Programledaren för Mästarnas Mästare bokdebuterar med 1968 nostalgi

Micke Leijnegard: Var blev ni av, ljuva drömmar - 68:orna

 

Micke Leijnegard1968:orna granskas av Micke Leijnegard

Micke Leijnegard
Var blev ni av, ljuva drömmar - 68:orna
Norstedts

”Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?”
I Svenska Ords revy Svea Hund på Göta Lejon med premiär den 9 februari 1976 sjöng Monica Zetterlund - med adress till socialdemokratin - en sång om sviken kärlek. Texten var Tage Danielssons.
“Har jag närt en kommunist vid min barm?” är ett annat klassiskt Tage Danielssons citat, ur Karl-Bertil Jonssons julafton.
Micke Leijnegards idoler radas upp
Micke Leijnegard är känd från SVT, bland annat från programmetMästarnas mästare där han interagerar med Sveriges idrottselit genom tiderna, de som är kända för att lyckas när det gäller, de som kunde pricka formkurvan perfekt till viktiga matcher och mästerskap.
Nu bokdebuterar Micke Leijnegard med en intervjubok som är tänkt som en hyllning till 1968:orna, de som då var vänster och som fortfarande är vänster. Hans idol när han läste till journalist i Umeå var stadens kände son Staffan Ling som var kommunist.
Boken är egentligen inte så mycket en granskning av 1968 och 68:orna utan mer som en rad hyllande idolporträtt av intervjuobjekt som Leijnegard själv fått välja ut. Om Leijnegard oroade sig över att bli “star struck” på Mästarnas mästare, i mötet med alla idrottshjältar, är detta ingenting mot “68:orna”. Tonen är i stort sett allt igenom översvallande beundrande. Det kan väl bli så när någon får träffa sina gamla idoler.
Vad är egentligen “vänster“?
Leijnegard hävdar att de som bytt från vänstertrafik till högertrafik, de får vara med i en ny bok. Men vem har egentligen definierat vem som är, var och fortfarande är “vänster”?
Åsa Moberg säger att hon aldrig var revolutionär, hon ville ta det långsamt och har till och med röstat på centern (för kärnkraftsfrågan) hon blev därför av med jobbet på Aftonbladet, för att hon höll på linje tre i kärnkraftfrågan (avveckling) medan arbetarrörelsen var för en atombomb, säger Moberg. Hon är inte ute efter någon vänster-image, det är hon för lugn och sansad för “revisionist och långsam” beskriver hon sig själv som.
Göran Rosenberg definieras av andra Leijnegard intervjuar som nyliberal men när Leijnegard frågar “När blev du nyliberal?” reser intervjuobjektet ragg och svarar att nyliberal har han minsann aldrig varit. Men han vill definitivt inte definieras som “vänster”. Göran Rosenberg har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att försöka förstå hur han och kamraterna kunde blunda för folkmord och förtyck och idag avsäger han sig socialismen.
Definitioner av vad som är vad tycks vara flytande både intervjuobjekten sinsemellan, som kanske kunde ha samma referensramar eftersom de alla är gamla och minns år 1968, och för Leijnegard själv, som var fyra år 1968 och rimligtvis inte kan minnas så mycket av detta år.
Men han erkänner att 1968 års gubbar har varit hans idoler: Staffan Ling, Jan Guillou, Göran Rosenberg, Sköld Peter Matthis, Pierre Schori, Mikael Wiehe, Claes Borgström, Tomas Bolme …
Fast den sistnämnde avgudade Leijnegard i första hand för att han var Tintin, inte för att han var kommunist. Sedan dess, påpekar Leijnegard, har det blivit politiskt inkorrekt att gilla Tintin, men inte att gilla Tomas Bolme.
Med Stalin som Gud
Leijnegard skriver inledningsvis i boken om sitt kristna förflutna och han ser likheter mellan sextiotalets kristna väckelsevåg (som han själv drogs in i) och den politiska väckelsevågen.
Han drar likhet mellan sig själv och de sina, som höll på Jesus, och vänsteranhängarna, entusiastiska i sina respektive ungdomsförbund.
I en diskussion med en socialist lär Booth (Frälsningsarmens grundare) ha sagt: “Ni ger mannen en ny rock. Jesus ger rocken en ny man.”
Något Leijnegard gärna plockade poäng med i debatterna.
Leijnegard är givetvis långt ifrån den förste att dra paralleller mellan religion och politik. Författaren och journalisten Magnus Utvik skrev för ett par år sedan Med Stalin som gud – tre tonår i en kommunistisk sekt där han liknade sin upplevelse av att vara med i en vänsterrörelse med att vara med i en religiös fanatisk sekt - gud behöver inte vara inblandad för att masshjärntvätt ska utföras och oppositionen ska tystas, menar han: Det går lika bra att avguda Stalin, eller någon annan vansinnig despot med massmord på sitt program.
Sällsynta fjärilar
Leijnegard skriver att han är fascinerad av 68:orna som “en samling sällsynta fjärilar” … (om man vill verka revolutionär och handlingskraftig - är fjärilar då ett djur man vill förknippas med? Symboliskt sett brukar de ses som ganska ytliga och frivola, symboler för att tiden rinner i väg, dekorativa dagsländor som bara fladdrar omkring och ser vackra ut?)

Leijnegard fascineras t.ex. av att mångmiljonären Jan Guillou slåss för högre skatt (förhoppningsvis omfattar inte detta högre bokmoms och högre priser för alla böcker från Piratförlaget) och att Suzanne Osten ger högern rätt i vissa frågor och att Åsa Moberg vill ha privat och vinstdrivande vård för patienternas skull.
Upplägget i boken är att Leijnegard har en intervju med varje intressant intervjuobjekt och vad personen i fråga säger kan mycket väl hänga ihop med vad den personen tänker på just den dagen.
Vad gör de Kommunistjävlarna idag? “Vad står på programmet idag?”
Få personer har exakt samma saker att säga oavsett vilken dag det än är.
Åsa Moberg till exempel ska just föreläsa om varför det är så svårt för författare att tjäna pengar. (Förutom Jan Guillou, som är en av de få svenska författare som skulle ha råd med högre skatt?). Därför handlar en stor del av samtalet om vinster.
Göran Rosenberg är ute på turné med sin hyllade, Augustprisbelönade bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz.
Folkmord kommer upp som samtalsämne. Givetvis.
Intressant att notera: det kan inte vara lätt att turnera med en sådan bok med så smärtsamma minnen. (Rosenbergs far begick självmord när sonen var elva år. Fadern orkade inte med de mörka minnena från koncentrationslägren längre.) Ändå tycker Rosenberg själv att det obehagligaste är att prata om 1968 igen och återuppleva detta. Han vill helst av allt bara ta en dusch för att tvätta av sig allt efteråt.
Suzanne Osten är precis upprörd över sättet hon presenteras på i programmet till Bergmanfestivalen.
Mikael Wiehe träffas innan en spelning han har i Stockholm.
Detta presenteras med en viss humor från Leijnegard: “Jag hade förstås kunnat åka till Malmö, men det hade varit korkat. En av de få saker man kan vara helt säker på är nämligen att Mikael Wiehe förr eller senare kommer att uppträda på en teater nära dig.”
Trots Leijnegards kristna väckelseförflutna kommer de aldrig in på att Wiehe numera finns i den svenska psalmboken och dessutom har en stor youtube hit med en sång om gud och solidaritet. (Vänster-väckelse på youtube måste väl vara framtiden?)
Nu för tiden ska man inte välja om man vill ha en ny rock eller en ny man - nu för tiden ska man ha både och!
Man ska både ha kakan och äta den.
Ååååh tjejer … Var blev de av?
En klar brist med boken är att en oförsvarligt liten del är kvinnor, detta i en bok som ska representera “det jämställda 1968“. Inte bra. Eller var 1968 inte heller så jämställt, var det bara en image-grej? Men Leijnegard påpekar detta själv, och säger att det är dåligt gjort av honom själv, han letade efter sina idoler och det är gubbar, män väljer andra män som förebilder. Alltså blev det inte så mycket Jösses flickor i denna bok: Suzanne Osten, Margareta Garpe, Åsa Moberg och Gunilla Thorgren. Det är alla. Inget varannan damernas här inte.
Något som inte påpekas av Leijnegard, men som en läsare snart märker, är att väldigt många av intervjuobjekten har Stockholmsanknytning - de bor heltid eller deltid i Stockholm. Övriga landet representeras av en skåning: Mikael Wiehe på besök i Stockholm.
Det som blir över
Leijnegard filosoferar över att han som 64:a lyckades få ut det bästa ur Sverige. Lyckades dra vinstlotterna. Han filosoferar också över: på vems bekostnad? Men det viktigaste var att han själv fick en vinstlott i livet. Sedan dess har vinstlotterna i stort sett tagit slut.
Uppföljaren kanske får heta “De sista vinnarna“? Leijnegard funderar i alla fall över en uppföljare. För alla fick inte plats i den här boken, de mest kritiska rösterna från 68 (alltså de som idag är kritiska mot 68) fick inte plats, förutom Göran Rosenberg. En annan Göran, Göran Skytte, kanske tar plats i uppföljaren? Bäste vän med Mikael Wiehe, mycket frispråkig, känd för att ha angripit K.G. Hammar ... detta kulle kunna bli en intressant intervju.
40-talisterna
En fundering: “68:orna” ser coolt ut att ha stort på ett bokomslag. 60- och 70- talen är tillbaka i mode, design och mycket mera … Men om boken hetat 40-talisterna? Lika coolt? Eller tänker folk bara då på “Orvar” som ständigt är i vägen och aldrig vill gå ner från tronen?
För de flesta av dessa 40-talister i boken jobbar ju för fullt alltjämt och verkar inte vilja slå av på takten eller “lämna plats“ för tronarvingar. Och en 1937:a i boken är också "still going strong"!
Trots allt är detta ju vad boken handlar om: 40-talisterna. De som hade turen att födas under rätt decennium och pricka Sveriges formkurva perfekt. Precis som i Mästarnas mästare: ingen är med i spelet i ett vakuum.

Belinda Graham