SCEN: Peter Jöback intar Cirkus med seriös popteater!

Du kan bättre! säger Jens Hultén till Peter Jöback. Upp och hoppa nu, det är Final!

Regi: Hans Marklund
Artist: Peter Jöback
Titel: Med hjärtat som insats
Medverkande: Peter Jöback, Jens Hultén, Marianne Mörck, Gunilla Backman, Frida Öhm, Elin König Andersson, Daniel Mauricio, Karl Noremo och en niomannaorkester.

Genre: "Popteater" - blandning av musikal, cabaret, krogshow, Wallmans salonger och Lars Norén drama
Plats: Cirkus, Stockholm

Premiär: 20 september 2018

Spelas: Hela hösten, torsdag-lördag, till och med 15 december

En liten parvel känner sig ensam och oälskad, så han lämnar sin hemby och far över stora vida vatten i jakt på kärlek och bekräftelse. Eller i alla fall applåder. Men showbiz är en tuff biz och hela tiden utnyttjas den lille parveln. Barnskådespelaren växer snabbt upp och blir till Peter Jöback, som i föreställningen Med hjärtat som insats spelar Artisten - ett lätt förklätt porträtt av Peter Jöback själv, när fakta och fiktion, saga och verklighet blandas. Artisten gör ungefär samma saker som Peter Jöback och är med om samma saker --- hyllas som musikaliskt geni (eller musikalgeni) och har succéer i Berlin, London, Paris, Las Vegas, New York ... och kommer till sist hem till sin hemby igen, och där återförenas han och försonas med sitt barnjag. Artisten Jöback lyfter upp barnskådespelaren och kramar om honom och blir kramad tillbaka av den lille parveln och så får han äntligen kärlek. 

Ja, det är aldrig för sent att komma hem och fixa till en lycklig barndom.

Upplägget i Med hjärtat som insats är som i musikalen Så som i himmelen. Bort och hem igen. Litet musikgeni ger sig ut i stora vida världen, blir olycklig trots alla framgångar och hyllningar, och kommer hem till hembyn igen, där han träffar sitt barnjag som han lyfter upp och kramar om. Och så blir han lycklig. Eller så dör han. Han har nämligen slitit ut sitt hjärta --- det hjärta han har låtit vara med hela tiden. Och haft som insats.

Suck! Så jobbigt att vara musikgeni och stjärna! Folk vill ha en bit av dig hela tiden!
 Så som i himmelen, Oscars. Men kunde lika gärna varit Peter Jöback på Cirkus.

Skillnaden är att ... Så som i himmelen har ett bra manus, en stegrad spänning, en oklanderlig dramaturgisk uppbyggnad som är så gedigen att bästsäljande manusgurus i Hollywood skulle kunna gråta sig gröna av avund över att inte ha skrivit den här storyn, så perfekt uppdelad i tre akter, där hjälten verkar vara nere för räkning inför tredje akten och reser sig upp och får en mäktig och välljudande revansch i slutet av tredje akten.

Med hjärtat som insats har ingen genomtänkt dramaturgi alls. Det är samma sak hela tiden som går runt, runt, runt i små, små, små cirklar. Artisten verkar vara nere för räkning hela tiden, och inte blir det någon verklig revansch.

På jakt efter kärlek.

Men det är snygga bilder som fladdrar förbi från Berlin, Paris, London, New York ... Man utnyttjar rummet i Cirkus på ett bra sätt med filmskärmar runt hela salen och de medverkande i popcirkusen springer också ut i publiken och agerar --- inklusive Jöback själv. 

Kritiker kanske påpekar att det gör de i Wallmans salonger också, och i var varannan krogshow, så det är inte direkt något nytt att ta sig ut i publiken och utnyttja hela rummet, med fara för att krocka med stressade kypare.

Men det är snyggt i alla fall, det är som att sitta mitt inne i en film. Och verkliga skådespelare i rummet är ju 3D effekt på riktigt!

Med hjärtat som insats är som en blandning av film och teater och en del cirkusakrobatik och vaudeville och cabaret och många olika konstformer. Man kan se det hela som en hyllning till teatern --- i alla dess former --- precis som i min favoritfilm Paradisets barn (en fransk klassiker) --- för här gör man ingen åtskillnad mellan konstformerna, alla får vara med och alla hyllas.

Dekadent nattklubb, som i filmen Cabaret med Liza Minelli.

Musiken går från Peter Jöbacks egna gamla pop-dängor (popsången Han är med mej nu som uppförs under London-delen av programmet har hållit väldigt bra) till Phantom of the Opera vibbar, superteatraliskt och melodramatiskt, med en Marianne Mörck som likt Fantomen hamrar på ett piano, medan Jöback blixtsnabbt plockar fram en vit mask och dansar mitt på scenen.

Det finns också ett gospel-avsnitt --- Jöbacks röst är ju som gjord för gospel --- som följer tätt på ett musikaliskt AA-möte, där alla sitter i en cirkel under en ljusgloria och sjunger R.E.M.s Everybody hurts så att säkerligen de flesta i publiken får rysningar.

Det är mycket möjligt att Peter Jöback slår någon slags rekord i klädbyten under en och samma show. Allt byts ut hela tiden, inklusive skorna, och det på scen, och det blixtsnabbt.
Jens Hultén, som spelar Artistens antagonist, kommer med nåt mossigt skämt om att Jöback är så välklädd för han tillbringat så mycket tid i garderoben. Inte roligt.

Jöback intervjuas. Och han har bytt kläder igen. Jämför med Så som i himmelen bilden ovan ...
"Suck. Visst är det jobbigt att vara musikgeni och alla vill ha en bit av dig!" tänker huvudpersonen.

Marianne Mörck får däremot några skrattsalvor. Hon är en komisk naturbegåvning och är den enda som kommer med lite comic relief i ett annars väldigt långt och mörkt drama.

Det hela påminner egentligen mer om Lars Norén på Dramaten än popteater på Cirkus. Det blir lite för fint och för pretentiöst och Artisten ska lida väldigt mycket och ligga på golvet och kravla.

Artisten i den här berättelsen på Cirkus vill bli älskad och bekräftad och Artisten går hela tiden på pumpen. Faller ner på golvet och mår dåligt och är nere för räkning. Gång på gång på gång. Inte bara inför tredje akten. När Everybody hurts har levererats som terapilåt så tror man verkligen att nu vänder det väl, nu är man väl framme vid dramats peripeti. Men nej, det är snart dags för ännu en kollaps!

Jag är "Visst Vill du ha Revanschen!" -  Jag har sedan länge vandrat vid din sida!

För lika säkert som riddaren i Det sjunde inseglet förföljs av Döden så förföljs Artisten av Mörck. Marianne Mörck alltså. Hon spelar dock inte Döden utan Revanschen, Viljan-till-Revansch, Aldrig-vara- nöjd, eller något sådant. Hon har en tydlig och genomträngande röst, även när hon viskar, som likt Samvetet är omöjlig att få tyst på.

Och så blir det deppigt igen och Peter faller till golvet ännu en gång. Kan inte Tingeling komma och rädda Peter och få honom att flyga? Eller Aladdin kan svepa in på en flygande matta? Och visa upp En helt ny värld, bortom allt gnäll? Eller vad som helst, bara det blir lite fart på det hela! Det här är ju ändå en popsaga!

Peter klädd i läderjacka och läderbyxor för Revansch!

Tanken bakom den här satsningen är förmodligen att göra ett slags Mamma Mia jukebox musikal med Peter Jöbacks egna favoritlåtar, både sådana från hans egen popkarriär (han spar den bästa till sist, till extranumret!) och musikalkarriär, men även andras. Och det är en god tanke. Förutom att depp plus depp plus depp gör att man tappar nyanserna. Svärta toppas med mer svärta och mer svärta --- det spelar ingen roll var i världen Artisten åker, för Svärtan följer efter, lika säkert som att Mörcks Döden-Revanschen följer efter, och att Jens Hultén kommer efter och säger att "Du kan bättre", gång på gång. Ingen kan göra något riktigt lyckat och riktigt glänsande av bara svärta. Förutom möjligen Lars Norén.  Enbart svarta paljetter ger inte så mycket lyster.

Peter Jöback och Cirkus kommer alltid att förknippas med Guldet blev till sand --- en låt som föresten INTE finns med i föreställningen --- megahiten från Kristina från Duvemåla som blev till rent guld, försäljningsmässigt. Den här gången blir det mer sand än guld. Guldkornen finns där, men de försvinner i mängden sandkorn.

Synd på en av Sveriges vackraste scener --- och Cirkus ser nu vackrare ut än någonsin.

Belinda Graham TK