torsdag 14 mars 2019

Ödesryttarna: Jorvik kallar - Diskbänksfantasy möter klassisk hästbok!


Författare: Helena Dahlgren

Titel: Ödesryttarna. Jorvik kallar.

Serie: Star Stable (del 1)

ISBN: 9789163899553

Förlag: Bonnier Carlsen

Utgivningsdatum: 2018-05-02

Star Stable är ett ENORMT populärt spel, det har över en miljon användare bara i Sverige (och tretton miljoner till i övriga världen ...) Nu har det spelet blivit en bokserie, och succén verkar given på förhand.
THE GAME IS ON!

Hästarna i den här världen är som en blandning av sagolika drömhästar, egensinniga islandsponnyer och My Little Ponies. Det vill säga: ingen färgkombination är onormal!

Helena Dahlgren lyckas grunda Star Stable världen i ett slags realism, inledningsvis känner man att allt är på riktigt, trots att både Jorvik och de färgglada hästarna är så uppenbart påhittade.

Jag tror att det beror på att svenska författare är så oslagbart bra i genren Diskbänksfantasy.

Tänk Cirkeln-trilogin, Norra Latin, PAX-serien ... Hur utflippade saker som helst kan hända, bara det är grundat i en övertygande vardag, och man köper det. Rätt av.

Huvudpersonen som man får följa inledningsvis heter Lisa. 

Lisas pappa har fått ett nytt jobb och flytten går till Jorvik, denna magiska och vackra ö, med överjordiskt tjusiga hästar. Fast Lisa har slutat rida efter en familjetragedi. Men ödet vill att Lisa kommer upp på hästryggen igen eftersom hon är den fjärde utvalda Ödesryttaren (Detta är inte någon spoilervarning i alla fall inte om du spelat spelet någon gång, ALLA vet att de ska vara fyra!)

Lisas nya vänner Linda, Alex och Anne är de andra tre Ödesryttarna.

Tillsammans står de på den goda sidan, men mörka magiska krafter samlas och motståndarna blir fler och starkare de också ...

Det här är en kul fantasy-hästbok och en kul origin-story som handlar om att hitta sig själv och sina inre magiska krafter och att lita på sina vänner och att få svar på den eviga fantasy-frågan: Vem är jag?

Tips: Läs denna bok FÖRST innan du kastar dig över den NYA Ödesryttar-boken!

BG

Pysseldax: Jag odlar med Elin Ek!

Författare: Elin Ek
Titel: Jag odlar - inomhus, på balkongen och i trädgården
ISBN: 9789178031740
Rekommenderad ålder: 9-12 år
Antal sidor: 109
Förlag: Bonnier Carlsen

Utgivningsdatum: 2019-03-04


Jag odlar är en härligt positiv och peppig bok av Elin Ek! Boken låter precis som hon!

Hela boktiteln är: Jag odlar - inomhus, på balkongen och i trädgården och det är ju toppen att ALLA får vara med och odla, detta är alltså inte en traditionell "trädgårdsbok". Men ändå. Det här är en trädgårdsbok som man önskar att man hade haft när man började bli intresserad av frön och blommor och sånt, eftersom den är så härligt opretentiös och livsbejakande. Bara att tuta och köra liksom. Många trädgårdsböcker krånglar till det lite i onödan och ibland verkar det nästan oöverstigligt svårt att få till något fint.

Här finns massor av bra tips på saker som blir fint och gott och som går (relativt) lätt och snabbt att odla.

Och detta är ändå bara en tredjedel av boken!

Sedan finns en tredjedel med kul pyssel och en tredjedel med gott pyssel ... alltså saker man kan göra och baka och laga med det som man odlat. Och om man inte orkar vänta, får man väl köpa gurkor, rödbetor och annat och testa recepten  direkt. Brownies med rödbetor i och den rosa grädden (helt naturligt gjort med lite rödbetssaft) blir en jättefavorit här hemma.

Det här är en bok som passar för nästan alla åldrar (ja, 0-3-kategorin är kanske är lite ungt ...) där praktiskt taget alla kan hitta något kul och något gott och mysigt att göra ...

Och istället för att kolla om det kommit in några nya spännande meddelanden på mobilen så går man plötsligt och kollar om det kommit upp några nya skott i krukorna ...

Heja Elin Ek!

PS. Jag skulle vilja tillägga att det här är snabbt och enkelt pyssel --- men vad som är snabbt och enkelt beror så klart på hur händig du är. Det fina flätade armbandet (som kan göras med eller utan blommor) ska vara lätt, men undertecknad (som är  över 12 år) lyckas bara göra en garnhärva. Nåja, man kan säkert sticka in lite blommor i garnhärvan istället ...  !

onsdag 13 mars 2019

FILM: The Nutcracker and the Four Realms - Julen varar än till påska!


Nötknäpparen eller Narnia?! I Narnia-serien hade i alla fall barnen vett nog att gå tillbaka och ta på sig ordentligt med ytterkläder!

Regi: Lasse Hallström, Joe Johnston
Titel: The Nutcracker and the Four Realms
Medverkande: Mackenzie Foy, Keira Knightley, Jayden Fowora-Knight, Eugenio Derbez, Matthew Macfadyen, Richard E. Grant, Misty Copeland, Helen Mirren, Morgan Freeman m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Walt Disney Home Entertainment
Aktuell: På DVD och BD.

Julen varar än till påska! Lagom till påsk kommer julens storfilm ut på DVD och BD.

The Nutcracker and the Four Realms är förpackad som en härlig, julig smällkaramell ... och visst passar historien om Nötknäpparen och Clara lika bra som påskgodis? Clara har ju till och med ett eget tjusigt påskägg, med en uggla ingraverad på, som hon försöker öppna under filmens gång!

Svenskintresse och snygg Fantasia-sekvens

Det finns mycket svenskintresse i filmen. Lasse Hallström har regisserat och Linus Sandgren står för det vackra fotot. Dessutom är det Gustavo Dudamel (som länge var chefsdirigent för Göteborgs Symfoniker) som har dirigerat musiken. Hans kalufs syns i silhuett under de fina balettscenerna i mitten av filmen, en sekvens som påminner om Fantasia (1940), där Nötknäpparsviten också användes. Fantasia är fortfarande en av Walt Disneys bästa och mest innovativa filmer. Den enda film som kan konkurrera om "nummer-ett-titeln" är den flerfaldigt Oscarsbelönade Mary Poppins. 

Spänningsskapande musik

The Nutcracker and the Four Realms är löst baserad på E. T. A. Hoffmanns The Nutcracker and the Mouse King och Marius Petipas The Nutcracker som är känd för Tchaikovskys berömda balettmusik. Nötknäpparmusiken är ju oslagbar när det gäller att skapa spänning, den användes för övrigt också mycket effektivt och effektfullt i Billy Elliot the Musical (all annan musik i den musikalen är skriven av Elton John).

Men medan originalversionerna ofta tolkas som drömmar (huvudpersonen sover ju under julgranen, för att kunna önska sig något!) så är detta snarare sorgeterapi. Clara åker till ett annat land för att lära sig att allt hon behöver finns inne i henne själv. Vilket man förstått redan ett par minuter in i filmen.

Barn åker till ett magiskt land och lär sig en viktig läxa

"Barn åker till ett magiskt land och lär sig något" är ett grepp som har använts i så många barnberättelser. Peter Pan, The Wizard of Oz, Five Children and It - The Story of the Amulet, The Phantom Tollbooth, The Chronicles of Narnia ... Men här ser liksom London och det magiska landet precis likadana ut. Eller snarare: London ser ut som ett tjusigt magiskt land, och man hade lika gärna kunnat stanna på Drosselmeyers fest och ha kul!

Övergången till fantasivärlden är i den här versionen som tagen från Narnia-klassikern The Lion, the Witch and the Wardrobe. Ett tag sitter man och undrar om det är Nötknäpparen eller Narnia som man tittar på. Men i  Narnia-serien hade i alla fall barnen vett nog att gå tillbaka till vår värld (och den berömda garderoben) och ta på sig ordentligt med ytterkläder! 

Mackenzie Foy är bra i huvudrollen, fast man oroar sig hela tiden för att hon ska frysa och bli rejält förkyld när hon går runt i snön i bara små inneskor och en supertunn, kortärmad, lila finklänning.

En film stoppad med fluff

Historien har massor av logiska luckor när det gäller hur leksakerna i det magiska landet har blivit levande ... eftersom det inte är magi, utan vetenskap som gett dem liv (?!), och Claras mamma är tydligen hela världens skapare ... Men varför är det fel att ge ihåliga leksaker liv? Är det bättre att de är stoppade med fluff? Ull? Sågspån? Eller gips? Och alla dockor är väl typ ihåliga? Även Mother Ginger, en porslinsdocka, borde vara ihålig ... Speciellt huvudet. Och hur kommer det sig att när ledaren för den ihåliga armén dör,  så slutar alla ihåliga leksakssoldater att fungera ... I sådana fall borde ju precis allt i den här världen slutat att fungera när Claras mamma dog!

Logiskt tänkande har inte varit prioritet nummer ett när man gjort manuset till den här filmen. Vilket är konstigt, eftersom filmen handlar så mycket om mekanik och fysik och vetenskap och ...  ja, logiskt tänkande. Ibland verkar filmen vara ihålig, och ibland verkar den vara stoppad med fluff.

Muskungen får upprättelse och blir hjälte

Det som är allra bäst är musiken. Så klart! Det kanske är bäst att låta allt vara en dröm i alla fall? Som i originalet (originalen) ?

En stor skillnad här är att fienden inte är Råttkungen eller Muskungen (han har olika namn i olika översättningar) --- Musen är så klart Hjälten!

Men vad kan man vänta sig av Disney, vars fantasislott vilar på en mus späda axlar! Disney är ju bokstavligen "The House that Mouse built". Världens mest berömda mus: Mickey Mouse!

Musen som spelar mus-huvudrollen i den här filmen är förresten söt och charmig och skojigt animerad.

Mer gulliga möss och mindre marscherande arméer hade varit ett framgångsrecept!

Fler och fler bataljer ska klämmas in i storfilmerna

Varför ska förresten gigantiska bataljer klämmas in i så gott som alla storfilmer, även barnfilmer? Två stora "final battles" serveras här, och massor av soldater marscherar och marscherar, de fajtas och fäktas och de dödar varandra (om nu leksaker kan dö?) och marscherar sedan ännu mera ... Det borde väl finnas något bättre och roligare och mer intressant att fylla upp långfilmstiden i en barnfilm med än långdragna krig? Nötknäpparen som balett är ju superkul och något som barn långt ner i åldrarna skrattar åt (speciellt de dansande godisbitarna!). Här hörs det inte ett enda skratt. Och  Sockerfén (Sugar Plum Fairy) som alla barn älskar --- och som alla barn vill vara, som håller på med dans! --- känner man inte igen i den här versionen. Klart underkänt betyg för Kiera Knightley, som begår ett totalt karaktärsmord på den skojiga Sockerfén. Dessutom ser hon ut som om hon aldrig blivit frestad av en godisbit i hela sitt liv!

Extramaterial: Filmutgåvan innehåller en sneak peek på Tim Burtons Dumbo. Det hela ser ut som The Greatest Showman, med en alldeles speciell "oddity" i huvudrollen. Dumbo är fint animerad och man ser fram emot den biopremiären --- den 29 mars flyger den lille elefanten igen!

BG

BOK: Jag var Ingmar Bergmans hushållerska - Anita Haglöf gör upp med sina dämoner

Författare: Anita Haglöf, Håkan Lahger
Titel: Jag var Ingmar Bergmans hushållerska
ISBN: 9789177797043
Lind & Co

Anita Haglöfs självbiografi kretsar mycket kring Ingmar Bergman, men hon berättar även sin egen historia, hur det var att växa upp och att känna sig oälskad, hur det kändes när mammas nya man kallade henne "horunge", hur det var att förlora sin egen ungdom och få tre barn innan hon fyllt tjugo år ... Livet, blev det inte roligare än så här?

Anita har minsann många egna "dämoner" att ta itu med, innan hon fick Ingmar Bergmans dämoner på halsen och tvingades att bo i ett hemsökt spökhus på Fårö.

Intressantast är ju tiden på Dramaten. Anita träffade ALLA. Flycht var ordentlig och noga med att betala för sig! (inte den bild media ger av honom, till vardags). Ernst Hugo var supervänlig och gav Anita sin hatt, bara för att hon beundrade den. Han stod också i pausen och småpratade med "vanligt folk" som passerade förbi teatern, och rökte.

Hon verkar ha gett alla kändisar på Dramaten zonterapi och massage, inklusive Bergman. Och hon öppnade eget, men var inte bra på ekonomi. Räddningen blev arbetet som hushållerska. Men var det egentligen en räddning?

Anita var under åtta år, från 1995 till 2003, anställd av Ingmar Bergman för att ta hand om hushållet, både i våningen vid Karlaplan i Stockholm och på Fårö. Hon fick ett eget hus, där det spökade (trots att Anita  tog dit experter för att få ut spökena) och en fin tjänstebil (som hon kvaddade första dagen, men det blev Bergman inte alls arg för!) och fri bensin. På fritiden körde hon kors och tvärs över hela ön.

Det låter som en drömtillvaro, förutom att Anita hatade den ödsliga ön. Hon kände sig också motarbetad av andra som arbetade för Bergman. Som inte ville att Anita skulle bli ny favorit?

Men om barnen Bergman har hon bara gott att säga, och om ex-fruarna. Favoriten är Käbi Laretei, en fin och lyhörd människa --- och, verkar det som, den enda som sa till Ingmar Bergman på skarpen. När Käbi varit på besök skärpte sig Bergman och blev trevligare ett tag.

Sedan har man ju utlovats en massa excentriska nycker, men är det egentligen så spännande att Bergman hellre ville ha köttbullar än pannbiff, eftersom Anitas pannbiffar blev för hårda, eller att han inte gillade vitlök, eller att han ville ha kashmirstrumpor? Massor av människor gillar inte vitlök och de är inte vampyrer eller demonregissörer för den skull. Och om inte gillar vitlök blir man liksom inte glad över vitlök i maten. Massor av människor köpte kashmirsockar på Lisebergs julmarknad (typ alla som skulle stå ute i kylan!) och de är inte snobbiga för den skull.
Det finns också många människor som inte gillar när andra pratar på bio. De vill sjunka in i filmen och njuta av den efteråt, utan att behöva höra andras kommentarer. Det är inte unikt för Ingmar Bergman.

Var det taskigt av Ingmar bergman att ha en egen bio på Fårö, och att bara bjuda in de närmaste, typ sina egna vänner och sin egen familj, och inte Fårö-bor i allmänhet? Ja, många har ju egen hemmabio idag, och de värnar också om att ha den för sig själv. Same shit.

Och så ständigt detta tjat om Bergmans ensamhet, samtidigt som det står att han bedrev typ "hotellverksamhet", med alla barn och barnbarn och Dramatenfolk som kom till Fårö.

Om han ville ha det lugnt när han kom hem till lägenheten, än sen då? Det där är nästan en generationsfråga, idag är vi nöjda med kontakt via datorn och mobilen, medan en viss typ av gamla tanter ska dricka kaffe och ha kakor och bjuda över folk och skvallra för att vara normala och de har samma mall för andra människor också.

Det är däremot en rolig och skvallrig bok, som ett kafferep i bokform och kort och koncis.

Man vill helst sträckläsa den, för det är en sådan mix av olika saker i boken, en självbiografi blandat med Ghostbusters-utdrivning och massor av  både kul och sorgliga repliker och episoder. Boken är tragikomisk.

Håkan Lager har skrivit mellankapitlen om vad som hände i Ingmar Bergmans liv annars, när han inte beställde köttbullar med lingonsylt och potatismos.


Fakta om författaren Anita:

Född: 1937.
Barndom: Anitas mamma var 17 och Anita skulle adopteras bort men mormor och morfar tog hand om henne istället. När hon var 13 fick hon flytta tillbaks till mamman.
Familj: Ensamstående
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Yrkesliv: Var Sveriges första lapplisa under en kort period! Var receptionist på Dramaten reception 1968–1994. Efter sin tid hos Bergman arbetade hon som hushållerska hos Bergmans första fru (Eva Bergman fixade jobbet till henne) och hos skådespelaren Erland Josephson, som spelat Bergmans alter ego på film. Det finns alltså material till en uppföljare!
Aktuell: Med självbiografin "Jag var Ingmar Bergmans hushållerska", skriven med Håkan Lahger.

måndag 11 mars 2019

FILM: Bohemian Rhapsody - Sagan om en låt, ett band och en man


Live Aid galan på Wembley Stadium återskapas magnifikt i filmen Bohemian Rhapsody!

Regi: Dexter Fletcher och Bryan Singer
Titel: Bohemian Rhapsody
Medverkande: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Ben Hardy, Joseph Mazzello, Aidan Gillen, Tom Hollander, Mike Myers m.fl.
Land: Storbritannien, USA; 2018
Distribution: 20th Century Fox
Aktuell: På DVD, BD och VOD den 18 mars 2019
Utmärkelser: Vinnare av 4 Oscars, samt 2 Golden Globes, SAG award och BAFTA.


Filmen Bohemian Rhapsody är sagan om en låt, ett band och en man: Farrokh Bulsara. Mer känd som Freddy Mercury.

Bohemian Rhapsody har en hel del gemensamt med en annan av 2018 års mest populära och mest inkomstbringade filmer - Mamma Mia Here We Go Again. Båda är i grund och botten tragiska filmer som marknadsförs som feelgood. Båda filmerna gör ett effektivt jobb med att marknadsföra klassisk pop- och rockmusik för en ny generation musikfans. Skillnaden är att ABBA har satt punkt för sin karriär, och att alla i ABBA fortfarande lever, medan Queen rockar vidare, med en ny frontman, efter att Freddy Mercury gått ur tiden.

En annan skillnad är att Bohemian Rhapsody är inspirerad av verkliga händelser --- och det är Freddy Mercury själv som sjunger i filmen, medan Rami Malek spelar rollen och gör talrösten.

Biopics är en vansklig genre, eftersom det är omöjligt att få in ett helt liv på ett par timmar, och nu ska man även få in ett helt rockbands liv och flera maffiga musiknummer. När det gäller musikfilmer och biopics brukar de ofta fokusera på en heterosexuell kärlekshistoria (liksom många andra filmgenrer) och vanligtvis kommer den stora kärleken in i filmen och ska försöka rädda det manliga musikaliska geniet från hans demoner. Det spelar ingen roll om det är Amadeus eller Walk the Line.
Men när det gäller en homosexuell eller bisexuell huvudrollsinnehavare fungerar inte det greppet.

Filmen fokuserar till stor del på Live Aid galan, och en av alla fakta som ändrats i filmen är att Freddy Mercury fått sin dödsdom redan innan Live Aid galan --- på så sätt framstår spelningen som hans magnifika återuppståndelse --- i själva verket insjuknade han först två år senare.

Det verkar också hela tiden förutbestämt att Queen ska lyckas som band. Var de verkligen så säkra på sig själva? De slog igenom ovanligt sent i branschen. Men de var så klart ödesbestämda för succé, för så konstrueras en saga.

Den stora behållningen i filmen är musiken och Rami Malek. Man må ha ändrat på de flesta fakta, men man har inte förstört musiken, det låter som det ska låta och det är "rätt röst" som sjunger. Rami Malek går så helt in i rollen som Freddy Mercury, med passion och glöd och kärlek och humor.
Det här är Rami Maleks stora genombrott på bioduken, glöm den lilla rollen i Papillon och den egyptiske mumien i Natt på Museet 1, 2 och 3, det här är rollen som Rami Malek är född till att tolka.

Visst, skådespelare ska kunna ta sig an "alla roller", men Rami har i intervjuer gång på gång påpekat att han och Freddy har liknande bakgrund och uppväxt, som barn till utvandrare/invandrare. De har båda haft självuppoffrande föräldrar som utvandrar från ett land (där de egentligen trivs ganska bra) och invandrar till ett annat, allt för att ge barnen bästa möjliga utbildning och karriärmöjligheter. Och i det nya landet ska barnen bli något fint. Ramis föräldrar var så stolta över systern som blev läkare. Och lika stolta över sonen som blev lärare. De blev bekymrade och oroade över den stackars konstnärlige sonen som ville bli skådespelare. Freddys föräldrar hade liknande invändningar och bekymmer. "Vi gjorde alla dessa uppoffringar för att du ska ... sjunga? Kan du försörja dig på det?"

När man ser Bohemian Rhapsody inser man att Rami Maleks föräldrar inte har något att oroa sig för. Rami gjorde rätt val - han har en konstnärssjäl och han är född till det här jobbet.

Om jag vore Ramis föräldrar skulle jag snarare oroa mig över den stackaren som blev lärare.

Rami Maleks huvudroll har gett honom en Oscar, en Golden Globe, en Screen Actors Guild (SAG Award) och en BAFTA. Och en utmärkt plattform för att förhandla om villkoren när det gäller kommande roller!


Extramaterial DVD: The Complete Live Aid Movie Performance not seen in Theaters

Extramaterial Blu-ray & 4K UHD: The Complete Live Aid Movie Performance · Rami Malek: Becoming Freddie · The Look and Sound of Queen · Recreating Live Aid
BG

söndag 10 mars 2019

FILM: Fighting with My Family - Sann historia om en WWE Diva från den brittiska arbetarklassen


Lena Headey, Florence Pugh och Nick Frost i Fighting with My Family.

Regi: Stephen Merchant

Titel: Fighting with My Family
Manus: Stephen Merchant
Medverkande: Florence Pugh, Lena Headey, Nick Frost, Jack Lowden, Vince Vaughn, Dwayne Johnson m.fl.
Land: UK, 2019
Distribution: SF


Personer från arbetarklassen är grovt underrepresenterade på film. Och om de blir representerade, så hamnar de i sådana där konstnärliga indie-filmer som går på art house cinemas, dit arbetarklassen inte brukar gå. Men manusförfattaren och regissören Stephen Merchant hade som målsättning att ändra på detta och göra en riktigt rolig och folklig film med en klassisk arbetarklasshjälte som slår ner allt motstånd. Som Rocky eller Billy Elliot. Fast med en tjej i huvudrollen!

Man kan bara säga en sak: Mission accomplished! Fighting with My Family är en sådan där hjärtevärmande, rolig brittisk komedi som alla vill se, den visas på vanliga biografer (dit arbetarklassen går!) --- OCH den har till och med petat mer Lego Filmen 2 från tronen på den brittiska biotoppen. Fighting with My Family är den mest älskade filmen just nu. Och det med rätta.

Saraya-Jade Bevis (alias "Paige") är i verkligheten nu 26 år och hon kan redan skryta med att det finns hela TVÅ filmer om henne och hennes makalösa WWE karrkär! En dokumentärrfilm med titeln The Wrestlers: Fighting with My Family, och så denna spelfilm av Stephen Merchant som kort och gott heter Fighting with My Family.

Stephen Merchant satte igång med manusarbetet på uppdrag av filmens producent, skådespelaren och wrestlingstjärnan Dwayne "The Rock" Johnson. Fast Merchant kände sig förmodligen ganska skamsen över att han som britt inte hade en aning om vem "Paige" var, när Dwayne Johnson ringde upp honom. Paige är en superkändis i USA --- och hon har även figurerat flitigt i brittiska tidningar, men tydligen inte i de liberala medelklasstidningar som Merchant brukar läsa. Om du nu undrar hur The Rock blev en fan av Paige, så beror det bland annat på dokumentärfilmen, där Paige och alla i filmen spelar sig själva.



I Stephen Merchants film är alla ersatta med skådespelare, förutom The Rock så klart, som spelar sig själv. I filmen träffar han Paige mycket tidigare under hennes karriär än vad han gjorde i verkligheten. (Hon hade ju redan en egen dokumentärfilm i bagaget när de sågs. Och en hel del segrar. Och hon var dubbel Diva Champion!).

Fighting with My Family kan lättast beskrivas som en ny Billy Elliot fast med brottning istället för balett.

Man behöver inte vara sportintresserad eller kunna något om amerikansk wrestling för att se den här familjekomedin, precis som att man inte behöver kunna nåt om roller derby för att se Whip it eller veta något om fotboll för att hänga med i Bend It Like Beckham.

Allt handlar ju om huvudpersonen och dennes coming-of-age story i dessa filmer.

Saraya (som senare kommer att ta artistnamnet Paige) växer upp i en familj där alla är intresserade av professionell wrestling. Det är tänkt att brorsan ska bli en stor stjärna i USA, det är ju dit man åker för en lukrativ karriär, men det visar sig att det bara är Saraya som blir uttagen.

Väl framme i USA har den här mörka brittiska goth-tjejen problem att passa in, när hon matchas mot en massa blonda och solbrända tjejer som ser ut som levande Barbie-dockor.

Hon saknar Storbritannien och hon saknar sin familj --- men på något sätt får hon också en ny familj i USA, och hon lär sig att de blonda och solbrända tjejerna inte är så korkade som de först ser ur ...

Bror och syster i den fyrkantiga ringen...

Styrkan med filmen Fighting with My Family är när den fokuserar på en helt knasig och knasigt rolig familj. Lena Headey (känd från Game of Thrones) och Nick Frost (känd från Cornetto-trilogin) spelar föräldrarna och ingen av dem har någonsin varit roligare. Florence Pugh (känd från Lady Macbeth) är bra som Saraya. Jack Lowden spelar den avundsjuke brorsan, Zak som får leva med att det är lillsyrran som får leva ut hans barndomsdröm. Florence Pugh är otroligt lik Saraya och Jack Loden är otroligt lik en ung Simon Pegg (tidigare känd som Nick Frosts parhäst, nu är han mer känd för sin roll i Mission Impossbile filmerna).

Filmens svaghet är att man rätt snart lämnar familjen, och därefter tappar filmen fokus. Familjen var filmens styrka och den odräglige tränaren (en jobbig Vince Vaughn som spelar en helt fiktiv karaktär) och de amerikanska Barbie-tjejerna och The Rock i rollen  som sig själv kan inte riktigt fylla deras plats i narrativet.

Det är också rätt oklart om Barbie-tjejerna ska ses som en ny familj eller som konkurrenter. För till syvende och sist måste ju Paige ändå slå dem alla för att bli WWE Diva. Något som hon faktiskt lyckas med, dubbelt upp ...

Filmen börjar starkt och lyckas komma tillbaka till ett starkt slut, men mitten av filmen lever inte upp till samma standard. Men ingen kan i alla fall anklaga Stephen Mechant för att ha gjort en konstnärlig och smal film, och då har han ju lyckats med  sin målsättning!

BG

lördag 9 mars 2019

FILM: Stan & Ollie - Världens mest berömda komediduo hade allt annat än roligt tillsammans


Filmen fokuserar på Stan Laurel och Oliver Hardy under deras UK-turné 1953.



Regi: Jon S. Baird
Titel: Stan & Ollie
Manus: Jeff Pope
Medverkande: Steve Coogan, John C. Reilly, 
Nina Arianda, Shirley Henderson, Danny Huston,
Rufus Jones m.fl.
Land: UK, 2018
Distribution: Noble Entertainment
Svensk biopremiär: 22 mars


Det är svårt att ta sig upp till den absoluta toppen. Det är ännu svårare att hålla sig kvar där.

När filmen Stan & Ollie inleds så har den mest kända brittiska komediduon någonsin, Laurel & Hardy, slagit igenom stort och till och med tagit Hollywood med storm! Men hur länge kommer de att hålla sig kvar på toppen?

Undervärderade och underbetalda

Året är 1937 och Laurel & Hardy befinner sig på toppen av sin framgångsvåg i Hollywood och de jobbar på med att spela in den blivande filmklassikern Way Out West. Vad kan gå fel?

De är hyllade och älskade. Ändå är de undervärderade och underbetalda. I alla fall jämfört med de tre stora: Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd, som alla äger sina egna filmer, och kan leva relativt bekvämt på sin konst. Pengar ger också konstnärlig frihet.

När alla filmbolag var rädda för att göra Charlie Chaplins film Diktatorn (ingen vågade stöta sig med Tyskland!) gjorde han den helt enkelt själv, på sitt alldeles egna filmbolag. Filmen blev en stor framgång och är idag en filmklassiker, rankad bland de allra bästa filmerna genom tiderna. Diktatorn använder humorn som vapen och gör en Hitlerparodi under en tid då det såg ut som om Hitler & Mussolini & Co skulle kunna vinna andra världskriget. Andra parodier, gjorda när det var klart vem som vunnit och vem som skrev historien, är betydligt mindre vassa, modiga och roliga.

Slog igenom under stumfilmens guldålder

Charlie Chaplin hade det gemensamt med Laurel & Hardy att han också var britt. Komikerna hade alla sin bakgrund inom vaudeville och slapstick. Alla slog de igenom under stumfilmseran.

För Stan Laurel är det solklart redan 1937 att Laurel & Hardy behöver samma frihet som Charlie Chaplin för att nå sin fulla potential. Laurel & Hardy arbetar för småsmulor och deras kontrakt är ett skämt. Fast inte ett roligt skämt.

Stan Laurel är inte nöjd med sakernas tillstånd och han har mage att byta filmbolag, säker på att hans parhäst Oliver Hardy kommer att följa efter ... Men det gör han inte.

1953 försöker Laurel & Hardy att lappa ihop sin "double act" och Stan Laurel försöker dessutom att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att få till en sista Laurel & Hardy film, en komisk adaption av Robin Hood legenden. När Laurel & Hardy inte uppträder, så jobbar de på Robin Hood manuskriptet --- eller försöker skrapa ihop pengar för att få filmen gjord.

Konsten att skratta åt eländet

Det är efterkrigstid i Storbritannien, folk är fattiga, det är ransonering, allt är allmänt eländigt och det verkar inte finnas mycket att skratta åt. Ändå ger sig Laurel & Hardy ut på en teaterturné. Stan är gråare, Oliver är tjockare, båda två är slitnare och mycket tröttare,  men de behöver verkligen en comeback. Även om folk i allmänhet verkar tro att komediduon för länge sedan pensionerat sig.

Var går gränsen mellan skådespeleri och privatliv? Var går gränsen mellan komedi och melankoli? Vad är verkligt och vad är fiktion? I filmen ser man gång på gång hur Laurel & Hardy gör "kul grejer" som man känner igen från deras filmer, även om det är privat och inte alls avsett att vara kul. Och när de två har ett mycket högljutt och mycket offentligt gräl samlas stora skaror som är övertygade om att de ser ett nytt komedistycke.

Steve Coogan har arbetat på ett liknande sätt tillsammans med sin parhäst Rob Brydon, och de två har gjort flera lyckade filmer och TV-serier tillsammans, där de "spelar sig själva".

Elefanten i bromance-rummet

Laurel & Hardy visste mycket väl att de inte spelade sig själva, i filmerna verkar ofta Oliver Hardy vara den ledande personen, medan Stan Laurel kan framstå som blyg och osäker, men i verkligheten var Laurel ledaren, och hade så varit sedan begynnelsen. Han hade gjort dem till en succé, och därför tog han "sveket" desto hårdare. Elefanten i rummet är Zenobia, en film som Oliver Hardy gjorde själv, 1939. Stan Laurel har aldrig kommit över det och de grälar fortfarande om det, år 1953. Det skulle ju vara de två tillsammans, för evigt!

I filmens mest poignanta scen påpekar Stan "I loved us!", medan Oliver grumsar "But you never loved me!"

Bromance har aldrig gjorts bättre än så här.

Ett verkligt passionsprojekt

För Steve Coogan och John C. Reilly är Stan & Ollie ett passionsprojekt som de jobbat länge för att få igenom.

Manuset är baserat på anteckningar om de verkliga Laurel & Hardy och deras turné, och manuset är skrivet av Steve Coogans gamle manuspartner från Philomena-tiden, Jeff Pope. Hår- och make-up teamet har gjort ett fenomenalt jobb med att få Coogan och Reilly att se ut som Laurel & Hardy, och att finkänsligt åldra dem under filmens gång. (Här har man minsann ingen gigantisk CGI-budget och man gör ändå ett mycket bättre jobb än i de stora blockbusterfilmerna --- bara med vanliga traditionella medel!)

Dubbla komikerpar

Men det finns extra grädde på moset! I den här filmen: man får TVÅ komediduos för priset av en! Laurel & Hardy må vara kända som filmhistoriens mesta och bästa komikerpar, men i den här filmen har de vass konkurrens av fruarna Ida och Lucille, spelade av Nina Arianda och Shirley Henderson.

Till syvende och sist kan man konstatera att världens mest berömda komediduo inte verkar ha haft det speciellt roligt.

Fast det där är ju absolut ingen överraskning. Clownen gråter, medan alla andra skrattar --- det är ett klassiskt dilemma. Komiker har som jobb att göra andra glada, medan de själva lider, och dessutom undervärderas allt som oftast deras konst, både när det gäller pengar och status, och när det gäller uppmärksamhet och fina recensioner. Det är sällan komiker tar sig in i finaste finrummet hos finkulturen. Det är inte konstigt att Stan Laurel har hunnit bli bitter --- men i filmen är han desperat ute efter att bli både den som skrattar bäst och den som skrattar sist. Det är väl aldrig för sent för revansch?

Sista turen tillsammans

Den här turnén runt Storbritannien och Irland, som filmen fokuserar på , blir till slut en triumf! Men det visar  sig också bli den sista gången som Laurel & Hardy jobbar tillsammans. Den vetskapen gör filmupplevelsen desto mer bitterljuv. Men det bästa är så klart att filmen Stan & Ollie verkligen gör Laurel & Hardy rättvisa, med ett kärleksfullt och vackert porträtt av två proffsiga komiker och en rörande stark vänskap. Helt klart en av årets bästa filmer!

BG