onsdag 11 december 2013

RECENSION: Om detta talar man endast med kaniner

Litteratur: Anna Höglund - Om detta talar man endast med kaniner
 

En ny Pricken letar efter samhörighet

Kaninen som symbol för utanförskapetKaninen som symbol för utanförskapetAnna Höglund
Om detta talar man endast med kaniner
Lilla Piratförlaget
Bilderböcker som riktar sig till 12-15 års åldern hör inte till vanligheterna i den svenska bokfloden - Augustprisjuryn nominerade denna bok, Om detta talar man endast med kaniner, till en av de fem av årets bästa barn- och ungdomsböcker. Anna Höglunds bilder liknar en korsning av Lena Cronqvist och Margret Rey och hennes teknik kombinerar foto, måleri och collage.
Det handlar om utanförskap, att vara ett miffo, ett freak i en värld där alla andra ser ”normala” ut. Utanförskapet symboliseras av att huvudpersonen har ett kaninutseende, medan alla andra ser mer eller mindre ut som människor. Fast man ser tydliga kanindrag även hos huvudpersonens morfar, och genom berättelsen syns kanindragen allt tydligare även hos mamman --- något som lovar en framtida tillhörighet, liksom bilden i skogen där kaninen upptäcker att det finns ju fler som är likadana! Kanske kan de vara annorlunda tillsammans?
Berättelsen är väldigt lik Pricken av Margret Rey, den klassiska historien som Astrid Lindgren översatte till svenska. Det är samma historia men berättad för yngre barn, också om utanförskap och att till sist hitta en tillhörighet.
Att känna sig som ett freak, att känna att man inte hör hemma någonstans, tills man hittar en subkultur där man är accepterad är ett vanligt motiv i både litteratur och populärkultur som riktar sig till barn/ungdom - tänk bara på X-Men, Harry Potter, The Mortal Instruments, Roald Dahl , The Matrix, Buffy, Sabrina, Percy Jackson, Twilight … och så vidare.
Det känns lite som att marknaden är mättad med freaks som hittar sin samhörighet och sin inre coolhet, och som barn/unga gillar - för det är coolt när det visar sig att det som var freaky plötsligt kan användas på ett kraftfullt sätt. En uppdaterad Margret Rey kanin som går på två ben är inte det coolaste som 12-15 åringar kan tänka sig att identifiera sig med.
Bilderboken för 12-15 åringar som växt ifrån bilderboksstadiet riskerar förmodligen att bli en samlarsak för vuxna bilderboks- och konstintresserade som gillar Lena Cronqvist och lite udda familjeskildringar och poetiska citat som ”Mina närstående, alltså mina föräldrar, står helt nära varandra i köket och ändå är avståndet mellan dem milsvitt.”
Skogen är något som ofta används både som hot och hopp i sagolitteratur och fantasylitteratur. Skogen på slutet av Om detta talar man endast med kaniner … är både hotfull och hoppfull. Den är ritad så som Tove Jansson sa att en skog ska ritas - alltså utan toppar på träden (för dem ser man ju inte när man är i skogen). John Bauer var först med denna bilderboksteknik (kolla in vilken Bland tomtar och troll som helst), sedan följde Tove Jansson och flera moderna barnboksillustratörer. Som A i Gittans äventyr i gråvargarna. På så sätt ser skogen större och mer kraftfull och mer oändlig och mystisk och hotfull ut, när man bara ser stammarna och inte vet hur höga de är.
Men samtidigt tittar hoppet fram bakom stammarna. I form av massor av kaniner.
Hela boken går i grått och grönt och brunt (som omslaget) med undantag för önskebilden som starkt kontrasterar med det grågröna. Detta är en färgglad bokmärkesbild av en kanin med sin unge som ligger på en bädd av rosa rosor och klargröna blad. Så gestaltas kaninens innersta önskan, men färgtonerna visar att drömmen innehåller orealistiska saker. Ingen lever i en reklamfilm för kulörtvätt. Kaninen på önskebilden är liten, så förutom temat utanförskap handlar Om detta talar man endast med kaniner även om en längtan att förbli en liten unge i en trygg färgglad bokmärkesdröm, eftersom resten av världen ofta har samma färg som diskvatten.
Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar