fredag 29 mars 2019

FILM: Dumbo - Världens mest berömda elefant flyger igen!

Dumbo är en ganska knepig film där man måste acceptera den konstiga premissen att en elefantunge med stora blå ögon och överdimensionerade öron skulle vara något annat än jättegullig.


Regi: Tim Burton
Titel: Dumbo (2019)
Manus: Ehren Kruger
Medverkande: Colin Farrell, Eva Green, Danny DeVito, Michael Keaton, Nico Parker m.fl.
Land: USA, 2019
Distribution: Walt Disney Pictures


Original-Dumbo är ett mästerverk. En fabel som alla barn kan identifiera sig med. Barnet i fabeln råkar vara en liten elefant som blir mobbad för sina stora öron --- men elefantungen får revansch, när det visar sig att öronen ger honom möjlighet att flyga!

En fabel i samma genre är  Den fula ankungen (också filmad av Disney). Ungen i den berättelsen är mobbad som liten, men det visar sig ju att han legat i ett svanägg, och alltså får ungen sin revansch. Mobbarna får stå där med lång näbb (bokstavligen) när ungen växer upp till en vacker svan.

Sensmoralen är densamma: det som gör dig udda och annorlunda och kanske till och med mobbad och utstött, är också det som gör dig speciell. Och det kan få dig att flyga!

X-men och många superhjältemytologier kör med samma sensmoral!

Sälta och svärta är det fina i kråksången

Original-Dumbo är också kryddad med mycket sälta och svärta, och så har den filmhistoriens mest berömda kråksång, och en fin skildring av vänskap mellan en mus och en elefant --- trots att möss och elefanter enligt fördomarna inte ska kunna bli vänner.

Original-Dumbo bryter ner så många fördomar på så kort tid. Hela filmen tar ungefär en timme.

Så många barn har växt upp med denna fabel om udda vänskap och om den mobbades revansch. Dumbo har kommit ut på VHS, DVD och BD i olika omgångar --- och även visats på bio då och då.

Själva animeringen är inspirerad av surrealismen, Salvador Dalí och den expressionistiska klassikern Nosferatu, så väl som klassiska karikatyrer, och filmen innehåller inte en enda onödig, tråkig eller intetsägande bild. Filmen innehåller också några av de roligaste och sorgligaste scener som någonsin har gjorts.

Nu är det dags för en ny version av Dumbo att flyga på bio. En så kallad live-action film istället för en tecknad film ... men vi vet ju att de mesta av effekterna och de fantastiska djuren är gjorda i datorn, så även detta är ju på sitt sätt en animerad film.

The Greatest Showman i mindre skala

Den nya filmen tappar direkt bort vad som är bra med originalfabeln. Man får inte identifiera sig med Dumbo, vänskapen mus-och-elefant är helt struken, och man får mest av allt bekanta sig med en massa människor på cirkusen, som påminner om "the freak-show" i The Greatest Showman, fast allt är i mindre skala. Allt är fejk, så när cirkusen får en riktig "freak" --- varför blir cirkusdirektören då så förtvivlad? Man måste ställa upp på den fullständigt idiotiska premissen att folk blir chockerade över Dumbos utseende --- och att en elefantunge med jättestora blå ögon och mjuka, fina, stora öron kan ses som något annat än supergullig!

Huvudpersoner i filmen är en familj där mamman är död (igen) och pappan är en sörjande änkling (igen) och barnen är så där amerikanskt söta (igen) och sover med make-up, hårspännen och perfekt blankt och kammat hår, som aldrig blir ruffsigt eller skitigt en enda gång under filmen. De är fattiga, men har perfekta kläder som aldrig blir smutsiga. Och de behöver aldrig ytterkläder, hur kallt det än är. Tjejen är intresserad av teknik och naturvetenskap och ska hela tiden göra experiment.

Hela denna intrig är direkt kopierad från Disneys The Nutcracker and The Four Realms. Inte nog med att man räknar med att folk inte minns original-Dumbos storhet. Man räknar även med att folk har glömt bort årets julfilm, som gick på bio för bara några månader sedan.

Det är synd att Dumbo blir "side-lined" i sin egen film, som ska handla om en sörjande familj som läks (igen) tack vare att de lär sig en magisk läxa (igen).

Varför ska någon rida på en flygande elefantunge?

När det väl avslöjats att elefanten kan flyga, finns det egentligen inte mycket att tillägga. Och det avslöjas redan i inledningen av den här nya filmen! I originalet var detta klimax, revanschen, metaforen för absolut frihet och seger.

Varför ska någon rida på en flygande elefant? Varför skulle det vara mer spännande med en ryttare, än att bara se än elefant flyga? Det är totalt ologiskt. Liksom så mycket annat. Hur kan bilderna i den nya Dumbo vara så intetsägande och tråkiga, och karaktärerna så platta och intetsägande, när original-Dumbo hade så spännande och experimentella bilder och så intressanta karaktärer? Hur kan historieberättandet ha blivit så tunggrott och omständligt, när originalet var så rent och knivskarpt? Hur kan filmiskt berättande ha gått baklänges i utvecklingen?

Dumbo och Spitfires

Varför har man flyttat handlingen från andra världskriget till strax efter första världskriget? Men ändå är tiden så ospecifik, ibland ser det ut som 1930-tal, som i Water for Elephants, och ibland som ett fantasyland som aldrig funnits.

Original-Dumbo innehöll en tidningssida med nyheter --- där nyheter om brittiska Spitfires presenteras sida vid sida med nyheter om Dumbo.
Det diskuteras om USA ska gå med i andra världskriget eller inte. Dumbo fungerar som upplyftande inspiration och förebild.

Original-Dumbo gjordes 1941, så detta är en film där handlingen utspelar sig i samtiden, men den nya Dumbo-filmen utspelar sig i någon slags retro-futuristisk kostymdrama-epok, som ser ut att vara gjord helt i datorn, alla eventuella känslor och allt patos dränks effektivt med specialeffekter, och handlingen har inte mycket med våra dagar att göra. Förutom att det hintas om att det är mer politiskt korrekt att ha en cirkus helt utan djur. Men vem skulle komma på tanken att betala inträde för att se de platta och tråkiga karaktärer som presenteras i filmen?

Tim Burton favoriter återkommer

Det positiva med filmen är att det är en Tim Burton film vilket innebär att några av hans gamla favoriter kommer in i handlingen i andra halvlek: Eva Green (Miss Peregrines hem för besynnerliga barn) och Michael Keaton (Batman). Danny DeVito och Michael Keaton får nya scener tillsammans i en Burton film, men nu är det ombytta roller, när det gäller vilken karaktär man ska heja på.

Det är inte direkt uppenbart vilka karaktärer som är "goda" och vilka som är "onda". Märkligt nog är det karaktärer som vi ska se som "goda" som ger elefantungen namnet Dumbo (väldigt korkat), vilket är ett namn som de elaka mobbarna ger honom i originalfilmen. Danny DeVitos cirkusdirektör verkar till en början suspekt, men han går från potentiell "movie villain" till motvillig hjälte, för att rädda sin cirkusfamilj. Eva Greens karaktär verkar lurig, ett slags femme fatale, men hon visar sig ha ett hjärta av guld, och hon drar sitt strå till stacken för att rädda Dumbo och hans mamma Mrs Jumbo.

Man slipper också ett evighetslångt "final battle" och det är positivt. Klimax är istället fritagningen, med en massa jakter och actionsekvenser --- där Dumbo flyger igen.

Original-fabelns eviga glans förloras

Michael Keatons karaktär kan dock inte beskrivas med mycket mer än "bad guy". Keaton gör en variant på rollen han hade i The Founder. Han tar något som någon annan kommit på (McDonalds, respektive en flygande elefant) och utnyttjar det för egen vinnings skull, utan tanke på att dela med sig till "original-familjen". Hans stora temapark som havererar är som en avlägsen släkting till Jurassic Park.

På det hela taget kan den nya Dumbo beskrivas som en uppföljare till original-Dumbo. Vad händer sedan? Vilka skrupelfria typer kan tänka sig att slå klorna i en flygande elefant?

På så sätt förlorar man original-fabelns allmängiltiga och eviga glans. För redan som fyra-fem-åringar fattade vi ju att Dumbo inte handlade om en flygande elefant. Det handlade om oss alla. Att vi aldrig skulle låta mobbare trycka ner oss, att vi skulle låta vår kreativitet flyga fritt och att  vi aldrig skulle låta några fördomar diktera vem vi skulle vara rädda för och vem vi skulle få vara vänner med.

Elefanter och möss kan bli bästisar!

BG

SCEN: Danny är tillbaka med en ny supershow - The Run(A)way show!



Danny är tillbaka med en ny supershow!

För två år sen sålde han ut både Hamburger Börs i Stockholm och The Theatre i Göteborg i totalt tre säsonger med sin publik- och kritikerhyllade show ”NU”.

Nu är Danny Saucedo tillbaka med The Run(A)way show – en modern popshow med ett helt nytt scenuttryck, som kommer att ha urpremiär på The Theatre i Göteborg den 31 oktober 2019. Det här vill du inte missa!

Om The Run(A)way Show

Äntligen är det dags för fullblods-entertainern Danny att möta publiken igen. Och som han är laddad. Han som ständigt tänjer på både sina musikaliska gränser och sitt uttryck men som också gjort sig känd för att leverera formidabla pophits på löpande band. Danny har helt enkelt blivit synonym med dansgolvseufori och ingenting tyder på att det inte kommer fortsätta så. Tvärtom.

För nu bjuder han in till århundradets party med en unik och nyskapande show där de visuella effekterna är snäppet över tappa hakan-nivå och adjektivet ”episkt” mer relevant än någonsin. Det blir en mix av gamla och nya låtar och med sig har han ett helt gäng av de grymmaste dansarna som hjälper dig att fly vardagen in i festen.

Upplevelsen börjar redan vid middagen, där du får njuta av en sharing dinner med asiatisk touch, som är långt från den traditionella trerättersmenyn med husets vin. Tillsammans med Danny har Krister Dahl - Sveriges enda 4-faldigt belönade OS- och VM Guldmedaljör - skapat en fullfjädrad menyupplevelse av högsta klass.

torsdag 28 mars 2019

SCEN: Från Broadway till Duvemåla - Stora känslor på stor turné!



Niklas Asknergård, Laila Adèle, Viktoria Tocca, Malena Tuvung och Joachim Bergström rockar musikalgenren --- och filmmusiken!

Titel: Från Broadway till Duvemåla
Medverkande artister: Victoria Tocca, Laila Adèle, Niklas Asknergård, Joachim Bergström, Malena Tuvung
Kör: Maria Gospel
Kapellmästare: Carina E. Nilsson
Producent: Viktoria Tocca, Woodnote Productions
Datum: 28 mars 2019
Nästa speldatum: 30 och 31 mars - Ystad teater!
Turnén pågår: Hela 2019 (vår och höst).

Om man skulle skapa världens bästa jukebox musikal så skulle den innehålla ett spöke, en övergiven katt, en cirkus, en gigantisk helikopter som landar mitt på scenen, en grekisk paradisö, en spelberoende gangster, raggarbilar, flyktingar, depressioner, förbjuden kärlek, Jesus och Lady Gaga. Jo, och så skulle alla ha benvärmare på sig. Och alla musikgenrer skulle vara representerade!

För så bred är faktiskt musikalgenren. Det är egentligen inte alls en genre, utan många.

The Greatest Movie Hits - live!

Föreställningen Från Broadway till Duvemåla skulle lätt ha kunnat heta The Greatest Movie Hits för så många låtar kommer från kända filmer. Så många musikaler har blivit film --- och vice versa.

Lejonkungen, The Greatest Showman, Guys and Dolls, Grease, Dirty Dancing, Sister Act,  The Phantom of the Opera, West Side Story, Funny Girl, Jesus Christ Superstar, Mamma Mia!, Så som i himmelen ... Alla är de kända musikaler. Alla är de kända filmer. Få har sett dem på scen. Massor har sett dem på bio, TV eller DVD.

Samtliga av ovanstående filmer finns representerade med nummer under kvällen. Svänger bäst gör Lejonkungen, The Greatest Showman och Dirty Dancing ... nummer som har det gemensamt att fem fenomenala musikalartister och en gigantisk kör alla finns på scen och ger järnet, tillsammans med rutinerade musiker.

Från världsartist till Sverigeartist och berömda Broar ...

Till den framstående filmmusikallistan skulle man kunna lägga Broarna i Madison County ... som inte finns representerad med något nummer under kvällen. Förmodligen för att detta är en musikal som Viktoria Tocca, föreställningens initiativtagare och producent, sjungit så många gånger förr. Det är hennes förtjänst att det blev en svensk version av denna amerikanska klassiker. (Musikalen gick både på Maximteatern i Stockholm och på Slagthuset i Malmö).

Hur anpassar man sig från att vara berömd musikalartist med världen som spelfält ... till att plötsligt bara bo i Sverige? Viktorias svar på den frågan var att skapa ett eget produktionsbolag. Och att hyra Berwaldhallen i Stockholm. Ska man öppna eget, kan man lika gärna börja på toppen!

Med sig på scenen har Viktoria Tocca sin partner från Broarna i Madison County, Joachim Bergström, som också är känd för sin medverkan i trion High Society. Det är en grupp som också omfattar Karl Dyall och Rennie Mirro och kärleken till "the Rat Pack" och deras jazziga musik, som har sina rötter i gamla tiders filmmusikaler.

Niklas Asknergård - världens mesta Miss Saigon!

Scenens andre herre är den världsvane stjärnan Niklas Asknergård, som varit med i Miss Saigon fler gånger än någon annan i världen --- det landar ingen helikopter på scenen, men ljudet finns med under uppträdandet! Förutom den bedriften har han även medverkat i en massa andra musikaler och Melodifestivaler och kända produktioner (Allsång på Skansen, Så ska det låta, Diggiloo, Sing-A-Long, Doobidoo, Lotta på Liseberg ...). Han visar sig också vara kungen av lättsamt och roligt mellansnack.

Både Niklas Asknergård och Joachim Bergström är nytillkomna till varumärket Från Broadway till Duvemåla.

Souldrottning möter Lady Gaga

Fint damsällskap på scenen är den souliga Laila Adèle --- känd från många musikaler och Medlodifestivalen ---  och Malena Tuvung, som både ser ut som och låter som Barbra Streisand. Och Lady Gaga!

Det slår gnistor om de glittriga damerna, både tillsammans med andra och i olika solonummer.

Tocca beskriver själv kvällen som att man plockar "russinen ur kakan". Här kommer massor av hits på en och samma gång, utan en massa transportsträckor och mellanmusik.

Men kan det bli för mycket russin? För många tvära kast mellan olika känslor? Och vilka russin är störst och bäst? Och minst skrynkliga?

Det kanske inte alltid är de största musikalerna som ger de allra bästa fristående solonummerna.

Osjälviska russin sprider energi

Tocca har helt osjälviskt och mycket generöst överlåtit de största och fetaste russinen till sina kollegor.

Lady Gaga och Bradley Cooper duetten Shallow från den nu bioaktuella A Star Is Born levereras av Malena Tuvung och Joachim Bergström.
Om man fick Barbra-Streisand-vibbar när Tuvung sjöng Don't Rain on My Parade (från Funny Girl) så får man under Shallow plötsligt känslan av att det är Lady Gaga som står där på scenen. Med helt rätt röst och känsla.

Och Niklas Asknergård visar att de största russinen kan finnas i en bortglömd gammal kaka. Feeling Good kommer från en idag nästan bortglömd musikal,  The Roar of the Greasepaint - the Smell of the Crowd. Den udda och halvt bortglömda musikalen  spelades en kort tid på engelska och sattes sedan upp i Norrköping av alla ställen. Låten Feeling Good är en riktig "crowd pleaser" i Niklas Asknergårds Bublé-inspirerade version.

Utrymme för personligt uttryck finns, även i musikaler

Asknergård bjuder verkligen på sig själv under kvällen, med personliga berättelser om allt från Miss Saigon till det egna nyöppnade hotellet (Sund Nergården utanför Vagnhärad) och bevisar att det går visst att vara musikalartist och att samtidigt ha ett eget personligt uttryck.

En sådan här tillställning kan vara ett bra tillfälle för musikalartister att framträda som personer, istället för som roller i ett sjungande skådespel, och även att rädda bra låtar från musikaler som inte gick hem.

Det finns faktiskt gott om bra låtar från musikaler som av olika anledningar har floppat.

Musikalvärldens svar på Diggiloo

Fyra år. Sju säsonger. Så skapas en ny succé, på ett gammalt klassiskt vis.

Från Broadway till Duvemåla är musikalvärldens svar på Diggiloo --- och liksom Diggiloo så spelas föreställningen på väldigt olika scener, som ger olika intryck och olika inramning till evenemanget. Anrika Berwaldhallen i Stockholm, den vackra historiska 1700-tals teatern i Ystad, en renoverad biograf, Draken i Göteborg, olika konserthallar ... och så en ganska platt konferenssal som inte är riktigt är anpassad för eventet. 20 centimeter är knappast en balkong. Det är ett trappsteg. Det klirras friskt från köket och personalen hinner nynna med i och sjunga klart Guldet blev till sand innan artisten på scenen.

Fame - inte Footloose!

Finns alla musikaler representerade under kvällen? Självklart inte! Peter Quill i Guardians of the Galaxy hade saknat Footloose: "Is it still the greatest movie ever made?".

1980-talet finns istället representerat med titelmelodin i Fame. En musikal som också är en långfilm och en TV-serie. 24 avsnitt innebar tydligen 24 veckors TV-tittande förr i tiden --- inte att man klämde in alla avsnitt på ett dygn, minns Joachim Bergström. I Fame led de flesta tjejerna av ätstörningar och alla drabbades av olycklig kärlek och depressioner eller självmordstankar och benvärmare. Få  (om ens någon) blev berömd. Fame är en ganska sorglig musikal. För att fritt parafrasera Peter Quill: Footloose är bäst! Skulle inte världen se bättre ut om folk löste konflikter med dans istället för med krig och slagsmål? "Dance-off to save the universe" låter som en utmärkt idé!

Dear Evan Hansen ...

Apropå  sorgliga musikaler: Dear Evan Hansen handlar om tonårssjälvmord, fejkad vänskap och psykisk ohälsa. Den vann hela sex Tony Awards (bland annat bästa musikal) 2017.
Ett nummer från denna mycket prisade och prisvinnande musikal framförs under kvällen. Det sprider knappast någon dans- eller allsångsstämning, men det understryker ännu en gång att musikal är inte en feel-good-genre per se.

Det finns utrymme för så många olika känslor och så många olika musikstilar i det som i vardagstal kallas för "musikalgenren" --- vilket bevisas med råge i denna kärlekshyllning till musikalernas högst varierade värld.

B.Graham 

Bildspel: We've Had The Time of Our Life (finale):









Foton: B.Graham.

FILM: Fighting with My Family - Sann historia om verklig arbetarklasshjälte!


Regi: Stephen Merchant

Titel: Fighting with My Family
Manus: Stephen Merchant
Medverkande: Florence Pugh, Lena Headey, Nick Frost, Jack Lowden, Vince Vaughn, Dwayne Johnson m.fl.
Land: UK, 2019
Distribution: SF


Personer från arbetarklassen är grovt underrepresenterade på film. Och om de blir representerade, så hamnar de ofta i sådana där konstnärliga och smala indie-filmer som går på art house cinemas, dit arbetarklassen inte brukar gå. 

Manusförfattaren och regissören Stephen Merchant hade som målsättning att ändra på detta och göra en riktigt rolig och folklig film med en klassisk arbetarklasshjälte som slår ner allt motstånd. Som Rocky eller Billy Elliot. Fast med en tjej i huvudrollen!

Alla bitar faller på plats

Man kan bara säga en sak: Mission accomplished! Fighting with My Family är en sådan där hjärtevärmande, rolig brittisk komedi som alla vill se, den visas på vanliga biografer (dit arbetarklassen går!) och den petade till och med ner Lego Filmen 2 från tronen på den brittiska biotoppen. Fighting with My Family var den mest älskade och framgångsrika filmen, i alla fall tills Captain Marvel gjorde debut på brittiska biografer.

Saraya-Jade Bevis (alias "Paige") är i verkligheten nu 26 år och hon kan redan skryta med att det finns hela TVÅ filmer om henne och hennes makalösa WWE karrkär! En dokumentärrfilm med titeln The Wrestlers: Fighting with My Family, och så denna spelfilm av Stephen Merchant som kort och gott heter Fighting with My Family.

Vem är Paige?

Stephen Merchant satte igång med manusarbetet på uppdrag av filmens producent, skådespelaren och wrestlingstjärnan Dwayne "The Rock" Johnson. Fast Merchant kände sig förmodligen ganska skamsen över att han som britt inte hade en aning om vem "Paige" var, när Dwayne Johnson ringde upp honom. Paige är en superkändis i USA --- och hon har även figurerat flitigt i brittiska tidningar, men tydligen inte i de liberala medelklasstidningar som Merchant brukar läsa. Om du nu undrar hur The Rock blev ett fan av Paige, så beror det bland annat på dokumentärfilmen, där Paige och alla i filmen spelar sig själva.



Liten roll för The Rock

I Stephen Merchants film är alla ersatta med skådespelare, förutom The Rock så klart, som spelar sig själv (det är en väldigt liten roll, speciellt med tanke på hur pass stor plats han tar upp på filmaffischen och i trailern). I filmen träffar han Paige mycket tidigare under hennes karriär än vad han gjorde i verkligheten. Hon hade ju redan en egen dokumentärfilm i bagaget när de sågs. Och en hel del segrar. Och hon var dubbel Diva Champion!

Fighting with My Family kan lättast beskrivas som en ny Billy Elliot, fast med brottning istället för balett.

Man behöver inte vara sportintresserad eller kunna något om amerikansk wrestling för att se den här familjekomedin, precis som att man inte behöver kunna nåt om roller derby för att se Whip It eller veta något om fotboll för att hänga med i Bend It Like Beckham.

Allt handlar ju om huvudpersonen och dennes coming-of-age story i dessa filmer.

Brorsans stjärnkarriär är planerad

Saraya (som senare kommer att ta artistnamnet Paige) växer upp i en familj där alla är intresserade av professionell wrestling. Det är tänkt att brorsan ska bli en stor stjärna i USA, det är ju dit man åker för en lukrativ karriär, men det visar sig att det bara är Saraya som blir uttagen.

Väl framme i USA har den här mörka brittiska goth-tjejen problem att passa in, när hon matchas mot en massa blonda och solbrända tjejer som ser ut som levande Barbie-dockor.

Hon saknar Storbritannien och hon saknar sin familj --- men på något sätt får hon också en ny familj i USA, och hon lär sig att de blonda och solbrända tjejerna inte är så korkade som de först ser ut ...

Bror och syster i den fyrkantiga ringen...
Familjen är roligast

Styrkan med filmen Fighting with My Family är när den fokuserar på en helt knasig och knasigt rolig familj. Lena Headey (känd från Game of Thrones) och Nick Frost (känd från Cornetto-trilogin) spelar föräldrarna och ingen av dem har någonsin varit roligare. Florence Pugh (känd från Lady Macbeth) är bra som Saraya. Jack Lowden spelar den avundsjuke brorsan, Zak, som får leva med att det är lillsyrran som får leva ut hans barndomsdröm. Florence Pugh är otroligt lik Saraya och Jack Loden är otroligt lik en ung Simon Pegg (tidigare känd som Nick Frosts parhäst, nu är han mer känd för sin roll som Benji i Mission Impossbile filmerna).

Filmen lämnar UK och tappar fokus ...

Filmens svaghet är att man rätt snart lämnar familjen, och därefter tappar filmen fokus. Familjen var filmens styrka och den odräglige tränaren (en jobbig Vince Vaughn som spelar en helt fiktiv karaktär) och de amerikanska Barbie-tjejerna och The Rock i rollen  som sig själv kan inte riktigt fylla deras plats i narrativet.

Filmen byter också stil och blir plötsligt väldigt amerikansk. Alla karaktärer i USA pratar som om de svalt en självhjälpsbok (eller en Disneyprinsessa) och alla högtidliga tal om "att vara sig själv" och "att följa sina  drömmar" ekar ihåliga, eftersom man vet hur många som misslyckas och man vet hur brorsan Zak har det på hemmaplan, med sina krossade drömmar och sin bitterhet. Och verklighetens Saraya skadades svårt, knaprade en massa mer eller mindre tillåtna piller, och tävlar inte längre.

Vad gör man av alla krossade drömmar?

En alternativ film hade kunnat handla om krossade drömmar, och om att lappa ihop tillvaron igen. Zak framstår som den mest intressanta karaktären, han stannar kvar i det gråa och regniga norra England, tar hand om ungdomar på glid, och blir en bra tränare. Han får aldrig några drömmar uppfyllda, men han får göra det bästa av sin situation. Alla kommer inte till Drömmarnas Land. Alla korsar inte Atlanten. Men det innebär inte att deras liv för den skull är misslyckade eller att de inte gör skillnad på sitt sätt.

Familj eller konkurrenter?

Utan den knasiga brittiska familjen tappar filmen sitt momentum och sin ursprungliga charm.

Det är också rätt oklart om Barbie-tjejerna ska ses som en ny familj eller som konkurrenter. För till syvende och sist måste ju Paige ändå slå dem alla för att bli WWE Diva. Något som hon faktiskt lyckas med, dubbelt upp ...

Filmen börjar starkt och lyckas komma tillbaka till ett starkt slut, men mitten av filmen lever inte upp till samma standard.

Men ingen kan i alla fall anklaga Stephen Merchant för att ha gjort en konstnärlig och smal film, och då har han ju lyckats med  sin målsättning!

BG

lördag 23 mars 2019

FILM: Colette - Verklighetens "The Wife" i sekelskiftets Paris

Willy och Colette på teatern ... De letar efter någon som ska spela Claudine ...


Tema: Verklighetens "The Wife" i sekelskiftets Paris! Med drag av Big Eyes och A Star Is Born ...

Regi: Wash Westmoreland
Titel: Colette
Medverkande: Keira Knightley, Dominic West, Fiona Shaw, Robert Pugh, Eleanor Tomlinson, Denise Gough, Aiysha Hart, m.fl.
Land: Storbritannien, 2018
Distribution: Scanbox Entertainment


Anna Karenina i Leo Tolstojs klassiker. Elizabeth Bennet i Pride and Predjuduce. Cecilia Tallis i Ian McEwans Atonement. Alla ser de ut som Kiera Knightley. Även om ingen av dem såg ut som Kiera Knightely när man läste böckerna. (Alla vet ju att Anna Karenina ser ut som Greta Garbo!) Nu ser även den franska succéförfattarinnan Colette ut som Kiera Knightley. Skillnaden är att Colette funnits i verkligheten och den här gången är det för ovanlighetens skull inte Joe Wright som regisserar, utan Wash Westmoreland. Dessutom tar faktiskt filmen upp frågan om hur adaptationer bestämmer hur vi "ser" en viss person.

Från blyg lantis till världsvan parisiska

Colette är känd för sin trilogi om Claudine --- och i filmen säger Colette att hon tänkt sig hur Claudine ser ut. En blyg lantis med långa flätor. Ungefär som Colette själv, som ung. Men Colettes äkta man Willy ser en helt annan Claudine --- en modern, fräck parisiska med kort, bobbat hår. En modern 1900-tals tjej. Så han anställer en algerisk skådespelerska som har en macho, tuff look och kort hår, för att spela Claudine --- och sedan ser han till att Colette klipper sig och klär sig precis som Claudine ser ut i teaterpjäsen ... Och han marknadsför The Claudine Twins.

Resultatet blir en Harry-Potter-liknande craze ... där mängder av kvinnor och flickor försöker se ut som Claudine. För nu är det ju bestämt hur hon ser ut! Hur hennes hår är, vilken typ av klänning hon har, vilken typ av krage ...

Men vad händer när Colette inte vill se ut som Claudine längre? När hon inte längre vill vara en del av maken Willys falska PR-fabrik?

Kvinnan bakom succén - The Wife

Filmen Colette är väldigt lik filmen The Wife. Det finns repliker och ordväxlingar som låter nästan exakt likadana --- och ibland har man en känsla av att man hade kunnat bytt ut dialogerna, filmerna emellan, och ingen hade märkt något. Skillnaden är att Colette är baserad på en sann historia, The Wife är en fiktiv historia (baserad på Meg Wolitzers bästsäljarroman). Skillnaden är att Colette mestadels utspelar sig i början av 1900-talet och The Wife utspelar sig i början av 2000-talet ... Skillnaden är att ... ja, egentligen finns det ingen skillnad ... Vi har alltså inte kommit någonstans i utvecklingen på 100 år!

Det är en skrämmande tanke.

Vad är det som räknas? Vem är det som räknas?

Kvinnors liv, kvinnors skrivande, kvinnors litteratur och så vidare, räknas fortfarande inte, eller så räknas de som andra klassens vara. Både i Colette och i The Wife är det frun som skriver bästsäljarna ---- men mannen säger att det är han som skriver mästerverken. Han får ära och berömmelse och priser och fina recensioner och massor av pengar --- medan hon sitter inlåst i ett rum och skriver och skriver och skriver. Utan att få cred.

Men om hon direkt hade sagt: "Detta är mina böcker ... !" Hade de då blivit utgivna? Lästa? Tagna på allvar?

Det vet man inte. Men svaret på denna fråga i båda filmerna tycks vara ett rungande: "Nej, det hade de inte!".

I alla fall när mannen levererar replikerna.

PR som konstform

Det är också lätt att dra sig till minnes Tim Burtons Big Eyes, som handlade om en verklig konstskandal, där det kom fram att de kända Big Eyes målningarna inte var av Walter Keane, utan av hans fru, Margaret Keane.

Men hade de blivit ett fenomen om de marknadsförts som hennes målningar? Walter Keane lever inte längre, men Margaret Keane har sagt om sin ex-make att han var i alla fall bra på "publicity". Även om han inte gjorde ett penseldrag under hela sitt liv.

Är publicitet och marknadsföring en konstform i sig? Kanske en svårare konstform än skapandet?

För det verkar onekligen ibland som att det är svårare att sälja en bok än att skriva den. (Eller svårare att sälja en tavla än att måla den). Att skapa ett fenomen och att bygga upp en "craze" --- det är inte lätt.

Claudine som varumärke

I filmen Colette framstår Willy som ett marknadsföringsgeni, någon som kan charma societeten, kultureliten, den betalade, läsande publiken... ja alla. Och annars framstår han som en kvinnokarl och slösande slarver och allmän skitstövel. 

Colette får till sist nog av sin man och hittar en ny kärlek och ett nytt liv på scenen --- och hon skriver nya bästsäljare under sitt eget namn. Hon får total upprättelse på alla sätt och vis. Men så är hon ju också känd som hon som en gång var Claudine --- och det i sig är ett starkt varumärke.

Förälskad i en talang

När det gäller förhållandet mellan Willy och Colette --- är Han kär i Henne eller är han kär i Hennes Talang? (Något som man funderar på även när det gäller det helt fiktiva förhållandet i A Star Is Born ... Där den "nya" bioversionen A Star Is Born - Encore verkligen understryker att det är talangen som är attraktionen).

När Willy säger att han älskar Colette och att hon inte får lämna honom ... är det sant, eller är det alla pengar som hon drar in till honom (och som han snabbt slösar bort) som han älskar? Den berömmelse och den status som böckerna ger honom? Böcker som Colette skrivit?

Willy försöker med andra spökskrivare, men ingen av dem har talang. Det är inte lätt att skapa en sensation.

Moderna idéer och momentum

För ovanlighetens skull är Colette en författarbiografi som inte vältrar sig i elände. Det är också något så ovanligt som ett kostymdrama som inte är långtråkigt och sömnframkallande. Colette visar vad ett bra kostymdrama behöver ha --- det behöver INTE anakronismer och moderna kläder och ett uppjazzat soundtrack av Bon Jovi (eller annat skrap från 1980-talet) --- det behöver moderna idéer.
Det är idéerna som gör att filmen Colette känns så modern.

I början av 1900-talet verkade ju allt nytt och spännande och fräscht. Uppåt och framåt och bättre och bättre dag för dag! Den entusiasmen och framåtandan har fångats i Colette --- och det känns som om Colette är en modern  tjej som finns här och nu. Inte som någon som var ung för 100 år sidan.

Det här är den modernaste och coolaste roll som Kiera Knightley gjort sedan Bend It Like Beckham.

Nedtonade skandaler och en resa mot jaget

Men om den verkliga Colette skulle besöka oss idag, hade hon nog blivit besviken över att vi inte kommit längre i utvecklingen. Vare sig det gäller LGBTQ-rättigheter eller jämställdhet eller kulturell diversitet.

När det gäller sanningshalten i filmen --- för en gångs skull har man inte lagt till en massa extra snaskigheter, utan istället dragit ifrån. Colettes liv i verkligheten var så fullt av "skandaler" att det överträffar det mesta av vad dagens kändisar kan tänkas ställa till med.

Som bild av en människas frigörelse och resa för att hitta-sig-själv och sin egen röst är Colette inspirerande, rörande och fortfarande allmängiltig.

BG


onsdag 20 mars 2019

FILM: They Shall Not Grow Old - Peter Jacksons mest storslagna film någonsin

Första världskriget i flerfärg. Efter Sagan om Ringen trilogin har Peter Jackson fått toppmodern datorfilmteknik att komma med nya mirakel.



Regi: Peter Jackson
Titel: They Shall Not Grow Old
Medverkande: Soldater som deltog i första världskriget
Land: Storbritannien 2018
Svensk distribution: Folkets Hus och Parker


They Shall Not Grow Old. Så många tonåringar blev aldrig gamla, för de dog en för tidig död i ett synbart meningslöst skyttegravskrig. 

I Peter Jacksons nya dokumentärfilm lever de för evigt unga, i nyrestaurerade filmklipp, som han hittat i arkiven på Imperial War Museum i London.

Filmen hade premiär i Storbritannien 2018, för att högtidlighålla 100-års minnet av första världskrigets slut, och 2019 har denna film svensk biopremiär --- för att högtidlighålla 100-års minnet av Versaillesfreden.

En film fri från patriotism och krigsförhärligande tendenser

Även om detta är en film som är byggd på vad Peter Jackson hittat i brittiska arkiv, så ger filmen en allmängiltig och mycket stark, gripande och fasansfull bild av första världskriget. En bild som är helt fri från patriotism och krigsförhärligande tendenser ... något som genomsyrar de flesta filmer i bioutbudet idag, där allt ska lösas med en evighetslång "final battle", där den goda sidan till sist triumferar. Första världskriget tedde sig som evighetslångt för de inblandade, men inte fick det något klimax, inget spännande "final battle" uppenbarade sig, och inte heller fanns det någon god eller någon ond sida. Det fanns inte heller någon vinnare.

De överlevande soldater som ser tillbaka och minns, säger inte något nedsättande om tyskarna. Tvärtom. I själva verket är det många som minns att de hade respekt för sin "fiende" --- och egentligen inte ens förstod varför de stred mot varandra. De hade ju så mycket gemensamt. De tyska krigsfångar som de fick ta hand om var arbetsvilliga och flitiga och duktiga bårbärare. Ett par av dem hade till och med varit i England och lärt sig engelska.

Varken engelsmän eller tyskar kunde förstå varför de skulle strida mot varandra. De var ju samma folk. Inte bara så att de bokstavligen var samma folkslag (en del sachsare tog sig till det som idag är Storbritannien, andra blev kvar i det som idag är Tyskland) de var också samma typ av människor --- vanliga affärsbiträden, busschaufförer, hotellanställda, kontorister, hisspojkar ... De var inte tränade soldater. De flesta var inte ens vana vid fysiskt arbete. Och plötsligt befann de sig i en helt absurd situation.

Bakom alla siffror fanns "vanligt folk" 

Filmen ger så klart inte en bild av hela första världskriget --- alla deltagande, alla slag, all orsak och verkan ... Men sådant finns ju i historieböckerna och på muséerna. Det den här filmen gör är att den fångar "vanligt folk" och en "vanlig vardag" under ett vansinnigt och ovanligt krig, där den moderna krigföringen får sitt genomslag. Vanligt folk som aldrig syns i historieböckerna får här synas och komma till tals.

I historieböckerna är de nummer. Siffror som dog, siffror som skadades, siffror som insjuknade, siffror som mot alla odds överlevde. Här framstår de som individer i en massa, inte som siffror. De förväntansfulla ansiktena som ler mot kameran skulle ha kunnat tillhört din granne, din bästa vän, din arbetskollega, en nära släkting ...  Det här är bara "vanligt folk" i en ovanlig situation. En situation som ingen trodde skulle uppstå. Det otänkbara hände. Och har det otänkbara hänt en gång, så kan det hända igen.

Filmen är också en varning till framtida generationer. När de som varit med om helvetet alla gått ur tiden ... Vem ska minnas åt dem? Den här filmen är en del av ett kollektivt minne som måste bevaras.

Vita fjädrar och lockande musik

Att en dokumentärfilm drar stora skaror av biobesökare till Filmstaden (och att en dokumentärfilm över huvud taget går upp på repertoaren) är i sig värt att fira. Även om They Shall Not Grow Old inte förväntas dra lika stora skaror som Bamse och Dunderklockan eller Captain Marvel.

Det här är verklighetens hjältar som vi ser på. Eller snarare: de som trodde att de skulle bli verklighetens hjältar. I själva verket blev de unga män som värvades grundlurade. Hjältemyten dissekeras och ratas rejält i den här dokumentären.

"Poor sods!" säger en av rösterna i filmen som minns hur det var, när unga män värvades ...
Stackars satar! Så kan man sammanfatta det: Hela den stora lögnen om det stora kriget,"the great war". Så kallades kriget: The Great War. Vita fjädrar delades ut till de unga män --- även tonåringar --- som inte hade uniform på sig, uniformerade band marscherade runt och spelade och fick livet i armén att se ut som en käck och trevlig scoututflykt. Precis som i sagan Råttfångaren i Hameln så lockades unga pojkar att följa efter den käcka musiken --- och väl tillbaka vid förlängningen värvades de.

Allmän värnplikt var vid denna tid 19-35 år, men 15-åringar kunde bli tillsagda att "gå ut och fylla år" och sedan komma med i armén.

Från propagandaaffischer till löss och feta råttor

Reklamaffischerna och propagandan sa en sak, verkligheten var en helt annan. De unga män som värvades blev lovade äventyr och hjälteglorior. De upplevde svält, löss, råttor, dysenteri, kallbrand, undermålig kost och brist på vatten. Stövlarna passade inte. En uniform skulle räcka i fyra år. Knapparna skulle vara putsade, men de hade inget att putsa dem med. Förutom tandborsten. Vatten togs från kulsprutan och skulle sedan räcka till både te och rakning.

Början av kriget präglades av gammaldags krigföring, med hästar och svärd.

Det moderna kriget utvecklades under första världskriget och senapsgas, granater och tanks blev vardagsmat. En soldat minns att han var glad när han hörde talas om "tanks" för han trodde att de skulle få rent vatten!

En annan soldat minns att de tog vatten från vattenpölar. Under vattenpölarna låg lik och ruttnade. De trodde att vattnet skulle bli okej om de kokade det tillräckligt länge.
"Det var så jag fick dysenteri," minns berättaren lakoniskt.

Valfrihet: bli skjuten av tyskarna --- eller av ditt eget befäl

Alla röster som minns flyter ihop med varandra, alla ljudklipp blandas, inga källor som talar om vem som talar anges förrän i eftertexterna. Det understryker det allmängiltiga, att de som talar inte bara är individer, utan skulle kunna vara vem som helst i den stora massan av soldater. De representerar alla överlevande --- och även alla som stupat. Alla "granddads", "great-granddads" och "great-great-granddads" --- och alla som aldrig hann få någon familj.

Peter Jacksons egen farfar var med om första världskriget och överlevde. Han dog 1940, under andra världskriget.

Soldaterna som berättar  sina historier påpekar gång på gång att feghet var ett brott. Du kunde lika gärna bli skjuten av dina egna som av fienden. Bakom dig har du ditt befäl, med pistolen i högsta hugg, redo att skjuta dig om du fegar ut och vänder om. Framför dig har du tyskar som skjuter på dig. Det där är en mardrömslik "lose-lose" situation.

För att vinna några hundra meter av lerig mark ute i ingenmansland så blev soldaterna tvingade att springa rätt mot tyska kulsprutor, och om de inte sprang blev de utan pardon skjutna av sina befäl. Det var ett självmordsuppdrag. 3/4 av ett förband dog. Man uppskattar att över nio miljoner soldater dog under första världskriget. Det är de överlevande som berättar sin historia. De som faktiskt blev gamla. Och som länge var bortglömda och undanskuffade. Det stora kriget var inget som man talade om.

Var har du varit? Har du jobbat natt?

Ingen hurrade när kriget var över. Känslan var att man just hade blivit avskedad och arbetslös, minns en soldat. Och när de väl kommit hem igen till Storbritannien ville ingen tala om kriget. De forna soldaterna blev övergivna. Deras jobb fanns i många fall inte kvar. Många vägrade att anställa krigsveteraner.

Det fanns ställen som hade skyltar uppe där det stod att krigsveteraner inte var välkomna. Detta var den "hjältegloria" som de återvände till. På en propagandaaffisch i inledningen av filmen står det "What did you do during the war?". Svaret på den frågan var det i verkligheten ingen som ville höra.

En kille som hade turen att få jobb på sitt gamla ställe blev frågad av en kollega: "Var har du varit under de senaste åren? Har du jobbat natt?"

Från fantasy till verkligheten

Så där har du svaret på frågan från värvnings affischen med den anklagande texten: "What did you do during the war?". Ingen brydde sig om vad du gjorde. Du hade lika gärna kunnat jobba natt.

Regissören Peter Jackson är hitintills mest känd för Sagan om Ringen trilogin, där den sista delen gav honom en Oscar för bästa regi och en för bästa film. Det har ofta tolkats som att J.R.R. Tolkien bearbetade sitt eget trauma från första världskriget genom att skriva Sagan om Ringen. Så They Shall Not Grow Old har klara kopplingar till Jacksons tidigare filmografi. Men trots allt --- They Shall Not Grow Old är utan tvekan den bästa film som Peter Jackson någonsin har gjort --- och även den mest gripande och allra starkaste krigsfilm som gjorts. Utan några stora åthävor alls.

BG


tisdag 19 mars 2019

FILM/TV: The Crown - Lysande drama med Claire Foy som kronan på verket


Matt Smith kommer lite i skuggan av Claire Foy ... Foto: Netflix.

The Crown - Lysande ensembledrama med Claire Foy som kronan på verket!

Regi: Stephen Daldry m.fl.
Manus: Peter Morgan
Titel: The Crown
Medverkande: Claire Foy, Matt Smith, Vanessa Kirby, Eileen Atkins, Jeremy Northam, Victoria Hamilton, Alex Jennings, Lia Williams, Ben Miles, Greg Wise, Jared Harris, Stephen Dillane, John Lithgow m.fl.
Land: Storbritannien
Netflix Original, 2016-2017
Universal Sony Home Entertainment

- Det är lugnt, jag fixar det! säger den enda tjejen i gänget, när bilarna har fått motorstopp mitt ute i den afrikanska bushen.

- Jag vet vad som är fel - jag jobbade som mekaniker under andra världskriget! säger tjejen.

Och visst, hon fixar allt!

Männen omkring henne kan bara beundrande se på. Inklusive hennes egen make, som har en högt uppsatt position inom marinen. Men marinen håller ju på med båtar, inte bilar.

Tjejen i gänget --- det är Elizabeth, den blivande drottning Elizabeth II. Det är helt sant att hon utbildade sig till bilmekaniker och att hon jobbade som bilmekaniker under andra världskriget. Det var krig och tjejer utbildades i många yrken som ditintills ansetts som traditionellt manliga --- någon måste ju göra jobbet medan karlarna är ute i kriget och slåss mot nazisterna.

14-årig mekaniker räddar dagen

Sann historia: när Elizabeth var 14 år (och alltså utbildad mekaniker) fick bilarna i den militära kortegen hon åkte med motorstopp, och lilla Elizabeth fixar skivan. Yngst i gänget och enda tjej i gänget. På något sätt, när jag hörde den historien berättas som barn så var jag mer imponerad av en 14- årig tjej som kaxig mekaniker, än av en 14-årig tjej som prinsessa.

Man är liksom van vid tjejer som prinsessor i sagorna --- man är mindre van vid tjejer som mekaniker. Eller prinsessor som mekaniker! Tjejer som drottningar är också något ovanligt --- en drottning ska vara någon som är äldre, erfaren, ståtlig ... Men Storbritannien har haft några unga regenter som suttit länge på tronen och haft väldigt framgångsrika eror, enligt historieskrivningen. Elisabeth I, Victoria och så Elizabeth II --- den nuvarande drottningen.

Inte född till drottning

Men --- inte att förglömma. Elizabeth föddes inte till kronprinsessa. Hennes pappa Albert trodde att han och hans fru och hans två döttrar skulle få helt normala och alldagliga liv och att de skulle få leva sina liv i lugn och ro. Det lugnet tog slut när Alberts storebror David abdikerade för att gifta sig med den frånskilda amerikanskan Wallis Simpson. (Wallis var för övrigt vän med många högt uppsatta nazister som kom på bjudningar i hennes hem. Hon och David var inte populära i andra världskrigets Storbritannien.)

Albert tog Kung George VI som sitt kunganamn och gjorde sitt till för att höja britternas krigsmoral --- på köpet fick han komma över sin egen blyghet och sitt stammande. Något som skildrats i filmen The King's Speech (också baserat på en sann historia) som vann massor av Oscars. Det är inte ofta man ser en talpedagog som huvudrollsinnehavare och filmhjälte! Men det var Colin Firth, i rollen som den stammande kungen, som kammade hem en Oscar för bästa manliga huvudroll det året.

Alberts fru Elizabeth förlät aldrig David för att han abdikerade. Albert trivdes inte med offentligheten och dog en för tidigt död --- delvis på grund av stressen med ett jobb som tvingats på honom.

Plikten framför allt

Den nya prisbelönta serien The Crown är något av det bästa som någonsin gjorts för TV--- här är det Jarred Harris som spelar Kung George VI --- privat heter han fortfarande Albert och kallas Bertie av sin fru --- men han är inte med i så många avsnitt. Föga förvånande eftersom The Crown ska fokusera på Elizabeths tid som drottning. Ändå gör Harris snabbt intryck som den döende gamle kungen. Kärleken som han hyser till sina båda döttrar går som en röd tråd genom serien --- han har fina ögonblick inte bara med Elizabeth utan även med Margaret. Elizabeth är den äldre flickan, som är van att göra sin plikt, att dra sitt strå till stacken. Det gjorde hon redan när hon utbildade sig till mekaniker.

Margaret är en typisk lillasyster --- är man söt och charmig behöver man kanske inte vara så duktig och pliktmedveten. Men visst tar man även Margaret till sitt hjärta och kärleksaffären med Peter Townsend ger en extra krydda till serien. Han var ju egentligen anställd av pappa kungen. Och herrskap och tjänstefolk ska ju inte beblanda sig med varandra, "du kanske tror att det är äkta känslor men det är det inte" säger Peters överordnade och låter misstänkt lik butlern i Downton Abbey, han som alltid vill ha ordning och reda och var sak på sin plats. Men vi som har facit i hand vet ju: Margaret leker inte alls med Peters känslor. Det är på riktigt. Och hon vill gifta sig med honom. Eller?


Faktafel i Margarets snöpliga kärleksaffär

Det enda stora faktafelet som den här serie har är att Drottning Elizabeth framställs som boven i dramat, hon som försöker skilja Margaret och Peter åt. Det där är den populära myten, tabloidframställningen --- men det finns inte ett uns av historisk sanning i det! Det vet man nu, när allt blivit offentligt (50 år efteråt släpps sekretessen). Elizabeth jobbade tvärtom för att Margaret skulle få gifta sig med Peter Townsend och behålla sitt apanage, och behålla sitt jobb som prinsessa, alltså ett äta-upp-och-ändå-ha-kakan-kvar scenario. Allt detta finns bevarat i massor av officiella dokument och pappersarbete.

Men att spela upp en intrig med att Margaret blev trött på en alltför gammal pojkvän och sedan skaffade en ny som hon tröttnade på och sedan en ny som hon tröttnade på ... Det hade förmodligen inte blivit lika "bra TV". Men det är ändå lite märkligt med så stora faktafel i en serie som annars försöker vara noga med att hålla sig till den verkliga historien och alla historiska dokument.


London och den mytomspunna dimman

Varje avsnitt är som en liten film i sig --- mest gripande och spännande är minifilmen Act of God. Här är det dock inte Elizabeth som har den största rollen, utan dimman som lägger sig över London --- och Winston Churchill. Tusentals människor dog på grund av den hemska dimman. Act of God känns kusligt aktuell --- forskare varnade för vad som skulle kunna hända och för "extremt väder" och luftföroreningar, men ändå brydde sig ingen om det, förrän katastrofen var ett faktum. Man kan dra paralleller till våra dagars larm om global uppvärmning. Hur mycket som forskarna än varnar, kommer ändå alltid motstridiga röster att höras --- Kanske de bara överdriver? Det kan väl inte vara så hemskt? Och så fortsätter det, i all oändlighet.


Claire Foy - drottningen av skådespelerskor idag

Claire Foy är fantastiskt bra som Elizabeth. Hennes röst är kusligt lik Elizabeths --- och man vet ju att så där låter inte Claire i vanliga fall. Claire Foy är en av vår tids bästa skådespelerskor --- men hitintills har hon mest varit känd för den brittiska publiken. Hon har varit med i små fina independentfilmer som fått bra kritik och vunnit priser, och hon har varit med i BBC-produktioner där hon till exempel spelat Charles-Dickens-hjältinnan Little Dorrit. Men i och med The Crown har hela världen fått upp ögonen för Claire Foy och hon kommer att kunna välja och vraka bland rollerbjudanden. Rollen som Elizabeth II har bland annat gett Claire Foy en Screen Actors Guild Award och en Golden Globe Award för bästa skådespelerska --- i sitt tacktal hyllade hon den verkliga drottning Elizabeth och hävdade att hon är en inspiration och att världen behöver fler starka kvinnor och kvinnliga ledare.


Matt Smith hamnar i skuggan

Prince Philip spelas av Matt Smith, kändisen från Doctor Who. Varken Philip eller Matt Smith är vana vid att spela andrafiolen --- men The Crown är helt klart Elizabeths och Claire Foys show.

The Crown är inget vanligt gammalt kostymdrama --- det här handlar om människor av kött och blod.

Det finns så mycket som är intressant med The Crown. Serien tar upp mänskliga relationer och fördomar på ett mycket aktuellt sätt --- folk underskattar lätt Elizabeth för hon är ung, för att hon är tjej, för att hon är lågmäld. Folk har väldigt fel. Hon får som hon vill när hon väljer att gifta sig med Philip utan att hölja rösten en enda gång. Ingen i hovet är för. Ingen i hennes familj är för. Ingen i hela regeringen (eller hela oppositionen) är för. Allra minst Winston Churchill.


En suverän Winston Churchill

John Lithgow är superb som Winston Churchill. Han fångar Churchills kroppsspråk hans sätt att tala, hans sätt att vara --- och hans pondus. Han är uträknad gång på gång --- till och med av det egna partiet ---- men gång på gång visar Winston att alla runtom honom har fel. Liksom Elizabeth har han en stenhård vilja. Man ska inte underskatta någon på grund av åldern. Winston är inte alls för gammal. Han vet vad han vill ha sagt och när han håller det bästa talet någonsin för att minnas sin gamle vän Albert och för att hylla den nya drottningen inser all opposition att ingen har något att sätta emot Winston i toppform. I slutet av avsnittet Act of God firar Winston liknande triumfer. Han förvandlar sig själv till en landsfader när det behövs och han ger storartade föreställningar, där han själv skriver de bästa replikerna.

"Always such fun!"

John Lithgows Winston-roll har gett honom en Critics' Choice Award, en Screen Actors Guild Award, och en Primetime Emmy Award --- och dessutom nominerades han till en Golden Globe Award.

Något som inte stämmer i serien The Crown är konflikterna mellan Elizabeth och Churchill, förmodligen ditlagda eftersom konflikter är bränslet i de flesta TV-serier och filmer. I verkligheten kom de mycket bra överens. När den verkliga Drottning Elizabeth skulle säga vilken hennes favoritpremiärminister var, så  sa hon utan att tveka: "Churchill! Because he was always such fun!". Ja, det är svårt att tänka sig  någon annan premiärminister över huvud taget som lever upp till Churchills spirituella konversationsförmåga! "Rolig" är förresten inte ett adjektiv som man kopplar ihop med premiärministrar i allmänhet.

90 år - varav 65 år på tronen

Drottning Elizabeth II har fyllt 90 år och har regerat i över 65 år.
.
Peter Morgan och Stephen Daldry har som målsättning att skildra hela drottning Elizabeths regeringstid --- varje säsong ska täcka ungefär 10 år av historia --- och skådespelerskan som spelar drottning Elisabeth ska bytas ut efter två säsonger.

Säsong 2 har också den lysande unga Claire Foy i huvudrollen. I säsong 3 och 4 spelas drottning Elisabeth II av Olivia Colman --- en annan av Storbritanniens bästa skådespelerskor --- och man undrar om inte Peter Morgans plan är att få tillbaka Helen Mirren i säsong 5 och 6 --- så hon kan göra sin Oscarsbelönade paradroll som The Queen igen?! Helen Mirren har spelat drottning Elisabeth II både i den prisvinnande filmen The Queen och i den kritikerrosade teaterpjäsen The Audience .... som fokuserar på drottningens audienser med olika premiärministrar genom tiderna.

Winston står för vad han säger!

Drottningen hinner gå igenom tre premiärministrar bara under de första säsongerna!

Winston Churchill är givetvis den mest minnesvärda. Och hans råd är att man ska aldrig bjuda på något och att man ska aldrig be folk att sitta ner --- för ingen världskris är större än den kan lösas på stående fot, på tjugo minuter! Sitter man ner drar man bara ut på diskussionen i onödan, och tänker mycket sämre ... Ja, Winston Churchill står i alla fall för vad han säger! Bokstavligen!

Spelar spelet otroligt bra!

En intresseväckande tanke som man kan reflektera över i och med denna serie --- i vanliga fall när man skildrar kungligheter, som i gamla Shakespeare-dramer eller i de nya TV-serierna om Rosornas krig så bråkar alla om kronan, vem som ska ha den. Här verkar ingen vilja ha den! David ville inte ha den. Albert ville definitivt inte ha den (och tyngden under den drev honom till en för tidig död) och Elizabeth vill inte heller ha den. Men det är hennes plikt. Som i "pass the parcel" --- den som håller i paketet när musiken tystad får paketet, vare sig hon vill det eller inte. Det är det som är spelets regler.

Det är bara att beundra Elizabeth --- och Claire Foy --- för att hon spelar så utomordentligt bra!

BG