är med på stötarna ---och som hoppar av innan den stora stöten. Den som ska försörja dem för all framtid …
Vad som börjar som en idealistisk feministisk fantasi om en fristad för alla tjejer i ett stort hus på landet slutar som en ”heist-gone-wrong”film.
Som krönikören själv påpekar: Någonting har förändrats. Det som började som att utmana maktstrukturerna har själv blivit till en maktstruktur med grupptryck och omröstningar om vem som får vara med eller inte i Foxfire. Vem som är mest äkta Foxfire.
På så sätt är Foxfire Joyce Carol Oates svar på Flugornas herre. Och nej, tjejer är inte snällare mot varandra när det kommer till kritan.
Foxfire har filmats två gånger. 1993 med Angelina Jolie i huvudrollen, men då var handlingen flyttad till nutid (inte mitten av 1950-talet som i boken) och inget var sig speciellt likt. 2013 kom den äkta, trogna filmatiseringen, med en porträttlik Raven Adams i huvudrollen, och allt utspelar sig när det ska och smattret på skrivmaskinen ekar i det tomma huset. Den franske regissören Laurent Cantet som tidigare filmat stökiga franska ungdomar i låtsasdokumentären Entre les Murs (Mellan väggarna) bjuder både på retrofetischism och tidlös kanadensisk folkmusik av Timber Timbre. Vi får alltså inte lyssna på en 1950-tals jukebox som spelar tidens greatest hits. Historien ska inte dränkas i slagdängor. Fast tjejerna sjunger vid ett tillfälle Que sera sera som allsång i bussen … det är när de tror att de alla ska leva i ett lyckligt, feministiskt kollektiv tillsammans.

1950-talet var hemmafruidealets gyllene tid, liksom högeridealismens, och för en tjej som gängledaren Legs passar inget av detta. Hon vill inte bli hemmafru, eller fru över huvud taget (hennes starkaste relationer är till andra tjejer) och hon tror på vänstern. Hon är som en idealistisk Pippi Långstrump som saknar en kappsäck full av pengar för att rädda sitt fallfärdiga Villa Villerkulla, en Lisbeth Salander långt innan Lisbeth Salander, och redo att hämnas på alla män. För Legs behöver pengar för att infria sin dröm om frihet, trots att hon inte tror på pengarnas makt.
Vad händer med Legs? Går hon under? Immigrerar hon till Cuba? Det får betraktaren själv bestämma, berättelsens egen betraktare Maddy är inte säker. Kan Legs verkligen bara ha blåsts ut som en eldslåga, tills bilden blir svart?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar