måndag 27 juli 2015

FILM: Berättelsen om Askungen - smarta möss och elaka styvsystrar i klassisk version

Midnight is just the beginning!
 

På språng i glasskor.
Den nya Berättelsen om Askungen presenterar den klassiska berättelsen om Ella, som lever lycklig på landet tillsammans med en massa charmiga djur. Gäss, höns, häst, ödlor, små blå fåglar och ett helt gäng möss. Barndomen är lycklig och ljus. När mamman dör ber hon sin lilla dotter att alltid vara modig och snäll. Det vore bättre om hon gett mannen de orden. För dottern växer upp till en kavat ung kvinna, medan pappan fortfarande sörjer. För att pigga upp sig gifter han om sig. Och han lovar Ella två trevliga systrar att leka med. HA! Famous last words, så att säga.

Drisella och Anastasia är vidriga från dag ett, medan deras mamma Lady Tremaine (Cate Blanchett) till en börja med döljer hur vidrig hon är. Filmen igenom är hon klädd i svart och grönt, i glänsande material, och tankarna går till Narnia-häxan i Silvertronen, hon som var så vacker i grön klänning men som när som helst kunde förvandla sig till en orm. Lady Tremaine är en orm i människoskepnad, hon har inga övernaturliga krafter som Snövits elaka styvmor som är en vacker häxa, men hon behöver inte sådant, hennes ord är giftiga nog. Hon är expert på att intrigera, och vad hon vill är att hennes döttrar ska ha det allra bästa, och att Ella ska ha ingenting alls.

Efter att Ellas pappa har dött på en av sina resor blir Lady Tremaine ännu värre.
Man kan resonera om det är trendigt idag att alltid försöka vara modig och snäll, som Ella, men när man ser hur Lady Tremaine blir, alltid bitter och bitsk och arg på livet i allmänhet för att det inte ger henne allt det hon vill har, anar man att Ellas mamma hade rätt. Man kan i alla fall försöka vara modig själv. Lady Tremaines giftgröna färger kontrasterad mot Ellas blå. Drömmar har kraft, blått har kraft och Ella ser världen på ett speciellt sätt, med lite magi i blandningen.

En dag när Ella rider ute i skogen träffar hon en vänlig främling som säger att han heter Kit. Hon tror
att pojken arbetar i slottet som lärling men i själva verket är han prins (och i och för sig lärling till att bli kung). Slottet skickar ut en balinbjudning till alla unga kvinnor och Ella hoppas på att få träffa den unge lärlingen där. Hon har inte en tanke på prinsen - men det har hennes styvmor förbjuder henne att gå och river sönder hennes klänning som hon har sytt själv.

Då kommer den goda fén in i berättelsen, denna  formidabla "fairy godmother" som hitintills fungerat som historiens berättare. Helena Bonham Carter är utmärkt som vacker vimsig fé, som går igenom grönsakslandet i jakt på något som säger "coach" och undrar om de inte odlar bifftomater?

De har inte bifftomater. Med de har en pumpa. Förvandlingsnumret är det bästa och roligaste som någonsin gjorts i en Askungesaga.

Det finns några nya intriger i denna vackra version av Charles Perraults Askungen, det finns fiender och motstånd att övervinna även inne i slottet. När det är över och eftertexterna rullar har det till slut gått bra för Ella och Kit och alla de gulliga djuren, och alla motståndarna är landsförvisade.

Jag gillar verkligen lyckliga slut, de är min favoritsort, säger Ellas pappa när Ella en dag läser Charles Dickens för honom.

Men ändå har man saknat något. Och när eftertexterna rullar och den goda fén sjunger BibbetyBobbityBoo inser man att den goda fén sjöng inte under filmens gång. Och mössen sjöng inte när de sydde klänningen ... Ja, delen som  visas i Kalle Ankas julafton har ju blivit den mest kända, den där alla mössen och fåglarna sjunger och fixar klänningen till Askungen. Den delen finns i och för sig inte med i Charles Perraults saga, den är tagen från Beatrix Potters The Tailor of Glouchester. Som itne handlar om en tjej som ska på bal utan om en stackars skräddare som är utarbetad och alla mössen som han varit så snäll mot syr klart hans beställning en julaftonsnatt då alla djur helt magiskt kan sjunga och prata - och samtidigt ska de undvika den elaka katten. Mössen som syr och den elaka katten fick komma med till Walt Disneys version av Askungen eftersom Beatrix Potter inte gav honom rättigheterna till att filma The Tailor of Glouchester. Men sedan dess har man kopplat ihop sjungande möss med Askungen och man undrar var de blev av.

Lily James är för övrigt en utmärkt Askungen, med stora bruna ögon, hon är spontan och rolig och hon sjunger jättefint om blå lavendel. Man förstår att prins Kit blir blixtförälskad i henne och vill tillbringa resten av sitt liv med henne. Vem skulle inte vilja det? Men sångerna man känner igen får man tyvärr vänta med eftertexterna för att höra.

Regissören Kenneth Brannagh är för övrigt mest känd för att ha gjort alla de kända Shakespeare tolkningarna (Hamlet, Henry V, Much Ado About Nothing) och här visar han att han kan klassiska sagor lika bra som klassisk Shakespeare. Eller som Charles Dickens sa: Make them laugh, make them cry, make them wait!

Förresten, Askungen hade aldrig skor av glas.  De var av kalvskinn. Men "verre" och "vair" uttalas på samma sätt på franska och Charles Perrault skrev ner fel när han skrev ner den muntliga sagan som var så populär på den franska landsbygden. (Kalvskinn var på den tiden jättelyxigt!) Hade Askungen varit en lika stor succé idag utan glasskorna? Det är svårt att säga, alla behöver ju en gimmick och glasskor säger direkt - magi!



Regi: Kenneth Brannagh

Medverkande: Cate Blanchett, Lily James, Richard Madden, Helena Bonham Carter, Nonso Anozie
Sophie McShera, Holliday Grainger  m.fl.

England, 2015
Walt Disney Studios Home Entertainment

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar