fredag 8 mars 2019

FILM: Goosebumps 2: Haunted Halloween - Extra mycket extra allt i helt galen uppföljare!

Ken Jeong som Mr Chu --- mannen som verkligen går all-in när det gäller Halloweendekorationer!


Regi: Ari Sandel
Titel: Goosebumps 2: Haunted Halloween
Story: Rob Lieber och Darren Lemke,  inspirerat av Goosebumps serien av R.L. Stine
Medverkande: Madison Iseman, Wendi McLendon-Covey, Jeremy Ray Taylor, Caleel Harris,
Chris Parnell, Ken Jeong, Jack Black m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Sony Pictures


Om man redan kört en mashup på alla R. L. Stines bästsäljande böcker i Goosebumps serien, vad har man då kvar till uppföljaren?

Svar: Att hitta på att R. L Stines allra första bok aldrig blev färdigskriven utan istället ligger kvar i ett av hans övergivna gamla hus, tills den dag två recyklande tonåringar (i hopp om att hitta fynd i det gamla huset) kommer över boken och av misstag öppnar den ...

Öppna inte okända böcker i mystiska hus!

Hur farligt det är att öppna R.L. Stines originalmanuskript, det lärde vi oss under den första Goosebumps filmen. Om man mot förmodan har missat den filmen, så misströsta inte, det går hur bra som helst att hänga med i alla fall, reglerna förklaras en gång till, och dessutom så introduceras snabbt filmens antagonist: den ondskefulle och listige buktalardockan Slappy!

I en intervju efter filmen berättar R.L. Stine själv, med ett glatt skratt, att Slappy är en av hans favoritskurkar genom tiderna, för han är så busig!

Se upp för Halloweengodiset!

Goosebumps 2: Haunted Halloween är på sitt sätt banbrytande. Det har faktiskt aldrig tidigare gjorts en Halloweenfilm där "allt är med" och där allt som är associerat till Halloween helt magiskt kommer till liv. Goosebumps 2: Haunted Halloween är alltså extra mycket extra allt och färden mot finalen bjuder på både "trick" och "treat". Eller mycket bus och godis, som det så försvenskat heter.

Har du någonsin funderat på hur det skulle vara att bli attackerad av mordiskt Halloweengodis? I form av centimeterhöga, supersöta gummibears? Eller att bli beskjuten med pumpakärnor, avfyrade av de Halloweenpumpagubbar som du själv med mycken möda karvat ut? (Och den som blev lite sned och konstig hälsar dig med ett glatt "Happy Easter!").

Det här är de roligaste godisscenerna som gjorts, sedan det exploderande retroförpackade godiset introducerades i Johnny English Strikes Again!

Mer skratt än skräck

Så mycket är så helt sjukt galet kul, och det här är mer skratt än skräck. Filmen har elvaårsgräns, men böckerna är en stor hit bland mellanstadieungar i engelskspråkiga länder, så om du inte lider av akut dockfobi, kan du lugnt ha denna film som mysrysfilm med kompisarna, även om du inte fyllt elva år än.

Mycket är ovanligt med Goosebumps 2: Haunted Halloween. På något sätt, när det gäller amerikanska Hollywoodfilmer har man blivit så van vid att den eviga kärnfamiljen står i fokus och att det så ofta är Starke Mannen som ska försvara den Heliga Kärnfamiljen eller den Modige Killen som ska försvara den hjälplösa flickvännen ... Så van är man vid dessa klichéer att man direkt blir väldigt glad över att se en dubbelarbetande sjuksköterska som Helt Ensam försöker försörja sin familj. Här kommer aldrig någon Stark Man eller Modig Kille av standardmodell in i handlingen för att rädda dagen.

Sarah Quinn - blivande författare och spökjägare

Huvudpersonen i filmen, Sarah Quinn, den snygga, blonda tonårstjejen, är inte ett offer, och hon hugger huvudet av monster i en takt som självaste Buffy the Vampire Slayer skulle kunna bli avundsjuk på. Sarah är en smart, aspirerande författare, och hennes största skräck är skrivkramp och plötsligt har hon inte bara sitt ansökningsbrev till Columbia att skriva klart, hon måste också skriva ett bra slut på en redan existerande halvfärdig skräckhistoria ... Hon är också smart nog att använda originalskräckisen Mary Shelleys Frankenstein för att lura Slappy ...

En sprakande hyllning till Nikola Tesla

Det är också kul att se samspelet mellan Sarahs lillebrorsa Sonny och hans bästis Sam (som verkligen älskar gummibears och äter upp halva deras familj!). Och det är positivt att folk som gillar teknik och naturvetenskap INTE framställs som vansinniga och maktgalna skurkar. Sonny älskar verkligen "sciences" och hans idol är Nikola Tesla --- som praktiskt nog står staty i staden där man filmat Goosebumps 2!

Som sitt skolprojekt jobbar Sonny på en miniatyrversion av Nikola Teslas Wardenclyffe Tower --- i filmens universum finns även originalet kvar! I verkligheten revs det, för att betala Teslas skulder 1917 --- och minnesplattan, till Teslas ära, har blivit stulen i våra dagar.

Jack Black och Madison Iseman som samma karaktär

Man får inte så mycket Jack Black i denna uppföljare. Rollens om Författaren som ska Fixa Allt spelas istället av det unga stjärnskottet Madison Iseman --- och det är kul att konstatera att i den nya Jumanji filmen Jumani: Welcome to the Jungle spelade Jack Black och Madison Iseman faktiskt samma karaktär!

Själva Goosebumps-looken påminner däremot mer om den första Jumanji filmen med Robin Williams, där helt vansinniga saker händer i en helt vanlig amerikansk småstad, som ser så ordinär och trygg ut på ytan.

R.L. Stine är känd som barnens Stephen King (fast han säljer mycket fler böcker än King!) och i denna skojfriska film avslöjas det  bland annat att R.L. Stine var först med idéerna till det manus som så småningom blev Det!

Vetenskap och kreativitet räddar dagen

R.L. Stine i filmen spelas av Jack Black, medan den riktige R.L. Stine spelar skolans rektor, som på slutet belönar den vetenskapstokige Sonny med första pris. Vetenskap och teknik har använts i det godas tjänst och har räddat dagen!

Eller om det är den blonda tjejens "creative writing"?

Det är faktiskt kul att Sarahs mål är att bli författare och att komma in på ett bra universitet --- hennes mål är inte att bli räddad av pojkvännen (han dumpas tidigt under filmens gång) eller att bli ihop med någon ny filmsnygging. Under hela filmens gång är Sarah filmens subjekt och hon blir aldrig något objekt som hjälten ska förälska sig i eller rädda från något (vilket var tjejens roll i den första Goosebumps filmen, fast sedan fick den storyn en extra liten twist...) eftersom det är Sarah själv som ÄR hjälten.

Halloweentokig granne älskar Goosebumps

Man kunde möjligen önska sig lite mer av Jack Black i filmen och mycket mer av Ken Jeong. Ken Jeong spelar den Halloweentokige grannen Mr Chu som verkligen går all-in när det gäller Halloweenfirande. Han bygger en hel skräcktemapark i trädgården ... Som ser tillräckligt läskig ut innan allt i den blir levande! Att vara mitt i en Goosebumps historia har alltid varit Mr Chus dröm, så han är så klart lyckligast i hela filmen. Han kommer även med några roliga metakommentarer om vilka ingredienser som man måste ha med i en Goosebumps historia (de replikerna var Jack Blacks i den första filmen!)

Det kommer i alla fall säkert fler Goosebumps böcker! Kanske även fler filmer? Men hitintills får man vara lycklig med de man har, och skratta gott åt attackerande gummibears och trädgårdstomtar!

BG

torsdag 7 mars 2019

FILM: Goosebumps - Mysrysligt kul med Jack Black och R.L. Stine!


Jack Black som författaren R.L. Stine.

Regissör:  Rob Letterman
Titel: Goosebumps
Manus: Darren Lemke, baserat på Goosebumps böckerna av R. L. Stine
Medverkande:Jack Black, Dylan Minnette,  Odeya Rush,  Amy Ryan,  Ryan Lee,  Jillian Bell, R. L. Stine m fl.
Land: USA
Distribution: Sony Pictures
Aktuell: På DVD, BD och VOD
Tips: Se den som uppladdning inför Goosebumps 2!

Goosebumps betyder gåshud. Det kan man få när något är rysligt bra! Det här är mysrysligt kul med barnboksvärldens svar på Stephen King!

Författaren R.L. Stine hittade en skrivmaskin på vinden och skrev sin första “bok”  när han var nio år gammal. Historien förtäljer inte om det var en magisk skrivmaskin, som den i filmen Goosebumps, men försäljningssuccén av R.L. Stines böcker måste ha något med magi att göra! R.L. Stine är barnboksvärldens Stephen King --- fast mycket, mycket roligare. R.L. Stine har fattat galoppen att skräck och skratt har ungefär samma funktioner: överraska din läsare, som förtjust drar efter andan och skriker och / eller skrattar till.

Oväntade skojiga vändningar

Skämt bygger på en oväntad vändning och en överraskning. Skrämsel bygger på en oväntad vändning och en överraskning. De kan gärna kombineras i samma scen! Dessutom ska hjälten lära sig något viktigt om livet och berättelsen ska ha en bra “twist” (amerikanska för det som de gamla grekerna kallade peripeti). Du ska inte kunna räkna ut hur det ska gå på sida ett. Får du bara vad historien utlovar i början, och inte mer, blir du besviken. De populära Goosebumps böckerna har sålt över 400 miljoner exemplar i hela världen.

Vilken bok ska filmas först? - Alla!

Böckerna är korta och relativt lättlästa och de mixar skräck och humor på ett lyckat sätt. Rykten florerade länge om vilken bok i serien som skulle bli film. Svaret blev: Hela serien! Det är lite som om man skulle köra alla Astrid Lindgren böckerna i en mixer på en och samma gång, eftersom det inte finns tillräckligt med action i en bok. Men med en bra ramhistoria kan konceptet faktiskt fungera. 

Jack Black spelar i filmen Goosebumps en fiktiv version av R.L. Stine. Inne i hans originalmanuskript lever monsterna på riktigt (eftersom de skrivits på en magisk skrivmaskin!) och därför är alla manuskriptböckerna låsta. Filmens hjälte Zach Cooper är en helt vanlig kille, spelad av Dylan Minnette, som flyttar till en håla på landet, eftersom hans mamma blivit rektor för stadens lilla high school.

Se upp för The Girl Next Door!

Han blir direkt kär i Hannah, bokstavligen “the girl next door”, spelad av Odeya Rush. Bara ett problem: hennes pappa, den excentriske författaren, vill inte att hon träffar kompisar. Speciellt inte den nye killen, som är alldeles för nyfiken. På grund av ett missförstånd tror Zach att Hannah är i fara, bryter sig in med hjälp av sin nye vän från high school, Champ, och tillsammans lyckas de med det ödesdigra misstaget att öppna ett par av R.L. Stines magiska manuskript. Medan de tre ungdomarna jagar den förskräcklige snömannen över den lilla stadens isrink och försöker få tillbaka honom in i manuskriptet till The Abominable Snowman of Pasadena sitter Slappy från The Night of the Living Dummy hemma i huset och planerar sin hämnd. Han har inte gillat att vara inlåst. Hemkomsten till huset blir allt annat än lugn och fridfull.

Vad symboliserar en trädgårdstomte?

Slappy flyr i bilen från The Haunted Car medan trion med ungdomar och R.L Stine attackeras av trädgårdstomtarna från Revenge of the Lawn Gnomes. Trädgårdstomtar har en lång historia. De lär ha fötts i Tyskland innan Tyskland blev Tyskland, och regissören Ken Loach använde dem som en symbol för småborgerlighet och att spreja tomtarna blåa var en upprorshandling. Dessa trädgårdstomtar skulle Loach aldrig kommit åt med sprejfärg! De är välstrukturerade som en armé och gulliga och mordiska på en och samma gång, och absolut omöjliga att förstöra.

Bättre fly än illa fäkta

Protagonisterna i Goosebumps räknar snabbt ut att det är bättre att fly än att illa fäkta. De inser att de måste ta sig till high school, där det ikväll är dans, för att få tag på den magiska skrivmaskinen som finns i en utställningsmonter. R.L. Stine måste så snabbt som möjligt skriva ett nytt magiskt manuskript som de kan stänga in alla monsterna i. Givetvis vill monsterna inte bli instängda på nytt. Brent Green från My Best Friend Is Invisible och den jättelika bönsyrsan från A Shocker on Shock Street attackerar huvudpersonernas bil och när de gömmer sig i en övergiven supermarket attackeras de av huvudrollsinnehavaren från Werewolf of Fever Swamp.

Genvägar kan vara senvägar ...

En genväg genom en gravgård innebär en attack från gastarna från Attack of the Graveyard Ghouls --- men det mest omtumlande för Zach är att upptäcka att Hannah blir skimrande blå i månsken, ungefär som ett spöke… ja, faktiskt precis som ett spöke! Hannah är också en Goosebumps karaktär, “the girl next door” är i själva verket huvudpersonen från The Ghost Next Door. Hannah verkar inte veta om att hon inte är “riktig” --- R.L. Stine berättar att han skapat henne och uppfostrat henne som sin dotter för att slippa vara ensam. Mitt i all action alltså en rörande Pinocchio-historia. Förutom att Pinocchio visste att han var gjord av trä. 

Ständigt "Sweet sixteen"

I filmens klimax, då alla monster ska försvinna in i R.L. Stines nyskrivna manuskript, inser Zach att detta innebär att Hannah också kommer att försvinna.

Hon är okej med det, hon har vetat hur det ligger till hela tiden --- eftersom varenda födelsedag var hennes sextonde och hon aldrig blev äldre --- men Zach vill inte släppa taget.

Filmens epilog visar hur  R.L. Stine tar ett tillfälligt jobb som skolans engelsklärare, och under lektionen avslöjar han att varje bra berättelse ska bestå av tre delar: “The beginning, the middle … and the twist!” Redan de gamla grekerna kunde det där med peripeti!

Det är oftast det man saknar i svenska skräck böcker --- man får vad sida ett lovar, inte mer, men vad man vill ha är “the twist”. 

En extra twist

I en extra twist kommer Hannah tillbaka --- hon har liksom Pinocchio blivit riktig på riktigt, och kommer nu att växa upp --- och R.L. Stine skymtar i en cameoroll där han spelar den nye dramaläraren Mr Black. 

Ja, har Jack Black fått låna R.L. Stines namn i filmen kan ju R.L. Stine få Jack Blacks namn … Rätt ska vara rätt!

Goosebumps filmen har varit omtalad sedan 1998 och det är kul att se att den äntligen blev av --- och att filmen även fick en maffig Halloween-uppföljare, även denna gång med Jack Black i rollen som bästsäljarförfattare, men med nya ungdomar i huvudrollerna.

Även om filmen Goosebumps inte är precis som böckerna är filmen en kul och livlig hyllning till en av världens mest populära bokserier.

BG

onsdag 6 mars 2019

FILM: Captain Marvel - Vem är Jag? är den stora frågan i superhjältevärlden


Goose - Captain Marvels katt - har nio liv!

Regi :Anna Boden och Ryan Fleck
Titel: Captain Marvel
Medverkande: Brie Larson, Samuel L. Jackson, Jude Law, Annette Bening, Ben Mendelsohn, Djimon Hounsou, Clark Gregg, Gemma Chan m.fl.
Land: USA, 2019
Distribution: Walt Disney Studios


Captain Marvel. Carol Danvers. Vers. Kärt barn har många namn. När historien börjar heter huvudpersonen kort och gott Vers och hennes minne sträcker sig bara sex år tillbaka i tiden. Det krävs ingen stor deckarkompetens för att räkna ut att Vers är en förkortning av namnet Carol Danvers, och att resten av filmen kommer att bli en identitetsdeckare till origin story, där huvudpersonen letar efter svaret på den där stora frågan som ställs i så många stora filmer och böcker genom historien: Vem är Jag?

Det ligger måhända nära till hands att jämföra Captain Marvel med andra superhjältetjejer, men den hon (och även filmen) faktiskt har mest gemensamt med är Wolverine och hans origin story. Vem är jag innerst inne och vem var jag innan jag blev ett manipulerat paket med superkrafter?

Den som har sett trailern kanske väntar sig en jordbunden film, men filmen är snarare en ny Guardians of the Galaxy. Denna gång med 1990-tals soundtrack. En hel del handling utspelar sig i yttre rymden och ett gigantiskt krig pågår mellan de goda och de onda, så allt är som sagt som vanligt i sci-fi världen. (Star Wars - Skrull Wars - same old, same old ...)

Vers blöder blått blod ur näsan och hon ligger skadad på marken och har en mardröm. Eller är det en sanndröm, ett minne, ett omen? I drömmen finns en mystisk kvinna som verkar betydelsefull (spelad av Annette Bening). Efter drömmen är det dags för hårdträning tillsammans med en utomjordisk militär ledare vid namn Yon-Rogg (spelad av Jude Law).

Vers spelas så klart av filmen postergirl Brie Larsson. Redan i inledningen av filmen har man alltså sett tre stycken BAFTA-, Golden Globe och Oscarsvinnare. Captain Marvel må utspela sig i yttre rymden, men var Marvel än förlägger sin handling så drar de till sig de tyngsta namnen. I handlingen pågår ett rymdkrig mellan de goda (Kree) och de onda (Skrulls) och Vers är så klart en Kree. Tror hon.
Hennes uppdrag är att Rädda menige Ryan, förlåt, att frita en spion, men allt går fel och hon separeras från sitt folk och hamnar ensam på planeten Jorden.

Året är 1995. Vers träffar agenterna Fury och Coulson (Samuel L. Jackson och Clark Gregg är inte speciellt övertygande som digitalt föryngrade agenter, de ser mest fåniga ut).

Nirvana, Salt 'N Pepa, No Doubt ... alla stora 1990-tals hits och kända grupper kläms in i filmen (förutom Spice Girls, som inte slog igenom i USA förrän 1997) och Pinar Toprak har skrivit resten av filmmusiken, bland annat Carol Danvers tema, som ska gå att känna igen bara på två toner ... ungefär som Spielbergs Hajen, fast mer positivt.

Dessutom serveras en massa mer eller mindre obligatorisk 1990-tals nostalgi, som Blockbusters videouthyrning, CD-Rom skivor, sökmotorn AltaVista och de där penntrollen som fått en egen film med Justin Timberlake sjungandes i huvudrollen.

Vers börjar allt oftare få flashbacks till ett tidigare liv --- hon minns bitvis sin barndom och sin Top-Gun-träning som hon genomgick för att bli stridspilot.

Vers må ha fått utomjordisk superträning för att behärska sina superkrafter, men det är mänskliga egenskaper som krävs för att hon ska kunna nå sin fulla potential. Och för att hon ska bli det halvt mänskliga och halvt utomjordiska supervapen som kan krossa Thanos?

Främsta invändningen mot filmen är att den i mångt och mycket är en språngbräda för nästa film, en aptitretare inför Avengers: Endgame, snarare än en film som är avsedd att stå för sig själv.

Sedan finns det massor av logiska luckor i filmen och en hel del saker som är totalt oförklarliga.

Som att en av Vers utomjordiska kollegor kallar Jorden för "a shithole" när Jorden ser betydligt bättre ut än någonting annat vi ser under hela filmen. Och att Carol Danvers inte har blivit tilldelad någon av filmens roligaste repliker. Så tjejer kan sparka rumpa, men de kan inte vara roliga eller leverera one-liners? Skurkarna är standardskurkar, spelade av folk som brukar spela standardskurkar.

De onda Skrulls, med Ben Mendelsohn i spetsen (han kör med både amerikansk och australiensisk accent underfilmens gång) följer efter Vers till Jorden, och Skrulls kan liksom Mystique i X-men eller Tom Cruise i Mission Impossible se ut som precis vem som helst.

Så vem i hela världen --- eller vem hela universum --- kan Vers egentligen lita på? Men filmens stora fråga är så klart om Vers vågar lita på sig själv och släppa fram sin mänskliga sida.

En superhjälteblockbuster har alltid samma ingredienser med --- mer eller mindre --- det som är mest notabelt här är att Captain Marvel filmen saknar en kärlekshistoria av något slag. Romances (och bromances) brukar annars ge tacksamt bränsle (och en hel del komplikationer) till  olika matinéäventyr. Ant-Man och the Wasp har förmodligen den bästa och mest jämställda kärlekshistorien i MCU --- men det mest rörande hitintills har däremot varit att se Scarlet Witch och Vision försöka överleva som ett par, när de hotas av Thanos stensamlarmani --- och den roligaste MCU överraskningen var att se Spider-Man helt ovetandes förälska sig i superskurkens dotter. Vissa Romeo och Julia historier slutar inte dödligt --- men det behöver inte betyda att de får varandra på slutet. 

Det är en kvalificerad gissning att filmen Captain Marvel kommer att bli en stor favorit bland alla kattvänner. Den här katten kan verkligen putta ner Alien-katten från tronen som charmigaste katt någonsin i en sci-fi film! I serierna hade ju Carol Danvers en katt som hette Chewie (han hade fått sitt namn efter Star Wars karaktären Chewbacca) men i filmen heter katten Goose --- en solklar  Top Gun referens (tänk Nick "Goose" Bradshaw). Goose spelas förresten av fyra olika katter i filmen, Reggie, Archie, Rizzo och Gonzo. 

Stan Lee, som var med och skapade den allra första Captain Marvel, finns med i filmen som en tågpassagerare.

Alla Marvel-fans kan ju rutinen vid det här laget, sitt kvar och så får ni en extra godbit som tack för ert tålamod, efter att filmen är slut!

Chris Evans, Scarlett Johansson, Mark Ruffalo och Don Cheadle levererar en fin aptitretare i rollerna som Steve Rogers, Natasha Romanoff, Bruce Banner och James Rhodes --- och påminner om att det är Avengers: Endgame som gäller nästa gång. Och då kommer Carol Danvers att vara med i Avengers gänget. På tiden! Det är ju egentligen det som vi har väntat på.

BG


FILM: First Man - Extremt dyr sorgeterapi i extremt lång långfilm


Ryan Gosling som Neil Armstrong.

Regi: Damien Chazelle
Manus: Josh Singer, baserat på boken First Man: The Life of Neil A. Armstrong av James R. Hansen
Medverkande: Ryan Gosling, Claire Foy, Jason Clarke, Kyle Chandler, Corey Stoll, Ciarán Hinds, Christopher Abbott, Patrick Fugit och Lukas Haas m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Universal Pictures
Aktuell: På DVD, BD och VOD


First Man är en amerikansk biografisk dramafilm i regi av Damien Chazelle och med manus av Josh Singer. Filmen är baserad på boken First Man: The Life of Neil A. Armstrong av James R. Hansen. Chazelles La La Land favorit Ryan Gosling fick huvudrollen som Neil Armstrong. Claire Foy spelar Mrs. Armstrong. Filmen följer åren som ledde fram till Apollo 11-uppdraget till månen 1969.
Steven Spielberg assisterade som exekutiv producent.
På Oscarsgalan 2019 vann filmen för Bästa specialeffekter och nominerades även för Bästa ljudredigering, Bästa ljud och Bästa scenografi.
Svenskintresse: Linus Sandgren står för fotot.

Filmen börjar med att Neil Armstrongs dotter dör och i slutet av filmen lägger han hennes armband på månen. För att han tror att hon bor i himmelen? Med alla pengar som gick till det där projektet, skulle de inte hålla på med någon forskning eller göra något vettigt. Nej, Neil Armstrong stirrar ut i fjärran, medan Buzz Aldrin  hoppar omkring som en kanin (Buzz är INTE är skallig i verkligheten! Inte ens nu när han är 80+! Och var med i The Big Bang Theory).

Michael Collins är typ knappt med alls. Han gick aldrig på månen. Men han gillade poesi coh att odla sina rosor och köpte ännu mer rosor för pengarna och föredrar att gå bland rosor än att hoppa på månen. Sympatisk kille. Synd att han är praktiskt taget bortklippt i filmen.

First Man titeln anspelar alltså på den första mannen på månen, Neil Armstrong, men det är väldigt lite månlandning med i filmen, man får till exempel aldrig se hur de kommer tillbaka, trots att så mycket krånglade på väg upp. Och hela äventyret ter sig bara som väldigt väldigt dyr sorgeterapi. Och Ryan Gosling står och stirrar tomt igen.

Förmodligen är det för att publiken ska fylla i alla stora känslor (medan man klipper in hemvideofilmer på dottern som dött) som mannen har, medan han står där på månen, men allt vad man tänker på är vilket slöseri med pengar det var (både månlandningen och den här filmen) och att Ryan Gosling så ofta använder sitt patenterade nollställda uttryck och "thousand yard stare" och att det är himla irriterande.

Den enda karaktär som riktigt lyckas få det att bränna till är Armstrongs fru Janet, som Claire Foy (från Netflix serien The Queen) spelar kanonbra --- och trots att det är en liten roll får hon till det direkt. Och hon ahr filmens bästa replik. Att ingen verkar veta vad de håller på med "boys playing with models of balsa wood". Det där sammanfattar både rymdprojektet och den här filmen.

Att det amerikanska rymdprojektet var en kapplöpning mot Sovjetunionen är något man kunde gjort mer av. Kostnaderna för hela kalaset och kritiken mot detsamma nämns pliktskyldigt men inte mer.

Mer spännande (och halvsann) rymdfilm var Hidden Figures, som handlade om uträkningarna bakom rymdfärderna.

Filmen är  2 timmar och 21 minuter lång. Många av de minuterna tillbringas inne i en rymdkapsel där vi får följa med på åtskilliga uppskjutningar. Det gnisslar och gnekar och bullrar och blinkar och snurrar och skakar. Man blir riktigt omskakad och närapå åksjuk. Rymdresorna blir så många och likartade att man hinner börja tänka på annat. När man väl slutat tänka på hur nollställd Ryan Gosling är den mesta tiden.

Det här är förresten Damian Chazelles tredje film, efter Whiplash och Oscarsvinnaren La La Land.
Men ingen sjunger och dansar vare sig på Jorden eller på Månen.

Det är klart att det finns sevärdheter här, begåvning bakom det banala. Inte minst tekniskt sett, i fotot av svenske Linus Sandgren som växlar kamera efter stämning. Livet hemmavid, på planeten Jorden, skildras med intim grynighet och hemvideokänsla (och lär vara filmad på 16 mm) medan rymden berättas i bredbild och finstilt upplösning. Det ger en kongenial uppdelning av vardag och uppnådda livsdrömmar.

De många scenerna inuti de olika rymdkapslarna ger sant klaustrofobiska stämningar. Neil Armstrongs och gängets farkoster ter sig som flygande konservburkar designad av Pettson och Findus. Det snurrar, vibrerar, skakar och blippar. En bult trillar av och sparkas iväg. Något kärvar och man tar fram en armékniv och fixar till. Alltså ganska långt från dagens nanoteknik.

Och det mest intressanta och tänkvärda med den här filmen är hur många som dog på vägen mot månen. De tre utvalda astronauterna dör i en brand i en när Apollo 1, den första bemannade rymdfärden, som kärvar och brinner upp  på Jorden! De kom inte ens ut i rymden!

Om de tre utvalda favoriterna - däribland Neil Amrstongs "bästis" Ed Wight (spelad av australiensaren Jason Clarke) - inte hade dött hade Neil inte blivit First Man över huvud taget.

Fast Ed White hann på ett sätt att bli First Man --- den första amerikanen som gjorde en Space Walk.

BG

måndag 4 mars 2019

FILM: The Spy Who Dumped Me - Totalt o-rolig komedi med McKinnon och Kunis


Justin Theroux spelar spionen som dumpar Mila Kunis.

Regi: Susanna Fogel
Titel: The Spy Who Dumped Me
Medverkande: Mila Kunis, Kate McKinnon, Justin Theroux, Sam Heughan, Gillian Anderson m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Nordisk Film
Premiär på DVD, BD och VOD idag (4 mars)


Bleka och dåliga filmer får oss att uppskatta de som faktiskt lyckas. Varför ska man se medioker och icke rolig action film när man kan välja något helt briljant Mission: Impossible - Fallout ? Som också har mycket bättre kvinnoroller!

The Spy Who Dumped Me är en kompisaction av gammaldags sort, med ett lätt omaka par. En hjälte (Mila Kunis) och en pladdrigt knasig kompis (Kate McKinnon). De delar bostad i Los Angeles och pratar om allt med varandra. Kunis spelar Audrey, vars pojkvän vi får följa i upptakten växelvis med att vi ser väninnorna undra varför han inte svarar på sms.

Jo, han är CIA-man som jagas av skurkar i Vilnius, Lettland. Vi ser, men Audrey vet inte. Hon blir snart indragen när många vill hitta honom och ett Viktigt USB-minne. Det blir våld direkt i Los Angeles och sedan fortsätter blodbadet i Wien och Prag. Det är många som dör i den här cyniska jakten på skratt och skrik.

The Spy Who Dumped Me har problem att blanda dräpande roligheter med dräpandet.  Tunn intrig, och mest av allt tomt buller.

Lite som att koka soppa på en spik och att låta spiken skramla runt i en tom tunna.

Två personer som är så långt från hjältar man kan tänka sig tvingas in i situationer där de utvecklas och blir stentuffa. Har sett det så många gånger förr och så mycket bättre.

Filmen har så många missar för att jag riktigt ska orka med den. Ett exempel: en rysk lönnmördare som är en karikatyr av alla ryska lönnmördare står på ett tak för att mörda Audrey och Morgan. Allt hon vet är att hon ska mörda två fjantiga amerikanskor. Vad får hon se genom kikaren? Hur många fjantiga amerikanskor som helst. En bit in i filmen visar det sig att hennes uppdrag var att fånga in dem, inte att döda dem. Ändå säger uppdragsgivarna tydligt till henne att hon ska döda dem. De är rejäla missar då filmen klipps ihop när sådana fel är med.

För att göra filmen ännu mer misslyckad dyker Gillian Anderson upp, en favoritskådespelare för många av oss sedan Arkiv X. Men nu i en roll som inte ens Gillian Anderson kan göra något vettigt av.

Vem ska se filmen?

Folk som verkligen gillar Kate McKinnon i Ghostbusters och står ut med hennes pladdrande.

Folk som är bdredda att genomlida vad som helst för att se Mila Kunis botoxade och orörliga ansikte under tjocka lager av smink. (Rolig är hon aldrig).

Folk som tycker att Sam Hearne i Outlander är det snyggaste som finns. Fast han har inte kilt på sig här. Han spelar MI 6 agent och sådan har tydligen smoking som standardutstyrsel.

För att göra allt ännu sämre: detta ska tydligen vara någon slags feministisk action. Men de båda korkade amerikanskorna måste ju räddas MI 6 agenten! Hela tiden! Gång på gång!

Han går verklien fram som en James Bond korsat med en killer-bot.

Och så största magplasket av dem alla: Finns hela EN snygg välutbildad färgad kille i filmen (har gått på Harvard) och han är så klart skurken.

Funderar på att kalla det Venom-komplexet. Det är i alla fall en totalt "toxic" representation. Och inte på ett giftigt kul sätt.


FIML: Bad Times at the El Royale - Bad Times med genrehopkok som tiden sprungit ifrån


Jon Hamm rockar sin Mad Men look i Bad Times at the El Royale.


Regi: Drew Goddard
Titel: Bad Times at the El Royale
Medverkande: Jeff Bridges, Cynthia Erivo, Dakota Johnson, Jon Hamm, Lewis Pullman,
Chris Hemsworth m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: 20th Century Fox
Aktuell: På DVD, BD och VOD den 11 mars 2019


Regissören och manusförfattaren Drew Goddard har gjort en homage till 1960-talets musik, design och film noir - filmat på 35 mm film! Inte digitalt! Alla "sets" är äkta, uppbyggda på riktigt, och ine pålagda i datorn, färgskalan genomtänkt och skitsnygg, jukeboxen är laddad med äkta klassiker ... 

Filmen känns raspig och äkta och musiken låter äkta. Inte plastig och datoriserad. Och Jeff Bridges förkroppsligar äkta i varenda lien rynka, i en värld där allt fler skådespelare ser ut som platsdockor.

Herregud, vad det här hade kunnat bli bra! För vad hjälper det om allt är så snyggt och välgjort på ytan när det hela är så förbålt tråkigt och långsamt ...

Filmen är minst en halvtimme för lång. Förmodligen över en timme för lång. Efter 50 minuter har man helt tappat intresset och Chris Hemsworth, det stora affischmanet från Thor: Ragnarök, har inte ens uppenbarat sig än med sin muskulösa bara överkropp och noll karisma.

Handlingen går liksom fram ett steg och bakåt två steg och det känns som om man inte kommer någonstans alls. Samma mord visas ur hela TRE olika personers point-of-view, och dessutom ska alla personer förses med back-story i elfte timmen och så går man ännu längre tillbaka ...

Handlingen börjar med att någon gömmer något i ett hotellrum och så sker ett mord som smetar ner hela bilden med blodstänk. Sedan åker vi tio år framåt i tiden. Det där är enda gången som filmen går snabbt framåt.

Då sju udda främlingar samlas på det nedgångna hotellet El Royale, som ligger precis på gränsen mellan Kalifornien och Nevada. Gränsen är uppdragen i rött och prylar som finns på gränsen är det enda som får lov att vara rött i filmen. Som taklampan och jukeboxen.

Vi möter Jeff Bridges som inte är en präst som heter Daniel Flynn (det är helt uppenbart att han inte är en riktig präst, jag förstår inte hur någon av karaktärerna i filmen kan gå på det!) och en kvalificerad gissning är att han förmodligen har något att göra med mordet i början och det som gömdes under golvplankorna i ett av hotellrummen (gissningen visar sig vara helt korrekt, det var hans bror och partner i alla bankrån som blev mördad, men istället för att filmen låter oss gissa rätt och vara nöjda med detta så måste man visa precis hur bankrånet gick till och allt som hände efter det).

Det här verkar vara en film där alla är två saker, så det är en "överraskning" att den misslyckade sångerskan Darlene visar sig vara just en misslyckad sångerska. Och om vi inte hade fattat detta så gnuggar filmen in detta faktum extra mycket med flashbacks till starten på hennes misslyckade karriär.

Jon Hamm från Mad Men spelar en dammsugarförsäljare som självklart är en FBI agent, försäljare brukar alltid vara FBI agenter i såna här filmer (se t.ex. Chicagoexpressen) för det är en så bra täckmantel för dem när de reser runt.

Dakota Johnsson spelar en karaktär som har bundit och kidnappat någon, (vilket förmodligen ska vara kul med tanke på hur ofta hon blev bunden i Fifty Shades serien) och gissningen är att det är hennes lillasyster, eftersom hon ser ut som en dubbelgångare och att storasysten försöker skydda henne från något alternativt rädda henne från en sekt ... och den gissningen visar sig också vara korrekt. Men hujedamej, återigen msåte man genomlida en massa flashbacks både ur lillasysterns point-of-view (där man får se Chris Hemsworth utan skjorta och brallor på en strand) och ur storasysterns point-of-view. Hon har tydligen skyddad lillasystern från en våldsam och misshandlad far (lång flashback till mycket förr i tiden) och sedan till den vansinniga sekten.

Av olika klipp och TV-sändnignar förstår man att sekten är ansvariga för en rad mord. Och Chris Hemsworths karaktär Billy Lee tycks vara allergisk mot att ha knäppta skjortor på sig.

Lillasystern är så korkad så att man önskar att hon skulle stryka med först av dem alla, men sådan tur har man inte. borde hon inte åtminstone bli lite arg och hämndlysten efter att hennes storasyster blivit mördad av Billy Lee? Hur hjärntvättad kan man vara? Speciellt som filmen visar flashbacks till hur hon minns att syrran jämt skyddat henne även som liten ...

Till och med Elsa lärde sig att tina is istället för att bara frysa saker hela tiden när hennes syster var i fara. (eller nedfrusen).

Den åttonde spelaren i leken är Miles, hotellets plågade receptionist, som lever med plågsamma minnen från Vietnamkriget, och som självmedicinerar hejvilt med allt möjlgit.

Miles är bäst i filmen, tillsammans med Jeff Bridges bankrånare, och han borde ha fått bli "last man standing". att man slarvar bort denna möjlighet är helt ofattbart. Det är mycket i hela filmen som är ofattbart. Folk beter sig absolut inte logiskt. Allra minst Miles. Det är som om manuset säger "nu får du sluta att skjuta folk för nu ska du också dö, för att Jeff bridges har ett gripande tal att leverera!"

Historien berättas ur alla karaktärers synvinklar (med kapitelnamn tagna från vilka rum de olika karaktärerna bor i). Som tittare får vi alltså gång på gång komma tillbaka till platser vi redan besökt. Det här leder oss in på det största problemet med Bad Times at the El Royale, nämligen att den inte är särskilt intressant. Vet du vad som är tråkigare än att se en lång utdragen scen som i ultrarapid driver handlingen framåt? Att se samma scen igen, fast ur en annan synvinkel.

Här har yttersta vikt lagts vid scenernas och själva bildspråkets utformning, men det känns snarare som en studie i självförhärligande än som något som faktiskt gagnar historien.

Det hade varit roligare om man fått till en uppgörelse mellan de personer som redan finns på platsen än att ta dit en mordisk sekt för finalen. Det är ungefär lika subtilt som att sätta eld på hela scenogrrafin och all rekvisita. Alltså: inte alls.

Skådespelerimässigt är det annars inga större fel på ensemblen. Jeff Bridges är underbar och förmår nästan på egen hand blåsa liv i filmen. Lewis Pullman som receptionisten Miles är näst bäst. Vilket radarpar de två hade kunnat bli!

För att en lång, utdragen, stilistisk och mörk film ska funka krävs liv. En gnista, något som glimmar. I Bad Times at the El Royale finns scenografin, fotot, skådisarna, och musiken, men under skalet ekar det läskigt tomt.

Snacksaligt, retrodoftande, snyggruffiga manliga aktörer i fokus, svarta ironier, stiliserat våld – och så vintagemusik förstås. Ringer det en klocka? Tiden har sprungit ifrån sånt här.

FILM: The Spy Who Dumped Me - Tomma Tunnor Skramlar Mest


"Jag har hört att alla hatar amerikaner i Europa --- men måste folk skjuta på oss hela tiden?"

Regi: Susanna Fogel
Titel: The spy who dumped me
Medverkande: Mila Kunis, Kate McKinnon, Justin Theroux, Sam Heughan, Gillian Anderson m.fl.
Land: USA; 2018
Distribution: Nordisk Film
Aktuell: På DVD, BD och VOD 4 mars 2019

Spionparodi är en genre i sig, för alla James Bond och Jason Bourne och Mission Impossible finns där en Spy Kids, en Johnny English, en Kingsman eller en Austin Powers The Spy Who Shagged Me.
Eller en skojig Spy med Melissa McCartney (Golden globe vinnare) i huvudrollen ...

The Spy Who Dumped Me låter som om det skulle vara i samma genre.

Det är det inte. Det är minst lika våldsamt som Deadpool, utan att vara kul. Mila Kunis går runt med en tumme hon har huggit av i en läppstifts-behållare och ett USB-minne i gömt på ett hemligt ställe där solen inte skiner, medan hon ser uttråkad ut, och Kate McKinnon spelar över för att kompensera för att hennes parhäst inte är det minsta kul.

Folk dör som flugor längs hela vägen, mass-skjutning och ett par mord i närbild i Los Angeles följs upp med mass-slakt i de flesta europeiska huvudstäder, ett helt café demoleras i Wien (där hjältinnorna är de enda två som överlever, förutom agenten som räddar dem) och sedan följer bland annat Prag och Amsterdam och Paris och Berlin. Mord på vandrarhem, mord på kanalbåt, tortyr i övergivet hangar ... Är detta en tågluffar-guide som ska avskräcka amerikaner från att ge sig ut bland alla europer?

Visst låter det bra på pappret med kvinnlig regissör och manusförfattare och två kvinnliga stjärnor i huvudrollerna, men felet är, förutom att filmen varken är rolig eller spännande, att de hela tiden måste räddas av den manlige hjälten. Han spelas av Sam Hearne, kändis från Outlander, en MI6 agent som går fram som en kombination av Bond och Jason Bourne och genmanipulerad supersoldat och Robocop. Han är i princip oförstörbar och röjer inte bara undan alla skumma cafégäster i Wien (alla är tydligen onda agenter) utan även alla skumma typer i en öststats-lada där de båda tjejerna hålls bundna och torteras ...

Och vem är på vems sida och vem är allierad med vem och vem lurar vem och inget av detta är genomtänkt, det finns hur många "plot holes" som helst och det finns så många trådar som manuset ska föja och snurrar in sig i ... att allt är en enda härva till sist.

finalen i Berlin kör döden som underhållning, ungefär som i Hitchcock parodin Foul Play (Tjejen som visste för mycket), lik regnar från himlen och publiken applåderar ...

Yep. Här finns två tjejer som vet för lite, och inte bryr man sig om dem. Felet med filmen förutom att den inte är spännande och inte rolig, och bara bullrar tomt hela tiden,
är att så många actionfilmer idag också försöker inkorporera humor och vara lite roliga. Och de lyckas de bättre med än den här filmen.

Filmer som är roligare än den här: Alla James Bond filmerna och alla Mission Impossible filmerna.

Förutom Austin Powers parodierna och faktiskt: Johnny English trilogin.

En tanke: om tjejerna eldat upp filmens USB-McGuffin i inledningsscenen, vilket de skulle göra, istället för i avslutningsscenen, så hade de besparat både oss och sig själva hela resten av filmen.

BG