måndag 4 mars 2019

FILM: The Spy Who Dumped Me - Totalt o-rolig komedi med McKinnon och Kunis


Justin Theroux spelar spionen som dumpar Mila Kunis.

Regi: Susanna Fogel
Titel: The Spy Who Dumped Me
Medverkande: Mila Kunis, Kate McKinnon, Justin Theroux, Sam Heughan, Gillian Anderson m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Nordisk Film
Premiär på DVD, BD och VOD idag (4 mars)


Bleka och dåliga filmer får oss att uppskatta de som faktiskt lyckas. Varför ska man se medioker och icke rolig action film när man kan välja något helt briljant Mission: Impossible - Fallout ? Som också har mycket bättre kvinnoroller!

The Spy Who Dumped Me är en kompisaction av gammaldags sort, med ett lätt omaka par. En hjälte (Mila Kunis) och en pladdrigt knasig kompis (Kate McKinnon). De delar bostad i Los Angeles och pratar om allt med varandra. Kunis spelar Audrey, vars pojkvän vi får följa i upptakten växelvis med att vi ser väninnorna undra varför han inte svarar på sms.

Jo, han är CIA-man som jagas av skurkar i Vilnius, Lettland. Vi ser, men Audrey vet inte. Hon blir snart indragen när många vill hitta honom och ett Viktigt USB-minne. Det blir våld direkt i Los Angeles och sedan fortsätter blodbadet i Wien och Prag. Det är många som dör i den här cyniska jakten på skratt och skrik.

The Spy Who Dumped Me har problem att blanda dräpande roligheter med dräpandet.  Tunn intrig, och mest av allt tomt buller.

Lite som att koka soppa på en spik och att låta spiken skramla runt i en tom tunna.

Två personer som är så långt från hjältar man kan tänka sig tvingas in i situationer där de utvecklas och blir stentuffa. Har sett det så många gånger förr och så mycket bättre.

Filmen har så många missar för att jag riktigt ska orka med den. Ett exempel: en rysk lönnmördare som är en karikatyr av alla ryska lönnmördare står på ett tak för att mörda Audrey och Morgan. Allt hon vet är att hon ska mörda två fjantiga amerikanskor. Vad får hon se genom kikaren? Hur många fjantiga amerikanskor som helst. En bit in i filmen visar det sig att hennes uppdrag var att fånga in dem, inte att döda dem. Ändå säger uppdragsgivarna tydligt till henne att hon ska döda dem. De är rejäla missar då filmen klipps ihop när sådana fel är med.

För att göra filmen ännu mer misslyckad dyker Gillian Anderson upp, en favoritskådespelare för många av oss sedan Arkiv X. Men nu i en roll som inte ens Gillian Anderson kan göra något vettigt av.

Vem ska se filmen?

Folk som verkligen gillar Kate McKinnon i Ghostbusters och står ut med hennes pladdrande.

Folk som är bdredda att genomlida vad som helst för att se Mila Kunis botoxade och orörliga ansikte under tjocka lager av smink. (Rolig är hon aldrig).

Folk som tycker att Sam Hearne i Outlander är det snyggaste som finns. Fast han har inte kilt på sig här. Han spelar MI 6 agent och sådan har tydligen smoking som standardutstyrsel.

För att göra allt ännu sämre: detta ska tydligen vara någon slags feministisk action. Men de båda korkade amerikanskorna måste ju räddas MI 6 agenten! Hela tiden! Gång på gång!

Han går verklien fram som en James Bond korsat med en killer-bot.

Och så största magplasket av dem alla: Finns hela EN snygg välutbildad färgad kille i filmen (har gått på Harvard) och han är så klart skurken.

Funderar på att kalla det Venom-komplexet. Det är i alla fall en totalt "toxic" representation. Och inte på ett giftigt kul sätt.


FIML: Bad Times at the El Royale - Bad Times med genrehopkok som tiden sprungit ifrån


Jon Hamm rockar sin Mad Men look i Bad Times at the El Royale.


Regi: Drew Goddard
Titel: Bad Times at the El Royale
Medverkande: Jeff Bridges, Cynthia Erivo, Dakota Johnson, Jon Hamm, Lewis Pullman,
Chris Hemsworth m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: 20th Century Fox
Aktuell: På DVD, BD och VOD den 11 mars 2019


Regissören och manusförfattaren Drew Goddard har gjort en homage till 1960-talets musik, design och film noir - filmat på 35 mm film! Inte digitalt! Alla "sets" är äkta, uppbyggda på riktigt, och ine pålagda i datorn, färgskalan genomtänkt och skitsnygg, jukeboxen är laddad med äkta klassiker ... 

Filmen känns raspig och äkta och musiken låter äkta. Inte plastig och datoriserad. Och Jeff Bridges förkroppsligar äkta i varenda lien rynka, i en värld där allt fler skådespelare ser ut som platsdockor.

Herregud, vad det här hade kunnat bli bra! För vad hjälper det om allt är så snyggt och välgjort på ytan när det hela är så förbålt tråkigt och långsamt ...

Filmen är minst en halvtimme för lång. Förmodligen över en timme för lång. Efter 50 minuter har man helt tappat intresset och Chris Hemsworth, det stora affischmanet från Thor: Ragnarök, har inte ens uppenbarat sig än med sin muskulösa bara överkropp och noll karisma.

Handlingen går liksom fram ett steg och bakåt två steg och det känns som om man inte kommer någonstans alls. Samma mord visas ur hela TRE olika personers point-of-view, och dessutom ska alla personer förses med back-story i elfte timmen och så går man ännu längre tillbaka ...

Handlingen börjar med att någon gömmer något i ett hotellrum och så sker ett mord som smetar ner hela bilden med blodstänk. Sedan åker vi tio år framåt i tiden. Det där är enda gången som filmen går snabbt framåt.

Då sju udda främlingar samlas på det nedgångna hotellet El Royale, som ligger precis på gränsen mellan Kalifornien och Nevada. Gränsen är uppdragen i rött och prylar som finns på gränsen är det enda som får lov att vara rött i filmen. Som taklampan och jukeboxen.

Vi möter Jeff Bridges som inte är en präst som heter Daniel Flynn (det är helt uppenbart att han inte är en riktig präst, jag förstår inte hur någon av karaktärerna i filmen kan gå på det!) och en kvalificerad gissning är att han förmodligen har något att göra med mordet i början och det som gömdes under golvplankorna i ett av hotellrummen (gissningen visar sig vara helt korrekt, det var hans bror och partner i alla bankrån som blev mördad, men istället för att filmen låter oss gissa rätt och vara nöjda med detta så måste man visa precis hur bankrånet gick till och allt som hände efter det).

Det här verkar vara en film där alla är två saker, så det är en "överraskning" att den misslyckade sångerskan Darlene visar sig vara just en misslyckad sångerska. Och om vi inte hade fattat detta så gnuggar filmen in detta faktum extra mycket med flashbacks till starten på hennes misslyckade karriär.

Jon Hamm från Mad Men spelar en dammsugarförsäljare som självklart är en FBI agent, försäljare brukar alltid vara FBI agenter i såna här filmer (se t.ex. Chicagoexpressen) för det är en så bra täckmantel för dem när de reser runt.

Dakota Johnsson spelar en karaktär som har bundit och kidnappat någon, (vilket förmodligen ska vara kul med tanke på hur ofta hon blev bunden i Fifty Shades serien) och gissningen är att det är hennes lillasyster, eftersom hon ser ut som en dubbelgångare och att storasysten försöker skydda henne från något alternativt rädda henne från en sekt ... och den gissningen visar sig också vara korrekt. Men hujedamej, återigen msåte man genomlida en massa flashbacks både ur lillasysterns point-of-view (där man får se Chris Hemsworth utan skjorta och brallor på en strand) och ur storasysterns point-of-view. Hon har tydligen skyddad lillasystern från en våldsam och misshandlad far (lång flashback till mycket förr i tiden) och sedan till den vansinniga sekten.

Av olika klipp och TV-sändnignar förstår man att sekten är ansvariga för en rad mord. Och Chris Hemsworths karaktär Billy Lee tycks vara allergisk mot att ha knäppta skjortor på sig.

Lillasystern är så korkad så att man önskar att hon skulle stryka med först av dem alla, men sådan tur har man inte. borde hon inte åtminstone bli lite arg och hämndlysten efter att hennes storasyster blivit mördad av Billy Lee? Hur hjärntvättad kan man vara? Speciellt som filmen visar flashbacks till hur hon minns att syrran jämt skyddat henne även som liten ...

Till och med Elsa lärde sig att tina is istället för att bara frysa saker hela tiden när hennes syster var i fara. (eller nedfrusen).

Den åttonde spelaren i leken är Miles, hotellets plågade receptionist, som lever med plågsamma minnen från Vietnamkriget, och som självmedicinerar hejvilt med allt möjlgit.

Miles är bäst i filmen, tillsammans med Jeff Bridges bankrånare, och han borde ha fått bli "last man standing". att man slarvar bort denna möjlighet är helt ofattbart. Det är mycket i hela filmen som är ofattbart. Folk beter sig absolut inte logiskt. Allra minst Miles. Det är som om manuset säger "nu får du sluta att skjuta folk för nu ska du också dö, för att Jeff bridges har ett gripande tal att leverera!"

Historien berättas ur alla karaktärers synvinklar (med kapitelnamn tagna från vilka rum de olika karaktärerna bor i). Som tittare får vi alltså gång på gång komma tillbaka till platser vi redan besökt. Det här leder oss in på det största problemet med Bad Times at the El Royale, nämligen att den inte är särskilt intressant. Vet du vad som är tråkigare än att se en lång utdragen scen som i ultrarapid driver handlingen framåt? Att se samma scen igen, fast ur en annan synvinkel.

Här har yttersta vikt lagts vid scenernas och själva bildspråkets utformning, men det känns snarare som en studie i självförhärligande än som något som faktiskt gagnar historien.

Det hade varit roligare om man fått till en uppgörelse mellan de personer som redan finns på platsen än att ta dit en mordisk sekt för finalen. Det är ungefär lika subtilt som att sätta eld på hela scenogrrafin och all rekvisita. Alltså: inte alls.

Skådespelerimässigt är det annars inga större fel på ensemblen. Jeff Bridges är underbar och förmår nästan på egen hand blåsa liv i filmen. Lewis Pullman som receptionisten Miles är näst bäst. Vilket radarpar de två hade kunnat bli!

För att en lång, utdragen, stilistisk och mörk film ska funka krävs liv. En gnista, något som glimmar. I Bad Times at the El Royale finns scenografin, fotot, skådisarna, och musiken, men under skalet ekar det läskigt tomt.

Snacksaligt, retrodoftande, snyggruffiga manliga aktörer i fokus, svarta ironier, stiliserat våld – och så vintagemusik förstås. Ringer det en klocka? Tiden har sprungit ifrån sånt här.

FILM: The Spy Who Dumped Me - Tomma Tunnor Skramlar Mest


"Jag har hört att alla hatar amerikaner i Europa --- men måste folk skjuta på oss hela tiden?"

Regi: Susanna Fogel
Titel: The spy who dumped me
Medverkande: Mila Kunis, Kate McKinnon, Justin Theroux, Sam Heughan, Gillian Anderson m.fl.
Land: USA; 2018
Distribution: Nordisk Film
Aktuell: På DVD, BD och VOD 4 mars 2019

Spionparodi är en genre i sig, för alla James Bond och Jason Bourne och Mission Impossible finns där en Spy Kids, en Johnny English, en Kingsman eller en Austin Powers The Spy Who Shagged Me.
Eller en skojig Spy med Melissa McCartney (Golden globe vinnare) i huvudrollen ...

The Spy Who Dumped Me låter som om det skulle vara i samma genre.

Det är det inte. Det är minst lika våldsamt som Deadpool, utan att vara kul. Mila Kunis går runt med en tumme hon har huggit av i en läppstifts-behållare och ett USB-minne i gömt på ett hemligt ställe där solen inte skiner, medan hon ser uttråkad ut, och Kate McKinnon spelar över för att kompensera för att hennes parhäst inte är det minsta kul.

Folk dör som flugor längs hela vägen, mass-skjutning och ett par mord i närbild i Los Angeles följs upp med mass-slakt i de flesta europeiska huvudstäder, ett helt café demoleras i Wien (där hjältinnorna är de enda två som överlever, förutom agenten som räddar dem) och sedan följer bland annat Prag och Amsterdam och Paris och Berlin. Mord på vandrarhem, mord på kanalbåt, tortyr i övergivet hangar ... Är detta en tågluffar-guide som ska avskräcka amerikaner från att ge sig ut bland alla europer?

Visst låter det bra på pappret med kvinnlig regissör och manusförfattare och två kvinnliga stjärnor i huvudrollerna, men felet är, förutom att filmen varken är rolig eller spännande, att de hela tiden måste räddas av den manlige hjälten. Han spelas av Sam Hearne, kändis från Outlander, en MI6 agent som går fram som en kombination av Bond och Jason Bourne och genmanipulerad supersoldat och Robocop. Han är i princip oförstörbar och röjer inte bara undan alla skumma cafégäster i Wien (alla är tydligen onda agenter) utan även alla skumma typer i en öststats-lada där de båda tjejerna hålls bundna och torteras ...

Och vem är på vems sida och vem är allierad med vem och vem lurar vem och inget av detta är genomtänkt, det finns hur många "plot holes" som helst och det finns så många trådar som manuset ska föja och snurrar in sig i ... att allt är en enda härva till sist.

finalen i Berlin kör döden som underhållning, ungefär som i Hitchcock parodin Foul Play (Tjejen som visste för mycket), lik regnar från himlen och publiken applåderar ...

Yep. Här finns två tjejer som vet för lite, och inte bryr man sig om dem. Felet med filmen förutom att den inte är spännande och inte rolig, och bara bullrar tomt hela tiden,
är att så många actionfilmer idag också försöker inkorporera humor och vara lite roliga. Och de lyckas de bättre med än den här filmen.

Filmer som är roligare än den här: Alla James Bond filmerna och alla Mission Impossible filmerna.

Förutom Austin Powers parodierna och faktiskt: Johnny English trilogin.

En tanke: om tjejerna eldat upp filmens USB-McGuffin i inledningsscenen, vilket de skulle göra, istället för i avslutningsscenen, så hade de besparat både oss och sig själva hela resten av filmen.

BG

SCEN: Från Broadway till Duvemåla - Succén som återvänder!


Från Broadway till Duvemåla går in på fjärde året:

Ny Sverigeturné för fulla hus
“Från Broadway till Duvemåla” är succéföreställningen där stora känslor möter lika stora röster i de mest älskade hitsen från musikalernas värld. Allt startade som en engångsföreteelse när sångerskan Viktoria Tocca satte upp den på Berwaldhallen i Stockholm våren 2016 – nu, tre år senare, är förberedelserna inför den sjunde och åttonde säsongen i full fart.

”As close as you can get to Broadway or West End”– Broadway World –


Viktoria Tocca & Niklas Asknergård



Ända sedan starten har ”Från Broadway till Duvemåla” spelat för utsålda hus. Årets turné besöker över 40 orter och sträcker sig från Piteå i norr till Ystad i söder via Dalhalla utanför Rättvik och Cirkus i Stockholm. Många av orterna återkommer man till för både andra, tredje, fjärde och femte gången, som exempelvis Helsingborg, Ystad, Göteborg, Stockholm, Växjö och Vara. Flera av vårens föreställningar är redan slutsålda och på några orter har man satt in extra föreställningar.

Nyckeln till framgångNyckeln till framgången för Sveriges kanske mest omtyckta turnerande musikalföreställning är i själva verket ett helt nyckelskåp. ”Från Broadway till Duvemåla” bjuder sina besökare på förstklassig underhållning av artister i världsklass – vilka som medverkar växlar från säsong till säsong. Älskade musikalklassiker från bland andra ”Phantom of the Opera”, ”Jesus Christ Superstar”, ”Kristina från Duvemåla”, ”Grease”, ”Lejonkungen” och ”Cats” blandas med nya favoriter från musikaler som ”The Greatest Showman” och ”A Star is Born” i repertoaren som är under ständig utveckling. Allt detta gör varje säsongs föreställning unik för återkommande besökare i hela landet.

Viktoria ToccaBakom ”Från Broadway till Duvemåla” står musikalsångerskan och superentreprenören Viktoria Tocca som under hösten 2018 sågs i både Stockholm och Malmö i den svenska uppsättningen av Broadway-musikalen ”Broarna i Madison County”, som hon för egen maskin tog till Sverige i den första godkända översättningen någonsin.
Viktoria Tocca har av amerikansk press sagts ha en av vår generations vackraste röster. Hon fick stor uppmärksamhet när hon knep huvudrollen som Sissi vid världspremiären av musikalen ”Ludwig II” i Tyskland 2000-2001, och hon är en utav de yngsta sångerskor någonsin att bli godkänd av Andrew Lloyd Webber att göra huvudrollen Christine i ”Phantom of the Opera” som hon spelade i den danska urpremiären och två år framåt.
I Sverige har vi bland annat sett henne som en av finalisterna TV3:s ”West End Star”, som Cecilia i ”Musikäventyret Arn de Gothia” på Dalhalla och som Hanna i Åsa Jinders musikal ”Det hände i Hårga”. Viktoria har uppträtt under flera stora internationella sportevenemang, som Europamästerskapet i konståkning och Stockholm International Horse Show. Hon har släppt fyra fullängdsalbum, en jul-EP och medverkat på åtskilliga samlingsskivor, som tyska ”Superstars des Musicals”, och är idag en flitigt bokad sångerska över hela världen med turnéer i både Europa, USA och Asien i bagaget. 
2016 fick hon IFPI Hongkongs pris som bäst säljande klassiska artist för albumet ”Dark Waltz”.
Vårens ensembleVårens ensemble består förutom Viktoria Tocca av Laila Adèle, Niklas Asknergård, Malena Tuvungoch Joachim Bergström. De fyra förstnämnda fortsätter till hösten, då tillsammans med Alexander Lycke. Under våren ersätts Joachim Bergström av Martin Kagemark i Uddevalla och Skövde.

Laila Adèle – En av våra mäktigaste soulröster som både släppt skivor signerade av Peter Swartling, deltagit i melodifestivalen, haft huvudrollen i ”Jekyll & Hyde” på Malmö Opera och legat på Svensktoppen med låten ”Blame it All on You”.

Niklas Asknergård – En av Sveriges mest framgångsrika artister på Londons musikalscener där han bland annat haft stora roller i ”Phantom of the Opera”, ”Les Misérables” och ”Miss Saigon” som han även turnerade med i Storbritannien. Han har spelat titelrollen i ”Sweeney Todd” på Stockholms Stadsteater och synts i en mängd tv-program bland andra Så ska det låta, Allsång på Skansen och Melodifestivalen.

Malena Tuvung – Huvudroller i musikaler som ”Jekyll & Hyde” på Malmö Opera och ”Cats” på Cirkus i Stockholm samt medverkat i Allsång på Skansen. Efter att ha studerat på Balettakademien i Göteborg har hon bland annat varit solist på Wallmans salonger i Köpenhamn. Malena är också aktuell med sin egen soloföreställning ”Evergreen – en hyllning till Barbara Streisand” producerad av Viktoria Tocca.

Joachim Bergström – Sångare och musikalartist som medverkat i bland annat ”West Side Story”, ”Skönheten & Odjuret”, ”Hair”, ”Carmencita Rockefeller” och ”Elvis, Cash, the Killer & Me”. Joachim har även spelat in två soloalbum, tilldelats Monica Zetterlund-stipendiet och medverkat som sångare i Let’s Dance.

Alexander Lycke – Hårdrockaren som 2016 utsågs till Sveriges bästa sångare av Sweden Rock Magazine ansluter sig till ensemblen till hösten. Men ni kan vara lugna, det är inte bara rock han kan – han har briljerat i flera stora musikalroller i både Sverige, Finland, England och Tyskland som ”American Idiot”, ”Hair”, ”Jesus Christ Superstar”, ”Ringaren i Notre Dame”, ”De tre musketörerna” och ”Les Misérable”. Just nu är Alexander aktuell i rollen som Anatolij i ”Chess” på Svenska Teatern Helsingfors.

Martin Kagemark – Utbildad vid Balettakademiens musikalartistutbildning i Göteborg och har haft roller i bland andra ”West Side Story”, ”42nd Street”, ”Jekyll & Hyde”, ”Miss Saigon”, ”Jesus Christ Superstar”, ”Evita” och ”Livet är en schlager”. Som medlem i Melodifestivalens huskör har Martin backat över 100 bidrag och medverkat i Eurovision Song Contest. Hans showgrupp Schlagerfeber turnerar runt om i landet.

OrkesternUnder ledning av kapellmästare Carina E Nilsson ser vi Fredrik Bergström på trummor, Condrad Boqvist på gitarr och Magnus Eugenson på bas.
Turnédatum ”Från Broadway till Duvemåla” 2019
Konserten är 2:30 lång inkl 20 min paus (ingen paus i Rättvik/Dalhalla)

Ekilstuna – Lokomotivet 
15 mars kl 19:30
Askersund – Sjöängen 16 mars kl 19:30
Linköping – Konsert & Kongress 17 mars kl 16:00
Piteå – Studio Acusticum 21 mars kl 19:30 – 
slutsålt
Skellefteå – Nordanåteatern 22 mars kl 19:30 – 
slutsålt
Kramfors – Kramfors Teater 23 mars kl 19:30 – 
slutsålt
Hudiksvall – Kulturhuset Glada Hudik 24 mars kl 16:00
Vara – Vara Konserthus 27 mars kl 19:30 – 
slutsålt
Helsingborg – Sundspärlan 28 mars 2019
Ystad – Ystad Teater 30 mars kl 19:00 – 
slutsålt
Ystad – Ystad Teater 31 mars kl 19:00 – 
fåtal biljetter kvar
Uddevalla – Östraboteatern 3 april kl 19:30 – 
slutsålt
Göteborg – Draken 4 april kl 19:30 – 
slutsålt
Skövde – Skövde Stadsteater 6 april kl 19:30 – 
slutsålt
Växjö – Växjö Konserthus 7 april kl 16:00
Rättvik – Dalhalla 10 augusti kl 19:30
Nyköping – Culturum 20 september kl 19:30
Västerås – Västerås Konserthus 21 september kl 19:30
Gävle – Gävle Konserthus 22 september kl 16:00
Skellefteå – Nordanåteatern 25 september kl 19:30
Bollnäs – Stora Salen, Kulturhuset 26 september kl 19:30
Östersund – Storsjöteatern 27 september kl 19:30
Sundsvall – Tonhallen 28 september kl 19:30
Umeå – Idunteatern 29 september kl 16:00
Falköping – Falköpings Stadsteater 4 oktober kl 19:30
Borås – Åhaga 5 oktober kl 19:30
Ängelholm – Jarl Kullescenen 6 oktober kl 16:00
Kalmar – Kalmarsalen 11 oktober kl 19:30
Karlskrona – Konserthusteatern 12 oktober kl 19:30
Malmö – Malmö Live 13 oktober kl 16:00
Falun – Kulturhuset tio14 17 oktober kl 19:30
Örebro – Örebro Konserthus 18 oktober kl 19:30
Karlstad – Scalateatern 19 oktober kl 19:30
Uppsala – Uppsala Konsert & Kongress 20 oktober 18:00
Vara – Vara Konserthus 23 oktober kl 19:30
Kungsbacka – Kungsbacka Teater 24 oktober kl 19:30
Värnamo – Gummifabriken 25 oktober kl 19:30
Jönköping – Kulturhuset Spira 26 oktober kl 19:30
Göteborg – Draken 27 oktober kl 16:00
Norrköping – Stora Salen, Louis de Geer 31 oktober kl 19:30
Uddevalla – Östraboteatern 1 november kl 19:30
Stockholm – Cirkus 3 november kl 16:00

lördag 2 mars 2019

SCEN: En alldeles särskild dag - Går inte upp emot Broarna i Madison County


Anki Albertsson och Stefan Clarin hänger tvätt och hånglar i En alldeles särskild dag.

Regi: Annika Kofoed
Titel: En alldeles särskild dag
Manus: Efter filmen av Ettore Scola, Maurizio Costanzo och Ruggero Maccari, bearbetning av Gigliola Fantoni och Annika Kofoed.
Svensk översättning: Thomas Kinding
Sångtexter: Bim Wikström
Musik: P-O Nilsson. 
Koreografi: Gunilla Olsson Karlsson
Scenografi: Karin Lind
Kostym och mask: Anna Ardelius
Ljus: William Wenner
Ljud: Åke Lindborg
Längd: Cirka 2 tim och 15 min inklusive paus
Plats: Helsingborgs Stadsteater, Stora Scenen
Premiär: 2 mars 2019
Plats: Helsingborgs Stadsteater
Spelas: Två veckor på Helsingborgs Stadsteater, sedan på turné  t.om. 18 maj 2019


En alldeles särskild dag är en nyskriven musikal som är baserad på Ettore Scolas mest kända film. Filmen hade premiär 1977, med tjusiga Sophia Loren som den hårt arbetande hemmafrun Antonietta, och filmstjärnesnygge Marcello Mastroianni som den homosexuelle antifascisten Gabriele.  (För svenska filmälskare är så klart Marcello Mastroianni mest känd för fontänscenen tillsammans med Anita Ekberg i Fellini-filmen Det ljuva livet). 

Som musikal påminner idén om Broarna i Madison County, som nyligen gick för fulla hus på Maximteatern i Stockholm och på Slagthuset i Malmö. Ta en känd film med enkel handling och tonsätt dramat "familjen är borta och frun upplever ett oväntat möte". Fast det var onekligen mer spännande med vidderna i Madison County, och det fanns också en större mening med varför familjen var bortrest (de skulle till en boskapsmarknad) och med varför frun i huset blev ensam hemma (någon måste ta hand om gården) och med mötet --- mannen i handlingen är fotograf för National Geographic, och frågar om vägen till en undanskymd bro. Huvudpersonen i  Broarna i Madison County må vara en tjusig italienska, men hon har flytt från Italien för att skapa sig ett nytt liv i frihet --- och man slipper alltså musikalnummer som hyllar fascister och nazister och Hitlerhälsningar under musikalens gång. 

En alldeles särskild dag utspelar sig helt och håller i ett och samma hyreshus. De två huvudpersonerna bor i  olika lägenheter och har aldrig tidigare träffats, men den 3 maj 1938 krockar deras världar --- tack vare en förrymd fågel, som i pjäsen spelas av luft, vilket ger upphov till många skratt i publiken.

Det är nationell helgdag just denna dag, och de flesta är ute och firar och ser på paraden --- eftersom Hitler är på besök i Rom för att träffa Mussolini. Alla är så stolta över den tysk-italienska krigsmakten. Nationalismen sträcker sig så långt att internationella låneord blivit förbjudna. Vilket är lite knepigt, med tanke på hur många ord i italienskan som har franskt ursprung.

Antoniettas vardag kan få vem som helst att fatta avsmak för familjeliv för tid och evighet, när fem bortskämda barn  och en odräglig man inte hjälper till ett dugg hemma ... Rättelse här: inte gör sin beskärda del av arbetet! Och alla övar att göra Hitlerhälsningen och sjunger klämkäcka fascistiska sånger. Det här är verkligen ett mardrömshelvete! Familjen Addams verkar mycket mer normal!

Den yngste svartskjortan i barnaskaran har lite problem med att göra Hitlerhälsningen med rätt hand, eftersom han är vänsterhänt, och det är förbjudet att vara vänsterhänt. Det är också förbjudet att vara homosexuell. Vänsterhäntheten måste tränas bort. Går det också att "träna bort" homosexualitet? Antoniettas nye vän Gabriele har skaffat ett läkarintyg för att bevisa att han inte är homosexuell --- men det var ett misstag, för heterosexuella personer går inte omkring med intyg att de inte är homo. Det är ungefär som om högerhänta skulle gå runt med intyg att de inte är vänsterhänta.

Antoniettas äldste son försöker sminka sig så  att det ser ut som om han har en snygg Hitlermustasch. Det är inte ens ironiskt sagt. Barnen påpekar också --- helt utan ironi --- hur snygg Hitler är (!) och de svärmar över honom som om han vore en popstjärna. De påpekar också hur snygga och läckra tyskarna är i sina uniformer. Hugo Boss gör tydligen intryck. Sedan återkommer Hitlerhälsningar och klämkäcka fascistiska sånger flera gånger under musikalens gång, och det sätter sig som tuggummipop i huvudet. Visst, musik är ett effektivt sätt på vilket man kan hjärntvätta folk, men, för att citera sången i Lego Filmen 2, "Allt är inte mäktigt".

Det känns märkligt att man förväntas sitta och applådera svartskjortor som gör Hitlerhälsningar och sjunger fascistsånger. Det slipper man minsann i The Sound of Music! Ingen skulle komma på att applådera en låt som "Spingtime för Hitler and Germany" ... Fast det har ju gjorts. Men det var ironiskt. Mel Brooks, som själv är jude, förutom gudabenådad komiker, satte in den gräsliga låten i komedimusikalen The Producers för att driva med hela nöjesindustrins cyniska vinstmaskin --- och givetvis för att driva med Hitler!

Visst, alla på scenen i En särskild dag spelar roller --- men det hindrar inte att man helst av allt vill glömma alla de där hemska låtarna direkt. Och helst inte höra dem över huvud taget. 

Pjäsen luftar också väldigt gammaldags värderingar och syn på hur homosexuella ska vara (kan inte heteromän vika tvätt, mala kaffe och steka omelett?) och antydningar om att kvinnor som går in ensamma till en man de inte känner fantiserar om att bli våldtagna (eller åtminstone våldsamt förförda). Det där är så typiskt 1970-tal. Bara för att sånt finns i originalet är det inte något som man obligatoriskt måste ha med i en post-#MeToo-pjäs.

Ettore Scola var själv kommunist, ända fram till sin död 2016, tydligen utan att märka att i guideböcker om alla "öst-länder" (även idag) står det varningar om att homosexuella inte är välkomna. Inte "invandrare" heller. Det går tydligen att heja på Stalin&Putin&Co, med deras förföljelser av judar, homosexuella, intellektuella, oliktänkande och så vidare, utan att fatta vad de står för.

Antonietta må verka naiv i sin Mussolini-dyrkan --- men hon kanske är ett förtäckt porträtt av regissören själv. En blint troende människa  som inte har en aning om vad hen tror på.

Den här musikalen ligger mycket, mycket nära filmoriginalet --- alla grejer som behövs serveras av rekvisitan, från den trasiga taklampan till det långa tvättstrecket som skådespelarna själva får hänga upp --- tvättkorgen bärs först upp på taket, med tvätt och allt, innan de ska ta ner tvätten igen!

Till och med de svartvita arkivklippen från filmen finns med, med flygformationer som visas i storbild mot scenfonden. Planen som Hitler skickade, för att bomba London sönder och samman, visas upp som bakgrundsunderhållning, för att ge lite lokalfärg. Färglöst eller smaklöst? Det känns som om varenda replik finns med från filmen (fast på svenska istället för italienska) ... vilket gör att man stannar upp för att sjunga, istället för att låta musiken föra handlingen framåt.

I de mest framgångsrika musikalerna för musiken och sångerna handlingen framåt, istället för att bli obligatoriska stopp på färden mot slutet. På de två huvudrollsinnehavarnas fina minspel och gester förstår man också vad de tänker, utan att de också stannar upp, vänder sig till publiken och sjunger vad de tänker. Det hela blir som en teaterns tautologi.

Två jättestora fläktar står längst bak på scenen och symboliserar omvärldens tryck --- annars kunde man lätt tro att de symboliserade behovet av luftkonditionering i kvava lägenheter i varma länder.

Det som är bäst i den här uppsättningen är huvudrollsinnehavarna Anki Albertsson och Stefan Clarin. De två har ett utmejslat finstämt samspel, vare sig de fångar en osynlig fågel eller delar och äter en hel (mycket synlig) omelett tillsammans. Musikalen må försöka att imitera filmen --- men de här två skådespelarna imiterar aldrig Sophia Loren och Marcello Mastroianni. Albertsson och Clarin går helt upp i sina karaktärer och gör rollerna till sina egna. Det är stort gjort. Deras sårbara och mänskliga möte är uppsättningens behållning --- och till det behövs inga sång-och-dans-nummer.

BG

fredag 1 mars 2019

SCEN: Annie - En STOR liten stjärna föds i en sprudlande, lyxig musikaluppsättning!


Lily Wahlsteen som Annie.

Betyg: 5

Regi: Eva Rydberg
Titel: Annie
Musikal av Thomas Meehan, Charles Strouse, Martin Charnin
Medverkande: Nanne Grönvall, Thomas Järvheden, Anna Sahlene, Kalle Rydberg, Nina Pressing, Fredrik Dolk m. fl.
Annie: Lily Wahlsteen och Ella Andersson Bessman
Barnhemsbarn: Klara Wemnér och Caroline Enochsson, Signe Olivecrona och Philippa Trygg, Bibi Lenhoff och Elvira Ramberg,  Matilda Wemnér och Ängla Sigfridsson, Rebecca Fernández och Izabella Maga, Nora Kraft och Alice Wilgotsson
Hunden Sandy: Moj, Hubbe, Freja och Ziggie
Scenografi: Peter och Marianne Dillberg
Koreografi: Siân Playsted
Kostym: Marianne Lunderquist
Mask och peruk: Freja Täck
Ljusdesign: Palle Palmé
Ljuddesign: Peter Dahlström
Musikarrangemang: Björn Claesson
Producent: Julius Production AB
Speltid: 2 timmar och 50 minuter, inklusive paus
Plats: Lorensbergsteatern, Göteborg
Premiär: 1 mars 2019
Spelas till och med: 5 maj 2019


Annie. Se en stor liten stjärna födas i en sprudlande, pampig och lyxig musikaluppsättning!

Annie är en av tidernas mest framgångsrika och mest älskade musikaler. På Lorensbergsteatern i Göteborg kan man hälsa våren med denna klassiska musikal --- och se "A Star Is Born" i verkliga livet!

Föreställningen är full av stora, rutinerade stjärnor --- Nanne Grönvall, Thomas Järvheden, Anna Sahlene, Nina Pressing, Kalle Rydberg, Fredrik Dolk och så vidare --- men det är den lilla stjärnan som spelar Annie, som gör hela showen!

En fullfjädrad musikalartist, med hundkoll!

Hon är redan en fullfjädrad musikalartist, vid 11 års ålder, och charmar, sjunger, dansar, skojar och agerar skjortan av sina vuxna motspelare, hela föreställningen igenom.

Men det mest imponerande är hur lilla Annie levererar föreställningens mest kända låt, I morgon (Tomorrow) med stort patos och hjärtskärande precision (det är en svårsjungen sång!), samtidigt som hon håller fast en busig hund och får hunden att agera och charmigt blicka ut över publiken med huvudet på sned, utan att den börjar skälla eller yla i kapp med orkestern.

Extra lyxigt - och extra lyckat!

Som produktion betraktat är Annie ett extra lyckat och extra lyxigt koncept!

Man har verkligen inte sparat på krutet ---- en stor live orkester levererar musiken med pompa och ståt, en stor ensemble agerar alla små biroller och sjunger och dansar för allt vad tygen håller, och mängder av kända skådespelare och sångare syns i huvudrollerna.

"Regi Rydberg" är som en kvalitetsstämpel som utlovar att detta kommer att bli en musikal där inga humoristiska poänger slarvas bort någonstans --- men inte heller den välbehövliga svärta som behövs som klangbotten. I den här uppsättningen finns många scener med som brukar strykas, eller fluffas över, för att göra musikalen Annie mer lättsmält. Regissören Eva Rydberg är själv en rutinerad musikalveteran --- hon har till exempel gjort Annie flera gånger tidigare --- men hon är också barnens idol och humorfavorit, speciellt efter alla julkalenderavsnitt! Den här gången syns hon dock inte själv på scenen.

Nanne Grönvall glänser som musikalskurk

Det största affischnamnet av dem alla är Nanne Grönvall, som spelar Miss Hannigan, en barnhemsföreståndare som fått nog av "små flickor" och alla de spratt de spelar henne (som att stampa henne hårt på fötterna och att kasta en död råtta på henne!). Oturligt nog för Miss Hannigan så utspelar sig musikalen Annie under 1930-talets depression och förbudstid, så den som vill självmedicinera billigt får köra med hembränt.

Kalle Rydberg spelar Rooster, Miss Hannigans lurige bror, och Nina Pressing spelar hans blonderade, hårt sminkade flickvän och "partner in crime". De är väl inte riktigt ett Bonnie & Clyde par, men nästan. De har ambitioner. Och de är benägna att göra nästan vad som helst för att få tillgång till ett liv på "Easy Street".

Alla är dock inte fattiga under denna musikaldepression. Den stilige Oliver Warbucks (spelad av komikern Thomas Järvheden) är miljardär, med siktet inställt på att bli ännu rikare, och med hjälp av sin vackra sekreterare Grace (spelad av sångerskan Anna Sahlene) har han planerat att ta hand om och eventuellt adoptera en fattig och föräldralös unge. Annie blir den utvalda.

Goda godingar och onda fulingar

Musikalen Annie hade premiär 1977 och filmen kom 1982, med Albert Finney som Oliver Warbucks och Carol Burnett som Miss Hannigan.

Annie känns dock som något mycket äldre än en 1970-tals produkt. På 1970-talet hade jämställdhets- och jämlikhetstänkande kommit igång på allvar, alternativa och liberala tankar vann mark, annorlunda, experimentella filmer vann en stor publik, och det var inte helt självklart att hjältar var hjältar och att skurkar var skurkar.

Under 1970-talet kom Blåsningen, Gudfadern I & II, Annie Hall, Alla presidentens män, Easy Rider, Bonnie & Clyde ...  Antihjältar var inne, liksom en intressant och varierad gråskala, och tuffa kvinnoroller. Den första Star Wars filmen hade premiär 1977, precis som musikalen Annie.

I musikalen Annie är de goda karaktärerna goda och de onda karaktärerna onda och det finns inte mycket till gråskala. Kvinnor ska vara ljuva, damiga och behagfulla, och män ska vara riktiga män, pålitliga och handlingskraftiga.

Moderna flickor för alla tider

Det enda som känns riktigt modernt i musikalen Annie är alla ungarna och den charmiga hunden.

Förmodligen låg Annie 1977 helt rätt i tiden, med sin 1930-tals känsla --- man drar sig till minnes en tid då var sak fanns på sin plats, då alla hade sina roller och visste sin plats, en tid då presidenten var godhjärtad och brydde sig om folket ...  Kort sagt: en tid långt innan Vietnamkriget och Watergate skandalen. Annie är bekväm och trygg som en gammal gosefilt.

Samtidigt så är Annie progressiv, för vare sig det gäller Amerika eller Sverige: visst är vi alla vana vid att se och höra en massa busiga pojkar göra hyss (vare sig det gäller filmer, böcker, tecknade serier, TV-program eller scenproduktioner) busiga flickor däremot ... det är det ont om. Fortfarande. Annie och Molly och alla de andra barnhemsbarnen ligger helt rätt i tiden under alla tider, eftersom det är viktigt att visa att flickor också kan hålla ihop som en grupp, och skapa solidaritet och laganda. Varenda gång som gruppen unisont ställer upp för Annie och osjälviskt hejar på Annie är det som om en liten lyckostjärna tänds.

Flickor kan också vara föräldralösa

Annie och hennes kompisar intar alla med självklarhet de tuffa, busiga och kavata roller som vanligtvis brukar vara vikta för pojkar. Tänk Oliver Twist, David Copperfield och alla andra framgångsrika klassiska historier ...

Man kan faktiskt förstå att Oliver Warbucks först blir förvånad och förvirrad när Grace kommer hem med en föräldralös flicka --- han var ju övertygad om att alla föräldralösa barn var pojkar. Så är det ju i klassisk litteratur och så är det även i modern popkultur! (Tänk Star Wars originalet, tänk Harry Potter ...)

Men Annie gör att den stränge och hårt arbetande Warbucks tinar upp och börjar leva livet, istället för att bara arbeta jämt. Han går till och med på bio med Annie! Detta gör att man påminns om vilken guldålder för Hollywood som inleddes på 1930-talet. Fattiga människor bodde i Hoovervilles och hade knappt mat för dagen, medan Hollywood-produktionerna var vackrare, lyxigare och glättigare än någonsin förr.

Annie versus Pelle Svanslös och Pollyanna

Den lilla flickan bredvid mig i publikhavet upplyser mig om att Annie är bättre än Pelle Svanslös! Det där var en intressant jämförelse. Men medan Pelle Svanslös superkraft är att vara snäll så är Annies superkraft att vara optimistisk. Väldigt, väldigt optimistisk! Hon lyckas till och med att entusiasmera självaste president Roosevelt, som skapar sin New Deal, på grund av Annies glada sång!

Annie är som en Pollyanna som leker vara-glad-leken när hon glatt går runt och uppmuntrar alla hemlösa och fattiga i en provisorisk kåkstad.

- Jag sover inrullad i tidningspapper!
- Då kan du ju läsa i sängen!

- Jag är kall om händerna!
- Då är det ju bra att du har tomma fickor!

Det där är bara ett par exempel på hur Annie solklart övertrumfar Pollyanna i vara-glad-leken.

Barnets uppgift är att charma 

Annie är som en del i en barnkulturtradition där det är barnets uppgift att vara glatt och charmigt och muntra upp och glädja vuxna omkring henne (eller honom) --- och helst ska barnet också tina upp en lite knarrig äldre person, som kan tänka sig att adoptera henne (eller honom). Tänk Anne på Grönkulla, Kulla Gulla, En liten prinsessa, Lille Lorden ...

Frances Hodgson Burnett blev själv så trött på alla Lilla Lorden efterföljare att hon skapade en riktigt sur och arg föräldralös huvudperson (ja, en flicka!) till Den hemliga trädgården. Halleluja!

Bättre god och rik, än ful och fattig

Ett "running-gag" i musikalen är att karlar hela tiden flyr från Miss Hannigan, därför att hon inte är traditionellt och sedesamt kvinnlig. Hon är inte ung, lågmäld och ljuv --- och hon är hellre halvfull än behagfull!

De vuxna i musikalen Annie kan lätt delas in i två läger. De som är goda och vackra och rika. Och de som är fattiga och onda och fula. Ja, kanske inte ful-fula, men byt ut ful mot slampig, vampig, billig eller helt-fel-utseende-för-att-se-respektabel-ut, så summerar det pjäsens inställning till hur man utseendemässigt direkt kan se vilka som är hjältar och vilka som är skurkar.

Man har verkligen laddat vågskålarna ojämnt!

Det hela påminner lite om det gamla sägessättet: "Bättre rik och frisk, än fattig och sjuk"!

De goda och vackra och rika människorna är givetvis också mycket smartare och listigare än de som är fattiga, fula och elaka. När Rooster och hans blonderade flickvän tänker ut en illvillig plan för att lägga vantarna på 50.000 dollar av Oliver Warbucks miljarder dollar har de givetvis inte en chans.

Inget mer Easy Street

Warbucks har en hel stab av anställda och en mindre armé från FBI och självaste president Roosevelt på sin sida, och de stackars dumma fattiga människorna åker dit så det stänker om det. Inga fler drömmar om Easy Street! Den ständigt självmedicinerande och olyckliga Miss Hannigan dras med i fallet.

I filmversionen av Annie från 1982 är det faktiskt Miss Hannigan som räddar livet på Annie. Det var ett bra val, ett överraskande val i ett annorlunda slut, för det visar att även de fula, fattiga och elaka kan göra goda gärningar och välja att göra rätt.

Det var det mest minnesvärda med filmen, för så länge som de goda, vackra och rika människorna gör goda och vackra saker, och de fula och fattiga och elaka människorna gör fula och elaka saker så blir man inte överaskad, inte en enda gång.

Alla kan inte delas upp i räddande riddare och hiskeliga häxor.

Teater för barn, och teater med barn ...

Vem ska se den här uppsättningen av Annie? Det finns barnteater för barn (som Intimans roliga Pippi på de sju haven) och så finns det teater med barn (som Stadsteaterns uppsättning av Fanny & Alexander) ...  Vad är Annie?

Annie är faktiskt båda delar.

För barn i samma ålder som huvudpersonen (hon är elva år i uppsättningen) är det inspirerade att se de kavata, roliga och företagsamma ungarna i teateruppsättningen och vad de åstadkommer. De kan inspirera teaterbesökare till egna stordåd! Lily Wahlsteen, som spelar Annie, berättar att hon började sin teaterbana som teaterbesökare ... på just Annie! Hon var då sju år.

Det finns två lag som turas om att spela Annie och hennes vänner, det blå laget och det röda laget. Hunden Sandy är givetvis en stor publikfavorit, och det finns fyra hundar som turas om att spela den fyrfota huvudrollen.

För väldigt små barn är speltiden på nästan tre timmar en utmaning. Akt ett går bra. Akt två blir väldigt mycket "myror i brallan" --- för mycket president, för mycket prat, för mycket politik, för lite Annie och kompisarna, och alldeles för lite Annie och hunden.

Ett vuxet tilltal som utmanar

När det gäller vuxna besökare går det utmärkt att köra in hur många busslaster som helst till musikalen Annie. Det finns de som minns Nanne Grönvall för alla hennes Melodifestivalsånger och skojiga krogshow, men för alla som älskar musikaler är ju Nanne för evigt Sweet Charity! Det finns de som minns Anna Sahlene i Bullerbybarnen (och i Eurovision Song Contest, tävlandes för Estland!) och alla i publiken skrattar åt Thomas Järvhedens skämt och mimik. Hans debut som musikalartist är onekligen lyckad. En hel del besökare påpekar också hur snygg han är. Ja, han är inte ens skallig!

Vuxna besökare kan också hänga med i det politiska dramat och dra paralleller till våra dagar --- och då framstår denna uppsättning av Annie inte som någon musikalisk eskapism, utan som en modig och aktuell uppsättning som vågar bita ifrån. Och som faktiskt har modet att säga ifrån när det gäller barnarbete (det finns fortfarande barnarbetare idag!) och att diskutera övergivna människor och hemlöshet --- även om det skildras på ett betryggande avstånd, i en tidsbubbla från 1930-talet.

B. Graham


Annie (Ella Andersson Bessman) och hunden Sandy (Freja) tillsammans.

FILM: Nytt på DVD, BD och VOD i mars




4 mars

The Spy Who Dumped Me - Nordisk Film

Ensamma i rymden - Nordisk Film

Sorry to Bother You - NonStop Entertainment

A Star Is Born - Warner Bros.

Black Lightning - Warner Bros.


11 mars

Bad Times at the El Royale - 20th Century Fox

Halloween - Universal Pictures

Goliat - TriArt Film

Krypton - Warner Bros.

Goosebumps 2: Haunted Halloween - Sony Pictures


13 mars

Ahlat Agaci (The Wild Pear Tree) - Njutafilms


18 mars

Bohemian Rhapsody - 20th Century Fox

Colette - Scanbox Entertainment

Arizona - RLJE Films

The Nutcracker and the Four Realms - Walt Disney Pictures


25 mars

The Girl in the Spider's Web: A New Dragon Tattoo Story - Sony Pictures

Overlord - Paramount Pictures

Blue Iguana - Sandrew Metronome

Night School - Universal Pictures

Assassination Nation - Universal Pictures

Bel Canto - Noble  Entertainment

King of Thieves - SF Studio

Rekonstruktion Utøya - TriArt Films

I Still See You - Noble Entertainment


27 mars

Operation Ragnarök - Njutafilms