FILM: You Were Never Really Here - Ramsay och Phoenix levererar i svårslagen noir-thriller

Regi: Lynne Ramsay

Titel: You Were Never Really Here
Manus: Lynne Ramsay, baserad på Jonathan Ames roman
Medverkande: Joaquin Phoenix, Ekaterina Samsonov,
Alex Manette, John Doman, Judith Roberts m.fl.

Land: USA, 2018

Distribution: Scanbox Entertainment

Aktuell: På DVD, BD och VOD i september

You Were Never Really Here fick en sju minuter lång stående ovation vid filmfestivalen i Cannes

när den hade värdlspremiär, den 27 maj 2017. Ramsays regi berömdes, liksom Phoenixs huvudrollsprestation och ljudet, musiken och klippningen. Ramsey vann priset för bästa manus och Phoenix för bästa huvudroll som krigsveteranen Joe, som tar lagen i egna händer, för att få något gjort. Hans jobb: att rädda unga tjejer som fastnat i traffickingens nät. Och i den världen rör sig många riktigt fula fiskar, som dessutom råkar vara mäktiga, högt uppsatta och inflytelserika.

Om priserna kan man bara säga: det var helt välförtjänt! Det här är en film som håller hela vägen och som kommer att hålla i många, många år och fortfarande vara lika rå, chockerande och mästerlig!

Skotska Lynne Ramsay slog igenom i 1999 med den socialrealistiska filmen Råttfångaren och följde upp med lika hyllade Morvern Callar ... efter det tog det åtta år innan hon gjorde skolskjutningsdramat Vi måste prata om Kevin. Sedan tog det sex år till premiären av You Were Never Really Here...

Ramsay verkar vara omsorgsfull och ta god tid på sig när hon gör film ... eller är det helt enkelt så att filmindustrins kvarnar mal för sakta?

(Regissören Patti Jenkins som gjorde den hyllade och Oscarsvinnande Monster fick efter denna framgång vänta tio år ute i kylan innan hon fick göra comeback med Wonder Woman).

Efter succén med You Were Never Really Here borde i alla fall hela filmvälden stå på kö för att få finansiera Lynne Ramsays nästa film.

Hon är så bra. Och i hennes regi är Joaquin Phoenix ännu, ännu bättre än vanligt.

När man beskriver handlingen i You Were Never Really Here så låter det som en standardanrättning, typ Leon eller The Equalizer eller någon av alla otalliga kopior av dessa filmer: en antihjälte, alltså en hitman, bestämmer sig för att rädda en ung tjej som fastnat i trafficking ... och på kuppen räddar han sig själv.

Det här är en modern Taxi Driver för moderna tider och ... den överträffar Taxi Driver. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga.

Ingenting med You Were Never Really Here är standard, det här är en filmupplevelse utöver det vanliga!

Det här är en uppvisning i cineastisk suggestion.

Titeln syftar på Joes mentala status, som är total alienation. Hans psykologiska profil är utmejslad av framförallt en hemsk barndom med en psykopatisk misshandlande pappa (vi får precis lagom mycket backstory) och där Joe sett sig skyldig att skydda sin mamma. Vilket han fortfarande gör (fina scener mellan mor-och-son i filmen). Till detta läggs som toppen på isberget traumatiska krigsminnen. Joe har mycket som han vill förskjuta och hålla under ytan. Men kriget och de upplevelserna är snarare en konsekvens av, än en orsak till, hans tillstånd. Phonix går en hårfin balansgång - han är nästan hela tiden mentalt frånvarande, men fysiskt sett är han hela tiden mycket, mycket närvarande.