The World’s End – sista delen i Cornetto trilogin

I en av de sista scenerna i The World’s End (när världen nästan gått under) säger Nick Frosts berättarröst att han inte saknar ”processed food” --- samtidigt ser man honom längtansfullt blicka efter på förbi virvlande omslagspapper i vilket det en gång varit en Cornetto. En med mintchoklad.

Världen går ofta  under på bio, men sällan är det så roligt om i The World’s End. Som inte bara är en parodi på alla apokalyptiska filmer, utan även på alla ”sista natten med gänget” filmer.

Simon Pegg spelar Gary King, som vill återförena de gamla polarna från gymnasietiden för att gå en pubrunda. Gary King är en av de där typerna ”you peaked in high school” och livet har aldrig blivit lika bra för honom igen. Och bästa natten någonsin var sista natten med gänget, när de skulle gå på pubrunda och dricka sig igenom 12 pubar --- med finalen på The World’s End.

 

De kom aldrig så långt. Och nu vill Gary King rätta till det misstaget. Med en ny sista natt med det åldrande gänget. Men ingen av dem har samma nostalgi till det förflutna som Gary King.

Edgar Wrights The World’s End har som vanligt Simon Pegg och Nick Frost I huvudrollerna. Med filmen avslutar de tre sin hyllade och kultförklarade Cornetto-trilogi, som blandar svart brittisk humor, samhällssatir, bromance och genrefilmsparodi.

De tre filmerna liknar alla varandra, i det att Peggs och Frosts rollfigurer har en konfliktfylld vänskap, och de svetsas samman i en kamp mot fiender som utgör en skarp konstrast mot de hemtama brittiska miljöer där filmerna utspelar sig.

Shaun of the Dead (2004) handlade om ett gäng zombies som invaderade en Londonförort. Hot Fuzz (2007) handlar om en lantlig småstad som styrs av en mordisk sekt. I The World’s End parodieras science-fiction genren, och The Host blandas med The Stepford Wives. Utomjordingarna vill ha en perfekt värld (som i The Host) och vill därför ersätta alla med dockor (som i The Stepford Wives).

Satiren handlar mycket om hur allt som avviker hotas i en tid då storkapitalet, med hjälp av medier och Internet, försöker forma oss till hjärntvättade konsumenter. Allt ska vara likadant. Alla franchise. Alla pubar. Alla ölsorter (utbytta mot en enda). Alla människor.

Men det bästa med filmen är kompiskomedin --- ingen av vännerna står egentligen ut med Gary King. Men de ställer ändå upp för honom. Ungefär som i de fem musketörerna. Boken som aldrig Alexander Dumas skrev.

Scenen där de fem jämför Alexandre Dumas verk med Bibeln är helfestlig och dessa skruvade dialoger är det bästa. Så bra att man mest blir distraherad över Stepford-dockorna! Det mest logiska hade varit att allt hade nollställts när de överlevande tre musketörerna kommer fram till The World’s End --- för det var ju där det gick snett (och invasionen började) när de var tonåringar och inte fullgjorde sin pubrunda. Men istället fortsatter apokalypsen och det blir långa pratiga eftertexter med förklaringar och en avslutande liten hobbit-parodi med Gary King som Aragon, svärdet i högsta hugg.

 

 

Cornetto-trilogin:

Edgar Wright, regissören till trilogin, hävdar att en Cornetto är den bästa kuren mot baksmälla (kanske kan behövas efter pubrundan.

 Varje film är en ny smak --- i sig en drift med Krzysztof Kieslowskis trikoloren med den blå, den vita och den röda filmen. ”The World’s End” smakar mintchoklad.

Shaun of the Dead --- Jordgubbe.

Hot Fuzz --- Vanilj och choklad.

The World’s End --- Mintchoklad

 

Regi: Edgar Wright

Medverkande: Simon Pegg, Nick Frost, Rosamund Pike, Martin Freeman, Paddy Considine, Eddie Marsan, Pierce Brosnan

England, 2013

Universal Sony Pictures Home Entertainment