onsdag 6 augusti 2014

FILM: Zulu, Cape Town Cops --- Deckargenren när den är som bäst!



Ett omaka deckarpar i Zulu, Cape Town Cops

 

Caryl Férey, Jérôme Salle

Zulu, Cape Town Cops

Fransk succé i Cannes!


Scanbox Vision

 

Zulu, Cape Town Cops gör vad de absolut bästa deckarna gör absolut bäst. De tar upp sociala problem och tar temperaturen på ett korrupt och orättvist samhälle, samtidigt som både ett personligt drama och en klassisk deckarintrig, med mord och problemlösning, serveras. Zulu, Cape Town Cops har de sociala problemen, det korrupta samhället, det personliga dramat och pusseldeckarintrigen, allt snyggt sammanvävt, utan att någon av de fyra delarna tar över och överskuggar de andra tre. Tror man att franska författare måste skriva om Frankrike, eller möjligen franska kolonier, så tror man fel. Här känns det som om man är mitt i Sydafrika, i ett land som vill marknadsföra sig själv som en lyckad, lycklig "regnbågsnation", men där motsättningarna sjuder under ytan som en bubblande, giftig häxdryck.


Det omaka deckarparet
I centrum står som så ofta i deckargenren ett deckarpar. Lika barn leka bäst, brukar man säga, men det gäller inte i deckargenren där "omaka par" säljer bäst. Denna gång möter vi en svart, städad polisman och hans underordnade, en vit slarver som har alla problem som vita, manliga, medelålders huvudpersoner i deckare brukar ha. Förutom att han inte lyssnar på opera. I vanliga fall hade man inte reflekterat över deras etniska ursprung, är de inte bara två skärpta detektiver som gör sitt bästa för att hitta en ung flickas mördare? Men detta utspelar sig i Sydafrika. Vi befinner oss post-apartheid, javisst, men det finns fortfarande spänningar. Ali Neuman är en zulu (därav titeln). Alla i hans familj, utom han själv och hans mamma, dödades under apartheid regimen. När Ali minns tillbaka får man vet hur han som ung pojke angreps av Inkhata polisen --- tre vita poliser står över honom och skrattar medan en polis schäfer bokstavligen kastrerar honom. Ali har aldrig haft en flickvän. Han kommer aldrig att få barn. Hans mamma är hans enda familj och, verkar det som, hans enda kärlek. Han betalar en kvinna bara för att få smeka henne, och hon undrar varför han aldrig betalar för sex. Han svarar inte.

Freudiansk fadersproblematik
Brian Epkeen är den andre i deckarparet. Han är afrikaans. Han är på många sätt Alis motsats. Han försover sig jämt, är frånskild, har en son som han glömmer att betala underhåll för, han strular alltid med en massa kvinnor och han verkar vara alkoholiserad. Som så många bra snutar i deckargenren: trassligt privatliv, briljant på jobbet. Men även Brian har sina demoner sedan apartheid tiden. Hans far var åklagare och han har valt att ta sin mammas efternamn så att ingen kopplar ihop honom med en far som han hatar. Själv är han hatad av sin egen son. Som bland annat undrar varför farfars gravsten alltid är bland och aldrig får ett namn ingraverat. Det är ju sjukt hämndlystet. Hatspiralen går vidare i Brians liv.

Rugby-VM och regnbågsnationen
Ali har valt försoningens väg och han citerar Nelson Mandela hela tiden. Ali påminner om ett positivt exempel från Desmond och Mpho Tutus bok Förlåtelse --- den fyrfaldiga vägen till helande for oss och vår värld … (Libris). Man måste förlåta för att kunna gå vidare med sitt eget liv och inte fastna i självdestruktion. Detta har Ali fattat. Men inte Brian.

En ung, vit flicka hittas mördad i botaniska trädgården. Det visar sig vara dottern till en av rugbystjärnorna i Sydafrikas VM-lag. Sydafrika som just haft rugby-VM med Nelson Mandela på hedersläktaren och ett "rasblandat" lag visade upp en lycklig regnbågsnation för hela världen.

Det visar sig att fallet med den mördade flickan faller under 95% regeln. 95% av alla flickor, tjejer, kvinnor som blir mördade blir det av sin man/pojkvän/dejt. Mycket sällan är det en främling som är gärningsmannen. Men att hitta "Stan", killen som mordoffret haft sällskap med, visar sig bli allt annat än enkelt. Han är en droglangare som har högt uppsatta vänner. De skyddar Stan, tills de själva bestämmer sig för att döda honom. Han langade ju till vita kids för att tjäna lite extra pengar. Han bröt mot sina order.

Gatubarn försvinner spårlöst
Parallellt med mordfallet jobbar Ali med ett fall som ingen bryr sig om: svarta gatubarn som försvinner spårlöst. Någon experimenterar med droger på dem, ungefär som experiment med råttor, bara för att få fram ett antidepressionsmedel som ska säljas svindyrt i Schweiz. Klyftan mellan fattiga och rika i världen har aldrig sett större ut.

När Alis mamma också blir mördad, för att hon blivit vittne till vad som hänt med gatubarnen, slutar Ali promenera på den fyrfaldiga vägen till försoning och förlåtelse, och han går enbart in för att hämnas.

Det blir istället Brian som lär sig försoningens läxa. Men innan historien är slut har Brian fått mer än en gravsten att gravera.

Zulu, Cape Town Cops fick pris som världens bästa deckare (en fjäder i hatten för den franska deckargenren!) och som fransk film noir, med Forest Whitaker och Orlando Bloom i huvudrollerna, avslutade denna deckare 2013 års Cannes festival. Historien är en oförglömlig resa, en dragkamp mellan hämnd och försoning och mer hämnd och slutligen förlåtelse.

 

 

Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar