fredag 20 december 2013

När skogen har blivit en storstadsdjungel ...

Film: The Mortal Instrument: stad av skuggor; Regi: Harald Zwart
 

När skogen har blivit en storstadsdjungel

Där skogen är ett minne blottDär skogen är ett minne blottThe Mortal Instrument: stad av skuggor
Regi: Harald Zwart
Medverkande: Lily Collins, Jamie Campbell Bower, Kevin Zegers, m.fl.
USA, 2013 SF Film
Redan i de antika dramerna hade föräldrar problem med sina barn. Eller tvärtom. Darth Vader i den ursprungliga Star Wars-trilogin var inte först med att ha uppstudsig avkomma, en dotter och en son, som motståndare. Dock handlar det inte här om jediriddare, utan om skuggjägare.
“Skurken” i The Mortal Instruments heter Valentine. En skuggjägare som avfjärmat sig från sina forna allierade, de andra skuggjägarna, vars jobb det är att dräpa demoner. Valentine tar istället hjälp av demonerna för att fullborda sin plan: att göra slut på varulvar, vampyrer, feer och allehanda knytt och oknytt (och till slut även sina egna demoner) för att göra jorden till en ren och fridfull plats för alla människor. Ett paradis endast för människor.
Demonjakt och magiska runor
Den utvalda huvudpersonen, Clary Fray, har växt upp som en vanlig människa, en “mondän” (det är vad “vanliga människor” kallas i “The Mortal Instruments” serien). Hon har aldrig dödat något i hela sitt liv förrän hon möter Jace – och hennes favorithobby är att rita. Men hennes runor går inte av för hackor och de visar sig bli hennes bästa vapen. Det är en uppmuntrande tanke att om man behärskar en skrift så behärskar man dess mening.
Ett uppdaterat Paradise Lost
Valentine citerar John Miltons Paradise Lost: “Better to reign in Hell, than serve in Heaven.” Lucifer, den förste fallne ängeln, är hans idol – en sann hjälte som vägrade lyda order och hade en ny vision för en bättre värld. Jace fångar Valentines essens i en väldigt ackurat beskrivning: Valentine tycker inte att han är ond, han tycker att han har RÄTT. Och har man rätt får man göra precis vad som helst, i det rättas namn.
Ungdomarna i The Mortal Instruments-serien är levande och engagerande karaktärer och med stark verklighetsförankring. I fantasy kan man ofta skapa en bra bild av dagens samhälle genom olika liknelser och metaforer. The Mortal Instruments är som en bild av ett multikulturellt Amerika med en massa bitar som inte riktigt går ihop. Helt enkelt ett segregerat Amerika där alla misstror alla och när några försöker bli vänner eller “ett par” över gränserna motarbetas de från alla sidor. Allt är så rörigt och eländigt som det brukar vara i tonårsamerika och fördomarna gror som maskrosor i en övergiven gräsmatta.
Var blev skogen av?
Miljöerna i fantasygenren brukar vara som tagna ur gamla sagoböcker. Skogen är något som ofta används både som hot och hopp i sagolitteratur och fantasylitteratur och i filmatiserinagna av dem. Tänk bara på Narnia, Sagan om Ringen, The Hobbit och Harry Potter … Den förbjudna skogen som är full av spindlar eller den hjältemodiga skogen som går till attack. Eller varför inte den mystiska skogen full av allehanda väsen som omger en amerikansk småstad, som Forks i Twilight eller Bon Temps i True Blood? Vi har blivit vana att fantasy ska se ut på ett visst sätt.
I The Mortal Instruments lyser skogen och naturromantiken med sin frånvaro – fantasyn har blivit urban och The Mortal Instruments utspelar sig i ett vackert, fantastiskt New York där ingenting är vad det ser ut att vara. En miljö som brukar signalera romantisk komedi, Woody Allen-film eller deckare har plötsligt blivit något helt annat. Men liksom skogen kan även stadsdjungeln signalera hopp och fara, och liksom den lilla människan inte kan begripa hur djup skogen är, går det inte heller att omfatta vidden av en stad. Forna tiders sagoväsen har helt enkelt gjort som människorna: urbaniserats. Om Paradise Lost ska transporteras till nutid finns det inte någon finare plats att förlägga denna sagovärld än New York: där finns väldigt lite “paradise” och folk är väldigt mycket “lost”.
Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar