SCEN: Ghost - Chinateaterns lotterivinst med Peter Johansson som Swayze-spöke

Gladys Del Pillar och Peter Johansson - dubbla lotterivinster i Ghost! 

Regi: Anders Albien
Titel: Ghost
Medverkande: Peter Johansson, Maria Lucia Heiberg Rosenberg, Gladys Del Pilar, Bruno Mitsogiannis m.fl.
Manus: Bruce Joel Rubin
Översättning: Anders Albien, Amanda Albien
Musik: Dave Stewart, Glen Ballard.
Sångtexter: Dave Stewart, Glen Ballard.
Koreografi: Jennie Widegren, Bianca Fernström, Åsa Engman
Musikalisk ledning: Janne Radesjö.
Scenografi: Andreas Bini.
Kostym: Camilla Thulin
Plats: Chinateatern, Stockholm
Premiär: 14 september 2018
Spelas: Till och med 15 december 2018

“Ghost! Can it win this lottery? - Ghost! Made me take up pottery!”

Så löd ett par rader från Billy Crystals öppningsnummer från Oscarsgalan 1991.

Filmen Ghost vann dubbelt upp i lotteriet. En Oscar för bästa kvinnliga biroll, Whoopi Goldberg som det vimsiga mediet Oda Mae Brown,  och en Oscar till för bästa manus av Bruce Joel Rubin.

Filmen blev en kultklassiker, enormt framgångsrik, spelade in över 500 miljoner dollar, och alla minns drejningsscenen med Patrick Swayze och Demi Moore. (Ja, vilken bra reklam för krukmakeri! Till och med Billy Crystal ville prova på!) Sedan dess har Ghost blivit en succé som musikal på Broadway och på Londons West End ... och nu på China. Chinateatern i Stockholm alltså. Så varför åka till West End när det räcker med att ta sig till China?

Den här uppsättningen ÄR en lotterivinst! Och den största vinsten är Peter Johansson, som spelar huvudrollen Sam, och som är så övertygande i allt han gör - i rollen går han igenom alla känslorna på en och samma gång, rollen är också enormt fysiskt krävande och dessutom har huvudpersonen under stora delar av dramat ingen att interagera med på scenen eftersom han blivit ett spöke.  (Detta är ingen spoiler, kolla titeln!)

Bonusvinsten, den där du kan skrapa fram dubbla beloppet, stavas Gladys Del Pilar. Hon är utomordentlig i Whoopi Goldbergs Oscarsvinnande roll som falskt medium som lurar folk på pengar, tills den dagen hon möter spöket Sam ... som hon faktiskt kan höra! Att hon faktiskt är ett fullt fungerande medium och inte längre en bluff kommer som en chock för henne. Eftersom hon bara kan höra Sam och inte se honom följer en hel del situationskomik .... Gladys Del Pilar mjölkar rollen på varenda skrattsalva och varenda applåd som rollen är förtjänar och hennes fantastiska och egenartade kostymer är inte av denna världen.

Kostymerna är på det hela taget både vackra och lite historiska med sköna 1980-tals vibbar (Ghost hade ju biopremiär 1990).

Carl, skurken i dramat, spelas av Bruno Mitsogiannis - men han är också Sams bäste vän. Vänskapen mellan Sam och Carl känns äkta och inte ett dugg spelad, Carls förvandling till dramats huvudsaklige antagonist är mer långsökt och ansträngd ... man missar också helt att Carl faktiskt jobbar för någon annan, som dödar honom om han inte får tio miljoner dollar tvättade, bums.

Ghost är en blandning av kärlekshistoria och deckarhistoria (vem mördade Sam och varför?) och någon slags rörig maffiahistoria om pengatvätt ... och det är mycket som ska in i handlingen på kort tid.

Sedan finns det också metafysiska utläggningar om varför vissa går vidare medan andra stannar kvar för att vaka över de levande. Men det här är ingen Himmel över Berlin. Tonvikten ligger på action och hämnd och Sam tränar upp sin nya spökkropp till att bli en gruvlig poltergeist som kan banka skiten ur de som förtjänar det. Förutom att han är smart nog för att ta finansiell hämnd, via krångliga bankkanaler och med Oda Mae som hjälp. Hon är "diskret klädd" för bankaffärer i röd dräkt med fantastisk röd pillerburk på huvudet.

Dansnummerna och kostymerna och scenbygget är fantasiska, och det finns många små pärlor bland birollerna, som en förnärmad spansk dam som gärna vill ha kontakt med sin döde make, en citybanktjej som nyser i hissen, en breakdancande nunna, ett spöke som utan lov tar Oda Mae i besittning, en vimsig bankman som aldrig minns folks namn, och så vidare ...

Det enda som inte fungerar i musikalen Ghost är kärlekshistorien. Och det var liksom det som var det centrala i filmen Ghost, att Molly och Sam älskade varandra så mycket att Sam inte ville gå vidare till nästa liv. Här i musikalen verkar de bara vara två personer som inte alls passar ihop och fejkar "gulligt par" för selfies och Facebook (vem skulle egentligen klandra Carl om han hade ihjäl dem båda två?) och hon är fruktansvärt tråkig. Den typen av klichébohem och konstnär som aldrig skapar någon konst utan bara pratar om det och bor i en dyr loftvåning med en massa dyra designermöbler. Maria Lucia Heiberg Rosenberg är väldigt blek i den kvinnliga huvudrollen, man varken ser eller hör mycket av henne när hon sitter på golvet och sjunger om den förlorade kärleken i ganska sömniga och smöriga ballader ... Den där kärleken som ska vara så viktig i dramat, men som man inte alls känner något av.

Dessutom: Drejningsscenen slarvas bort. Helt. Det är snudd på lika kriminellt som pengatvätt i en uppsättning av Ghost!

Bästa låten från filmen Ghost är helt klart Unchained Melody men det är knappast någon ny låt, den har funnits sedan 1955 (musik Alex North , text Hy Zaret) och den lär ha spelats in 1500 gånger av över 670 olika artister. 1965 års version av the Righteous Brothers, med solosång av Bobby Hatfield, är den "klassiska versionen" som var med i filmen Ghost.

Den nyskrivna musiken i  musikalen Ghost är av Dave Stewart, känd från den brittiska syntpopgruppen Eurythmics, och Glen Ballard, känd för att ha skrivit och producerat Alanis Morrissettes stilbildande 90-talsalbum Jagged little pill. Men efteråt är musiken från Ghost inget man minns eller går och nynnar på. Det finns ingen "Don't mess with the Ghost Man" hit-låt, i  stil med "Don't mess with the missionary man".

Vad man däremot minns är Gladys Del Pilars högljudda bluffmedium och hennes samspel med det osynliga, skönsjungande spöket Sam, som kan sjunga om balanserande elefanter i evighet. Bokstavligen. 

För fem balanserande elefanter är fler än fyra flitiga myror, och även om intrigen kan sätta myror i huvudet på vem som helst (går den egentligen ihop? nä!) så är det roligast att bara skratta åt skämten och fundera på om sådana där pillerburkar på huvudet kan bli moderna igen, för andra än piccolos.

BG