onsdag 25 juni 2014

Handen på hjärtat --- Torsdagarna i parken utan torsdagar, eller park


En bok utan charmiga torsdagar!
Handen på hjärtat

--- Torsdagarna i parken utan torsdagar, eller park

 

 

 

Hilary Boyd

Handen på hjärtat

Norstedts

 

 

 

Hilary Boyd är 60-plussaren som gick rakt in i folks hjärtan --- och rakt upp på bästsäljarlistorna --- med sin debutroman Torsdagarna i parken, en roman om mogna människor som blir förälskade. 

 

Nu är det ju inte så att pensionärer utan att anstränga sig plötsligt blir bästsäljarförfattare, Hilary Boyd har ett långt liv bakom sig med att skriva drama för film, TV, radio. Och dramaturgiskt sett är hon mycket skicklig, det syns i Torsdagarna i parken och det syns i hennes nya bästsäljare, Handen på hjärtat.

 

“Är kärleken värd en andra chans?” är “the tag line” för att sälja den nya boken. // Så lyder reklamen för att sälja den nya boken. // När man läser om Fredas liv och hennes kneg för att överleva och hennes hopplöse, återvändande  pojkvän som inte bidrar till försörjningen, utan som ständigt ska låna pengar av allt och alla för att dra ut på nya äventyr (bergsklättring, men när han är skadad är det bra att ha en sköterska att komma hem till) och som dessutom är otrogen (något läsaren fattar långt innan Freda) så undrar läsaren inte om han är värd en andra chans, man undrar istället  varför han  över huvud taget var värd en första chans.

 

Freda är en sådan där chick lit hjältinna som inte är så korkad egentligen, utom när det gäller kärlek och relationer, och hon framställs som snäll och pålitlig och duktig på sitt sköterskejobb.

I sann chick lit anda är hon också en sån där hjältinna som har mer pengar och bättre pojkvän när boken  slutar än när den börjar (det tycks vara den obligatoriska handlingen i genren).

Gamla människor gillar Freda och när en gammal dam dör och testamenterar pengar och sin lägenhet till Freda får hon det ekonomiska oberoende hon längtat efter och kan göra sig fri, dels från den dominanta systern (där hon varit inneboende), dels från den dålige, återvändande pojkvännen, två lyckade uppbrott på en och samma gång.  Allt berättas ju ur Fredas synvinkel, men ur en objektiv synvinkel kan man förstå att släktingarna inte är så glada --- för de ser en sköterska som någon som ska göra sitt jobb, det som de har anställt henne för att göra, inte som någon som ska ställa in sig för att få ärva. Och det har de ju i och för sig rätt i.

 

Det trista är att den enda äldre rollkaraktär som finns i Handen på hjärtat har som enda dramaturgiska funktion att dö så att Freda ska bli ekonomiskt oberoende. Varför levde hon inte upp pengarna själv? Varför hade hon ett så skittråkigt liv? Varför levde inte hon och Freda loppan tillsammans? Varför gjorde de inte boken intressantare?

 

Från att ha låtit äldre personer få bli förälskade, och få ihop det på alla plan,  är det ett klart nerköp att den enda äldre personen här bara ska finnas till för att dö och lämna pengar efter sig. Det är ännu sämre än de klichéer (mormor som ska sitta barnvakt osv.) som Boyd kritiserade i sin förra bok.

 

Dessutom, Freda får till på köpet ihop det med en snygg och pålitlig läkare. Skrivs det verkligen fortfarande böcker om sköterskor som blir förälskade i läkaren de jobbar med? Uppenbarligen. Men det finns ingen Harlequin figur på omslaget.

 

Handen på hjärtat --- boken saknar torsdagarna, parken och vettiga roller för äldre bokkaraktärer. Det är möjligt att Boyd satsat på att vinna 30-plussarna som köper chick lit, men det är lika troligt att hon istället, likt hunden i Aesops fabler, tappar “stycket” (eller marknadsandelen) som hon redan har, 60-plussarna som hon vann med den förra boken, Torsdagarna i parken.

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar