 |
| Philip Jarmelid cyklar mot en succésäsong på Oscarsteatern, med Så som i himmelen! |
Regi: Markus Virta
Titel: Så som i himmelen
Manus: Kay Pollak och Carin Pollak
Musik: Fredrik Kempe
Sångtexter: Carin Pollak och Fredrik Kempe
Manusmedverkan: Edward af Sillén
Det bästa med musikalen Så som i himmelen är att det finns många fler bra roller och utökade roller jämfört med i filmen. Det finns också ett stort åldersspann i rollerna, man kan lugnt säga att det finns bra roller att hämta för alla i Så som i himmelen! Man girar skickligt kring de värsta klichéerna och Daniel är inte längre ett slags "white saviour" som kommer till vildmarken och ska rädda infödingarna.
I musikalen är det tydligare att Daniel själv är en sökare, att han själv kanske behöver räddas --- och det är också tydligt att invånarna i den obestämda norrländska byn inte bara är objekt som ska räddas, de har egna liv och egna identiteter. Så är alltså kvällens BÄSTA kärlekssång en sång mellan två kvinnor - Lena och Gabriella - där de sjunger om solidaritet och att de alltid ska ställa upp för varandra. Wow! #metoo och sjung med!
Det finns också en helt otroligt rolig och charmig sång om nätdejting och att hitta den rätte mellan Olga och Lena - de beter sig verkligen som två tjejkompisar som tror att ingen ser dem när de flamsar på! (förutom att de inte egentligen inte flamsar, de sjunger!, det krävs otroligt bra koreografi för att det ska se spontant och inte inövat ut!). Och den stora"jag älskar dig" sången är riktad till Tore, och är en duett mellan Lena och Tore.
Sången om att känna sig oälskad och vilse och övergiven --- den är det prästen som levererar. Anders Ekborg gör prästen så bra, så mänsklig så sårbar i allt sitt gudstvivel. Och så sjunger Ekborg samtidigt som en gud. Gåshud!
Musik: Fredrik Kempe
Sångtexter: Carin Pollak och Fredrik Kempe
Manusmedverkan: Edward af Sillén
Musikalisk ledning och arrangemang: Karl-Johan Ankarblom
Koreografi: Roger Lybeck, Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Anna Hagert, Mask och peruk: David Julio
Medverkande: Philip Jalmelid, Tuva Børgedotter Larsen, Malena Ernman, Björn Kjellman, Anders Ekborg, Sara Jangfeldt, Christopher Wollter, Kajsa Reingardt m.fl.
Scen: Oscarsteatern, Stockholm
Speltid: Cirka 3 timmar inklusive paus
Koreografi: Roger Lybeck, Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Anna Hagert, Mask och peruk: David Julio
Medverkande: Philip Jalmelid, Tuva Børgedotter Larsen, Malena Ernman, Björn Kjellman, Anders Ekborg, Sara Jangfeldt, Christopher Wollter, Kajsa Reingardt m.fl.
Scen: Oscarsteatern, Stockholm
Speltid: Cirka 3 timmar inklusive paus
Premiär: 13 september 2018
Spelas: Hela hösten
Musikalvärlden tas över av jukeboxmusikaler. Svensk kultur tas över av amerikanska produktioner. Men Så som i himmelen är varken jukeboxmusikal eller Broadwayimport.
Spelas: Hela hösten
Musikalvärlden tas över av jukeboxmusikaler. Svensk kultur tas över av amerikanska produktioner. Men Så som i himmelen är varken jukeboxmusikal eller Broadwayimport.
Så som i himmelen är 100% ekologisk och närodlad kvalitet. I musikalform.
Sällan har en nyskriven musikal varit så här gedigen. Sällan har man på en scen sett så många bra rollprestationer och så många utvecklade karaktärer under en och samma kväll. Sällan har varenda låt satt sig direkt - som ett välsmakande tuggummi i hjärnan.
Så som i himmelen är en ren och skär triumf för alla medverkande!
Huvudpersonen i dramat, dirigenten Daniel Daréus, må säga att det inte går att tävla i musik, men OM det hade funnits musikaltävlingar för nyskrivna musikaler så hade Så som i himmelen blivit best in show, Eurovisionvinnare och olympisk medaljör.
Gabrillas sång låter bättre än någonsin, Malena Ernman levererar den helt lysande, och den nya musiken av Fredrik Kempe låter som om melodifestivalvinnare efter melodifestivalsvinnare radas upp. Det är stor hit-varning på det mesta i den här musikalen, här kommer alla kommande svensktoppsklassiker och allsångsfavoriter på en och samma gång! Det är praktiskt taget omöjligt att se och höra musikalen Så som i himmelen utan att nynna på melodierna efteråt! Det är mycket som är fint! Den låten sätter sig som en smäck direkt! Liksom Sång till livet och Arnes egen fixar-sång, Fråga Arne.
Knappast någon har väl missat att Så som i himmelen var en megastor hit som film, och den nyligen bortgångne Michael Nyqvist spelade huvudrollen som Daniel Daréus, dirigent, violinist och musikaliskt geni. En hemvändare som flyttar tillbaka till Norrland och räddar en kyrkokör från undergång, och får en hel by att tro på sig själv.
Hemvändartemat, bort och hem igen, har fungerat sedan urminnes tider. Det fungerade i Odysséen. Det fungerade i Sagan om Ringen. Det fungerar i Så som i himmelen.
Storyn är utan krusiduller och så lätt att känna igen. Huvudet slås på spiken, gång på gång.
Så här är det i en kör. Eller i ett litet samhälle. Eller i vilken församling som helst. Man behöver inte bo i Norrland för att känna igen alla karaktärerna, de finns överallt - ja, i storstäderna också. Till och med de största städerna är som ett kluster av små byar. Du kan ta en människa ur byn, men du kan inte ta byn ur människan.
Man kan fråga sig VARFÖR Daniel Daréus väljer att flytta tillbaka till en gudsförgäten håla där han blir misstrodd och förtalad, och dessutom flera gånger svårt misshandlad av samma mobbare som slog honom som barn (ingen tog itu med mobbaren då och ingen tar itu med honom nu heller). Men som sagt, man kan inte ta byn ur människan. Daniels inre by kanske behöver läka eller få någon slags upprättelse och därför flyttar han tillbaka till sin barndoms by. Philip Jarmelid är lysande i huvudrollen, han motstår hela tiden för stora och för yviga gester, han spelar huvudrollen som ett sårat och chockskadat barn, eller en vingklippt fågel som så gärna vill lära sig flyga. Eller i alla fall lära sig att cykla.
Cykelscenen mellan Daniel och Lena är sanslöst vacker, rolig och laddad. Projektioner bakom skådespelarna gör att vädret går från vinter till vår och sommar, från fallande snöflingor till spelande solkatter.
Scenerierna är på det hela taget otroligt bra, både diskreta och effektfulla på en och samma gång.
Snörök rullar ut över scengolvet, en vit hare vrider på huvudet, vertikala träplankor förvandlar scenen till Daniels hem, den gamla folkskolan, till Arnes cykelbutik, till kyrka, till församlingshem, till en gata någonstans i Norrland ... Och karaktärerna kan snabbt byta mellan inomhus- och utomhusmiljöer.
Filmsnabba scenbyten och snabb "klippning" är mycket effektfullt i den här musikalen. Brädgolvet som höjs gör att tankarna går till Kristina från Duvemåla, där det bland annat fanns en potatisåker som skådespelarna kunde vandra uppför. Det ser enkelt ut --- men det är påkostat och effektivt. Och så snyggt.
Sällan har en nyskriven musikal varit så här gedigen. Sällan har man på en scen sett så många bra rollprestationer och så många utvecklade karaktärer under en och samma kväll. Sällan har varenda låt satt sig direkt - som ett välsmakande tuggummi i hjärnan.
Så som i himmelen är en ren och skär triumf för alla medverkande!
Huvudpersonen i dramat, dirigenten Daniel Daréus, må säga att det inte går att tävla i musik, men OM det hade funnits musikaltävlingar för nyskrivna musikaler så hade Så som i himmelen blivit best in show, Eurovisionvinnare och olympisk medaljör.
Gabrillas sång låter bättre än någonsin, Malena Ernman levererar den helt lysande, och den nya musiken av Fredrik Kempe låter som om melodifestivalvinnare efter melodifestivalsvinnare radas upp. Det är stor hit-varning på det mesta i den här musikalen, här kommer alla kommande svensktoppsklassiker och allsångsfavoriter på en och samma gång! Det är praktiskt taget omöjligt att se och höra musikalen Så som i himmelen utan att nynna på melodierna efteråt! Det är mycket som är fint! Den låten sätter sig som en smäck direkt! Liksom Sång till livet och Arnes egen fixar-sång, Fråga Arne.
Knappast någon har väl missat att Så som i himmelen var en megastor hit som film, och den nyligen bortgångne Michael Nyqvist spelade huvudrollen som Daniel Daréus, dirigent, violinist och musikaliskt geni. En hemvändare som flyttar tillbaka till Norrland och räddar en kyrkokör från undergång, och får en hel by att tro på sig själv.
Hemvändartemat, bort och hem igen, har fungerat sedan urminnes tider. Det fungerade i Odysséen. Det fungerade i Sagan om Ringen. Det fungerar i Så som i himmelen.
Storyn är utan krusiduller och så lätt att känna igen. Huvudet slås på spiken, gång på gång.
Så här är det i en kör. Eller i ett litet samhälle. Eller i vilken församling som helst. Man behöver inte bo i Norrland för att känna igen alla karaktärerna, de finns överallt - ja, i storstäderna också. Till och med de största städerna är som ett kluster av små byar. Du kan ta en människa ur byn, men du kan inte ta byn ur människan.
Man kan fråga sig VARFÖR Daniel Daréus väljer att flytta tillbaka till en gudsförgäten håla där han blir misstrodd och förtalad, och dessutom flera gånger svårt misshandlad av samma mobbare som slog honom som barn (ingen tog itu med mobbaren då och ingen tar itu med honom nu heller). Men som sagt, man kan inte ta byn ur människan. Daniels inre by kanske behöver läka eller få någon slags upprättelse och därför flyttar han tillbaka till sin barndoms by. Philip Jarmelid är lysande i huvudrollen, han motstår hela tiden för stora och för yviga gester, han spelar huvudrollen som ett sårat och chockskadat barn, eller en vingklippt fågel som så gärna vill lära sig flyga. Eller i alla fall lära sig att cykla.
Cykelscenen mellan Daniel och Lena är sanslöst vacker, rolig och laddad. Projektioner bakom skådespelarna gör att vädret går från vinter till vår och sommar, från fallande snöflingor till spelande solkatter.
Scenerierna är på det hela taget otroligt bra, både diskreta och effektfulla på en och samma gång.
Snörök rullar ut över scengolvet, en vit hare vrider på huvudet, vertikala träplankor förvandlar scenen till Daniels hem, den gamla folkskolan, till Arnes cykelbutik, till kyrka, till församlingshem, till en gata någonstans i Norrland ... Och karaktärerna kan snabbt byta mellan inomhus- och utomhusmiljöer.
Filmsnabba scenbyten och snabb "klippning" är mycket effektfullt i den här musikalen. Brädgolvet som höjs gör att tankarna går till Kristina från Duvemåla, där det bland annat fanns en potatisåker som skådespelarna kunde vandra uppför. Det ser enkelt ut --- men det är påkostat och effektivt. Och så snyggt.
Det bästa med musikalen Så som i himmelen är att det finns många fler bra roller och utökade roller jämfört med i filmen. Det finns också ett stort åldersspann i rollerna, man kan lugnt säga att det finns bra roller att hämta för alla i Så som i himmelen! Man girar skickligt kring de värsta klichéerna och Daniel är inte längre ett slags "white saviour" som kommer till vildmarken och ska rädda infödingarna.
I musikalen är det tydligare att Daniel själv är en sökare, att han själv kanske behöver räddas --- och det är också tydligt att invånarna i den obestämda norrländska byn inte bara är objekt som ska räddas, de har egna liv och egna identiteter. Så är alltså kvällens BÄSTA kärlekssång en sång mellan två kvinnor - Lena och Gabriella - där de sjunger om solidaritet och att de alltid ska ställa upp för varandra. Wow! #metoo och sjung med!
Det finns också en helt otroligt rolig och charmig sång om nätdejting och att hitta den rätte mellan Olga och Lena - de beter sig verkligen som två tjejkompisar som tror att ingen ser dem när de flamsar på! (förutom att de inte egentligen inte flamsar, de sjunger!, det krävs otroligt bra koreografi för att det ska se spontant och inte inövat ut!). Och den stora"jag älskar dig" sången är riktad till Tore, och är en duett mellan Lena och Tore.
Sången om att känna sig oälskad och vilse och övergiven --- den är det prästen som levererar. Anders Ekborg gör prästen så bra, så mänsklig så sårbar i allt sitt gudstvivel. Och så sjunger Ekborg samtidigt som en gud. Gåshud!
Hela första akten bygger upp mot Gabriellas sång och därefter är det paus. Välbehövligt. Man behöver hämta sig efter den upplevelsen!
Största överraskningen - på ett positivt sätt - är Björn Kjellman som cykelförsäljaren och fixaren Arne. Ja, vi känner alla en Arne! Den här Arne har skadat benet i en sparkolycka, eftersom en tokig tysk saltat bort isen på ett stycke trottoar. Bensprattlet i koreografin blir extra komiskt med ett gipsat ben. Allt verkar vara designat för maximal comic relief --- Arne är en sådan sprudlande naturkraft att inte ens ett brutet ben kan stoppa hans hoppande framfart. Men. Allt detta som verkar så genomtänkt är egentligen bara en ödets nyck --- Björn Kjellman, som vikarierar för en sjukskriven Morgan Alling, har skadat sig på riktigt. Men han gör en kul grej av det och allt blir en del av Arnes karaktär. Björn Kjellman skulle mycket väl ha kunnat sagt: "Jag tyckte att det passade Arne att ha ett brutet ben, alltså bröt jag benet, för att komma in i min karaktär!" Det där är method acting av högsta klass!
Cykelförsäljaren Arnes låt, om att fråga Arne och att Arne fixar allt, sätter sig som en smäck direkt. Likaså Sång till livet, som levereras av hela kören, komplett med klapprande koppar.
Ska vi slå vad om att den kommer att ligga längre på svensktoppslistan än Gabriellas sång och Guldet blev till sand?
Så som i himmelen musikalen överträffar filmen på alla sätt. Även slutet, som verkar utspela sig på tre tidsplan samtidigt --- och man kan ha tre saker som händer samtidigt på en scen, och få det att se snyggt ut --- på en filmduk skulle det bli enbart virrigt att ha så många olika scener i en "splitscreen".
Det här är en musikal och en upplevelse att rekommendera.
100% svensk kvalitet. På topplistan av det bästa du kan se på en svensk scen just nu. Alla kategorier. Inte bara musikal!
För att citera en av sångerna i musikalen: "Det är mycket som är fint! Det är mycket som är bra!" Ja, verkligen. Och det är mycket som är helt fenomenalt!
BG
Största överraskningen - på ett positivt sätt - är Björn Kjellman som cykelförsäljaren och fixaren Arne. Ja, vi känner alla en Arne! Den här Arne har skadat benet i en sparkolycka, eftersom en tokig tysk saltat bort isen på ett stycke trottoar. Bensprattlet i koreografin blir extra komiskt med ett gipsat ben. Allt verkar vara designat för maximal comic relief --- Arne är en sådan sprudlande naturkraft att inte ens ett brutet ben kan stoppa hans hoppande framfart. Men. Allt detta som verkar så genomtänkt är egentligen bara en ödets nyck --- Björn Kjellman, som vikarierar för en sjukskriven Morgan Alling, har skadat sig på riktigt. Men han gör en kul grej av det och allt blir en del av Arnes karaktär. Björn Kjellman skulle mycket väl ha kunnat sagt: "Jag tyckte att det passade Arne att ha ett brutet ben, alltså bröt jag benet, för att komma in i min karaktär!" Det där är method acting av högsta klass!
Cykelförsäljaren Arnes låt, om att fråga Arne och att Arne fixar allt, sätter sig som en smäck direkt. Likaså Sång till livet, som levereras av hela kören, komplett med klapprande koppar.
Ska vi slå vad om att den kommer att ligga längre på svensktoppslistan än Gabriellas sång och Guldet blev till sand?
Det här är en musikal och en upplevelse att rekommendera.
100% svensk kvalitet. På topplistan av det bästa du kan se på en svensk scen just nu. Alla kategorier. Inte bara musikal!
För att citera en av sångerna i musikalen: "Det är mycket som är fint! Det är mycket som är bra!" Ja, verkligen. Och det är mycket som är helt fenomenalt!
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.