SCEN: Rolandz på Rondo - Rappt, roligt och revanschlystet - Robert Gustafsson är Sveriges roligaste musiker!

Rolandz har hjärtat på rätta stället!

Titel: Rolandz på Rondo

Medverkande på scenen: Robert Gustafsson, Andreas Andersson, Johanna Abenius, Charlotte Zettergren, Jenny Froom Sehlstedt och Frank Sehlstedt.
Musiker i Rolandz: Ludvig Olin, kapellmästare och keyboard, Niclas Arn, bas, Peter Tiverman, gitarr, Robert Olsson, trummor, och Linus Kåse, saxofon.

Övriga medverkande: Christoffer Bendixen, regi/manus, Robert Gustafsson, regi/manus, Stefan Wiik, manus, Per-Magnus ”PM” Andersson, koreograf, Fredrik Dillberg, scenograf, Robert Hvenström, ljusdesign, Niklas Frick, ljuddesign, Mary Myntti, kostymdesign, Helene Norberg, mask/perukdesign, Viktor Rundlöf, grafiskt content, och Petter Persson, video/foto.

Plats: Rondo, Liseberg, Göteborg

Publik. Fullsatt!

Stämning: Glad, gladare, gladast!

Premiär: 27 september 2018

Spelas: Hela hösten

Rolandz på Rondo är så mycket mer än dansband --- det här är en helkväll med all sorts dansant musik, och massor av humor. Det här är egentligen inte Rolandz kväll. Det här är Robert Gustafssons revanschlystna triumf!

Unga, hungriga komiker är alltid på G. Men vill man se hur mästaren gör det, och hur han fortfarande äger, ska man bege sig till Rondo.

Robert Gustafsson är hyllad som komiker och hyllad som skådespelare --- men under kvällen visar han att han också är en sång och en dansman. Som har simultanförmågan att samtidigt vara rolig och musikalisk.

Rolandz dansar disco. Elviz-style. 

Hela kvällen har också en snyggt konstruerad story arc --- Rolandz och den stackars hårt prövade sångaren Roland Järverup är verkligen nere för räkning, innan tredje akten med triumf och lyckligt slut kommer. Men vägen dit ... Vilken väg! Det känns ibland som att allt Robert Gustafsson rör vid blir till guld. Dock, inte att förglömma: den som är utsedd till Sveriges roligaste man, den vill alla peta ner från tronen. Med den här showen har Robert Gustafsson återigen mutat in sitt revir --- medan andra nöjer sig med att stå upp och försöka vara roliga visar Robert Gustafsson att han kan mycket mer än att stå upp. Han kan även dansa, springa runt i publiken, åka in på en motorcykel och åka linbana över hela publiken.

Är det någon som på allvar undrat vad en viss eldfängd skotte har under kilten, så spoilervarning här: det är ett par rejäla mamelucker. De går fint ihop med de högklackade pumpsen!

Robert gör allt för att leverera en kanonshow. Bokstavligen.

Det är imponerande hur snabbt Robert Gustafsson byter om - kläder, skor, smink, peruk ... han förvandlas helt och hållet från roll till roll, men även hållning, dialekt, utstrålning, karaktär ...

Robert Gustafsson skulle ha kunnat göra alla rollerna själv i Hundraettåringen ... och filmen hade förmodligen blivit mycket bättre och roligare.

Redan efter första tredjedelen av showen har Robert Gustafsson bränt av finalkonfettin och gett järnet.

Redan öppningsnumret är värdigt en final. Snacka om att gå ut hårt och öka!

En av höjdpunkterna under showen står Weiron för --- han har ju hemmaplan i Göteborg. Den göteborska dialekten må slira lite ibland, men det gör inte den komiska tajmingen. Och när alltihop utmynnar i en hyllnig till Jerry Williams, med en fantasifull version av I can jive, då ligger Diggoloo- gängets mossiga och tama hyllning från i somras verkligen i lä. Via videoskärmar ser man hur Weiron hoppar runt överallt i Göteborg, inklusive på spårvagnar, och sjunger att han vill höra I can jive.
Rappt, roligt och kärleksfullt! Folk skrattar så de gråter, samtidigt som musiken sitter som en smäck och det är aldrig, aldrig, aldrig en drift med Jerry Williams --- eller arbetarklassfans, som verkligen älskar sina idoler.

Jag är inte bitter! Och jag vet hur man tar kurvorna även när man dansar!

Det går inte att vara bitter under den här showen! Inte ens Tony Richardsson är bitter, fast han sjunger om att han saknar den tid när män var riktiga män och tjejer var gridgirls.

Tony Irving lär ut hur man dansar fuldans.

En ljudtekniker visar hur man inte ska sköta ljudet.

En desperat regissör försöker själv göra de nummer som Rolandz misslyckades med --- och kommer fram till att dräkten är för obekväm (och för livsfarlig).

Tony Irving dyker upp och lär ut fuldans! Arne är en duktig fuldanselev!

Alla små sketcher ingår i en helhet och leder fram till den storslagna finalen --- Rolandz revansch och därmed Robert Gustafssons revansch. Han har kvällen igenom bevisat sin mångsidighet som artist och entertainer. Han har höjt ribban för alla andra komiker och deras shower. Bra är inte tillräckligt bra, när man kan vara fenomenal.

Det är ingen idé att ropa efter extranummer --- Robert vet när en fullträff sitter, och då ska man gå av scenen, medan alla älskar en.

Vilken kväll.

Det trodde man inte om ett dansbandstema!

I Storbritannien är just nu James Bond franchisen i kris, medan Mr Bean (eller snarare Rowan Atkinson) skördar triumfer som Johnny English. Och så är det. Vi må tro att vi är James Bond, men resten av världen ser oss för vad vi egentligen är: Mr Bean.

Samma sak kan man säga om svenskarna och det svenska musikundret. Som så gärna vill vara coola Aviciis. Men som ofta är mycket mer Rolandz. Och vad är det för fel med det, säger Roland, för det är ju det vi vill ha, lite spelglädje. Och glädje. Och kanske lite fuldans.

Rolandz är musikundrets Mr Bean.

En lyckad premiär hyllas med blommor och blader och applåder!

Rolandz på Rondo är en fulländad kväll och folk som hävdar att de är allergiska mot dansband kan ändå ha riktigt roligt. För det här är en kväll som överraskar på ett positivt sätt. Och maten är inte klassisk dansbandsmat - korv med mos och kall pucko med kexchoklad till efterrätt - utan ren och skär fulländning.

För Rolandz och Robert Gustafsson är det bara att slicka i sig applåderna och fansens beundran. Det här kommer att bli en ljus och glad höst på Rondo!

B. Graham, TK