tisdag 29 mars 2016

Hillary Rodham Clinton Svåra val --- En Memoar


  

Allt viktigt i livet händer på fyra år

Hillary Diane Rodham Clinton born October 26, 1947) is a former United States Secretary of State, U.S. Senator, and First Lady of the United States. From 2009 to 2013, she was the 67th Secretary of State, serving under President Barack Obama. She previously represented New York in the U.S. Senate (2001 to 2009). Before that, as the wife of President Bill Clinton, she was First Lady from 1993 to 2001. In the 2008 election, Clinton was a leading candidate for the Democratic presidential nomination. Hillary Rodham ClintonSvåra val --- En MemoarÖversättning: Margareta Eklöf (kapitel 1-13, 18-24, epilog och tack) och Roland Poirier Martinsson (kapitel 14-17)Bonniers 
 Det finns de som menar att allt viktigt i livet händer på fyra år. De menar vanligtvis att de första fyra åren i livet är de viktigaste. Men berömda memoarer och självbiografier handlar sällan, eller inte alls, om de första fyra åren. Hillary Rodham Clintons Svåra val handlar om de senaste fyra åren av hennes liv: de drygt fyra år som hon var President Obamas utrikesminister. Obama blev som bekant omvald och han ville gärna fortsätta att ha Hillary vid sin sida. Men hon hade sagt redan i början att fyra år var tillräckligt och hon höll fast vid detta. Nu var det dags att ta en kort time-out, njuta av våren, sitt första barnbarn, långpromenader med maken, ex-presidenten Bill Clinton, skriva en memoarbok på drygt 700 sidor … och grunna på nästa svåra val. Om hon ska ställa upp som presidentkandidat. Orkar familjen med ännu en runda med politiken?
 112 Countries and It’s Still About My Hair
När Hillary skrev memoarboken Svåra val, fick läsarna av Washington Post föreslå tänkbara titlar. Hillarys egen favorittitel var “The Scrunchie Chronicles: 112 Countries and It’s Still About My Hair.“ Ja, kvinnliga kändisar blir alltid extra granskade för sitt utseende. Vad har hon för hårsnodd idag? Vad har hon på sig? Vad har hon för frisyr? Men titeln visar också på hur media oftast fastnar på ytan, och sällan går på djupet när det gäller internationella händelser. Boken Svåra val går på djupet. Det blev till sist den titeln på memoarboken, eftersom Svåra val både fångar Hillarys egna erfarenheter från den internationella diplomatin och hennes tankar om vad som behövs för att USA:s ledarskap ska säkras under 2000-talet. Livet och politiken är fullt av svåra val.
 Det här är verkligheten, och det är inte alla historier i boken som får lyckliga slut eller ens något slut över huvud taget. Allt är en pågående process.
 
87 dygn i luften
 Som utrikesminister reser man mycket och kastas mellan ytterligheter. Fyra års resande har omfattat besök i 112 länder och totalt 87 dygn i luften.
 Hillary och hennes stab valde att göra den första resan till Asien: till Japan, sedan till Indonesien, Sydkorea och slutligen Kina. En markering. Makten ligger inte i Europa, makten ligger i Asien. Det är där pengarna finns.
 Och Kinas och USAs ekonomier är mycket intrasslade i varandra. År 2007 hade handeln mellan Kina och USA överstigit 387 miljarder dollar, 2013 var den uppe i 562 miljarder dollar. Så snabbt förändras världen.
 Amerikanska statsobligationer i Kina
 Kineserna sitter också med enorma mängder amerikanska statsobligationer, vilket är ett orosmoment. Men det betyder också att ländernas ekonomiska framgångar är länkade till varandra. Kineserna har också investerat mycket i den afrikanska kontinenten, det är den nya kolonialismen --- allt som byggs där från motorvägar och industrier, till shoppingkomplex, parkeringshus och “gated communities” är byggt med kinesiska pengar.
 Hillary påpekar även andra problem med den globala handeln. Som att skadliga livsmedel och varor från Kina nådde konsumenter världen runt, “till exempel leksaker med giftig blyfärg som hamnade i händerna på amerikanska barn.”
 Kina förändrats snabbt, och Hillary, som rest mycket som USA:s första dam, ser direkt skillnaderna:
 “Det hade gått nästan tio år sedan mitt förra besök, och att åka genom Beijing var som att se en snabbspolad film. Där det tidigare hade legat en handfull höghus dominerades horisonten nu av den blänkande nya Olympiastadion och otaliga kontorsskrapor. Gator där cyklar av märket Flygande duvan hade trängts var nu igenproppade av bilar.”
 Gula rosor för hoppfull nystart
 Det finns alltid de som tycker att USA lägger sig i för mycket. Men lika vanliga är anklagelserna att de gör för lite. Detta är den vanliga inställningen i Asien. Varför kom inte USA till ASEAN-konferensena? Detta var en källa till utbredd besvikelse i Sydostasien. Som första amerikanska utrikesminister fick Hillary komma till organisationens huvudkontor och generalsekreterare Surin Pitsuwan gav henne en bukett gula rosor, eftersom indoneserna betraktar gult som en färg för hopp och nystart. “Ert besök visar att USA på allvar vill sätta punkt för sin diplomatiska frånvaro i regionen”, sade han. “Det var lite vasst formulerat, men han hade rätt om våra avsikter” påpekar Hillary. Det visar också att Hillary och hennes stab satsade rätt som började sin världsturné i Asien. Det var något som verkligen uppskattades.
 Vikten av viktiga vänner
 Det finns också personliga historier med i boken, om de kända personer Hillary Clinton träffat under sin arbetstid. Angela Merkel, Nicolas Sarkozy, Hu Jintao, Vladimir Putin, Dilma Rousseff, Michelle Bachelet osv. Den brittiske utrikesministern David Miliband (labour) omtalas som en ovärderlig partner och vän, och sedan får hans efterträdare William Hague (tory) ännu större lovord.
 William Hague är inte bara nära kollega och vän, han är också skålarnas David Beckham och har en fantastiskt fin humor. Något som får en att tänka på att utrikespolitik egentligen ofta inte handlar om politik, man jobbar med den person man ska jobba med, och stämmer personkemin är det underbart (strunt samma vilket parti utrikesministern är från). Hillary reflekterar inte ett ögonblick över att en av killarna hon berömmer är “vänster” och en är “höger”. Det hör inte till utrikespolitiken. Fast hon kommenterar att labour förlorade valet p.g.a. USA. Tony Blair backade George W. Bush för hårt och det gillade inte det brittiska folket. Storbritannien ska inte vara USA:s knähund.
 Vissa möten minns man bättre än andra. Nobelfredspristagaren Aung San Suu Kyi och Hillary Clinton utvecklade en varm vänskap. När de för första gången träffades var de båda klädda i vitt, en lyckofärg.
 Den privata sidan spelar stor roll
 De flesta politiker och kända personer är mer lågmälda privat än utåt. Undantaget är Frankrikes president Sarkozy. Han är ännu mer utlevande och högljudd --- och underhållande --- privat. Angela Merkel har mycket humor och en tavla Hillary fick av henne hängde på vägen längre. I länder i västvärlden som Frankrike och USA, som säger sig ge lika chanser till alla, har man aldrig haft en kvinnlig president (och i Sverige har man aldrig haft en kvinnlig statsminister), men i Brasilien och Chile finns det redan nu kvinnliga presidenter. Chiles president Michelle Bachelet fick USAs stöd genom Hillary Clinton efter jordbävningen 2010 och kollegan i Brasilien Dilma Rousseff har ett starkt intellekt och enorm viljestyrka, två egenskaper som en ledare behöver i dessa hotfulla tider.
 Vid minnesceremonin över Nelson Mandela spelade Hillary och U2s Bono fyrhändigt.
 Personliga relationer är viktiga för utrikespolitiken. Som Hillary påpekar, personliga relationer var vad som gjorde att väst “vann” det kalla kriget och att östblocket föll. Ronald Reagan och Margaret Thatcher var goda vänner, samtidigt som Sovjetunionens och Kinas respektive ledare inte tålde varandra. Hade de kunnat ta en kopp te tillsammans, då och då (eller ett glas vodka) hade världshistorien ha kunnat se annorlunda ut.
 Från kärnvapen till Carl Bildt på Twitter
 Det har hänt mycket under fyra år. Jordbävningen i Haiti, den arabiska våren, Muhammedfilmen, döda amerikanska diplomater i Benghazi, fängslade amerikanska journalister i Nordkorea, en blind människorättsaktivist som vill ta sig från Kina till USA, Captain Phillips som blev kidnappad av somaliska pirater, Usama bin Ladens död, problemen med terrorism, inflygningarna över Libyen, fler länder som skaffar kärnvapen … allt blir ett fall för Amerikas utrikesminister och för känsliga diplomatiska förhandlingar.
 Dessutom skulle utrikesdepartementet uppdateras och bli mer Internetvänligt. Ett sätt att nå ut till vanligt folk kan vara för den amerikanske ambassadören att twittra. Den amerikanske ambassadören i Ryssland, Mike McFaul, var stolt över att ha fått ihop hela 70 000 följare på Twitter.
 Sverige är också omnämnt i Hillarys digra bok. Men det är inte mantrat vård-skola-omsorg (och Sveriges miljöpolitik) som gjort intryck, utan Carl Bildt på Twitter. Med hela 250 000 följare!
 “I början av sin ämbetsperiod hamnade Mike i en hetsig ordväxling på Twitter med det ryska utrikesministeriet. Den svenske utrikesministern Carl Bildt, som har mer än 250 000 följare, föll in med en egen tweet: “Jag märker att det ryska utrikesministeriet har inlett ett twitterkrig mot USA:s ambassadör @McFaul. Det är den nya världen ---- följare istället för kärnvapen. Bättre.” Mike skulle nog vara den förste att instämma.”
 WikiLeaks skandalen och pudlarna
 Men Internet och nya media är inte bara ett sätt för politiker att nå ut till folket. Det skulle Hillary Clinton och hennes utrikesdepartement få erfara när i och med WikiLeaks skandalen, då 250 000 känsliga dokument läckte från utrikesdepartementet, som grädden på moset på “nya media satsningen”. (Sverige hade dock inga problem med WikiLeaks skandalen, Sverige har bara Carl Bildt på Twitter).
 Många var förbannade, en del var i fara och Hillary Clinton fick komma med många ursäkter för att täcka över vad folk på utrikesdepartementet internt hade skrivit. Silvio Berlusconi var speciellt upprörd. Det tar åratal att bygga upp bra relationer mellan länder, och allt kan raseras på en natt. En hel kennel med pudlar kunde inte hjälpa till att reparera alla skador.
 Men WikiLeaks var ändå bara en droppe i havet, ett genrep inför den verkliga syndafloden: Edward Snowdens “läcka” av hemliga dokument, innan han flydde från USA till Ryssland.
 Mänskliga rättigheter - en fråga om säkerhet
 Hillary Clinton har länge jobbat för mänskliga rättigheter, och för att kvinnors rättigheter ska räknas som mänskliga rättigheter och inte som någon slags underavdelning till dem.
 “Det var ingen tillfällighet att de platser där kvinnors liv var mest undervärderade i stort sett var de där instabilitet, konflikt, extremism och fattigdom rådde. Detta var en blind fläck för många män som arbetade i Washingtons utrikespolitiska etablissemang, men med åren kom jag att betrakta det som ett av de mest betvingade argumenten för att det inte bara var rätt utan också smart och strategiskt att stå upp för kvinnor och flickor. Förtrycket och misshandeln av kvinnor var ingalunda den enda eller ens den främsta orsaken till våra problem i Afghanistan, där talibanerna förbjöd flickor att gå i skola och tvingade kvinnor att leva under medeltida förhållanden, eller i Centralafrika, där våldtäkt blivit ett vanligt vapen i krig. Men sambandet kunde inte förnekas, och allt fler forskningsresultat visade att konflikter löstes och samhällen stabiliserades om kvinnornas förhållanden blev bättre.”
 Det som en gång varit fnyst åt som “kvinnofrågor” blev alltså, mycket tack vare Hillary Clintons retorik, uppgraderat till att gälla “hjärtat av vår nationella säkerhet”. Detta var männen i Washington intresserade av, för det gällde ju dem själva!
 Ingen Obamadoktrin
 Hillarys sista resa som utrikesminister i december 2012 gick till Nordirland, där människorna har arbetat hårt och lidit mycket för att kunna lösa sina konflikter och lägga allt gammalt groll bakom sig. Även om arbetet ingalunda är över, och man jobbar nu för att få till ett ekonomiskt välstånd som ska gynna båda.
 “Det fanns nog de som ville ha en Obamadoktrin, en ny storslagen och enhetlig teori som erbjöd en enkel och elegant vägkarta för utrikespolitiken i denna nya tidsålder, en doktrin som påminde om uppdämningspolitiken under det kalla kriget, men det fanns inget enkelt eller elegant i det invecklade problemkomplex vi mötte internationellt. Till skillnad från det kalla krigets dagar, då vi hade en enda motståndare i Sovjetunionen, hade vi nu många olika krafter mot oss. Men likt våra föregångare efter andra världskriget måste vi modernisera vårt tänkande för att kunna hantera de förändringar vi såg runt omkring.”
 Det finns fortfarande ingen Obamadoktrin, och det går fortfarande inte att förutsäga framtiden och den amerikanska utrikespolitiken. Framtiden är precis likadan när Hillary börjar sin bok Svåra val, som när hon avslutar den. Framtiden ligger nämligen fortfarande i framtiden.
 Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar