torsdag 23 maj 2013

Amy Winehouse - Ett musikaliskt porträtt av en dotter

Mitch Winehouse: Min dotter Amy
 

Ett musikaliskt porträtt av en dotter

en far berattaren far berattarMitch Winehouse
Min dotter Amy
Bladh by Bladh
Min dotter Amy är den senaste (och hitintills bästa!) Amy Winehouse biografin. Den är skriven av fadern Mitch Winehouse. Det finns för- och nackdelar med att en författare står så nära objektet han ska skriva om. Nackdel: det kan bli för personligt, för privat, som i biografin om Jimi Hendrix , skriven av hans bror, för obehagligt (försöker familjen mjölka sitt döda barn på mer pengar?) men inget av detta stämmer på Amy biografin. Och alla pengar går till en stipendiefond för utsatta barn och ungdomar. Fördel: författaren har åtminstone träffat objektet han skriver om och har lite “inside information” att komma med. ;)
Min dotter Amy är den senaste (och hitintills bästa!) Amy Winehouse biografin. Den är skriven av fadern Mitch Winehouse. Det finns för- och nackdelar med att en författare står så nära objektet han ska skriva om. Nackdel: det kan bli för personligt, för privat, som i biografin om Jimi Hendrix , skriven av hans bror, för obehagligt (försöker familjen mjölka sitt döda barn på mer pengar?) men inget av detta stämmer på Amy biografin. Och alla pengar går till en stipendiefond för utsatta barn och ungdomar. Fördel: författaren har åtminstone träffat objektet han skriver om och har lite “inside information”att komma med. ;)

Jag har läst musikbiografier av folk som aldrig träffat den de skriver om, aldrig gjort en intervju med personen i fråga och aldrig varit på en konsert med artisten i fråga och de förlitar sig helt på andrahandskäller, även helt opålitliga andrahandskällor som viss brittisk tabliodpress som är kända för att hitta på vad som helst eller att betala folk för att säga vad som helst.
Den förra Amy Winehouse biografin jag läste var en stor besvikelse, för det första var den dåligt skriven (dåligt originalspråk eller dålig översättning eller både ock) och för det andra var källskritiken under all kritik. Bland annat skrevs om flera konserter utan att ha varit där och tabloidpressens ord betraktades som dagens sanning. Att klippa ihop tidningsklipp är inte att göra en biografi det är att göra ett klipparkiv. Kan man inte granska källorna kritiskt så är det ingen mening med det.

Alla har ju sin agenda, även musikjournalister. Och många journalister blir också “inbäddade” (en term från krigsjournalistiken som passar lika bra i musikbranschen) och ägda saknar distans till vad de skriver om och nyss läste jag en John Lennonbiografi av en musikjournalist som tycktes tro att han var en del av John Lennons familj och innersta krets och verkligen visste vad Lennon tänkte. (Han har aldrig träffat honom).

Det där inbäddade fenomenet sprider sig: musikjournalister tycks tro att de är bundis och kompis med alla musiker, vare sig de någonsin träffat dem eller ej. Det märks mest tydligt på alla gubbs som skriver fan-fiction (lätt maskerat som musikjournalistik) om Bob Dylan.
Alltså: Mitch Winehouse har säkert också en agenda , precis som alla musikjournalister, men det är lättare att förstå vad den är: han vill gärna skriva bra saker om sitt barn för att motverka “elaka lögner” som tabliodpressen hittat på - men han erkänner ändå hennes alkoholmissbruk ,drogmissbruk och allt besvär de hade som föräldrar med att få henne ren. Och med att bli av med hemska pojkvänner, en ännu värre drog.

Dessutom: här är det ju inget fel att han kan bli familjär typ “jag känner Amy” han är ju faktiskt familj på riktigt, inte bara låtsasfamiljär.
Och väldigt rättfram. Som läsare är det lätt att kunna läsa mellan raderna … och se vad det är han missar.

Hur man läser mellan raderna? Några exempel:
1) Han lämnade sin familj för sin älskarinna (en vän till familjen) när Amy är 10 år gammal. Han säger att Amy tyckte det var okej. Det var uppenbart att hon inte tyckte det var okej

2) Han försöker inte “vara förälder“. Han försöker “vara en kompis“. Och som kompis gå på krogrunda tillsammans och samtidigt få denna person att sluta med droger och alkohol … det går helt enkelt inte!3) Han försöker på något slags sätt få Amys liv.

Det är lite rörande på något sätt, att det är så lätt att läsa en annan historia under den som berättas. Det är inte så kul att sälja dubbelglasfönster i längden, det vore mycket roligare att bli sångare … kommer Amy på ett av mina gig kanske det drar folk? Kanske Amy kan sjunga duett med pappa? Spela in en duett? Fly me to the moon? Kanske man kan få ett eget skivmärke? Kanske …
Medelålderskrisen och tonårskrisen tycks komma samtidigt och det påminner om ett amerikanskt sägesätt att “om inte tonåringar uppförde sig så illa med sprit, sex och snabba bilar skulle deras föräldrar uppföra sig mycket bättre, för föräldrarna tar alltid efter sina barn.”
Det ligger något i det. Tragikomiskt: sorgligt men sant.

Mitch Winehouse provar också plastikkirurgi - botox för att bli av med kyrkorna och kan inte röra sin panna alls …
Strax efteråt gör Amy en gigantisk bröstförstoring och Mitch hävdar att det var för att hjälpa upp hennes dåliga självförtroende - hon behövde silikonbröst för att inte dricka och ta droger så mycket och “hon såg fantastisk ut!” är hans skrivna kommentar. Årets pris i naivitet!
Till och med amatörpsykologer i ungdomarnas hjärtespalter i landsortspressen vet en sanning: fel som sitter inuti huvudet kan inte ändras med något man gör utanpå.

Hur mycket plastik kirurgi man än gör, leder det inte till bättre självförtroende eller lycka. Plastik kirurgi beroende är som tatueringsberonde, ätstörningsberonde, drog-och alkoholberoenden.

Amy Winehouse hade de flesta av dessa beroenden. Alla såg det. Men hennes pappa missar det (i alla fall det mesta av det under en väldigt lång tid, för hans dotter är ju cool och perfekt.Amys plasikkirurgi ledde inte till att hon blev lyckligare, vi har ju nu tyvärr facit i hand med det mycket olyckliga slutet.

Men det är också tragiskt att konstatera att medan Amy levde behandlade tabloidpressen hennes nedgång och fall som en rolig grej: de såg tragedin av en ung artists väg in i missbruket mest av allt som ett skämt och döpte om Amy Winehouse kort och (inte) gott …till “Wino” (ungefär “alkis”). Oschysst är bara förnamnet.
Intressant vad det gäller musiken är att Mitch inte hela tiden berömmer allt Amy gör, visst han berömmer hennes om låtskrivare, men inte som scenartist, han hävdar att hon hade för dåligt självförtroende, inte kunde uppträda, inte kunde snacka med en publik, stod med ryggen mot publiken för ofta … och att det därmed var omöjligt att lansera henne i USA för där måste man vara bra på scenen. De flesta skjutjärnsjournalister har inte sågat Amys scenvana så grundligt som Mitch gör, men han var på en hel del dåliga konserter tydligen. Bland annat när hon uppträdde som förhand till Jamie Cullum och blev utbuad för hon håll på för länge. 15 låtar som förhand är mist 8 för många. Istället för att tända publiken tråkade hon ut den. Sedan ställde hon sig i publiken och jublade åt Jamies uppträdande … !
Förutom att man som läsare får reda på en massa om Amy från någon som varit på plats, inte bara en stor del av hennes privata liv utan även under hennes musikaliska liv, får man också reda på en hel del hur det är att vara “stageparent”. “Stagemom” är ett epitet i USA där pushiga, glamourösa mammor ständigt ska ha fram sina barn. I detta fall var Amys mamma totalt opushig och oglammig - så långt från en “stagemom” man nu kan komma. Hon var nöjd med en vanlig, judisk familj och samma mat varenda helg. Hon var nöjd med en vanlig flicka som sjöng lite som hobby, hon ägnade sig åt Amys matteläxor (och andra läxor) och jobbade som kemist. Alex, Amys storebror, tog efter mamman, tystlåten, smart, akademisk. Amy tog efter pappan (utom när det gäller ansiktets utseende!) - utåtgående högljudd extravagant inte intresserad av att plugga.
I biografin nämns mamman så lite (och mormor och morfar nämns inte alls!) att det verkar som om Mitch fött fram dottern helt själv. Det finns inte några andra gener någonstans i Amy. (fast utseendemässigt är hon en kopia av mamman). Brodern till Amy omnämns också helt sporadiskt. En tystlåten typ. Utan stil. Vem vet, mamma Jannis kanske fick sonen som sin, och Mitch fick dottern. Allt i boken handlar om hans familj, om honom själv, vilken musik han älskade, att han sjöng och dansade med Amy, allt är hans förtjänst - och Amys farmors. Han har verkligen en förälskelse med sin mamma eller “morsakomplex” (hur man nu vill se det) medan mamman till hans egna barn knappt existerar. (Vad skulle Lars Norén kunna göra av det som pågår mellan raderna i denna biografi? ;D)

Det var Amys far Mitch och Amys farmor Cynthia som tog henne till auditions. Farmor hade hängt med Glenn Millers entourage, och Glenn Miller var inte den enda som var stormförälskad i henne, hon var tydligen en riktig kalaspingla som ung. Och mycket bestämt både som ung och som gammal. Och Amy skulle lyckas. Till varje pris. När Amy inte klarade sin första audition (hon fick inte huvudrollen i musikalen Annie) skällde farmor ut pianisten. Han hade spelat för högt för Amys tonregister.

Så: Amy hade ingen “stagemom” men väl en “stagedad” och en “stagegrandmother”och det räckte. Det var “pushigt” nog.
Man får i biografin också mycket insyn i hur det är att vara förälder till en stjärna, till en barnstjärna faktiskt, för Amy var minderårig när hon slog igenom. Det är alltid föräldrar (eller farföräldrar) som måste skjutsa barnet, coacha barnet, skriva på alla kontrakt för barnet och slutligen ha hand om pengarna.

Det verkar vara ett heltidsjobb att vara “stageparent”.

Och det är inte speciellt lätt att “leva på sina barn” som många stageparents måste göra. Inte lätt att kombinera med ett eget 9-5 jobb och regelbundna tider. (Mitch bytte jobb från dubbelglas till taxikörning - det gjorde hans tid flexibel i alla fall).

Amy Winehouse fick inte leva speciellt länge. Hon dog 27 år gammal och blev del i den klubb 27 med talangfulla unga musiker som dött unga. Tragiskt. För idag känns 27 yngre än någonsin.
Hennes musikaliska karriär var egentligen inte kort, mätt i år blir det 10 år från att hon skrev under sitt kontrakt tills dess att hon dog, men så mycket av den tiden gick åt till alkoholmissbruk och drogmissbruk och pojkvänsmissbruk och andra missbruk (av allt från mat och shopping till tatueringar och kirurgi) så att det bara blev 2 album. Tragiskt! Igen.

Men Frank och Back to black finns kvar.Och för alla som vill veta mer om Amy Winehouse rekommenderas denna biografi varmt!

Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar