Titel: Sture Sprakman
Serie: Smygklubben Mommi & folket (del 2)
Men på ett sätt så skiljer sig smygklubben mycket från alla deckarberättelser som nästan har blivit för många i barnboksfloden här handlar det tack och lov inte om "barn jagar bovar" (vilket oftast är väldigt långsökt och i verkligheten skulle bovarna snabbt göra mos av barnen). Siri och Tyra har inte som mål att "sätta fast folk" de har som mål "att hjälpa folk". Visst måste det finnas många människor som behöver räddas? Tuggummitanten var den första som de räddade och hjälpte till ett gladare liv, och hon finns med även i den här boken så klart - Siri och Tyras nya projekt är en vaktmästare som heter Sture Karlsson, som kallas för Sture Sprakman, för att det sprakar om honom som ett tomtebloss när han spelar piano, men annars är han väldigt blyg ...
Boken har en genomgång av olika fobier och rädslor och ett tydligt anti-mobbing-perspektiv precis som Tuggummitanten. Boken Sture Sprakman är dock inte lika klockren som Tuggummitanten, som hade en snygg vändning på slutet där ett helt annat lager på mysteriet avslöjas, och inte en lika bra titel. Vad hette boken? Sprakfåle? Språkman? Vi minns väldigt olika efteråt ... Illustrationerna i Tuggummitanten var också mer fantasieggande, med spökslott och kattungar och en konsthörna med drejskiva ... Sture-boken utspelar sig i en skola, utan kattungar eller magiska trädgårdar och sagoslott, och skolkorridorer är inte den allra roligaste miljön, varken i text eller bild. Någon borde verkligen göra något åt hur tråkiga skolor ser ut, de borde se lika coola ut som Hogwarts!
Illustrationer: Patrik Boberg
ISBN: 9789175777030
Förlag: Idus Förlag
Sture Sprakman är uppföljaren till Tuggummitanten, och här får vi veta hur det i fortsättningen får för Siri och Tyra och deras självutnämnda smygklubb. Många barn i barnlitteraturen (och i barnfilmer) startar deckarklubbar, smygklubben är i stort sett samma sak, eftersom det handlar om observera, dra slutsatser och att lösa mysterier.
Men på ett sätt så skiljer sig smygklubben mycket från alla deckarberättelser som nästan har blivit för många i barnboksfloden här handlar det tack och lov inte om "barn jagar bovar" (vilket oftast är väldigt långsökt och i verkligheten skulle bovarna snabbt göra mos av barnen). Siri och Tyra har inte som mål att "sätta fast folk" de har som mål "att hjälpa folk". Visst måste det finnas många människor som behöver räddas? Tuggummitanten var den första som de räddade och hjälpte till ett gladare liv, och hon finns med även i den här boken så klart - Siri och Tyras nya projekt är en vaktmästare som heter Sture Karlsson, som kallas för Sture Sprakman, för att det sprakar om honom som ett tomtebloss när han spelar piano, men annars är han väldigt blyg ...
Boken har en genomgång av olika fobier och rädslor och ett tydligt anti-mobbing-perspektiv precis som Tuggummitanten. Boken Sture Sprakman är dock inte lika klockren som Tuggummitanten, som hade en snygg vändning på slutet där ett helt annat lager på mysteriet avslöjas, och inte en lika bra titel. Vad hette boken? Sprakfåle? Språkman? Vi minns väldigt olika efteråt ... Illustrationerna i Tuggummitanten var också mer fantasieggande, med spökslott och kattungar och en konsthörna med drejskiva ... Sture-boken utspelar sig i en skola, utan kattungar eller magiska trädgårdar och sagoslott, och skolkorridorer är inte den allra roligaste miljön, varken i text eller bild. Någon borde verkligen göra något åt hur tråkiga skolor ser ut, de borde se lika coola ut som Hogwarts!
Roligast är diskussionen kring torgskräck (torg med blommor och frukt ser väl inte hemska ut?!), märkligast är att barnen är rädda för att åka buss ?! De är i 8-års åldern, och i den åldern var man van vid att åka buss själv, till skolan, till kompisar och till olika aktiviteter, det hade man gjort i flera år. Den nya svenska curlade generationen gör kanske inte så? Men är det någon mening med att lära barn nya fobier ... som buss-skräck? Det låter väl ännu konstigare än torg-skräck?
När det gäller upplösningen på boken Sture Sprakman så har den en bra sensmoral:
Man ska inte mobba folk som är annorlunda.
Man ska heller inte tycka synd om folk som är annorlunda.
Annorlunda folk kan vara så totalt coola på sitt sätt.
Annorlunda folk kan vara "genier" - som pianisten Sture, det musikaliska geniet!
När det gäller upplösningen på boken Sture Sprakman så har den en bra sensmoral:
Man ska inte mobba folk som är annorlunda.
Man ska heller inte tycka synd om folk som är annorlunda.
Annorlunda folk kan vara så totalt coola på sitt sätt.
Annorlunda folk kan vara "genier" - som pianisten Sture, det musikaliska geniet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.