BOK: Mira & Månen: Aldrig utan dig - Härlig hästbok med gedigen julstämning - och tema avundsjuka och diagnoser ...

 

Titel: Mira & Månen: Aldrig utan dig 

Författare: Sofie Sarenbrant

Serie: Mira & Månen (del 5)

Format: Kartonnage

Antal sidor: 208

Omslag: Filippa Widlund

ISBN: 978-91-90117-75-0

Utgivningsdatum: 2026-10-07

Det här är en mycket fin hästbok med massor av julstämning: Luciafirande, julkadrilj, adventskalender med hästgodis och ett helt jullov fullt av hästiga aktiviteter ...

Det här är den givna julklappen till alla som älskar att pyssla med djur i allmänhet och egensinniga ponnyer i synnerhet.

Men Sofie Sarenbrant har också skapat en genreöverskridande ungdomsbok som handlar om vänskap och svek, avundsjuka och misstänksamhet, förhoppningar och hopp som grusas, önskningar som uppfylls och inte håller måttet ... och hur det är att leva med autism och kämpa med alla oförklarliga tonårskänslor som hoppar runt i kroppen. Och så handlar det om hur lätt det är att förstå  (och älska) djur ... Människor har en benägenhet att krångla till det där med kärlek och andra känslor ...

Mira älskar den vita hästen Månen över allt annat. Hon önskar att han vore hennes egen ponny. Hon önskar också att hon skulle kunna sluta växa ...

Mira gillar inte att hon blir längre och längre och snart är för stor för att rida ponny. Mira har autism och alla hennes favoriter börjar på M: Månen, mamma, mormor,  Melvin  ...

Kanske kan den nya tjejen Molly, som har olikfärgade ögon, bli en ny favorit på M?

Miras liv kretsar kring stallet och hon ser fram emot att hon och bästa vännen Melvin ska fira jullov tillsammans och vara i stallet varje dag och gå en hästkurs. Mira har stolt själv sparat ihop till de tvåtusenfemhundra som kursen kostade. Och på slutet av kursen ska de skriva ett prov och få ett grönt kort ...

Mira är stallets Lucia och hon vinner andra pris i tävlingen som är precis efter Lucia uppvisningen, inför stor publik. Melvin blir fyra och surar. Det är bara de tre första som får fina rosetter: gul, blå och gulblå. Mira är så glad för sin fina rosett. Men glädjen försvinner snabbt, när hon hör två tjejer i stallet påpeka för varandra att Mira bara fick höga poäng för att hon har autism och är läraren (och domaren) Johannas favorit. Melvin surar också, för att han bara blev fyra, så Mira vågar inte visa att hon är glad i bilden hem heller ... Och snart blir det värre. För Melvins pappa skjutsar inte hem tonåringarna, han kör dem till ett annat stall där det finns en brun liten ponny som heter Dream som är Melvins julklapp ... Melvin har fått en egen häst i julklapp. Och han bryr sig inte om sitt gamla stall, Mira eller kursen de skulle gå tillsammans. Eller?

Mira kanske överskattar hur roligt det är med en egen häst, som inte är lika snäll och foglig som ridskolehästarna, och Melvin har inte ens fått provrida Dream innan hans pappa köpte honom. Klassiskt rookie mistake. Man ska alltid provrida och kolla att häst och ryttare passar ihop. Tänk på Mulle och Molly i Min häst ... De två var ju "a match made in heaven". Lika gulliga och envisa båda två och älskar varandra över allt annat. 

Mira slutar prata med Melvin, eftersom hon är avundsjuk ... och hon som nyss surade för att Melvin var avundsjuk när hon själv vann en blå rosett. Det är inte lätt med vänskap i sportsammanhang, eftersom det snabbt kommer in ett drag av konkurrens ... speciellt när kidsen börjar tävla. 

Och även innan dess jämför kidsen sig med varandra, vem som får den finaste hästen i stallet, vem som är bäst på att trava, vem som får mest beröm av ridläraren, vem som kan hoppa bäst, galoppera snabbast, rida dressyr finast, vem som borstar hästen bäst och schamponerar och flätar manen finast ... Det finns ingen ände på saker som barnen kan bråka om och vara avundsjuka över i hästböcker. Det är traditionellt väldigt lite hästar och väldigt mycket bråk. 

Men, som en vän sa, när ungarna väl har borstat hästen och ridit hästen finns det väl inte mycket mer de kan göra än att gräla med varandra. Så ja, hästböcker är väldigt grälsjuka. Eller: kidsen i hästböcker är väldigt grälsjuka. Oavsett ålder. Det kan vara nybörjare som just avancerat till verklig ponny från käpphästar eller, som här, tonåringar som snart är redo att för stora hästar efter ponnyridandet. Henrik Jonson, Malin Baryards man, skrev en hästbok för vuxna där hela handlingen i princip var att tjejen i boken var avundsjuk på en annan tjejs häst som hon tycker att hon skulle rida bättre, och så är hon avundsjuk på den andra tjejens kille, för hon tycker att det är hennes kompis och att han borde ha blivit hennes kille. (Och detta ska handla om vuxna människor. Ofattbart.) Det är ofta inget annat i hästböcker än att tjejerna bråkar om hästarna och killarna och vem som ska ha dem.

Miras bästa kompis är ju Melvin, och i egenskap av kille (och dessutom snygg och rik) så svärmar tjejerna i stallet runtom honom, speciellt när han fått en egen häst, medan Mira sitter i ett hörn och tjurar, för hon tycker att han bara ska sitta hos henne, vara med henne, prata med henne ... och samtidigt vill hon inte prata med honom, eftersom han fått en egen häst. Tjejer i hästböcker är sällsynt korkade och missunnsamma.

Aldrig utan dig  handlar också en del om autism, det är trendigt med diagnoser i barn-och-ungdomsböcker nu för tiden, ett tag skulle en LGBTQ-person kvotas in, nu är det en person med autism eller ADHD. Visst är det positivt att NDF karakrer får plats i populärkultur och tv och film ... själva tanken är posivit och så kommer Diagnoser med autism och ADHS for Dummies. Alla ska ha det. Det är trendigt. Som Melvin säger: Jag vill också ha en diagnos! Då får man, som

Mira, en andra chans att göra provet utan att bli underkänd. Och lite snällare bedömning som leder till en blå rosett ...? Melvin kanske kan kvala in och få ADHD. Det är trendigt.

Baksidan med diagnos-trenden i barnböcker (och annan populärkultur) är att det är en risk att det blir "a fad", en modetrend, och som alla modetrender så försvinner de. Ut med LGBTQ-trenden, in med diagnostrenden ... och efter det, vem vet? Samtidigt går det utmärkt att vara både homo och autistisk i verkligheten, och det finns en risk att allt bara rinner ut i sanden. För efter den här trender kommer det alltid en ny. Medan det fortrarande finns barn med autism, som inte är trendiga längre.