torsdag 1 maj 2014

Eleanor och Park

Här kommer alla klichéerna på en och samma gång

Konstigt, ologiskt, fattigtKonstigt, ologiskt, fattigtRainbow Rowell
Eleanor och Park
Översättning: Carla Wiberg
Berghs
Hade Eleanor och Park varit en bingobricka med klichéer som är vanliga i ungdomsböcker i allmänhet och amerikanska ungdomsböcker i synnerhet hade den fått full bricka direkt. Det är bara att göra en lista och bocka av allt. Två nördar/töntar/mobboffer, alltså elever som är utanför den “populära klicken”, som blir ihop. Efter att först avskytt varandra. Och suttit bredvid varandra på bussen. En “populär klick” med snygga och sportiga elever som gör livet surt för de som är utanför. Resten av eleverna kan delas upp i de som mobbas eller de som är tacksamma för att det inte blivit deras tur att vara offer --- än. Överviktig, färgad birollsinnehavare, som ska vara rolig. Kramig, jobbig kurator som ska prata om känslor. Jobbiga, oförstående lärare. Jobbiga, oförstående föräldrar. Jobbiga oförstående vuxna i allmänhet.

En karta över klichéer
Om de tonåriga eleverna är som en karta över klichéer i amerikanska ungdomsböcker så är de vuxna ännu värre. Här finns alla prototyperna, från pappan som inte gillar att sonen sminkar sig för det är “bögigt” till mamman som skaffar sig en ny pojkvän som är ett hot mot äldsta dottern. Och så finns här hotet om våldtäkt och sexuellt utnyttjande från nära anhörig (ännu mer populärt som tema i amerikanska ungdomsböcker efter att The Perks of Being a Wall Flower blev så populär, både som bok och som film). Dessutom: viktproblem och svält och utseendekomplex och fattigdom. Och så pratar folk om “the prom” hela tiden, som inträffar på slutet av boken.

David och Goliat scenen
Uppgörelsescenen finns givetvis också med: den som finns i otaliga high school filmer och böcker. Den lille killen slår ner den störste killen, till exempel med en karatespark, för att hävda sig. Eller för att skydda sin tjej. Eller för att imponera på sin tjej. Och resten av skolan. Och det fungerar. Store killen blir av med en eller ett par tänder, lille killen får respekt. Karate Kid utan Jaden Smith. Men … i verklighetens Amerika hade scenariot förmodligen mer utvecklats till en Roman Polanski film där föräldrarna till de båda barnen har fullt upp med att stämma varandra.
Man längtar faktiskt efter en Ethan Wate, berättaren i Beautiful Creatures, som är en drift med amerikanska ungdomsboksklichéer - dels snygg och sportig, dels nördig och beläst.
Eleanor och Park är skriven i tredje person, men författaren försöker sig ändå på perspektivbyte mellan Eleanor och Park --- ibland så ofta som var fjärde rad --- men tilltalet och tonen är exakt likadan, vem som än tänker och talar! Det hade varit bättre med en konsekvent berättarröst i tredje person. Dialogerna är precis lika styltiga och konstlade som perspektivbytena.
Lägg till detta batterier som inte går att ladda upp, blandband och populärkulturella referenser som säkert betydde något på 1980-talet men som inte betyder mycket för den tilltänkta publiken.

Ständigt dessa 1980-tals referenser
Boken känns väldigt gammal och förlegad, kanske för att huvudpersonerna ständigt jämför saker med amerikanska 1980-tals serier som de ser på TV och som man inte har en aning om vad de är idag, men boken är publicerad 2013 i USA (och 2014 i Sverige). Förmodligen är 1980-tals miljön ett sätt att flirta in sig hos de amerikanska bokrecensenterna, som är gamla och minns 1980-talet, men om man inte minns det amerikanska 1980-talet är det bara irriterande --- och som sagt irrelevant när den översatta boken marknadsförs för svenska tonåringar.
Det finns mycket som är konstigt och ologiskt i boken. Som att Eleanor inte har råd med en tandborste så hon borstar aldrig tänderna. Men hennes mamma köper två par nya jeans till henne. Second hand, ja visst, men ändå. Det är i alla fall dyrare än en tandborste. Park beskrivs som pedant och har hygienmani, ändå klarar han av att sitta bredvid någon som aldrig borstar tänderna, och som inte har dusch eller tvättmaskin (och som vid något tillfälle även luktar kiss efter att småsyskonen kissat på henne).
En person med stavningsproblem skriver “löpsk hynda” på Eleanors skolbok. Vilket inte är lätt att stava till. Och har detta någonsin varit ett skällsord, ens på mitten av 1980-talet? Park ska vara musiknörd och har aldrig hört talas om vare sig The Beatles eller deras fenomenala The White Album. Som anses vara det bästa albumet någonsin (utom av Paul McCartney, som håller på The Beach Boys Pet Sounds).

Romeo och Julia är mer aktuellt
Gamla amerikanska litteraturkritiker må tycka att det är jättekul att minnas sin ungdoms dagar och TV-serier och bli nostalgiska --- de har rätt referensramar. Men som svenskspråkig ungdomsbok till ungdomar idag är det inget att rekommendera. Det är bara slöseri med tid att ta sig genom boken. Det finns roligare saker att läsa, som Sara Kadefors Lex bok som driver med den amerikanska romantiska drömmen, entreprenörskapsmyten och framgångshysterin.
Egentligen är det tvärtom. Det är Eleanor och Park som är för gammalt och irrelevant. Romeo och Julia fungerar fortfarande: 1400-tal, Italien, romantiskt drama … superaktuellt! Men Romeo och Julia var inte heller nertyngd av referenser till amerikanska 1980-tals serier.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar