fredag 9 maj 2014

Silverpojken - Rent deckarguld för slukaråldern!

Rent deckarguld för slukaråldern!

Med tre huvudintrigerMed tre huvudintrigerKristina Ohlsson
Silverpojken
Lilla Piratförlaget
“Först såg Aladdin bara sig själv i spegelglaset. Sedan tittade han en gång till och kände hur hjärtat stannade. För bakom honom stod pojken i kortbyxorna.
Aladdin skrek till.
Då slocknade lampan i taket och allt blev svart.”

Aladdin och spegeln och lampan ...

Vi som läst Glasbarnen vet att Aladdin i Kristina Ohlssons värld inte är en mytologisk Tusen och en natt figur utan en av Billies bästa vänner. I Glasbarnen är det Billie som är huvudpersonen, hon måste flytta till Åhus mot sin vilja, hennes pappa har dött och hennes mamma vill ha miljöombyte. Billie vill inte ha miljöombyte, hon vill att allt ska vara som vanligt, och hon blir inte mer vänligt inställd till Åhus när det visar sig att det spökar i deras hus. Det blir Aladdin som hjälper Billie att lösa mysteriet med de spökande glasbarnen. Logisk som Aladdin är (och inte benägen att tro på spöken) visar han att allt har en fullkomligt naturlig förklaring. Men Kristina Ohlsson lämnar också en liten dörr öppen att det KAN ha en paranormal anknytning vilket gör att både de som vill ha en verklig lösning och en spöklik lösning blir nöjda med romanen.

Nu i Silverpojken är det Aladdin som har problem. Det går inte bra för hans föräldrars restaurang. De funderar på att flytta “hem” till Turkiet. Aladdin ser inte Turkiet som hemma. Hemma är Åhus och Skåne. Aladdin börjar fantisera om att rädda sina föräldrars ekonomi genom att hitta det gamla kyrksilvret som varit försvunnet i över hundra år. Till sin hjälp får han Billie och hennes bästa kompis från Kristianstad, Simona. För Billie har fortfarande inte accepterat mammans beslut att flytta till Åhus, hon vill att det ska vara som vanligt och pendlar alltså till sin gamla skola i Kristianstad och har kvar sina gamla kompisar. Aladdin fantiserar gärna om hur kul han och Billie skulle ha om de gick i samma skola i Åhus. Men fritiden tillbringar de tillsammans. De åker skridskor, går på spökjakt, försöker avslöja vem som snor mat från Aladdins föräldrars restaurang … och ofta kommer även Simona för att hjälpa till.
Maten som först försvinner är förresten köttbullar, en turkisk specialitet, i boken gjorda efter farmor Mirjas recept. Köttbullar var faktiskt en turkisk specialitet innan det blev en svensk, med lingonsylt till, liksom orientaliska vindolmar, som i svensk tappning blev kåldolmar.
Det finns tre huvudintriger i Silverpojken. Intrigen om det försvunna kyrksilvret, och legenden om att en silverpojke, ett spöke, letar efter det. Intrigen om att Aladdin kanske måsteflytta “hem” till Turkiet och förlora sin bästa vän Billie. För till skillnad från Billie som pendlar till Kristianstad kan ju inte Aladdin pendla till Åhus om föräldrarna väljer att flytta hem igen. Intrigen om flyktingarna, flyktingbåten från Syrien och hur olika folk reagerar på den. Vissa vill hjälpa flyktingarna, andra vill att de ska åka hem igen. På de tio år som Aladdin varit i Sverige har inställningen till invandring och flyktingar ändrats radikalt.

De tre intrigerna i Silverpojken vävs samman och det mesta får en lösning --- i alla fall just nu. Men vem vet, det kan komma fler hot om att flytta “hem” och fler flyktingar som behöver hjälp.
Det är rätt intressant att följa Aladdins tankar - han har aldrig sett sig själv som utlänning, tills andra börjar se det. Han identifierar sig inte med flyktingarna från Syrien - han identifierar så klart sig med andra bofasta barn i Åhus. När Aladdin är i kyrkan tänker han hur obekväma bänkarna är, och med sköna biofåtöljer och popcorn skulle fler gå dit. Det ironiska är att svenska kyrkan har fler besökare än alla svenska biografer på ett år. Popcornförsäljningen är förmodligen för dyr?! ;D
Liksom Glasbarnen är Silverpojken en bra blandning av ungdomsroman, deckare och spökhistoria. Precis så där lagom spännande och mysryslig som en ungdomsroman ska vara. Ett extra plus är att den tar upp aktuella sociala frågor (vuxendeckare har inte monopol på detta!) och att den är koncentrerat skriven, och på 266 sidor med stor stil får Silverpojken in fler intressanta intriger och vändningar än de flesta deckare för vuxna på över 600 tätskrivna sidor. Dessutom är både barnen och de vuxna väl skildrade. I många barn- och ungdomsböcker idag är ofta de vuxna karikatyrer - snälla, bullbakande curlingföräldrar som bakar bullar och skjutsar överallt utan att ställa frågor. Eller elaka, själviska vuxna, endimensionella skurktyper. Eller löjliga bifigurer.

Alla vuxna i Silverpojken är väl och nyanserat skildrade. Aladdins trevliga lärare Åsa, som ger honom lagom mycket information för att han ska tycka det är roligt att forska själv om legenden om silverpojken (pedagogiskt föredömlig person och långt ifrån ungdomsböckernas klyschiga elaka eller löjliga lärare). Prästen som är grevlig och hjälpsam och som har humor - han tycker bara det är roligt när han kommer på Billie med att dansa i predikstolen. Tanten Ella som kan berätta spökhistorier så nackhåret reser sig. Billies mamma som försöker gå vidare efter en tragisk händelse. Och inte minst Aladdins föräldrar som försöker välja mellan två hemländer och göra det som ska bli bäst för framtiden. Man känner verkligen för dem och deras problem, de är inte bara ett par jobbiga vuxna som jämt arbetar och som vill slita Aladdin från sin skola och sina kompisar. Visst, de arbetar jämt och har inte tid att vara curlingföräldrar --- men man förstår varför de arbetar jämt. Till och med Mats, som börjar som en endimensionell skurk-i-ungdomsdeckare-typ, visar sig vara en intressant person med oanade djup och hemligheter.

Och liksom i Agatha Christie klassikern Why Didn’t They Ask Evans? så är det uppenbart vem som amatördeckarna borde fråga först. Fast just den personen sparas till sist. Ofta finns hela lösningen på närmare håll än man tror. Och ibland är mer än en hund begraven.
Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar