måndag 11 mars 2019

FILM: Bohemian Rhapsody - Sagan om en låt, ett band och en man


Live Aid galan på Wembley Stadium återskapas magnifikt i filmen Bohemian Rhapsody!

Regi: Dexter Fletcher och Bryan Singer
Titel: Bohemian Rhapsody
Medverkande: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee, Ben Hardy, Joseph Mazzello, Aidan Gillen, Tom Hollander, Mike Myers m.fl.
Land: Storbritannien, USA; 2018
Distribution: 20th Century Fox
Aktuell: På DVD, BD och VOD den 18 mars 2019
Utmärkelser: Vinnare av 4 Oscars, samt 2 Golden Globes, SAG award och BAFTA.


Filmen Bohemian Rhapsody är sagan om en låt, ett band och en man: Farrokh Bulsara. Mer känd som Freddy Mercury.

Bohemian Rhapsody har en hel del gemensamt med en annan av 2018 års mest populära och mest inkomstbringade filmer - Mamma Mia Here We Go Again. Båda är i grund och botten tragiska filmer som marknadsförs som feelgood. Båda filmerna gör ett effektivt jobb med att marknadsföra klassisk pop- och rockmusik för en ny generation musikfans. Skillnaden är att ABBA har satt punkt för sin karriär, och att alla i ABBA fortfarande lever, medan Queen rockar vidare, med en ny frontman, efter att Freddy Mercury gått ur tiden.

En annan skillnad är att Bohemian Rhapsody är inspirerad av verkliga händelser --- och det är Freddy Mercury själv som sjunger i filmen, medan Rami Malek spelar rollen och gör talrösten.

Biopics är en vansklig genre, eftersom det är omöjligt att få in ett helt liv på ett par timmar, och nu ska man även få in ett helt rockbands liv och flera maffiga musiknummer. När det gäller musikfilmer och biopics brukar de ofta fokusera på en heterosexuell kärlekshistoria (liksom många andra filmgenrer) och vanligtvis kommer den stora kärleken in i filmen och ska försöka rädda det manliga musikaliska geniet från hans demoner. Det spelar ingen roll om det är Amadeus eller Walk the Line.
Men när det gäller en homosexuell eller bisexuell huvudrollsinnehavare fungerar inte det greppet.

Filmen fokuserar till stor del på Live Aid galan, och en av alla fakta som ändrats i filmen är att Freddy Mercury fått sin dödsdom redan innan Live Aid galan --- på så sätt framstår spelningen som hans magnifika återuppståndelse --- i själva verket insjuknade han först två år senare.

Det verkar också hela tiden förutbestämt att Queen ska lyckas som band. Var de verkligen så säkra på sig själva? De slog igenom ovanligt sent i branschen. Men de var så klart ödesbestämda för succé, för så konstrueras en saga.

Den stora behållningen i filmen är musiken och Rami Malek. Man må ha ändrat på de flesta fakta, men man har inte förstört musiken, det låter som det ska låta och det är "rätt röst" som sjunger. Rami Malek går så helt in i rollen som Freddy Mercury, med passion och glöd och kärlek och humor.
Det här är Rami Maleks stora genombrott på bioduken, glöm den lilla rollen i Papillon och den egyptiske mumien i Natt på Museet 1, 2 och 3, det här är rollen som Rami Malek är född till att tolka.

Visst, skådespelare ska kunna ta sig an "alla roller", men Rami har i intervjuer gång på gång påpekat att han och Freddy har liknande bakgrund och uppväxt, som barn till utvandrare/invandrare. De har båda haft självuppoffrande föräldrar som utvandrar från ett land (där de egentligen trivs ganska bra) och invandrar till ett annat, allt för att ge barnen bästa möjliga utbildning och karriärmöjligheter. Och i det nya landet ska barnen bli något fint. Ramis föräldrar var så stolta över systern som blev läkare. Och lika stolta över sonen som blev lärare. De blev bekymrade och oroade över den stackars konstnärlige sonen som ville bli skådespelare. Freddys föräldrar hade liknande invändningar och bekymmer. "Vi gjorde alla dessa uppoffringar för att du ska ... sjunga? Kan du försörja dig på det?"

När man ser Bohemian Rhapsody inser man att Rami Maleks föräldrar inte har något att oroa sig för. Rami gjorde rätt val - han har en konstnärssjäl och han är född till det här jobbet.

Om jag vore Ramis föräldrar skulle jag snarare oroa mig över den stackaren som blev lärare.

Rami Maleks huvudroll har gett honom en Oscar, en Golden Globe, en Screen Actors Guild (SAG Award) och en BAFTA. Och en utmärkt plattform för att förhandla om villkoren när det gäller kommande roller!


Extramaterial DVD: The Complete Live Aid Movie Performance not seen in Theaters

Extramaterial Blu-ray & 4K UHD: The Complete Live Aid Movie Performance · Rami Malek: Becoming Freddie · The Look and Sound of Queen · Recreating Live Aid
BG

söndag 10 mars 2019

FILM: Fighting with My Family - Sann historia om en WWE Diva från den brittiska arbetarklassen


Lena Headey, Florence Pugh och Nick Frost i Fighting with My Family.

Regi: Stephen Merchant

Titel: Fighting with My Family
Manus: Stephen Merchant
Medverkande: Florence Pugh, Lena Headey, Nick Frost, Jack Lowden, Vince Vaughn, Dwayne Johnson m.fl.
Land: UK, 2019
Distribution: SF


Personer från arbetarklassen är grovt underrepresenterade på film. Och om de blir representerade, så hamnar de i sådana där konstnärliga indie-filmer som går på art house cinemas, dit arbetarklassen inte brukar gå. Men manusförfattaren och regissören Stephen Merchant hade som målsättning att ändra på detta och göra en riktigt rolig och folklig film med en klassisk arbetarklasshjälte som slår ner allt motstånd. Som Rocky eller Billy Elliot. Fast med en tjej i huvudrollen!

Man kan bara säga en sak: Mission accomplished! Fighting with My Family är en sådan där hjärtevärmande, rolig brittisk komedi som alla vill se, den visas på vanliga biografer (dit arbetarklassen går!) --- OCH den har till och med petat mer Lego Filmen 2 från tronen på den brittiska biotoppen. Fighting with My Family är den mest älskade filmen just nu. Och det med rätta.

Saraya-Jade Bevis (alias "Paige") är i verkligheten nu 26 år och hon kan redan skryta med att det finns hela TVÅ filmer om henne och hennes makalösa WWE karrkär! En dokumentärrfilm med titeln The Wrestlers: Fighting with My Family, och så denna spelfilm av Stephen Merchant som kort och gott heter Fighting with My Family.

Stephen Merchant satte igång med manusarbetet på uppdrag av filmens producent, skådespelaren och wrestlingstjärnan Dwayne "The Rock" Johnson. Fast Merchant kände sig förmodligen ganska skamsen över att han som britt inte hade en aning om vem "Paige" var, när Dwayne Johnson ringde upp honom. Paige är en superkändis i USA --- och hon har även figurerat flitigt i brittiska tidningar, men tydligen inte i de liberala medelklasstidningar som Merchant brukar läsa. Om du nu undrar hur The Rock blev en fan av Paige, så beror det bland annat på dokumentärfilmen, där Paige och alla i filmen spelar sig själva.



I Stephen Merchants film är alla ersatta med skådespelare, förutom The Rock så klart, som spelar sig själv. I filmen träffar han Paige mycket tidigare under hennes karriär än vad han gjorde i verkligheten. (Hon hade ju redan en egen dokumentärfilm i bagaget när de sågs. Och en hel del segrar. Och hon var dubbel Diva Champion!).

Fighting with My Family kan lättast beskrivas som en ny Billy Elliot fast med brottning istället för balett.

Man behöver inte vara sportintresserad eller kunna något om amerikansk wrestling för att se den här familjekomedin, precis som att man inte behöver kunna nåt om roller derby för att se Whip it eller veta något om fotboll för att hänga med i Bend It Like Beckham.

Allt handlar ju om huvudpersonen och dennes coming-of-age story i dessa filmer.

Saraya (som senare kommer att ta artistnamnet Paige) växer upp i en familj där alla är intresserade av professionell wrestling. Det är tänkt att brorsan ska bli en stor stjärna i USA, det är ju dit man åker för en lukrativ karriär, men det visar sig att det bara är Saraya som blir uttagen.

Väl framme i USA har den här mörka brittiska goth-tjejen problem att passa in, när hon matchas mot en massa blonda och solbrända tjejer som ser ut som levande Barbie-dockor.

Hon saknar Storbritannien och hon saknar sin familj --- men på något sätt får hon också en ny familj i USA, och hon lär sig att de blonda och solbrända tjejerna inte är så korkade som de först ser ur ...

Bror och syster i den fyrkantiga ringen...

Styrkan med filmen Fighting with My Family är när den fokuserar på en helt knasig och knasigt rolig familj. Lena Headey (känd från Game of Thrones) och Nick Frost (känd från Cornetto-trilogin) spelar föräldrarna och ingen av dem har någonsin varit roligare. Florence Pugh (känd från Lady Macbeth) är bra som Saraya. Jack Lowden spelar den avundsjuke brorsan, Zak som får leva med att det är lillsyrran som får leva ut hans barndomsdröm. Florence Pugh är otroligt lik Saraya och Jack Loden är otroligt lik en ung Simon Pegg (tidigare känd som Nick Frosts parhäst, nu är han mer känd för sin roll i Mission Impossbile filmerna).

Filmens svaghet är att man rätt snart lämnar familjen, och därefter tappar filmen fokus. Familjen var filmens styrka och den odräglige tränaren (en jobbig Vince Vaughn som spelar en helt fiktiv karaktär) och de amerikanska Barbie-tjejerna och The Rock i rollen  som sig själv kan inte riktigt fylla deras plats i narrativet.

Det är också rätt oklart om Barbie-tjejerna ska ses som en ny familj eller som konkurrenter. För till syvende och sist måste ju Paige ändå slå dem alla för att bli WWE Diva. Något som hon faktiskt lyckas med, dubbelt upp ...

Filmen börjar starkt och lyckas komma tillbaka till ett starkt slut, men mitten av filmen lever inte upp till samma standard. Men ingen kan i alla fall anklaga Stephen Mechant för att ha gjort en konstnärlig och smal film, och då har han ju lyckats med  sin målsättning!

BG

lördag 9 mars 2019

FILM: Stan & Ollie - Världens mest berömda komediduo hade allt annat än roligt tillsammans


Filmen fokuserar på Stan Laurel och Oliver Hardy under deras UK-turné 1953.



Regi: Jon S. Baird
Titel: Stan & Ollie
Manus: Jeff Pope
Medverkande: Steve Coogan, John C. Reilly, 
Nina Arianda, Shirley Henderson, Danny Huston,
Rufus Jones m.fl.
Land: UK, 2018
Distribution: Noble Entertainment
Svensk biopremiär: 22 mars


Det är svårt att ta sig upp till den absoluta toppen. Det är ännu svårare att hålla sig kvar där.

När filmen Stan & Ollie inleds så har den mest kända brittiska komediduon någonsin, Laurel & Hardy, slagit igenom stort och till och med tagit Hollywood med storm! Men hur länge kommer de att hålla sig kvar på toppen?

Undervärderade och underbetalda

Året är 1937 och Laurel & Hardy befinner sig på toppen av sin framgångsvåg i Hollywood och de jobbar på med att spela in den blivande filmklassikern Way Out West. Vad kan gå fel?

De är hyllade och älskade. Ändå är de undervärderade och underbetalda. I alla fall jämfört med de tre stora: Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd, som alla äger sina egna filmer, och kan leva relativt bekvämt på sin konst. Pengar ger också konstnärlig frihet.

När alla filmbolag var rädda för att göra Charlie Chaplins film Diktatorn (ingen vågade stöta sig med Tyskland!) gjorde han den helt enkelt själv, på sitt alldeles egna filmbolag. Filmen blev en stor framgång och är idag en filmklassiker, rankad bland de allra bästa filmerna genom tiderna. Diktatorn använder humorn som vapen och gör en Hitlerparodi under en tid då det såg ut som om Hitler & Mussolini & Co skulle kunna vinna andra världskriget. Andra parodier, gjorda när det var klart vem som vunnit och vem som skrev historien, är betydligt mindre vassa, modiga och roliga.

Slog igenom under stumfilmens guldålder

Charlie Chaplin hade det gemensamt med Laurel & Hardy att han också var britt. Komikerna hade alla sin bakgrund inom vaudeville och slapstick. Alla slog de igenom under stumfilmseran.

För Stan Laurel är det solklart redan 1937 att Laurel & Hardy behöver samma frihet som Charlie Chaplin för att nå sin fulla potential. Laurel & Hardy arbetar för småsmulor och deras kontrakt är ett skämt. Fast inte ett roligt skämt.

Stan Laurel är inte nöjd med sakernas tillstånd och han har mage att byta filmbolag, säker på att hans parhäst Oliver Hardy kommer att följa efter ... Men det gör han inte.

1953 försöker Laurel & Hardy att lappa ihop sin "double act" och Stan Laurel försöker dessutom att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att få till en sista Laurel & Hardy film, en komisk adaption av Robin Hood legenden. När Laurel & Hardy inte uppträder, så jobbar de på Robin Hood manuskriptet --- eller försöker skrapa ihop pengar för att få filmen gjord.

Konsten att skratta åt eländet

Det är efterkrigstid i Storbritannien, folk är fattiga, det är ransonering, allt är allmänt eländigt och det verkar inte finnas mycket att skratta åt. Ändå ger sig Laurel & Hardy ut på en teaterturné. Stan är gråare, Oliver är tjockare, båda två är slitnare och mycket tröttare,  men de behöver verkligen en comeback. Även om folk i allmänhet verkar tro att komediduon för länge sedan pensionerat sig.

Var går gränsen mellan skådespeleri och privatliv? Var går gränsen mellan komedi och melankoli? Vad är verkligt och vad är fiktion? I filmen ser man gång på gång hur Laurel & Hardy gör "kul grejer" som man känner igen från deras filmer, även om det är privat och inte alls avsett att vara kul. Och när de två har ett mycket högljutt och mycket offentligt gräl samlas stora skaror som är övertygade om att de ser ett nytt komedistycke.

Steve Coogan har arbetat på ett liknande sätt tillsammans med sin parhäst Rob Brydon, och de två har gjort flera lyckade filmer och TV-serier tillsammans, där de "spelar sig själva".

Elefanten i bromance-rummet

Laurel & Hardy visste mycket väl att de inte spelade sig själva, i filmerna verkar ofta Oliver Hardy vara den ledande personen, medan Stan Laurel kan framstå som blyg och osäker, men i verkligheten var Laurel ledaren, och hade så varit sedan begynnelsen. Han hade gjort dem till en succé, och därför tog han "sveket" desto hårdare. Elefanten i rummet är Zenobia, en film som Oliver Hardy gjorde själv, 1939. Stan Laurel har aldrig kommit över det och de grälar fortfarande om det, år 1953. Det skulle ju vara de två tillsammans, för evigt!

I filmens mest poignanta scen påpekar Stan "I loved us!", medan Oliver grumsar "But you never loved me!"

Bromance har aldrig gjorts bättre än så här.

Ett verkligt passionsprojekt

För Steve Coogan och John C. Reilly är Stan & Ollie ett passionsprojekt som de jobbat länge för att få igenom.

Manuset är baserat på anteckningar om de verkliga Laurel & Hardy och deras turné, och manuset är skrivet av Steve Coogans gamle manuspartner från Philomena-tiden, Jeff Pope. Hår- och make-up teamet har gjort ett fenomenalt jobb med att få Coogan och Reilly att se ut som Laurel & Hardy, och att finkänsligt åldra dem under filmens gång. (Här har man minsann ingen gigantisk CGI-budget och man gör ändå ett mycket bättre jobb än i de stora blockbusterfilmerna --- bara med vanliga traditionella medel!)

Dubbla komikerpar

Men det finns extra grädde på moset! I den här filmen: man får TVÅ komediduos för priset av en! Laurel & Hardy må vara kända som filmhistoriens mesta och bästa komikerpar, men i den här filmen har de vass konkurrens av fruarna Ida och Lucille, spelade av Nina Arianda och Shirley Henderson.

Till syvende och sist kan man konstatera att världens mest berömda komediduo inte verkar ha haft det speciellt roligt.

Fast det där är ju absolut ingen överraskning. Clownen gråter, medan alla andra skrattar --- det är ett klassiskt dilemma. Komiker har som jobb att göra andra glada, medan de själva lider, och dessutom undervärderas allt som oftast deras konst, både när det gäller pengar och status, och när det gäller uppmärksamhet och fina recensioner. Det är sällan komiker tar sig in i finaste finrummet hos finkulturen. Det är inte konstigt att Stan Laurel har hunnit bli bitter --- men i filmen är han desperat ute efter att bli både den som skrattar bäst och den som skrattar sist. Det är väl aldrig för sent för revansch?

Sista turen tillsammans

Den här turnén runt Storbritannien och Irland, som filmen fokuserar på , blir till slut en triumf! Men det visar  sig också bli den sista gången som Laurel & Hardy jobbar tillsammans. Den vetskapen gör filmupplevelsen desto mer bitterljuv. Men det bästa är så klart att filmen Stan & Ollie verkligen gör Laurel & Hardy rättvisa, med ett kärleksfullt och vackert porträtt av två proffsiga komiker och en rörande stark vänskap. Helt klart en av årets bästa filmer!

BG


fredag 8 mars 2019

FILM: Goosebumps 2: Haunted Halloween - Extra mycket extra allt i helt galen uppföljare!

Ken Jeong som Mr Chu --- mannen som verkligen går all-in när det gäller Halloweendekorationer!


Regi: Ari Sandel
Titel: Goosebumps 2: Haunted Halloween
Story: Rob Lieber och Darren Lemke,  inspirerat av Goosebumps serien av R.L. Stine
Medverkande: Madison Iseman, Wendi McLendon-Covey, Jeremy Ray Taylor, Caleel Harris,
Chris Parnell, Ken Jeong, Jack Black m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Sony Pictures


Om man redan kört en mashup på alla R. L. Stines bästsäljande böcker i Goosebumps serien, vad har man då kvar till uppföljaren?

Svar: Att hitta på att R. L Stines allra första bok aldrig blev färdigskriven utan istället ligger kvar i ett av hans övergivna gamla hus, tills den dag två recyklande tonåringar (i hopp om att hitta fynd i det gamla huset) kommer över boken och av misstag öppnar den ...

Öppna inte okända böcker i mystiska hus!

Hur farligt det är att öppna R.L. Stines originalmanuskript, det lärde vi oss under den första Goosebumps filmen. Om man mot förmodan har missat den filmen, så misströsta inte, det går hur bra som helst att hänga med i alla fall, reglerna förklaras en gång till, och dessutom så introduceras snabbt filmens antagonist: den ondskefulle och listige buktalardockan Slappy!

I en intervju efter filmen berättar R.L. Stine själv, med ett glatt skratt, att Slappy är en av hans favoritskurkar genom tiderna, för han är så busig!

Se upp för Halloweengodiset!

Goosebumps 2: Haunted Halloween är på sitt sätt banbrytande. Det har faktiskt aldrig tidigare gjorts en Halloweenfilm där "allt är med" och där allt som är associerat till Halloween helt magiskt kommer till liv. Goosebumps 2: Haunted Halloween är alltså extra mycket extra allt och färden mot finalen bjuder på både "trick" och "treat". Eller mycket bus och godis, som det så försvenskat heter.

Har du någonsin funderat på hur det skulle vara att bli attackerad av mordiskt Halloweengodis? I form av centimeterhöga, supersöta gummibears? Eller att bli beskjuten med pumpakärnor, avfyrade av de Halloweenpumpagubbar som du själv med mycken möda karvat ut? (Och den som blev lite sned och konstig hälsar dig med ett glatt "Happy Easter!").

Det här är de roligaste godisscenerna som gjorts, sedan det exploderande retroförpackade godiset introducerades i Johnny English Strikes Again!

Mer skratt än skräck

Så mycket är så helt sjukt galet kul, och det här är mer skratt än skräck. Filmen har elvaårsgräns, men böckerna är en stor hit bland mellanstadieungar i engelskspråkiga länder, så om du inte lider av akut dockfobi, kan du lugnt ha denna film som mysrysfilm med kompisarna, även om du inte fyllt elva år än.

Mycket är ovanligt med Goosebumps 2: Haunted Halloween. På något sätt, när det gäller amerikanska Hollywoodfilmer har man blivit så van vid att den eviga kärnfamiljen står i fokus och att det så ofta är Starke Mannen som ska försvara den Heliga Kärnfamiljen eller den Modige Killen som ska försvara den hjälplösa flickvännen ... Så van är man vid dessa klichéer att man direkt blir väldigt glad över att se en dubbelarbetande sjuksköterska som Helt Ensam försöker försörja sin familj. Här kommer aldrig någon Stark Man eller Modig Kille av standardmodell in i handlingen för att rädda dagen.

Sarah Quinn - blivande författare och spökjägare

Huvudpersonen i filmen, Sarah Quinn, den snygga, blonda tonårstjejen, är inte ett offer, och hon hugger huvudet av monster i en takt som självaste Buffy the Vampire Slayer skulle kunna bli avundsjuk på. Sarah är en smart, aspirerande författare, och hennes största skräck är skrivkramp och plötsligt har hon inte bara sitt ansökningsbrev till Columbia att skriva klart, hon måste också skriva ett bra slut på en redan existerande halvfärdig skräckhistoria ... Hon är också smart nog att använda originalskräckisen Mary Shelleys Frankenstein för att lura Slappy ...

En sprakande hyllning till Nikola Tesla

Det är också kul att se samspelet mellan Sarahs lillebrorsa Sonny och hans bästis Sam (som verkligen älskar gummibears och äter upp halva deras familj!). Och det är positivt att folk som gillar teknik och naturvetenskap INTE framställs som vansinniga och maktgalna skurkar. Sonny älskar verkligen "sciences" och hans idol är Nikola Tesla --- som praktiskt nog står staty i staden där man filmat Goosebumps 2!

Som sitt skolprojekt jobbar Sonny på en miniatyrversion av Nikola Teslas Wardenclyffe Tower --- i filmens universum finns även originalet kvar! I verkligheten revs det, för att betala Teslas skulder 1917 --- och minnesplattan, till Teslas ära, har blivit stulen i våra dagar.

Jack Black och Madison Iseman som samma karaktär

Man får inte så mycket Jack Black i denna uppföljare. Rollens om Författaren som ska Fixa Allt spelas istället av det unga stjärnskottet Madison Iseman --- och det är kul att konstatera att i den nya Jumanji filmen Jumani: Welcome to the Jungle spelade Jack Black och Madison Iseman faktiskt samma karaktär!

Själva Goosebumps-looken påminner däremot mer om den första Jumanji filmen med Robin Williams, där helt vansinniga saker händer i en helt vanlig amerikansk småstad, som ser så ordinär och trygg ut på ytan.

R.L. Stine är känd som barnens Stephen King (fast han säljer mycket fler böcker än King!) och i denna skojfriska film avslöjas det  bland annat att R.L. Stine var först med idéerna till det manus som så småningom blev Det!

Vetenskap och kreativitet räddar dagen

R.L. Stine i filmen spelas av Jack Black, medan den riktige R.L. Stine spelar skolans rektor, som på slutet belönar den vetenskapstokige Sonny med första pris. Vetenskap och teknik har använts i det godas tjänst och har räddat dagen!

Eller om det är den blonda tjejens "creative writing"?

Det är faktiskt kul att Sarahs mål är att bli författare och att komma in på ett bra universitet --- hennes mål är inte att bli räddad av pojkvännen (han dumpas tidigt under filmens gång) eller att bli ihop med någon ny filmsnygging. Under hela filmens gång är Sarah filmens subjekt och hon blir aldrig något objekt som hjälten ska förälska sig i eller rädda från något (vilket var tjejens roll i den första Goosebumps filmen, fast sedan fick den storyn en extra liten twist...) eftersom det är Sarah själv som ÄR hjälten.

Halloweentokig granne älskar Goosebumps

Man kunde möjligen önska sig lite mer av Jack Black i filmen och mycket mer av Ken Jeong. Ken Jeong spelar den Halloweentokige grannen Mr Chu som verkligen går all-in när det gäller Halloweenfirande. Han bygger en hel skräcktemapark i trädgården ... Som ser tillräckligt läskig ut innan allt i den blir levande! Att vara mitt i en Goosebumps historia har alltid varit Mr Chus dröm, så han är så klart lyckligast i hela filmen. Han kommer även med några roliga metakommentarer om vilka ingredienser som man måste ha med i en Goosebumps historia (de replikerna var Jack Blacks i den första filmen!)

Det kommer i alla fall säkert fler Goosebumps böcker! Kanske även fler filmer? Men hitintills får man vara lycklig med de man har, och skratta gott åt attackerande gummibears och trädgårdstomtar!

BG

torsdag 7 mars 2019

FILM: Goosebumps - Mysrysligt kul med Jack Black och R.L. Stine!


Jack Black som författaren R.L. Stine.

Regissör:  Rob Letterman
Titel: Goosebumps
Manus: Darren Lemke, baserat på Goosebumps böckerna av R. L. Stine
Medverkande:Jack Black, Dylan Minnette,  Odeya Rush,  Amy Ryan,  Ryan Lee,  Jillian Bell, R. L. Stine m fl.
Land: USA
Distribution: Sony Pictures
Aktuell: På DVD, BD och VOD
Tips: Se den som uppladdning inför Goosebumps 2!

Goosebumps betyder gåshud. Det kan man få när något är rysligt bra! Det här är mysrysligt kul med barnboksvärldens svar på Stephen King!

Författaren R.L. Stine hittade en skrivmaskin på vinden och skrev sin första “bok”  när han var nio år gammal. Historien förtäljer inte om det var en magisk skrivmaskin, som den i filmen Goosebumps, men försäljningssuccén av R.L. Stines böcker måste ha något med magi att göra! R.L. Stine är barnboksvärldens Stephen King --- fast mycket, mycket roligare. R.L. Stine har fattat galoppen att skräck och skratt har ungefär samma funktioner: överraska din läsare, som förtjust drar efter andan och skriker och / eller skrattar till.

Oväntade skojiga vändningar

Skämt bygger på en oväntad vändning och en överraskning. Skrämsel bygger på en oväntad vändning och en överraskning. De kan gärna kombineras i samma scen! Dessutom ska hjälten lära sig något viktigt om livet och berättelsen ska ha en bra “twist” (amerikanska för det som de gamla grekerna kallade peripeti). Du ska inte kunna räkna ut hur det ska gå på sida ett. Får du bara vad historien utlovar i början, och inte mer, blir du besviken. De populära Goosebumps böckerna har sålt över 400 miljoner exemplar i hela världen.

Vilken bok ska filmas först? - Alla!

Böckerna är korta och relativt lättlästa och de mixar skräck och humor på ett lyckat sätt. Rykten florerade länge om vilken bok i serien som skulle bli film. Svaret blev: Hela serien! Det är lite som om man skulle köra alla Astrid Lindgren böckerna i en mixer på en och samma gång, eftersom det inte finns tillräckligt med action i en bok. Men med en bra ramhistoria kan konceptet faktiskt fungera. 

Jack Black spelar i filmen Goosebumps en fiktiv version av R.L. Stine. Inne i hans originalmanuskript lever monsterna på riktigt (eftersom de skrivits på en magisk skrivmaskin!) och därför är alla manuskriptböckerna låsta. Filmens hjälte Zach Cooper är en helt vanlig kille, spelad av Dylan Minnette, som flyttar till en håla på landet, eftersom hans mamma blivit rektor för stadens lilla high school.

Se upp för The Girl Next Door!

Han blir direkt kär i Hannah, bokstavligen “the girl next door”, spelad av Odeya Rush. Bara ett problem: hennes pappa, den excentriske författaren, vill inte att hon träffar kompisar. Speciellt inte den nye killen, som är alldeles för nyfiken. På grund av ett missförstånd tror Zach att Hannah är i fara, bryter sig in med hjälp av sin nye vän från high school, Champ, och tillsammans lyckas de med det ödesdigra misstaget att öppna ett par av R.L. Stines magiska manuskript. Medan de tre ungdomarna jagar den förskräcklige snömannen över den lilla stadens isrink och försöker få tillbaka honom in i manuskriptet till The Abominable Snowman of Pasadena sitter Slappy från The Night of the Living Dummy hemma i huset och planerar sin hämnd. Han har inte gillat att vara inlåst. Hemkomsten till huset blir allt annat än lugn och fridfull.

Vad symboliserar en trädgårdstomte?

Slappy flyr i bilen från The Haunted Car medan trion med ungdomar och R.L Stine attackeras av trädgårdstomtarna från Revenge of the Lawn Gnomes. Trädgårdstomtar har en lång historia. De lär ha fötts i Tyskland innan Tyskland blev Tyskland, och regissören Ken Loach använde dem som en symbol för småborgerlighet och att spreja tomtarna blåa var en upprorshandling. Dessa trädgårdstomtar skulle Loach aldrig kommit åt med sprejfärg! De är välstrukturerade som en armé och gulliga och mordiska på en och samma gång, och absolut omöjliga att förstöra.

Bättre fly än illa fäkta

Protagonisterna i Goosebumps räknar snabbt ut att det är bättre att fly än att illa fäkta. De inser att de måste ta sig till high school, där det ikväll är dans, för att få tag på den magiska skrivmaskinen som finns i en utställningsmonter. R.L. Stine måste så snabbt som möjligt skriva ett nytt magiskt manuskript som de kan stänga in alla monsterna i. Givetvis vill monsterna inte bli instängda på nytt. Brent Green från My Best Friend Is Invisible och den jättelika bönsyrsan från A Shocker on Shock Street attackerar huvudpersonernas bil och när de gömmer sig i en övergiven supermarket attackeras de av huvudrollsinnehavaren från Werewolf of Fever Swamp.

Genvägar kan vara senvägar ...

En genväg genom en gravgård innebär en attack från gastarna från Attack of the Graveyard Ghouls --- men det mest omtumlande för Zach är att upptäcka att Hannah blir skimrande blå i månsken, ungefär som ett spöke… ja, faktiskt precis som ett spöke! Hannah är också en Goosebumps karaktär, “the girl next door” är i själva verket huvudpersonen från The Ghost Next Door. Hannah verkar inte veta om att hon inte är “riktig” --- R.L. Stine berättar att han skapat henne och uppfostrat henne som sin dotter för att slippa vara ensam. Mitt i all action alltså en rörande Pinocchio-historia. Förutom att Pinocchio visste att han var gjord av trä. 

Ständigt "Sweet sixteen"

I filmens klimax, då alla monster ska försvinna in i R.L. Stines nyskrivna manuskript, inser Zach att detta innebär att Hannah också kommer att försvinna.

Hon är okej med det, hon har vetat hur det ligger till hela tiden --- eftersom varenda födelsedag var hennes sextonde och hon aldrig blev äldre --- men Zach vill inte släppa taget.

Filmens epilog visar hur  R.L. Stine tar ett tillfälligt jobb som skolans engelsklärare, och under lektionen avslöjar han att varje bra berättelse ska bestå av tre delar: “The beginning, the middle … and the twist!” Redan de gamla grekerna kunde det där med peripeti!

Det är oftast det man saknar i svenska skräck böcker --- man får vad sida ett lovar, inte mer, men vad man vill ha är “the twist”. 

En extra twist

I en extra twist kommer Hannah tillbaka --- hon har liksom Pinocchio blivit riktig på riktigt, och kommer nu att växa upp --- och R.L. Stine skymtar i en cameoroll där han spelar den nye dramaläraren Mr Black. 

Ja, har Jack Black fått låna R.L. Stines namn i filmen kan ju R.L. Stine få Jack Blacks namn … Rätt ska vara rätt!

Goosebumps filmen har varit omtalad sedan 1998 och det är kul att se att den äntligen blev av --- och att filmen även fick en maffig Halloween-uppföljare, även denna gång med Jack Black i rollen som bästsäljarförfattare, men med nya ungdomar i huvudrollerna.

Även om filmen Goosebumps inte är precis som böckerna är filmen en kul och livlig hyllning till en av världens mest populära bokserier.

BG

onsdag 6 mars 2019

FILM: Captain Marvel - Vem är Jag? är den stora frågan i superhjältevärlden


Goose - Captain Marvels katt - har nio liv!

Regi :Anna Boden och Ryan Fleck
Titel: Captain Marvel
Medverkande: Brie Larson, Samuel L. Jackson, Jude Law, Annette Bening, Ben Mendelsohn, Djimon Hounsou, Clark Gregg, Gemma Chan m.fl.
Land: USA, 2019
Distribution: Walt Disney Studios


Captain Marvel. Carol Danvers. Vers. Kärt barn har många namn. När historien börjar heter huvudpersonen kort och gott Vers och hennes minne sträcker sig bara sex år tillbaka i tiden. Det krävs ingen stor deckarkompetens för att räkna ut att Vers är en förkortning av namnet Carol Danvers, och att resten av filmen kommer att bli en identitetsdeckare till origin story, där huvudpersonen letar efter svaret på den där stora frågan som ställs i så många stora filmer och böcker genom historien: Vem är Jag?

Det ligger måhända nära till hands att jämföra Captain Marvel med andra superhjältetjejer, men den hon (och även filmen) faktiskt har mest gemensamt med är Wolverine och hans origin story. Vem är jag innerst inne och vem var jag innan jag blev ett manipulerat paket med superkrafter?

Den som har sett trailern kanske väntar sig en jordbunden film, men filmen är snarare en ny Guardians of the Galaxy. Denna gång med 1990-tals soundtrack. En hel del handling utspelar sig i yttre rymden och ett gigantiskt krig pågår mellan de goda och de onda, så allt är som sagt som vanligt i sci-fi världen. (Star Wars - Skrull Wars - same old, same old ...)

Vers blöder blått blod ur näsan och hon ligger skadad på marken och har en mardröm. Eller är det en sanndröm, ett minne, ett omen? I drömmen finns en mystisk kvinna som verkar betydelsefull (spelad av Annette Bening). Efter drömmen är det dags för hårdträning tillsammans med en utomjordisk militär ledare vid namn Yon-Rogg (spelad av Jude Law).

Vers spelas så klart av filmen postergirl Brie Larsson. Redan i inledningen av filmen har man alltså sett tre stycken BAFTA-, Golden Globe och Oscarsvinnare. Captain Marvel må utspela sig i yttre rymden, men var Marvel än förlägger sin handling så drar de till sig de tyngsta namnen. I handlingen pågår ett rymdkrig mellan de goda (Kree) och de onda (Skrulls) och Vers är så klart en Kree. Tror hon.
Hennes uppdrag är att Rädda menige Ryan, förlåt, att frita en spion, men allt går fel och hon separeras från sitt folk och hamnar ensam på planeten Jorden.

Året är 1995. Vers träffar agenterna Fury och Coulson (Samuel L. Jackson och Clark Gregg är inte speciellt övertygande som digitalt föryngrade agenter, de ser mest fåniga ut).

Nirvana, Salt 'N Pepa, No Doubt ... alla stora 1990-tals hits och kända grupper kläms in i filmen (förutom Spice Girls, som inte slog igenom i USA förrän 1997) och Pinar Toprak har skrivit resten av filmmusiken, bland annat Carol Danvers tema, som ska gå att känna igen bara på två toner ... ungefär som Spielbergs Hajen, fast mer positivt.

Dessutom serveras en massa mer eller mindre obligatorisk 1990-tals nostalgi, som Blockbusters videouthyrning, CD-Rom skivor, sökmotorn AltaVista och de där penntrollen som fått en egen film med Justin Timberlake sjungandes i huvudrollen.

Vers börjar allt oftare få flashbacks till ett tidigare liv --- hon minns bitvis sin barndom och sin Top-Gun-träning som hon genomgick för att bli stridspilot.

Vers må ha fått utomjordisk superträning för att behärska sina superkrafter, men det är mänskliga egenskaper som krävs för att hon ska kunna nå sin fulla potential. Och för att hon ska bli det halvt mänskliga och halvt utomjordiska supervapen som kan krossa Thanos?

Främsta invändningen mot filmen är att den i mångt och mycket är en språngbräda för nästa film, en aptitretare inför Avengers: Endgame, snarare än en film som är avsedd att stå för sig själv.

Sedan finns det massor av logiska luckor i filmen och en hel del saker som är totalt oförklarliga.

Som att en av Vers utomjordiska kollegor kallar Jorden för "a shithole" när Jorden ser betydligt bättre ut än någonting annat vi ser under hela filmen. Och att Carol Danvers inte har blivit tilldelad någon av filmens roligaste repliker. Så tjejer kan sparka rumpa, men de kan inte vara roliga eller leverera one-liners? Skurkarna är standardskurkar, spelade av folk som brukar spela standardskurkar.

De onda Skrulls, med Ben Mendelsohn i spetsen (han kör med både amerikansk och australiensisk accent underfilmens gång) följer efter Vers till Jorden, och Skrulls kan liksom Mystique i X-men eller Tom Cruise i Mission Impossible se ut som precis vem som helst.

Så vem i hela världen --- eller vem hela universum --- kan Vers egentligen lita på? Men filmens stora fråga är så klart om Vers vågar lita på sig själv och släppa fram sin mänskliga sida.

En superhjälteblockbuster har alltid samma ingredienser med --- mer eller mindre --- det som är mest notabelt här är att Captain Marvel filmen saknar en kärlekshistoria av något slag. Romances (och bromances) brukar annars ge tacksamt bränsle (och en hel del komplikationer) till  olika matinéäventyr. Ant-Man och the Wasp har förmodligen den bästa och mest jämställda kärlekshistorien i MCU --- men det mest rörande hitintills har däremot varit att se Scarlet Witch och Vision försöka överleva som ett par, när de hotas av Thanos stensamlarmani --- och den roligaste MCU överraskningen var att se Spider-Man helt ovetandes förälska sig i superskurkens dotter. Vissa Romeo och Julia historier slutar inte dödligt --- men det behöver inte betyda att de får varandra på slutet. 

Det är en kvalificerad gissning att filmen Captain Marvel kommer att bli en stor favorit bland alla kattvänner. Den här katten kan verkligen putta ner Alien-katten från tronen som charmigaste katt någonsin i en sci-fi film! I serierna hade ju Carol Danvers en katt som hette Chewie (han hade fått sitt namn efter Star Wars karaktären Chewbacca) men i filmen heter katten Goose --- en solklar  Top Gun referens (tänk Nick "Goose" Bradshaw). Goose spelas förresten av fyra olika katter i filmen, Reggie, Archie, Rizzo och Gonzo. 

Stan Lee, som var med och skapade den allra första Captain Marvel, finns med i filmen som en tågpassagerare.

Alla Marvel-fans kan ju rutinen vid det här laget, sitt kvar och så får ni en extra godbit som tack för ert tålamod, efter att filmen är slut!

Chris Evans, Scarlett Johansson, Mark Ruffalo och Don Cheadle levererar en fin aptitretare i rollerna som Steve Rogers, Natasha Romanoff, Bruce Banner och James Rhodes --- och påminner om att det är Avengers: Endgame som gäller nästa gång. Och då kommer Carol Danvers att vara med i Avengers gänget. På tiden! Det är ju egentligen det som vi har väntat på.

BG


FILM: First Man - Extremt dyr sorgeterapi i extremt lång långfilm


Ryan Gosling som Neil Armstrong.

Regi: Damien Chazelle
Manus: Josh Singer, baserat på boken First Man: The Life of Neil A. Armstrong av James R. Hansen
Medverkande: Ryan Gosling, Claire Foy, Jason Clarke, Kyle Chandler, Corey Stoll, Ciarán Hinds, Christopher Abbott, Patrick Fugit och Lukas Haas m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Universal Pictures
Aktuell: På DVD, BD och VOD


First Man är en amerikansk biografisk dramafilm i regi av Damien Chazelle och med manus av Josh Singer. Filmen är baserad på boken First Man: The Life of Neil A. Armstrong av James R. Hansen. Chazelles La La Land favorit Ryan Gosling fick huvudrollen som Neil Armstrong. Claire Foy spelar Mrs. Armstrong. Filmen följer åren som ledde fram till Apollo 11-uppdraget till månen 1969.
Steven Spielberg assisterade som exekutiv producent.
På Oscarsgalan 2019 vann filmen för Bästa specialeffekter och nominerades även för Bästa ljudredigering, Bästa ljud och Bästa scenografi.
Svenskintresse: Linus Sandgren står för fotot.

Filmen börjar med att Neil Armstrongs dotter dör och i slutet av filmen lägger han hennes armband på månen. För att han tror att hon bor i himmelen? Med alla pengar som gick till det där projektet, skulle de inte hålla på med någon forskning eller göra något vettigt. Nej, Neil Armstrong stirrar ut i fjärran, medan Buzz Aldrin  hoppar omkring som en kanin (Buzz är INTE är skallig i verkligheten! Inte ens nu när han är 80+! Och var med i The Big Bang Theory).

Michael Collins är typ knappt med alls. Han gick aldrig på månen. Men han gillade poesi coh att odla sina rosor och köpte ännu mer rosor för pengarna och föredrar att gå bland rosor än att hoppa på månen. Sympatisk kille. Synd att han är praktiskt taget bortklippt i filmen.

First Man titeln anspelar alltså på den första mannen på månen, Neil Armstrong, men det är väldigt lite månlandning med i filmen, man får till exempel aldrig se hur de kommer tillbaka, trots att så mycket krånglade på väg upp. Och hela äventyret ter sig bara som väldigt väldigt dyr sorgeterapi. Och Ryan Gosling står och stirrar tomt igen.

Förmodligen är det för att publiken ska fylla i alla stora känslor (medan man klipper in hemvideofilmer på dottern som dött) som mannen har, medan han står där på månen, men allt vad man tänker på är vilket slöseri med pengar det var (både månlandningen och den här filmen) och att Ryan Gosling så ofta använder sitt patenterade nollställda uttryck och "thousand yard stare" och att det är himla irriterande.

Den enda karaktär som riktigt lyckas få det att bränna till är Armstrongs fru Janet, som Claire Foy (från Netflix serien The Queen) spelar kanonbra --- och trots att det är en liten roll får hon till det direkt. Och hon ahr filmens bästa replik. Att ingen verkar veta vad de håller på med "boys playing with models of balsa wood". Det där sammanfattar både rymdprojektet och den här filmen.

Att det amerikanska rymdprojektet var en kapplöpning mot Sovjetunionen är något man kunde gjort mer av. Kostnaderna för hela kalaset och kritiken mot detsamma nämns pliktskyldigt men inte mer.

Mer spännande (och halvsann) rymdfilm var Hidden Figures, som handlade om uträkningarna bakom rymdfärderna.

Filmen är  2 timmar och 21 minuter lång. Många av de minuterna tillbringas inne i en rymdkapsel där vi får följa med på åtskilliga uppskjutningar. Det gnisslar och gnekar och bullrar och blinkar och snurrar och skakar. Man blir riktigt omskakad och närapå åksjuk. Rymdresorna blir så många och likartade att man hinner börja tänka på annat. När man väl slutat tänka på hur nollställd Ryan Gosling är den mesta tiden.

Det här är förresten Damian Chazelles tredje film, efter Whiplash och Oscarsvinnaren La La Land.
Men ingen sjunger och dansar vare sig på Jorden eller på Månen.

Det är klart att det finns sevärdheter här, begåvning bakom det banala. Inte minst tekniskt sett, i fotot av svenske Linus Sandgren som växlar kamera efter stämning. Livet hemmavid, på planeten Jorden, skildras med intim grynighet och hemvideokänsla (och lär vara filmad på 16 mm) medan rymden berättas i bredbild och finstilt upplösning. Det ger en kongenial uppdelning av vardag och uppnådda livsdrömmar.

De många scenerna inuti de olika rymdkapslarna ger sant klaustrofobiska stämningar. Neil Armstrongs och gängets farkoster ter sig som flygande konservburkar designad av Pettson och Findus. Det snurrar, vibrerar, skakar och blippar. En bult trillar av och sparkas iväg. Något kärvar och man tar fram en armékniv och fixar till. Alltså ganska långt från dagens nanoteknik.

Och det mest intressanta och tänkvärda med den här filmen är hur många som dog på vägen mot månen. De tre utvalda astronauterna dör i en brand i en när Apollo 1, den första bemannade rymdfärden, som kärvar och brinner upp  på Jorden! De kom inte ens ut i rymden!

Om de tre utvalda favoriterna - däribland Neil Amrstongs "bästis" Ed Wight (spelad av australiensaren Jason Clarke) - inte hade dött hade Neil inte blivit First Man över huvud taget.

Fast Ed White hann på ett sätt att bli First Man --- den första amerikanen som gjorde en Space Walk.

BG