lördag 16 november 2013

RECENSION: Nyckeln - ALLT är på liv och död när man är en tonårshäxa!



Stolta författare - Cirkeln är sluten! Foto: Belinda Graham





 
Nyckeln

- ALLT är på liv och död när man är en tonårshäxa

Författare: Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg

Titel: Nyckeln

Förlag: Rabén & Sjögren


Diskbänksfantasyhysterin är över. För den här gången. Nyckeln, den tredje och avslutande delen i den populära Engelsforstrilogin, kom, sågs och segrade. Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har skapat ett svenskt Harry Potter fenomen när folk köar mitt i natten för att få tag på en bok. Man vill ju vara först att veta hur det slutar. Man vill ju veta vem som dör i den här delen. Och vilka som överlever. Och om världen går under.

Engelsforstrilogin är en smart blandning av amerikanska klyschiga high school skildringar (med eller utan paranormala inslag), Buffy the Vampire Slayer, Låt den rätte komma in, X-men (ingen har alla superkrafter men alla har någon), Stephen Kings Carrie och svensk vardagsrealism med mycket ”diskbänk”.

I Cirkeln räddade tonårshäxorna världen för första gången, i Eldför andra gången och i Nyckeln ska de stänga portalen till den andra världen, den med demonerna som vill ta över vår värld, för gott.

Men behövs det inte sju häxor i Cirkeln? Tre av de sju är ju redan döda. Och de fyra som lever är mer eller mindre traumatiserade, både av sina möten med demoner och sina möten med människor.

Som vanligt skiftar man snabbt perspektiv mellan de olika personerna i boken. Vi börjar hos Ida, som dog i slutet av Eld, när häxorna bevistade en gymnasiefest som spårade ur i gympasalen (alla som känner till Stephen Kings Carrie vet att det är en dålig idé med gymnasiefester i gympasalen och när apokalypsen är i antågande är det en ännu värre idé!). Nyckeln tar vid där Eld slutade. Ida är död, men har inte gått till den eviga vilan. Hon har det jobbigare än någonsin, är ständigt på flykt och försöker dessutom att varna de andra i häxcirkeln att allt inte är som det ser ut, och att beskyddarna, som påstår att de hjälper dem, i själva verket är väldigt luriga. Ida blev lovad en massa saker av dem – och de levererade inte precis vad de lovade. Istället så dog Ida.

De levande häxorna i Engelsfors har det inte mycket lättare än Ida och hoten har spridit sig. I Cirkeln fanns ett hot: en seriemördare besatt av demoner som dödade häxor. I Eld introducerades Rådet, en ny demonernas utvalda krigare och häxcirkeln fick fler fiender.

I Nyckeln finns det många hot.

Demonerna. Folk som är besatta av demoner: både Max och Oliva gör”comeback”. Rådet: häxor som tror att de är goda men som i själva verket är besatta av makt och som håller på att förstöra för de utvalda tonårshäxorna i häxcirkeln. Beskyddarna: är de att lita på eller inte? Efter vad som hände med Ida? En alternativ häxcirkel som vill ha Minoo eftersom alla andra häxor är utbytbara.

Och slutligen elaka eller oförstående tonåringar på Engelsfors gymnasium. Linnéa är den som råkar värst ut, killarna som begår övergrepp mot henne och sedan försöker döda henne är inte demoner eller har magiska krafter, de tror bara att de har rätt att behandla Linnéa hur som helst eftersom hon är”annorlunda”. Men inte förrän rättegången börjar den verkliga häxjakten, när Linnéa plötsligt inser att hon har blivit den åtalade, tjejen som fick vad hon förtjänade, inte ”offret”.

Många av de nya karaktärerna är svåra att läsa av, även för den smarta Minoo. Är de goda eller onda? Vill de väl, eller är de maktgalna och själviska?

Tvillingarna Viktor och Clara har varit med i serien innan, men först här blir personporträtten av de magiska tvillingarna djupare och mer mångfacetterade. De ska båda ingå i den nya häxcirkeln som ska rädda världen, istället för den ursprungliga häxcirkeln som introducerades i Cirkeln. Eftersom Minoo inte vill överge sin gamla häxcirkel dubbelarbetar hon snart, ständigt driven av begäret att vara duktig och att vara alla till lags.

Som vanligt är det spänningen mellan vardagsproblem och fantasyproblem som ger krydda till handlingen.

Alla problem är lika stora.

Minoo oroar sig för apokalypsen och för sina finnar och morgondagens biologiprov.

Anna-Karin oroar sig för apokalypsen och för sin morfar.

Linnéa oroar sig för apokalypsen och om Vanessa gillar henne eller inte.

Vanessa oroar sig för apokalypsen och om hon har varit en dålig kompis till Evelina.

När Minoo oroar sig för vad hennes föräldrar ska säga när hon hoppar av skolan påpekar Linnéa att det inte är något stort problem jämfört med världens undergång, den stora apokalypsen när demoner ska sluka vår värld.

På ett sätt har Linnéa rätt, på ett sätt inte.

Nyckeln fångar essensen hur det är att vara tonåring: finnar, biologiprov, kompisar, förhållanden … och apokalypsen. ALLT känns så otroligt viktigt. ALLT är på liv och död. Det finns liksom inga mellanlägen.

Kommer häxorna att hinna rädda världen lagom till studenten och får de utvalda häxorna i sådana fall sina avgångsbetyg eller blir de tvungna att läsa på komvux i framtiden? Eller kan de trolla fram nya karriärer och parallella verkligheter?

Vissa karaktärer måste lära sig att bli mer själviska och andra måste lära sig att bli mer osjälviska.

Slutligen är det intressant att konstatera att Minoos ”story arc” tar henne från den ”snällaste” och mest ansvarsfulla häxan till den mäktigaste, medan Anna-Karins ”story arc” är den motsatta: hon som var den mest självcentrerade i Cirkeln och använde magi för egen vinnings skull har blivit den mest sansade och osjälviska. Det blir också Anna-Karin som får slutordet när det gäller vad de överlevande häxorna ska göra i framtiden: De ska givetvis fortsätta att rädda världen!




"Vi ska fortsätta att rädda världen!!!" Belinda Graham

 
Symbolladdat omslag!
 
Minoo och Mona Månstråle strålar i kapp!
(Förlåt - jag menar Sara och Mats!)
 
 
Text och foto: Belinda Graham
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar